26 juli 2020

Lästips. Om Leopold II:s Kongo. E V Sjöblom, vittnet som vägrade tiga

Det är en verklig skräckskildring om gångna tiders hänsynslöshet och girighet, boken "Vittnet som vägrade tiga", av Birger Thureson, den glömda berättelsen om missionären, E V Sjöblom som avslöjade människoslakten i Leopold II:s Kongo.
Jag kan inte att snabbreferera den här, den måste läsas. För de av oss som varit med så pass länge att vi är i Covid 19-riskgrupp, är Kongos tragiska historia knappast okänd, vi minns ju vad som hände där när Belgien släppte Kongo "fritt", med inbördeskrig, FN-insats och Hammarskjölds tragiska bortgång, i en flygolycka som förmodligen var ett sabotage. 

Kanske en och annan även har viss kännedom om vad som föregick detta med kung Leopolds fristat, slavstat.
Före det Belgiska Kongo blev Belgiska Kongo, dvs en belgisk koloni, var det det en "affär" för Kung Leopold II, en "fristat" som godkänts av ett antal av dåtidens viktiga länder. Den föregivna målsättningen var att sprida civilisation och kristendom till området, men de facto var det en rovdrift på dess rikedomar, i form av råvaror, elfenben, människor - och gummi. 
Det torde ändå vara få som idag har full kunskap om detta, om man inte läst boken.
Jag vill gärna tro att för en del av oss ger boken också en värdefull bild av hur det vi senare kallat frisinnet och dess folkliga och religiösa grunder uppstått. Och gett praktiska följder.

Läs boken om E V Sjöblom, som stod upp för frihet och rätten till mänskligt liv även för Kongos folk. E V Sjöblom får ses om en verklig människorättskämpe, långt innan begreppet skapades.
En annan, nutida förkämpe för mänskliga rättigheter, fredspristagaren Dr Denis Mukwege har skrivit ett förord till boken, som är mycket välskriven och har formen av en grundligt faktaunderbygd roman.  Boken "Vittnet som vägrade  tiga" av Birger Thuresson är utgiven av Sjöbergs förlag.





 

26 juni 2020

SJRs Jazzstipendier, m a a Börje Fredriksson

Riksjazzförbundet har en historia, som jag här inte ska redogöra för, men ändå försöka ge ett utsnitt ifrån den.
Från början, som kan räknas från 1948, låt oss säga det, hette det SJR och uttyddes Svenska Jazzklubbarnas Riksförbund, efter en del turbulens så, i st f att läggas ner, så ändrades namnet 1968 till Svenska JazzRiksförbundet, dvs med bibehållna initialer, SJR.  Vi stannar där betr namnet, men jag vill nämna en sak som var en viktig uppgift för SJR under några år, i sin jazzfrämjande mission: utdelandet av stipendier,  SJRs Jazzstipendier.

En notis, med länk till en inspelning på Youtube med Börje Fredriksson fick mig att gräva lite i sättningar och tidsföljd och när jag hörde honom live en gång i min ungdom (under hans korta livstid).
Jag gick då till boken "Svenska Jazzriksförbundet, Historik över SJR:s första 50 år", som utkom 1998, sammanställd av Göran Engström och utgiven av SJR.

Börje Fredriksson, SJR-stipendiat 1963
I skriften finns bland mycket annat listningar av var och när de s.k. jazzrixdagarna (årsmötena) ägt rum, vilka som spelat under de olika jazzrixdagarna - och vilka som fått SJRs jazzstipendier.

Då hittade jag snabbt att jag hörde Börje Fredriksson vid jazzrixdagen 1963 i Kolbäck. Jag minns att han i samband med detta fick stipendiet - och att han bl a hade trumslagaren Ivve Oscarsson med sig. Jag har faktiskt en minnesbild i min hjärna av både hur Börje spelade sin tenorsax och och Ivve Oscarsson spelade trummor där i Kolbäck.
Två stipendier utdelades detta år och den andre stipendiaten var trumpetaren Rolf Ekelund. Därmed ansågs rättvisa skipad mellan modernister och traditionalister. Klagomål hade framförts att stipendier "alltid" tilldelats modernister.

Det fick mig att fundera, för enl boken så anges inte att något stipendium utdelats tidigare. Och jag hade sedan gammalt en blyertsanteckning med Bosse Wärmell. Var det p g a att denne också fått ett stipendium, ja jag misstänkte det. Men VAR det så - och i så fall när? Och varför angavs det inte i boken?
Bosse Wärmell, SJR-stip

Rätt snart fick jag dock, med viss hjälp, bekräftat att Bosse Wärmell (ts) fått ett stipendium av SJR redan året före, dvs 1962. Att det sannolikt var det första som delats ut. Men att det inte delats ut vid 1962 års jazzrixdag, utan vid en spelning där Fredriksson spelade med sin grupp på jazzrestaurangen Gyllene Cirkeln i Stockholm  (enl notis i OJ).

Jag konstaterade också en del andra oklarheter i boken, men ska i detta sammanhang bara konstatera att året 1965 saknas betr uppgifter om stipendiater. Märkligt eftersom för 1966 finns uppgiften att Lars Sjösten och Jan-Gunnar Stolpe var stipendietagare.
Nå, efter genombläddring av OJ för 1965 så hittar jag en notis (ej på SJR-sidan!) om stipendiaterna för 1965, som ska ha fått sin stipendier vid jazzrixdagen i Gävle då (där jag var närvarande själv men inte har något minne av utdelningen)
Bengt Ernryd, Harry Bäcklund, Hans Carling. Jack Lidström var inte närvarande men var stipendiat, så inalles fyra stip detta år.

Troligen var 1966 sista året som SJR delade ut stipendier, i vart fall i denna form o på detta sätt.

(ska kompletteras ,,,, med frågor om ofullst musikermedverkan  på rixd )

24 juni 2020

Jazz - som tidning och tröja

Så ser den ut Jazztröjan. Dvs den t-shirt som JAZZ - Orkester-Journalen från 1933 ser ut. Jazz/OJ är ju världens äldsta levande jazztidskrift.
Som den mesta kulturen så drabbas också tidskrifterna av Coronas skadeverkningar.  Annonsera minskar drastiskt när inga konserter äger rum, publik får inte samlas.  Musikerna har inga jobb, inga inkomster.
Men vi vill ju att musiken ska leva, liksom musikerna och att vi kan både få lyssna till den om läsa om dem.
Jazz/OJ  har ju ingen stor upplaga och inte mycket annonser normalt sett heller. Men i o med coronas så blir det kraftigt ekonomiskt avbräck. Redaktionen  ropade därför efter stöd, bl a genom att vi köper JAZZ-t-shirten. Så det gör vi.

Om någon dag, när detta skrivs, kommer nr3/2020 ut i brevlådorna. Något tunnare men ännu levande, på grund av läsarnas stöd.

'

15 juni 2020

Ett land där pressfriheten ständigt kränks (Dömd)


Kort och gått. En redovisande artikel, från DN, 8 juni 2020, som visar hur journalister lever farligt, från olika håll, men där det största hotet mot pressfriheten och yttrandefriheten kommer från regimen, dvs president Duterte.

"Filippinsk reporter döms i uppmärksammat fall

Den filippinska journalisten Maria Ressa döms för cyberförtal i ett rättsfall som pressfrihetsorganisationer ser som ett sätt att skrämma medier till tystnad.
Maria Ressa, på väg t domstolen, Manila 
Den filippinska journalisten Maria Ressa döms för förtal på nätet. Domen innebär minst ett halvår, och uppemot sex års fängelse, och förespråkare för pressfrihet anser att den är en attack mot yttrandefriheten.
Ressa utsågs tillsammans med bland andra den saudiske journalisten Jamal Khashoggi till årets person av Time 2018.
– Vi kommer att stå upp mot alla sorters attacker på pressfriheten, säger hon till journalister utanför domstolsbyggnaden efter beskedet.
Ressa kommer att vara på fri fot mot borgen i väntan på överklagandeprocessen.
Ressa anser att fallet är ett sätt för den filippinska regeringen att skrämma journalister och kritiker till tystnad. Människorättsorganisationen Human Rights Watch håller med:
”Domen mot Maria Ressa belyser förmågan hos Filippinernas kränkande ledare att manipulera lagarna för att förfölja kritiska, väl respekterade medieröster, oavsett vad kostnaden för landet blir”, säger Phil Robertson, biträdande Asienchef, i ett pressmeddelande.

CPJ, Committee to Protect Journalists, kallar domen för ett skandalöst brott mot pressfrihet.
”Även om hon är fri mot borgen medan hon överklagar domen, så sänder det felaktiga dömandet av Ressa ett meddelande till alla journalister att du kan stå näst på tur om du rapporterar kritiskt om president Rodrigo Dutertes regering”, säger sydostasienrepresentanten Shawn Crispin i ett uttalande.
Maria Ressa grundade för åtta år sedan nyhetssajten Rappler. Den har haft en kritisk blick på president Rodrigo Dutertes så kallade krig mot knarket, som har lett till att tusentals personer med verkliga eller påstådda kopplingar till droghandel har dödats av polis under summariska former. Duterte har sedan han kom till makten ofta kritiserats för brott mot mänskliga rättigheter och organisationen Human Rights Watch har kallat hans brutala offensiv mot narkotikahandeln för ”mordisk”.
Sedan 2016 har angreppen mot Rappler och Ressa blivit allt fler, både i form av koordinerade attacker i sociala medier, hotfulla besök på redaktionen och verbala påhopp från Duterte själv.
Rättsfallet handlar om att Ressa, som ansvarig för sajten, ska ha förtalat en mäktig affärsman i en artikel på Rappler 2012, skriven av en annan journalist.
Lagen i fråga trädde i kraft flera månader efter att artikeln skrevs, men eftersom en smärre uppdatering gjordes 2014 hävdar åklagarna att lagen är tillämpbar.
Affärsmannen tillskrivs bland annat kopplingar till människohandel och narkotikasmuggling. Reportrar utan gränser ser anklagelserna som helt ogrundade och tror att Ressa och Rappler drabbas eftersom regeringen och president Rodrigo Duterte inte tolererar kritisk rapportering.
Duterte själv förnekar detta och säger att fallet är ”långt ifrån” en attack på pressfriheten.
– Det är ingen lätt tid att vara journalist, men vårt uppdrag är viktigare nu än någonsin, sade Ressa till TT inför domen."

Fakta: Pressfrihet i Filippinerna

Filippinerna är ett av världens farligaste länder för journalister. Enligt pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) har 83 journalister dödats sedan 1992. Landet hamnar på plats 136 av 180 på Reportrar utan gränsers (RSF) globala pressfrihetsindex, med en nedåtgående trend från tidigare år.
• År 2009 dödades minst 30 journalister, enligt vissa uppgifter omkring 40, i en massaker i Maguindanao, i vad CPJ har kallat den dödligaste attacken någonsin i sitt slag.
• Utöver hot och våld kämpar många medier, däribland Rappler, med byråkratiskt krångel, som pressfrihetsorganisationer ser som obstruktion från statens sida. I maj tvingades det ledande tv-bolaget ABS-CBN släcka sina sändningar sedan kongressen vägrat att förnya dess sändningstillstånd. Fallet ska nu avgöras av Filippinernas högsta domstol.
Källa: CPJ, RSF
------
På måndagen den 15 juni dömdes Maria Ressa till sex års fängelse. Enl SVTs nyhetssändning. Vilken skam för Filippinerna, Domstolen, rättsväsendet. Och för mänskliga rättigheter, yttrande och tryckfrihet. 

08 juni 2020

Nils Forsgren avliden april 2020

Jag noterar att ännu en av mina släktingar avlidit, Nils Forsgren. Bror till likaledes avlidne teve-personligheten Eric Forsgren ( f 1928, avliden 2018). Om jag förstått det rätt så var de söner till min fars kusin Signar Forsgren, liksom min far (Erik Valfred Forsgren) uppvuxna i Robertsfors.
Jag kände dem inte personligen, de var ju en halv generation äldre än mig, och har dessutom levt och verkat på andra orter än jag (och min far)  gjort.  Däremot har min far under sin livstid nämnt dessa när han berättat om sin uppväxt och sin släkt. Och jag har ju via press etc följt deras görande och låtanden i möjlig mån.

Vill citera de minnesord som idag, den 8 juni 2020 finns införda i PT, skrivet av Nils vän Helge Jonsson. 




"Författaren och kulturpersonligheten Nils Forsgren, Lidingö och Piteå, efterlämnar hustrun Karin, tidigare anställd vid Sveriges Radio, och sonen Per-Olof med familj.
Farsoten tog honom. Som tur är hade han hunnit lämna fler bestående arv än vad som är vanligt för de flesta. Men ännu var han behövd av flera skäl och många anledningar. Saknaden borde ha fått anstå många år till.
Bröderna Forsgren hade förmånen att födas av föräldrar som de kunde beundra. De enkla förhållanden som rådde i födelsehemmet i Robertsfors dignade av gemenskapens meningsfulla trygghet, hederlighetens självklarhet, flitens förmåga och konturerna för det som kan begagnas för livets mening. Livets utmaningar och samhällets utveckling kunde analyseras och beskrivas med humor och bildningens talang till satir. Det blev bra och hållbart.
Under universitetstiden i Uppsala var Nils en omtyckt och uppskattad personlighet. Hans poetiska ådra flödade som en våryster norrlandsälv. Hans bildning fungerade som en särdeles fin krydda åt studentnäringen. Magisterexamen var naturligtvis en tillgång men viktigare än så var hans insikt om var litteratur- och konstvetenskapen kunde användas. Skickligheten uppträdde med framgång.
Tillsammans med brodern, Eric Forsgren, skapades produktionsbolaget Forsgren Produktion, med etablering i huvudstaden och hemvist på Lidingö. Devisen visade sig samtidigt vara en affärsidé:
Snille, synk och smak. De oräkneliga TV-programmen, industrifilmerna, företagspresentationerna och böckerna flödade till glädje för tittare, läsekrets och kritiskt granskade, och därför stolta, företagsledare.
Nils Forsgrens teman ur verkligheten tog form i ett dussintal böcker om Lidingö – människor och miljöer, Ständigt denne Andrén, Från ingenting alls till Ringhalls, På Norrbys tid, Krafttag i norr och Omslagspojken i David Ljungdahls och de serieberättande äventyrens värld. Nils Forsgrens gärning för Vattenfall är en kulturskatt i företagets och Sveriges historia.
Under tjugofem somrar tillbringade Nils och Eric Forsgren samt Staffan Timell och jag fyra intensiva dagar till sjöss. Det blir sammanlagt drygt tre månader; hundra dagar. Varje seglats med utvalt tema som kommentarer till samtidens aktualiteter. Inlevelseförmågan sträckte sig bortom fantasins snävare gränser. Nu är det bara jag kvar och jag märker att minnena sjunker ihop från upplevelser till noteringar om det som varit. Nisse skötte förtöjningen."      Helge Jonsson.
-----
Det är intressant att konstatera att vårt ursprung är Forsgrenare från Robertsfors. Med olika livsbanor, både vad gäller orter och yrken är de skiftande. Men att bröderna Nils och Eric sysslat mycket med skrivande, dokumenterande/forskande. (Ligger nära mycket av vad jag gjort.) Eric gillade och spelade dragspel. Nils var, vad jag tycker mig ha förstått, intresserad av jazzmusik. Enkel bakgrund, intelligenta.
Nils Forsgren föddes i januari 1937 i RobertsforsVästerbottens län, avled i april  2020 på Lidingö.


07 juni 2020

Återseendet av en litterär klassiker, skärgårdsskildringen Hemsöborna

Här ett lästips, för omväxlings skull. 
   Inte tips om musik. Och inte läsning på internet eller någon flimrande skärm eller via hörlurar.
 En bok. En verklig svensk klassiker. Av August Strindberg; Hemsöborna.
August Strindberg 
 
I en häftad utgåva tryckt 1955 på Albert Bonners förlag. Mycket tumma och sliten. troligen för att den ingick som obligatorisk läsning i svenskundervisningen i 3:3-n. Sent 1950-tal. Minns att jag blev mycket inspirerad av den, skrev en uppsats då som mycket hämtade från de naturlyriska skildringar i boken. Jag fick ett mycket högt betyg. 

Hur många i dagens skola har läst Hemsöborna, eller något annat av August Strindberg?
Av en händelse så plockade jag ner den ur bokhyllan idag, och började bläddra. "Småläsa". Om drängen Carlsson, som kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
Den läslockande inledningsmeningen, som nog de flesta i min generation minns. Om de gick på läroverket. Gissningsvis även en del från nästa generation - men yngre då?
Jag har nog bara läst om boken som vuxen en gång. Hade svårt att nu lägga den ifrån mig, vilka bilder, vilka person- och naturskildringar. Vilken historia om folket på en skärgårdsö, bönder och fiskare, pigor och drängar... vilket språk!  
Omslagsbild till Hemsöborna, dock ej till den utgåva jag har. Fick leta fam en annan. 



Jag gissar att många medelålders och yngre (utom den s k kultureliten) knappt hört namnet August Strindberg, och om de gjort det så gäspar de och tänker på svåra pjäser om "äktenskapliga" problem för hundra år sedan.
OK, Hemsöborna innehåller också en äktenskaplig problematik, som är kryddad med spänningen mellan olika klasstillhörigheter, en enkel dräng som får vittring av makt och pengar, en förmodat rik änka, med en son, en präst, "direktörer"  etc... Men skrivet med en mustig humor.
Såg för några (rätt många) decennier sedan en gammal svartvit filmatisering av Hemsöborna, bra, med bl a Siv Ruud (som madam Flod) och (tror jag) Allan Edwall (som drängen
Men hur bra den än var så ger boken så mycket mer. Faktiskt!

Som sagt. Ta det som ett lästips. Borde väl finnas i varje bibliotek., om den inte gallrats ut av åldersskäl och hamnat i källaren. 

26 maj 2020

Med kepsen på









Fick för mig att ha kepsen på, inne. Som en annan tonåring.
Det brukar jag verkligen inte ha. Jag är ju inte precis en tonåring...


Men detta är Jeffersonkepsen, varav kan förstås att jag gillar blues. Och bluestidskriften Jefferson.
Som i sin början, för mer än 50 år sedan hette Jefferson Blues Magazine. Efter bluesveteranen Blind Lemon Jefferson.

Jefferson är en mycket bra musiktidning. Med fokus på blues, nu som då.
Och är dessutom världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift.

Håll till godo.

PS. Jefferson har också en facebooksida.  https://www.facebook.com/Jeffersonblues/?hc_location=ufi

15 maj 2020

Om corona, hjälpbehov med mera. Blandade osorterade "privata dagboksnoteringar"



Låt jazzen ljuda manar JAZZ/OJ.  I ett nödrop p g a den prekära situationen som jazzlivet och jazzmusikerna hamnat i, i coronatider. Med nedstängning av inte bara av transporter, turism och kulturinstitutioner - utan också av konserter och mindre jazzspelningar, som är jazzmusikernas (frilansarna) knappa levebröd. Försvunnit helt under våren/sommaren, och osäkert om hösten. Vi jazzälskare får klara oss (?) utan livejazz. Och coronan drabbar även gamla OJ, som numera kallar sig JAZZ. Färre annonser, mindre att skriva om, vacklande ekonomi, och nu går nödrop ut om både tidskriften och jazzens fysiska överlevnad.  Liksom jazzvännerna, som i hög grad tillhör riskgruppen.
   Dagliga rapporter om smittan med både död och akutvård och något lindrigare verkningar, som stänger både skolor och fabriker, och i stort sett allt handlande utom mat. Och inga flygsemestrar denna sommar. Alla drabbas, direkt eller indirekt. Hälsa, sociala kontakter, ekonomi. Och enorma resurser sätts in både för vården (på sikt kanske även för äldreomsorgen), miljarder på miljarder pytsas ut. ALLA verkar behöva stöd, bidrag, stora som små företag, a-kassa, slippa betala löner för "korttidspermitterade", sänkta arbetsgivaravgifter, sänkta hyror etc. Och risktillägg, kompensationer och höjda löner för de som på något sätt är anställda inom vården. Plus att de måste "få" mera kvalificerande utbildning...
   Mycket av detta är givetvis viktigt, även om man kan ha åsikter om beloppen och utformningen, men en sak är säker. Det kommer räkningar som ska betalas. Pengarna kommer ju inte från ovan till skänks. Det som stat och kommuner ger ut, det ska betalas finansieras - av oss skattebetalare, i den mån vi/de överlever. Dvs höjda skatter, nya skatter - statliga främst, men också kommun- o landstingsskatter även om de "lovats" statsbidrag (på den skattsedeln). Plus fördyringar pga extra inflation både pga av alla "bidrag" och för att sätta fart på sysselsättning och ekonomi när pandemin är över (?).
   Denna allvarliga pandemi, covid-19, föranleder också andra biverkningar genom mer eller viktiga jämförelser, med hur den drabbar andra länder och hur man ser på olika grupper av drabbade. Jämförelse som ofta bortser från att länderna ligger i olika facer och med olika  åldersstrukturer och hur äldreomsorgen ordnas, eller inte ordnas. Och i vilken mån som fattiga drabbas mera än mer välbeställda grupper, både av viruset och arbetslöshet.

   Samtidigt som både det allmänna och enskilda, privata visar stor vilja att hjälpa till, så kommer det också fram en hel del girighet (t ex genom fusk med olika stöd),  fördomar om vad/vilka som kan orsaka spridningen, visar främlingsrädsla och rent hat emot invandrare och flyktingar och att vi (samhället och enskilda) faktiskt måste hjälpa och skydda alla, som ofta starkt bidrager till Sveriges välfärd och omsorg, oavsett bakgrund.
Och att yngre och medelålders inte alltid förstår att de måste se till att de inte sprider smitta till äldre och andra riskgrupper, utan mest vill leva som vanligt - och därmed gör att de som ska skyddas faktiskt utsätts för mera smitta - och död - än om alla insåg sitt ansvar.

Vi måste också inse att vi lever i EN värld. Visserligen får vi resa kraftigt mindre en tid, avstå från semesterresor och annat som inte är absolut viktigt. Viruset drabbar hela världen, oavsett hudfärg och religion, förr eller senare. Och att många länder drabbas hela samhället eller vissa grupper mycket värre än hur det gör i Sverige, eller  EU.
 I USA drabbas de fattigaste, som ofta är färgade, värre både av viruset och arbetslöshet (socio-ekonomiska faktorer). I Storbritannien så har man observerat att minoritetsgrupper, inte drar in viruset, men däremot drabbas i mycket högre grad av det. Varför? Tja troligen främst för att minoriteterna tjänar mindre, är fattigare än majoritetsgruppen  I bl a Afrika är visserligen befolkningen yngre än i Väst-europa, men är i hög grad pga bl a arbetslöshet, svält, torka mer utsatt, och då faktiskt barnen. Vilket kan leda till att unga flickor tvingas gifta sig, så det blir en mun mindre att mätta. Etc. Fick senast idag ett nödrop (från Erikshjälpen) om den aspekten.
Fattigdom i kombination av avspärrningar och arbetslöshet (pga Coronan) ger svält i många länder (dock knappast i Sverige) vilket vi inte hjärtlöst kan strunta i. Varken Sverige som nation eller privata hjälporganisationer. Jag kan i vart fall inte blunda.

 (t.v. Risutdelare med utrustning
 Nedan en stor säck ris, som skulle fördelas på flera familjer. Det gick åt många sådana säckar.)

För att ta sig in i ett område måste man ha ett intyg om "legal" passage och blir dessutom kollad om man har feber, av en mer el mindre sjukvårdsutbildad kontrollant, omgiven av beväpnade ordningsvakter...


   Ett exempel. Ett av de fattigare (inte fattigaste) länderna i Asien  är Filippinerna, trots en mycket kraftig tillväxt i ekonomi - och delvis i levnadsstandard - under det senaste dryga dussinet år sådär.  En tillväxt som främst visar sig hos en allt bredare och alltmer välmående medelklass. (Överklassen har "alltid" haft det "bra".)  Den fattigaste delen har nog krympt litet, men inte alls följt med i tillväxten. De fattigaste lever främst i "provinsen" och lever ofta även i normala tider precis på gränsen. Dessutom (över)lever en stor del av filippinarna på att ca en tiondel av befolkningen arbetar/lever utomlands, och att dessa skickar hem pengar till släkten hemma. Nu i coronatider är exempelvis fiskarna, de som bor vid kusten och lever i små byar med snart sagt bara fiskarfamiljer, svårt utsatta, ekonomiskt. De får - liksom alla andra - inte resa hur som helst utanför sina områden, och får inte fiska (för försäljning), möjligen för sin egen familj. De lever i någon slags områdeskarantän, där man måste ha tillstånd och visa att man reser p g a arbete, för att komma ut och in i sin by. Områdena/byarna  (liksom t ex även stadsdelarna i städerna) är slutna/stängda, pga smittfaran). Vi skickade i veckan pengar för att köpa in  ris för utdelning till bl a en sådan svältande by.  Våra ombud lyckades ta sig genom
avspärrningarna (fråga inte mig hur). och vi fick idag en del bild- och videobevis av utdelningen. Ombud, utdelare och mottagare (inkl barn) för det 45-tal familjer som bor där. Dvs totalt minst 150-170 personer. En del kom och for från utdelningsplatsen med små båtar, det var snabbare och enklare än att klättra i berget...  Sen delades ut ris till några andra familjer i en annan by också, en bit från havet.
   Man måste bara hjälpa, så gott man kan. Och de var väldigt tacksamma. Kan tilläggas att de som bor i de fattigaste områdena, de har normalt inte råd att köpa ris, utan de köper majs, vilket är billigare. Så med ris på bordet blev det nog "fest".  Ris och majs är viktigare för dem än vad potatis är för oss i Sverige.
















Bilder över sortering och iordningställande av jasminriset. Köer i olika stadier. Utdelning, oftast hämtades riset av kvinnorna eller barn som tar hem till sin familj. En bild från avresa med båt tillbaka till "hus" som ligger en bit ifrån. Sjövägen är snabbare och enklare än att klättra i berget.

 Överst en videosnutt med en utdelare i ansiktsmask och några som tar emot ris.


09 maj 2020

I skuggan av covid-19, gudbarnet tar studenten

Så tog mitt gudbarn Erika studenten!

Coronaviruset spelar in i stort som smått i våra liv. För ung och gammal, och i stort sett över hela jorden.
  Jag är väldigt trött på hur viruset komplicerar min och min familjs vardagsliv. Som i riskgrupp (inte bara p g a ålder, 70+), så ska jag vara i karantän, hemma, men med en familj som arbetar och går i skola (förskola resp grundskola). Får därför se till att familjen utför det de ska och måste (vilket utsätter dem för risk för smitta, om inte deras omgivning håller avstånd etc), och jag får hålla avstånd till dem hemma.
   I Sverige har det varit mycket diskussioner om hur skolavslutningarna ska ske, i synnerhet hur den gymnasieexamen som kallas studenten ska bli festlig och minnesvärd. Och där det verkat mest viktigt för många är att det ska få "festas", vilket då menas en  påkostad bal och fara runt och skrika och skräna (onyktra) på trånga lastbilsflak, dricka och sen "champagne"frukost i parken dagen efter. Men p g a covid-19 får det nu inte  bli just mer än att få sina betyg, att "spinga ut" i mindre grupper och möta ett fåtal föräldrar, hålla vederbörliga avstånd, och möjligen ett mindre firande hemma med familjen.
   Jag har ett gudbarn, Erika, i Filippinerna, som tog studenten, officiellt, igår. Egentligen skulle det ha skett den 3 april, men viruset kom emellan och skolorna stängdes. I min/vår planering hade vi ifjol tänkt oss att försöka göra en snabb/kort resa för att vara med på hennes stora dag. Examen från Senior High School motsvarar svensk "studentexamen",  efter 12 års skolgång. Grade 12. Och ger behörighet till akademiska studier.  Men den planen fick vi snabbt ge upp tidigt bl a  p g a en operation för mig, som inte skulle göra det möjligt att resa längre/långväga  resor redan i mars-april. Så kom då viruset och gjorde det än mera omöjligt, och dessutom trasslade till det för min guddotters skolgång - och examen. Skolans förberedelser för examen och avslutning började dock redan tidigt i december, bl a med diverse fotograferingar, och för en stol bal - helt i skolans regi (men givetvis med finansiering av föräldrar eller sponsorer som gudföräldrar etc). Så balen kunde genomföras (givetvis utan alkohol),  med lite korrigeringar, redan i medio februari. (Se bild ovan på Erika i svart balklänning) Omedelbart efter detta så uppstod problem med skolgången och att (alla) skolor stänges. Och hur och när examen skulle ske var länge osäkert.
   I mitten av veckan fick vi plötsligt besked att nu skulle det bli en virtuell examen. Som skulle läggas ut på internet (Youtube), och sändas natten mellan fredagen och idag lördag.
   Härligt, trots den virtuella begränsningen, att det skulle bli av.  Examen - och därmed möjlighet att fortsätta med högre studier.  När nu de kan börja - stängningarna gäller ju ännu - av alla skolor.
   Den virtuella avslutningen visade sig innebära att, efter lite preludier med info om skolan (den stora skolan Jose Maria College) lite prat och historia, så var det en kavalkad av bilder av samtliga elever, var och en för sig,  en bild med skoluniform modell fest, och en i civila kläder. I förekommande fall också en redovisning av vilka som fick "honours" och i vad. Lärarna, i vart fall "klassföreståndarna" namngavs. Någon liten bandad snutt av parader från tidigare år las in. Plus lite tal och böner och sånger etc. Totalt omfattade den virtuella avslutningen snudd på tre timmar... En faktisk. fysisk avslutning med mera festivitas skulle nog ha varat ytterligare någon timme. Den sändning som Erika redovisades i innehöll "bara" grade 6 och grade 12. Det var ändå en massa elever. Bara grade 12 bestod nog av 10-12 klasser, som skildes åt av beteckningar som Gold, Silver, Ametist, Smaragd (Emerald) Neon etc syftande på ädelstenar och bergarter.
   Jag vill också nämna Jose Maria College är en privat skola (men kallar sig "non-profit") och som förutom förskola och grundskola (primary school) och Senior High School (med olika "grenar") också har utbildning av läkare (medicine doctors), jurister, ingenjörer (både civilingenjörer och olika slags byggnads- dito. Och mycket annat.  Så det är inte vilken liten struntskola som helst som Erika fått genomgå.  Och avgiftsfri är den självfallet  inte...
   Men nu är det dags för vidare studier för henne. Som ska börja då det är svensk sommar, eller sensommar  om inte Corona ställer till …

  Ovan även en "civil" bild av Erika, gissningsvis tagen för ca ett år sedan.
Nedan en print-screen-bild av Erika från den virtuella avslutningen.






16 april 2020

Bengt Westerberg, vad jag saknar honom i dagens politik.

DN har idag en intervju med Bengt Westerberg,  fd fp-ledare. Som ser tillbaka på hur han setts som både högerspöke och vänsterspök, utan att han ändrat sina åsikter eller socialliberala grundsyn. Jag citerar här hela intervjun (minus bilder och div annonser).

Bengt Westerberg: Från högerspöke till vänsterspöke

Bengt Westerberg, en av våra mer erfarna politiker, är rädd för att klyftorna växer i det svenska samhället. ”Tidigare blev man med mina värderingar kallad högerspöke bland vänstersympatisörer – i dag är man med samma värderingar vänsterspöke för högerpopulisterna”, säger han.
Under ett tal sa USA:s president Donald Trump att latinamerikaner på flykt norrut inte är människor utan djur.  Sedan frågade han sin publik vad vi ska göra med ”sådana”. En vrålade ”döda dem!”. Presidenten skrattade glatt och sa att ”det är nog bara i västra Florida man kan säga så”.
I över femtio år har Bengt Westerberg varit en ivrig försvarare av mänskliga rättigheter. Han är före detta partiledare, framträdande minister samt ordförande för bland annat Friidrottsförbundet, Röda korset och Dyslexifonden. 
Nu tittar han ut över ett samhälle där klyftorna växer och grupper av människor ställs mot varandra.
– Presidenten i världens största demokrati kallar män, kvinnor och barn som flyr från förtryck och misär för djur. Det är ett exempel på dehumanisering som ofta används av ledare när de vill försvara omänsklig behandling av andra människor. 
– Hitler kallade judar sjukdomsalstrande parasiter. Ungerns starke man Orbán jämför syriska flyktingar med ”myror”. Det är verkligen att göra skillnad på ”vi” och ”dom”. Ett sådant språkbruk breder ut sig också här i landet, påpekar Bengt Westerberg
Att det bakom statistiken över hur många som är på flykt i världen i dag finns levande människor glöms medvetet bort. Det gör mig både arg och sorgsen.
Han säger att bilderna nyligen, där Jimmie Åkesson i svenska folkets namn delar ut flygblad om att Sverige är fullt till flyktingar i Turkiet, väcker ett starkt obehag. Likaså när moderatledaren Ulf Kristersson visar upp sig på sociala medier klädd i oljerock och keps i skogen, med texten ”stärk gränsen”.
– Båda två visar tydligt på att de delar in folk i ”vi” och ”dom”. Vi som har haft turen att födas i Sverige, och dom som vill snylta på vår, eller åtminstone Europas, lott. 
Bengt Westerberg påminner om att när flyktingarna från forna Jugoslavien kom i början på 1990-talet sågs flyktingkrisen som just deras kris. I dag används ”flyktingkris” i stället för att beteckna den katastrof det skulle innebära för Sverige och andra europeiska länder att behöva ta emot flyktingar. 
– Nu beviljas flyktingar inte asyl i våra länder utan möts med tårgas och gummikulor. Att det bakom statistiken över hur många som är på flykt i världen i dag finns levande människor glöms medvetet bort. Det gör mig både arg och sorgsen. 
– Naturligtvis kan inte Sverige ta emot alla miljontals flyktingar, asylpolitiken kräver ett internationellt ansvar. Men vi måste fortsätta att ta vår del av ansvaret. 
Bengt Westerberg är färghandlarsonen som växte upp i industristaden Södertälje, med lastbilstillverkaren Scania som ortens största privata arbetsgivare. Han säger att han som barn och ung inte upplevde att grupper stod mot varandra.
– Det fanns ingen stor överklass i Södertälje, ingen Djursholmskänsla, även om människor självklart levde under olika ekonomiska villkor. När jag första gången fick rösta och studerade partiernas program tyckte jag att det fanns det en bred samsyn i den politiska mitten om vikten av demokrati och av att värna mänskliga rättigheter.
Den unge Bengt valde 1965 att engagera sig i Folkpartiets ungdomsförbund och Folkpartiet. Karriären tog fart och till slut blev han ordförande för hela partiet, det som numer har bytt namn till Liberalerna och i dag balanserar på gränsen att ramla ur riksdagen.
Bengt Westerberg berättar om ett starkt engagemang för fattiga och förtryckta, både i Sverige och i världen, bland de unga folkpartister han mötte i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Han säger att det politiska landskapet såg helt annorlunda ut då. Insikten om att ett samhälle skulle bygga på solidaritet och jämlikhet var ganska utbredd.
Jag valde liberalismen därför att den passade mig med sin kombination av internationell solidaritet, socialt ansvarstagande här hemma och marknadsekonomi.
Det var en också tid då en stark vänstervåg svepte över stora delar av världen. Gruvarbetare i Norrbotten strejkade för bättre villkor, studenter ockuperade kårhuset i Stockholm och på gatorna demonstrerade folk mot USA:s krig i Indokina. I den andan föreslog Bengt Westerberg att Folkpartiets lokalavdelning i Södertälje skulle ansluta sig till lokalavdelningen av Svenska kommittén för Vietnam.
– Jag valde liberalismen därför att den passade mig med sin kombination av internationell solidaritet, socialt ansvarstagande här hemma och marknadsekonomi. Vi som har haft tur i livet måste ställa upp för dem som inte har haft samma tur och företag och företagare måste få verka inom ganska vida ramar.
Visst förekom det tuffa debatter mellan liberaler och vänsteranhängare, erkänner Bengt Westerberg. Men det handlade då ofta mest om vem som var bäst på solidaritet, säger han.
Efter riksdagsvalet 1976 fick Sverige en borgerlig regering för första gången på över fyrtio år. Bengt Westerberg började arbeta som sakkunnig hos partikamraten och arbetsmarknadsministern Per Ahlmark, som även hade ansvar för invandrarfrågorna.
– Jag kunde notera att han fick många brev som vädrade invandrarhat. Först blev jag förvånad, men jag insåg så småningom att det fanns en ganska osynlig opinion som var negativ till invandrare. 
– Bland breven fanns både sådana som var anonyma och sådana som var undertecknade med namn. Den erfarenheten gjorde att jag inte blev förvånad när den främlingsfientliga opinionen blev tydligare i slutet på 1980- och början på 1990-talet.
1991 valde ett nytt politiskt parti att gå till val med ett program som innehöll krav på att stoppa flyktingar. Ny Demokrati, grundat av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Partiet kom in i riksdagen samma år – men åkte sedan ut i nästa val.
– Redan då fanns alltså ett tydligt embryo till det vi ser i dag, en auktoritär nationalpopulistisk rörelse som präglas av en stark främlingsfientlighet. 
Det som allvarligt har stärkt de främlingsfientliga stämningarna är den muslimska invandringen från utomeuropeiska länder, tror Bengt Westerberg. 
– Sverigedemokraterna har gjort allt för att förstärka oro och rädsla. Övriga partier har misslyckats att förklara att den stora majoriteten av muslimer som har flytt har gjort det i protest mot


regimerna i deras hemländer och vill inte annat än leva i fred.  
ad förenar auktoritära nationalpopulistiska rörelser?
– Det är hatet mot muslimer, som ges skulden för allt ont. Precis på samma sätt som Hitler gav judarna skulden för alla problem på sin tid. Vi får aldrig köpa de enkla bilderna där ”dom andra” pekas ut som syndabockar, säger Bengt Westerberg. 
Den överväldigande majoriteten av dem som tror på Allah kränker inte sina döttrar och spränger inte bomber, fortsätter han. 
– Och om vi ställer ”oss” äkta svenskar mot ”dom” farliga muslimerna, eller någon annan grupp, ger vi oss ut på ett sluttande plan där hederliga människor demoniseras. En sådan värld vill i varje fall jag inte leva i.
Bengt Westerberg påpekar att en socialliberals viktigaste uppgift är att lyfta fram nyanserna och inte köpa alltför förenklade bilder. Det ger kanske inte några korsiktiga politiska poäng, men ett av liberalismens viktigaste bidrag historiskt har varit att se individerna, menar han. 
Att sätta en etikett på människor och tro att de är likadana är alltid så fel!
– Människor kan naturligtvis gå samman för att motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg eller sexuell orientering – men även i sådana intressegrupper är varje medlem en individ. I andra avseenden än det som förenar är de ofta helt olika. 
Som ung tänkte Bengt Westerberg bli psykiatriker. Redan under tonåren läste han många böcker i ämnet, och han blev upprörd när han hörde om missförhållanden inom vården av psykiskt sjuka. 
– Jag minns också hur boken ”De avvikande” av Henning Pallesen gjorde ett stort intryck på mig. Den handlade om homosexuellas situation, som ännu på 1960-talet var helt förfärande. 
– I dag glömmer vi lätt bort att homosexualitet klassades som sjukdom ända fram till 1979. Partnerskapslagen gick igenom i riksdagen 1994 efter politisk strid där alla de borgerliga partierna utom Folkpartiet var emot. 


Samtalet är snart slut. Bengt Westerberg vill dock gärna lyfta fram ett besök som han gjorde på Carlslunds vårdhem norr om Stockholm en dag 1971. På hemmet bodde flera hundra barn och vuxna med olika diagnoser, som autism. 
Bengt blev förfärad av det han mötte och inte minst av att barn kunde behandlas så illa. Senare avvecklades Carlslund. Barn fick växa upp i sina familjer och vuxna flyttade ut i samhället till egna bostäder eller särskilda gruppboenden. Men när de senare skulle byggas väckte det ofta ett ramaskri.
– Grannarna i villaområden ville inte ha ”dom” – personer med utvecklingsstörning - i sin närhet. De egna barnen kunde ta skada och huspriserna riskerade att sjunka. Det handlade också om att dela in människor i ”vi” och ”dom”. 
– Att sätta en etikett på människor och tro att de är likadana är alltid så fel!

Fakta. Bengt Westerberg

Ålder: 76 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Sambo.
Bakgrund: Född i Södertälje. Gick som ung med i Folkpartiet (som senare bytte namn till Liberalerna). Var partiledare för Folkpartiet 1983–1995, riksdagsledamot 1984–1994 och socialminister i den borgerliga regeringen 1991–1994. Har suttit i en rad styrelser.
Gör i dag: Pensionär.
---

Bengt Westerberg om:

• ”Vi och dom” inom idrotten
”Jag var ordförande i Friidrottsförbundet några år. Inom idrotten blommar verkligen de nationalistiska känslorna. När det går bra för en idrottare som tävlar för Sverige tar var och en nästan personligen åt sig en del av äran.  
Ludmilla Engquist var född i Ryssland, men blev svensk medborgare 1996. Senare samma år vann hon OS-guld på 100 meter häck. Hon hyllades och fick ta emot Svenska Dagbladets bragdguld. Alla kände att hon var en av oss.
Senare provade hon på att köra bob och hoppades kunna delta i ett vinter-OS. Det gick inte så bra som väntat och hon lockades att dopa sig. Det var naturligtvis jättedumt. 
Men hon fördömdes också hårdare än en 'ursvensk' som skulle ha gjort samma sak. I stället för svensk hjältinna blev hon snabbt bespottad ryska, i stället för att vara en av oss blev hon en av dom.”

• Ny Demokrati och att resa sig från soffan
”Efter riksdagsvalet 1991 samlades vi partiledare för en direktsänd tv-analys. När Ny demokratis båda ledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom till studion och satte sig i soffan reste jag mig helt sonika och gick därifrån. Jag hade studerat deras partiprogram noga och ville inte hamna på samma bild som dem. Så blev det i stället bilden där jag lämnade studion. 
Ännu nästan trettio år senare kommer folk fram och tackar mig. De är liksom jag upprörda av det som sker i Sverige i dag, när folk delas in efter ursprung. Precis det som Ny demokrati förespråkade. Det fanns naturligtvis de som var kritiska också, men jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt.”
----------------