27 februari 2021

Jazzmix per 27 febr 2021 med blandade minnen

Den 27 febr 2021, mixade jazzminnen


Börjar med: Grattis Lina Nyberg på födelsedagen. Jag sitter här och blir nostalgisk. Tiden går ju, eller lider, som man brukar säga. Tänker på när jag såg och hörde dig ffg. Måste ha varit runt 1990.  I Piteå, dit jag kommit i början av 80-talet. Du var ung och troligen rätt nyligen omskrivits i OJ, gissningsvis var jag inte bara och lyssnade utan också skrev om ditt besök (för PT ?) , men har inget bevarat (klipp - det var ju före både datorer, fax och internet). Vi satt några med er musiker, efteråt. Undrar om det var en grupp med Lars Sjösten, och jag pratade lite, lite med dig, och en del med Lasse Sj. Har en känsla av att jag var mycket uppskattande över konserten och dig.
Du var ung, i början av din karriär. Jag var inte gammal då, men betydligt äldre än du var. Vilket betyder att jag är förfärande gammal, och sitter och försöka sortera minnen när jag istället borde ta itu med aktuella, vardagliga bekymmer runt livet i Coronans Sverige.

När jag skrev raderna ovan hörde jag samtidigt ex-vis Pete Seger och Kingston Trio, Where Have All the Flowers Gone. Samt Bom Bom med John Lee Hooker. Hinner jag står Eric Dohlpy sedan på tur.

Men minnena fladdrar vidare. När episoden med Lina Nyberg i Piteå ägde rum hade jag redan, cirka tjugo år tidigare lämnat posten som ordförande i SJR. Och ytterligare runt fem år tidigare träffade jag Lars Sjösten ffg, i Molde samtidigt som jag träffade Stuff Smith, jazzviolinisten, på ett kringarrangemang till jazzfestivalen. 


När jag i slutet av 80-talet mera bekantade mig med jazzlivet i Piteå blev jag mycket bekant med
Dick Gyllander, gitarristen och jazzentusiasten, som också jobbade på Musikhögskolan i Piteå, men även med t ex Arno Gullberg, vibrafonisten. Dick fixade också jazzkonserter både i Luleå och Piteå, ex-vis under PDOL (Pite dansar och ler).
Anledningen till att jag minns detta nu är jag precis fått senast numret (1 2021) av
JAZZ/OJ där Bo Sundström pryder baksidan. Jösses, annons för hans ”Det kanske händer”-skiva i finjazzmagasinet OJ för Bo Kaspers... Vilket påminner mig om en av Dick Gyllanders jazzkonserter i anslutning till PDOL en sommar runt 1990 då jag helt apropå stötte ett gäng då unga jazzmusiker ( bl a Robert Nordmark) som var i Piteå med Bo Kaspers (ngt utökade?) grupp. Lite skämtsamt frågade jag om det ändå inte var jazz-light? Tja, menade de, aningen generade, det var ju ändå ett knäck...   
Robert Nordmark hörde jag långt tidigare, förutom på jazzklubben, också på
Framnäs folkhögskola i samma lokal där Kim Parker gjorde en sådan fantastisk konsert (ungefär i samma tidsmässiga sammanhang), så bra att jag följde efter till hennes Luleåspelning efter... 

Apropå senaste JAZZ-numret så innehåller det också ett alltför stort antal nekrologer, minnesnotiser över avlidna jazzmusiker. En smula eftertanke leder också till reflexionen att en alltför stor del av läsarna är samma åldersgrupp som de glesnande jazzmusikerna... Och såväl överlevande musiker som jazzlyssnare lider allvarligt av akut brist på levande musik.
Videofilmade, streamade konserter eller tusentals skivor hemma i hyllorna kan INTE ersätta levande musik. Inte i längden.

Lars-Erick Forsgren.

11 februari 2021

Något skaver med Liberalerna (krönika i PT)

Jag tillåter mig citera en krönika i PT, i tisdags. Hela krönikan, skriven av Simon Olofsson, vilken inte är ledarskribent. Sagt för upplysnings skull.  En bit in i texten skriver han om liberalernas historia. Kunnigt och läsvärt,  både för liberaler och andra. 
---

 Det här med Liberalerna har blivit som ett mysterium. Det håller mig vaken om nätterna.

Nästan febrig, men utan corona, ser jag frågan breda ut sig i det tomma taket: Hvad vilja Liberalerna?
Liberalerna, som plågas av ett svårartat fall av väljarflykt, vill ställa till med regeringskris. Partiledaren Nyamko Sabuni verkar ta varje tillfälle i akt att sänka Januariavtalet, det avtal hennes eget parti ingår i och som ironiskt nog också är det enda som just nu gör Liberalerna relevanta i realpolitisk bemärkelse. Ändå verkar Sabuni bära Januariavtalet som ett brännjärn i formen av ett kors. Så pass mycket bränner det att hon villigt hoppar på första bästa båt till ett eventuellt nyval för att göra sig av med partiets eget avtal. Och detta över en perifer fråga gällande invandring som Sabuni påstår ska kosta Sveriges några spänn extra.
Något skaver med Liberalerna. Liberalismen är historiens kanske viktigaste politiska idé. Liberalismen har format hela utgångspunkten för den västerländska demokratin. Utan den hade vi förmodligen fortfarande käkat hö och tittat på modell X av kung Ludvigs droska. Liberalismen gav upphov till individens friheter, den gav oss rättigheter, den har värnat särart, valfrihet och demokrati, den har skapat välstånd tidigare samhällen inte kunnat drömma om. Och i en tid där alla dessa aspekter åter hotas på ett sätt som de inte gjort sedan 40-talet sitter vi nu här med ett liberalt parti som gjort sig själva totalt irrelevanta.
Jag anade ugglor i mossen redan när Sabuni i en av sina första intervjuer i Expressen 2019 gick till frontalangrepp mot invandring och mångkultur. Att Liberalernas partiledarkandidat försöker imitera SD kan inte båda gott. Varför trodde hon att självbetitlade liberaler skulle vilja haka på det tåget? Hur i hela friden kan Liberalerna göra restriktiv invandring till den enda fråga som partiet verkar bry sig om? Är det vad den liberala politiken värnar i nådens år 2021?
Och mycket riktigt. Samtliga väljarundersökningar målar en dyster bild över Liberalernas chanser för att kunna sitta kvar i riksdagen, och än mindre i en regering. Partiet pushar för ett nyval som mest troligt kommer att leda till deras egen politiska undergång. Sabunis ledarskap är ett politiskt självmordsspektakel som är smärtsamt att se, oavsett om man tillhör deras väljarbas eller ej. När liberaler låter som brunhögern förstår man däremot att svaret på den ursprungliga frågan stod att läsa i taket hela tiden. Intet vilja Liberalerna.

01 februari 2021

trassel m nytt inlägg samt det fr 3 jan. lagda på varandra. vet ej hur fixa

 trassel m nytt inlägg samt det  fr 3 jan (om Greta). lagda på varandra.  vet ej hur fixa.
försök leta... wfwe rubrik o som ny flik.... 

Liberalerna tillhör mitten, inte högern eller vänstern (ins)

 Väljer att idag 1 febr 2021 citera en insändare i Sydöstran, som tämligen väl stämmer med hur jag ser på frågan om var ett socialliberalt parti hör hemma. (Med en förtydligande korrigering. Jag har bytt ut det tvetydiga begreppet "borgerlig" (älskat av liberalismens fiender) till det begrepp "icke-socialistisk", som professor Bertil Ohlin, den legendariske fp-ledaren, själv ansåg bättre beskrev vad som förenade de just icke-socialistiska  partierna - som ju hade och alltjämt har olika ideologier sinsemellan.)
Insändaren har skrivits av Ronny Karlsson, Trummenäs.

Rbrik: Liberalerna tillhör mitten

En turbulent debatt pågår inom Liberalerna om partiets positionering. En debatt som riskerar att ställa partiet utanför riksdagen. Som före detta aktiv liberal under flera decennier är det smärtsamt att bevittna en falangstrid som kan sätta punkt för mer än en sekellång stolt liberal historia.

I en historisk tillbakablick har demokratifrågorna en given plats. L gick i bräschen för den allmänna och lika rösträtten. Mer än något annat parti medverkade man till tvåkammarriksdagens avskaffande. Ideologiskt har partiets präglats av devisen ”Sociala reformer utan socialism”(budskapet på en valaffisch 1976). Motståndet mot alla former av socialistiska påfund (som till exempel införandet av löntagarfonder) har varit kompromisslöst.
   
Men markeringarna mot högerpolitik har varit lika hårda. Den liberale folkpartiledaren Bertil Ohlin gav innehåll åt begreppet socialliberalism. Det gav inget utrymme för högerpolitik, som till exempel att avskaffa första barnbidraget och fria skolluncher. I stället utvecklades en mittensamverkan mellan L (då FP) och C som 1976 ledde till en icke-socialistisk  regering med tyngdpunkten i mitten. De tyngsta ministerposterna tillföll mittenpartierna med Fälldin (C) som statsminister och Mundebo (FP) som budgetminister

I senare icke-socialistiska  regeringar med moderata statsministrar (Bildt och Reinfeldt) kunde liberaler bland annat få igenom en av 1900-talets mest betydelsefulla sociala reformer – LSS (Lagen om stöd och service till funktionsnedsatta). Liberaler, med Jan Björklund i spetsen, bröt också trenden av decennier med sjunkande skolresultat. Fokusering på kunskap och ordning och reda ersatte tidigare låt-gå-mentalitet. Även om mycket återstår – inte minst för alla elever i utsatta områden – så inger den nya färdriktningen hopp om en bättre framtid med en kunskapsbaserad skola. 
Idag ser det politiska landskapet helt annorlunda ut.
Ett nytt populistiskt och nationalistiskt parti, där Trump och Orbàn ses som förebilder, har etablerat sig som landets tredje största parti.
M, ett liberalt-konservativt parti, betonade under Bildts och Reinfeldts partiledarskap det liberala inslaget i ideologin medan Kristerssons moderater alltmer söker sig höger ut.

Ännu större högerglidning står KD för. Det parti som Alf Svensson en gång ledde har inte mycket gemensamt med dagens KD. Både M och KD är idag beredda att ta in SD i ett regeringsunderlag eller åtminstone få dess passiva stöd för att bilda en regering.      

I detta läge borde vägvalet vara lätt för L. Partiet ska stå ideologiskt rakryggat och inte binda upp sig för ett samarbete med värdekonservativa partier, varav ett av dem, SD, ser liberalerna som sin huvudfienden

I detta läge borde vägvalet vara lätt för L. Partiet ska stå ideologiskt rakryggat och inte binda upp sig för ett samarbete med värdekonservativa partier, varav ett av dem, SD, ser liberalerna som sin huvudfiende.


 L ska självfallet inte i förväg binda sig för en statsministerkandidat utan att få garantier för en liberal reformagenda.





Den liberala ideologin är stark och den kan stå på egna ben. Men den måste formuleras och paketeras som en helhet och tydliggöra varför liberala idéer är omistliga i svensk politik. Det arbetet återstår att göra!
Ronny Karlsson, Trummenäs"

---



06 januari 2021

Nytt år - och trettondagen

År  2020 var inget vidare.
Nyårsdagen försökte dock inge HOPP. Var temat för nyårsdagens teve-gudstjänst, från Immanuelskyrkan i Örebro.  Och visst, det var hoppingivande med en församling med ungdomligt positiv prägel, och med både barn- och ungdomskörer.

Nyårskonserten från Wien var också fin - där dirigenten lyfte fram hoppet och musiken som en väg för känna hopp om framtiden. Som vanligt en fullmatad konsert, med ett insprängt block av musik utomhus i både kyrkor och andra kulturella miljöer - i dåtid och nutid. 

Senare också den traditionella backHOPPningen i SVT.  Stundtals med besvärliga vindar, men många långa  HOPP.

Trettondagens tevegudstjänst också den från Immanuelskyrkan i Örebro, fylld av hopp och sång och musik av barn och ungdomar.


Inget klart resultat från gårdagens senatsval i Georgia i skrivande stund. Men starka förhoppningar om demokratisk framgång, i ett mycket jämt val.

Men vi ska inte glömma att trettondag jul anses vara den dag som Josef  och Maria och det nyfödda Jesusbarnet tvangs att fly från Betlehem och hotet från Herodes, till Egypten. Jesus framlevde alltså sina första år som flykting, innan familjen kunde återvända Nasaret. 

03 januari 2021

GRETA Thunberg har rätt. Rädda jorden som en plats för mänskligt liv

 Jag konstaterar: Greta har rätt. Klimatkrisen måste stoppas.

Miljöförstöringen, fossila bränslen måste snabbt fasas ut överkonsumtion etc likaså. Resurser måste användas smartare. Rovdriften av naturens resurser måste stoppas, växter och djur får inte försvinna p g a människans girighet.
Så t ex visar corona-pandemin att resurser kan skakas fram i ett krisläge. Klimatkrisen är faktiskt farligare än pandemin. Men när sysselsättning och näringsliv och samhälle måste kickstarta, efter pandemin, måste det ske klimatsmart. Inte genom överkonsumtion och sådant som förstör miljö och klimat.
Men det är inte Greta Thunberg eller hennes generation som ska fixa det. De kan vara inspirationen. Men det är allas (vi vuxnas), vårt ansvar och då främst politikerna, som måste våga ta riktiga beslut. Inte för Gretas skull, inte heller bara för människornas skull, utan för hela planetens överlevnad.
Och det är bråttom. Isarna smälter, och översvämningar ödelägger.

06 december 2020

Politiken består inte av 2 partier eller block - är inte enkelsidig

I en (ja flera) Facebook-trådar sägs att liberaler och då framför allt det parti som i dag kallar sig Liberalerna (tidigare det socialliberala Folkpartiet)  måste välja vilket annat parti (-konstellation) och partiledare som L ska stödja, för att få väljare nog för en plats i riksdagen. Och då talas det om "borgerlig" eller Löfvén.  En mycket förenklad och  besynnerlig syn.

Vilket föranleder mig till  följande kommentar. 

Borgerlig är en marxistisk term, som egentligen i dag, och sen ca 70-80 år sedan, bara betyder EN sak, dvs negationen icke-socialistisk. Icke-socialistiska partier kan/bör ha (och har, i den mån de vågar) OLIKA ideologier. Där de skarpaste motsatserna är Konservatism (höger) och Liberalism (vänster),  i motsats till varandra. Och de inte kan sammanföras under en hatt benämnd borgerlig.   Den store, starkt socialliberale fp-ledaren  Bertil Ohlin avskydde ordet "borgerlig" just eftersom det klumpade ihop partier med olika ideologier. 
Och varje parti , med eller utan ideologi, ska självfallet ha partiledaren som statsministerkandidat!
Om partiet inte uppnår egen majoritet, vilket är väldigt sällsynt, får varje parti i den givna situationen ta ställning till hur det bäst ska kunna uppnå de mål som de har för sitt program och SIN ideologi.
Och för att förhindra att HELT motstridiga mål bestämmer politiken.

Motsatser till socialliberal politik är idag konservativ (inklusive nyliberal/neoconservativ) högerpolitik och extremkonservatism (inklusive nynazism o fascism) samt socialism och kommunism och givetvis rasism och främlingsfientlighet oavsett hur den betecknar sig.

Om man vill ha röster för sin politik, och kallar den liberal eller socialliberal så ska man rimligen göra klar för väljarna vad den är.   Ge väljarna det alternativet - inte samtidigt säga att partiet egentligen kommer att stödja eller stödja sig på  ett eller andra partier med helt andra målsättningar!!!

31 oktober 2020

God musik är god musik, även om äldre än ett par veckor. Apropå Fats Waller

 Frugans köp av ett par guldfärgade sandaler fick mig att tänka på Thomas FATS Waller. Eller rättare sagt på en inspelning denne fantastiske pianist gjorde innan jag föddes. "Oh, Dem Golden Slippers´".  Jag har  låten på en vinyl, LP, som jag köpte för 57 år sedan. Men inspelningen gjordes ytterligare 25 år tidigare, och gavs givetvis ut på en stenkaka, 78-varvare.
Att köpa inspelningar som var tjugofem år gamla, tja, det kändes - och ansågs nog då som att man grävde djupt i jazzens historia.  Att idag skaffa en skiva som spelades in 1995 känns  väl inte så märkvärdigt, det är ju, för mig och min generation som "nästan  nyss". Men tidsperspektivet förskjuts. 

Skivan, LPn, heter The Amazing MR. Waller (Riverside RLP 12-109), och innehåller sexton "låtar" både traditionella sånger och spirituals, inspelade i New York 1938. Bara fem år innan han avled, han föddes 1904. Thomas Fats Waller var ett av 12 syskon, där bara hälften nådde vuxen ålder. Familjen var mycket religiös och det var i kyrkan Fats mötte musiken, familjen var mycket aktiv i Abyssinian Baptist Church. (Den församlingens gospelkör har gjort inspelningar som är bland de absolut bästa jag hört!) 

På ena sidan spelar Fats piano på alla nummer och sjunger på alla utom två. (Faust Waltz och Intermezzo från Cavalleria Rusticana) - Om jag förstått saken rätt så hade Fats en gedigen utbildning i klassisk musik, men som färgad var ju vägen stängd för honom. Några av pianostyckena med sång är Oh, Susanna, Loch Lomond, Old Oaken Bucket och Annie Laurie. 


På den andra sidan spelar Fats orgel, just det orgel! (Det finns faktiskt många fler exempel på Fats  som organist - av klass. Spelande på stor kyrkorgel, på andra skivor än denna.) Första orgelexemplet här är "Hallelujah, I´m a Bum" (som med en annan text, finns i Sv Kyrkans Psalmbok), men också t ex Frankie and Johnnie, Swing Low, Sweet Chariot, Deep River och Go Down, Moses.  (Det du, Hans-Ola Ericson, orgelprofessorn!

Thomas Fats Waller gjorde sina första inspelningar redan som sjuttonåring. Jag har dem på CD ( som ingår i vol 1 en av 2 st 10-CD boxar - med text-booklets). Han gjorde faktiskt också några pianorullar, som också finns överförda till vinyl-LP. "Young Fats Waller" (Riverside RLP 12-103, insp  1923-27). Några exempel "Squeeze Me" (som är en av många låtar som Fats Waller själv komponerat), Laughin´Crying´ Blues, Snake Hips och ´T aint´ Nobody´s Biz-ness If I do.  


Fats Waller  var väldigt produktiv, spelade t ex med/bakom flera bluesångerskot, men också med egna orkestrar och mindre grupper - och med andra jazzstorheter. Mycket underhållande i en anda liknande bröderna Marx och W.C. Fields och nådde en otrolig popularitet - men bakom underhållaren var en gedigen och skicklig, legendarisk jazzmusiker av sällan skådat slag. 

Att lyssna på honom (gör det!) idag, påminner oss om att god musik är god musik oavsett när den gjorts!

 Fats i färg, i klassisk pose.

LP-omslaget till en av de första skivor med Fats som jag  köpte. 


29 oktober 2020

Hans Lindblad om Superlögnaren Trump

 Superlögnaren Trump

Donald Trumps lögner flera gånger per dag, hans förakt för demokrati och hans förkärlek för diktatorer, de för lätt tankarna till Torgny Segerstedts legendariska ord i Handelstidningen, "Herr Hitler är en förolämpning". Detta efter nazisternas maktövertagande i februari 1933. Segerstedt beundrade sedan studieåren tyska filosofer och teologer. Att detta Tyskland nu skulle styras av en vrålande lögnhals och våldsverkare smärtade honom, att vi "tvingas sysselsätta våra tankar med vad hr Hitler hittar på... Det är oförskämt att ställa till det så."

Genom TV och Twitter är Trump en global förolämpning. Han är antidemokrat, lögnare, skrävlare, religiös extremist, rasist och kvinnoskändare, en genomrutten och ond människa. Lögnerna är hans medel för att skapa allt svårare polarisering och hat. Det övergripande syftet är att rasera demokratin i så många länder som möjligt. Demokrati bygger på förtroende mellan människor och där söker han skada mest. Liksom Hitler baserar Trump sin politik på groteska konspirationsteorier. Han avskyr kunskap och fria media. Allt går ut på att skapa hat. Förmodligen är han mentalt sjuk. 


  D Trump 

Det är en dubbel tragedi att USA fått en destruktiv president samtidigt som nynazism och extremhöger blir ett allt större hot mot mänskliga rättigheter i Europa. Trump avskyr EU liksom allt annat samarbete mellan demokratier. De européer han umgås med är rader av högerextrema.

Han beundrar den despotiske Putin, som hjälpte honom till makten 2016. Putin har sin utbildning att ljuga från det kommunistiska KGB. Trump säger sig tro mer på Putin än på USA:s säkerhetsmyndigheter, helt absurt.

Trump vill att USA drar sig ur i princip alla internationella organisationer. Han struntar i att nationalism i alla tider lett till krig.

 Trump förnekar klimathotet.  Religiösa extremister menar att bibeln visar att jorden är mycket yngre än vad forskarna anger. Alltså har Gud skapat färdig kol och olja direkt i jordskorpan med påbud till människorna att snabbast möjligt elda upp dem.

Trump har visat total brist på ledarskap rörande pandemin och är därmed  ansvarig för hundratusentals amerikaners död. I alla sammanhang tänker han bara på sig själv. Allmänheten har mycket större förtroende för den extremt erfarne smittskyddsexperten Anthony Fauer. Det tål inte Trump och kallar Fauer "idiot".

Den tidigare president som påminner Trump är den avsatte Richard Nixon,  dokumenterad antisemit, lögnare och förbrytare, dock på en lägre skadenivå än Trump.

Trump behärskar totalt Lincolns och Eisenhowers gamla parti. Det hade inte varit möjligt om inte den kristna högern sedan årtionden tagit över partiet och genomsyrat det med fanatism och hat (Amerikanska partier har ganska få medlemmar, så det har varit möjligt ta för den kristna högern att ta makten över republikanska partiorganisationerna i delstat efter delstat och genomsyra dem med fanatism och hat. Jämför med när Livets ord tog över KD:s lokalavdelning i Uppsala.) Kommer republikanerna att radikaliseras ännu mer eller vågar mer moderata äntligen bjuda Trump  motstånd?

Inte bara Trump såg hur diktatorn Milosevic  i före detta Jugoslavien eskalerade serbisk hatpropaganda i TV mot andra folkgrupper. Först när blodtörsten var etablerad var det därefter möjligt att beordra folkmord. Mördandet leddes uppifrån. Så har också Trump använt TV – och Twitter.

USA är mer polariserat än någonsin sedan inbördeskriget 1861-65. Högerextrema grupper som mördar i huvudsak färgade har funnits i generationer. Men innan det kan uppstå ett mer storskaligt politiskt dödande med kanske miljoner mördade krävs nog en tid med ytterligare upptrappning. Trump propagerar ständigt för fler privata vapen, inklusive automatvapen som visat sig kunna användas för massmord i skolor eller folksamlingar. Republikanerna är långt mer beväpnade än demokrater som i stället kämpar för striktare vapenlagar.

Betydligt fler kyrkliga ledare än förra gången ger i år sitt stöd till demokraternas presidentkandidat. Trump som kristen fundamentalist står mentalt långt från arvet efter pastor Martin Luther King Jr och medborgarrättsrörelsen.

Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman.
-----
Så här presenteras Hans Lindblad i Wikipedia. 
Hans Bertil Lindblad (i riksdagen kallad Lindblad i Gävle), född 1938 i Gävle Heliga Trefaldighets församling i Gävleborgs län, är en svensk tidningsman, politiker (folkpartist) och författare. Hans Lindblad, som var son till en försvarsanställd, blev journalist vid Falu-Kuriren 1961 och var ledarskribent för liberala Gefle Dagblad från 1966.


                                           Hans Lindblad. 


Jag vill tillägga att Lindblad är liberal, vilket i Sverige uttolkats som socialliberal/frisinnad, allt ifrån det Bertil Ohlin blev fp-ledare och fram till ca år 2000. Lindblad har också personlig erfarenhet av fp-ledare allt ifrån Gustav Andersson "Rasjön" och framåt och kan det mesta om liberal ideologi och liberal politik och ledare i Sverige. Har bl a skrivit en bok om fp-ledaren Sven Wedén med titeln "Kärlek, tbc och liberalism", men också flera andra t ex om Karl Staaff. 

. 

17 oktober 2020

Karin Månsdotter var inget litet våp, och Erik XIV inte just galnare än Gustav Vasa eller sina bröder.

TV4 och Karin Månsdotter.  Startprogrammet om svenska drottningar. En av tv4 s största satsningar, läste jag i förhandsreklamen. Och snutten hos Skavlan för någon vecka sedan med den berömda skådespelerskan från Bron, väckte förhoppningar. Men, usch, vad jag blev besviken!
                                                                                                      

Att kostymeringen var "vacklande" i historisk korrekthet må vara, och språket, som bitvis låg på rätt infantil nivå. Skådespelarinsatserna var inte heller speciellt lysande. 

Men värst var snuttifieringen och "urvalet" av vad som ansågs viktigt i historien om Karin Månsdotter, och det i stort sett från början till slut. 
Att skildra Karin Månsdotter någorlunda rättvisande skulle nog kräva minst två, kanske tre, timslånga program (utan reklamavbrott), och inkludera en något fylligare beskrivning av Erik XIV. Denne levde visserligen tidvis i ett "själsligt mörker", som givetvis påverkade Karin. Men hon var en mycket starkare person och personlighet än vad TV4 förmådde visa.
   Erik var en typisk Europeisk furste för denna tid, men också intellektuell och begåvad i mycket. Det som idag beskrivs som galenskap var "normalt" för den tidens enväldiga härskare (om än inte allt), och i stil med den grovhuggne faderns. Och hans bröder stod knappast honom efter vad gäller galenskap. Men de tog ju livet av honom och har kunnat låta skriva historien om Erik och sig själva.
Den som läst Herman Lindqvist bok (utgiven 2014) om Erik får en fylligare och mera korrekt bild , inte bara av Erik utan också av Karin, som ju överlevde Erik många år. Frillan som blev drottning, hon levde ett farligt liv, men hon var inget litet våp.
Jag vet inte om jag orkar se de kommande avsnitten om svenska drottningar. Hur presenteras och vinklas deras liv? Språkligt? Innehållsmässigt?  

14 oktober 2020

Tidens gång, arbetsuppgifter och mer el mindre tekniska hjälpmedel

 Jag grubblar över teknikens underbara (hm) värld. Vilken ju numera mest handlar om internet och datorer. Eller t ex att få teven att fungera ihop med DVD-spelaren. Vilket inte funkar, om det nu beror på teven eller fjärren,,, dock troligen inte på DVD-spelaren. Och inte vågar jag stoppa in en DVD (eller CD heller) i min PC. Senast jag gjorde det, för sådär ett halvår sedan, så "trillade" den loss och föll ner i datorns plåtlåda. Lyckades till slut öppna den och hitta skivan, men inte vågar jag anförtro ngt åt den rackliga, inbyggda spelaren av märket HP.

För sådär 30-35 år sedan, då öppnade jag "smärtfritt" datorhöljena, och fixade det mesta. Men det var då det, före Bill Gates MS-Windows och kompaktdisketter och DVD-spelare. Min senaste riktiga dator, dvs en PC, är en bara året gammal HP, Hewlett-Packard alltså (som inte känns såå säker).
( I slutet av 80-talet fick jag också leta fram en avancerad CAD_CAM-dator för konstruktion- projektering av specialprodukter inom en verkstadsindustri. Konstruktören som skulle använda den verkade mycket nöjd. )
Halda
Räknesnurran

Det kom mig att tänka på mitt första, nej andra, jobb, ett par decennier tidigare. Som skoladministratör. Där hade jag ansvar för "allt", inklusive att köpa in moderna städredskap. Dvs en städ/skurmaskin till lokalvården i den stora nya centralskolan. Ett av de märken som jag fick in offerter på var HP, Hewlett-Packard. Jestaligen vad modernt och påkostat och arbetsbesparande! Minns inte vilket fabrikat vi köpte. Minns inte heller hur det påverkade städområden och ackorden enl städformulären. Det var ju en helt annorlunda värld än när man (jag) skulle räkna fram statsbidragen för lärarna (som ju var statligt anställda (fastän kommunalt verksamma enl strikta avtal och enl statliga anvisningar, publicerade i tjocka häften från Håkan Olssons skolförfattningar.)
Att räkna "pinnar" för varje lärare för att få ihop den komplicerade ansökan, och noga skilja på ordinarie och e-o. Och se till att vikariers lön rymdes i de tjänstlediga ordinaries. Organisera skolskjutsar och skolmåltider och upprätta budgetar. Skriva protokoll, utredningar och ärendeberedning. Etc, etc. Men kontakterna med Länsskolnämnden skötte i huvudsak Rektor/skolchef, fastän nog kollade länsskolinspektören med mig att lärarnas tjänstematriklar var i ordning. Lönelistorna skrev jag på stora blanketter och med en speciell manuell (förstås) skrivmaskin med extremt bred vals. Listorna gick vidare till kommunalkontoret för utbetalning, via postgiro. Allt annat skrevs på en grön Halda, men med tiden inköptes en elektrisk IBM med kula. Och en elektrisk räknesnurra som ersatte den handdrivna Original-Odhner. Och telefon hade vi, en stadig televerkets, från LMEricsons, i bakelit. Detta skedde i den första halvan/mitten av 60-talet. Så tiden har gått, sedan jag först kom i kontakt med HP...
Andra kontor, andra arbetsplatser, andra maskiner och rutiner.Teknik, tidens gång

09 oktober 2020

Barn och äldre i naturlig samverkan, för allas bästa

 OBS detta är inte speciellt riktat bara till Piteås politiker, utan till alla oavsett var de verkar. 

En kommenterande bloggpost , som tar upp samma fråga finns i denna länk: https://lars-ericksblogg.blogspot.com/2020/09/barn-och-gamla-behover-varandra.html  

"Fyraåringarna på äldreboendet" - ett teve4program som inte verkar ha rönt några större skaror tittare. Synd. Men ser nu i PT att Marita Björkman Forsman, ordf i fastighets- och servicenämnden i Piteå gjort det. Och fått en idé om att göra en nedlagd skola till ett trygghetsboende (för äldre), vilken skulle innebära ett naturligmöte mellan barn (på förskolan) och äldre. Ungefär som det visats fungera bra i programmet "Fyraåringar på äldreboende".

Självklart vill många att Lillpiteskolan öppnas igen, men om så inte kommer att ske, så är är idén om att låta barn och äldre få mötas helt fantastisk.

Idag lever barn och äldre helt separerade från varandra. Barn behöver en naturlig kontakt med äldre (än deras föräldrar) och de äldre lever upp om träffar barn. Det ger positiva effekter både fysiskt och mentalt.
Jag skulle gärna se att dagens aktiva politiker tar initiativ som minskar segregationen mellan barn och äldre. Det skulle öka förståelsen mellan barn och gamla - och ge båda parter så mycket. Det känner jag spontant - och det visar också erfarenheterna av de försök som gjorts.

Att barn och äldre får träffas, det kan givetvis ske genom att förskolegrupper regelbundet besöker äldreboenden av skilda slag, och där umgås, leker, sjunger, äter tillsammans. Men också genom att grupper av äldre besöker barn på förskolor. 


30 september 2020

Trump vs Lord Acton.

 Som förhoppningsvis de som följer mig på min blogg sett och ser är det inledande citatet, som anger tonen detta som Lord Acton 1887 skrev: 
"Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare." Som en i högsta grad  dagsaktuell kommentar vill jag tillägga att uppenbarligen tror inte president Trump alls på detta, utan han anser nog tvärtom att ämbetet helgar honom.
Eller ännu värre, att det är han som helgar ämbetet...
Vilket redan visat sig i hans agerande den senaste mandatperioden, och som kan bli förödande för demokratin i USA. (Se även gårdagens bloggpost.)

29 september 2020

Trump kommer att ogiltigförklara valet om han förlorar

 Här Olle Wästbergs analys av hur Trump kommer att hantera valresultat, trixande ...

"Trump kommer inte att erkänna valförlust

Donald Trump har deklarerat att om han inte vinner valet beror det på demokraternas tricksande. Han har också sagt att han inte kommer att överlämna presidentskapet vid en valförlust. Trump sa måste räkna bort poströsterna och i så fall vinner han.

Det hela är märkligt och saknar demokratisk respekt. Däremot är det sant att demokraterna gynnas av poströsterna. Undersökningarna visar att 20% av republikanerna och drygt 40% av demokraterna tänker poströsta. Biden-anhängarna drar sig för att ställa sig i kön till vallokalen under pandemin.

Det är dock mycket rörigt kring poströstningen. I några delstater får väljarna redan nu poströsta. I andra får man inte göra det förrän vid valdagen. Och i vissa delstater räknar man poströsterna i sex dagar efter valet och de poströster som kommer senare blir ogiltiga. Andra delstater väntar en månad. USA har 50 olika vallagar och det kan skapa oklarhet och kaos. I några delstater är det guvernören eller den lokala kongressen som beslutar vilka som ska bli delegater trots väljarnas beslut. De följer resultatet, men inte om det råder oklarhet.

Med all sannolikhet kommer valet att leda till överklagande till Högsta domstolen. Därför är det centralt för Trump att kunna utse en konservativ efterträdare till Ruth Bader Ginsburg.

De valda delegaterna till Electoral College ska samlas till mötet den 14 december för att avgöra vem som blir president. Att Hillary Clinton fick tre miljoner röster fler än Trump, men inte vann valet beror på att konstitutionen är från slutet av 1700-talet och på den tiden fanns inga nationella valkampanjer utan nästan varje delstat hade sin egen kandidat. Då ägnade Electoral College flera dagar åt debatter och kompromisser. Idag är naturligtvis läget annorlunda. Efter att Electoral College samlats kommer kongressen den 6 januari att bekräfta resultatet om det är helt klart.  

Det är sannolikt att det inte kommer att redovisas ett klart utfall förrän Högsta domstolen och kongressen fattat beslut i början av januari."
---
Och nu utser  Trump också en stabil majoritet i HD, som tolkar som han vill. 

19 september 2020

Barn och gamla behöver varandra

 Jag kollar inte ofta på TV4. Anledning? Jag störs av de evinnerliga reklamavbrotten, och de ofta "tunna" underhållningsprogrammen. 
Men härom kvällen såg jag ett bra, intressant program. Ett seriöst reportage om hur förskolebarn fick träffa folk på ett äldreboende. Eller, så kan man se det som att de äldre fick träffa barn. 
   Vårt "svenska" samhälle är ju segregerat på många sätt. Att barn och unga knappast umgås, eller ens ser varandra, är en sådan sak. Sedan barnen kommer in på förskola och går i grundskola ser de allt mindre av sina föräldrar, barn/ungdom tillbringar sin tid i skolan (ibland också på fritids), och kollar sina mobiler. Och deras far- och morföräldrar hamnar på äldreboenden, ofta på annan ort. Barnbarnen ser de inte..

Men barn och gamla behöver varandra. De äldre mår bra av att få träffa barn, de är en livgivande stimulans. Och barn har mycket att lära av äldre, även av äldre-äldre. Hur ska de få något grepp om livet, hur det kan utvecklas, att gamlingar inte är några konstiga djur, om generationerna inte träffas? 

TV 4-a programmet visade att både barnen och de gamla trivdes tillsammans - att båda parter berikas av att umgås. 
För ett par-tre-fyra generationer sedan så var ju det vanligt att det var de äldre, som då fortfarande bodde hos sina vuxna barn, som tog hand om barnbarnen medan de vuxna barnen förvärvsarbetade. 
Idag ser inte samhället ut så, men jag tror det skulle vara lyckligt att även både barn och gamla numera tas omhand av samhälleliga institutioner, så ska generationerna inte vara helt segregerade. Förskolor och äldreomsorg bör gärna rent fysiskt ligga nära varandra - och det bör höra till rutinen att förskolebarnen rätt ofta besöker och livar upp livsandarna hos de gamla som måste bo på äldreboenden.  Det mår både barnen och de äldre bra av.  Det ökar förståelsen mellan generationerna.  

Barn och gamla behöver varandra. 

03 september 2020

Okunskap om demokrati o liberalism sprider sig, bl a via okunnig professor

 Professorn som föraktar Staaff 
Så rubricerar Hans Lindblad en artikel, som börjar enl nedan. 

"Kampen för och mot demokrati blev den längsta och hårdaste i svensk politik, med kungakuppen 1914 och hat- och lögnkampanjerna mot
Karl Staaff som kulmen. Konservatism och liberalism stod mot varandra,
på samma sätt som vi i dag ser en för framtiden avgörande strid i
både Europa och USA mellan liberal demokrati och extremkonservatism.
Lögnerna mot Staaff har först på senare år fått en motsvarighet i
ultrahögerns näthat.


 Liberaler har egentligen alltid utgått från individen, med Geijers
personlighetsprincip, medan socialister och konservativa haft klass
respektive staten som utgångspunkt. Konservativa har gärna tänkt i
kollektiv, det som numera brukar kallas "identitetspolitik". Grupperna
kunde vara av olika storlek. Arvid Lindman ledde kampanjen om att alla
kvinnor måste hållas borta från politiskt inflytande. Nästa
högerledare, Gösta Bagge, motionerade på 30-talet om att inte
släppa in judar i Sverige. Genom att tänka i kollektiv såg högern
inte individerna."
Karl Staff
Hans Lindblads artikel är väl genomarbetad och viktig, då den sätter skillnaderna mellan liberalism och konservatism i fokus, och hur det visat sig rent praktiskt, men som en nutida professor i idéhistoria är okunnig om och missuppfattat. Jag citerar därför även resten av artikeln, eftersom okunskapen är utbredd bland både politiskt aktiva och i den bredare allmänheten. .

"Inte minst studenter ur överklassmiljö valde från 1968 att 
bekänna sig till marxistiska våldsläror. En hel del bröt sedan med
detta. En som lämnade tokvänstern och blev konservativ är Svante
Nordin, professor i idéhistoria i Lund. I hans bok "Sveriges moderna
historia. Fem politiska projekt 1809-2019" finns rader av fel rörande
liberaler, medan han verkar veta mer om konservativa och socialister.
Jag gissar att det beror på att han varit känslomässigt nära de
senare. Frapperande i boken är att Nordin kritiserar Staaff oftare
än någon annan gestalt. Svensk höger har haft Staaff som främsta
hatgestalt, också långt efter hans bortgång. Ett exempel på dessa
reflexer är hur Mats Svegfors i sin bok om kungaregeringens chef
Hjalmar Hammarskjöld (i Bonniers statsministerserie 2010) vilseleder
om Staaff och försvaret.


 Juristen Johan Gabriel Richert var tidig och viktig upphovsman till
flera reformkrav för likhet inför lagen. Nordin kan inte ens stava
till  denne legendariske liberals namn utan kallar honom Richter. En
något yngre jurist, rådman Lars Wilhelm Henschen i Uppsala, blev
landets främste religionsfrihetskämpe, juridiskt och politiskt medan
Viktor Rydberg var det litterärt (Den siste athenaren). Nordin
struntar i Henschen, trots att kampen för religionsfrihet kan ses som
inledningen till Sveriges demokratisering med utgångspunkt i
individen.  Frikyrkorna var tidigare än andra folkrörelser. Inte
intressant I Nordins konservativa perspektiv, så han nämner inget av
de stora frikyrkonamnen.

 Nordin hävdar att reformparet Louis De Geer och Johan August
Gripenstedt inte var liberaler utan konservativa. Han motiverar det
med att de var adelsmän, men bortser från att det fanns konservativa
och reformvänner i alla stånden. De  två gav Sverige mycket viktiga
liberala reformer, varför då vägra att kalla dem liberaler?  
August Blanche
 Nordin skriver felaktigt att August Blanche talade vid invigningen av
Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868, 150 år
efter kungens död. Den ytterst populäre författaren, riksdagsmannen
och skarpskytten var dagen före upp till slottet med budskapet att
"om Ers majestät inte river ner läktaren svävar tronen i fara".
Detta sedan en stor läktare för särskilt inbjudna enligt Blanche
skulle skymma sikten för allmänheten. Blanche var upprörd ännu
dagen efter när han skulle tåga till invigningen i spetsen för
Uppsalas studenter, fick en hjärtattack och dog efter en stund på
apoteket Ugglan. Ett väldigt begravningståg gick en vecka senare
till Norra  kyrkogården med ett kompani skarpskyttar i spetsen.
Stockholms garnison var kommenderad i beredskap för den händelse
begravningsgästerna efter  akten skulle söka göra revolution. Tre
år tidigare hade Blanche talat när Engelbrektsstatyn i Örebro
invigdes och kallade då Engelbrekt för ”Sveriges Garibaldi”.

 Julius Mankell var tidig ledamot i andra kammaren liksom Adolf Hedin.
Som krigshistoriker var han närmast pestförklarad för att han
kritiserade kyrkans och statens omåttliga vurm för Gustav II Adolf,
en gestalt Mankell såg som en stor olycka för Sverige och Europa.
(Sverker Oredsson har skrivit i samma anda.)  Mankell  var ordförande
för Sveriges allmänna rösträttsförbund från tillkomsten 1890
till sin död 1897. Nordin nämner inte Mankell utan bara David
Bergström och den långt mindre kände John Olsson (som Nordin kallar
Jonatan). Den senare kom sedan i en bokföringsfråga på kant med
Bergström och lade av.

 Nordin skriver att efter Staaffs död utsågs ingen ny ordförande i
Liberala samlingspartiet. I verkligheten valdes Daniel Persson i
Tällberg, som kom att samarbeta nära med fyra andra.
Kerstin Hesselgren


 Kerstin Hesselgren får ofta fel partibeteckning, inte bara hos
Nordin. Han skriver att av riksdagens fem första kvinnor 1922 var
Hesselgren ”oberoende" och Elisabeth Tamm ”liberal”. Men båda
var liberaler. När partiet splittrades året efter ansåg Hesselgren,
Tamm och fem män att klyvningen bara var dumheter och valde att kalla
sig ”frisinnade vildar”. Kvinno- och ungdomsförbunden vägrade
att dela sig. Hesselgren som ordförande i kvinnoförbundet ville
kunna samverka med båda partierna.

 Nordin bluffar om att högern mycket snart bejakade demokratin sedan
man i slutet av 1918 under revolutionshot gav upp sitt motstånd mot
kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt. Professor Rolf
Torstendahl i Uppsala har visat att det krävdes mer än hela 20-talet
innan högern sade något positivt om demokrati, ett begrepp man före
andra världskriget knappast använde annat än negativt. Jarl
Hjalmarson skrev ännu 1926 att "konservatismen står mot demokrati.
Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal
individualism." Gunnar Heckscher var denna tid nästan ensam i högern
att mana partiet att göra upp med det gamla och i hjärtat bejaka
demokratin. Moderater brukar säga att de numera accepterar delar av
liberalismen. Men varför då inte söka göra det mer trovärdigt
genom att hedra Heckscher. Han nämns numera nästan aldrig.

 Nordin ogillar Staaff kraftigt, kallar honom "motbjudande" och
"demagog". Det säger naturligtvis mer om Nordin än om Staaff. Nordin
är upprörd över att många historiker och statsvetare godtagit
Staaffs åsikt att det fanns en övergripande konflikt mellan
"folkmakt" och "herremakt". Det är väl en ganska rimlig beskrivning
av en strid där ena sidan krävde demokrati och parlamentarism medan
den andra mest ville slå vakt om överklassens privilegier. Nordin
skriver om "den pro-Staaffska linjens hegemoni"  i
historieskrivningen. Jag skulle kunna peka på källor som i ett sekel
spridit förtal mot Staaff.  Gösta Bohman inledde förfalskningen att
svensk demokrati var högerns verk. Han och jag hade ilskna bataljer
om detta. När moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sade
detsamma visade hon att man kan gå igenom svensk skola och
universitet utan att ha en susning om hur Sverige blev demokrati.
Jämför med Norge där alla skolbarn kan berätta om grunnloven och
Eidsvoll 1814.

 Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson skriver i sin biografi om Staaff
om uppgiven ilska över den behandling denne utsattes för av den
borgerliga offentligheten. "Det är skrämmande hur tunn den
civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas
och grupptänkandet sätter in."

 Varför hatet och lögnerna mot Staaff nådde så extrema nivåer
behöver man inte spekulera om. Det är bara att gå till
hovkretsarnas egen antidemokratiska huvudkälla, nämligen  den
hyllningsbok till kungen, drottningen och kronprins Gustaf Adolf som
gavs ut några månader efter borggårdskuppen i februari 1914. Boken
heter "Varer svenske! Med konungen för fosterlandet" Den anges i
förordet som "boken framför alla andra svenska böcker under
århundraden". (Veterligen har hovet hittills inte ändrat det
omdömet.) Budskapet var: "Sverige har åter fått en  _stor ___kung,
omgiven av _stora__ _män_,_de_ stora_ dagarna börjar åter randas
för Sverige.” Författarna hoppades alltså att parlamentarismen
var stoppad för all framtid. I stället blev det bara tre år, fram
till Nils Edéns regering.  Boken innehåller kungens borggårdstal
och ett 40-tal andra anföranden landet runt. Talare var statsråd,
högerledarna, professorer, direktörer och präster. men inga
militärer. Att läsa dem är enformigt, då många plankat mycket
från det stomanförande hovkretsarna sänt dem.

 Det finns smärre andra synpunkter men i huvudsak var upplägget ett
massivt försök till karaktärsmord på Staaff. Hans oförlåtliga
brott var att han önskade parlamentarism, alltså det Norge redan
haft i 30 år. Enligt talarna kunde statsråd få lämna förslag, men
alla beslut i sak skulle fattas av kungen personligen. Inte ett ord om
De Geer och statsministerämbetets införande 1876. Kungabokens
samlade budskap blev därför närmast ett krav på återinförande av
kungligt envälde med Karl XII som statsrättsligt ideal. Argument
för detta gavs dessa år från professorer i det nybildade Karolinska
förbundet med prins Carl som ordförande.

 Svante Nordin vill - som moderater gjort i generationer - tona ned
den långa och hårda kampen kring demokratin. Han skriver att de
politiska motsättningarna var större under 20-talet. Då kunde dock
många uppgörelser med olika majoriteter göras i utskotten.
Polismästaren i Stockholm noterade inte längre som under Staaffs tid
upprepade mordhot mot statsministern. När Nordin jämför med
20-talet håller han sig enbart till riksdagen.

 De värsta lögn- och hatkampanjerna mot Straff kom dock inte från
högerns riksdagsgrupper. Hans mest brutala och besinningslösa
fiender var kungaparet med hovet. Att Staaff var rysk spion och att
hans hus betalats med rubel var en kampanj som planlades av Gustaf V
och professor Mittag-Leffler vid två möten på Stockholms slott.
När professorn sedan hållit sitt brandtal med lögnerna  tog kungens
stabschef general Uggla till orda för att hylla talaren. I
motståndet mot  demokratin stod bernadottarna i en klass för sig.
Detta i total kontrast till Norges kung.  Högerledarna deltog inte i
lögnkampanjerna, däremot en rad högertidningar.

 Staaff angavs lögnaktigt som spion, men drottning  Viktoria var i
bokstavlig mening landsförrädare när hon ihop med  tyske
ambassadören öppet uppvaktade generaler och andra med begäran att
de med vapenmakt skulle krossa Staaffs ministär.  Det var bråttom
menade drottningen för så länge Staaff var regeringschef skulle
hennes dröm om svenskt inträde i krig på Kejsartysklands sida
omöjliggöras. Nordin gillar Gustaf V, och jag antar att oviljan mot
Staaff förenar.  Nordin betonar två gånger att Gustaf som prins
varit skolkamrat till Branting utan att nämna att prinsen befanns så
obegåvad att han måste tas ur klassen redan efter några veckor.
Ansvaret för att kungen som politisk galenpanna inte avsattes faller
naturligtvis på socialdemokrater och liberaler.

 Nordin hävdar att det finns en liberal legendbildning kring
borggårdskuppen. Då är det lätt att konstatera att han själv ger
en vilseledande bild av försvarsbeslutet 1914. Nordin skriver att
kungaregeringen Hammarskjöld lade ett förslag utan att ha en
majoritet i riksdagen. Misslyckades han skulle regeringen falla,
eftersom motivet för dess tillkomst var att få till stånd ett
försvarsbeslut. Nordin skriver att så kom första världskriget och
nationell samling blev lösenordet för dagen, så därför "löste
liberalerna försvarsfrågan på i stort sett regeringens villkor".
Det är en vilseledande beskrivning, eftersom upplägget stod klart
redan när propositionen lämnades. En rimligare beskrivning är att
Hammarskjöld valde att basera sin proposition i huvudsak på Staaffs
Karlskronatal. Få högermän anade nog att de skulle komma att rösta
för ett försvar som byggde på tankar hos den av dem så avskydde
och förtalade Karl Staaff. Hammarskjöld kunde ha lagt ett mer
högerbetonat förslag, men då hade det röstats ned i riksdagen och
Hammarskjöld hade måst lämna in sin avskedsansökan.

 Högerns röster räckte inte, socialdemokraterna ville inte göra
upp. Hammarskjölds enda chans var att få liberalt stöd trots de
kungliga hatkampanjerna mot Staaff. För att överhuvud taget
diskutera med Hammarskjöld krävde Staaff att denne först skulle gå
med på Staaffs hjärtefråga sedan flera år om humaniserade
krigslagar och en militieombudsman för att förhindra övergrepp mot
värnpliktiga och försvarsanställda. Utkast till en proposition
fanns redan när kungen iscensatte sin kupp.

 Staaffs försvarsberedningar hade sedan 1911 gjort en genomlysning av
hela försvaret på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Bland annat
framkom bristen på vinterutbildning, en fråga Lindman med sin
favorisering av flottan varit helt ointresserad av under sina år som
statsminister. När Staaffs regering sparkades av kungen 1914 var den
mitt uppe i att utforma den blivande försvarspropositionen. I
december 1913 hade Staaff i ett tal i Karlskrona redovisat huvuddragen
i det kommande förslaget.

 Hammarskjöld insåg att hans regering nog skulle kunna få igenom de
förslag han kopierade ur Staaffs tal. Den största utbyggnaden av
armén skulle ske genom att de sex infanterifördelningarna
kompletterades med lika många reservfördelningar. Staaff vägrade
att höja skatter för vanliga och låga inkomster utan krävde i
Karlskronatalet att alla förstärkningar av försvaret skulle betalas
genom värnskatt för mer välbeställda. Hammarskjöld hade inget
annat att göra än godta detta. Staaff satt ju i förhandlingarna med
alla trumf på hand.

 Det var kärva relationer mellan Staaff och högerledarna Lindman och
Trygger. Staaff och Hammarskjöld däremot hade förtroende för
varandra sedan de samarbetat under förhandlingarna i Karlstad om
upplösning av unionen med Norge. Staaff uppskattade att Hammarskjöld
gjort ett uttalande om att förtalet i politiken måste minska.
Statsministern var orolig för att om Staaff mördades av till exempel
någon yngre officer kunde det leda till massiva protester och risk
för okontrollerat våld.

 Staaff var ordförande i det riksdagsutskott som behandlade
försvarsfrågan hösten 1914 nära utbrottet av världskriget.
Hammarskjöld var tacksam över att han och Staaff kunde ha
förtroende för varandra. Hammarskjöld lyckades inte få samma
kontakt med de andra partiledarna efter Staaffs död 1915. Två år
senare skrev Hammarskjöld om Staaff i dagboken: ”Med honom gjorde
jag upp om obegränsad neutralitetskredit på en liten stund, här ska
man traggla i många veckor och ändå inget få; med honom gjorde jag
upp härordningen på fyra, fem dar, med de här hade jag fått hålla
på lika många månader utan resultat."

 Den sakfråga som formellt dominerade kungens borggårdstal gällde
införande av vinterutbildning. Kungen hade hårt bundit sig för
inryckning på hösten. Liberala officerare hade visat Staaff att det
vore förödande för moralen att tvinga de värnpliktiga att ha de
inledande formella övningarna i mörker, kyla, regn och snö. Också
en del konservativa militärer insåg det men de skulle aldrig våga
gå emot kungen. Staaff borde ha stått kvar med sitt förslag om
inryckning sommartid. Men han gav som utskottsordförande efter, nog
för att han överskattade värdet av att inför omvärlden visa
svensk enighet efter krigsutbrottet. Höstinryckningen blev ett stort
och skadligt fiasko, helt kungens fel. Möjligen lät Staaff de
konservativa få som de ville, för att alla sedan skulle få se hur
fel kung och alla generaler hade.

 Vad gällde flottan var Staaff emot den så kallade F-båten som
myglades igenom av kungen, drottningen, Lindman och amiralen Wilhelm
Dyrssen. Fartyget var för stort för flottans taktik att operera i
skydd av svensk skärgård och göra utfall mot invasionsstyrkor.
F-båten var i stället konstruerad för att från Atlanten anfalla
norska fartyg och kunna  genomföra terrorbeskjutning mot civil norsk
stadsbefolkning. Detta tio år efter unionsupplösningen. Två till
sådana fartyg beslöts 1914. De var färdiga först några år efter
krigets slut. Hade man i stället byggt mindre fartyg hade marinen
redan under krigsåren fått rejäla förstärkningar. Den framsynte
liberale amiralen och ubåtspionjären Ludvig Sidner samarbetade nära
med Staaff och blev därför föremål för hat och mobbades bort
från flottan. Överordnat allt annat är hela tiden fjäskandet för
kungahuset, varför Kungliga örlogsmannasällskapet som brännmärkte
Sidner än idag inte velat ge honom postum upprättelse.

 Adolf Hedin och sedan Karl Staaff var närmast ensamma om att påtala
en av försvarets allvarligaste brister, nämligen avsaknaden av en
kompetent överbefälhavare. På stabsnivå fanns länge  ingen som
helst samordning  mellan armén och marinen, utan det förutsattes
lösas av kungen personligen. Inför första världskriget hade
Sverige genom Gustaf V en ÖB som intellektuellt och mentalt inte var
vuxen uppgiften. Först inför 30-talet kom yngre officerare som
vågade tala klartext om detta.

 Under mer än ett sekel har det kommit böcker som vägrar erkänna
att Staaff hade rätt om både vinterutbildning och fartyg. Den är
den  traditionen Nordin inlemmar sig i.

 Hans Lindblad"  


Hans Lindblad, pensionerad fp-riksdagaman och liberal historiker som även skrivit böcker om Karl Staaff och Sven Wedén.