06 september 2022

Valstrategerna letar väljare i st för att söka övertyga väljarna om partiernas ideologi och grundvalar (apropå artikel av Ola Larsmo)

 Författaren och samhällsanalytikern Ola Larsmo (som bl a skrivit viktiga böcker om svensk invandring i USA och om nazismen i Sverige) har i DN (tisd 6 sept ) beskrivit hur de s k spin-doktorerna (valstrategerna) sen 1990-talet främst inriktat sig på att vinna väljarna i den breda mitten. Men att nu i Sverige så är det de extrema partierna och deras väljare som partistrategerna riktar in sig på. 
Citat " I år har vi förmodligen satt ett nytt rekord i negativt kampanjmakande, särskilt när det gäller att så split och misstänkliggöra hela medborgargrupper. ... Vi får nog gå tillbaka till det så kallade Kosackvalet 1928 för att hitta samma nivå på argumentationen. Men av detta störtlopp ned mot människosjälens mörkaste vrår finns också något att lära sig."
    Kampen om mittenväljarna, i USA, och Sverige,  beskriver Larsmo som   "Metoden för att vinna över mittenväljare var den ”triangulering” Clintonkampanjen utformade, vilket enklast låter sig beskrivas som ett sätt att ta någon av motståndarnas paradfrågor, viktig för deras väljare, och fylla med ett delvis eget innehåll. Metoden var långt ifrån ny, men mer utstuderad. Den fungerade också bra för Reinfeldtkampanjen 2006, som i princip tog över New Labours hela paket när Moderaterna lanserade sig som ”nya”. Och vann sina mittenväljare."

Men nu är mittenväljarna och deras värderingar "kalla", nu är det de som är eller förväntas bli SDs väljare man jagar, de 15-20 procenten. 

Jag kommenterar det sålunda

      Jag tycker Ola Larsmo formulerar så väl vad jag har känt under hela valrörelsen, och lite till. Ja, egentligen började min tilltro till spin-doktorlogiken krackelera redan tidigt 2000-tal. Jag, som varit trygg i min socialliberala folkpartism i 50-talet år, kände att fp började glida över från att se ideologiskt till att lyssna på de som tänkte "strategiskt", spindoktorer (minns datorintrångsaffären, som var ett tecken), och det blev succesivt viktigare att ta hänsyn till de nyliberala (dvs neokonservativa), som man verkade tro skulle strömma till och göra fp större. (Vilket jag inte ska analysera mer här och nu.)

Nå, efter en tid försköts inriktningen på nya väljare, i och med SDs inträde i riksdagen, att förändras till att gradvis "ta" över SDs kärnfrågor att stoppa invandring, att inte ge asyl, främlingsfientlighet etc. (OBS samtidigt så har SD lockat s-väljare genom punktvisa hänvisningar till Per-Albins folkhemsidéer. som gjort SDs rasism lite mer smaklig i vissa ögon. )
     Alltså , de konservativa smetar på sig lite brunt, för att stoppa väljarflykten till SD (inte helt lyckat, verkar det av valprognoserna att döma), detsamma sker inom s-partiet, när de känner SD flåsa i ryggen. (Somalitown-snack etc.)   fp-L-partiet höll stånd emot att flörta med SD rätt länge ändå. Men sen några år, fr f allt i och med Sabuni, och än mer med Johan Persson, så vill de både medverka till en "borgerlig"  (dvs icke-socialistisk)  regering de facto styrd av SD och samtidigt inte vilja det, inte rösta för en regering med SD. Både ha kakan och äta den.

En strategi som kan bli katastrofal inte bara för L-partiet (och socialliberalismen) utan också för den svenska demokratin. 



16 augusti 2022

Ohlin, pappa och frisinnade Norran gjorde mig till liberal (som i svensk politik preciseras till socialliberal och absolut inte borgerlig)! l

 Varför är (och förblir) jag socialliberal - och vad betyder det? Samt lite bakgrund.

Först. Jag växte upp i en tid och miljö där folkfrisinnet präglade folkpartiet. En tid då socialdemokraterna suttit vid makten ett par decennier redan, och där högern hette högern, en tid då kommunisternas ledare hette Hilding Hagberg, och då bondeförbundet leddes av Gunnar Hedlund i Rådom, en smålurig herre som kohandlade med sossarna (Erlander), bf  fanns i stort sett bara på landsbygden, och därför sökte bondeledaren Rådom fånga stadsväljare genom att byta namn till centerpartiet.

Dessutom hade vi kvar tvåkammarsystemet, med fyraåriga mandatperioder.  Det hade även kommun- och landstingsfullmäktige, men de valen gjordes mellan riksdagsvalen. Vi hade alltså val vartannat år, men till olika "nivåer".  Valet till riksdagen var endast till andra kammaren. Första kammarvalen skedde indirekt av landstingen och enl ett rullande schema på 6-årigs mandat. Vilket gynnade det stora sossepartiet, som genom den succesiva förnyelsen av första kammaren kunde överbrygga dåliga AK-val. 

Det var ett märkligt system, som var tänkt att förhindra "olämpliga" snabba skiften av makten. En konservativ spärr alltså. Jag  gissar att yngre väljare inte vet hur det var "förr",  men vi årsrika minns.  

Jag växte alltså upp i en frisinnad miljö. Pappa berättade om de heta diskussioner han hade på byggena (han var målare, och  hade i unga år emigrerat till Amerikat, arbetat med allehanda jobb, sett och mött alla slags människor, av skilda kulörer och intressen, men efter 7,5 år återvänt till Sverige)  med både kommunister och nazister. Men pappa var arbetare och aktiv frireligiös, givetvis också nykterist, dvs med benen i  alla de tre folkrörelserna. (Facket, Frikyrkan och Nykterhetsrörelsen). Hans far, min farfar, var både arbetare, frisinnad liberal och facklig företrädare. När jag började läsa flytande, i åttaårsåldern, var det i den frisinnade tidningen Norra Västerbotten, som vi hade med från tiden i Boliden, (Norran kallad) och dess ledarsida, även de utrikespolitiska krönikorna. Pappa var med i styrelsen för missionsförsamlingen även på den nya bostadsorten. Där hade vi en nära granne, bonde/hemmansägare, som var folkpartist, ordf i kommunfullmäktie, med en far som varit liberal riksdagsman på sin tid.

I en kommentar på FB, skrev jag såhär.  Jag vet ju att Berra (ja, han kallades ju så internt, har jag erfarit) Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig (eftersom det alltid tolkades som höger/konservativ. Han menade, med full rätt, att det som förenade oppositionen var att den var icke-socialistisk. Punkt. De olika partierna hade olika ideologier, och fp´s var givetvis socialliberalismen. Han utlyste t o m en tävling om att hitta ett bra och rättvisande ord, för ersätta det tungrodda "icke-socialistiska", men fick inga bra svar.
Ja, även jag fängslades av duellerna mellan Ohlin och Erlander. Dock ej i Vasaparken, utan hörde dem i RADIO, tillsammans med pappa. Och det var nog snart 70 år sen det också.
Sen for jag runt med pappa (och en vän som hade bil) och klistrade upp valaffischer för fp i byarna. Ett frisinnat engagemang med udden emot både högern (Jarl Hjalmarsson) och vänstern i form av sossarna (Erlander) och givetvis kommunist-Hagberg. 
Ett kuriosum. Jag träffade aldrig, och talade inte med Jarl Hjalmarson ( h), Gunnar Hedlund (bf/c), eller Tage Erlander (s). Men däremot, som mycket ung med kommunistledaren Hilding Hagberg. I en tågkupé, hamnade mitt emot varandra. Hälsade artigt på den buttre gubben, han svarade fåordigt, men ändå. Ett kort samtal. I tåg på väg mellan Vallsta , där jag steg på, och Bollnäs, där jag steg av. 
Vet inte vart han skulle, men det kan ha varit den gången jag (ensam och ung) for för att höra Waldemar Svensson på Ohnbacken i Bollnäs.  Men hr Hagberg steg inte av i Bollnäs... 

För denna ideologi engagerade jag mig under ett halvsekel, i folkpartiet, ideellt.  I valrörelser, i partiarbete, som förtroendevald i flera olika kommuner, som politisk sekreterare några år (i Botkyrka),  i kontakter med flera partiledare och med andra "partihöjdare", som debattör främst i lokalpressen.
 På senare år, utan partistämpel, som oberoende socialliberal, också på internet (blogg och FB).  

 Och jag sammanfattar min ståndpunkt:
Vi årsrika socialliberaler, vi vill varken ha pest eller kolera. Vi vill ha socialliberalism, frihet i gemenskap, med socialt ansvarstagande, sociala reformer utan socialism. Mänsklighet och rättssäkerhet. För den liberala demokratin med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och jämställdhet och u-bistånd för demokrati och frihet,  generositet mot invandrare och generös mot flyktingar. För integritet och rättssäkerhet. Och mot extremism både till höger och vänster (ex-vis nynazister och kommunister). Och för samarbete med demokratiska krafter för att stärka frihet och välfärd och minska klassklyftor och klimathot för att rädda naturen och jordens överlevnad

Jag känner mig alltfort som en frisinnad socialliberal i Ohlins och Bengt Westerbergs anda. Men också med en bakgrund i den socialliberalism som Adolf Hedin förespråkade, i Karl Staaff och Nils Edén och många liberala föregångsmän under 20 och 30-talen, för sociala reformer och välfärd, för Waldemar Svenssons frisinne och  för Sven Wedén, Gunnar Helén och Per Ahlmark.  Och Ola Ullsten, under hans statsministertid. Jag är tacksam för att kunnat ta del av Hans Lindblads kunskap om och engagemang för socialliberalismen - och för Olle Westbergs och Maria Leissners  långa engagemang för  socialliberala principer. 

Sverige skulle må bra av ett sant socialliberalt parti i riksdagen. Tyvärr är inte L-partiet det partiet. Trots att den nuvarande ledningen anser sig vara fp´s  efterföljare.  Den har ju tappat kompassen, och gått vilse i högerskogen, och dess vilja att regera på SD´s villkor. 
Vi behöver ett nytt socialliberalt parti, t ex Folkliberalerna. Som ett pånyttfött folkparti. 


 extra.  PS. Jag noterar nu att t o m Jan Guillou skrev (i AB häromdagen) att han saknar en riktig liberal mitten-kraft i svensk politik, som ett alternativ till extremisterna  till höger-vänster, nu när L-partiet sprungit till höger.
Så, ett sug efter ett riktigt socialliberalt parti finns.  T o m från ett något oväntat håll.  
DS








12 augusti 2022

Om Louis A, fördomar och rasism, vad och varför? (och min far)

 



Fördomar och rasism, i olika former. Varför – och varför inte. Några tankar kring ett par gamla recensioner.av Louis Armstrongkonserter 1933, Med avstamp i ett inlägg på Facebook.   

(Bild på Louis A, 60-tal.)

Kjell Wigers, något redigerad, om Louis Armstrongs besök i Göteborg hösten 1933. (EXPRESSEN)

 "Med anledning av Way out Wests senaste storbokning, Ornette Coleman, en jazz­legendar i Miles och Coltranes klass, kom jag att tänka på när Louis Armstrong för första gången kom till Göteborg hösten 1933. 
Han, Louis, kom sedan att omfamnas av hela svenska folket och fick smeknamnet Ludde. Hans trumpetspel och hans skrovliga röst imiterades och beundrades.

På Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var man inte imponerad. Tidningen hade under chefredaktören Torgny Segerstedt ett rykte för rakryggad hållning och värnande om människovärdet. Men människovärdet omfattade inte alla.
 (min kommentar. Tidningens val av recensent speglar väl inte nödvändigtvis chefreds syn på den receserade musikerns människovärde? Eller?)

För att recensera Armstrongs konsert skickades tonsättaren och journalisten Gösta Nystroem, uppburen medlem i Publicistklubben, senare filosofie hedersdoktor och riddare av Vasaorden.

Nu hände detta för många år sedan och man kan alltid skylla på tidsandan. Det var så på den tiden brukar man säga som försvar för rasism och människo­fientlighet. 
Och Nystroem skrev sin recension, inte av konserten, utan mer av artistens utseende. Han skriver om en människa.

"Herr jazzkungen och människo­ätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässings­-trumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till ­tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor."

Mot slutet av recensionen skriver Nystroem. "Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna ­flämtande dårpippikonvulsion."
(
min kommentar: Ingen egentlig rec av musiken, men fruktansvärt förolämpande och hårt rasistiska yttrande, som avslöjar stor okunskap om musik och musiker som Nystroem inte hade omkring sig. Tidsanda? Måhända, men bland vilka?)

Armstrong uppträdde också i Stockholm och i Aftonbladet skrev musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant om "Negerfröjd på Auditorium". Rybrant skrev egna sångtexter men blev mest känd som översättare av musikaltexter till exempel Hello Dolly, Originalet, titellåten, kom att sjungas in trettio år senare av just den man som Rybrant hade skrivit så här om: "De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer. Man ska naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda ­rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen ska tänka."

Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig, menar Rybrant: "Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken."

Rasistiskt? Ja, det är väl bara förnamnet. Uttrycket politiskt korrekt var inte myntat på den tiden.

Men varför ska man rota i sån här gammal skit?  Jo, för att dom två var beundrade och respekterade män med makt, inflytande och samhällsställning. Sorten finns kvar, men uttrycker sig smartare och mer försåtligt i dag och i andra riktningar.

Så långt Wigerts artikel om Armstrong rec 1933.

Kommentarer i FB Det är verkligen en sorglig läsning. ..

Fanns fler tidningar som skrev. Tidsanda, eller ej. Påpekande att det faktiskt blnd s k seriösa kompositörer, musiker fanns stor förståelse och kunskap och uppskattng för tidig jazz.
Exempel: Peter Lundberg, ”Man kan titta på filmen från konserten i Köpenhamn för att jämföra. Det finns egentligen inga ursäkter för de här två recensionerna. Storstjärnor i "seriös" musik hade ju långt innan uppskattat bra jazz, från Ansermets beskrivning av Sidney Bechet 1919, Stravinskij och Rachmaninov som begick premiären på Rhapsody in Blue, och Ravel som satt på jazzklubb och diggade Jimmie Noone.

Men det är ett problem med Armstrong. Han såg sig som artist, och sångare och inte bara trumpetare så även jazzfolk kunde klaga på honom.

Men min morfar, som var generationskamrat med Nystroem , hade Armstrong som sin favoritsångare.”
MEN det vimlade av rasism och rasistiska uttalande, länge. Kring både musik/er och mera allmänt.
Min direkta, snabba kommentar var denna : Arg så jag kokar. Må vara att det då, tidigt 30-tal, var tidsandan.... men har svårt att se att den skulle ha varit SÅ grov och allomfattande. Men uppenbart tyckte Gosta Nystroem och Gösta Rybrant, så, då. Möjligen att de då oxså ville rida på ngt slags populism i "finkulturella" mycket konservativa kretsar. Men det gör ju inte saken bättre. SKAM över deras minne.
Lite senare skrev jag denna längre kommentar, som delvis utvecklade sig till en förkortad minibiografi över min far , som levde och var vuxen både före 1933, långt senare.
(något redigerad här)

Smygrasism. Den finns ju. Men mera raffinerat smygande nu, än den grova, öppna rasism som recensionerna avslöjat . de. 30-talet var ju nazismens decennium i Tysklad (för att ta slut som härskande ideologi i Tyskland i o med WW2.
Men varför så utbredd då?

Jag tror att det i viss mån berodde på okunskap. Man reste inte i någon utsträckning, t o m inom landet var det begränsat, trots järnvägarnas framväxt några decennier tidigare , och radion var nyheter och finkulturellt (från Stockholm-Motala). Och man var rädd för det nya. Tanken slår mig, Tänk om alla hade varit som min far. Han föddes i slutet av 1800-talet. Frireligiös (inte statskyrklig! ). Välutbildad målare. Arbetslös. Emigrerade 21-årig till Amerika. Arbetade sig först genom Canada på rancher, på farmer, som skogshuggare i British Columbia, sen till Montana i USA. Försökte odla upp ett Home-stead, men inkallades till militärutbildning i Californien,  (miste jordplätten därför), när han var färdigutbildad soldat så slapp han dock att skeppas över till fronten i Europa p g a vapenstilleståndet. Blev inte kanonmat.

Under dessa år lärde han känna många människor, nya, med allehanda ursprung, inkl både färgade och indianer. Åter i Sverige arbetade han som målare, och var aktiv frireligiös, missionsförbundare., vilka engagerade sig i missionsarbetet, och mötte många afrikaner från missionsfälten som gästade församlingarna i Sverige (i sällskap med missionärer). Och han läste mycket. Skaffade uppslagsverk, världshistoria, stora atlas etc. Nyfiken, kunskapstörstande. Frisinnad.

Så småningom gifte han sig, och fick mig. Som började lyssna på jazz. Inte gillade han det genast, men vande sig. Trots att hans år i Amerika var på breddgrader dit jazzen inte hunnit sprida sig än . Och han sa ALDRIG något nedsättande om människor med annat ursprung. Tvärtom, han reagerade emot de som bar sig illa åt t ex färgade. Var tolerant, fördomsfri.

Och på gamla dar så gick han upp på natten för att spela in jazzprogram, Smoke-rings, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln etc, detta när jag låg i lumpen och inte kunde göra det själv. Han var hjälpsam och generös, tolerant på många sätt. Bildad och berest, men inte rik på pengar. På ålderns höst även till länderna vid Medelhavet, en klok man, som inte kunde latin, men ändå kunde tala både med hög och låg. Med ministrar och flyktingar. Och klarade sig med svenska och engelska , om han hamnade lite vilse bland bönder i Grekland eller golvläggare i Peterskyrkan i Rom.

Min slutsats. Om man rör på sig, träffar andra än de närmsta, är nyfiken, då behöver man inte bli rasist eller fördomsfull.(eller girig egoist). Inte ens om man växte upp och blev vuxen i början på 1900-talet. Han, min pappa, skulle ha klarat av att lyssna och njuta av Armstrong, om han haft chansen.

Lars-Erick Forsgren. 
bloggare

Jag minns när mjölken kostade 41 öre litern, och var man köpte den

 Nu har mjölken blivit mycket dyrare igen, liksom alla mjölk- och mejeriprodukter. Jag minns faktiskt när den kostade "bara" 41 öre litern, och var man köpte den. 

Första mjölkaffären jag minns, det var den i Boliden, i andra hälften av 1940-talet. . I backen, på vägen upp. Var mjölkaffär bara , punkt slut. En liten butik. Men mjölken var, och är, en viktig basvara som förtjänade en egen butik - också i gruvsamhället Boliden.

Mjölken hälldes upp i en mjölkhämtare, och nog var den på två liter? Kostade 41 öre litern. Jag följde mamma när hon skulle handla mjölk.

(Det här var på den tiden då bondeförbundet ännu inte gått med i regeringen och inte fått fem öre mer för mjölken. Eller var det bara ett öre mer de fick?)

Min andra mjölkaffär, den fanns i Vallsta. I Hälsingland. Inte långt ifrån skolan. Med egen ingång, i mejeriet, en halvtrappa upp. Där var det två expediter, tant Stina och tant Olga, båda arbetade också som mattanter i skolbespisningen. Glada medelålders kvinnor, gifta förstås. Tant Stina var gift med skolstyrelsens ordförande. Mamma fick alltid komplimanger av tant Stina om vilken trevlig pojke hon hade med sig...

Mjölken köptes också här i medhavd mjölkhämtare. Men efter något år så gick man över till mjölk i glasflaskor, förslutna med ett tunt lock av aluminium (?), stanniol. Tetrapack fanns inte på kartan.

På övre plan i mejeriet hade Jordbrukskassan sitt kontor, öppet några förmiddagar i veckan. Med egen ingång. Det var en räknekunnig hemmansägare som skötte kontoret, var kamrer.

Vi var ju inte bönder, och inte kunder/medlemmar i kassan, men vi visste vem han var. Storbonde, med gården någon kilometer utanför själva samhället.

Med tiden så lades mejeriet ner. Och i stället för mjölkbutik så öppnades där en fullvuxen mataffär med brett sortiment; Hälsinge-Livs. Butiksstrukturen i byn var förvandlad. Och intill f.d. mejeriet fanns nu en bensinmack.

Men då hade vi för länge sedan flyttat från Vallsta.


30 juli 2022

Så är juli slut detta år, och sen då?

 Så är då juli månad slut, detta år, i morgon då. 
En omväxlande månad på många sätt, väder, klimat. Torka. Översvämningar. Orolig storpolitik. Fortsatt aggressivt anfallskrig av Ryssland - Putin emot stoiskt kämpande Ukraina. Turkiet en orosfaktor, där Erdogan av inrikespolitiska skäl fortsätter att motsätta sig att Sverige och Finland ansluter sig till försvarspakten NATO. Och Ryssland bombar och saboterar att spannmålsexporten från Ukraina kommer igång, samtidigt som svälten ökar på  många håll i världens fattigaste länder. 
I Sverige en valrörelse som knappt märks, ställningskrig där M och KD vill ta över regerandet, genom att stödja sig på extrempartiet SD, som helst vill hålla taktpinnen i en ny regering. C är enda mittenpartiet. Och L vill in i en M-SD-regering. Fjäskar för SD, som inte bryr sig. SD behöver inte, och vill inte ha in något inflytande från "vänsterliberaler"   (som om L vore det, haha) i den regering som SD vill styra över. Märkligt att en del väljare, enl SIFO, tror på att L kan eller ens vill föra en politik som  skulle påminna något om den socialliberalism som fp en  gång stod för... 

Vi socialliberaler är hemlösa. Framtiden är osäker, dyster. Och inflationen är rekordhög. 

Jag skriver sällan på min blogg (mina bloggar). Något mer kommenterar jag på Facebook. Kolla gärna där, om ni vill.

 (Tillägg) En liten kommentar till hur jag mått och mår efter covid-19 (mm) finns i kommentarerna på den blänkare i Facebook om denna bloggpost. 


17 juli 2022

Gillar Jimmy Carter, r&r-presidenten

 Jimmy Carter, musikälskande president 

 Såg teve-dokumentären i lördags om Jimmy Carter, som rubricerades som rock-n-rollpresidenten. Har alltid gillat honom. Men inte precis för att han var en rock-vän. Det hade jag inte kläm på då. 
 Möjligen  p g a att jag inte hade mycket tid att hänga med i världspolitiken de år han var president och åren där omkring. 

Han verkade sympatisk och trevlig. En bra kontrast till watergatefifflaren Nixon (repl) och dennes efterträdare Gerald Ford (var det väl?), som hade svårt att gå nedför trappan från flygplanen och verkade sååå försiktig att göra något. 
   Men Jimmy Carter var en frisk fläkt i förhållande till dessa män. Demokrat, mänsklig, icke det minsta rasist - tvärtom. Inte en proffspolitiker (men varit guvernör), jordnötsfarmare, utan förmögenhet, men bred utbildning. Och han gillade musik i största allmänhet, som jag minns det. Men hade problem med Iran - det s k gisslandramat, Ayatollorna. 

Filmen visade nu att han gillade Dylan, och han var uppvuxen med gospel,  och folkmusik  Och jazzusik.  Och föraktade inte heller rockmusik Allen Brothers m fl. Och Elvis. Och musikerna gillade honom, och han dem. De ställde upp för honom i valkampanjen, vilket också innebar att han fick in pengar till reklam och andra kampanjkostnader. 

Han jobbade hårt som president, och med gott stöd av sin hustru Rosalyn.
Men han hade en egenhet. Hans rådgivare sa att det-och-det förslaget, ställningstagandet skulle vara bra för honom  politiskt, se bra ut... Men det var inte det viktiga för Jimmy Carter, som faktiskt också varit militär (trots sin jordnära religisotet och förkärlek för  jazz- och gopel och rock (musiker som inte alltid var så "rena"). 
Nej, det viktiga var om saken, förslaget, lösningen var RIKTIGT, rätt - moraliskt och socialt.  Inte om det bara såg bra ut politiskt-taktiskt. 

OK. 
Och Iran-krisen där Ayatollorna, den islamska elit som tagit makten och tagit USA-gisslan (för att få tillbaka den avsatte och sjuke Shahen, för att avrätta honom)  det gick inte bra. Carter ville inte tillgripa våld, starta ett krig, utan försökte förhandla med ayatollväldet. Lönlöst, och han  fick åtskillig kritik för sin "vekhet" av  aktivister, hökar som ville se hårda tag. Men en militär aktion skulle innebära gisslans död, och många andras på båda sidor. 
Hans popularitet gick ner, bensinen steg liksom inflationen. Och republikanen Ronald Regan vann valet. 
DOCK, Carter lyckades till slut få loss gisslan, utan blodsutgjutelse. Men bara en kort tid före det att Regan tillträdde som ny president. 
Och Carter avgick utan större åthävor. Återvände till Planes. Men tämligen snabbt aktiverade han sig i olika wellfarefrågor. Bekämpade sjukdomar, t ex aids,  drev fredsfrågor, som "ambassdör" för fred och försoning (med eller utan officiellt stöd). Till slut uppmärksammades det av Nobelpriskommittén så att han fick Nobels fredspris 2002.  Vad jag minns var det ingen som ifrågasatte den utnämningen...  
Nu är Jimmy Carter 98 år, och vidhåller att musiken är en välgörande, samarbetsskapande kraft. Och vid god vigör när filmen spelades in 2018.
Redan som president bjöd han ofta in musiker till Vita huset. Sådana som Dizzy Gillespie (som fick Carter att sjunga i bop-klassikern "Salt peanuts"!) och Charles Mingus med många fler.  
Tyckte mig se Dexter Gordon, ts, också i en glimt.

Verkligen synd att han inte omvaldes för ytterligare mandatperiod, rock n rollpresidenten Jimmy Carter. 



  

16 juli 2022

Robertsfors och Forsgrens historia

Robertsfors. Ett samhälle i Västerbotten. Som Eric Forsgren skildrat historien om.  Robertsfors var det samhälle där min far (Erik Valfred Forsgren f.1891, d 1982), växte upp i, tillsammans med sin far Erik Anton Forsgren och sin syster Vanja Theresia Forsgren. 
Författaren, Eric Forsgren (f. 1928, d 2018)  till boken om Robertsfors historia, känd bl a  som teve- pionjären betr att skildra övre Norrland, växte också upp i Robertsfors sina första sjutton år.  Vi är släkt. Min far och Erics far Signar F var kusiner (om jag minns rätt vad pappa berättde för mig  ngn ggn på 1970-talet.) 
När jag (och  bl a min son, som också heter Erik) nyligen for ner till Robertsfors (och Sikeå, där pappa påbörjade sin färd till Amerika), för att se till en familjegrav där och "förgylla" texten på gravstenen, så införskaffdes också Erics skrift om Robertsfors. 
Min far var utbildad målare, men en tid innan min far åkte västerut så arbetade han vid kraftverksbygget i Fredriksfors lite nordväst om själva Robertsfors samhälle. 

Primärt gjordes inköpet  för att se om vi kunde hitta några intressanta notiser i den med personliga kopplingar. Några fanns, men också sådant som var av lite vidare kopplingar. Samt en väldigt gedigen  historik över Robertsfors och bygden långt, långt bakåt  i tiden - och fram till slutet av 1990-talet. 

När jag bläddrade i boken var bland det första jag såg att en familj Forsgrenare var mycket aktiva i Roberstsfors musik- och kulturliv från 1960-talet och flera decennier framåt. Lennart och Vivi-Anne Forsgren. Något som jag inte noterade då, upptagen av värnpliktsutbildning  på I 14 i Gävle och av annat  
   Under 1980-talet var jag kyrkokamrer i Skellefteå St Olovs församling (pendlande från Piteå), Kyrkoherde i St Olov var då Lennart Edquist. Ser i boken att Lennart Eq tidigare var präst i Robertsfors, 1968-72,  helt okänt för mig - och min koppling via förfäder till R-fors, och f ö även till Boliden, var säkert helt okänt för honom.                   
     I boken hittar jag också en bild av missionskyrkan i R-fors, där min far var aktiv medlem,  efter hans återkomst från USA 1920, och till slutet av 1920-talet, då han flyttade till Boliden - och blev aktiv där i missionsförsamlingen, byggde kyrkan där och några år var församlingens ordförande. 
   Från tidigt 50-tal växtr jag upp i Vallsta, Arbrå kommun, och där fanns en provinsialläkare som hette Grapengiesser (som undersökte mig ett antal gånger). Nu ser jag att i Robertsfors fanns några decennier tidigare en bruksdisponent vid namn Grapengiesser. Det är väl inte en alltför vågad gissning att dessa herrar var släkt.. 

Plats här kanske att inflika att min mor var Gertrud Margareta Forsgren,  född Carlsson, i Sollefteå. Hennes föräldrar var Carl Leonard Carlsson - C.L. eller ibland, familjärt kallad Leonard, och Lydia Carlsson (Lidström).

Mer om dessa, och mammas syskon, finns här och där (t ex i bloggen Forsgrens bilder) ... och mer kan komma så småningom i denna blogg. Kanske, eller i en separat bloggpost. Det finns mycket, delvis nyligen upptäckt, material om dem också. Liksom om pappa och hans förfäder.  Puh. 


( måste här göra ännu en paus, hoppas senare hinna och byggga vidare på texte med mer om orten och kopplingar till Forsgrens historia... "släktforskning" 

kolla gärna nu och då ) 




29 juni 2022

Läslust, i dessa datortider!? Tvång eller lust?

 Snubblade på FB på en tråd, startad av Ola Larsmo, på hur man ska få folk (barn, unga) att läsa.

Avstampen var man ska visa att det är lustfyllt och meningsfullt att läsa, och det gör du bara genom att själv visa att det är viktigt och kul för dig. Inte genom att moralisera. Man får barn att läsa genom att själv läsa.
En del menade att det i praktiken inte funkade så bra. Eller inte alls, i dagens dator, internet, och poddklimat. 
En del förespråkade (initialt) hårda tag, tvinga barnen att läsa, stäng alla skärmar och idka högläsning, gärna flera gånger om dagen. Ta bort alla streamingtjänster. 
Andra, inkl jag, redovisade hur deras uppväxt varit  en god miljö med mycket böcker. Nära till bibliotek. Åter andra att det inte hjälpt, i vart fall inte fullt ut för alla barn. Eller att lyssna på böcker kan vara en alternativ  väg. Ljud, inte bara att läsa i tysthet för sig själv. 
Jag konstaterar att miljöer och uppväxtförhållande skiftar starkt mellan vad  vi som diskuterat (som  nu kan vara allt från ca 30 till runt 80 år) är nu - och när vi var barn eller unga 

Sammanfattar kort ämnet/diskussionen enligt följande, med ett exempel, som kan inge visst hopp.
1) Jag vill gärna tro att tillgång till mycket böcker i hemmet, gärna kombinerat med en öppen och läsvänlig miljö med "läskunniga" föräldrar är en bra grund för att barn ska läsa, och fortsätta med det även som vuxna. Men ibland hjälper inte det, eller så finns inte den miljön.

2) I och med datorernas ankomst, som i hög grad trängt undan böckerna i skolan/undervisningen, så har en viktig läs-stimulans försvunnit. Då inte bara för vanlig kunskapsinhämtning, utan också för litteratur i bredare, litterär mening.
Datorer (mobiler) har sannerligen inte hjälpt att öka bokläsandet - tvärtom!

3) Men filmen då, den klassiska långfilmen då? Den kom ju före datorernas genombrott. Mja, jag vet inte. Kanske den i någon mån (tillfälligt?) kunde öka läslusten genom att biofilm nådde nya stora grupper. Många filmer har ju också filmats på en roman eller äldre pjäs som grund.
Men när teve alltmer fylldes av filmer, som anpassats till det mediet, så är jag tveksam om det stimulerade läsandet också. 

4.) Har dock ett sent och bra exempel på hur det (enl pkt 3) kan fungera. Vi (familjen ) har i teve sett filmen "En man som heter Ove". Två gånger. En härlig, gripande film, om en något egen man och hans omgivning. Jag förutsätter att ni känner till den. Alltnog, min son (16 år), fick av en vuxen dotter till mig, hans syster,  boken/romanen (av Fredrik Backman) som var underlag till filmen. Efter en tid såg jag boken, och började läsa den. Kunde inte släppa den. Fylld av samma humor och kärleksfull inlevelse som ju också präglat filmen.
Förstås. Fastän ännu mer.
Filmen, som var rätt lång, rymde inte allt som finns i boken. Romanen innehåller fler episoder, och mycket är mera beskrivet i boken, kanske går lättare att få fram i skrift än  i bild.
Jag skrattade och grät hela tiden jag läste, och kommenterade högt. Sonen blev nyfiken, och när jag var klar med boken, så började han läsa den. Blev lika fångad.
Summa. Så visst kan en film, som man sett på teve, locka till läsning av tjocka romaner. Men då måste man förstås ha tillgång till romanen också. Och bli nyfiken på om boken är bra också. Eller, som i detta fall, ännu bättre.


27 juni 2022

Ska det inte finnas någon musik efter oss? Eller bara insprängt i urberget - eller i moln vi inte når?

Försvinner musiken? 

Jag är orolig. Kanske inte i så hög grad över om det produceras ny levande musik, utan desto mer om den musik som producerats, som spelats på "minne" och inspelats. detta år, detta sekel.
Konstaterar att digitalt "bevarad" musik har kort livstid. Digital förvaring är utsatt för ständiga problem vad gäller bevarandet. Den som har eller har haft en dator och en mobiltelefon känner till hur snabbt det går, musik (och det mesta annat) försvinner pga utveckling (!?) , nya standards hela tiden, nya media, nya typer av minnen etc. Att flytta över (rädda) till nya minnen-system är ett enormt arbete, som vi inte hinner med, inte orkar med. Alltså våra privata musikarkiv , liksom bildarkiv, förfaller. Förvittrar. Försvinner.
Likaså förstås grammofonarkivet, radioarkivet, de stora digitala minnena och systemen. Eftersom man ("arkivägarna") inte vill/kan bevara vårt "digitala inne", de ger inte resurser för det, det tappar minnet.
Vad som än sagts.
Möjligen kanske noter tryckta på papper finns kvar, det är ju billigt - och starkt. Men inspelad musik???
Nej inte i form av arkiv, bibliotek. Inte någon längre tid. OK, kanske i liten skala, privat, något några decennier till. (Jfr hur länge vi kan läsa gamla digitala datorminnen minnen... vi måste ju hela tiden byta till nyare, dyrare.. ).
Kanske är det något bättre beträffande vinyl, osäkert betr tape/rullband, men då förutsatt att vi (våra efterkommande) har instrument/verktyg i former som gör musiken läsbar, och fås att ljuda. Kanske dito av s.k .stenkakor (78-varvare). Och att vi har råd att hantera dessa massminnen. Men digitalt ljud, knappast. De pianorullar som fanns en ggn, en del finns väl kvar, en del t o m överförda till stenkakor och/eller till till vinyl-LP. Men mycket förgånget, försvunnet, förstört.
Den musik som spelades för 10 000 år sedan, den finns inte bevarad. Nutidens arkeologer har fått gissa sig fram och hur ljuden lät, genom att restaurera instrument som rasslar, skramlar, låter. Men inte veta hur, om några ljud i form av musik finns. Kanske kan vi (barnbarnens barnbarn etc) läsa (om det kan läsa något bevarat på papper) om orkestrar musiker, sångare, men undra HUR LÄT DET?
Kanske lät en del som s.k. Nutida musik. Vem vet....
Nej, det var ett dåligt skämt.
Men nog skulle jag önska att även de som kommer efter oss ska kunna lyssna på, ta del av den musik som faktiskt spelats in under de senaste dryga hundra åren. På shellackskivor, på vinyl, på rullband, på CD, digitalt på minnen eller via internet.
Genom bevarandemetoder, och arkivsystem som gör att musiken inte vittrar bort efter en halv generation. Eller förvinner i arktiska digitala arkiv av osäker livslängd. Eller digitala moln, som vinte kan nå. Håll musiken igång, levande, mer än bara för stunden !

16 juni 2022

Märkligt S-agerande för likvärdiga möjligheter till förskolegång och att bo och leva i glesbygden (Piteå).

 Dessa rader handlar om indragning av skolskjuts för fyra-åring i glesbygd. och vad som kan/avses med olagligt och otillåtet gynnande.  (kommentar till stort uppslagna  PT-artiklar den 16 juni 2022)

KAN DET VERKLIGEN VARA FÖRBJUDET, OLAGLIGT ATT BEVILJA SKOLSKJUTS för en elev i förskola???
Jag kan förstå att det, under vissa omständigheter, är fel, "olagligt" att INTE bevilja skjuts. Men ett positivt... hm.....
Den s-märkte ordföranden i BUN i Piteå , Louise Mörk, menar att deras jurist upplyst henne om det olagliga i tidigare beslutet. Och skjutsen för eleven måste dras in, då den är otillåtet gynnande.
I det aktuella fallet , som relateras i PT, så gäller det en 4-årimg i förskolan som bor i en glesbygdsby (Långträsk) där förskolan drogs in och det är fem mil till närmsta förskola, inga andra barn i aktuell ålder har så långt till förskola, och vid indragningen (2011) utlovades att barn 3-5 år skulle få skolskjuts.
Ett beslut som s-ordföranden säger inte är protokollfört... Men är enligt (då) gällande förskolereglemente, vilket nu ses över...
Jag menar nog (mot bakgrund av tidigare erfarenheter och kunskaper inom området) att otillbörligt gynnande måste ses i sitt sammanhang. Är förutsättningarna så lika att de är jämförbara, att det inte finns särskilda skäl? (Särskilda skäl - t ex barnets ålder, vägens beskaffenhet, trafikintensitet - kan ta över sådant som strikta avståndsgränser. ) I fall som detta måste dessutom beaktas att det gäller barn som inte ens uppnått ålder för förskoleklass, och som bor i en by som berövats inte bara skola utan också förskola.     OCH hur blir det lättare att leva i småbyar på landsbygden om småbarn inte får skjuts till den avlägsna förskolan, och hur gör det lättare för föräldrar som vill, kan, måste förvärvsarbeta om de måste förena detta med tider för barnets förskola inkl att själva betala/ordna skolskjuts?
Jag konstaterar också att det som de styrande socialdemokraterna (i samverkan med V plus Mp) nu i praktiken vill ändra/försämra för förskolebarn och föräldrar står bjärt kontrast till de många fina ord som skrivs i det precis av (s) publicerade (i nät-PT) 74-punktsprogammet för hur de vill styra Piteå. Ett program där förskola och glesbygd verkar vara så viktigt... Pyttsan!
Det finns verkligen ingen anledning för de som bor och vill fortsätta bo på Piteås landsbygd att rösta på socialdemokraterna (eller deras stödpartier vänstern eller miljöpartiet)! PS. Otillåtet gynnande, det kan det vara att ge en elev som bara har säg 3 km till skolan skolskjuts (om det inte föreligger synnerliga särskilda skäl) , och samtidigt neka eleven med fem mil (50 km) skolskjuts. DS.
Gilla
Kommentera
Dela

07 maj 2022

Min mammas Boogie, Lill-Babs

 Letade i mina CD-skivor.
Råkade på Svensk Bboogie Woogie, på Scana. 
Blir något konfunderad betr spår 4, Lill-Babs med Simon Brehms orkester. Min mammas Boogie (Helander) Från 1954. 

Gissar att det ska vara  Olle Helander trumpet, ( ej Hellnader, korrekturfel) , som var radions jazzprogrammakare under många år. 
Bengt Hallberg, piano. (ej Hllberg, korr-fel) 
Lill-Babs sång, dvs Lill-Babs Barbro Svensson,  detta anges vara hennes skivdebut. Klart jazzig. Sedan blev det ju mest schlager, populärmusik. 
Men jazzen låg ändå nära till för Barbo Svensson hela livet och hon gjorde på senare år rena jazzgig också. 


Mars månad 2022 var inte en bra månad,

 Mars månad 2022 var inte en bra månad. 
I februari  startade Putin kriget mot Ukraina, vilket fortsatte i stor  stil också hela mars, och än längre ...
Den 19 mars avled min syster Lillian, mycket sorgligt En månad innan hon skulle ha fyllt  76.

Jag satt och försökte nå hennes barndomsvänner, och skriva minnesord.
Detta, plus övrigt elände gjorde att jag inte hade tid eller lust att skriva blogginlägg. 
Datorn var inte  vid god hälsa. 
            I april minnestund och resa till begravningen. Avesta, via Stockholm. 


Lillian Forsgren, som ung och ogift


23 mars 2022

Makt korrumperar, därför är byte av makthavare viktigt

 Jag vill påminna om det inledande citatet på min blogg: Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”  Lord Acton
Det
får närmast ses som en evig sanning.  
Se bara på dagens verklighet. Putin. 
Mäktiga män dessutom alltför sällan "stora" ens till en början.  Och sedan deformerar makten dem. 
 Snabbast går det i auktoritära och odemokratiska sammanhang. I diktaturstater. 
Se bara på Ryssland, och föregångaren Sovjetunionen. .
Demokrati är viktigt, i demokratin finns kraften att motverka korruption.  Och demokratier krigar inte, startar inte krig,  men försvarar sig,  kan till och med samverka, frivilligt, för frihetens och demokratins bevarande. 

Makthavare, inte ens demokratiskt tillsatta, ska sitta för länge. De ska bytas ut, under demokratiska former, för att förhindra maktmissbruk, förhindra korruption. Förhindra förtyck och krigsrisker. 



13 mars 2022

Hans Lindblad om kärnvapen, varför ingen info ?

 Här en text där Hans Lindblad frågar varför inte regeringen informerar om vad kärnvapen är. Detta med anledning av Rysslands invasion av och krig i Ukraina, samt Putins hot om att tillgripa kärnvapen, och diskussionen om alliansfrihet. 

"Regeringen missköter gång på gång krisledningen, värst var Stefan Löfvén som helt hoppade av det som är självklart i andra länder, att presidenten eller statsministern har det övergripande ansvaret i kris och krig. Magdalena Andersson ändrade detta redan första dagen som statsminister, men nu visar hon sig lika apatisk som Göran Persson eller Löfvén, denna gång rörande Putins  kärnvapenhot.

Putin hotar ofta med kärnvapen. Sverige ligger i den region där risken från Putin är som allra störst, långt mer än t ex Medelhavsområdet. Men regeringen vägrar att ge befolkningen råd om hur antalet döda och svårt skadade kan minska. Sådana råd gavs under 50-talet och borde vara lätt att återupprepa. 
Det råd som gavs då var enkelt. Ser man ett väldigt eldklot inser man att ett kärnvapen detonerat. Men ser jag skenet måste jag vara en bit från detonationen, för närmare är alla redan döda. Det enda den enskilde kan göra till eget skydd var att slänga sig framåt och söka skydda ansiktet. Det måste ske inom sekunder. Ljusskenet kommer först, sedan hetta, stötvåg och radioaktivitet. En stående person utsätts för mycket värre påfrestningar och slängs förmodligen iväg med stor kraft. Det var den information som gavs till alla. Många som inte dödats direkt i Hiroshima och Nagasaki var svårt brända eller strålskadade.

Jag kan inte bedöma sannolikheten för att Putin beordrar insats av kärnvapen, om den är större eller mindre än 50 procent. Vi kan inte se in i en sjuk hjärna. Det enda vi kan anta är att för varje nytt hot om kärnvapen ökar rimligen sannolikheten för att Putin ger order om insats. Man kan inte ropa på vargen varje stund utan att varningen urholkas. Putin kan välja att sätta in bara en laddning, t ex i Slite. Människor i hela världen skulle drabbas av panik. Putin kan då säga  att han sätter in fler laddningar om inte omvärlden inom fem dagar godtar att Krim är ryskt område. Det är obegripligt att statsministern inte sett till att ge svensk allmänhet råd när landet utsätts för kärnvapenhot.

Jag var försvarspolitiker i många år, och vi funderade mycket kring ämnet Sovjets kärnvapen. Men först  efter Sovjets fall kom sanningen fram och den var, långt bortom allt vi kunnat föreställa oss. Sovjets plan var att vid en konflikt utplåna hela Västeuropas  befolkning. Kärnvapeninsatsen skulle ske i två ”strategiska slag” (på ryska ”udar”) med två till tre timmars mellanrum. Standardtilldelningen till en sovjetisk armégrupp var 200-400 kärnvapen. Enbart för ”gruppen stridskrafter i Tyskland” fanns fram till Berlinmurens fall cirka 6 000 kärnvapen. Det var i denna miljö som Putin utbildades i KGB att ständigt ljuga.

Jag tror inte att Putin bestämt sig för att utplåna världen, åtminstone inte den närmaste tiden. Han inleder knappast med kärnvapen mot USA, med risk för eskalering till terrornivå. Förmodligen inte heller mot ett annat Natoland, för även om Nato inte har egna kärnvapen så har tre av medlemmarna det. Minst risk för att ryskt kärnvapen möts av andra kärnvapen är naturligtvis om han sätter in kärnvapen mot ett land som liknar Ukraina, alltså en demokrati, nära granne till Ryssland och utan löften om militärt stöd från något enda land. Det finns få sådana stater.
Sverige har därmed blivit ett av de troligaste kärnvapenmålen om Putin vill öka sitt krigande."

Författaren är f d riksdagsledamot (L) och försvarsutredare. Han är ledamot av Krigsvetenskapsakademien (KKrVA), och han har tillställt mig artikeln, som jag anser är viktig för alla  att ta del av.
Texten har publicerats på Krigsvetenskapsakademiens hemsida/blogg.



26 februari 2022

Åtala Ryssland inför Krigsförbrytardomstolen

 Krigsförbrytardomstolen ICC övervakar den ryska invasionen av Ukraina. ICC har inte mandat att utreda aggressionen i sig – men kan väcka åtal om krigsbrott och brott mot mänskligheten begås på ukrainsk mark, meddelar domstolen.

Utdrag ur Di 26 febr, mot bakgrund av hur få stopp på Rysslands, dvs Putins övergrepp, invaderande aggression mot Ukraina. 

Enligt åklagare Karim Khan kan ICC ”utreda varje fall av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott som begås på ukrainskt territorium”. Ukraina står visserligen utanför ICC men har erkänt domstolens jurisdiktion, förklarar han.

”Det är nödvändigt att alla parter i konflikten respekterar sina åtaganden under internationell humanitär lag”, säger Khan.

Själva det ryska angreppet mot Ukraina ligger däremot utanför domstolens jurisdiktion, eftersom inget av länderna ingår bland domstolens 123 parter. Enda sättet för ICC att utreda angreppet som väckt avsky över världen vore om FN:s säkerhetsråd begär det – vilket inte kommer att ske då Ryssland har veto i säkerhetsrådet.

Rysslands president Vladimir Putin har försökt rättfärdiga invasionen genom att hävda att människor i de områden i östra Ukraina som kontrolleras av ryskstödda separatister riskerar att utsättas för folkmord. En hopdiktad ursäkt, enligt experten på internationell lag, Brendan Plant på universitetet i brittiska Cambridge:

”Även om hans vridna motiv till rätten till självförsvar skulle godtas är det oerhört svårt att se hur en fullskalig invasion med angrepp på flera håll i landet ... skulle ses som nödvändigt och proportionellt”, säger han.

Människorättsorganisationen Amnesty International bedömer att Rysslands invasion präglas av ”urskillningslösa attacker mot civila områden och angrepp mot skyddade platser som sjukhus.”

---
Kan inte någon "ta bort" Putin, ser det alltmer på sociala medier. Och därvid menas ofta(st), skjut honom, få död på honom. Ibland genom något slags statskupp av militären, eller andra kring honom. Nå, det kan man önska, men är inte så enkelt... 
Men hur som helst så innebär det att han kommer för lindrigt undan.
Jag skulle helst se att Putin ställdes inför rätta, för krigsbrott. Och fick stå där med skammen. 
Alltså, den/de som vet hur göra, och möjlighet:  Avsätt honom, och ställ honom inför rätta !

24 februari 2022

Tre generationer omgivna av krig och maktgalna härskare, nu rysk invation av Ukraina

Torsdagen den 24 februari 2022. 

 Så här är det. Min pappa upplevde WW1, ja höll på att bli mycket konkret eftersom han emigrerade till Amerikat, och när USA gick in i WW1 så kallades han in för militärutbildning och var precis klar för överskeppning till Europa när det blev Vapenstillestånd, så det stoppades. Efter något år återvände han till Sverige. Och hamnade i diskussioner med både nazister och kommunister, de båda extrema och odemokratiska ytterligheterna. Farligt.

Jag föddes under WW2, men var för ung för att inkallas. Dock var det världspolitik som var mitt första politiska intresse. Indokinakriget, som ledde till att Frankrike tappade sitt inflytande där och som var en orsak till Vietnamkriget, som blev ett elände för USA. Stalin dog 1953. Men Sovjet överlevde. Ungernkrisen 1956 följde jag i radion, med Kurt Anderssons rapporter. Pragvåren 1968, då jag hade ett besök av en tjeckisk vän, följdes av att Sovjets tanks tog över i augusti, vilket jag följde i skolkontorets centralradio, vilket tysta och chockade lärare också gjorde.
Till slut revs Berlinmuren och Sovjetväldet föll.
Putin vill dock återupprätta Ryssland som en stormakt och i morse hann min unga son uppfatta att Putins startat kriget emot Ukraina, genom en omfattande invasion. Framkommen till skolan berättade han detta där, och följde nyhetsrapporteringen där (genom mobilens nyhetskanaler) så att både lärare och klasskompisar blev rejält informerade.
Ska krigen förfölja oss, generation för generation? min far (född på 1800-talet), jag född på 1900-talet och min unge son, född nu på 2000-talet. När Rysslands diktator hotar med kärnvapenkrig om någon "lägger sig i" när han vill ta över Ukraina och inkludera landet i sitt Storryska välde. Ett välde som blir allt mera reglerat, diktatoriskt styrt, där oliktänkande inte tolereras. Ryssarna måste skaka av sig Putin.

18 februari 2022

Sorgsna kommentarer av en gammal jazzordförande (SJR) (Om Leif W och Aneby Jazzklubb)

 Notering 18 febr 2022.

Så kom årets första nummer av JAZZ/OJ.
Det var inte roligt. Dels en stor artikel om att trumslagaren Leif Wennerström avlidit. Han var nog den trumslagare som jag hört oftast live, inte minst p g a att han var Bernt Rosengrens favorittrummis. Och han förekommer givetvis på en hel del skivor. Första gången var nog vid en spelning på "Gretas place" (dvs Club Artibus) i Gamla stan. Där spelades också in en del av SJR´s första skiva, "Improvisationer", som också blev Gyllene skivan. Med Bernt Rosengren och Leif Wennerström bl a. Under den aktuella tiden var jag SJR-ordförande. (SJR = Svenska Jazzriksförbundet, numera Svensk Jazz - Riksjazz). Medlem i SJR blev jag 1961, fick diverse kontakter och uppdrag (Jazz-Nytt- redaktör, informatör och sekreterare) som ledde till ordförandeskap ett par intensiva år, och sedan en avtrappning under några år.

(Under pandemitiden avled f ö Också Bosse Skoglund, en annan veteran inom trumslagarskrået. ) Något märkligt att läsa i JAZZ/OJ att Leif W avled redan den 28 april ifjol. Noterar även att förutom Leif W ägnas ytterligare fem nyligen avlidna jazzpersonligheter utförliga In Memoriam-texter i JAZZ. Därtill nämns att också ett tiotal internationella jazznamn avlidit, med bara namn och födelse- och dödsår angivna.
Sorgliga, trista nyheter.
Dels ännu en trist nyhet, som också den har en koppling till min aktiva tid i SJR. Det är att Aneby , jazzklubb tar paus under detta år, 2022. Klubben bildades 1961, och drevs av ett antal personer som var aktiva och pådrivande även i SJR och dess omvandling, och som nära samarbetande mig under 1960-talet. Aneby var dessutom "stationeringsort" för SJRs första (administrativa) kansli ett antal år, vid uppbyggnaden av SJR. En del Aneby-klubbister fortsatte dessutom även något eller några ytterligare decennier, - inte minst då vännen Göran Engström, mångårig förbundssekreterare i SJR, som också var den drivande intill slutet, i jazzklubben. Där de kvarvarande nu tar paus. Jag hoppas verkligen att nya, yngre krafter tar vid så att jazzen får liv i Aneby igen.
Pausen i år, och dess orsaker, känns sorglig för mig p g a av vad AJK betytt inte bara för Aneby, utan också för SJR och jazzen i Sverige.
Jag skulle kunna skriva mycket mera om detta, men intresserade kan finna mera både om Leif Wennerström och Aneby Jazzklubb i det precis nu utkomna numret av Jazz/OJ (som också har en lång historia - men fortfarande lever!) Gör det! Jag vill också nämna att Göran Engström inför SJRs 50års-jubileum 1998 skrev en väl genomarbetad historik, som både innefattar de första 20 åren och omvandlingen 1968 och utvecklingen till 1998 , där riktlinjer och ideér drogs upp till viss del redan före 1968 av bl a de som då tog över, och som lett till att Svensk Jazz är vad det är idag... (PS. "bl a" ska tydas som förutom styrelsen som tillträdde april 1968 så hade resonemang om SJR nya inriktning förts med t ex Anders Kling (som en kort tid var ordf), och Kurt Lindgren, basisten. DS.)