15 juni 2018

Frälsis kan gospel

Var i Stockholm en sväng i förra veckan. Inkl ett par svängar till Avesta för att hälsa på och ta hand om sjuk syster.
Hamnade också ett par gånger i Kungsan (Kungsträdgården) i Stockholm. Utan att vara beredd på det så pågick där matfestivalen "Smaka på Stockholm".  Massor av folk och massor av mat i skilda former. Och varmt var det, mycket varmt.
Det som gjorde störst intryck var dock inte maten utan att direkt ramla in på en gospelkonsert, gratis, från scenen i Kungsan. Ett fartfyllt gäng, en stor kör kallad "Vasa gospel". Frälsningsarmén bildade kören 1994. Fart och fläkt och djupt engagemang, och jag gissar att de flesta i kören inte var födda 1994. Ungdomligt alltså. En gång i tiden hade ju Frälsis musikkårer lite överallt, med en massa blåsare. På senare år är det väl mest små grupper av äldre damer i Frälsningsarmén uniform, som spelat gitarr, som man stött på.
Vasa gospel hade enhetlig klädsel, i Frälsis färger, men inga uniformer, utan i stil med vad de stora nutida gospelkörerna "overthere" har. Plus givetvis fullt komp och några blåsare.  Och sången och inlevelsen, ja, den var så nära man kan komma det som gospelkörer i USA åstadkommer. Högsta klass alltså. Friskt och nutida, men med gospelns klassiska formspråk. Goda solister och en fantastisk kör.

Dagen efter framträdde ännu en kör, som presenterades som en av de största  soul och gospelgrupperna i Skandinavien, "One Voice". Nå, "Vasa Gospel" var klart större. Men visst, One Voice var också bra, men inte alls i klass med Vasa Gospel, trots att också den hade flera goda solister. Dessutom kändes One Voice mera utslätad, välsjungande men mera "europeisk" och skolad. Och ingen enhetlig klädsel.

One voice var bra, men Vasa gospel var fantastisk, och med mera gospelfeeling.

11 juni 2018

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 
Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.
1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.
Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.
Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.
Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.
Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".
OLLE WÄSTBERG 

29 maj 2018

Är det vettig och rättvis miljöpolitik att skatta bort flyget?


Nu plötsligt är det fullt med maskrosor på gräsmattorna. De är egentligen hyfsat vackra, men blir snabbt för många och vissnar, förökar sig igen och blir en ren miljöfara när de tar över annan växtlighet. 
Är det så PT:s nya ledarskribent, Kata Nilsson, också ser det när hon under rubriken Höjd flygskatt ett straff för att du inte bor i Stockholm ? (ledare i PT den 29 maj)
     Hon polemiserar där emot miljöpartiets vilja att höja flygskatten ytterligare. Men hon säger inget ont om den skatt som nyligen införts... Hon påpekar att i Sverige med så stora avstånd som vi har,  så behövs flyget. Och att alternativ inte finns, och därför ska man inte avveckla flyget.
     Men när hon skriver att flyget är en stor klimatbov, så är jag inte med. Det finns många andra större bovar. Jag ser ingen vits med att göra flyget dyrare genom en generell flygskatt.
En flygskatt minskar inte utsläppen, den gör inte flyget mindre miljöfarligt. Den gör det bara dyrare att resa, och ger lite mera skatteinkomster. Det vettiga vore, om man nu vill styra genom beskattning, att premiera flygbolag som har nya flygplan som är bränslesnåla, har mindre skadliga bränslen och som flyger så att bränsleåtgången blir mindre än idag. 
Men att beskatta de som inte är miljöanpassade betr flygplan, bränsle och flygteknik. 
      Flyg kommer alltid att behövas, för långa avstånd, för att möjliggöra utveckling och företagande inte bara i storstäderna. Och för att ta sig till länder och kontinenter som skiljer sig från oss genom oceaner. Att paddla kanot är liksom inget alternativ vare sig man ska korsa Atlanten eller Kinesiska sjön.
    I viss mån kan utbyggda järnvägar vara ett alternativ, men kanske mera för godstransporter än persontrafik när snabbhet krävs och ändå måste kombineras med buss eller bil. Och biltrafiken är mera miljökrävande, även med el-bilar vilka kräver våldsamt miljöförstörande batterier. Vi kan inte ha pendeltåg över hela vårt glest bebodda land. Dessutom är det inte alltid som kollektivtrafik är det naturliga ens för lite längre resor, i en tid när vi snart har förarlösa bilar. De alternativ som behövs är inte alltid så miljösmarta, de finns inte än, och de kan bli väldigt dyra (även miljömässigt).

   Så ta det lugnt med flygskatter, gör det inte omöjligt att flyga för de som faktiskt inte har alternativ, och där inte alternativ kan skapas till rimliga kostnader, fullt ut. Storstadsbor kan redan idag resa (korta sträckor) tämligen billigt och miljösmart. Rika människor, även de som inte bor i storstad, kan givetvis strunta i miljön, och betala både skatt och faktiskt miljöstörande färdsätt ändå. Vilket inte precis räddar miljön.
    Skatta inte bort det nödvändiga flyget. Stimulera miljösmartare flyg. Ta fram alternativ, där sådana kan vara ett alternativ, som inte skadar miljön och som inte blir för dyra vare sig för samhällsekonomin eller för oss som vill och måste flyga ibland. Även för oss som inte är rika eller bor i storstäder. För en rättvis miljöpolitik.



28 maj 2018

Ola Ullsten, den förste, och hittills ende liberale statsministern efter Felix Hamrin.

Ola Ullsten kom in i riksdagen 1965 för att bryta gubbväldet. En av de "halmhattar" som kom fram dessa år.
Nu har han, 86 år gammal, avlidit, en viktig socialliberal, väl värd att minnas.  Här några kommentarer och noteringar-

Ullsten är den som mest framgångsrikt bedrivit socialliberal politik i praktiken, som statsminister men även på andra poster. 
1976 bröts den långa raden av socialdemokratiska regeringar i och med att de icke-socialistiska partierna  (fp, c och m) vann majoritet.  Per Ahlmark var fp-ledare, och drev en linje som innebar att moderaternas inflytande i regeringen marginaliserades, med taktiken att om inte moderaterna/Bohman följde den socialliberala linje som fp (och c) höll, så skulle mittenpartierna, eller rättare sagt fp, kolla om  sossarna skulle stödja dem i st f moderaterna. 
Ullsten efterträdde Ahlmark och blev statsminister under 10 månder 1978-79, ledde en ren fp-regering med stor framgång, trots att den bara hade ca 11% av riksdagen bakom sig. Men han lyckades få igenom sin och fp´s (då) socialliberala politik genom skickligt förhandlande med olika partier ... ibland med några andra icke-socialistiska partier, ibland med socialdemokraterna. Ibland både-och. Det viktiga för honom och fp (då) var att få genomslag för socialliberal politik - inte vem samarbetspartnerna var! 
Ola Ullsten, socialliberal statsminister

Bara för några år sedan kom Ullstens memoarer "Så blev det" (Ekerlids förlag). En mycket läsvärd bok, som inte bara ger en insiderskildrig av de stora kriser som präglade de icke-socialistiska regeringarna från 1976 års segerval, sådant som Kärnkraftsfrågan/Fälldin och Skattefrågan där Bohman hoppade av, U 137-krisen etc, utan också hur vardagsarbetet formandes och utvecklades utifrån både ideologiska och praktiska hänsynstaganden.


Ola Ullsten, den förste och hittills ende liberale statministern efter Felix Hamrin.
(OBS. I DN och många andra media anges, med stöd av NE som källa, att Ullsten var den förste liberale statsministern efter C G Ekman. Det är dock fel! Efter Ekman kom Felix Hamrin. Sedan dröjde det 46 år innan Ullsten blev statsminister.) 

 Varken Bertil Ohlin eller Bengt Westerberg, andra framstående folkpartiledare och socialliberaler blev ju statsministrar.
Ullsten arbetade mycket med internationella frågor, började som biståndsminister och efter sin statministertid så blev han utrikesminister (och vice statsminsiter) när Torbjörn Fälldin tog över som statsminister efter valet 1979. Men valet 1982 blev en besvikelse.
Jag blev 1970 invald i kommunalpolitiken och inte minst 1976-1982 blev mycket aktiva år. Och jag hamnade 1977 i Botkyrka och trots att mitt uppdrag där var "lokalt" så befann jag mig ofta nära hetluften och hade kontakter med fp i riksdag och regering, t.o.m. Ahlmark, Ullsten, Friggebo och Mundebo m fl. Och än mer med de under dessa, som länge var de som formade fp´s sociallibera politik även efter 1982. 


Sen kan man ju också läsa volymen om Ola Ullsten i Bonniers statsministerserie (nr 18), skriven av Mats Bergstrand. Ullsten, bondpojken från Teg uppvuxen i det Västerbottniska frisinnet, sysslade mycket med t ex bostadspolitik, jämställdhet, sociala frågor och, som sagt,  bistånd. Och efter det att han slutat med partipoliltik, han avgick som partiledare 1983, så var han ambassadör i bl a Ottawa, Canada och Rom, Italien.


Ullsten var analyserande och eftertänksam. Inte precis någon skämtare, i vart fall inte i officiella sammanhang, även om han kunde ha en torr humor.
En klar icke-socialist, som dock gärna kunde arbeta över blockgränserna när så behövdes.  En politiker som såg ideologin som viktig, och kunde pragmatiskt arbeta för dess förverkligande. 


Tillägg;  med kommentarer från andra.  
"Ola Ullstens linje var mer till vänster i det politiska landskapet än dagens Liberalerna – och framgångsrik, säger Sören Holmberg, valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. "Då var Folkpartiet mer av ett utpräglat borgerligt mittenparti med ett mer mänskligt ansikte som värnade om välfärden. I dag är det ett marknadsliberalt parti som förespråkar Nato och är än mer entusiastiskt till kärnkraften än man var då. På den tiden var man dessutom ett hyfsat framgångsrikt parti, medan man i dag är farligt nära att åka ur riksdagen", säger han till nyhetsbyrån.. 
Korrekt. Fp var ett socialliberalt parti, ett mittenparti, inte ett högerparti. 

Och Ulf Adelshon, fd m-ledare säger att Ullsten var vänsterfolkpartist, som nog hellre samarbetade med s än med m. Visst, vänsterfp-are var vad fp-arna var då. De var socialliberaler, men inte socialister. Och ville förverkliga socialliberal politik, då var det naturligt att samverka med andra i frågor där man kunde få samförstånd. Vilket innebar att m inte alltid fick eller inte ville vara med. 
Bengt Westerberg, Ullstens efterträdare och partiledare för Folkpartiet 1983-95 säger att Ola Ullsten hade humor och kunde koppla bort fördomar. " Han var sakinriktad, han kunde koppla bort egna fördomar och verkligen lyssna på sakargument. Det kanske inte är många som förknippar det med honom, men han hade en väldig humor. Han spred mycket glädje omkring sig och många skratt",  
Ja, utåt var sällan Ullsten humoristisk eller skojfrisk. Men många av de som hade mera att göra med honom, vittnar just om hans humor, den som inte syntes utåt. 

Om miljöförstöring, miljöfascism som kan avskaffa demokratin och The Handmaids Tale.


Richard Appelbom (VLT) har på Facebook länkat en ledare med rubriken " 
Farligt om överheten blir översittare" , skriven av honom, där han varnar för, utifrån protesterande sommarstugeägare och att staten har tvingat fram ett naturreservat varnas för att överheten kan bli översittare. och att "goda" GAL-människor kan tvinga på andra sin vilja. Vägen till helvetet är kantat av goda föresatser. 
    Det är ju riktigt.
Det gör samtidigt att jag 
osökt (?) kommer  att tänka på den ruggiga framtidsbild vi får i "The Handmaids Tale" i tv1, söndagkvällar. (I skrivande stund några avsnitt kvar av serien.)

Jag har inte stött på GAL-TAN-begreppet, som Richar Appelbom använder i sin ledare, eller rättare sagt inte orkat kolla vad det anses betyda.  Men ser att  GAL-TAN-skalan, sägs ersätta eller komplettera höger-vänsterskalan. Där GAL står för Grön-Alternativ-Libertariansk (frihetlig), i praktiken de "goda", och TAN för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk, i praktiken de "onda".  
Men, Handmaids Tale har fått mig att, allteftersom, fundra över vad som kan ses som miljöfascism. Hur den lätt (?) blir något som säger sig vilja rädda jorden/världen genom att diktatoriskt ålägga oss en livsstil OCH ett i högsta grad diktatorisk styrelseskick, som bara gynnar den klick som lyckats ta makten. 


Vi vill väl alla (?) ha ett gott samhälle, och att staten genom de vi väljer ska stå för ett gott samhälle. Ett samhälle där vi är fria medborgare, där vi tar hänsyn till varandra, lever i en socialt ansvarstagande gemenskap - och där vi - liksom samhällets organ - värnar en god miljö i samspel med naturen och där inte miljögifter och utsläpp tar död på oss. 
Men att detta goda inte lägger bördor på oss som vi inte orkar med, t ex p g a "miljöskatter" som knäcker de som har låga inkomster, men som de som har höga inkomster glatt kan betala - och strunta i att leva miljöriktigt, för de har råd... 

Vissa miljöfaror har vi lyckats minska, eller i vart fall minskat öka förstörelsen genom... Men väldiga insatser, som bekämpar miljöförstöringen i stället för att knäcka vanligt folks ekonomi och frihet och integritet, återstår. Jag avstår från att rada upp det jag anser är felaktiga beslut och förslag (här och nu) - konstaterar bara att vi lever farligt.  

Handmaids Tale visar hur det kan gå, i vissa avseenden, om man inte i tid lyckas stoppa miljöförstöringen och där religiösa fanatiker (eller rättare sagt något slags maktgalna extremister) använder långt gången miljöförstöring som en förevändning för ett maktövertagande med en märklig mix av tvångsåtgärder för att fortsätta producera barn i ett samhälle där de flesta kvinnor (och även många män) inte kan föda barn. 

Vi har ju sett hur Trump använder en mix av "högerkristna" inslag med en isolationistisk, nationalistisk politik som förnekar miljöfaror för att "rädda amerikanska jobb". The Handmaids Tale visar att utnyttjande av religiös extremism också kan mixas med miljöargument, till en mycet farlig brygd. 

Extremism är alltid farligt, men när flera sorters extremism mixas blir det än farligare - både för demokratins och människans överlevnad. 

Plus, så tänker jag förstås på Lord Actons insiktsfulla och varnande ord "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

15 maj 2018

Om PT, åsikter och innehåll

Eftersom allt betr e-mail inte funkar just nu (pga att Bredbandsbolaget och Telenor slår ihop och det inte går att logga in på mitt mailkonto, och inte att skapa ett nytt konto för att komma in - ionte det heller ) så lägger jag ut detta mail i obearbetat skick på bloggen.  Ett mail med åsikter till redaktionen på PT, därför med en blandning av lokala och principiella frågor och åsikter. /LEF

Till redaktionen@pt.se

Åsikter om "åsikt" med mera. 

Jag bryr mig om PT. Den har ju varit av mycket skiftande i kvalitet genom de decennier jag kan överblicka, men om jag ser till senare år så har den varit en bra tidning, om än stundtals ojämn.
Nu är det inte PT´s utveckling de senaste fyra decennierna jag ska recensera eller tycka till om, utan dagens - och det ni kallar moderniseringar, som pågått en tid och enligt dagens Insikt ska fortsätta. Därför är detta inte en insändare, inte heller tänkt som en debattartikel, utan tänkt att hela redaktionen ska få ta del av, och möjligen grunna på. Tja, ordf-Marita kan väl också få läsa det.

Min åsikt och reaktion om detta är denna.
Att använda ordet modernisering är ett värdeladdat ord, som kan diskuteras. Det ni gör är ju att göra om placering av olika typer av texter, vilket också kan innebära en värdering, som i o f sig inte innebär modernisering.  Ni gör om i papperstidningen. Punkt.

Det ni idag flaggar extra för är att ni flyttar insändarna sådär 16 sidor bakåt. Att de plus debattsidorna kallas Åsikt. Det tycks innebära, förutom flyttningen, att utrymmet för dessa åsikter kraftig minskar, från ett helt uppslag varje dag till en sida per dag plus en sida en (eller två) gånger i veckan. Det innebär att något av det mest lästa i tidningen flyttas bakåt och får mindre utrymme. Dvs gör tidningen mindre läsvärd. 
Ingår detta i en planerad permanent minskning av sidantalet?  Dagens PT kändes tunnare än normalt...
Betr Åsikt så är det en term som används sedan länge i andra tidningar, ibland även benämnt Opinion och då inkluderat även ledarsidan. Det kan vara en logisk sortering, som dock inte med nödvändighet likställer ledare, insändare, debatt och krönikor/kolumner. Då skulle det ses som naturligt att lägga allt sådant material i en följd, i början av tidningen - eller i närheten av sporten...
OBS. Jag förespråkar inte att ledarna och politiska krönikor läggs mot slutet av tidningen (ej heller gillar jag att detta material ligger långt ner på er webbsida!)
Vill också påminna om att ledare står för den ledande artikeln,  där tidningens åsikt framfördes - av chefredaktören. Före nyhetsmaterialet. När insändare och debatt förekom så var det vanliga att det också lagts nära den ledande artikeln.
En nyfiken, och lätt orolig fråga, har PT några planer att flytta även ledarsidans åsiktsmaterial längre bak?

Att motor får mera utrymme har jag ingen åsikt om, om det inte tas från åsikt förstås.

Betr korsord/kryss så har jag en känsla av att de tar mera utrymme nu, vilket kan kännas som spaltfyllnad, men jag vet ju att det är populärt material för en stor (men minskande?) andel av (de äldre) läsarna. På gamla dar ha jag själv börjat att lösa korsord igen, vilket jag inte gjort sedan barnaåren. En åsikt där dock. Namnsdagskrysset är och har varit sådär lagom svårt/enkelt att snabbt ta itu med till frukostfikat. Och inte för omfattande. Detta att ni ger lösningen samma dag är dock irriterande, anser jag. Kör man fast på ett ord så är det så lätt att man fuskar i st f att anstränga sig. Och då blir inte så kul längre...

Jan Lundquists artiklar med grävande i gamla PT och andra källor, de är oftast mycket intressanta. Även för den som inte är barnafödd i Piteå, utan bara bott här i runt fyrtio år... Så de hoppas jag inte blir föremål för "modernisering".

Många börjar att läsa tidningen bakifrån - och kanske blir det än fler om ni lägger "åsikt" där. Därför, min åsikt är att serierna blivit sämre. Jag saknar väl i o f sig inte de borttagna så att jag gråter precis. Men de nya är ju erbarmligt dåliga,  ingen humor, om det någon ggn ska föreställa "samhälls-" eller "samtidskritik" så är det ytterst vagt och svårtytt...  bara trist. Dessutom, det verkar som de två kvarvarande, Hagbard och Hälge, börjat tappat stinget också.

Därmed har jag luftat mina åsiketer om åsikt och annat ni ändrat och ändrar i tidningen.

Det får räcka. (Även om jag har mycket annat att säga också.)

Med engagerade hälsningar,

Lars-Erick Forsgen

(Jag orkar inte korr-läsa, men hoppas det går att förstå ändå.)

12 maj 2018

Janne Carlsson i 5-stjärnig film på lördag-em

Jag visste ju att Janne Carlsson gjort "På palmblad och rosor", filmatiseringen av Slas roman. Och råkar se att den står på teveprogarmmet, lördag em, i ettan. (12 maj). Ja, det är verkligen en femstjärnig film. Tycker mig känna igen början, men sedan förstår jag att jag nog inte sett hela filmen tidigare - eller så läste jag boken en gång i tiden. "Yngve Frej" har jag däremot sett minst ett par gånger, i teve. Den är också oerhört bra.
Måste bara skriva detta, om ni inte sett filmen tidigare så hoppas jag att ni såg den idag. Eller försöker se den, den finns på SVTPlay till 11 juni. Svenskt drama kallas det. Ingen action, tack och lov, utan ett stillsamt och fascinerande drama. Om en man "Proppen" (Janne Carlsson) som ska leverera en tv-sladd till en lam  och stum gumma i ett litet hus i skogen. Det kanske inte låter så spännande, men det är ändå dramatik. Om ensamhet, om att bry sig, många tankar om livet. Fantastisk spelad av Janne Carlsson, som förutom att han var en bra trummis, och konstnär också var en begåvad skådespelare i seriösa roller. Inte bara en komiker i Göta Kanal-filmerna.

Femstjärnigt! Med plus. En tidsbild från 1970-talets allt glesare landsbygd, lite kontraster med den tidens stassbor, men framför allt ett äreminne över Janne Carlsson, och Slas och regissören Lars Forsberg. Och människors ensamhet - men också om att bry sig.
---
PS. Någon timme efter det jag skrev ovanstående så slog det mig att jag skulle kolla mina bokhyllor om jag inte hade den Slas-boken (eller ngn annan) där.  Jo men visst. Jag har ju boken, På palmblad ochy rosor. Med det omslag jag genast känner igen. Och jag har ju läste den. Den var/är bra. Men jag måste erkänna att filmatiseringen är ännu bättre än boken, troligen på grund av Janne Carlssons insats. Annars är det väl si och så med filmatiseringar av romaner, ibland är de bra, men ofta tycker jag nog att boken är bättre.
DS.

10 maj 2018

Sjukhuskrisen, räddas liv med centralisering?

Jag kan inte släppa tankarna på programmet i SVT, kanal ett igår: Dokument inifrån. Den stora sjukhusstriden. Del 2. 
Ett program som visade att den centralisering, som pågått rätt länge nu, av sjukhusvården - därtill i accelereande fart under seanre år, vilar på felaktiga och slarvigt analyserade fakta. Det är inte ca 500 patienter som dör årligen p g a att de opereras på små sjukhus med kirurger som inte är tillräckligt kvalificerade p g a för få operationer.

Programmet kan ses i SVTPlay till 5 nov 2018.

Politikerna vill att mer vård samlas på färre sjukhus. De lutar sig mot en statlig utredning som visar att 500 liv per år skulle kunna räddas. Men nu kunde Dokument inifrån avslöja flera allvarliga brister i utredningen.
Regeringen och en enig riksdag (häpp!)  har beslutat att vården ska centraliseras och Socialstyrelsen fick i uppdrag att snabba på koncentrationen av högspecialiserad vård. Landstingen visste att det här var på gång och har redan börjat centralisera delar av den högspecialiserade vården till färre sjukhus. Politikerna stödde sig på Måns Roséns statliga utredning. 
Enligt den statlige utredaren Rosén skulle 500 liv per år kunna räddas. Siffran 370 nämns också. – "Det vi gjorde beräkningar på var kirurgiska operationer, och det var 370. Sedan sa vi i avslutningsdiskussionen att vi tror ju inte att det bara är kirurgin som vinner på koncentration."
Det som är fullt klart är att Roséns utredning hade som en förutsättning att träning ger skicklighet. Och att direktivet därför var att hitta vägar att centralisera. 
MEN, Uppdrag granskning visar att det underlag som utredningen tagit fram har väldiga brister och inte visar det den sägs visa. De 500 som skulle kunna räddas med centralisering, var en gissad siffra lagt på underlag som, fastän mycket felbemängt, redan inkluderade andra grupper som Rosén trodde skulle må bra av centralisering/stordrift. Dvs fanns i siffran 370. Men i den siffran fanns: 
Döda, som räknats flera gånger (man dör ju ändå bara en gång, även om man finns med i olika statikgrupper)
- Människor som inte ens var sjuka, utan skulle föda barn räknades med 
- Personer i livets slutskede räknades med, som avlidit, men inte p g a någon operation. 
Beräkningarna i utredningen ifrågasätts också av flera läkare. Så har t ex läkare vid mindre sjukhus kollat statistiken för sitt sjukhus, där de genomfört (så länge de fått) kvalificerade canceroperationer, men funnit att där inga dött under kollade perioder, trots att det borde ha varit flera om utredningen visat rätt...
Däremot har centraliseringen medfört längre väntetider på centraliserade operationer, än när de utförts (med gott resultat) vid mindre sjukhus. Och fler långa transporter med ambulansflyg. Att vänta med en canceroperation ökar riskerna. 
Den ansvarige ministern, socialminister Annika Strandhäll (S) reagerade starkt på uppgifterna som kom fram i Dokument inifrån och som visar att politiska beslut har fattats efter felaktiga beslutsunderlag. – "Jag blir väldigt upprörd. Det finns olika kontrollorgan längs vägen som ska se till att sådant här inte ska ramla igenom."  Hon försökte hålla masken, men hon nästan skakade och jag tyckte mig se att tårar av ilska inte var långt borta.   
Jag förstår henne. Samtidigt så är det direktivet som styrt utredaren som gjort att han tyckt att den statistik (där äpplen blandades med päron) han fått fram, gav belägg för att kräva stoppade operationer (och en del annat) vid mindre sjukhus, till förmån för centralisering.

Hur ska man (vem?) nu kunna stoppa detta? Sluta att dränera mindre sjukhus, som är närmare patienterna, på kvalificerade kirurger och andra läkare, som trots något färre operatoner ändå klarar dem bra, snabbare och görs närmare patienterna.
Den statlige utredningen har sådana brister att man kan fråga sig om det ö h t går att rädda patienter med centralisering? I vart fall inte 500, inte 370. Kanske inte ens 100 - eller ingen alls? 

Kanske är det så att centralisering faktiskt ökar dödligheten i vissa fall, p g a längre väntetider etc. Och genom att kvalificerade läkare flyr de mindre sjukhusen (då de inte får operera det de kan), och kvar blir färre läkare som inte får den träning som de behöver för att bli kvalificerade. Och som blir så få att de inte ens hinner med enklare operationer eller behandlingar. 

27 april 2018

Eric Forsgren öppnade Norrland för sydsvenskarna genom teve

Såg ni den fina dokumentären i TV2 torsdag kväll 26 april 2018?  Om teve-pionjären Eric Forsgren. Mannen som satte Norrland på kartan. Genom intervjuer och reportage och dokumentärfilmer om vardagen i norr.
Om en värld som var helt okänd för de flesta svenskar söder om Dalälven.

Om inte, kolla programmet på SVTPlay innan det försvinner. Det ger främst glimtar från hans journalistiska liv, men också om honom själv, lite om hans fattiga uppväxt, att han gillade och spelade dragspel, och gripande om hans reatktion när hans hustru avled efter 62 års äktenskap. 
Och ja, han är en äldre släkting till mig, uppvuxen i Robertsfors, som min far.
Eric föddes 1928 och gav för två år sedan ut sina memoarer.

Mera om Eric Forsgren hittar man på Wikipedia, länk  
https://sv.wikipedia.org/wiki/Eric_Forsgren

Letar man på SVTPlay så hittar man f. n. totalt tio olika program om eller av Eric Forsgren


24 april 2018

Varför försvåra för friskolorna – och byarna? PITEÅ

Läser i lokaltidningen PT om hur den s-styrda kommunen än en gång försvårar för friskolorna, de som trots allt finns, genom att trixa med den interna bokföringen (för lokalkostnaderna) så att skolpengen och därmed friskolorna ska få sänkta bidrag.
     Sossarna gör allt för att stoppa och försämra för friskolor som ju tvingats fram genom s-styrets negativa skol- och glesbygdspolitik. För de idella friskolorna innebär det stora sänkningar, som de dessutom fått besked om först en bra bit in på budgetåret.
     Men, de ”besparingar” som kommunen gör för skolans del är en intern bokföringshistoria. Den gör inte någon märkbar reell effekt för BUN och de kommunala skolkostnaderna – däremot gör det det än svårare för friskolornas drift och underhåll.
     S-styret lägger gärna ner kommunala skolor på landsbygden, men andra skolor ska inte heller få finnas där.
För barnens skull – och för glesbygdens skull – måste det finnas skolor där!
Försvåra inte för friskolorna!
Och varför inte rädda glesbygdsskolor (med befarat vikande elevtal) genom att låta barn i centralorten (eller andra större tätorter där det är trångt) få välja att gå i en glesbygdsskola – med skolskjuts!!! I stället för att skjutsa barn från byarna till överfulla skolor i stan!
 

(Manus, som i ngt bearbetadform tillställts PT som insändare.) 

13 april 2018

Makten (s) gnäller över gnällig opposition...

Piteås kommunalråd nr ett Helena Stenberg (s), gnäller över att den lokala alliansen är gnällig. (PT-debatt 11 april 2018)
Jag ska verkligen inte försvara alliansen, men är det rätt av Helena att bemöta deras kritik och alternativ som gnäll? Det är inte oppositionens uppgift att jamsa med makten, oppositionen ska granska de som styr.

För som Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) sa: "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."
En sanning som står sig.

Jag tycker att fru Stenberg ska ta på frågan på större allvar, och fråga sig varför det finns kritik, om det nu finns kritik, och om det i så fall är vi vanliga medborgare som ska efterlysa mer eller annan kritik av hur makten utövas - eller inte utövas - i kommunen.
Om det finns en aktiv opposition. En granskande opposition är viktig för en fungerande demokrati. Och hur ska vi medborgare kunna veta vad som händer i maktens korridorer, dvs vilka frågor som tas upp och de behandlas och hur argumenten är? Dvs att inte media (dvs främst PT) bara refererar beslut (maktens beslut) och sådant som PT ser som publicistikt intressant.

Om det inte finns kritik av makten så är det något fel på demokratin. Då är makten för mäktig, dvs maktkorrumperad. Mitt intryck är att det är för lite kritik och granskning av den styrande s-ledda koalitionen i Piteå. Är inte t ex "Alliansen" lite för snäll? OK, ibland glimter det till i media (PT) om något som förevarit i fullmäktige, men inte är det så imponerande. Eller är det bara så att vi inte får information om att det finns en massa motioner och andra förslag, får möjligen kort veta om att en del avslagits, men sällan varför de lagts före eller motivet för avslaget.

Dessutom bör givetvis kommunförvaltningen göra det lättare för både PT och vanliga kommunmedborgare att ta reda på vad som händer, eller inte händer, i maktens korridorer.

Jag känner att de som granskar makten i kommunen behöver allt stöd de kan få. För demokratins skull. För rättvisans och mångfaldens skull.

(Vilket innebär att jag i höstens val till fullmäktige stöder SLP,  Skol- och landsbygdspartiet, vilket varit det mest aktiva i oppositionen i Piteå.  Och med mestadels vettiga förslag och synpunkter på både skolpolitiken här och betr landsbygspolitiken. )

12 april 2018

Staffan Öbergs Nonet, veteraner spelar 60-talsjazz

Borde jag skriva något om söndagens jazzkonsert i Piteå?
OK då, några rader. Det var Staffan Öbergs Nonet, från Umeå som gästade Piteå, och där nonet berättar att det var nio musiker på scenen i "2kök"  i Acusticum.  Bra musik, bra framförd. Stilen var det som länge kallats modern jazz, så länge att det är nästan meningslöst att inte precisera det mera.
     Alltså, under begreppet modern jazz sorterar alla stilar som växt fram i jazzen efter swingen. Först kallades det ofta bebop, men senare också hardbop, cool jazz, västkustjazz, budskapsjazz-messengerjazz. Och den fria jazzen, Free jazz får också anses som modern, men med en extra vässning av det "moderna". Sen kom också andra influenser in  i den "moderna" jazzen, men de kan vi förbigå i detta sammanhang.
   Parallellt med den "moderna jazzen" har givetvis också spelats swing, i lätt modifierad, moderniserad form kallad mainstream, men också traditionell jazz som en samlande beteckning för den jazz som har sitt ursprung i New Orleans och när den utvidgade sitt geografiska område och togs upp ävan av vita musiker kallats dixieland.  Dess första utövare är nu alla avlidna, eller så ålderstigna att de inte orkar vara aktiva. En och annan dixiemusiker finns förstås kvar, men annars är de veteraner som spelar idag mest vita trad-musier som kommit fram i revivelmusiken (New Orleansmusikens återuppståndelse).

Nu har det gått så lång tid sedan också den moderna jazzens utövare, och efterföljare så också de kan kallas veteraner, som spelar sin tids musik, som var modern för åtskilliga decennier sedan.... Och deras repertoar är sådär runt 50-60 år gammal, eller äldre.  Och inget fel i det, liksom det inte är något fel i att "tradjazzens" nutida utövare/veteraner  spelar den repertoar som ligger inom den ramen.

Nåväl, detta sagt så förstås att Staffan Öbergs Nonet i huvudsak spelar låtar av John Coltrane, Miles Davis, Charles Mingus, Wayne Shorter, Thelonius Monk  etc, plus någon standardlåt och egen komposition i "60-talsstil".  Det gör de bra, och i arrangemang som ger lite touch till en egen tolkning, ibland kanske motiverad av att nio musiker är en aningen större sättning än den vanligaste under 50- och 60-talen. Ja, så spelade de också en Ellingtonlåt, "The Mooche", något omfriserad. Lars Gullins "Happy Again" passade också in bra. Men ärligt talat så gillade jag mest  deras version av Charles Mingus "Fables of Faubus", med ursprung ur kampen emot 60-talets rasism i USA. Monklåten kändes också mycket bra.

Alla musiker, både de verkliga veteranerna, sådana som Staffan Öberg, bar-sax, Sten Öberg, trummor, Lars-Göran Uhlander altsax, och de aningen yngre spelade fint och med känsla och var uppenbart inspirerade, trots den rätt glesa lyssnarskaran.
En mysig eftermiddag, med strålande sol som sken in genom de stora fönstren, och med en modern jazz som väl får kallas som mainstream i den genren.

08 april 2018

För mycket snö är farligt! Tillägg.

Var med om en trafikincident igår, som hade kunnat sluta illa.
Körde söderut efter E4 till Piteå efter ett besök i Luleå.
Fin väg, soligt, lite vattenfläckar av smält snö-is här och där, men inget farligt. 110-väg, kör runt 100.
Ska just passera en vändplats, ett sånt där ställe där man ordnat en möjlighet att vända, vilket man normalt inte kan göra på E4:an där med mitträcke.
Ser plötsligt en bil komma fram från sidan mellan snödrivorna där från vändplatsen.
Jag har, som jag normalt gör, något lättat på gasen, för säkerhets skull när det kan komma ut andra fordon i en korsning, från en rastplats, p-plats eller liknande.
Men bilen från höger sida har tydligen svårt att se trafiken, dvs min bil. Han rullar fram än mera.
Fara, tänker jag. Eller reagerar min kropp, mina fötter, och jag bromsar in, rätt kraftigt, men inte i panik.
Det går någon mikrosekund, och så tvärbromsar den andra bilen. Och verkar påbörja en backningsmanöver.
Jag ser att han äntligen sett vår bil - äntligen efter en bråkdels sekund. Efter att ha kört ut för långt.
Och jag får utrymme att i krypfart precis rulla förbin hans kylare.
Puh.
Ser i ögonvrån att han backar tillbaka ordentligt.
Ser också att bakom mig kommer plötsligt en bil närma sig snabbt, han syntes inte till för ett par sekunder sedan. Så det är "tur" att jag inte helt stannat, eller krockat med bilen från höger. Då hade den bakomvarande bilen kört på mig bakifrån och jag också blivit påkörd från höger eller nos mot nos.  Med en hel del plåtskador på tre bilar, som minst. Troligen dessutom en del skador på folk i bilarna. Dvs min fru och min son, som ju satt till höger om mig, fram resp bak. Liksom föraren i den utkörande bilen. Plus att dennes passagerare, ett barn, liksom det att jag och den bakomvaranden bilens förare åtminstone blivt rätt omtumlade.
I bästa fall, i värsta fall något betydligt värre.
Allt skedde oerhört snabbt, när vi reagerade var det mycket snabbt och korrekt. Annars hade det skett något väldigt illa.
Min fru hann uppfatta att föraren såg helt chockad och förstörd ut. När han avbröt sin färd ut på E4:an och backade.   Men det gick ändå "bra".
Det var naturligtvis den bilens förare som var den vållande, som blivit den skyldige om det smällt.
Men varför?
Ja, egentligen var det förståeligt. Han hade dålig sikt - delvis kanske p g a solen, men mest p g a att snödrivorna var tämligen höga (men inte extremt höga på något sätt!)  och att det gjorde att han körde fram lite för långt, innan han såg oss. Det gick nog inte att se trafiken på E4:an just något tidigare.
Alltså, den otillräckliga snöröjningen var den egentliga orsaken.

På något sätt kände jag att vi borde ha stannat,. och sett hur det gått där vid sidan, när han backat undan. Men det kunde vi ju inte. Att själv stanna där plötsligt skulle ha orsakat  ytterligare en mycket farlig trafiksituation.

Så vi for hemåt, lätt chockade - när tankarna hann i fatt oss.  Och tänkte på hur farligt det är med den enorma snöhög som kommunens snöröjning lagt upp på vår tomt i den korsning där vårt hus ligger.  En trafikfara som vi anmält till kommunen, utan att de åtgärdat den.
För mycket snö är farligt, även i trafiken. Särskilt om den inte fraktas bort
---
Ovanstående hände i lördags. Idag tisdag måste jag tyvärr tillägga att en liknande farlig incident hände i "vår" korsning. En bil (vår) var ytterst nära att bli påkörd av en personbil på den korsande vägen. På grund av dålig sikt p g a den närmast gigantiska snöhög som snöröjningen lagt upp i korsningen. Och ännu inte tagit bort trots flera påpekanden. Barn, vuxna och personbilar syns inte och ser inte varandra. Oerhört farligt, orsakat av bristande snöröjning.

03 april 2018

Folkkära artister dör undan

Mitt huvudsakliga musikintresse har alltid vatit jazzmusiken och närliggande områden. Och närliggande har aldrig egentligen varit populärmusik som schlager och rock n roll.

Ändå har det som varit den tidens populärmusik som omgett mig, den finns ju överallt. Den populärmusik som fanns på 50-talet var ju schlager i olika former, amerikanska och svenska. Och i störe eller mindre grad influerad av bland annat jazzmusik, rythm n blues. Rocken red ju redan i början på de färgade rythm n bluesartisterna innan Elvis och Tommy Steele blev stora namn. Och schlagersångarna hade ofta en förkärlek för jazz, även om de inte sjöng jazz annat än för nöjes skull.

För några dagara sedan fick vi veta att Jerry Williams avlidit. Den svensk som kanske bäst av alla sjöng rock och amerikansk rytmisk musik på ett sätt som både var genuint och ändå svenskt. Ärligt. Så visst sörjer jag honom. Han var en riktig musikant.

Just när jag skriver detta så spelar jag en del 50-talsinspelningar med Nat King Cole. För några timmar sedan hörde jag att Lill-babs, Barbro Svensson avlidet idag på morgonen. Hon personifierade på något sätt glädjen. Inte den bästa sångerskan, men den som var en stor ARTIST inom ett brett fält av populärsång. Och visst sjöng hon jazz också, hon började ju med Simon Brehms orkester, och på äldre dar sjöng hon gärna jazz i mer renodlade sammanhang. Inte bara de gamla toppsäljarna.

För mig är ett av mina första minnen av Lill-basb musik också förklnippat med Nat King Cole! Varför, jo båda låg på svenska toppsäljarlistor samtidigt någon gång i det sena 50-talet, Nat King Cole med "Mona Lisa" och Lill-babs med "Är du kär i mig ännu Klas-Göran".

En av Lill-babs stora fördelar var också att hon var hälsinge-jänta, uppväxt liksom jag i Hälsingland. Och en gång mötte (=såg) jag henne på rälsbussen från Bollnäs norrut. Hon skulle väl till sitt kära Järvsö, men steg av några stationer tidigare.

Så, även för mig, jazzvännen, så är både Jerry Williams och Lill-babs genuina och folkliga artister, om än mycket olika, som jag starkt uppskattat. De var personligheter.

Är det obegåvat att vara äldre ? Om nyttan av moblier

Mobilerna håller på att ta över från datorerna betr internet. Inte bara betr privata användare, utan också (och kanske än mer?) betr myndigheter som ska stå för samhällsservice, banker etc. Men också "gammelmedia" och jag ser också att de s.k. sociala media (som numera missbrukas av många, så de funkar som asociala media). Det märks ibland av den dåliga stavningen (pga klumpiga mobiler).

Från många håll förutsätts det  numera att all kommunikation sker via s.k. smarta telefoner. Dvs dessa små manicker som inte bara används för att telefonera med, utan gör anspråk på att ersätta de fullvuxna datorerna, som är uppkopplade via internet. Jag har tidigare protesterat emot detta, bl a i samband med hur parkeringen ska "skötas" i Piteå centrum. Påtalat att det inte är helt enkelt att hantera mappar via mobiler på ett smidigt sätt. Inte ens de modernaste. I kylan t ex. Med stela, styva fingrar. I mörker i kombination med något begränsad syn.  Till exempel.
   Då har en del personer sagt stt de äldre (som ofta är de som har bekymmer med mobiler och appar) är så pigga och "moderna" av sig att visst fixar de detta med mobilstyrd parkerings-byråkrati. Nog är pensionärer intelligenta nog pillra med mobilernas knappar.

   Nog kan det vara så. Eller rättare sagt, det är inte begåvning som saknas. Utan andra faktorer som spelar in. Och en del äldre bor ju så centralt i centrum, och är pigga och starka,  att de inte  behöver bil till varuhus eller service, eller kan åka med den avgiftsfrian centrumlinjen.  Men älde som bor utanför centrum har inte heller de fria resor till stan.

   Nu har en insändare i PT (tsd 3 april) menat att det bör satsas med trådlöst, inte kabel, för det går bra att använda de moderna smarta mobilerna i st f datorer. Och att det räcker för äldre, som är begåvade nog.

Som kommentar har jag skrivit en kommentar (i skrivande stund inte fått den införd i PT) om orsaken inte beror på kabel eller trådlöst - utan p g a hur mobilerna fungerar eller kan användas.

   Alltså. Insändaren som jag replikerar emot, förespråkar där trådlös kommunikation/"master" före kabel/"fiber" i glesbygden. Han tror inte att äldre är så obegåvade att de inte klarar av enklare mobiltelefoner.
   Nej, äldre är inte obegåvade, MEN många klarar inte av ens enklare mobiler för annat än telefon, och som kamera som inte . Det beror INTE på bristande intelligens eller begåvning, utan på grund av hur de s.k. smarta mobilerna ser ut och fungerar för många "äldre". Det är inte fråga om graden av intelligens ej heller om telefon eller internet kommer till och från mobilen trådlöst eller via kabel.
   Men givetvis måste överföringen vara stabil och klara de behov vi har.
   Det stora felet, haken, är att mobilerna har för små skärmar för den som har något nedsatt syn och har stela fingrar (och kanske inte heller har unga flickfingrar). Hur mycket de "smarta" telefonerna än teoretiskt klarar så fungerar de inte som fullvuxna datorer. De är klumpigare att manövrera, kräver slimmade program för att hjälpligt rymmas att visas på mobilernas små skärmar. Och man måste scrolla åt alla håll för att se det man vill/behöver se, men det är inte nog, förutom att det är bökigt för stela fingrar (även med pekpenna). Att det krävs appar fram och tillbaka hjälper inte.
   Märk väl, det är inte bara ee som är äldre som kan ha problem med syn, hörsel el annat som försvårar användning av smarta mobiler. 
   Det är alltså inte mast eller kabel som är det viktiga, inte heller om man som äldre är begåvad nog. Det är att även äldre (inte minst i glesbygd) visserligen kan använda en mobil telefon som telefon (och kamera), men att dagens "smarta" telefoner inte är smarta nog och helt enkelt är för små för att i praktiken fungera som ersättning för också datorer för den som har stela fingrar, något begränsad syn och hörsel. Glasögon kan inte avhjälpa allt, och hörsel är ofta mycket mer komplicerat än volym, hög volym kan försämra ljudet.
   Jag har en smartphone med stor skärm, men min syn och fingrar kräver att jag skriver detta på min fullvuxna dator. Annars skulle det ta orimlig tid och ansträngning. Att sitta (eller stå) och pillra med min smartphone med stor, och därmed faktiskt otymplig skärm, det är inget alternativ.

   Media bör också tänka på att att om deras internetkanal alltmer koncentrear sin kommunikation till att ske via smart phones så når man inte - och kan inte nås av - alla de som borde ha samma  rättvisa möjligheter som de har tillång till fungerande kanaler och användbara apparater. 


27 mars 2018

Per Garthon, socialliberalism och dagens politiska läga

Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en  intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han  beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen. 

För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp)  - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna... 
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.) 

Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar... 

(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?) 

Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. ..... 

Så, inte blir jag speciellt  förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.

En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism. 



25 mars 2018

Tia Fuller kommunicerar generöst sin jazz.

Tia Fuller! 
Jag ger mig! Tia Fuller Quartet är väldigt bra. Härlig, levande positiv jazz. 
Tia och Joe Dyson
Mimi Jones, formidabel basist.


Förhandsreklamen gjorde nog både mig och en och annan jazzvän (eller Beyoncéfan) lite avvaktande. En så oerhört proffsig hemsida, snygga bilder av Tia, en meritlista som slåt det mesa. Fina akademiska examina, och dessutom professor i jazzpedagogik vid Berklee School of Music i Boston, USA. Har spelat med diverse popkändisar som Beyoncé, vilket kanske skrämmer bort en del jazzvänner, men också och framför allt med sådana jazzhöjdare som Esperanza Spalding, Dianne Reeves och Joe Faddis. Samt har egen kvartett. Det är snudd på för mycket...

Shamie Royston, oj oj vilken pianist! 
Men nej, jag ger mig, efter att ha hört Tia och hennes kvartett spela i (glest besatta) Black Box i Acusticum i Piteå, lördag em. Generös, varm musik, intensiv. Publikvänlig och kommunikativ utan minsta kommersiella sidoblickar. Jag vill nog påstå att samtliga medlemmar i kvartetten är av högsta  klass. Både instrumentalt och betr inlevelse och jazzfeeling. Ende manlige i gruppen, trumslagaren Joe Dyson från New Orleans spelade på sina trummor, både finstämt och explosivt och med swing. Och de tre kvinnorna, ja, det var inget "frökenlir" från någon. Mimi Jones på ståbas var helt formidabel, fullvuxet och intelligent fantasifullt, inget slökomp där inte. Tias storasyster Shamie Royston - oj vilken lirare; spelade med två fulla händer, som ibland känes som fyra. Jag fick sådana giganter, i något olika stilar, som McCoy Tyner, Cecil Taylor och - Marylou Williams i tankarna - utan att hon för ett ögonblick gav avkall på sin egen personlighet. Kraftfullt, fantasifullt, energiskt med våldsamt sväng - men även lyriskt när så skulle vara. Och så Tia Fuller själv på sin glänsande altsax förstås, samma superlativer, glöd, omväxling, intensitet, moget och i en modern stil, som kan ses som mainstream av högsta klass i dagens jazz, utan spekulativt sökande efter "seriösa" inslag, inget som tråkar ut en. Bara kreativitet, märgfull musik, frustande levande och stundtals lyrisk eller suggestiv i böljande vågrörelse med snudd på sövande effekt - men , som sagt aldrig tråkigt eller demonstrativt pretentiöst.

Tia Fuller ger generöst soloutrymme av alla, och där solisten ibland spelar helt ensam, ibland med en-två andra, och ibland kommer Tia in och övertar rollen igen, efter at från kulisserna följt det och gett instrumentala kommentarer. Omväxlande, levande musik som engagerar.  Alla musiker har mycket musik inom sig, och de ger av den till lyssnarna. Både Tia Fullers saxofon och gruppen som helhet ger till och från vibbar av gladare Coltranemusik. Jag menar det som ett högt betyg.

Tia har desstom verbala kommentarer i och mellan låtarna, ofta för att inkludera lyssnarna på ett eller annat sätt. Vi känner oss som delaktiga i en dialog.  Vi trivs och upplever att musikerna trivs storartat, trots att publiken är rätt fåtalig.
Hela Tia Fuller Quartet tackar för sig. 

Två set, ett på drygt sjuttio min och ett på cirka timmen, plus en kort paus däremellan. Så slutar det hela med att Tia förklarar hur mycket de älskar Sverige och hur väl de mottagits.
Och "God Bless You".
En generös konsert med generösa musiker.
Vi hade gärna lyssnat en stund till - men måste tyvärr inse att det var dags att gå ut och ta oss hem i snövädret.
Och jag måste försöka få tag på den nya skiva som ska komma snart.

20 mars 2018

Löfven och varför landsbygden ska få finnas.

Politik igen, efter några musikinlägg.
Statsminister Stefan Löfvén har varit ute och sagt saker om landsbygden, som verkar mindre väl genomtänkta. Eller var det bara så att han inte tänkte på vad han sa, utan sa det han tänkte?
Bakgrund: regeringen ska lägga ett förslag om landsbygdsutveckling. Det debatten nu handlar om var inte så mycket om förslagets konkreta innehåll (som i o f sig verkar rätt tunt) utan om hur Löfvén, som svar på en journalists fråga, formulerade sin motivering för att "stödja landsbygden". -  Något som under några decennier marknadsförts som "Låt hela Sverige leva."

Fråga från journalist: Är urbaniseringen ett problem?
Stefan Löfven: Ja, när man sitter i bilköer i Stockholm kan man hålla med om att urbaniseringen är ett problem. Men när storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där.


Dels ifrågasatte då många kommentatorer om Löfvén verkligen sagt så. Vilket han enligt direktreferat gjorde. Dels hur det skuille tolkas och då också hur det skulle se ut om man citerade mera fullständigt. Och så raljerades det - i olika riktning kring förslaget, men än mer kring uttalandet.

Först lite kommentarer, hämtade från FB,  om förslaget i sig.
   Niklas Starow, Medkännande liberal skriver: "Oavsett vad statsministern sade eller menade, så behöver inte landsbygden bidrag och allmosor.
Vi utanför storstäderna behöver infrastruktur. Inte bara lagade vägar och bredband på nåder.
Vi behöver en tillförlitlig postgång och då duger inte högre porto och en borttagen "dagen efter"-garanti.
Vi behöver definitivt INTE högre bränslepriser.
Allt ute på landsbygden kräver resor. Vi kan inte gå till vårdcentralen, vi måste köra. Vi kan inte gå på restaurang och bälja i oss en halflaska rödtjut och gissa varför...... japp, vi måste köra hem också."
   Anders Nordin, fd språkrör för Miljöpartiet, nu ledare för Skol- och landsbygdspartiet i Piteå.
"Regeringen gör nu en så kallad satsning på landsbygden. Av pengarna skall det mesta gå till företagande och näringsliv.
Nu är det inte detta som i första hand krävs för att återuppväcka en tynande landsbygd. Rättvisa är att återbefolka landsbygden med skolor, förskolor och vårdcentraler. Iordningställa kollektivtrafik och bygga cykel och gångbanor längs de mest trafikerade vägarna och mellan byarna. Ta bort idén att boende vid vägen skall bekosta allmänna vägar, och förhindra Trafikverkets plan att ännu fler allmänna vägar skall bli enskilda.
Stoppa den pågående nedsläckningen av gatlampor på landsbygden. Lokaler för spontana möten typ affärer eller varuutlämningsplatser är också värt att stödja och stimulera. Byggande av mindre hus i byarna, typ radhus, för de äldre som bott hela sitt liv på landet är också nödvändigt om man vill verka för en positiv ålderdom för de som önskar bo kvar i en hemtam miljö.
Resten klarar landsbygdens folk själva." 
Jag instämmer i dessa två kommentarer.
Men åter till Löfvéns "famösa" uttalande.  Vad han sa, och vad det innebär.
Det mera fullständiga citatet;
Sophia Broberg Blomqvists foto.

När jag läser hela citatet  får jag ett obehagligt intryck av vad han egentligen menar. Vilket är värre (om aningslöst eller inte, det vet jag inte) än i det kortare citatet. 
Han säger alltså: att landet överlever (betr landsbygden/glesbygden), inte leva, betr folket i glesbygden. Han talar om "geografin" inte om människorna.
Och varför ska landsbygden överleva? Jo, för att
a) där finns de naturtillgångar som Sverige (dvs storstäderna) till stor del lever på och av och 

b) landsbygden ska överleva som en rekreationsort för storstädernas folk. För dem krävs service i olika former. 

Jag ser inte att det är folket på landsbygden som Löfvén, i detta längre citat, bekymrar sig för.
Hans "bekymmer" och motiv för en landsbygdssatsning det är att landsbygden i sig ska kunna fungera som resurs för industri etc och för storstädernas folk att turista i. Det är helt sett ur storstadsbons perspektiv. Inte i ett perspektiv som innefattar hela Sverige att leva i.
Han vill ge bidrag för överlevnad, inte rättvisa förutsättningar för landsbygdens folk, likvärdiga med de som tätorterna och storstädernas folk har, ex-vis betr skolor, vårdcentraler, kollektivtrafik etc.

Jag är mycket bekymrad över Löfvéns syn på detta. För finns inte den grundläggande infrastrukturen så kan inte folk bo på landsbygden, då kan inga företag och arbetsplatser finnas där. Och inga som servar gästande storstadsturister.  




19 mars 2018

Orgeljazz a la Bergonzi i Black Box


OK, några rader om söndagens jazzkonsert i Black Box i Acusticum, Piteå. En konsert som universitetet, dvs Luleå Tekniska Universitet bjöd på,  i syfte att visa att de inte bara håller på med "kol- och stål" utan t ex också musik, där Musikhögskolan (som vi gärna kallar den) i Piteå är navet.

Jerry Bergonzi Quartet, med Jerry själv på tenorsax, Harri Ihanus på el-gitarr, Renato Chicco (Hammond)orgel och Andrea Michelutti trummor.

Måste tillstå att de första två numren inte gav mig något. Habil modern jazz, i och för sig, med en del muskler i saxspelet. men rätt så trist i längden. Med främst orgelspelet som en ljuspunkt.  I tredje stycket blev det lite roligare dock,  klurigare melodi och struktur och - återigen - med plus främst för organisten Chicco. Även om konserten ägde rum i  Musikhögskolan och tillhörande Acusticum ska man notera att det inte var kyrkorgel/konsertorgel i traditionell mening, utan fastmer traditionell jazzorgel (Hammondorgel, typ).
Så höll det på, en del småtråkiga nummer med ett och annat lite livligare uptemponummer (men inte alltför uptempo). Jerry kapellmästarn själv tutade på stundtals hyfsat bra, men inte så man precis skrattar på sig eller jublar. Harri Ihanus är ingen oäven gitarrist och får ett plus i kanten. Men den som jag minns mest och bäst är organistens insatser, kul, intressant och fyndiga små grejer, även om han förvisso inte är vare sig någon Jimmy Smith eller Jack McDuff.

Mellansnacket, den muntliga presentationen var sparsam - som den oftast är när det spelas modern jazz. Och den moderna jazz jag åsyftar i detta sammanhang det är ju inte 40-talets bebop, inte 50-talets cool/västkustjazz el hardbop/messengerjazz, inte heller Coltraneliknande 60-tal och lite till. Inte den s.k. free form som spelades under säg, sent 60-tal och 70-tal. Nej, mera av det som kom därefter som en rätt utslätad "efterbörd" och mix av de föregående deceniernas modernitetssträvanden uppblandat med en del doser fusion och funk.  Och som nog är det som de yngre (nåja, ung och ung) av dagens jazzlyssnare tror (?) är det jazz är. Och som i sina bättre stunder kan vara det, men jazzen är ju så mycket mera.
Åter mellansnacket: de flesta styckena hade inte döpts, bara fått ett nummer. Vilket gör det ointressant att nämna för eventuell identifikation. Nå, ett nummer kände jag igen, och mycket riktigt, det var inget nytt nummer. Tyvärr kom ja inte på titeln och inte uppfattade jag heller den när den nämndes.

Svårt att i mörkret uppskatta publikens antal, men bortåt halvsatt var det väl.  En bra siffra för denna slags moderna jazz. Konserten var bortåt en och en halv timme, utan paus. Inget extranummer.
Men sista numret var rätt uppsluppet. Det kändes som att musikerna gradvis kände sig lite mer inspirerade vartefter tiden gick. Men då var det slut.

15 mars 2018

Jefferson - visar på musik som håller och är levande, om än med en lång historia

Det nyutkomna numret att Jefferson, (50 år nu, och världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift) får mig att tänka på gamla tider. Och den musik som var så levande då - även live - men som lever så påtagligt på platta också.

Jefferson hette ursprungligen Jefferson Blues Magazin, började

som en stencil, men växte snabbt i omfång och kvalitet.  Jefferson heter den givetvis som en hyllning till Blind Lemon Jefferson.
Redaktörerna har som regel suttit länge - oavlönade (ännu) - vad jag förstår. Just nu är det en redaktionskommitté av veteraner som håller i magasinet.  Någon har själv tidgare varit redaktör och de andra regelbundna skribenter. De har gjort ett mycket välmatat nummer (195 från start!), som innefattar en mängd artiklar och intervjuer med aktiva musiker liksom om äldre klassiska bluesartiskter och en bunt skivrecensioner (välskrivna och pålitliga!). Samt i detta nummer också en del minnesbilder från magasinets första år och artiklar om "bluesaktivister" av skilda slag. Massor av intressant text och många bilder, ofta av hög konstnärlig kvalitet de också.
Plus en tjock bilaga om den för drygt ett år sedan avlidne svenske bluesgiganten Sven Zetterberg. Ett 80-tal sidor i A5-format. 

Jefferson i sig har 68 sidor i stort format (A4), förutom att man på nätet kan läsa mer material än som finns i tryck - generöst! 

Bläddrandet i Jefferson fick mig att reflektera över sådant som musikens kvalitet och hållbarhet. Och då betr sån musik som anses som populär eller "folklig. Och jag känner beklämdhet över t ex teves Melodifestivalers ("Mellon") utveckling. Där man verkar helt tappat allt var som gäller melodi och kvalitet på text och musik - och koncentrerar sig på show och utommusikaliska effekter. 

Visst jazzen har (i vart fall tidigare) haft vissa underhållande element av show-karaktär, knappast dock numera - om man inte ska räkna en del "effeker" i den modernaste "fria jazzen".  I och för sig har bluesen ju varit en folklig musik, först vokal med sparsamt med intrument, vilket har inneburit någon grad av publikvänlighet. Oftast dock utan att skymma musiken, framförandet i sig.
Ändå har den varit populär, i första hand där den växt fram, men även hos rätt många än idag, som en musik som ger mera än showigare pop-musik.

Så minns jag, nu kommer viss nostalgi in, hur det så sent som på 70-talet (visst var det rätt nyligen!) när jazzen, trots tappet av de som endast använt den som dansmusik, det ännu anordnades jazzmusik eftermiddagstid på Mosebacke i Stockholm, dit man kunde gå för en ytterst ringa penning, köpa en läsk eller enkel måltid och ta med hela familjen, inklusive barnen, små barn. Och där framträdde i all anspråkslöshet både svenska och utändska (läs amerikanska) musiker och sångare av högsta klass. Exempelvis Bud Freeman ts, Ruby Braff tp OCH bluesartister. En gång var Helen Humes (en ggn med Count Basie) annonserad men hon var sjuk och i stället kom Maxine Sullivan - en annan utmärkt veteran, fortfarande aktiv och i fin form. Jag kommer också ihåg att på Mosebacke kunde också dåtida schlagersångare framträda och sjunga det de helt ville: jazz! Och zydecomusiker med dragspel och tvättbräde.

Summa, det var musik och sång i "populär" och samtidigt av hög kvalitet i en välkomnande miljö och till rimliga kostnader. På den tiden förekom det också härlig jazz och blues i utmärkt producerade program - som rubricerades som underhållning. Dessutom förstås program som annoserades som jazz; minns t ex en halvtimme med Albert Ayler och en med Charles Mingus. Ayler med "free form" med kraftiga referenser till New Orleans och gospel, och Mingus med mycket av sina rötter i Ellingtons musik.
Sen hördes - och sågs - förstås också Josh White. bluessångaren, och Cab Calloway med sång och storband i en bluesmättad jazzshowstil. I svensk teve.

Detta var levande musik, och är i skivformat fortfarande levande, äkta musik. Och om det mesta av detta kan man idag läsa i Jefferson. För att hitta bra skivor, eller leta efter på Youtube om man har glömt bort detta med LP och CD. Och för att leta efter levande spelningar.
---
Jefferson "prenumererar" man på genom att bli medlem i Scandinavian Blues Association.  Då kan man också köpa några "gamla" nummer. Jag rekommenderar det. Länk till Jefferson och till dess Facebook-sida nedan. 


http://www.jeffersonbluesmag.com/

Finns också på Facebook. https://sv-se.facebook.com/Jeffersonblues/

09 mars 2018

Kurt Järnberg med sitt storband!

Av någon anledning har mina bloogtexter på senare tid mest handlat om musik. Kanske eftersom dagens politiska storhändelser är för svåra och många, ofta deprimerande.

Häromdagen hörde jag, som framgår av min förra text, Bohuslän Big Band med Rigmor Gustafsson. Ett av de främsta storbanden i Sverige just nu. Av en händelse så råkar jag nu plocka fram en CD med ett annat av de finaste storband vi haft i landet. Och samtidigt ett inte allför känt storband, möjligen för att det inte höll till i Stockholm och inte heller var en länsmusik (och Rikskonserter) finansierad orkester.

Jag tänker alltså på Kurt Järnbergs storband, stationerat i Gävle och Gävleborgs län. På den tid som jag anordnade några konserter (bl a i Ljusne folkbibliotek)  med bandet så kallades det för hans TBV-band. Vilket antyder att TBV bidrog till att det kunde existera. Vi talar nu om tiden sent 60- och tidigt 70-tal.

Skivan väcker minnen, och visar just att det var ett storband av högsta klass! Kurt Järnberg är ju en av de främsta svenska trombonisterna genom tiderna, som spelat med också amerikanska storheter, men kom lite i skymundan när han hamnade i Gävle. Förutom trombon spelar han också trumpet och flygelhorn, skriver och arrangerar.
Den aktuella skivan heter "Down Memory Lane" men det har också kommit ut en vol 2 och vol 3 med samma namn, med Kurt i andra kombinationer, företrädesvis hans mindre grupper.
Som man kan se av bl a en tidigare av mina bloggtexter var Kurt J med redan 1958 vid Newportfestivalen då, i den Internationella ungdomsjazzorkestern, tillsammans med den än yngre Bernt Rosengren (ts), som finns förevigad på LP, där de gjorde något nummer tillsammans med självaste Louis Armstrong (jo, jag har det på et LP-album) också. Louis var ju då i sin krafts dagar, dock i något som ansågs som en äldre stil. Men Kurt J och Bernt R var unga, och modernt inriktade.

Skivan jag nu lyssnar på visar att det Kurt J spelade var den då aktuella moderna jazzen.  T ex Gugge Hedrenius "Kick of the Blues" och "Baby Blues" (också Gugges - ännu en väldigt drivande och fin storbandsledare under flera decennier). Where Am I och Along Come Betty - Benny Golson, Mercy, Mercy, Mercy av Joe Zawinul, plus låtar av Jimmy Heath. Etc.

Summa. Kurt Järnberg var/är en fin-fin trombonist och ledde ett härligt storband. OK, några mindre grupper också. Försök gärna få tag på skivor med honom.

PS. Jag hittar inget om Kurt Järnberg på Wikipedia. Men visst finns det annat skrivet om honom på internet. Så t ex finns en genomarbetad text på GD av Göran Olsson om Kurt J.  Om ni vill veta mera om Kurts liv och musikkarriär.
DS.

05 mars 2018

Rigmor G i Black Box, Piteå

Fantastiska Rigmor Gustafsson och Bohuslän Big Band i Black Box, Acusticum, Piteå, söndag 4 mars 2018. Fullsatt.

Kort "icke-recension".
Rigmor G. Foto: Erik Forsgren
Rigmor Gustafsson är en av de svenska jazzsångerskor jag gillar mest. Jag har följt henne i princip hela hennes karriär, hört henne flera gånger live och har nog större delan av hennes skivor. Hon har gästat Piteå flera gånger, men jag har missat flera av de senaste av hennes besök här, men denna gång passade det - och fick dessutom med familjen.
Lilla tunna Rigmor har en mäktig pipa, en bra röst  som hon behärskar till fullo. Hon trives uppenbarligen förträffligt med publiken i den fullsatta lokalen, Black Box. Och de med henne. liksom hon och Bohus Big band trivedes bra med varandra. Jag måste säga att BBB ger ett mera jazzigt intryck än Norrbotten Big Band som till och från konstrar till det väl mycket, i försök att vara både lite "free-formiga" och att vara "modernt seriösa", sneglande åt den "noterade klassiska" musiken.

Bohus BB vilar tryggt i storbandsjazzen, utan att på något sätt bli kopia av swingtidens storband. De spelar svängigt, med bra solister, med stundtals ettriga trumpeter - och intressanta fräscha arrangemang, som inte är överlastade med konstigheter.

Konserten började med storbandet utan Rigmor, med en vass och svängig version av Dizzy Gillespies "Dizzy Atmosphere" och hade mitt i programmet ytterligare ett nummer utan Rigmor, också en Gillespiekomposition, lugnare, bitvis balladliknade "Con Alma".  Inklusive fina  solon.

Rigmors första nummer var en ösig version av "On the Sunny Side of the Street", följt av en innerligt tolkad lugnare "God Bless the Child". Så fortsatte det, omväxlande snabba svängiga låtar och något lugnare, de flesta ur den kända jazzrepertoaren - men kommer jag på nu - ingen direkt blueslåt (men jag vet hon kan det också). Jag har noterat låtar som "My Shining Hour", "Come Rain or Come Shine", "Somewhere Over the Rainbow" och "Them There Eyes" slutlåt i uptempo.  Allt mycket piggt, fräscht och i för respektive låt rätt tempo.  Jag noterade inte alla solister (och uppfattade inte alla namn heller) så jag ska bara nämna basisten Yashito Mori, och i övrigt konstatera att samtliga solister gjorde bra ifrån sig, ibland mycket bra.

Stående applåder och som extranummer en härlig "må-bra-låt" på svenska - och med sväng.  En eftermiddag med charming, högklassig musik och sång. Med ett fint storband och en sångerska som både är bra och är populär!

En notering. Personligen tycker jag det är lite trist med svartklädda musiker och sångare i konsertsal som är, förutom strålkastarna, helt i svart. Möjligen var det denna gång just namnet på lokalen som gjorde att alla bar svart, med någon liten diskret färgklick hos någon av de kvinnliga musikerna.