Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.
I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.
Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.
Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.
Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.
De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".
Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.
Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.
Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?
Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.
Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
12 april 2011
11 april 2011
En sjuk försäkring.
Sjukförsäkringen är en garanti för att man ska få behålla i vart fall en rimlig del av sin inkomst även om man blir sjuk, att man inte ska behöva gå från gård och grund och tvingas ner på existensminimum i form av socialbidrag. Eller, den var det.
Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.
Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.
Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.
Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.
En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.
Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.
Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...
Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.
Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."
Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.
Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.
De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.
En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt
Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.
Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.
Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.
Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.
En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.
Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.
Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...
Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.
Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."
Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.
Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.
De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.
En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt
Politik i hjärnan?
Vill man vara elak kan man ställa sig frågan om detta med politik har något med hjärnkapacitet att göra. I vart fall kan man ha sina tvivel ibland både när man hör s.k. toppolitiker som "vanlig väljare" uttala sig.
Må vara hur det vill med detta, men nog är ändå det en intressant nyhet att forskare tycker sig ha funnit samband mellan politiska åsikter och vilka delar av hjärnan man använder mest. Detta refererat i SVT Vetenskap.
Bland annat har man redan tidigare kunnat identifiera att människor med en liberal syn har en större förmåga att hantera motstridig information och de med en konservativ syn har större förmåga att känna igen hot om fara. Nu avslöjar en ny rapport som publiceras i Current Biology att skillnaderna i politisk inriktning är länkade till skillnader i själva strukturerna i våra hjärnor.
Individer som kallar sig själva liberala tenderar att ha en större främre hjärnbark, medan människor som har en mer konservativ läggning har en större amygdala.
Det är dock oklart vad som egentligen påverkar vad. Alltså, har vi en viss politisk sympati för att vi har en viss struktur i hjärnan, eller förändras våra hjärnor rent fysiskt beroende på hur vi ser på saker?
Nu är det faktiskt inte så att höger eller vänster är solklara begrepp. Förutom att de kan definieras olika så är det en endimensionell syn - och att folk kan ändra åsikt under livet påpekar också forskarna.
I det sammanhanget vill jag dock göra ett påpekande. Att byta parti är inte detsamma som att byta ideologi. Tvärtom beror det ofta på att partiet bytt åsikt. Och våra grundläggande värderingar får vi ofta tidigt i livet. Erfarenhet och kunskaper kan i någon mån nog modifiera värderingarna, men frågan är hur mycket och hur ofta det sker. Eller om det är så att vi (samhället, politikerna, forskarna) som blandar samman begrepp som partiprogram med grundläggande värderingar/ideologier.
Må vara hur det vill med detta, men nog är ändå det en intressant nyhet att forskare tycker sig ha funnit samband mellan politiska åsikter och vilka delar av hjärnan man använder mest. Detta refererat i SVT Vetenskap.
Bland annat har man redan tidigare kunnat identifiera att människor med en liberal syn har en större förmåga att hantera motstridig information och de med en konservativ syn har större förmåga att känna igen hot om fara. Nu avslöjar en ny rapport som publiceras i Current Biology att skillnaderna i politisk inriktning är länkade till skillnader i själva strukturerna i våra hjärnor.
Individer som kallar sig själva liberala tenderar att ha en större främre hjärnbark, medan människor som har en mer konservativ läggning har en större amygdala.
Det är dock oklart vad som egentligen påverkar vad. Alltså, har vi en viss politisk sympati för att vi har en viss struktur i hjärnan, eller förändras våra hjärnor rent fysiskt beroende på hur vi ser på saker?
Nu är det faktiskt inte så att höger eller vänster är solklara begrepp. Förutom att de kan definieras olika så är det en endimensionell syn - och att folk kan ändra åsikt under livet påpekar också forskarna.
I det sammanhanget vill jag dock göra ett påpekande. Att byta parti är inte detsamma som att byta ideologi. Tvärtom beror det ofta på att partiet bytt åsikt. Och våra grundläggande värderingar får vi ofta tidigt i livet. Erfarenhet och kunskaper kan i någon mån nog modifiera värderingarna, men frågan är hur mycket och hur ofta det sker. Eller om det är så att vi (samhället, politikerna, forskarna) som blandar samman begrepp som partiprogram med grundläggande värderingar/ideologier.
10 april 2011
Gör en miljon dig rik? Vad är den verkliga miljonvinsten?
Dagens Industri och Expressen skriver idag om att en miljon kr gör att svensken känner sig rik. Nå, för stockholmare behövs två miljoner för att nå rikedomskänslan. Jag gissar att det är det dyra boendet som skruvar upp nollåttornas krav.
Men, ärligt talat, vad får man för en ynka miljon? Ja, de svar som refereras i artiklarna visar att svenskarna är realistiska. De behåller jobbet, men reser en del om en miljon skulle ramla över dem.
Och hur man blir miljonär, tja, det sker genom arv eller genom en spelvinst. Att arbeta sig till det är snudd på omöjligt, ivart fall på ärligt och skattat jobb. Då ska man lyckas tråckla sig fram till ett toppjobb i något börsföretag då. Frågan är hur det ska bedömas också...
Men hur var det nu då? Vi behåller jobbet...
Just det. Tänker man efter en smula så räcker en miljon inte långt. Ett par rejäla resor, visst. Men mera då? Lösa in lite av huslånen? Alternativt att renovera lite. Inte blir det något lyxliv inte och ingen kåk i Spanien. Nej, miljonen kan bli en liten krydda om man har ett jobb redan, ett fast och gärna hyfsat betalt jobb.
För den som inte har arbete, är arbetslös eller långtidssjuk försvinner en oväntat tillskott snabbt i att betala räkningar och putsa upp fasaden lite genom att äntligen skaffa de där nya glasögonen man länge behövt skaffa. Dvs för att hålla näsan över vattnet en tid. Det blir ingen krydda, däremot en andhämtning.
I dagens tredelade samhälle är det nog så att den verkliga miljonvinsten består i att vara frisk och ha ett fast jobb. Den arbetslöse behöver mycket mera än en miljon för att känna lite fast mark under fötterna och våga tänka på lite lyx i stil med dyrare utlandsresor, betalda tandläkarräkningar och en ny, kontant betald bil.
Men, ärligt talat, vad får man för en ynka miljon? Ja, de svar som refereras i artiklarna visar att svenskarna är realistiska. De behåller jobbet, men reser en del om en miljon skulle ramla över dem.
Och hur man blir miljonär, tja, det sker genom arv eller genom en spelvinst. Att arbeta sig till det är snudd på omöjligt, ivart fall på ärligt och skattat jobb. Då ska man lyckas tråckla sig fram till ett toppjobb i något börsföretag då. Frågan är hur det ska bedömas också...
Men hur var det nu då? Vi behåller jobbet...
Just det. Tänker man efter en smula så räcker en miljon inte långt. Ett par rejäla resor, visst. Men mera då? Lösa in lite av huslånen? Alternativt att renovera lite. Inte blir det något lyxliv inte och ingen kåk i Spanien. Nej, miljonen kan bli en liten krydda om man har ett jobb redan, ett fast och gärna hyfsat betalt jobb.
För den som inte har arbete, är arbetslös eller långtidssjuk försvinner en oväntat tillskott snabbt i att betala räkningar och putsa upp fasaden lite genom att äntligen skaffa de där nya glasögonen man länge behövt skaffa. Dvs för att hålla näsan över vattnet en tid. Det blir ingen krydda, däremot en andhämtning.
I dagens tredelade samhälle är det nog så att den verkliga miljonvinsten består i att vara frisk och ha ett fast jobb. Den arbetslöse behöver mycket mera än en miljon för att känna lite fast mark under fötterna och våga tänka på lite lyx i stil med dyrare utlandsresor, betalda tandläkarräkningar och en ny, kontant betald bil.
08 april 2011
Nej, det var inget aprilskämt. Och centern backade
För några dagar sedan skrev jag om hur kartläggningen av och registreringen av våra flygresor skulle skärpas ytterligare. Det var ännu en av dessa inskränkningar i vår integritet som nu lanceras i samma anda som FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Det presenterades den 1:a april, vilket gjorde att en och annan såg det som ett dåligt aprilskämt.
Centern var inte helt nöjda, men nu kan man höra i radions nyhetssändningar, att centern gett upp. Detta efter att även sossarna är med på tåget att kartlägga oss än mera.
Vad annat var att vänta? Vare sig centern eller sossarna har ju utmärkt sig tidigare för att respektera den enskilda människans integritet. Och allianspartierna (liksom sossarna) menar alltfort att det är viktigare att kolla varje människa än att inrikta sig på de som är misstänkta för brott.
Centern var inte helt nöjda, men nu kan man höra i radions nyhetssändningar, att centern gett upp. Detta efter att även sossarna är med på tåget att kartlägga oss än mera.
Vad annat var att vänta? Vare sig centern eller sossarna har ju utmärkt sig tidigare för att respektera den enskilda människans integritet. Och allianspartierna (liksom sossarna) menar alltfort att det är viktigare att kolla varje människa än att inrikta sig på de som är misstänkta för brott.
06 april 2011
Tusenkronorssossen var "opolitisk" ?
Såg att en bloggare hade rubriken "tusenkronorssossen" på sin kommentar till de nya sedlarna. Den som ska pryda tusenlappen är Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare bl a under Kongokrisen, och som jag kommenterat här. Jag kunde inte öppna bloggen, men rubriken föranleder lite tankar om politiska tjänster.
Visst, före sin tid som generalsekreterare i FN så var Dag Hammarskjöld medlem av socialdemokratiska regeringar. Han var kabinettsekreterare i UD ett par år och sedan konsultativt statsråd i UD. Men, nu var detta på den tid (1949-53)som inte ens alla ministrar var partipolitiskt rekryterade! Det är kanske svårt att tänka sig för dagens unga, men så var det.
Kabinettssekreterare är en titel som i andra departement kallas statssekreterare. Dessa tjänster var länge renodlat opolitiska tjänster, administrativa samordnare praktiskt/tekniska hjälpredor till den politiske ministern, som inte alltid hade vare sig djupare fackkunskaper eller administrativ vana. Numera, och sedan flera decennier, är statssekreterare visserligen ett slags de facto-chefer under ministern, men rekryteras bland partitrogna och som politiskt stöd för ministern.
Under 50-talet och dessförinnan var inte ens alla ministrar rekryterade på politiska meriter. Opolitiska ministrar kunde faktiskt en gång i tiden till och med vara fackministrar, men vanligast var denna tid att de kallades konsultativa statsråd. Det betydde att de inte hade eget departement, och framför allt skulle vara juridiska experter till de politiska ministrarna. "Minister utan portfölj" var en annan benämning på sådana rådgivande ministrar. Portfölj var då detsamma som departement. Ministrar utan eget departement förekommer även idag, ja faktiskt i hög grad, men de får ändå någon benämning som ska ange vad de sysslar med, trots att de egentligen är ett slags biträdande ministrar till en departementschef.
Det jag vill poängtera är således att, förutom att antalet ministrar och dem närstående tjänstemän ökat markant under de senaste femtio åren, så har dessutom de de rent opolitiska tjänsterna på toppnivå helt försvunnit. Det är därför en förhastad slutsats att en minister eller en statssekreterare i en regering för 50-60 år sedan absolut skulle ha haft samma partifärg som ministären i sig!
Vad gäller Dag Hammarskjöld så var han aldrig partiansluten socialdemokrat, han var en duktig och uppskattad tjänsteman.
Dag var f.ö. son till Hjalmar Hammarskjöld, konservativ statsminister under i början av 1900-talet. Han sägs ha haft en konservativ läggning i vissa frågor, men även varit en balanserande kraft mellan olika åsikter i regeringen (enl Wiforss).
Visst, före sin tid som generalsekreterare i FN så var Dag Hammarskjöld medlem av socialdemokratiska regeringar. Han var kabinettsekreterare i UD ett par år och sedan konsultativt statsråd i UD. Men, nu var detta på den tid (1949-53)som inte ens alla ministrar var partipolitiskt rekryterade! Det är kanske svårt att tänka sig för dagens unga, men så var det.
Kabinettssekreterare är en titel som i andra departement kallas statssekreterare. Dessa tjänster var länge renodlat opolitiska tjänster, administrativa samordnare praktiskt/tekniska hjälpredor till den politiske ministern, som inte alltid hade vare sig djupare fackkunskaper eller administrativ vana. Numera, och sedan flera decennier, är statssekreterare visserligen ett slags de facto-chefer under ministern, men rekryteras bland partitrogna och som politiskt stöd för ministern.
Under 50-talet och dessförinnan var inte ens alla ministrar rekryterade på politiska meriter. Opolitiska ministrar kunde faktiskt en gång i tiden till och med vara fackministrar, men vanligast var denna tid att de kallades konsultativa statsråd. Det betydde att de inte hade eget departement, och framför allt skulle vara juridiska experter till de politiska ministrarna. "Minister utan portfölj" var en annan benämning på sådana rådgivande ministrar. Portfölj var då detsamma som departement. Ministrar utan eget departement förekommer även idag, ja faktiskt i hög grad, men de får ändå någon benämning som ska ange vad de sysslar med, trots att de egentligen är ett slags biträdande ministrar till en departementschef.
Det jag vill poängtera är således att, förutom att antalet ministrar och dem närstående tjänstemän ökat markant under de senaste femtio åren, så har dessutom de de rent opolitiska tjänsterna på toppnivå helt försvunnit. Det är därför en förhastad slutsats att en minister eller en statssekreterare i en regering för 50-60 år sedan absolut skulle ha haft samma partifärg som ministären i sig!
Vad gäller Dag Hammarskjöld så var han aldrig partiansluten socialdemokrat, han var en duktig och uppskattad tjänsteman.
Dag var f.ö. son till Hjalmar Hammarskjöld, konservativ statsminister under i början av 1900-talet. Han sägs ha haft en konservativ läggning i vissa frågor, men även varit en balanserande kraft mellan olika åsikter i regeringen (enl Wiforss).
"Krigshetsare" på tusenlappen
Så har då Riksbanken meddelat vilka motiv som ska finnas på de nya sedlarna.
På den nya tusenlappen ska Dag Hammarskjöld avporträtteras. Det är ett bra val. Han är ju närmast helgonförklarad i Sverige, som en av de första och mest kraftfulla generalsekreterare som FN haft.
Dag Hammarskjöld var en mycket aktiv FN-chef. Han bangade inte för kraftfulla insatser i Kongo för att få ordning där och rädda människoliv. Mera kraftfulla än vad FN idag orkar med, och i synnerhet mera kraftfullt än sveriges regering (och delar av opinionen) är idag...
Jag tror inte att speciellt många går in djupare på hans insatser, utöver ett allmänt gillande. Däremot vore det, anser jag, värdefullt om de som idag är så tveksamma, ja ofta rent av negativa, till både FN:s ytterst begränsade insats idag i Libyen, och som till och med ifrågasätter att Sverige deltar genom att observera den Libyska verkligheten från ovan, utan att aktivt medverka till skydd för civila människoliv, inser vad Dag H stod för. Dessa kritiker "borde" om de vidhåller sin negativa uppfattning om FN-insatsen idag, i konsekvensens namn, karaktärisera Hammarskjöld som en krigshetsare, han som lät FN sätta in militär också på marken förutom som militärflyg. Och både på marken och i luften var Sverige aktiva. Då.
Hammarskjöld på tusenlappen är ett utmärkt val. Han var ingen krigshetsare, men han var en aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter, för humanism och att FN skulle ha en roll i detta.
Övriga personer på sedlarna då? Ja, nog kunde Selma Lagerlöf fått vara kvar. Men jag har inget emot de andra nya namnen heller. Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Evert Taube och Astrid Lindgren var alla utmärkta profiler inom svensk kultur och förtjänar att kommas ihåg. I flera fall även med internationell lyskraft.
04 april 2011
Sträck vapen, Gaddafi-pojkar!
Ett par av Gaddafis söner (hur många har han?) sägs enl såväl SR som kvällspressen och DN vilja införa demokrati i Libyen. Söker en "lösning";)
Kanske de inser att slaget är förlorat, och vill rädda vad som räddas kan. Det troliga är väl att det är ett slags krigslist. Ingen tror väl att vare sig gubben eller sönerna vill ge upp sin maktställning och tillgången till "sina" pengar.
Men om de menar allvar. Då är det bara att låsa in gubben, ge order till armén att ge upp. Sträcka vapen och överlämna sig till oppositionen. Ställa Gadaffi själv inför domstol. Och så låta en övergångsregering ordna val, under överinseende av FN. Då kan de ställa upp där i valet och se om de får några röster.
Att de själva skulle få ordna en övergång till "demokrati" är självfallet helt uteslutet. Det är inte det slag av styre som de avser som folket vill ha.
Kanske de inser att slaget är förlorat, och vill rädda vad som räddas kan. Det troliga är väl att det är ett slags krigslist. Ingen tror väl att vare sig gubben eller sönerna vill ge upp sin maktställning och tillgången till "sina" pengar.
Men om de menar allvar. Då är det bara att låsa in gubben, ge order till armén att ge upp. Sträcka vapen och överlämna sig till oppositionen. Ställa Gadaffi själv inför domstol. Och så låta en övergångsregering ordna val, under överinseende av FN. Då kan de ställa upp där i valet och se om de får några röster.
Att de själva skulle få ordna en övergång till "demokrati" är självfallet helt uteslutet. Det är inte det slag av styre som de avser som folket vill ha.
03 april 2011
I de gyllene glasburarna, eluppvärmda förstås. Och utanför...
Nog blir det tjatigt med dessa ständiga fallskärmar och VD-bonushistorier. Att de aldrig ger sig, att de aldrig kan få nog!
Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.
Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.
Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.
Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.
Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.
Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.
De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.
För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.
Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.
Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.
Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.
Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.
Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.
Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.
De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.
För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.
02 april 2011
Dödande ska inte premieras...
Ser i SvD ett debattinlägg där tre personer är starkt kritiska emot svensk militär medverkan emot dödandet av civila i Libyen. De menar att man i stället ska stå upp för humanistiska principer genom att fördöma allt dödande. Vi ska inte gynna vapenindustrin. Och i vanlig ordning finns det de som instämmer i argumenten, det är ju lätt att göra.
Självklart "gynnas" vapenindustrin i någon mening när man köper deras produkter. Hade Sverige inget försvar skulle däremot vapenindustrin inte gynnas. Jag tror ju nu knappast att vi räddar några liv i Libyen genom att bara fördöma Gadaffis dödande av sitt folk. Vi (= världssamfundet) sätter ju FN som det organ som ska ta ställning i dessa frågor. En brist med FN är ju att FN inte består av bara demokratier, och i säkerhetsrådet finns länder som inte vill se prejudikat om att FN ska ingripa för mänskliga rättigheter och demokrati.... Så illa är det. Men ska vi därför låta människor dö?
Dödande ska inte premieras, skriver debattörerna i SvD. Och de kräver att FN demokratiseras. Självfallet ska inte dödande premieras, men det sker inte genom att vi låter de som dödar få hålla på med det! Att fördöma mördarna har ju visat sig inte hjälpa. Det är trevligare att diskutera och debattera i lugn och ro än att slåss. Men i denna vår grymma värld finns det personer som inte vill diskutera, de anser sig har rätt att bestämma, även fysiskt, över andra. Sådana som Gadaffi.
Visst, demokratisera FN! Fine! Hur lång tid tar det? 20 år, 50 år? Vad ska vi göra under tiden när diktatorer dödar de som tycker annorlunda och därmed gör världen osäker? Vilken slagkraft får ett bantat FN, som inte innehåller diktaturer?
Jag ogillar starkt de som menar att Sverige inte ska ingripa på något sätt i det som händer utomlands. Kanske ska vi tycka till, men inte mer.
Det är ett slags självgod isolationism i det sättet att tänka. Jag önskade att världen vore så god att det räckte med att tala om för andra att de inte ska döda, att demokrati är bra och att vi alla ska hålla fred med varandra.
Diktatorer instämmer inte betr demokrati som ett bättre styressätt. Det gör däremot oftast deras folk. Och de är ofta, när inte annat hjälper, beredda att ta strid för friheten. Fred kan inte finnas utan frihet och demokrati.
Vi gör inte världen bättre genom att gå ur FN och EU, att isolera oss bakom murar runt våra gränser hjälper inte, och om vi slutar att beväpna oss för att försvara vår frihet, det är en inbjudan till andra att ta makten över oss.
Jag undrar också varför denna motvilja att hjälpa människor som kämpar för frihet, och för demokratiska rättigheter kommer fram så starkt just nu när Libyen är aktuellt? Vi var som nation mera benägna att hjälpa när det gällde t ex Sydafrika.
Självklart "gynnas" vapenindustrin i någon mening när man köper deras produkter. Hade Sverige inget försvar skulle däremot vapenindustrin inte gynnas. Jag tror ju nu knappast att vi räddar några liv i Libyen genom att bara fördöma Gadaffis dödande av sitt folk. Vi (= världssamfundet) sätter ju FN som det organ som ska ta ställning i dessa frågor. En brist med FN är ju att FN inte består av bara demokratier, och i säkerhetsrådet finns länder som inte vill se prejudikat om att FN ska ingripa för mänskliga rättigheter och demokrati.... Så illa är det. Men ska vi därför låta människor dö?
Dödande ska inte premieras, skriver debattörerna i SvD. Och de kräver att FN demokratiseras. Självfallet ska inte dödande premieras, men det sker inte genom att vi låter de som dödar få hålla på med det! Att fördöma mördarna har ju visat sig inte hjälpa. Det är trevligare att diskutera och debattera i lugn och ro än att slåss. Men i denna vår grymma värld finns det personer som inte vill diskutera, de anser sig har rätt att bestämma, även fysiskt, över andra. Sådana som Gadaffi.
Visst, demokratisera FN! Fine! Hur lång tid tar det? 20 år, 50 år? Vad ska vi göra under tiden när diktatorer dödar de som tycker annorlunda och därmed gör världen osäker? Vilken slagkraft får ett bantat FN, som inte innehåller diktaturer?
Jag ogillar starkt de som menar att Sverige inte ska ingripa på något sätt i det som händer utomlands. Kanske ska vi tycka till, men inte mer.
Det är ett slags självgod isolationism i det sättet att tänka. Jag önskade att världen vore så god att det räckte med att tala om för andra att de inte ska döda, att demokrati är bra och att vi alla ska hålla fred med varandra.
Diktatorer instämmer inte betr demokrati som ett bättre styressätt. Det gör däremot oftast deras folk. Och de är ofta, när inte annat hjälper, beredda att ta strid för friheten. Fred kan inte finnas utan frihet och demokrati.
Vi gör inte världen bättre genom att gå ur FN och EU, att isolera oss bakom murar runt våra gränser hjälper inte, och om vi slutar att beväpna oss för att försvara vår frihet, det är en inbjudan till andra att ta makten över oss.
Jag undrar också varför denna motvilja att hjälpa människor som kämpar för frihet, och för demokratiska rättigheter kommer fram så starkt just nu när Libyen är aktuellt? Vi var som nation mera benägna att hjälpa när det gällde t ex Sydafrika.
01 april 2011
Det här är nog inget aprilskämt, tyvärr. Kontrollen av oss skärps ännu ett steg.
SR:s nyhet i morse om kartläggningen om flygresor är nog tyvärr inget aprilskämt.
Redan i dag kan tull och polis i Sverige begära att ett flygbolag lämnar ut information om personer på en viss flygning. Det kan handla om alltifrån var resan börjar och slutar till hur man har betalat sin biljett och hur länge man har varit borta.
Centerpartiet tycker att det är okej att sådana uppgifter delas med andra länder om de sedan raderas inom ett dygn. Men enligt det direktivförslag som folkpartistiska EU-kommissionären Cecilia Malmström nu har lagt fram ska information från alla flygbolag lagras i fem år. Uppgifterna ska anonymiseras efter 30 dagar av integritetsskäl. Vilken öppning för sociogram...
Det här är något som Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet kan acceptera. Men Johan Linander (c) anser att det är en onödig integritetskränkning. Ja, sannerligen. Jag hoppas att han har hela centern med sig och håller hela resan (!) ut. Och att inte Reinfeldt lurar in centern i någon dålig kompromiss eller knyter upp sossarna eller sverigedemokraterna på sin linje.
Att Johan Batong Pehrson (fp) gillar det är ingen överraskning. (Överraskande, och tecken på att det kunde vara ett dåligt aprilskämt, vore det däremot om han sagt sig vara emot ytterligare övervakning av oss alla.)
– De flesta människor som är ute och flyger är väldigt tacksamma över att vi har en tydlig kontroll över personer som ska resa med planet.
– Men det är också så att resor runtom i världen är en förutsättning för att kunna begå mängder av brott. I det fallet är det viktigt att man försöker bekämpa den brottsligheten också när det gäller att kontrollera människors resmönster.
Denne Johan Pehrson är alltså rättspolitisk talesperson för Folkpartiet. Jag skulle snarare vilja sätta beteckningen orättspolitisk på honom. Observera att han säger "mängder av brott" och "kontrollera människors resmönster".
Förslaget visar också att Cecilia Malmström beskrivit en tragisk resa från att ha varit en solid (trodde vi) liberal till att bli en hök i frågan om övervakning och integritetskränkningar av oss medborgare.
Det är alltså en mängd uppgifter om vårt resande som nu ska registreras, kartläggas och lagras. Dock lär inte vad vi äter på flyget registreras. Tanken var att därigenom kunna kartlägga vår etnicitet och religionstillhörighet. Tänka sig! Vilka felkällor som finns... Allt motiveras av kriget emot terrorismen och sådant som trafficking.
Hur många terrorister eller skumma människohandlare torde resa med riktig identitet? Ungefär lika många som skickar komprometterande e-mail okrypterade gissar jag. Alltså är det ett svepskäl för att Öfverheten ska kunna skärpa kontrollen av alla oss vanliga medborgare. Så vi inte tar ett steg som de inte godkänt. Helst bör vi väl sluta resa också.
Jag menar att detta förslag är helt i linje med den absurda tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, som är ett hot mot mänskliga rättigheter, vilket jag skrev om igår. Man inför en integritetskränkning och kringskär våra mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till terrorism och ytterst grova brott. Sedan tillämpar man det på ett mycket vidare sätt.
Jag önskar det vore aprilskämt.
Redan i dag kan tull och polis i Sverige begära att ett flygbolag lämnar ut information om personer på en viss flygning. Det kan handla om alltifrån var resan börjar och slutar till hur man har betalat sin biljett och hur länge man har varit borta.
Centerpartiet tycker att det är okej att sådana uppgifter delas med andra länder om de sedan raderas inom ett dygn. Men enligt det direktivförslag som folkpartistiska EU-kommissionären Cecilia Malmström nu har lagt fram ska information från alla flygbolag lagras i fem år. Uppgifterna ska anonymiseras efter 30 dagar av integritetsskäl. Vilken öppning för sociogram...
Det här är något som Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet kan acceptera. Men Johan Linander (c) anser att det är en onödig integritetskränkning. Ja, sannerligen. Jag hoppas att han har hela centern med sig och håller hela resan (!) ut. Och att inte Reinfeldt lurar in centern i någon dålig kompromiss eller knyter upp sossarna eller sverigedemokraterna på sin linje.
Att Johan Batong Pehrson (fp) gillar det är ingen överraskning. (Överraskande, och tecken på att det kunde vara ett dåligt aprilskämt, vore det däremot om han sagt sig vara emot ytterligare övervakning av oss alla.)
– De flesta människor som är ute och flyger är väldigt tacksamma över att vi har en tydlig kontroll över personer som ska resa med planet.
– Men det är också så att resor runtom i världen är en förutsättning för att kunna begå mängder av brott. I det fallet är det viktigt att man försöker bekämpa den brottsligheten också när det gäller att kontrollera människors resmönster.
Denne Johan Pehrson är alltså rättspolitisk talesperson för Folkpartiet. Jag skulle snarare vilja sätta beteckningen orättspolitisk på honom. Observera att han säger "mängder av brott" och "kontrollera människors resmönster".
Förslaget visar också att Cecilia Malmström beskrivit en tragisk resa från att ha varit en solid (trodde vi) liberal till att bli en hök i frågan om övervakning och integritetskränkningar av oss medborgare.
Det är alltså en mängd uppgifter om vårt resande som nu ska registreras, kartläggas och lagras. Dock lär inte vad vi äter på flyget registreras. Tanken var att därigenom kunna kartlägga vår etnicitet och religionstillhörighet. Tänka sig! Vilka felkällor som finns... Allt motiveras av kriget emot terrorismen och sådant som trafficking.
Hur många terrorister eller skumma människohandlare torde resa med riktig identitet? Ungefär lika många som skickar komprometterande e-mail okrypterade gissar jag. Alltså är det ett svepskäl för att Öfverheten ska kunna skärpa kontrollen av alla oss vanliga medborgare. Så vi inte tar ett steg som de inte godkänt. Helst bör vi väl sluta resa också.
Jag menar att detta förslag är helt i linje med den absurda tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, som är ett hot mot mänskliga rättigheter, vilket jag skrev om igår. Man inför en integritetskränkning och kringskär våra mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till terrorism och ytterst grova brott. Sedan tillämpar man det på ett mycket vidare sätt.
Jag önskar det vore aprilskämt.
Snabba cash genom att fasa ut folk
Snabba cash genom att FASa ut folk. Jag blir alltmer upprörd över hur maktetablissemanget ser på oss människor som är utanför deras priviligierade grupp. Jag hoppas att det "bara" beror på bristande empati, oförstående på grund av att de aldrig befunnit sig i utsatta situationer i livet. För om det är ren illvilja, ondska, då är det närmast straffbart. I vart fall ur moraliska aspekter. Jag tillhör den krympande skara som nämligen anser att politik handlar om att göra samhället bättre - för alla - att där finns en moralisk aspekt som inrymmer respekt för medmänniskan.
Respekt är inte ett ord som används så ofta numera. Är det därför som "man" (dvs våra beslutsfattare) genom ständiga åtgärder ser till att vi glider allt längre ut i det tredelade samhället. Det samhälle där den sista tredjedelen praktiskt taget lämnas åt sitt öde. Att vara sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer. För makteliten finns tydligen inte tanken att de kan hamna där själva. Om detta skrev jag flera texter ifjol sommar och förhöst.
Alla som lever och har hälsan blir gamla, och därmed pensionärer. Att förbli frisk kan man bara till viss mån påverka själv. Det jag önskar är att både gamla och sjuka ska behandlas med respekt, och att vi gemensamt genom samhälleliga åtgärder gör både ålderdom och sjukdom uthärdligt så långt det går. Sjukdom kan också vara en orsak till arbetslöshet. Men även ex-vis konjunkturer, strukturförvandlingar i näringslivet - och i offentlig sektor.
Självfallet anser jag att arbetslösa också ska behandlas med respekt. För de flesta av oss är arbetet viktigt för att få självkänsla. Det ger inte bara en inkomst (förhoppningsvis så vi kan försörja oss) utan också tillfredställelsen av att fylla en plats i samhället, att förverkliga oss, att få nytta av våra studier etc. Dvs att vi känner människovärde! Arbetslöshet, speciellt långtidsarbetslöshet, förvägrar oss detta. Snart sagt INGEN gillar att leva på bidrag. Men om man råkat illa ut så är man så illa tvungen, och då är det bättre att överlevnadsinkomsten kommer från en (gemensam) försäkring än genom "bidrag". Och att den inte är så kränkande låg att vi inte förmår kravla oss upp för att söka (anständiga, passande) jobb.
Detta klarar inte samhället idag. Tvärtom verkar det som att viljan inte riktigt finns heller. Det är nu under flera decennier som attityderna bakom många "åtgärder" alltmer präglas av uppgivenhet till den grad som gränsar till respektlöshet för den som hamnat i långtidsarbetslöshet. Ersättningar skruvas ner. "Åtgärderna" blir alltmer krystade och upplagda på ett sätt som ger en innehållslös "sysselsättning" som ingen vart leder. Som ofta låser in och förhindrar folk att söka rätt väg ut ur arbetslösheten, som stoppar egna initiativ med rigida regelverk. Som sagt, detta är inget nytt i sig, men har blivit allt värre med åren.
Under senare tid har dessutom tillkommit något som kan kallas en slutstation. En "åtgärd" som har karaktär av sopstation. Utan återvinning. Det kallas FAS 3. Där samlas folk som varit utan riktigt jobb tillräckligt länge och "ges sysselsättning" av litet eller ringa värde. Utan avseende på utbildning och tidigare erfarenhet. Med ytterst låg ersättning. OCH till på köpet får "arbetsgivarna" - förutom helt (!) gratis (!) arbetskraft (!) - en ersättning för att de "tar emot" de olyckliga. Fem tusen kronor i månaden per person! Det blir många miljarder det, som borde kunna användas till att skapa riktiga jobb i stället.
Men, trots allt, det värsta är inte att pengarna är mer eller mindre bortkastade. Det värsta är att systemet slår ut människor, förnedrar dem, tvingar ut dem i marginalen, definierar ut dem från det "normala" samhället. Bara detta att målet är ynkliga 1,5% "återanpassade" till normalt arbetsliv, det är ett tecken på att något är allvarligt fel!
Det görs enorma snabba cash på att fasa ut folk från verkligt liv och social gemenskap.
Några ytterst läsvärda inlägg kring denna problematik. FarmorGun.
Anders Widén 1, 2 och 3.
Respekt är inte ett ord som används så ofta numera. Är det därför som "man" (dvs våra beslutsfattare) genom ständiga åtgärder ser till att vi glider allt längre ut i det tredelade samhället. Det samhälle där den sista tredjedelen praktiskt taget lämnas åt sitt öde. Att vara sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer. För makteliten finns tydligen inte tanken att de kan hamna där själva. Om detta skrev jag flera texter ifjol sommar och förhöst.
Alla som lever och har hälsan blir gamla, och därmed pensionärer. Att förbli frisk kan man bara till viss mån påverka själv. Det jag önskar är att både gamla och sjuka ska behandlas med respekt, och att vi gemensamt genom samhälleliga åtgärder gör både ålderdom och sjukdom uthärdligt så långt det går. Sjukdom kan också vara en orsak till arbetslöshet. Men även ex-vis konjunkturer, strukturförvandlingar i näringslivet - och i offentlig sektor.
Självfallet anser jag att arbetslösa också ska behandlas med respekt. För de flesta av oss är arbetet viktigt för att få självkänsla. Det ger inte bara en inkomst (förhoppningsvis så vi kan försörja oss) utan också tillfredställelsen av att fylla en plats i samhället, att förverkliga oss, att få nytta av våra studier etc. Dvs att vi känner människovärde! Arbetslöshet, speciellt långtidsarbetslöshet, förvägrar oss detta. Snart sagt INGEN gillar att leva på bidrag. Men om man råkat illa ut så är man så illa tvungen, och då är det bättre att överlevnadsinkomsten kommer från en (gemensam) försäkring än genom "bidrag". Och att den inte är så kränkande låg att vi inte förmår kravla oss upp för att söka (anständiga, passande) jobb.
Detta klarar inte samhället idag. Tvärtom verkar det som att viljan inte riktigt finns heller. Det är nu under flera decennier som attityderna bakom många "åtgärder" alltmer präglas av uppgivenhet till den grad som gränsar till respektlöshet för den som hamnat i långtidsarbetslöshet. Ersättningar skruvas ner. "Åtgärderna" blir alltmer krystade och upplagda på ett sätt som ger en innehållslös "sysselsättning" som ingen vart leder. Som ofta låser in och förhindrar folk att söka rätt väg ut ur arbetslösheten, som stoppar egna initiativ med rigida regelverk. Som sagt, detta är inget nytt i sig, men har blivit allt värre med åren.
Under senare tid har dessutom tillkommit något som kan kallas en slutstation. En "åtgärd" som har karaktär av sopstation. Utan återvinning. Det kallas FAS 3. Där samlas folk som varit utan riktigt jobb tillräckligt länge och "ges sysselsättning" av litet eller ringa värde. Utan avseende på utbildning och tidigare erfarenhet. Med ytterst låg ersättning. OCH till på köpet får "arbetsgivarna" - förutom helt (!) gratis (!) arbetskraft (!) - en ersättning för att de "tar emot" de olyckliga. Fem tusen kronor i månaden per person! Det blir många miljarder det, som borde kunna användas till att skapa riktiga jobb i stället.
Men, trots allt, det värsta är inte att pengarna är mer eller mindre bortkastade. Det värsta är att systemet slår ut människor, förnedrar dem, tvingar ut dem i marginalen, definierar ut dem från det "normala" samhället. Bara detta att målet är ynkliga 1,5% "återanpassade" till normalt arbetsliv, det är ett tecken på att något är allvarligt fel!
Det görs enorma snabba cash på att fasa ut folk från verkligt liv och social gemenskap.
Några ytterst läsvärda inlägg kring denna problematik. FarmorGun.
Anders Widén 1, 2 och 3.
31 mars 2011
Är det lönt att blogga? En text till Gun och Anders och alla andra
En text hos FarmorGun, som egentligen handlar om Copyswedes nya vedervärdigheter, får mig, extra förstärkt av Anders kommentar, att fundera över bloggandet. Vi bloggare är många, trots att Facebook verkar ha tagit över en del av aktiviteterna. Vi imbillar oss också att vi är lästa. Och visst får vi en del besök, även om jag noterat att antalet kommentarer drastiskt minskat.
Anders W och FarmorG. Ni tillhör båda mina absoluta bloggarfavoriter. Ibland blir det för mig som för Anders att jag använder dina texter Gun, för att hålla mig någorlunda uppdaterad i frågor där jag inte orkar gräva själv. Samtidigt så är det ju så att vi som i vart fall kan en del av förkortningar är en ganska liten krets, och hur komma vidare? Förmår vi bilda opinion för det vill brinner för?
Och samtidigt, än en gång, alla dessa frågor och problem som sköljer över oss. Ofta orkar man/jag inte reagera på ett sätt som blir begripligt ens för mig själv. Ibland vill jag bara skrika. Men så ibland vill man formulera sig, men det måste gå så fort så att man snubblar sig fram. (Men Anders, du skriver så härlig satir, det måste ändå ta tid?) Och i bakhuvudet är ändå frågan, lyssnar/läser någon? Är det någon idé? Jag blir ofta förbluffad när väldigt viktiga texter (som jag tycker), inte får en enda kommentar och möjligen en handfull läsare. Andra, tämligen enkla och mediokra texter om närmast triviala ting får plötsligt en massa läsare... Om man skriver en liten rad om vädret på Facebook i stället för en (hyfsat genomtänkt) bloggpost så blir det snabbt mängder av kommentarer. Som om vi vore engelsmän.
Vad håller vi på med? Jag menar, medborgarrättskommissionären Thomas Hammarberg, han har i alla fall en plattform som tvingar diverse makthavare att lyssna. Om de reagerar är en annan sak. Men han hörs. Och vi får ett litet hopp. Men, men...
FarmorGuns utredande text om Copyswede borde ju läsas av tusentals personer inklusive alla riksdagsledamöter, konstnärer och upphovsrättsmaffiadirektörer. Liksom Anders lysande text om hur man blir rik på att anställa högkvalificerade akademiker.
Hur regering och Arbetsförmedling får kostnader att förvandlas till intäkter. Dock ej hos den som man tycker borde få intäkterna.
Anders W och FarmorG. Ni tillhör båda mina absoluta bloggarfavoriter. Ibland blir det för mig som för Anders att jag använder dina texter Gun, för att hålla mig någorlunda uppdaterad i frågor där jag inte orkar gräva själv. Samtidigt så är det ju så att vi som i vart fall kan en del av förkortningar är en ganska liten krets, och hur komma vidare? Förmår vi bilda opinion för det vill brinner för?
Och samtidigt, än en gång, alla dessa frågor och problem som sköljer över oss. Ofta orkar man/jag inte reagera på ett sätt som blir begripligt ens för mig själv. Ibland vill jag bara skrika. Men så ibland vill man formulera sig, men det måste gå så fort så att man snubblar sig fram. (Men Anders, du skriver så härlig satir, det måste ändå ta tid?) Och i bakhuvudet är ändå frågan, lyssnar/läser någon? Är det någon idé? Jag blir ofta förbluffad när väldigt viktiga texter (som jag tycker), inte får en enda kommentar och möjligen en handfull läsare. Andra, tämligen enkla och mediokra texter om närmast triviala ting får plötsligt en massa läsare... Om man skriver en liten rad om vädret på Facebook i stället för en (hyfsat genomtänkt) bloggpost så blir det snabbt mängder av kommentarer. Som om vi vore engelsmän.
Vad håller vi på med? Jag menar, medborgarrättskommissionären Thomas Hammarberg, han har i alla fall en plattform som tvingar diverse makthavare att lyssna. Om de reagerar är en annan sak. Men han hörs. Och vi får ett litet hopp. Men, men...
FarmorGuns utredande text om Copyswede borde ju läsas av tusentals personer inklusive alla riksdagsledamöter, konstnärer och upphovsrättsmaffiadirektörer. Liksom Anders lysande text om hur man blir rik på att anställa högkvalificerade akademiker.
Hur regering och Arbetsförmedling får kostnader att förvandlas till intäkter. Dock ej hos den som man tycker borde få intäkterna.
Låg lön kan ha hög köpkraft, apropå "18 kr/tim"
Uppdrag granskning behandlade igår lönesättningen för arbeten över gränserna. Även DN har skrivit om framför allt den del som handlade om de filippinska sjömännens löner.
Jag har lite kunskap om Filippinerna. Att vara sjöman är ett fint och eftertraktat jobb i Filippinerna! Och HÖGAVLÖNAT jämfört med det mesta annat där. Detta eftersom levnadsomkostnaderna i Phils (som vi förkortar det i dagligt tal) är mycket låga blir en relativt sett låg lön i ett utlandsjobb mycket värd i Phils. Mycket där kostar bara runt en tiondel jfrt med i Sverige. Sjömännen handlar inte i Sverige... Så 18 kr/tim (vilket var ett bristfälligt dokumenterat påstående i UG om det ska ses som den vanliga lönen) motsvarar en köpkraft i Sverige på bortåt 200 kr/timme. Netto. Jag skulle tro att en phil-sjöman ofta har en lön motsvarande den lön som landets president har. Eller betydligt högre. Det normala (jag vet inte hur det är i STENA-line) är att högre kvalificerade tjänster till sjöss har mycket bättre betalt än de enklare (som städare eller servitör).
Det vi alla bör ha är rimligen löner som är relativt lika i förhållande till kostnadsläget där vi bor och har våra utgifter.
Däremot borde de givetvis ha lite mera ledighet, och kortare arbetsdagar. För visst är det slitigt att jobba hela veckan runt och ibland över 10 tim/dag. Å andra sidan har de långa ledigheter hemma hos familjen i Phils. Där kan de också leva som "kungar" jfrt med hur jeepnydrivers, banana-pilots eller housemaids kan. Och även jämfört med lärare och många andra högutbildade.
Med högre löner skulle möjligen ännu fler filippinare försöka utbilda sig till sjömän och ta jobb på utländska båtar. Men de skulle då inte kunna konkurrera om jobben lika bra, och som kunder efterfrågar vi lägsta möjliga kostnader vare sig vi fraktar något eller reser som passagerare.
Är det då inte en brain-drain, när så många tar jobb utomlands? Javisst, så är det redan idag. De mera försigkomna filippinarna jobbar redan idag i hög utsträckning utomlands. Filippinska sjömän har en universitetsutbildning! Och många av de som arbetar som hembiträden i Hongkong, Singapore el i div arabstater, de kan vara utbildade lärare eller sjuksköterskor. Man beräknar att mer än 10% av Phils befolkning jobbar utomlands - och skickar hem sina löner. De håller ekonomin i gång hemma. Men visst är det synd att de inte (inte kan? inte vill?) stannar hemma och utvecklar landet!
Jakob Heidbrink har ett intressant inlägg i samma ämne på sin blogg.
Jag har lite kunskap om Filippinerna. Att vara sjöman är ett fint och eftertraktat jobb i Filippinerna! Och HÖGAVLÖNAT jämfört med det mesta annat där. Detta eftersom levnadsomkostnaderna i Phils (som vi förkortar det i dagligt tal) är mycket låga blir en relativt sett låg lön i ett utlandsjobb mycket värd i Phils. Mycket där kostar bara runt en tiondel jfrt med i Sverige. Sjömännen handlar inte i Sverige... Så 18 kr/tim (vilket var ett bristfälligt dokumenterat påstående i UG om det ska ses som den vanliga lönen) motsvarar en köpkraft i Sverige på bortåt 200 kr/timme. Netto. Jag skulle tro att en phil-sjöman ofta har en lön motsvarande den lön som landets president har. Eller betydligt högre. Det normala (jag vet inte hur det är i STENA-line) är att högre kvalificerade tjänster till sjöss har mycket bättre betalt än de enklare (som städare eller servitör).
Det vi alla bör ha är rimligen löner som är relativt lika i förhållande till kostnadsläget där vi bor och har våra utgifter.
Däremot borde de givetvis ha lite mera ledighet, och kortare arbetsdagar. För visst är det slitigt att jobba hela veckan runt och ibland över 10 tim/dag. Å andra sidan har de långa ledigheter hemma hos familjen i Phils. Där kan de också leva som "kungar" jfrt med hur jeepnydrivers, banana-pilots eller housemaids kan. Och även jämfört med lärare och många andra högutbildade.
Med högre löner skulle möjligen ännu fler filippinare försöka utbilda sig till sjömän och ta jobb på utländska båtar. Men de skulle då inte kunna konkurrera om jobben lika bra, och som kunder efterfrågar vi lägsta möjliga kostnader vare sig vi fraktar något eller reser som passagerare.
Är det då inte en brain-drain, när så många tar jobb utomlands? Javisst, så är det redan idag. De mera försigkomna filippinarna jobbar redan idag i hög utsträckning utomlands. Filippinska sjömän har en universitetsutbildning! Och många av de som arbetar som hembiträden i Hongkong, Singapore el i div arabstater, de kan vara utbildade lärare eller sjuksköterskor. Man beräknar att mer än 10% av Phils befolkning jobbar utomlands - och skickar hem sina löner. De håller ekonomin i gång hemma. Men visst är det synd att de inte (inte kan? inte vill?) stannar hemma och utvecklar landet!
Jakob Heidbrink har ett intressant inlägg i samma ämne på sin blogg.
Europeiska arresteringsordern är ett hot mot mänskliga rättigheter
Av dagens tänkbara ämnen att skriva om måste jag bara börja med detta. (Om jag hinner fler är osäkert.) Thomas Hammarberg, europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter säger ifrån: Den europeiska arresteringsordern innebär ett hot mot mänskliga rättigheter.
Har inte ännu sett någon pressnotis om detta, däremot hörde jag nyheten i SR i morse. Den borde verkligen lyftas fram bättre, av fler.
Det han säger är att den regel som kom till p g a terroristhoten i början av 2000-talet nu används alltför flitigt och för bagatellmål. Dessutom är ofta den tid som olika länder tar på sig för att avgöra ärendena, dvs gå från misstanke till domstolsbeslut, orimligt lång. Överutnyttjandet av europeisk arresteringsorder blir därför ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Så sant, så sant.
Vem är då denna Thomas Hammarberg? Ja, i NE (fria internetversionen) står det kort och gott: Hammarberg, Thomas, född 1942, diplomat, journalist, generalsekreterare i Amnesty International 1980–86, generalsekreterare i Rädda Barnen 1986–92, Sedan 2006 verkar Hammarberg som Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.
Vill man veta mera kan man t ex gå till Wikipedia, som beskriver något mera, dock ej direkt hans politiska bakgrund (som är ordf i fpu, men sedermera socialdemokrat). Eller så kan man kolla vad regeringskansliet skriver om hans aktuella uppdrag.
Jag vill här bara kort konstatera att Thomas Hammarberg har vigt sitt liv åt att stärka och skydda de mänskliga rättigheterna ur olika aspekter. Något jag i hög grad sympatiserar med och högaktar honom för. Han har inte tvekat att säga ifrån, oavsett vilken regering det drabbat. Han har alltid stått på den enskilda människans sida. Som ungdomspolitiker (jag träffade honom bara en gång de åren), som journalist, som engagerad i Rädda Barnen, i Amnesty, i olika FN-uppdrag, som svensk ambassadör för mänskliga rättigheter, och nu som Europarådets kommissionär för dessa frågor. (OBS Europarådet består av 47 länder och ska inte förväxlas med EU.)
Han var också generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center (2002-05), och mottog 1977 å Amnesty Internationals vägnar Nobels Fredspris.
30 mars 2011
Svensk inrikespolitik om Libyen
Så blev då Líbyeninsatsen svensk inrikespolitik, av sämsta slag. De sossar som högljutt krävde handlingskraft av regeringen, de backade när det kom till kritan. De svenska JAS-planen ska bara ner för att kolla läget från luften. De får inte använda sina vapensystem (mycket effektiva och precisa enl experter) för att stoppa Gaddafistyrkor som angriper civila. För det kom Reinfeldt överens med Urban Ahlin (s) och vänsterpartiet om. Ynkligt av m, s och v. Vi låter andra sköta jobbet, medan svenska piloter bara får lite träning i flygtimmar över utländskt territorium. JAS ska spana in läget och sedan skynda sig undan så att andra får göra jobbet. Det känns varken ärofullt eller över hövan meningsfullt.
De flesta ledande politiker vill alltså att Sverige ska visa upp sitt internationella samveta. Vifta och visa att vi är med. Men ändå inte vara med, bara titta på. Hur många libyska liv räddas av det?
Ett för mig överraskande klarspråk talar Annika Nordgren Christensen (mp), tidigare ledamot i försvarsutskottet. Det är ord och inga visor när hon i Newsmill ställer både Reinfeldt och Juholt med resp partier i skamvrån. Senfärdighet och vankelmod från regeringens sida, och att sossarna mest visat lust att göra tydligt att regeringen inte har majoritet, blandat med skiftande ställningstaganden.
Självfallet är inte Libyeninsatsen riskfri. Varken militärt eller politiskt. Självfallet ska insatsen styras politiskt. Men verkställas av militär. Nu är det många som tycker sig se "realpolitik" inte bara i FN:s beslut i att hjälpa och skydda civilbefolkningen i Libyen, utan än mera i motiven för enskilda staters deltagande. Dvs att det inte "bara" är humanitära skäl, utan mera renodlat maktpolitiska skäl, inklusive då förstås tillgång till oljan. Och vi kan självfallet inte veta vilka som kan komma till makten efter Gaddafi. Så stängt som Libyen varit är det svårt att veta hur oppositionen är sammansatt.
För mig är det ändå det humanitära som är huvudskälet för även en svensk insats. I det ligger att skydda civilbefolkningen, vilket torde förutsätta att Gadaffi SNABBT ger upp på ett eller annat sätt. I det ligger att Libyens folk själva ska välja sin väg. Ju fortare det går att få bort Gadaffi, ju större torde chansen vara att den vägen är demokrati. Men ju senare och tvehågsnare hjälpen blir, desto större risk att det kan bli en extrem rörelse eller till och med något slags militärdiktatur som avlöser Gadaffi.
Jag vill alltså mena att även om motivet i något fall inte är det mest klarögt humanitära och demokratiska, så är det viktiga att utförandet sker så att människoliv sparas så långt möjligt och att det underlättar övergång till deomkratiskt styre.
De flesta ledande politiker vill alltså att Sverige ska visa upp sitt internationella samveta. Vifta och visa att vi är med. Men ändå inte vara med, bara titta på. Hur många libyska liv räddas av det?
Ett för mig överraskande klarspråk talar Annika Nordgren Christensen (mp), tidigare ledamot i försvarsutskottet. Det är ord och inga visor när hon i Newsmill ställer både Reinfeldt och Juholt med resp partier i skamvrån. Senfärdighet och vankelmod från regeringens sida, och att sossarna mest visat lust att göra tydligt att regeringen inte har majoritet, blandat med skiftande ställningstaganden.
Självfallet är inte Libyeninsatsen riskfri. Varken militärt eller politiskt. Självfallet ska insatsen styras politiskt. Men verkställas av militär. Nu är det många som tycker sig se "realpolitik" inte bara i FN:s beslut i att hjälpa och skydda civilbefolkningen i Libyen, utan än mera i motiven för enskilda staters deltagande. Dvs att det inte "bara" är humanitära skäl, utan mera renodlat maktpolitiska skäl, inklusive då förstås tillgång till oljan. Och vi kan självfallet inte veta vilka som kan komma till makten efter Gaddafi. Så stängt som Libyen varit är det svårt att veta hur oppositionen är sammansatt.
För mig är det ändå det humanitära som är huvudskälet för även en svensk insats. I det ligger att skydda civilbefolkningen, vilket torde förutsätta att Gadaffi SNABBT ger upp på ett eller annat sätt. I det ligger att Libyens folk själva ska välja sin väg. Ju fortare det går att få bort Gadaffi, ju större torde chansen vara att den vägen är demokrati. Men ju senare och tvehågsnare hjälpen blir, desto större risk att det kan bli en extrem rörelse eller till och med något slags militärdiktatur som avlöser Gadaffi.
Jag vill alltså mena att även om motivet i något fall inte är det mest klarögt humanitära och demokratiska, så är det viktiga att utförandet sker så att människoliv sparas så långt möjligt och att det underlättar övergång till deomkratiskt styre.
Tobinskatt? Nej, inte för Tobin.
Tobinskatt är till och från ett "populärt" förslag från de som vill göra de finansiella transaktionerna långsammare och mindre spekulativa. I vart fall förknippas tanken med att det är fult med att flytta pengar. Därför ska man lägga skatt på detta. Visst kan det ibland vara fult med en del spekulativa operationer. Men knappast alltid.
Olle Wästberg, fd en massa saker, bl a fd statssekreterare i finansdepartementet kom häromdagen med sitt månadsbrev. Ett litet avsnitt där handlar om hur upphovsmannen själv; James Tobin ser på detta. Jag citerar direkt.
Tobinskatt? Inte för Tobin
En viss uppståndelse har brutit ut sedan de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet röstade för en Tobinskatt och därmed bidrog till att EU-parlamentet gick på den linjen. Tobinskatt är en sorts moms på finansiella transaktioner. En inte alldeles dum idé som kanske skulle minska en del spekulation. Problemet är att den är helt utopisk; det är svårt att föreställa sig hur en sådan skatt skulle kunna genomföras och tillämpas. En gång planerade Jan Stenbeck att bryta börsmonopolet i Sverige genom att lägga en konkurrerande börs i en satellit. Själva idén bidrog till att få bort monopolet. Det tar bara millisekunder att flytta finansiella affärer någon annan stans, t ex därför att en transaktionsskatt införts.
Namnet Tobinskatt kommer från nobelpristagaren i ekonomi James Tobin som 1972 föreslog, som en del av ett nytt internationellt valutasystem, en transaktionsskatt.
Vi hade James Tobin hemma i New York ett antal gånger. Jag frågade honom vid ett tillfälle: Professor Tobin, Karl Marx said "I am not a marxist", Are you an adherent to the Tobin tax?
Hans svar var: Absolutely not.
Han tyckte att hans idéer hade blivit kidnappade och användes på ett helt onyanserat sätt.
---
Där ser man!
Olle Wästberg, fd en massa saker, bl a fd statssekreterare i finansdepartementet kom häromdagen med sitt månadsbrev. Ett litet avsnitt där handlar om hur upphovsmannen själv; James Tobin ser på detta. Jag citerar direkt.
Tobinskatt? Inte för Tobin
En viss uppståndelse har brutit ut sedan de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet röstade för en Tobinskatt och därmed bidrog till att EU-parlamentet gick på den linjen. Tobinskatt är en sorts moms på finansiella transaktioner. En inte alldeles dum idé som kanske skulle minska en del spekulation. Problemet är att den är helt utopisk; det är svårt att föreställa sig hur en sådan skatt skulle kunna genomföras och tillämpas. En gång planerade Jan Stenbeck att bryta börsmonopolet i Sverige genom att lägga en konkurrerande börs i en satellit. Själva idén bidrog till att få bort monopolet. Det tar bara millisekunder att flytta finansiella affärer någon annan stans, t ex därför att en transaktionsskatt införts.
Namnet Tobinskatt kommer från nobelpristagaren i ekonomi James Tobin som 1972 föreslog, som en del av ett nytt internationellt valutasystem, en transaktionsskatt.
Vi hade James Tobin hemma i New York ett antal gånger. Jag frågade honom vid ett tillfälle: Professor Tobin, Karl Marx said "I am not a marxist", Are you an adherent to the Tobin tax?
Hans svar var: Absolutely not.
Han tyckte att hans idéer hade blivit kidnappade och användes på ett helt onyanserat sätt.
---
Där ser man!
29 mars 2011
Liberala visioner - och andra - saknas i politiken
Vill snabbt ge tips om en läsvärd bloggtext hos Agneta Berliner. Texten ska också finnas i Frisinnad Tidskrifts senaste nummer. Agneta är fd riksdagsledamot för fp. En starkt engagerad socialliberal och FRA-motståndare. (Det var väl därför hon åkte ut ur riksdagen nu i senaste valet. Hon var för bra. )
Läs hennes artikel där hon efterlyser politiska visioner, spec för liberalismen.
Länk:
http://agnetaberliner.blogspot.com/2011/03/sverige-behover-en-liberal-vision.html
En sak vill jag gärna nämna. Agneta lyfter fram Bertil Ohlins sociala patos. Denne store fp-ledare var alltså inte "bara" en lysande liberal och ekonom i världsklass. Hans syn på politiken kan med rätta ses som socialliberal. Och det på ett sätt som idag skulle kännas mycket fräscht och modernt. Läs artikeln!
Läs hennes artikel där hon efterlyser politiska visioner, spec för liberalismen.
Länk:
http://agnetaberliner.blogspot.com/2011/03/sverige-behover-en-liberal-vision.html
En sak vill jag gärna nämna. Agneta lyfter fram Bertil Ohlins sociala patos. Denne store fp-ledare var alltså inte "bara" en lysande liberal och ekonom i världsklass. Hans syn på politiken kan med rätta ses som socialliberal. Och det på ett sätt som idag skulle kännas mycket fräscht och modernt. Läs artikeln!
Juholt, hans särbo, hans fallskärm och - FRA-lagen!
Självklart ska Håkan Juholt granskas. Noga. Han är ju partiledare för Sveriges näst största parti, och kan bli statsminister om olyckan är framme. Jag tycker också att det gäller ledande politiker från alla partier.
Det man kan önska är dock att granskning sker utifrån relevans. Utifrån eventuella försyndelsers tyngd - och utifrån politikernas officiella attityd betr det brott eller den förseelse som denne begått, liksom tidsavståndet och om ev straff för brottet är avtjänat eller inte.
Den som förespråkar hårda straff för en viss slags brott ska givetvis synas i sömmarna om han/hon själv (relativt nyligt) själv begått ett (el flera) sådant brott.
En viss grad av integritet bör dock även ledande politiker tillerkännas, så saker som tillhör privatlivet bör de få slippa tvätta offentligt om det inte har relevans för deras offentliga uppdrag. Så, om nu Håkan Juholts särbo bedragit sin arbetsgivare på pengar (ca 46 000 från Fritidsresor) men erkänt och avtjänat sitt straff (villkorligt) så är det en aning intressant, men bör inte drabba Håkan Juholt. Det är ju inte han som begått brottet, vilket t ex Mårten Schultz påtalat.
För Juholt - och för hur politiska ställningstaganden kan uppfattas - är då den fallskärm som Juholt fick när han sparkades som bitr partisekreterare och gick tillbaka till den "ynkliga" riksdagsmannalönen, värre. De dryga 25.000 kr/mån extra som han fick en tid av partiet är visserligen inte i näringslivsklass och hade sossepartiet så gott om pengar, så OK.
Det betänkliga, som jag ser det, är att denna attityd från de som sitter i samhällets topp, på makt och pengar, den ger en demoralisernade effekt på samhällsklimatet i stort. Alltfler anser sig ha rätt att kräva extra ersättningar, bara man befinner sig en bit upp i samhällsstegen. Och samtidigt så ökar politikerföraktet hos gemene man. Och i slutändan är det inflationsdrivande också, vilket är negativt för de som har det sämst.
Men det finns en aspekt till, som även Facebookaktiva Tindra-Annette Broström pekat på. Det är hur FRA-lagen är konstruerad. Hur vår överhet, dvs våra lagstiftande politiker, anser att FRA ska kolla upp oss vanliga medborgare. Hur FRA-lagen bygger sitt informationsinsamlande på sociogram, vilket leder till skyldig pga bekantskap (guilt by association)!
Det vill säga. Med stöd av FRA-lagen kan vi bestämt fastslå att Håkan Juholt är en skummis av högsta rang, eftersom han inte bara är bekant med utan till och med är särbo med en för bedrägeri dömd kvinna. Sådan är den praktiska konsekvensen av den FRA-lag som riksdagen beslutat om och som är gällande. Vilket även makthavare nu bör inse.
Kommer försvarspolitikern Håkan Juholt nu vilja riva upp FRA-lagen?
Det man kan önska är dock att granskning sker utifrån relevans. Utifrån eventuella försyndelsers tyngd - och utifrån politikernas officiella attityd betr det brott eller den förseelse som denne begått, liksom tidsavståndet och om ev straff för brottet är avtjänat eller inte.
Den som förespråkar hårda straff för en viss slags brott ska givetvis synas i sömmarna om han/hon själv (relativt nyligt) själv begått ett (el flera) sådant brott.
En viss grad av integritet bör dock även ledande politiker tillerkännas, så saker som tillhör privatlivet bör de få slippa tvätta offentligt om det inte har relevans för deras offentliga uppdrag. Så, om nu Håkan Juholts särbo bedragit sin arbetsgivare på pengar (ca 46 000 från Fritidsresor) men erkänt och avtjänat sitt straff (villkorligt) så är det en aning intressant, men bör inte drabba Håkan Juholt. Det är ju inte han som begått brottet, vilket t ex Mårten Schultz påtalat.
För Juholt - och för hur politiska ställningstaganden kan uppfattas - är då den fallskärm som Juholt fick när han sparkades som bitr partisekreterare och gick tillbaka till den "ynkliga" riksdagsmannalönen, värre. De dryga 25.000 kr/mån extra som han fick en tid av partiet är visserligen inte i näringslivsklass och hade sossepartiet så gott om pengar, så OK.
Det betänkliga, som jag ser det, är att denna attityd från de som sitter i samhällets topp, på makt och pengar, den ger en demoralisernade effekt på samhällsklimatet i stort. Alltfler anser sig ha rätt att kräva extra ersättningar, bara man befinner sig en bit upp i samhällsstegen. Och samtidigt så ökar politikerföraktet hos gemene man. Och i slutändan är det inflationsdrivande också, vilket är negativt för de som har det sämst.
Men det finns en aspekt till, som även Facebookaktiva Tindra-Annette Broström pekat på. Det är hur FRA-lagen är konstruerad. Hur vår överhet, dvs våra lagstiftande politiker, anser att FRA ska kolla upp oss vanliga medborgare. Hur FRA-lagen bygger sitt informationsinsamlande på sociogram, vilket leder till skyldig pga bekantskap (guilt by association)!
Det vill säga. Med stöd av FRA-lagen kan vi bestämt fastslå att Håkan Juholt är en skummis av högsta rang, eftersom han inte bara är bekant med utan till och med är särbo med en för bedrägeri dömd kvinna. Sådan är den praktiska konsekvensen av den FRA-lag som riksdagen beslutat om och som är gällande. Vilket även makthavare nu bör inse.
Kommer försvarspolitikern Håkan Juholt nu vilja riva upp FRA-lagen?
28 mars 2011
Politiska dimensioner, inte något enkelt
Lennart Regebro gör ett intressant försök att grafiskt illustrera var de politiska partierna står utifrån mera än den gamla, förenklade höger-vänsterskalan. Såvitt jag förstår är Regebro aktiv i (L)iberaldemokraterna men har även stark sympati för piratpartiet i dess frågor. Det är en sympatisk tanke att göra en mera flerdimensionell bild av partierna, men ju fler dimensioner man lägger in, ju svårare blir det att göra den förståelig. "En komplisering av en generalisering." Nu måste jag tillstå att Regebros förklaringar och bruksanvisning är mera intressant än grafiken i sig. Jag gör därför några direkta kommentarer till hans text (och grafik). För att förstå mina kommentarer så bör ni först läsa Regebros blogginlägg - att referera det annat än mycket summariskt skulle göra detta inlägg alltför långt. Först måste dock förklaras att han utgår från att den "pragmatiska liberalismen", som han anser präglar (L)iberaldemokraterna, är det "rätta". Därför hamna den synen i centrum. Avvikelserna hamnar i grafens utkanter. Och de hamnar i sällskap som kan verka förvånande (eller närmast förolämpande) på en del som är trogna andra partier. De tre dimensioner som Regebro använder är 1) graden av maktdyrkan (auktoritetstroende), som ju inte bara finns i odemokratiska partier, 2) frihet(sfobi), dvs i vilken mån man hyllar eller negligerar medborgarens frihet, om det anses som ett (tvingande) behov eller något oväsentligt, 3) Fanatism, som han menar är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. Jag vill och kan inte (av utrymmesskäl) kommentera allt i hans genomgång. Här bara några tanketrådar som uppstått när jag läst texten. Ett problem är ju hur man definierar ideologierna. Det verkar som att Regebro, även om han inte avser det, definierar in ideologierna i befintliga partier. Det menar jag är galet eller i vart fall tveksamt, eftersom teori och praktik inte stämmer. Vilket också antyds i hans resonemang. Syftet är ju att få grepp om partiernas värderingar, inte vad ideologierna i sig innebär ? Men OK, båda sakerna är svåra att greppa och framför allt att bli överens om. Jag anser mig vara socialliberal, ett begrepp som dock tolkas mycket olika. Detta har lett till att jag ansett mig tvungen att lämna fp eftersom det, som parti, inte längre är socialliberalt! I Regebros skiss ligger dock socialliberalism och fp på nära nog samma plats... Han förklarar det med att det ännu finns många socialliberala medlemmar inom fp, trots att Björklunds frihetsfobi drar åt annat håll. Min invändning blir att de socialliberala medlemmarna inte ger något klart avtryck i fp´s praktiska politik, som i sig är mycket splittrad. Det är däremot nog riktigt att placera piratpartiet som ett fanatiskt parti. Där finns en uttalad ovilja att vidga sin "liberalism" i de egna frågorna till andra områden. Det är, enl mig och Regebro, ett "fel". En liberal kan inte vara fanatisk, ha skygglappar. Däremot kan han/hon vara ytterst principfast. Vilket inte är detsamma som fanatisk, menar jag. Och som kanske skulle vara intressant att diskutera. Att både m och s är maktdyrkande är ju helt klart, vilket i sig förklarar att de som partier har svårt att ha någon mera renodlad ideologi. Innehållet i politiken anpassar man till det som man tror ger partiet makt. Ideologiska partier försöker i stället bilda opinion för det de tror på. Och accepterar (oftast, men inte alltid), när de inte får en majoritet av väljarna med sig. V med sin kommunistiska historia har svårare för detta, däri låg nog en del av svårigheterna med den röd-gröna koalitionen, som följdaktligen sprack direkt efter valet. Jag menar också att flera dimensioner saknas i bilden. Men att tillföra den fler gör den än mer komplicerad, givetvis. I svensk politik är exempelvis ekonomi viktig, men den reduceras alltför ofta till att läggas in i ett höger-vänsterperspektiv. Likaså, synen på demokrati skiljer mer än man kan tro (jfr resonemanget om makt). Betr socialliberalismen så är den givetvis i grunden en frihetsideologi, liksom den klassiska liberalismen (som dock är mera sammansatt än en del "nyliberaler" verkar vilja inse), men där den förenas med social ansvarskänsla (frihet i gemenskap). Det gör att den inte förlorar sig i ngt slags frihetsfanatism, men samtidigt att det sociala ansvarstagandet grundar sig på respekt för individen och därför inte är detsamma som socialdemokratins (och socialismens) eller konservatismens kollektivistiska syn. Jag har svårt se att den dimensionen finns med i Regebros grafiska bild. (Dvs om han inte menar att det är "pragmatisk liberalism" som i (L), men samtidigt har han ju socialliberalismen mera åt frihetshållet och uppåt skattesänkarhållet än var han placerar (L)). En sak till. Regebro tar frågan om friskolor som ett exempel på att praktisk politik kan hamna lite hur som helst i olika länder (Sverige resp USA) och är svårt att placera in ideologiskt. I USA finns inga sossar, utan konservativa som gillar friskolor och därför hatar liberalerna där friskolor. Och i Sverige är (eller var) sossarna emot friskolor och liberalerna för. Men är det helt slumpartat? Det är möjligt att USA:s friskolor i någon mån finansieras genom "vouchers", men det är inte fullt ut som de svenska skattemedelsfinansierade. Jag är inte säker, men kan tro att de därmed i viss grad är förbehållna en välbärgad (övre) medelklass. I Sverige är friskolorna en entreprenadverksamhet finansierad av skattemedel i samma grad som de offentliga skolorna. Därmed liberalt enl svensk syn. En annan aspekt är ju att den i Sverige gällande blockgränsen mellan socialism och icke-socialistiska partier inte finns i USA. Egentlig socialism finns knappast på USA-kartan, där är partierna av tradition valapparater som kan innehålla både liberaler och konservativa även om de är mera renodlade idag än de var för några decennier sedan, och liberalerna oftast finns inom demokraterna och de konservativa (inkl de neo-conservativa/nyliberala) återfinns oftast hos republikanerna. Efter att den gamla skiljelinjen, den mellan de konservativa demokratimotståndarna och de demokratiförespråkande liberalerna och sossarna, klingat av så ersattes den av skiljelinjen mellan socialister och ickesocialister. Och så har gränsen gått allt sedan slutet av 1940-talet. Då har sossarna, som det makthavande partiet, setts och sett sig själva som de som via skolan skall göra folket socialistiskt, och då blir friskolor givetvis en gudibehaglig icke-socialistisk ståndpunkt för liberaler som konservativa. Jag tycker inte det kan kallas slumpmässigt. Däremot kan jag mena att blockgränser förhindrar det ideologiska tänkandet, i vart fall när de bibehålles längre än när den fråga som skapade gränsen är aktuell. Därför är det olyckligt med en alliansregering som bygger på en gammal, föga aktuell fråga. Det som förenar är - ideologiskt sett - bara motståndet till socialisering och planhushållning. Det finns ju de som utifrån detta till och med "kräver" att allianspartierna ska producera något slags "borgerlig" samhällssyn! De vill ha svart-vitt när den faktiska kartan är oerhört mångfärgad, präglad av mångfald. Eller i vart fall borde vara det. Anser jag som liberal.
26 mars 2011
Duger inte digitala bevis i rätten? Uppdat.
Som en kommentrar till föregående bloggpost om de friad poliserna i t-banepolisfallet (gate-gate), fick jag en kommentar (dock ej här) att i rätten gäller endast analog film, inte digital.
Att rätten inte kan/får ta upp filmbevis som registrerats t ex via mobil.
Kan det verkligen vara så? Det verkar ju hedenhös!!!!!!!!!! Och som något som befrämjar rättsröta.
Jag menar att ett sätt att stävja polisövergrepp är att försöka filma dem. Så de kan beivras. Men det är ju värdelöst, om bara gammaldags filmning betraktas som bevis!
Idag filmar man ju via mobilen, via digitala camerors videoinställning el genom videokameror som registrerar digitalt.
Svara snälla, om någon som verkligen vet, betr detta.
Uppdatering. Fick via FB en kommentar som menar att en anledning kan vara att digital film kan manipuleras utan att det upptäcks. Men att analog film ser man om den manipulerats. Jag godtar inte det argumentet. Hur mycket bevisning kan inte vara falsk el manipulerad (skrämda vittnen t ex). Och hur är det med alla övervakningskameror, filmar de analogt? En vild gissning är att i vart fall alla från senare år registrerar digitalt. Men utan bevisvärde då? Märkligt!
Att rätten inte kan/får ta upp filmbevis som registrerats t ex via mobil.
Kan det verkligen vara så? Det verkar ju hedenhös!!!!!!!!!! Och som något som befrämjar rättsröta.
Jag menar att ett sätt att stävja polisövergrepp är att försöka filma dem. Så de kan beivras. Men det är ju värdelöst, om bara gammaldags filmning betraktas som bevis!
Idag filmar man ju via mobilen, via digitala camerors videoinställning el genom videokameror som registrerar digitalt.
Svara snälla, om någon som verkligen vet, betr detta.
Uppdatering. Fick via FB en kommentar som menar att en anledning kan vara att digital film kan manipuleras utan att det upptäcks. Men att analog film ser man om den manipulerats. Jag godtar inte det argumentet. Hur mycket bevisning kan inte vara falsk el manipulerad (skrämda vittnen t ex). Och hur är det med alla övervakningskameror, filmar de analogt? En vild gissning är att i vart fall alla från senare år registrerar digitalt. Men utan bevisvärde då? Märkligt!
25 mars 2011
Poliserna friades, förstås
Hörde precis i SR P1 att poliserna i tunnelbanan friades.
Fallet blev väldigt uppmärksammat och föremål för livlig diskussion i bloggarvärlden, ja inte bara där. Även dagspressen refererade det s k "tuggarmålet".
I eftermiddag kom domen i målet mot poliserna som var anklagade för att ha tvingat Jesper Nilsson att radera en film och flera bilder från sin telefon. Åtalet ogillades och poliserna frias alltså.
Det är en skam för Sverige att poliser i stort sett alltid kommer undan. I detta fall fanns dessutom bildbevis över deras agerande. Och det var bland annat det som de ville eliminera... men de gick att rekonstruera. Rättssäkerhet är tydligen inte något som polis och domstolar står för.
Video som visar verkligheten förkastas, men polisernas ytterst subjektiva beskrivning tas med hull och hår.
Jag skrev nyligen om fallet bl a här. Och här kan du se hur Hans Lindblad kommenterade det för dryga året sedan. Det tog alltså ett år för domstolen att avgöra fallet. Och då blev det fel, moraliskt sett.
Fallet blev väldigt uppmärksammat och föremål för livlig diskussion i bloggarvärlden, ja inte bara där. Även dagspressen refererade det s k "tuggarmålet".
I eftermiddag kom domen i målet mot poliserna som var anklagade för att ha tvingat Jesper Nilsson att radera en film och flera bilder från sin telefon. Åtalet ogillades och poliserna frias alltså.
Det är en skam för Sverige att poliser i stort sett alltid kommer undan. I detta fall fanns dessutom bildbevis över deras agerande. Och det var bland annat det som de ville eliminera... men de gick att rekonstruera. Rättssäkerhet är tydligen inte något som polis och domstolar står för.
Video som visar verkligheten förkastas, men polisernas ytterst subjektiva beskrivning tas med hull och hår.
Jag skrev nyligen om fallet bl a här. Och här kan du se hur Hans Lindblad kommenterade det för dryga året sedan. Det tog alltså ett år för domstolen att avgöra fallet. Och då blev det fel, moraliskt sett.
22 mars 2011
Blir kriget mindre blodigt om vi blundar?
När jag åter öppnar datorn så är den första rubrik jag ser, i Svenska Dagbladet: Gaddafistyrkor fortsätter att attackera. Citat: "Rebeller utanför Ajdabiya lyckades inte ta sig närmare staden under tisdagen utan tungt beväpnade Gaddafitrupper hade fortfarande övertaget, trots flygangreppen från väst.
Tre nätters flyganfall har försvagat Gaddafis styrkor, men inte tillräckligt, enligt rebellerna.
- Gaddafi har pansarfordon och lastbilar med raketeld, sade Ahmed al-Aroufi vid fronten.
Gaddafis styrkor har även beskjutit rebellfästet Misrata med granater, uppger en invånare. Fyra barn rapporteras ha dödats när bilen de färdades i träffades."
Ja, krig är hemskt, blodigt. Det understryks i en debattartikel i DN idag. Och så långt är det riktigt konstaterat. http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-pa-att-ta-ansvar-for-libyens-framtid
Skribenten efterlyser en debatt om rättfärdigheten i att världssamfundet ingriper i Libyen, och frågar: Är vi beredda på att interventionen kan leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats? Vilket ansvar har det internationella samfundet för de civila och militära installationer som förstörts – och för Libyens politiska framtid? Vidare påstår han att krigets verklighet glöms bort i den "interventionsglädje" som präglar debatten nu. I och för sig erkänner han att syftet att skydda befolkningen är lovvärt, men glider snabbt över i farhågor för följderna för befolkningen. Detta underströks också i en SR-sändning han deltog i under dagen.
Jag har svårt att tänka mig att krigets verklighet glömts bort i debatten, och framför allt inte hos de som tagit besluten om att hjälpa Libyens folk. Det måste ju vara avsikten, för så är den uttalad, att just bespara Libyens folk, i största möjliga grad, de hemskheter som krig, speciellt kanske inbördeskrig, innebär.
Jag har visserligen mina tvivel om att aktionen är så genomtänkt den borde ha varit, främst betr hur den ska avslutas. Dessutom borde den, för att ha förhindrat onödigt lidande, ha satts igång minst två veckor tidigare. Världens ledare i FN, EU och stormakterna borde rimligen ha haft olika scenarios klara för sig sedan länge vad som kunde hända om Gadaffi (och andra diktatorer) vacklar och därvid möter protester hemmavid med blodigt våld. Det verkar de inte ha haft, men nu är det som det är med detta.
Mina enkla frågeställningar till debattören i DN blir då dessa:
Vad är alternativet? Blir kriget mindre blodigt och hemskt om Gadaffi får härja fritt med sitt dödande av oppositionella?
Dödas färre civila om ingen skyddar dem?
Får Gadaffis stridsflyg och stridsvagnar och kanoner mindre blodig effekt om de får fortsätta att krossa motståndet ostört?
Självfallet kan vi inte veta om FN-beslutet är tillräckligt. Det diskuteras nu t ex om det ska anses innebära att det är OK att eliminera Gadaffi fysiskt. Visst måste man inse att om Gadaffi omkommer, till följd FN:s insatser genom de allierade, så räddas människoliv. Samtidigt är det inte ett uttalat mål för aktionen, vars syfte ändå är att skydda civilbefokningen.
Om motståndarna till Gadaffi genom FN-aktionen besegrar Gadaffi, det vet vi inte.
Jag vet inte heller, och få andra gör det heller, om en seger för motståndsrörelsen mot Gadaffi innebär ett stort steg till demokrati. Men fullt klart är att chanserna ökar dramatiskt. Med en Gadaffi som fritt förfogar över kraftiga militära resurser, så lär i vart fall ingen frihet för Libyens folk finnas, varken med eller utan demokratiskt inslag. Således tror jag att den FN-sanktionerade insatsen kommer att minska det mänskliga lidandet i Libyen, och samtidigt ger den i vart fall en god chans för en mera demokratisk utveckling av landet än om ingen insats gjorts.
Tre nätters flyganfall har försvagat Gaddafis styrkor, men inte tillräckligt, enligt rebellerna.
- Gaddafi har pansarfordon och lastbilar med raketeld, sade Ahmed al-Aroufi vid fronten.
Gaddafis styrkor har även beskjutit rebellfästet Misrata med granater, uppger en invånare. Fyra barn rapporteras ha dödats när bilen de färdades i träffades."
Ja, krig är hemskt, blodigt. Det understryks i en debattartikel i DN idag. Och så långt är det riktigt konstaterat. http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-pa-att-ta-ansvar-for-libyens-framtid
Skribenten efterlyser en debatt om rättfärdigheten i att världssamfundet ingriper i Libyen, och frågar: Är vi beredda på att interventionen kan leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats? Vilket ansvar har det internationella samfundet för de civila och militära installationer som förstörts – och för Libyens politiska framtid? Vidare påstår han att krigets verklighet glöms bort i den "interventionsglädje" som präglar debatten nu. I och för sig erkänner han att syftet att skydda befolkningen är lovvärt, men glider snabbt över i farhågor för följderna för befolkningen. Detta underströks också i en SR-sändning han deltog i under dagen.
Jag har svårt att tänka mig att krigets verklighet glömts bort i debatten, och framför allt inte hos de som tagit besluten om att hjälpa Libyens folk. Det måste ju vara avsikten, för så är den uttalad, att just bespara Libyens folk, i största möjliga grad, de hemskheter som krig, speciellt kanske inbördeskrig, innebär.
Jag har visserligen mina tvivel om att aktionen är så genomtänkt den borde ha varit, främst betr hur den ska avslutas. Dessutom borde den, för att ha förhindrat onödigt lidande, ha satts igång minst två veckor tidigare. Världens ledare i FN, EU och stormakterna borde rimligen ha haft olika scenarios klara för sig sedan länge vad som kunde hända om Gadaffi (och andra diktatorer) vacklar och därvid möter protester hemmavid med blodigt våld. Det verkar de inte ha haft, men nu är det som det är med detta.
Mina enkla frågeställningar till debattören i DN blir då dessa:
Vad är alternativet? Blir kriget mindre blodigt och hemskt om Gadaffi får härja fritt med sitt dödande av oppositionella?
Dödas färre civila om ingen skyddar dem?
Får Gadaffis stridsflyg och stridsvagnar och kanoner mindre blodig effekt om de får fortsätta att krossa motståndet ostört?
Självfallet kan vi inte veta om FN-beslutet är tillräckligt. Det diskuteras nu t ex om det ska anses innebära att det är OK att eliminera Gadaffi fysiskt. Visst måste man inse att om Gadaffi omkommer, till följd FN:s insatser genom de allierade, så räddas människoliv. Samtidigt är det inte ett uttalat mål för aktionen, vars syfte ändå är att skydda civilbefokningen.
Om motståndarna till Gadaffi genom FN-aktionen besegrar Gadaffi, det vet vi inte.
Jag vet inte heller, och få andra gör det heller, om en seger för motståndsrörelsen mot Gadaffi innebär ett stort steg till demokrati. Men fullt klart är att chanserna ökar dramatiskt. Med en Gadaffi som fritt förfogar över kraftiga militära resurser, så lär i vart fall ingen frihet för Libyens folk finnas, varken med eller utan demokratiskt inslag. Således tror jag att den FN-sanktionerade insatsen kommer att minska det mänskliga lidandet i Libyen, och samtidigt ger den i vart fall en god chans för en mera demokratisk utveckling av landet än om ingen insats gjorts.
Visst älskar han sitt "folk"...
Ser en liten artikel i SvD om hur Gaddafi förberett sig för en ålderdom i lugn och ro, utan strid och kiv.
I Chat eller Niger, till exempel. Läs och förundras. Eller reagera hur du vill.
Men håll med om att 144 ton, ja just det TON, inte är det fy skam som "pension". Om nu vanliga tillgångar som fastigheter, aktier och pengar på bankkonton "fryses"....
Han älskar sitt folk. Så mycket att han skickar ut kvinnor och barn som sköldar före sina soldater. Jagar och låter skjuta sina kära undersåtar. Och får käka guld.
I Chat eller Niger, till exempel. Läs och förundras. Eller reagera hur du vill.
Men håll med om att 144 ton, ja just det TON, inte är det fy skam som "pension". Om nu vanliga tillgångar som fastigheter, aktier och pengar på bankkonton "fryses"....
Han älskar sitt folk. Så mycket att han skickar ut kvinnor och barn som sköldar före sina soldater. Jagar och låter skjuta sina kära undersåtar. Och får käka guld.
Det var en gång, när frihet var mera värd än pengar
En intetsägande rubrik, "Direktörens dubbelliv", men oerhört intressant artikel om en svensk motståndsrörelse.
Demokrati och frihet är oerhört viktiga ting. Det visar bl a kampen i Libyen, Bahrain, Jemen, Syrien, Egypten, Tunisien med flera länder dessa dagar. Vi påminns om det riktiga i Engelbrekts stolta ord om frihetens värde. Samtidigt visar aktuell debatt att en del, både svenskar och andra, gärna på ett eller annat sätt vill väga friheten mot andra begrepp, att den inte får kosta för mycket, inte i pengar, och inte i annat. Kan denna devalvering av värdet av frihet bero på att vi i Sverige varit fria (som nation) i ca 500 år, och att vi haft demokrati (som är ett frihetsvärde) i snart 100 år?
Det fanns en tid när svenska direktörers enda tanke inte bara var att tjäna pengar! Och då ledande personligheter kunde samarbeta, utan partipolitiska baktankar, om att ta strid för Sveriges frihet även om vi skulle ockuperas. Att leva under förtryck, under en ockupationsmakt var en outhärdlig tanke. Jämför gärna hur både det libyska folket, liksom andra, i dessa dagar reser sig emot en diktators förtryck. Så till den grad att de ber omvärlden om hjälp.
Ledaren för den svenska motståndsrörelsen efter andra världskriget, Alvar Lindencrona, var far till Gustaf Lindencrona, som var ordf för fpu några år på 60-talet, sedermera ekonomiprofessor. Jag träffade inte Gustaf ofta, men en gång på en fpu-konferens på 60-talet och sedan några decennier senare på något fp-arrangemang. (Detta var under den tid som folkpartiet var ett socialliberalt parti!)
I motståndsgruppen fanns förutom Alvar Lindencrona bl a både SAF:s och LO:s chefer.
Statsminister Tage Erlander (och gruppen) ansåg det uppenbarligen viktigt att motståndsgruppen inte styrdes av militären, däremot fanns givetvis militära chefer med! Det ledde också till att den kunde hemlighållas längre. Militär ansågs inte kunna hålla tätt... Av vad som framkommit så verkar det inte har förekommit politiska meningsskiljaktigheter om vad som var motståndsrörelsens uppdrag och mål.
Några små citat. " –Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander var den särskilt stark, minns sonen Gustaf Lindencrona.
Uppgiften var att stanna kvar och verka bakom fiendens linjer. Planen var att de delar av den lagliga regeringen som lyckats fly skulle verka från exil i Storbritannien (alternativt USA om så krävdes).
De invigda svenskarna kallade motståndsrörelsen för Stay behind.
1945 utnämndes Eije Mossberg till statsråd och 1947–1951 var han inrikesminister. Mossberg blev tillsammans med statsminister Erlander den som lade grunden för det som skulle bli det kalla krigets underjordiska motståndsrörelse.
I juni 1949 skrev Erlander för hand ner en fullmakt på statsministerns brevpapper till Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky att ingå i motståndsrörelsens ledning:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad.”
Artikeln är synnerligen intressant. Läs den!
Demokrati och frihet är oerhört viktiga ting. Det visar bl a kampen i Libyen, Bahrain, Jemen, Syrien, Egypten, Tunisien med flera länder dessa dagar. Vi påminns om det riktiga i Engelbrekts stolta ord om frihetens värde. Samtidigt visar aktuell debatt att en del, både svenskar och andra, gärna på ett eller annat sätt vill väga friheten mot andra begrepp, att den inte får kosta för mycket, inte i pengar, och inte i annat. Kan denna devalvering av värdet av frihet bero på att vi i Sverige varit fria (som nation) i ca 500 år, och att vi haft demokrati (som är ett frihetsvärde) i snart 100 år?
Det fanns en tid när svenska direktörers enda tanke inte bara var att tjäna pengar! Och då ledande personligheter kunde samarbeta, utan partipolitiska baktankar, om att ta strid för Sveriges frihet även om vi skulle ockuperas. Att leva under förtryck, under en ockupationsmakt var en outhärdlig tanke. Jämför gärna hur både det libyska folket, liksom andra, i dessa dagar reser sig emot en diktators förtryck. Så till den grad att de ber omvärlden om hjälp.
Ledaren för den svenska motståndsrörelsen efter andra världskriget, Alvar Lindencrona, var far till Gustaf Lindencrona, som var ordf för fpu några år på 60-talet, sedermera ekonomiprofessor. Jag träffade inte Gustaf ofta, men en gång på en fpu-konferens på 60-talet och sedan några decennier senare på något fp-arrangemang. (Detta var under den tid som folkpartiet var ett socialliberalt parti!)
I motståndsgruppen fanns förutom Alvar Lindencrona bl a både SAF:s och LO:s chefer.
Statsminister Tage Erlander (och gruppen) ansåg det uppenbarligen viktigt att motståndsgruppen inte styrdes av militären, däremot fanns givetvis militära chefer med! Det ledde också till att den kunde hemlighållas längre. Militär ansågs inte kunna hålla tätt... Av vad som framkommit så verkar det inte har förekommit politiska meningsskiljaktigheter om vad som var motståndsrörelsens uppdrag och mål.
Några små citat. " –Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander var den särskilt stark, minns sonen Gustaf Lindencrona.
Uppgiften var att stanna kvar och verka bakom fiendens linjer. Planen var att de delar av den lagliga regeringen som lyckats fly skulle verka från exil i Storbritannien (alternativt USA om så krävdes).
De invigda svenskarna kallade motståndsrörelsen för Stay behind.
1945 utnämndes Eije Mossberg till statsråd och 1947–1951 var han inrikesminister. Mossberg blev tillsammans med statsminister Erlander den som lade grunden för det som skulle bli det kalla krigets underjordiska motståndsrörelse.
I juni 1949 skrev Erlander för hand ner en fullmakt på statsministerns brevpapper till Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky att ingå i motståndsrörelsens ledning:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad.”
Artikeln är synnerligen intressant. Läs den!
20 mars 2011
Bravo, Northug!
Jag gillar inte alltid den norske skidkungen Petter Northugs uppträdande i spåret. Men nu måste jag ge honom ett erkännande. Läser i bladet att han ger (en del av sina) inkomster från sponsorer till Rädda Barnen.
"Pengarna kommer bland annat från försäljning av utrustning och genom att delar av 25-årige Northugs sponsorbonusar går direkt till Rädda Barnen", enl SvD. En hel miljon ska det bli.
Han är inte så tokig ändå då, han den där Northug. Och svenska och andra idrottare fick något att tänka på. Att dela med sig!
"Pengarna kommer bland annat från försäljning av utrustning och genom att delar av 25-årige Northugs sponsorbonusar går direkt till Rädda Barnen", enl SvD. En hel miljon ska det bli.
Han är inte så tokig ändå då, han den där Northug. Och svenska och andra idrottare fick något att tänka på. Att dela med sig!
Det internationella samvetet, Libyen mm
Det är faktiskt svårt att koncentrera sig på att skriva flera sammanhängande meningar till bloggen när kriser, naturkatastrofer och annat hela tiden pockar på uppmärksamhet. En tanke som legat och pyrt i hjärnan den senaste tiden vill jag dock helt kort redovisa.
Sverige som nation, och svenskarna, gillar i hög grad FN. Det är liksom urtypen för internationell solidaritet och samarbete för freden. Kanske en underliggande orsak är att svensken Dag Hammarskjöld var en av FN:s tidiga och mera berömda generalsekreterare. Under honom ingrep FN i Kongo för att få ordning och reda där. Det lyckades i och för sig inte så bra, men det var ett kraftfullt initiativ. Och så dog han på sin post, i en flygolycka som möjligen berodde på sabotage.
FN består i princip av alla världens länder, undantagen är få. Det betyder att FN består av såväl demokratier av skiftande slag liksom av diktaturer. Det är en av FN:s svagheter. När så många medlemmar är diktaturer så är det svårt att hävda mänskliga rättigheter och demokratiska värden.
Den senaste tiden har vi sett hur trögt det varit för FN att komma fram till ett beslut om ingripande till stöd för det Libyska folket och för att stoppa diktatorn sedan 1969 Gaddafis blodiga krig mot de oppositioniella. Jag har svårt att tro att det skulle ha tagit denna tid för en organisation av enbart demokratier. Det internationella samfundet, inkl inte bara Sverige utan även USA och exempelvis EU, ville ha FN:s ställningstagande innan något kunde göras. Därigenom kunde stater, som själva inte vill riskera att råka ut för ett FN-ingripande, försena frågan i flera veckor.
USA m fl ville även ha Arabförbundets klartecken, en organisation som knappast överflödar av demokratier. Och EU ville gärna ingripa, men även där lade man ansvaret på FN.
Hur kan det komma sig med denna förkärlek för FN? I Sverige har ju FN en väldigt hög status, trots dess tungrodda organisation, och trots att demokrati inte är det som är viktigast för FN.
Hur kan det komma sig att EU, som faktiskt är ett samarbetsorgan för demokratiska stater, har så mycket sämre anseende?
Visst, EU har sina brister, men det har varje demokrati. Ändå brukar vi föredra demokrati före diktatur. En demokratisk organisation kan utvecklas i den riktning vi vill - om vi är intresserade.
Sverige som nation, och svenskarna, gillar i hög grad FN. Det är liksom urtypen för internationell solidaritet och samarbete för freden. Kanske en underliggande orsak är att svensken Dag Hammarskjöld var en av FN:s tidiga och mera berömda generalsekreterare. Under honom ingrep FN i Kongo för att få ordning och reda där. Det lyckades i och för sig inte så bra, men det var ett kraftfullt initiativ. Och så dog han på sin post, i en flygolycka som möjligen berodde på sabotage.
FN består i princip av alla världens länder, undantagen är få. Det betyder att FN består av såväl demokratier av skiftande slag liksom av diktaturer. Det är en av FN:s svagheter. När så många medlemmar är diktaturer så är det svårt att hävda mänskliga rättigheter och demokratiska värden.
Den senaste tiden har vi sett hur trögt det varit för FN att komma fram till ett beslut om ingripande till stöd för det Libyska folket och för att stoppa diktatorn sedan 1969 Gaddafis blodiga krig mot de oppositioniella. Jag har svårt att tro att det skulle ha tagit denna tid för en organisation av enbart demokratier. Det internationella samfundet, inkl inte bara Sverige utan även USA och exempelvis EU, ville ha FN:s ställningstagande innan något kunde göras. Därigenom kunde stater, som själva inte vill riskera att råka ut för ett FN-ingripande, försena frågan i flera veckor.
USA m fl ville även ha Arabförbundets klartecken, en organisation som knappast överflödar av demokratier. Och EU ville gärna ingripa, men även där lade man ansvaret på FN.
Hur kan det komma sig med denna förkärlek för FN? I Sverige har ju FN en väldigt hög status, trots dess tungrodda organisation, och trots att demokrati inte är det som är viktigast för FN.
Hur kan det komma sig att EU, som faktiskt är ett samarbetsorgan för demokratiska stater, har så mycket sämre anseende?
Visst, EU har sina brister, men det har varje demokrati. Ändå brukar vi föredra demokrati före diktatur. En demokratisk organisation kan utvecklas i den riktning vi vill - om vi är intresserade.
11 mars 2011
Juholt, Bamse och snällism (uppdat.x2)
Dagens industri är penningens röst i dagspressen. Ok, de är många, men DI får ändå ses som den dagstidning som mest oförblommerat hyllar pengar som det viktigaste i livet.
Dagens stora rubrik i pappers-Di: "Vänster om marsch!". Med bild på den nya ledarduon i det sosseparti, som tidigare kallade sig "socialdemokratiska ARBETARpartiet (SAP)"; Håkan Juholt och Carin Jämtin. Man riktigt ser framför sig hur redaktion och rubriksättare ryser...
Är det en tillfällighet eller inte när DI Weekend samtidigt har snällhetens och omtankens frontfigur Bamse på förstasidan, och en lång och uppskattande artikel inne i tidningen?
När jag var barn fanns inte Bamse, men mina barn liksom dagens yngre föräldrar och deras barn har till stor del växt upp med Bamse, "den som är stark måste vara snäll". Att vara snäll har länge varit närmast ett skällsord, likställts med att vara lite dum, lite naivt efterbliven. Men det är en glidning av begreppet, som inte är riktig, vill jag mena. Nej, på min tid fanns inte Bamse, men vi gick självklart i söndagskola och fick lära oss om Jesus, om att vara snäll men inte menlös. Att driva ut månglarna ur templet, att ta strid för det goda, för medmänsklighet. När dagens folkparti tar avstånd från den social-liberala politik som förenade frihet med gemenskap och ansvar för sämre lottade, och kallar det nedlåtande för "snällism", då har de inte förstått vad "snäll" är.
Jag har förstått att fler än jag blev överraskade av valberedningens förslag till ny s-ledare. Han är föga känd utanför partiapparaten som mer än en stundtals lite bullrig men tråkig försvarspolitiker. Internt lär han anses stå till vänster inom s, och sägs vara en trivsam, folklig typ. Samtidigt anklagas han för maktspel och taktiserande för att sparka bort den som förnyare ansedda Mona Sahlin, och för att bereda marken för eget maktövertagande.
Vid presskonferensen och i det nu hastig påkomna behovet av lancering för en bredare allmänhet så vill han framstå som en snäll och gemytlig Bamse. Det känns aningen överdrivet. Någon Bamse lär han inte vara eller bli.
Visserligen vill gärna sossar och andra socialister gärna framställa omtanke och socialt ansvarstagande (snällhet i den positiva tolkningen) som en unik egenskap som hör ihop med att vara sosse eller socialist. Det är givetvis helt galet! Medmänsklighet har inte med socialism att göra. Socialism är planekonomi, centralstyrning och pampvälde. Om nu dagens sossar (och andra "socialister") vill ändra innebörden i sin inriktning så är det förstås utmärkt.
Jag skulle dessutom gärna se att dagens Alliansregering och däri ingående partier skulle förstå att "snällism" a la Bamse är bra. Och att det inte är socialism!
Självklart skrivs om Juholt överallt nu. Här länk till Expressen, med uttalande av Mona.
Uppdat. Kommentarerna flödar, även om jordskalvet och tsunamin i och kring Japan tar allt större plats. På Expressen skriver t ex Niklas Nordström (fd SSU-ledare) en intressant kommentar med temat: en kompromiss som bäddar för trubbel. En del har mer el mindre allvarliga kommentarer till en partiledare med mustasch... (det var faktiskt vanligt förr, fram till för sådär 50-60 år sedan).
Uppdat 2. En läsare har reagerat surt på min aningen kortfattade definition på termen "socialism". Det föranleder mig att göra denna kompletterande kommentar.
Visst innebär socialism planekonomi etc. Men jag erkänner att det är en förenkling, det innebär också kollektivism, förstatliganden ("gemensamt ägande") och en allmän regleringslusta, ett kollektivets förmynderi genom partieliten över den enskilda människan. Med mera. Och visst kan man säga att den är en sidogren på den liberala rörelsen, i vidare mening. Den liberalism vars tidiga motto var frihet, jämlikhet och broderskap. Obs, jag menar inte att dagens socialdemokrati är uttalat socialistiskt. Men där finns starka inslag hos en del av dess företrädare av "socialistisk smitta". Och en allmän attityd att "vänstersidan" skulle vara "snällare" pga sin ideolgiska grund.
Denna invändning om vad som är socialism missar dock poängen med hela mitt blogginlägg. Nämligen den att det INTE finns någon politisk ideologi som kan söka patent på att just den och ingen annan är den som står för det "snälla", för det goda och för socialt ansvarstagande. I vart fall de flesta "normala" ideologier vill det goda i en eller annan bemärkelse.
Däremot förespråkar de olika vägar och medel för att nå dit. Och om dessa vägar kan vi ha olika åsikter! Exempelvis om målet helgar medlen.
Dagens stora rubrik i pappers-Di: "Vänster om marsch!". Med bild på den nya ledarduon i det sosseparti, som tidigare kallade sig "socialdemokratiska ARBETARpartiet (SAP)"; Håkan Juholt och Carin Jämtin. Man riktigt ser framför sig hur redaktion och rubriksättare ryser...
Är det en tillfällighet eller inte när DI Weekend samtidigt har snällhetens och omtankens frontfigur Bamse på förstasidan, och en lång och uppskattande artikel inne i tidningen?
När jag var barn fanns inte Bamse, men mina barn liksom dagens yngre föräldrar och deras barn har till stor del växt upp med Bamse, "den som är stark måste vara snäll". Att vara snäll har länge varit närmast ett skällsord, likställts med att vara lite dum, lite naivt efterbliven. Men det är en glidning av begreppet, som inte är riktig, vill jag mena. Nej, på min tid fanns inte Bamse, men vi gick självklart i söndagskola och fick lära oss om Jesus, om att vara snäll men inte menlös. Att driva ut månglarna ur templet, att ta strid för det goda, för medmänsklighet. När dagens folkparti tar avstånd från den social-liberala politik som förenade frihet med gemenskap och ansvar för sämre lottade, och kallar det nedlåtande för "snällism", då har de inte förstått vad "snäll" är.
Jag har förstått att fler än jag blev överraskade av valberedningens förslag till ny s-ledare. Han är föga känd utanför partiapparaten som mer än en stundtals lite bullrig men tråkig försvarspolitiker. Internt lär han anses stå till vänster inom s, och sägs vara en trivsam, folklig typ. Samtidigt anklagas han för maktspel och taktiserande för att sparka bort den som förnyare ansedda Mona Sahlin, och för att bereda marken för eget maktövertagande.
Vid presskonferensen och i det nu hastig påkomna behovet av lancering för en bredare allmänhet så vill han framstå som en snäll och gemytlig Bamse. Det känns aningen överdrivet. Någon Bamse lär han inte vara eller bli.
Visserligen vill gärna sossar och andra socialister gärna framställa omtanke och socialt ansvarstagande (snällhet i den positiva tolkningen) som en unik egenskap som hör ihop med att vara sosse eller socialist. Det är givetvis helt galet! Medmänsklighet har inte med socialism att göra. Socialism är planekonomi, centralstyrning och pampvälde. Om nu dagens sossar (och andra "socialister") vill ändra innebörden i sin inriktning så är det förstås utmärkt.
Jag skulle dessutom gärna se att dagens Alliansregering och däri ingående partier skulle förstå att "snällism" a la Bamse är bra. Och att det inte är socialism!
Självklart skrivs om Juholt överallt nu. Här länk till Expressen, med uttalande av Mona.
Uppdat. Kommentarerna flödar, även om jordskalvet och tsunamin i och kring Japan tar allt större plats. På Expressen skriver t ex Niklas Nordström (fd SSU-ledare) en intressant kommentar med temat: en kompromiss som bäddar för trubbel. En del har mer el mindre allvarliga kommentarer till en partiledare med mustasch... (det var faktiskt vanligt förr, fram till för sådär 50-60 år sedan).
Uppdat 2. En läsare har reagerat surt på min aningen kortfattade definition på termen "socialism". Det föranleder mig att göra denna kompletterande kommentar.
Visst innebär socialism planekonomi etc. Men jag erkänner att det är en förenkling, det innebär också kollektivism, förstatliganden ("gemensamt ägande") och en allmän regleringslusta, ett kollektivets förmynderi genom partieliten över den enskilda människan. Med mera. Och visst kan man säga att den är en sidogren på den liberala rörelsen, i vidare mening. Den liberalism vars tidiga motto var frihet, jämlikhet och broderskap. Obs, jag menar inte att dagens socialdemokrati är uttalat socialistiskt. Men där finns starka inslag hos en del av dess företrädare av "socialistisk smitta". Och en allmän attityd att "vänstersidan" skulle vara "snällare" pga sin ideolgiska grund.
Denna invändning om vad som är socialism missar dock poängen med hela mitt blogginlägg. Nämligen den att det INTE finns någon politisk ideologi som kan söka patent på att just den och ingen annan är den som står för det "snälla", för det goda och för socialt ansvarstagande. I vart fall de flesta "normala" ideologier vill det goda i en eller annan bemärkelse.
Däremot förespråkar de olika vägar och medel för att nå dit. Och om dessa vägar kan vi ha olika åsikter! Exempelvis om målet helgar medlen.
09 mars 2011
Mera om den minskade rättssäkerheten
För drygt ett år sedan blev det s.k. tunnelbanefallet uppmärksammat. Där en ung man blev provocerad av poliser, men som filmade det hela. Det är också känt som Tuggarna-fallet. Som ett exempel på bristande rättssäkerhet, att poliser ibland gör som det faller sig - utan att vara speciellt goda föredömen för hur ett rättssamhälle och dess företrädares ska uppträda.
Jag skrev om det då i februari ifjol. Ni kan läsa om det bl a här, där finns också länkar till vad andra skrivit om polis och rättssäkerhet, bl a Hans Lindblad. Fler texter i samma ämne, polis och rättssäkerhet.
Igår läste jag - på Facebook - om att nu ska det bli rättegång, där poliserna ska granskas. Äntligen. Här länken till Tuggarnas text om detta.
Vad ska vi tro om utgången av den rättegången? Blir poliserna fällda? Och i så fall, får det några konsekvenser betr polisens uppträdande?
Jag skrev om det då i februari ifjol. Ni kan läsa om det bl a här, där finns också länkar till vad andra skrivit om polis och rättssäkerhet, bl a Hans Lindblad. Fler texter i samma ämne, polis och rättssäkerhet.
Igår läste jag - på Facebook - om att nu ska det bli rättegång, där poliserna ska granskas. Äntligen. Här länken till Tuggarnas text om detta.
Vad ska vi tro om utgången av den rättegången? Blir poliserna fällda? Och i så fall, får det några konsekvenser betr polisens uppträdande?
Ett rättssamhälles förfall
Inom EU ska det vara fri rörlighet för medborgare i EU-länderna. Det verkar en del politiker och en del poliser inte inse. Eller så vill de inte låtsas om att det ska gälla. I vart fall inte om det kommer romer från Rumänien eller Bulgarien till Frankrike - eller Sverige.
En av de viktigaste uppgifterna för en stat är att den upprätthåller rättssäkerhet.
Att lagar är rättssäkra.
Att polis och domstolar följer lagarna i rättssäker ordning.
Att man inte utan laga grund inskränker i de mänskliga rättigheterna om individens integritet och frihet.
Trots det blir jag inte överraskad när jag hör (i SR) hur polisen brutit mot de lagar de ska följa och förutom att de avvisar EU-medborgare från Sverige med det irrelevanta påståendet att medborgarna sysslat med tiggeri, dessutom nekat dem juridiskt biträde. Har man suttit i förvar i mer än tre dagar har man rätt till biträde. Givetvis protesterar inte bara Amnesty utan även Advokatsamfundets Ann Ramberg.
Det visar sig att polisen kallar det för tiggeri när det i själva verket var gatumusiker, liksom att det rättsvidriga förfarandet pågått länge. Att Tobias Billström (m) stött polisen och inte EU-medborgarnas rättigheter, är också känt sedan länge. I de relaterade fallen har de som polisen avvisat till råga på allt i flera fall inte varit läskunniga eller förstått svenska. Det verkar som total rättslöshet i praktiken.
I skrivande stund har jag inte hört justitieminister Beatrice Ask (m) uttala sig i denna fråga.
I avvaktan på detta blir min fråga denna. Hur ska vi kunna lita på rättsamhället när inte ens polisen följer de lagar de ska upprätthålla?
Hur är det i överensstämmelse med fungerande rättssäkerhet att Beatrice Ask (och andra politiker) vill "förenkla" det rättsliga förfarandet genom att ge polisen allt större befogenheter att själv utdöma straff (rättsliga påföljder) utan domstolsförfarande med domare och jurister?
Jag ser tyvärr ett samhälle där rättssäkerheten råkat i allt djupare förfall.
En av de viktigaste uppgifterna för en stat är att den upprätthåller rättssäkerhet.
Att lagar är rättssäkra.
Att polis och domstolar följer lagarna i rättssäker ordning.
Att man inte utan laga grund inskränker i de mänskliga rättigheterna om individens integritet och frihet.
Trots det blir jag inte överraskad när jag hör (i SR) hur polisen brutit mot de lagar de ska följa och förutom att de avvisar EU-medborgare från Sverige med det irrelevanta påståendet att medborgarna sysslat med tiggeri, dessutom nekat dem juridiskt biträde. Har man suttit i förvar i mer än tre dagar har man rätt till biträde. Givetvis protesterar inte bara Amnesty utan även Advokatsamfundets Ann Ramberg.
Det visar sig att polisen kallar det för tiggeri när det i själva verket var gatumusiker, liksom att det rättsvidriga förfarandet pågått länge. Att Tobias Billström (m) stött polisen och inte EU-medborgarnas rättigheter, är också känt sedan länge. I de relaterade fallen har de som polisen avvisat till råga på allt i flera fall inte varit läskunniga eller förstått svenska. Det verkar som total rättslöshet i praktiken.
I skrivande stund har jag inte hört justitieminister Beatrice Ask (m) uttala sig i denna fråga.
I avvaktan på detta blir min fråga denna. Hur ska vi kunna lita på rättsamhället när inte ens polisen följer de lagar de ska upprätthålla?
Hur är det i överensstämmelse med fungerande rättssäkerhet att Beatrice Ask (och andra politiker) vill "förenkla" det rättsliga förfarandet genom att ge polisen allt större befogenheter att själv utdöma straff (rättsliga påföljder) utan domstolsförfarande med domare och jurister?
Jag ser tyvärr ett samhälle där rättssäkerheten råkat i allt djupare förfall.
06 mars 2011
Liberal analys och Wikileaks.
Att vara liberal är att vara kluven. Jag tror att det var förre fp-ledaren Gunnar Helén som sa det. Eller så citerade han en annan, tidigare liberal.
Det är ett citat som ofta ironiseras och skämtas kring. Och dessutom felciteras. Så såg jag nyligen att det sas att en folkpartist är kluven. Det stämde möjligen på den allt avlägsnare tid då det var självklart att folkpartister var liberala. Ja, till och med socialliberala. "Frihet i gemenskap", sa just Gunnar Helén. En utmärkt och koncentrerad beskrivning av den socialt ansvarskännande liberalism som utmärkte folkpartiet fram till senaste sekelskiftet ungefär.
De som skämtar om citatet är de som ser allt i svart eller vitt. De befinner sig ofta i politikens ytterkanter. Men idag också i folkpartiet, tyvärr.
Jag saknar den grundliga liberala analysen av dagens samhällsproblem. Viljan och förmågan att se en sak från olika håll, att väga och pröva för och emot, att analysera förutsättningslöst. Att inte först ta ställning, ofta starkt känslomässigt, och sedan söka argument för bara det man beslutat sig för.
Dessa tankar slår mig när jag läser några av bloggarvärldens främsta. Två kvinnor som inte beskriver sig som liberaler (och än mindre som folkpartister), men som i hög grad är analyserande och eftertänksamma, grundliga och de facto ytterst medkännande liberala i sin syn på människor och samhälle. Jag tänker på Emma/Opassande och FarmorGun. De har precis tyckt till om Wikileaks, Julian Assange och Bradley Manning.
Det finns ingen som helst tvekan om var de två står betr behovet av fri information, rättssäkerhet och demokrati. Liksom om det principiellt viktiga arbete som Wikileaks (och dess efterföljare) utför. Men att de inte låter detta skymma sikten för andra viktiga aspekter. Att de ser komplikationer, att inte allt är svart eller vitt. Att man bör (och kan) analysera innan man tar ställning. Och - att man faktiskt kan känna starkt och hett för viktiga frågor, även om man grundar sina ställningstaganden på grundliga studier av fakta och omständigheter.
Heders till Emma och Farmor Gun!
Det är ett citat som ofta ironiseras och skämtas kring. Och dessutom felciteras. Så såg jag nyligen att det sas att en folkpartist är kluven. Det stämde möjligen på den allt avlägsnare tid då det var självklart att folkpartister var liberala. Ja, till och med socialliberala. "Frihet i gemenskap", sa just Gunnar Helén. En utmärkt och koncentrerad beskrivning av den socialt ansvarskännande liberalism som utmärkte folkpartiet fram till senaste sekelskiftet ungefär.
De som skämtar om citatet är de som ser allt i svart eller vitt. De befinner sig ofta i politikens ytterkanter. Men idag också i folkpartiet, tyvärr.
Jag saknar den grundliga liberala analysen av dagens samhällsproblem. Viljan och förmågan att se en sak från olika håll, att väga och pröva för och emot, att analysera förutsättningslöst. Att inte först ta ställning, ofta starkt känslomässigt, och sedan söka argument för bara det man beslutat sig för.
Dessa tankar slår mig när jag läser några av bloggarvärldens främsta. Två kvinnor som inte beskriver sig som liberaler (och än mindre som folkpartister), men som i hög grad är analyserande och eftertänksamma, grundliga och de facto ytterst medkännande liberala i sin syn på människor och samhälle. Jag tänker på Emma/Opassande och FarmorGun. De har precis tyckt till om Wikileaks, Julian Assange och Bradley Manning.
Det finns ingen som helst tvekan om var de två står betr behovet av fri information, rättssäkerhet och demokrati. Liksom om det principiellt viktiga arbete som Wikileaks (och dess efterföljare) utför. Men att de inte låter detta skymma sikten för andra viktiga aspekter. Att de ser komplikationer, att inte allt är svart eller vitt. Att man bör (och kan) analysera innan man tar ställning. Och - att man faktiskt kan känna starkt och hett för viktiga frågor, även om man grundar sina ställningstaganden på grundliga studier av fakta och omständigheter.
Heders till Emma och Farmor Gun!
04 mars 2011
Dom faller ifrån...
Nä, det var sorgligt att höra att Lasse Eriksson avlidit. Dessutom alldeles för ung, bara 61 år.
Jag skulle kunna hänvisa bara till bloggen Andraget, men vill lägga till några ord.
Lasse Eriksson växte upp i Piteå, 1984 blev han känd för TV-publiken med sina personliga betraktelser i Dagsedlar. Det handlade om korta avsnitt på fem minuter där han hade sällskap av hunden Hillman.
Åren 1985-1986 var han programledare för Café Luleå och 2002 lagledare i Snacka om nyheter.
Det är kanske främst som ståupp-komiker Eriksson blev känd. Han komponerade och skrev flera visor; hans mest kända visa är förmodligen Stället, en stillsam betraktelse över glesbygdsmänniskans vardagstankar.
Han nådde kanske inte samma stora publik som en del av dagens kändare stå-uppare, men hans humor var fylld av lågmält allvar och präglades av en medkänsla för den lilla människan.
Sorgligt också att nås av beskedet att en av landets mera framstående tenorsaxofonister,
Tommy Koverhult, avlidit knappt 65 år gammal. Han spelade i samma anda som Bernt Rosengren, en slags svensk Coltrane-stil. De två samarbetade även mycket under decenniernas lopp ofta tillsammans med sådana som Torbjörn Hultcrantz (bas) och Leif Wennerström (trummor). Den av SJR (Svenska jazzriksförbundet) utgivna LP:s "Improvisationer" ger goda prov på Koverhults spel och blev 1969 OJ:s Gyllene skivan. Där spelar Koverhult tillsammans med just Rosengren.
Till råga på allt har även en av Sveriges mera gedigna bluesartister/sångerskor/munspelare mm avlidit, Jenny Bohman. Hon blev bara 47 år, dödsorsak cancer. Hon var inte den som nådde speciellt långt utanför de mera renläriga bluesvännernas skara, men där var hon mycket uppskattad och fick bl a den hedersamma utmärkelsen "Janne Rosenqvists minnespris". Till yttermera visso gjorde hon utmärkta tolkningar av den franska vissångerskan Edit Piaf.
Leden glesnar.
Jag skulle kunna hänvisa bara till bloggen Andraget, men vill lägga till några ord.
Lasse Eriksson växte upp i Piteå, 1984 blev han känd för TV-publiken med sina personliga betraktelser i Dagsedlar. Det handlade om korta avsnitt på fem minuter där han hade sällskap av hunden Hillman.
Åren 1985-1986 var han programledare för Café Luleå och 2002 lagledare i Snacka om nyheter.
Det är kanske främst som ståupp-komiker Eriksson blev känd. Han komponerade och skrev flera visor; hans mest kända visa är förmodligen Stället, en stillsam betraktelse över glesbygdsmänniskans vardagstankar.
Han nådde kanske inte samma stora publik som en del av dagens kändare stå-uppare, men hans humor var fylld av lågmält allvar och präglades av en medkänsla för den lilla människan.
Sorgligt också att nås av beskedet att en av landets mera framstående tenorsaxofonister,
Tommy Koverhult, avlidit knappt 65 år gammal. Han spelade i samma anda som Bernt Rosengren, en slags svensk Coltrane-stil. De två samarbetade även mycket under decenniernas lopp ofta tillsammans med sådana som Torbjörn Hultcrantz (bas) och Leif Wennerström (trummor). Den av SJR (Svenska jazzriksförbundet) utgivna LP:s "Improvisationer" ger goda prov på Koverhults spel och blev 1969 OJ:s Gyllene skivan. Där spelar Koverhult tillsammans med just Rosengren.
Till råga på allt har även en av Sveriges mera gedigna bluesartister/sångerskor/munspelare mm avlidit, Jenny Bohman. Hon blev bara 47 år, dödsorsak cancer. Hon var inte den som nådde speciellt långt utanför de mera renläriga bluesvännernas skara, men där var hon mycket uppskattad och fick bl a den hedersamma utmärkelsen "Janne Rosenqvists minnespris". Till yttermera visso gjorde hon utmärkta tolkningar av den franska vissångerskan Edit Piaf.
Leden glesnar.
Northug, fantastisk åkare med osportsligt uppträdande
Jag är väl nostalgisk. Men för mig så skall sport präglas av sportslighet. Rent spel. Inga psykningar eller dumma demonstrationer emot medtävlare. Ingen doping. Det ska vara en viljornas, styrkans, teknikens och uthållighetens kamp. En renhårig kamp för äran om att ha kämpat väl och vunnit.
Inte en fråga om att vinna till varje pris. Och, i dessa dagar måste det betonas extra, inte en kamp om att vinna pengar.
Därför får Northugs agerande idag i herrstafetten i VM en besk bismak. Han ÄR en överdådig skidåkare. (Men låt oss inte glömma att hans landsmän gjorde sitt bästa på de tre första sträckorna för att ge honom ett drömläge!)
Då behöver han inte psyka konkurrenterna. Det räcker att visa glädje - och att kämpa på. Då vinner man respekt. Men för Petter Northug räcker det uppenbarligen inte. Han har visat de tendenserna tidigare, och idag blev det än mera av den varan. Övertydligt.
Man kan spekulera över om detta hans barnsliga beteende, t ex med att tvärstoppa precis innan målllinjen, beror på att han innerst inne känner sig osäker. Att han har sådan respekt för Markus Hellner att han bara måste demonstrera sin överlägsenhet.
Det må vara hur som helst med det, osportsligt och barnsligt var det!
Inte en fråga om att vinna till varje pris. Och, i dessa dagar måste det betonas extra, inte en kamp om att vinna pengar.
Därför får Northugs agerande idag i herrstafetten i VM en besk bismak. Han ÄR en överdådig skidåkare. (Men låt oss inte glömma att hans landsmän gjorde sitt bästa på de tre första sträckorna för att ge honom ett drömläge!)
Då behöver han inte psyka konkurrenterna. Det räcker att visa glädje - och att kämpa på. Då vinner man respekt. Men för Petter Northug räcker det uppenbarligen inte. Han har visat de tendenserna tidigare, och idag blev det än mera av den varan. Övertydligt.
Man kan spekulera över om detta hans barnsliga beteende, t ex med att tvärstoppa precis innan målllinjen, beror på att han innerst inne känner sig osäker. Att han har sådan respekt för Markus Hellner att han bara måste demonstrera sin överlägsenhet.
Det må vara hur som helst med det, osportsligt och barnsligt var det!
02 mars 2011
Fredspristagare avklädd och avsatt (kompletterad)
Det är sorgligt när glorior kommer på sned eller helt faller av. Men när det är berättigat är det ju skönt att de avslöjas, de som utger sig för att vara fattigdomens bekämpare, men själva skor sig och skickar människor ut i än värre nöd.
Detta handlar alltså om Nobelpristagaren Muhammad Yunus som har avskedats med omedelbar verkan från Grameen Bank, den bank som han grundade. Avskedad på grund av att han dragits in i en skattebrottshärva och anklagats för förtal. Bland annat norska och svenska biståndspengar fördes över från banken till hans privata affärsdel, för att undvika skatt. Detta gillade inte norrmännen, men svenska SIDA var märkligt "förstående", enl Uppdrag granskning för sådär ett par veckor sedan. Programmet verkar inte längre ligga ute på SvtPlay, men en liten uppföljning i Rapport finns på denna länk.
Än märkligt än skattebrottet är ändå den märkliga affärsidé som Yunus bank har, som dessutom lett till att han fick Fredspriset. Detta att rädda folk ur fattigdom genom att göra alla till entreprenörer med hjälp av s k mikrolån. Lån som visserligen var/är små, men som löper med mycket hög ränta och som skall amorteras av från vecka 1. Resultatet har blivit att de som lånar som regel inte klarar av lånen utan måste skuldsätta sig om och om igen för att betala de gamla lånen. Till slut får de sälja allt de äger, även sina enkla hus. Hamnar i en än värre knipa än innan de lånat. Tuffa indrivare tar ifrån dem allt. Och en del begår självmord. Långt ifrån alla är ju entreprenörer. Och dessutom då med räntor som i vart fall i våra ögon är att betrakta som ocker.
Komplettering. Nu hittat länk till Uppdrag granskning. Skall finnas där till 22 juli 2011.
Detta handlar alltså om Nobelpristagaren Muhammad Yunus som har avskedats med omedelbar verkan från Grameen Bank, den bank som han grundade. Avskedad på grund av att han dragits in i en skattebrottshärva och anklagats för förtal. Bland annat norska och svenska biståndspengar fördes över från banken till hans privata affärsdel, för att undvika skatt. Detta gillade inte norrmännen, men svenska SIDA var märkligt "förstående", enl Uppdrag granskning för sådär ett par veckor sedan. Programmet verkar inte längre ligga ute på SvtPlay, men en liten uppföljning i Rapport finns på denna länk.
Än märkligt än skattebrottet är ändå den märkliga affärsidé som Yunus bank har, som dessutom lett till att han fick Fredspriset. Detta att rädda folk ur fattigdom genom att göra alla till entreprenörer med hjälp av s k mikrolån. Lån som visserligen var/är små, men som löper med mycket hög ränta och som skall amorteras av från vecka 1. Resultatet har blivit att de som lånar som regel inte klarar av lånen utan måste skuldsätta sig om och om igen för att betala de gamla lånen. Till slut får de sälja allt de äger, även sina enkla hus. Hamnar i en än värre knipa än innan de lånat. Tuffa indrivare tar ifrån dem allt. Och en del begår självmord. Långt ifrån alla är ju entreprenörer. Och dessutom då med räntor som i vart fall i våra ögon är att betrakta som ocker.
Komplettering. Nu hittat länk till Uppdrag granskning. Skall finnas där till 22 juli 2011.
Har inte kungen/hovet någon skam i kroppen? (Uppdat.)
Läser att hovet vill ha 5,5 milj kr EXTRA för att bl a "utbilda" Daniel för sin nya "roll". Plus för bröllopskostnader.
Men snälla nån, i den mån Daniel behöver någon slags utbildning ytterligare för att vara vid Daniels sida så måste det rimligen rymmas inom de anslag som hovet redan får. Viktoria kan säkert se till själv att han får lite hum om "stil och etikett", så han kan föra sig i de fina salongerna. Det kan inte behöva kosta en krona extra. För övrigt behöver han väl bara den allmänbildning, som varje någorlunda klyftig person lätt själv kan tillägna sig. Någon utbildning har han väl redan? Har nu Viktoria (och kungafamiljen i övrigt) bestämt sig för Daniel så har de resurser både "privat" och inom de rikliga anslag hovet redan får (ca 120 milj kr), om de anser att han behöver lite hjälp på vägen. Det är väl inte omöjligt att Daniel faktiskt kan tillföra hovet lite kunskaper själv, dvs om livet utanför den kungliga glasburen.
F.ö. har vi skattebetalare redan kostat på åtta miljoner för uppfräschning av Haga slott, där Viktoria och Daniel ska bo. Det räcker mer än väl.
Någon skam i kroppen ska väl ändå kungen/hovet ha!
Uppdatering. Nu har Aftonbladet också uppmärksammat detta. Med utförligare redovisning av penga-fakta. "Så mycket av skatten läggs på hovstaten
Hovstaterna får i år totalt 122 183 000 kronor i anslag av skattebetalarna. Drygt hälften av pengarna går till hovstaten och är så kallat apanage, resten går till slottsstaten som bland annat ansvarar för förvaltning av slotten.
2009–2010 fick hovet ett tillfälligt anslag på 10 miljoner kronor till kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop.
2010–2011 fick hovet en årlig höjning av anslaget med totalt 8 miljoner för att täcka kostnaderna för kronprinsessparets representation och för driften av Haga slott. "
Slottstaten, dvs slottsförvaltningen gick med vinst på flera miljoner, vilken de får behålla!!!
Men snälla nån, i den mån Daniel behöver någon slags utbildning ytterligare för att vara vid Daniels sida så måste det rimligen rymmas inom de anslag som hovet redan får. Viktoria kan säkert se till själv att han får lite hum om "stil och etikett", så han kan föra sig i de fina salongerna. Det kan inte behöva kosta en krona extra. För övrigt behöver han väl bara den allmänbildning, som varje någorlunda klyftig person lätt själv kan tillägna sig. Någon utbildning har han väl redan? Har nu Viktoria (och kungafamiljen i övrigt) bestämt sig för Daniel så har de resurser både "privat" och inom de rikliga anslag hovet redan får (ca 120 milj kr), om de anser att han behöver lite hjälp på vägen. Det är väl inte omöjligt att Daniel faktiskt kan tillföra hovet lite kunskaper själv, dvs om livet utanför den kungliga glasburen.
F.ö. har vi skattebetalare redan kostat på åtta miljoner för uppfräschning av Haga slott, där Viktoria och Daniel ska bo. Det räcker mer än väl.
Någon skam i kroppen ska väl ändå kungen/hovet ha!
Uppdatering. Nu har Aftonbladet också uppmärksammat detta. Med utförligare redovisning av penga-fakta. "Så mycket av skatten läggs på hovstaten
Hovstaterna får i år totalt 122 183 000 kronor i anslag av skattebetalarna. Drygt hälften av pengarna går till hovstaten och är så kallat apanage, resten går till slottsstaten som bland annat ansvarar för förvaltning av slotten.
2009–2010 fick hovet ett tillfälligt anslag på 10 miljoner kronor till kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop.
2010–2011 fick hovet en årlig höjning av anslaget med totalt 8 miljoner för att täcka kostnaderna för kronprinsessparets representation och för driften av Haga slott. "
Slottstaten, dvs slottsförvaltningen gick med vinst på flera miljoner, vilken de får behålla!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)