Ger valrörelsen någon ledtråd?

Piteå den 26 aug 2014, Knappt tre veckor till valdagen.

Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.

Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar  i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?

Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?

Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu  mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land.  Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.

De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.

Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade...  Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller,  hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.

Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.

Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets.  Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering.  I vart fall inte i nuvarande mening.

Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men....   Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.

Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.

Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.

Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen.  Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.

Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga.  Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...

Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.

Demokratibloggen2. Yttrandefrihet, utan att hotas?

En av de faktorer som ligger bakom demokratins kris är de hot emot integritet och därigenom också emot yttrande- och åsiktsfrihet, som blivit allt tydligare under de senaste åren, säg dryga halvdussinet år.
En fara, som måste beaktas allvarligt, och göras något åt, det är hur offentlighetsprincipen kan användas, missbrukas, för att komma åt meningsmotståndare för att hota och skrämma dessa till tystnad. En metod som är vanlig bland extremiströrelser som inte hyllar demokratiska principer.

Se denna text häromdagen, länk. Rubrik: "Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack"
 
Som jag ser det är offentlighetsprincipen till för att myndigheterna och den av oss valda överheten inte ska kunna hemlighålla vad de gör, att vi ska kunna kolla vad de gör. Dvs ska vara ett demokratiskt instrument emot maktmissbruk.  Att den kan användas i motsatt riktning, för att trakassera medborgare som t ex genom upprop i en fråga uttryckt sin åsikt, det kan inte vara rätt. 

Man kan också se hur "debatten" mellan människor alltför lätt förgrovats och hur folk grovt förolämpas i vissa internetsammanhang. Det s.k. internethatet. Där åsiktsfriheten används inte för att diskutera åsikter utan för att förolämpa, trakassera och hota andras integritet. 

Integriteten skadas också, och därmed yttrande- och åsiktsfrihet genom det man kan kalla FRA-lagen och det kluster lagar som hänger ihop med det. Genom massövervakning, massregistreringar av allt vi gör på internet så upplever många att det inte bara är helt onödiga (och ineffektiva) åtgärder för att bekämpa det som sägs vara avsikten, utan också upplevs som just ett hot emot åsiktsfriheten. Med följd att fler och fler tvingas till självcensur av vad de skulle vilja skriva och debattera.
Även om de flesta (?) nog tror att vi lever i ett demokratiskt samhälle, med yttrande- och åsiktsfrihet, så ger FRA-lagarna, DLD etc överheten och dess myndigheter stora möjligheter att "komma åt" de som har andra åsikter än dagens makthavare. Och nya makthavare behöver inga nya instrument för att registrera (och förfölja) folk p g a deras åsikter.

Det är självklart att misstron emot politikerna ökar med sådan lagstiftning. 
___
Del 1 i denna serie "Demokratibloggen", finns på denna länk. 

Apell för försvaret av demokratiska värden

Se detta som en appell för att bevara demokratiska värden.

Vill delge er detta. Hämtat från Henrik Alexandersson, bloggaren HAX, därefter min kommentar:

"Nu börjar det sippra ut information om Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden och NSA.

Till exempel uppges att svenska FRA skall ha ägnat sig åt "ekonomiskt spionage" mot bland andra Brasilien.

Detta är föga förvånande. Och de frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?

Likaså bekräftas uppgiften om att FRA via NSA:s Xkeyscore-databas kan komma åt uppgifter om svenskar och svenska förhållanden – till exempel från sociala nätverk som Facebook.

De frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?

Räkna inte med att regeringen frivilligt tar debatten."
---
I SR i morse (13 maj) så refererades i klartext att USA (myndigheterna med politiskt stöd)  har som mål en övervakning som omfattar ALLA, i hela världen. Att samla uppgifter om ALL telefon- och internetkommunikation.  Inget hymlande. Och att Sverige genom FRA är en av de främsta och lydigaste lakejerna i denna enorma övervakningsnojja. Och att USA genom FRA/NSA är mycket nära att uppnå sitt mål, att täcka de luckor som funnits för fri kommunikation.

Det är ingen tvekan om att Ryssland har en fullständig övervakning över medborgarna, liksom China och några till diktaturstater.  Låt oss inte tro annat. Att Putin låter Snowden bo i Moskva är en taktisk gest för att inbilla världen att han är för "demokrati". Och för att reta USA givetvis.

Vi måste inse att staten inte är god. Och de "legala" verktyg som nu skapas,t ex genom FRA-lagen etc, så kan nya, auktoritära regimer bara följa lagarna och göra oss ont än värre.  Både i Sverige och USA (och andra tidigare stabila demokratier) håller statsmakten på att ockuperas av mer eller mindre ideologilösa styren genom politiker som ser makten i sig som viktigare än att  arbeta för en demokratisk ideologi.
Dock har vi fortfarande chansen att rätta till detta uppenbara och nära hot mot demokratin och våra mänskliga rättigheter som integritet och fri yttrande och åsiktsfrihet  och kampen emot rasism och extremism åt olika håll. Rasismen kan ha en grogrund i de ökande klassklyftorna i Sverige.

Vi har i Sverige chansen nu först i valet till EU-parlamentet att strunta i småfrågorna och välja in piratpartiet som är det enda som fullt konsekvent värna  integriteten som ett demokratiskt värde.
Sedan kan vi ge både Sverigedemokraterna och gammelpartierna en nyttig näsbränna genom att rösta in piratpartiet i Sveriges riksdag. För demokrati och emot rasism, konservatism och socialism.

Är integritet viktigt? Och vad har piratpartiet med det att göra, och vad har det - och andra - gjort?

I anslutning till min bloggpost om och delning av en DN-artikel om folkpartiets (ev.) pålitlighet i integritetsfrågan uppkom en livlig debatt på Facebook. Jag vill därför göra en del påpekanden och klargöranden.
 Jag anser att den personliga integriteten är viktig. Det ska mycket till för att den ska kränkas, exempelvis starka och konkreta misstankar om grov organiserad brottslighet eller brott mot rikets säkerhet (spioneri). Att utsätta stora grupper av medborgare, eller till och med hela folket,  för en kollektiv omfattande spaning, registrering, och användande av sådana data för att t ex genom upprättande av sociogram och tro att det är förenligt med bevarad personlig integritet och rättssäkerhet i ett demokratiskt samhälle, det går inte ihop. Sådan "spaning", som i Sverige sker genom FRA med stöd av FRA-lagen och genom det datalagringsdirektiv (DLD) som nyligen Europadomstolen ogiltigförklarade i ett uppmärksammat domslut,  den är integritetskränkande - och ineffektiv. Trots datorer är det sådana enorma mängder information att det är väldigt tidskrävande, dyrt och dessutom osäkert då det är enorma svårigheter att rätt analysera data sorterade efter ett antal sökord.

Sveriges riksdag har vid flera beslut ändå genomdrivit FRA-lagen (ett helt kluster med lagar) och DLD. Det senare med en, som det visat sig felaktig hänvisning till att EU krävde det. Hade man inväntat Europadomstolens beslut hade man undvikit både det olagliga beslutet och diverse kostnader.
Citat ur DN "  (det har hävdats)  att Sverige var ”skyldigt att införa” direktivet, men detta är en felaktig historieskrivning. I själva verket hade regeringen kunnat vägra att införa datalagringen, med hänvisning antingen till den granskning EU-domstolen utförde av direktivet, eller till att EU-kommissionen själva inte följt det EU-reglerna krävde i form av utvärdering av datalagringen inom uppsatt tid.

Så föreslog Piratpartiet att regeringen skulle agera – och nu vet vi att våra förslag hade fungerat. Regeringen hade, om man tagit strid för integriteten, fått rätt i EU-domstolen. De böter Sverige tilldömdes kommer vi nu efter EU-domstolens dom att få tillbaka. Sverige hade således inte förlorat någonting på att stå upp för sina medborgares mänskliga rättigheter och vägra datalagra, men regeringen valde likväl att införa datalagringen." 

Piratpartiet (pp) gick alltså emot införandet av DLD.  Pp gick givetvis emot även FRA-lagsklustret. Även det trumfades dock igenom i riksdagen, trots intern opposition inom flera av regeringspartierna. Vid 2009 års val till europaparlamentet kom dock pp in, och fick två mandat!

Nu är det dags för val i år både till parlamentet och till Sveriges riksdag. Var står partierna idag?
Först ska vi veta att det motstånd, uppenbarligt taktiskt, som fanns inom den rödgröna oppositionen som sådan inte finns idag. Möjligen kan man se vissa rester av det inom miljöpartiet och vänsterpartiet. Sossarna har återgått till Thomas Bodström-linjen att säga ja till massövervakning. De kritiker som fanns inom fp, c och m har tystats och/eller utmanövrerats på olika sätt.  Det enda de uppnådde var några marginella och värdelösa "säkerhetsgarantier" av myndigheter med munkavle och som verkar helt lojala till FRA.

Fler angrepp emot integriteten i data- och internetområdet har gjorts under de gångna åren, men den enda myndighet som verkar ha kraft att stå upp för integriteten är Datainspektionen.

Inför årets olika val anser jag, och många andra, det viktigt att integritetsfrågorna kommer upp på den politiska dagordningen igen. Och att det märks i valresultatet. Vilket just nu inte verkar kunna ske på annat sätt än genom att piratpartiet dels fortsätter i europaparlamentet och dels kommer in i Sveriges riksdag. De smärre positioneringar som skett av enstaka individer inom andra partier verkar inte helt trovärdiga, dels för att de kommer först nu, dels för att partierna som sådana verkar fortsatt hålla hårt i partipiskorna för att försvara lagar som införts med motiveringar och under premisser som inte stämmer.

(Se gärna fd fp-riksdagsmannen och försvarsexperten Hans Lindblads mördande kritik. Finns på denna blogg under sidrubriken "Hans Lindblad" tillsammans med andra inlägg av honom i frågan.)


Att piratpartiet är emot FRA-lagsklustret (motto: riv upp, gör om, gör rätt) är väl allom bekant. Och det bör det vara också att det är emot DLD, se annars denna länk, med motiveringar. Det är skamligt att justitieministern (Beatrice Ask m) fortsätter att krångla och vill behålla DLD, det förefaller mig vara rena domstolstrotset!

Men vad har piratpartiet gjort i eu-parlamentet? Det har ju i dessa dagar ifrågasatts i media. Här några svar och länkar.

Eu-parlamentarikern Christian Engström har bl a lyft fram att man fått parlamentet att försvara nätneutraliteten, se denna länk.
Den andra representanten, Amelia Andersdotter, som anklagats för dålig närvaro i utskottsarbetet, redovisar öppet i denna länk en transparensrapport om vad hon gjort. Där redovisar hon också vilka eu-texter hon arbetar med!  Liksom vilka som "lobbar".....
Det var ju Amelia A som SR m fl påstod varit mindre aktiv. Deras granskning tog inte hänsyn till att hon tillträdde i mitten av mandatperioden då piratpartier  fick en extra plats på grund av Lissabonfördraget.)

En mera samlad och koncentrerad sammanställning finns också i följande länk med rubriken Piratpartiet levererar i EU. Huvudpunkterna där är Stoppat ACTA-avtalet, Fått stöd för upphovsrättsreform, 
Försvarat skyddet av personuppgifter, Försvarat rättssäkerheten för misstänka fildelare. Allt detta har med integritet och rättssäkerhet att göra! 
Därtill redovisas ett antal andra saker de arbetat och arbetar med. 

Detta gäller således europaparlamentet. Att riva upp och få stil på FRA-lagarnar, inklusive att stoppa andra myndigheters nyttjande av "FRA-shoppen",  det är givetvis något som måste ske i Sveriges riksdag. Och att få regeringen att följa och respektera Europadomstolens beslut om att underkänna datalagringsdirektivet är också primärt en svensk uppgift.

Integriteten viktig för Hans Blix

Hans Blix, fd utrikesminister i Ullstens fp-regering, FN:s chefskärnvapeninspektör i Irak, chef för IAEA mm, och troligen mera känd och uppskattad utanför Sveriges gränser än här hemma intervjuades i SVT igår i programmet Min sanning. 

Visserligen är Hans Blix en bra bit äldre än vad jag är, men jag har faktiskt stött på honom några gånger uner mina aktiva år (Hans Blix är ju fortfarande aktiv, om än numera huvudsakligen som debattör och skribent). Jag ledde något torgmöte med honom under valrörelsen 1979 och möttes lite under kärnkraftsomröstningen 1980. Nå, några djupare spår satte inte detta, men dessutom har jag ju sett och hört en hel del om hans åsikter och verksamheter både före och efter detta. I både Hans Lindblads biografi över Sven Wedén och Ola Ullstens memoarer så förekommer Hans Blix i hedrande sammanhang.

När jag nu såg den långa intervjun med Hans Blix, 85 år, så är det två saker som slår mig, förutom en del nya bakgrundsfakta som framkom i programmet. 

Det ena är Blix allmänna attityd, inställning till hur man bör agera och vara som människa - och politiker. Att analysera, att försöka vara lugn och behärskad och diskutera sakligt. Att inte låta känslorna, som man givetvis har, inte ta över förnuftet. Att inte vara dryg och överlägsen men kunnig och vänlig och blygsam. Inte att omfamna vidriga motståndare, men att vara hövlig och resonera. Både för att få fram fakta och ståndpunkter och för att få framföra sina egna synpunkter för att övertyga - kanske nå resultat. Och där det ibland kan vara viktigt att till och med försöka få ett lättsamt och humoristiskt samtalsklimat.  Utan att för ett ögonblick förlora fokus. 

Jag ska inte gå in på alla intressanta fakta om de många områden han varit verksam inom, om hur USA smutskastade honom för att han inte hittade några kärnvapen i USA, som skulle rättfärdiga USAs angrepp på Irak. USAs styrande (dvs George Bush rådgivare) var ju väldigt skjutglada, och de startade ju kriget mot Irak, trots att det inte fanns några bevis på kärnvapen. Vilket USA senare själva kunde konstatera också, Hans Blix hade alltså rätt. 

Nej, det andra jag vill nämna är hur skeptisk Blix är emot "den överdriva ivern" med avlyssning på alla de sätt som idag blivit så framträdande bland dagens politiker. Och att terroristhoten överdrivs för att motivera övervakningen, signalspaning etc. Jag fann att Blix resonemang i detta, som i och för sig inte gavs tid att vidare utveckla, hade klara likheter med Hans Lindblads syn på sådant som FRA-lagen och liknande. 

Jag är tämligen övertygad om att Hans Blix om han varit ansvarig för eller tillfrågad i dessa sammanhang inte skulle ha medverkat till FRA-lagen, datalagringsdirektivet och annat i samma anda.  Tvärtom.. Integriteten verkar vara ett viktigt demokratiskt värde för den lugne och behärskade Hans Blix. Som inte tål billiga och tarvliga argument. 





    .    

Säkerhetsbyråkratins agerande oroar och är kontraproduktivt

Demokrati innebär att folket ska veta vad de som väljs till folkets företrädare på beslutsnivå står för, även i praktiken, dvs även vad de faktiskt gör för att bevara demokratin.

När de folkvalda inte gör så, utan till och med överlåter till tjänstemän och myndigheter att göra ingrepp i medborgarnas frihet och grundläggande demokratiska rättigheter som integritet, yttrande- och tryckfrihet, begränsningar i offentlighet etc, då är det viktigt och nödvändigt att makten granskas. Att oklara lagar granskas, att myndigheternas övertramp av lagar granskas och påtalas, avslöjas.

Det är varje oppositions uppgift, om där finns verklig opposition. Det är massmedias absolut främsta uppgift. Och när media inte förmår det får vi lita till att enskilda medborgare hjälper oss andra och media för att vi ska få veta vad som sker. Så vi kan reagera och utkräva ansvar av de som misshandlar demokratin.

Därför är Edward Snowden en hjälte för försvar av demokratin. Därför kan man starkt ifrågasätta mycket av det hysch-hysch kring det som ledande politiker och övervakningsbyråkrater kallar för "säkerhetspolitik".

Därför ska det inte behöva finnas minsta misstanke att byråkraterna/ämbetsmännen tar över ratten från politikerna. SÄPO, FRA och vanliga polisen ska skydda demokratin, inte undergräva den. Myndigheterna ska, vilket t ex Datainspektionen verkar göra, fullgöra de order som de folkvalda ger. Och självfallet ska politikerna skydda de demokratiska värdena, inte massövervaka oss medborgare i varje steg och åsikt.

I Sverige inskränktes tryckfriheten, med anor från 1700-talet, under andra världskriget av underdånig hänsyn till diktaturens nazi-Tyskland. Integritet och åsiktsfrihet kränktes av socialdemokratin genom den s k IB-affären och det s k SAPO.  I dagens Sverige har,  delvis med start i diskussionerna kring FRA-lagens tillkomst 2008 och därefter, dessa frågor aktualiserats allt mer. I bakgrunden låg då 11 sept 2001 och den terroristskräck som Bush-regimen i USA utnyttjade för allt kraftigare inskränkningar i människors vardag. Genom att, med åberopande av terrorism, inskränka demokratin.

Jag reagerar därför starkt emot hur luddiga lagar införs, som ger möjlighet till regering och myndigheter som FRA och SÄPO till helt fri tolkning av dessa lagar, till ändamålsglidningar, till hur tillsynsmyndigheter antingen verkar blunda för eller inte får faktisk insyn i hur "säkerhetsmyndigheter" agerar.

Jag inser och vill givetvis att Sverige ska ha ett försvar och även skaffa sig kunskap om främmande makters eventuella dolska planer gentemot Sverige som stat. Men jag vill inte att demokratin ska avskaffas under sken av att skydda den. Svenska medborgare ska inte massövervakas. Spaning ska ske efter misstanke och utan att kränka människors integritet, och inte ske så att folk blir skrämda från att ha och uttrycka åsikter som inte är desamma som makthavarna har.

Jag är oroad av att svenska folket inte verkar mera oroat än det borde vara.

Jag noterar att nu torsdag morgon den 19 dec  meddelar SR att SÄPO döljer för tillsynsmyndigheterna vad de sysslar med. För att undvika "missförstånd". Hur ska t ex Datainspektionen kunna sköta sin tillsyn då? Och kanske är det faktiskt så att t ex Datainspektionen  förstår.... och det är det som SÄPO är rädda för.  Det oroar mig. 

 SR meddelar vidare att i USA får NSA (smått överraskande) stramare tyglar och kongressen ska ha större insyn. Obama är uppenbarligen oroad och kanske t o m en aning överraskad över hur NSA lever sitt eget liv (i tätt samarbete med FRA).

Dessutom verkar det fullt klart att det beslut som nu tagits i Brasilien om inköp av svenska JAS-plan, det har som en viktig bakgrund hur irriterade de i Brasilien är över hur USA, genom NSA, avlyssnat (spionerat) på Brasilien. Därför ger de USA en näsbränna, köper svenskt i st från spionlandet USA.  En sund reaktion!

Det är ju ingen direkt överraskning att den övervakning och att "modernt" spioneri i hög grad är riktat emot ekonomiska intressen också, eller spiller över sådan information. Det borde även svenska myndigheter och ännu mer vår regering inse allvaret av. Liksom de konsekvenser det kan ge i det internationella, fredliga samarbetet för vår säkerhet!

Jag tror inte (hoppas inte) att  FRA trots det intima samarbetet med NSA, varit inblandat i USA avlyssnande spionage emot Brasilien. Men tänk om, och om det avslöjas, hur skulle Brasilien reagera då? Bryta affären om JAS?
Och hur kan FRAs agerande, med eller utan samverkan med NSA,   inverka negativt på internationella affärer i vårt närområde? Förr eller senare upptäcks ju det. Och blotta misstanken kan ju skada.

Detta överdrivna spionerade, övervakande utan urskiljning, misstänkliggörande av vanliga medborgare, det är alltså kränkande av demokratin, försvårar säkerhetsskapande samarbete med vår omvärld, och kan till och med drabba oss/Sverige ekonomiskt.

Både "liberaler" och andra röstade för inskränkt yttrandefrihet.

Riksdagen röstade nyligen med stor majoritet FÖR inskränkningar i yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen. Varför? Är samma ledamöters inställning till FRA-lagens yttrandefrihetsbegränsande effekter en förklaring. Dvs man anser inte att yttrandefriheten är en grundvärdering i ett demokratiskt samhälle?!
Man gick alltså emot den princip som i Sverige varit helig allt sedan 1766! (OK, med smärre avsteg under andra världskriget av rädsla för nazi-Tyskland.)

En förteckning över hur riksdagens ledamöter röstade finns i denna länk: http://niklasstarow.wordpress.com/2013/12/01/riksdagens-ledamoter-som-ar-mot-yttrandefrihet-har-ar-listan/

Antalet frånvarande vid omröstningen var hög, och jag vill i några fall gärna tro att det var en slags tyst protest. Tyvärr tror jag att i de flesta fall var det bara en vanlig utkvittning.

Yttrandefrihet och tryckfrihet går hand i hand. Men märkligt nog inte ens för ledamöter i det parti som kallar sig liberalt (folkpartiet), inte för de frihetsälskande fria bönderna i cp, inte för den numera "demokratiska"  högern=moderaterna.
Och den debatt som föregick detta beslut var märkligt lite uppmärksammad.
Men en påminnelse om vad det innebär kan vi läsa i detta inlägg i UNT.

http://www.unt.se/kultur/en-bit-av-demokratin-har-rostats-bort-2731002.aspx

Honnörsord som liberalism och demokrati klingar falskt när de används av de som röstade för dessa inskränkningar.

Hur kan partipiskan så styra röstandet i svensk riksdag?

FRA, vems är det? Om samarbete och ev laglighet. (Tillägg)

Har försökt samla ihop en del tankar betr FRA, dess samarbete med NSA (USA), vem som spionerar på vem, varför och på vems uppdrag och intresse. Om det finns stöd i den märkliga FRA-lagen. Etc

Det alliansfria Sverige övergick till att alltmer säga sig vara neutralt. Vilket det ju aldrig varit, egentligen. Sverige har fegat för stormakter oavsett vilka de varit. Nazi-tyskland, Sovjet mm..  Men vi har dock, framför allt genom Erlander (s-statsminister) samarbetat med NATO (USA) pga en samhörighet med demokratierna, allt sedan 50-talet.  Det skedde hemligt, för att inte irritera Sovjet. Vilka dock rätt snabbt givetvis blev underkunniga om det.
Liksom givetvis terrorister (som knappast är ett hot mot statens säkerhet, jfr Hans Lindblads resonemang om detta) känner till och vet att undvika att använda de media och de kanaler som kan avslöja deras aktiviteter!
Läs denna länk betr behovet av en folkets underrättelsetjänst.

Jag menar att det är viktigt att Sverige har en underrättelseverksamhet, håller koll på hur andra makter, som kan misstänkas ha onda avsikter betr Sverige, beter sig. Så ser ju verkligheten ut. Och "spioneriet" kan ha olika former.

Självfallet var FRA en ggn avsett vara folkets underrättelsetjänst gentemot de utländska makters förehavanden som kunde hota Sveriges självständighet som stat. Men i och med att folkets representanter handlar bakom ryggen på folket och inte ens försöker förankra sina beslut om att låta FRA dels spionera på folket, dels samarbeta med annan makt för att låta den "köpa" och beställa spioneri för eget syfte, som givetvis inte behöver sammanfalla med Sveriges intressen, och att främmande makt genom detta samarbete tillåts att spionera på svenska folket - om ALLT, så kan knappast FRA betecknas som varande i  folkets tjänst, utan i Överhetens/maktens tjänst för att hålla folket okunniga om avlyssningen och för just spionerna på folket .
Att Carl Bildt menar att FRA är viktig, det visar att han som makthavare vill ha koll på svenska medborgare, eftersom det numera verkar vara huvuduppgiften.

Min grundinställning är att det är makten som ska kontrolleras av medborgarna. Inte tvärtom. Medborgarnas integritet och privatliv ska inte kränkas, varken av den svenska makten eller via samarbete mellan FRA och NSA av  USA eller andra.

Läs också gärna denna intressanta text i samma ämne, av Gun Svensson, bloggaren FarmorGun.

Det Edward Snowden gjort, det är såvitt jag kan se, är att fungera som en medborgarnas kontroll av hur makthavare i olika länder agerar mot oss medborgare. Vilket makten döljer t ex genom att både sekretessbelägga och genom att luddigt hänvisa till "terrorism".  Makten/staten är per definition inte god. Ger vi staten/makten möjligheter, lagliga eller inte, att kontrollera och därmed styra oss lever vi farligt. Och även om staten just nu kan vara tämligen (?)  "god" så ligger fältet fritt för vad som kan ske med andra maktinnehavare.

Det uppdrag granskning visade häromkvällen genom de dokument de hade var att det som FRA/NSA först och främst sysslade med var verksamhet riktad emot vanliga människor, medborgare bl a i Sverige. "Spaning" mot människors privatliv.

FRA/NSA hackar våra datorer. Jag vill påpeka att FRA saknar mandat att göra det! Det ingår inte i FRAs uppgifter! FRA får (tyvärr) "signalspana" rätt hejdlöst,  men riksdagsbeslutet säger inte att de får gå in och hacka folks datorer.

Också FRA måste följa (den alltför tillåtande) "FRA-lagen".  Se t ex vad Dagens Arena skriver.

Tillägg. En länk till ett inlägg av advokatsamfundets Anne Ramberg i SvD om framför allt den "domstol" som är satt att hålla koll på FRA.
På sin blogg skriver idag även Mark Klamberg bl a detta:  "Den enda instans som skulle kunna pröva försvarsunderrättelsedomstolens bedömning huruvida aktiv signalspaning är tillåten blir därmed Europadomstolen i Strassbourg. Klagomål måste lämnas in inom sex månader efter tidpunkten för kränkningen blev känd/avslutades. Min bedömning utifrån artikel 8 är att aktiv signalspaning kan vara tillåten enligt Europakonventionen om det finns tillgänglig och förutsebar lag. Jag menar att signalspaningslagen brister vad avser förutsebarhet."

Integritet är en mänsklig rättighet, fr f a för "vanligt folk" Betr FRA och dagens skandaler

Hur hänger det ihop detta med FRA,  FRA-lagen och de avlyssningsskandaler som i dessa dagar poppar upp hela tiden. Där både USA, Storbritannien och Sverige är inblandade. Uppenbarligen i ett mönster som vi inte riktigt velat se. Om än anat.
Nå, nu slipper jag försöka reda ut det här. För det har andra gjort.
Först några skäl för att FRA-lagen ska avskaffas. Och ev ersättas av något rättssäkert som inte kränker vår integritet.

1. FRA-lagen bryter mot grundläggande demokratiska principer
2. Signalspaning hör inte hemma i civila kommunikationsnät
3. FRA samlar enorma mängder data om oskyldiga
4.  De rödgröna går inte att lita på betr viljan att riva upp FRA-lagen
5. Alliansregeringen kan vi lita på att den inte kommer att riva upp FRA-lagen
6. Integriteten går före effektiviteten
7. Vågar regeringen redovisa omfattningen av FRAs spaning?
8. FRA-lagen innebär ett permanent undantagstillstånd 

Idag ser vi att FRA samarbetar med andra liknande organ i USA och Storbritannien, ja kanske med fler. Oftast har det förnekats, samtidigt som de sagts att det är "naturligt" med sådant samarbete, som brukar kallas "informationsutbyte". 

Vi kan i hög grad tacka E Snowden för att han avslöjat det enorma avlyssnandet som amerikanerna sysslar med, delvis tidigare förnekat, delvis också okänt - i vart fall för ett antal statschefer i "vänligt sinnade stater", vilka med all rätt blivit upprörda.  

Fortfarande finns det politiker och "säkerhetsbyråkrater" som anser att denna gigantiska övervakning och avlyssning är viktig för staternas säkerhet och för terrorbekämpning. Några direkt konkreta bevis för har vi aldrig fått, däremot svårkontrollerbara antydningar. Däremot vet vi att det som samlas in är sådana enorma volymer att de är minst sagt svårhanterbara rent praktiskt, i synnerhet om eventuellt viktiga data ska kunna vaskas fram snabbt. 

När nu diverse höjdare blir upprörda över att deras samtal med mera registreras och avlyssnas, så ska vi veta att de är inte ensamma om att hamna i FRAs och andra avlyssnares garn. Det blir eller kan vi alla bli. Och höjdarna är ju de som godkänt och sanktionerat avlyssningen/registreringen. Så jag frågar mig varför de blir så upprörda?  Det är ju så de vill ha det för deras undersåtar... 

Nu menar jag att integritet är en mänsklig rättighet, att inte i oträngt mål behöva bli avlyssnad, registrerad och kartlagd, inpassad i sociogram etc. Det kan givetvis ibland behövas och vara lämpligt med något slags signalspaning mot individer eller grupper av individer som sysslar med spioneri, terrorförberedelser eller liknande grov kriminalitet. Men då mot misstänkta. Inte mot hela folk. För att det är integritetskränkande - och kan missbrukas t ex för att bekämpa andra åsikter än de av dagens överhet godkända. Dvs kränker yttrande- och åsiktsfriheten. Dessutom är det inte effektivt och väldigt resurskrävande. 

Och som Gun Svensson, "Farmor Gun",  skriver i sin bloggpost av 3 november : Signalspaningen missar folkets signaler. 

Där har hon en viktig poäng. Signalspaningen fjärmar makten från folket. Med FRA-lagens metoder så avlyssnar de folket, men förmår inte tolka vad folket vill. Att avlyssna är inte detsamma som att höra och förstå! 

F.ö. är Gun Svenssons text en utomordentlig genomgång av dagsläget beträffande säkerhetsindustrin och hur våra politiker inte förstår hur de genom att följa "FRA-byråkraternas" intentioner gått ifrån grundläggande demokratiska principer. Hon citerar med gillande en DN-artikel av Peter Wolodarski. Ett citat som är väl värt att läsa. Hon har också ett stort antal andra små citat och länkar till artiklar som är värdefulla att ta del av för den som vill sätta sig in i denna problematik - och varför massövervakningen är så farlig.  

Jag rekommenderar i hög grad hennes text till läsning. Gun Svensson menar dessutom att inget annat parti än piratpartiet är att lita på in integritetsfrågan. 

Det kan också vara viktigt att repetera hur FRA-lagen kom till, och varför den inte borde ha kommit till genom att läsa fd riksdagsmannen Hans Lindblads skarpa analys av detta. 

Läs här och här. 

Massregistrering och demokrati - vi får inte skrämmas till tystnad

Apropå detta med registreringsraseriet. Både betr romer (i flera register) och andra.

I grunden är detta massregistrerande tillkommet för att det finns en vi-dom-känsla hos dels myndigheter, dels hos politiska makthavare som har svårt med att inse vad demokrati innebär. Man vill ha koll på vad folk gör, vad folk tänker, alla misstänks, och man vill inte att folk ska våga säga, skriva och tycka fritt.

Därför vill och får FRA en lag (det som kallas FRA-lagen) som tillåter det mesta, med en fernissa av tillsyn som ska låta oss tro att de gör bara "behagliga" ting, lagligt. Men som gör det legitimt att konsekvent bryta till och med emot de alltför vida lagar som finns. 

Därför köper och säljer eller byter  "våra" myndigheter uppgifter om oss som myndigheterna behagar. Därför känner enskilda polismän och andra tjänstemän att det är OK att göra som de själva vill - och de upprättar register ("analysfiler") "som kan vara bra att ha, utifall att"...  utifrån alla möjliga  och omöjliga sorteringsprinciper där etnisk tillhörighet bara är en grupp. När det gäller FRA finns i praktiken ö h t ingen begränsning till grupp - allt om alla kan tas in.  

Minns begreppet sociogram. Skyldig genom bekantskap, med bekantas bekanta, genom att råkat ha befunnit sig på en plats där något hänt samtidigt, eller tidigare eller senare. 

Genom registren så säger sig  polis m fl bekämpa brott och terrorism. Men det klarar de ju inte! Massregistren blir för stora och ohanterbara. 

Självfallet måste polisen få föra anteckningar över misstänkta. Men inte över andra, inte över hela grupper. Och så fort någon inte är misstänkt längre ska den tas bort ur dessa tillfälliga "analysfiler". OCH man kan och får inte registrera hela grupper eller ett helt folk.  Det är emot alla demokratiska principer. 

Därför  får vi  inte låta oss skrämmas att hålla tyst. Då har dessa demokratins dödgrävare vunnit. 

"Vem tror du att du är? "

"Vem tror du att du  är?" 
Det är ju tveksamt.
Men polisen vet. Och SÄPO + FRA. Och därmed även våra översåtar. 
 Det vill säga.  De tror sig veta. Och de säljer eller byter bort och till sig det som de tror sig veta om dig, 

Den vettlösa registreringen av romer är bara det senaste i denna allt mer hysteriska jakt från myndigheternas sida på allt och alla. Att samla på sig, massregistrera allt mellan himmel och jord, bara för att det kan vara bra att ha.  Alltså, varje människa är misstänkt för något - förr eller senare. Utom förstås myndighetspersonerna själva. Med eller utan sanktioner uppifrån. I detta land utan civilkurage. 

När ska detta sluta?  
Började det med Watergate? Knappast, men det var ett steg i fel riktning. Men mera fart på eländet blev det i och med September Eleven 2001. Och i Sverige ytterligare några rejäla snäpp i och med FRA-lagen, som öppnade fördämningarna för alla övervakningsgalna byråkrater och politiker. 

Det har länge varit dags att sätta klackarna i backen och stoppa detta. Men det behövs rejäla besked från väljarna.  Att piratpartiet kommer in i riksdagen nästa år kunde vara ett sådant besked. 

Liberaler och andra betr dagens integritetsskandaler

Björn Elmbrant beskriver i Dagens Arena  hur en del mer el mindre liberala företrädare för c och fp agerat i frågan om FRA-lagen. Detta mot bakgrund av dagens skandaler på temat.  Med en liten släng på slutet om Birgitta Ohlssont. 

Men visst är det intressant att Elmbrant (s) inte frågar sig var sossarna står idag. Som  Gun Svensson, piratpartiet, påpekar i en kommentar på Facebook. . Man kan konstatera att liberalerna sitter trångt idag inom fp och c, att m också manglade ner den i denna fråga liberala företrädarna. Reinfeldt var verkligen brutal i sitt fördömande av de som tyckte annorlunda som han gjorde - och gör.  Socialdemokraterna sade så sig vilja riva upp FRA-lagen, men idag finns inga som helst liberaler inom sosse-partiet i alla fall. Ingen i de ledande skikten som hittills vågat öppna munnen i alla fall. 

De liberaler som finns idag, de är pensionerade (oftast folkpartister, som Hans Lindblad m fl), som "förflyttats" ... eller  är partilösa. (som jag).  De har åkt ur riksdagen eller tystats.  De centerpartister som ett tag vare emot FRA-lagen är tysta. Ett litet undantag verkar ändå EU- och demokratiministern Birgitta Ohlson. Hon röstade inte för FRA-lagen, men förhoppningen från partiledningen (Jan Björklund och Johan Pehrson) var väl att hon skulle hålla tyst när hon fick bli minister...  Det verkar inte riktigt ha lyckats, hon har ju t o m käftat emot  Reinfeldt och nu protesterar hon och säger att det gått för långt.  Det är ju i alla fall något. 

 Men tyvärr lyssnar inte media på de liberala protesterna från partilösa eller besvikna liberaler inom partierna. Och trots att media uppmärksammar skandalerna i sig, så blir det bara krusningar på ytan i opinionen ... 

Vad händer med demokratin, med integritet och mänskliga rättigheter om till och med de partier som säger sig vara liberala sviker?  Att partier som förespråkar andra ideologier sviker, som sossarna, det är ju inte annat att vänta.  

Pressfrihet och yttrandefrihet är ingen självklarhet, ens i Sverige.

Ingress till PT:s ledare idag den 3 maj. PRESSFRIHETENS DAG. Idag, den 3 maj, firas pressfrihetens dag runt om i vår värld. I länder där pressfrihet råder firas detta och där den saknas manifesteras frihetskampen. Idag kan vi alla bidra till att lyfta fram det demokratiska värde som pressfriheten har och ge stöd åt de som kämpar mot censur och förtryck.

Piteå-Tidningen har en viktig ledare idag om pressfriheten och dess villkor.  Läs den! PT är en s-märkt tidning och dess politiske redaktör är till och med ett fd s-kommunalråd i Arjeplog. Jag skulle dock vilja karaktärisera PT som en "oberoende s-tidning".  Dvs självklart i det mesta socialdemokratisk, men utifrån ledarskribentens synvinkel. Vilken inte alltid är densamma som partiledningens. Och s-partiets ideologi är ju alltmer svår att definiera. Vilket i o f sig gäller de flesta av dagens partier. 

Nå, det "oberoende" borde gälla alla tidningar, som inte är direkta medlems/propagandatidningar för partiledningens röst.  Och i detta fall, pressfriheten, kan jag konstatera att PT med åren blivit alltmer medveten om den granskande uppgift som en tidning har gentemot makten. Makt korrumperar, och då kan man inte som tidning undanta att granska även det parti, som tidningens ledarsida stödjer ideologiskt (i den mån det går att urskilja ideologier idag).

PT skriver att press- och yttrandefrihet är demokratiska självklarheter, men att den måste omfatta alla människor och ständigt är hotad. Därför måste vi ständigt värna om den. 

"Den fria pressen är inte lätt för makten att handskas med. När den fria pressen fungerar som bäst är den en vagel i ögat på de som innehar makten. Den granskning och bevakning som pressen utför är inte alltid angenäm för den som sitter på maktens medel. Det kan därför vara lätt att vilja begränsa pressens möjligheter att verka och utföra sitt samhällsuppdrag. Frestelsen att vilja påverka och kontrollera pressens sätt att utföra sitt arbete kan vara stor, och har man inte i ett samhälle en medvetenhet om detta kan en utveckling i negativ riktning gå fortare än vi anar och tror. Den fria pressen står således under ett latent hot som vi inte får ignorera."

PT (Bengt-Urban Fransson) påpekar också de hot som finns emot de digitaliserade arenorna, att makten även där ofta söker begränsa friheten att fritt få uttrycka sig, påpekar hur makten blir alltmer sofistikerad i sin strävan att förtrycka det fria ordet.  Att metoderna idag kan innebära risken att många  idkar självcensur, för att inte komma i kläm själva. 

Där vill jag stryka under risken för självcensur. I Sverige har vi sett hur de riskerna ökat i och med FRA-lagen och andra lagar i samma anda.  En del debattörer och kritiker av makten har själva erkänt att de är mera försiktiga nu. Det är givetvis förödande för den demokratiska debatten i samhället. 

Piratpartiet har inte synts mycket i debatten den sista tiden, media ligger lågt med bevakningen av pp och dess frågor. Det förtjänar påpekas att piratpartiets kritik av FRA-lagen innefattar just detta, risken för minskad demokratisk debatt. 

Sept 11, i glädje och sorg

11 sept 2001. Ja, nog minns jag den dagen. Jag satt och jobbade vid datorn, men hade radion på i bakgrunden... och plötsligt kom "underliga" nyheter, som verkade helt overkliga... Dock "förstod" jag tämligen snabbt att det verkligen var något stort och eländigt på gång i New York. Den fullständiga innebörden tog dock tid att ta in.
Konsekvenserna stannade ju inte "bara" med de tusentals döda vid Ground Zero. Skräcken för terrorism, och vad den kan ställa till, ledde till våldsamma reaktioner. Och en del politiker (George W Bush m fl) använde denna oro för att stifta lagar som kraftigt begränsade medborgerliga fri- och rättigheter på ett sätt som sakligt sett var överdrivna och som inskränkt demokratin. Både i USA och många andra länder, inklusive Sverige. FRA-lagen och andra integritetskränkande lagar och åtgärder får ses som en följd av Sept 11. Därmed kan man i någon mån säga att terrorattentatet lyckades i vidare mening, genom att det lett till demokratiska inskränkningar.

Något som jag faktiskt insåg risken av och varnade för bara några dagar efter attentatet.

Men även denna dag 2003 minns jag genom kombinationen av knivattentatet mot Anna Lindh, och att hon avled av detta - och i kombination med trista personliga erfarenheter denna dag, och de följande, av svensk UD-byråkrati hemma och i utlandet...

Dock denna dag, ytterligare två år senare, blev det en glädjens dag. Vår son föddes. Visserligen sju veckor för tidigt, men ändå! Och nu är han sju år! Så i längden kommer denna glädjande händelse att överskugga det mesta andra detta datum.

Apropå FRA, SvD och Sverker Åström. Bloggar är viktiga

Om FRA-lagen, SvD, Mark Klamberg och Sverker Åström.
Vill uppmärksamma Mark Klambergs gedigna analys av SvD:s ledare om FRA och hur slarvigt den är skriven. Det finns ingen anledning att såhär i efterhand förringa den negativa innebörden av FRA-lagen, tvärtom. Mark ger på sin blogg en djupare insikt i detta än vad SvD förmår. Läs det! Bloggar är viktiga, och ger oftast mera djup och insikt än korta kommentarer på Facebook...

Diplomaten Sverker Åström har avlidit vid hög ålder. En man som kom att utforma den socialdemokratiska utrikespolitiken under decennier. Med mjukhet mot Sovjetdiktaturen och sträng kyla emot USA och Israel. Han verkar inte heller precis ha satt Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar från nazisterna under andra världskriget speciellt högt.

För mig ger lovorden över Åström en fadd bismak. Att en högt uppsatt person blir gammal får inte vara en ursäkt för att man "glömmer", dvs bortser från vad personen stått för inklusive det mindre positiva. Carl Bildts lovord över Åström är ren panegyrik. Det är nästan så att jag får känslan av att Bildt därmed vill överskyla sina egna negativa sidor.

I sin ungdom var, enl uppgift, Sverker Åström aktiv i en nazisympatiserande rörelse, nazistiska Sveriges Nationella Förbund, under flera år under 30-talet. Det kan ses som en ungdomsförsyndelse, som han säger sig glömt, men kan också vara en förklaring till hans avsky för USA och Israel, vilka om än inte invändningsfria ändå var och är demokratier. Möjligen också till att han var så överseende med Sovjetdiktaturen. Åström har också själv uppgett att SÄPO misstänkt honom för att vara Sovjetspion.

Betr Sveriges Nationella Förbund, läs detta.

Ska polisen få använda FRA:s signalspaning. Eller klara sig utan?

DN uppmärksammmar idag att Datainspektionen är kritisk till att den vanliga "öppna" polisen ska få använda FRA (med FRA-lagen) för signalspaning. Det är givetvis en riktig kritik.

Av DN framgår också att Mark Klamberg, forskare på juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, och välkänd bloggare. Han menar att regeringen även borde ha utrett alternativet att klara sig utan signalspaning. Bra alternativ vore, enligt Mark Klamberg, om Säpo och polisen i stället får ut information från teleoperatörerna.

– Man använder sig i dag av liknande metoder för inhemsk kommunikation och borde kunna göra det även för utländsk kommunikation, säger han.

Mark Klamberg menar att det skulle minska risken att man spanar på oskyldiga.

Jag kan bara instämma i både Datainspektionens och Mark Klambergs kritik. Men när nu FRA-lag finns så är det en given följd att fler vill använda den för sina syften. Vilka inte alls var meningen från början. Eller det sas i alla fall inte rent ut.

FRA-lagens kritiker varnade för detta, men FRA-kramarna viftade bort kritiken. Nu ser vi hur det vi befarat inträffar. Har överheten skaffat ett instrument, så blir ropen kraftiga att använda det även till det som det sas inte skulle användas till.

Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

Kluvna känslor inför Annie Lööf (c)

Det är med kluvna känslor jag tar del av det inte helt oväntade förslaget från centerns valberedning till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Annie Lööf (Johansson) har onekligen profilerat sig som en av de mest intressanta inom centern under de senaste åren. Det framhålls hennes ungdom, kommunikationsförmåga, att hon passar både i traditionella centersammanhang som i mera liberala.

Nå, ungdom är inte en självklar merit, dessutom går den över med åren. Det som tillkommer med åren är förhoppningsvis erfarenhet, vilket inte är fy skam det heller. Speciellt inte om den visheten tillkommit också utanför det politiska rummet. Jag har en känsla av att Annie Lööf inte kan ha hunnit med mycket mera än att vara heltidspolitiker.
Hennes verbala förmåga är rätt tydlig, dessutom är hon inte främmande för "sociala media", som Facebook och liknande kallas.

Hon verkar också rätt så liberal, inte minst i ekonomiska sammanhang. Väl så mycket till höger dessutom, vilket för mig är en motsägelse - och som gör mig tveksam. Liberal är ju vänster, dvs motsatsen till höger. Socialliberal är därför inte precis det jag vill kalla henne. Om hon inte ändrar sig, vilket ju inte är omöjligt. En kombination av växande erfarenhet och medvetenhet om centerns utsatta läge kan bidra till en sådan kursjustering.

Hennes historia från FRA-striden ger också kluvna känslor. Hon var initialt emot FRA-lagen, men lät sig övertygas om att den måste röstas igenom, och till och med försvarade "kompromissen", som FRA-anhängarna kallade den. Kommer hon att fortsätta med sitt stöd för FRA-lagen och liknande inskränkningar i den personliga integriteten? Eller kommer hon i sin nya position vilja ompröva lagen i liberal, demokratisk riktning?

För centern finns nog inte mycket annat val än Annie, om partiet ska ha en framtidschans. Samtidigt finns flera frågetecken, speciellt om partiet vill framtona som ett modernt socialliberalt parti, som värnar den enskildes frihet i gemenskap med andra.

Kommentar om demokratins brister i Sverige

I ett tidigare inlägg diskuterade jag frågan om demokratins brister med utgångspunkt i en DN-debattartikel om ungdomars bristande förtroende för det demokratiska systemet.

Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.

Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.

Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.

Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.

Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.

Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.

Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.

Liberala partier kan inte förenas med partipiska

Under de många decennier som jag var folkpartist, och oftast mycket aktiv sådan, så sa jag då och då att liberaler är för liberala för att bli medlemmar i fp. Detta var på den tiden som folkpartiet var ett klart och tydligt socialliberalt parti. Fp var lika med liberalism, och liberalism i Sverige var lika med socialliberalism. I Bertil Ohlins och Waldemar Svenssons anda.

Samtidigt så användes partipiska ytterst sällan på den tiden, i vart fall inte inom folkpartiet. Om den användes blev det väldigt uppmärksammat och diskuterat (jfr pensionsfrågan och Königsson). Inom sossarna var det redan då partilinjen som ALLTID gällde, och självfallet hos kommunisterna.

Nu ser det annorlunda ut. Folkpartiet är inte ett självklart socialliberalt parti i gagnet, trots fernissa och enstaka företrädare. Partipiskan viner hela tiden i alla partier. (Jfr FRA-lagen etc)

Partierna har blivit varandra väldigt lika i så måtto att ideologierna har tonats ner till oigenkännlighet. Makten är det övergripande målet. Alla är bidragsberoende och partiledningarna är oberoende av de fåtaliga medlemmarna. Övertygade ideologiskt medvetna medlemmar tystas - eller går ur partierna. Och de flesta partier slåss om samma väljargrupp, vilken de definierar som en välbärgad medelklass som bara intresserar sig för plånboken och inget annat.

Inte att undra på att förtroendet för svensk demokrati vacklar. Jag tror att det bara kan uppväckas om partierna blir klarare i ideologiskt hänseende, att verkliga personval införs, att partipiskorna ställs in i garderoben, att partistödet minskas kraftigt och riktas till de valda ledamöterna och inte till partimaskinerna. Och att blockpolitiken överges.

Kanske kan det även innebära att också (social-)liberalismen återtar sin plats i svensk politik. Liksom konservatism, socialism etc.

Det är möjligt att klart ideologiska partier och frånvaro av partipiska skulle göra det svårare att bilda regeringar - men varför ska det vara lätt? Demokratin skulle i vart fall må bra av det.
Det är väl det viktiga! Eller?

Länkar till resonemang som snuddar vid detta.
VK:s ledare kring opinionssiffror. Torbjörn Jerlerup.