18 september 2019

Bästa boken om Satchmo


Jag vill tipsa om bästa boken om Louis Armstrong.
ALLA jazzvänner bör ju känna till Satchmo, vem han var, varför han blev den han blev, bakgrund och musik. Och varför praktiskt taget alla, både samtida och yngre, jazzmusiker av någon betydelse erkänner hur betydande han var för dem och för jazzen ö h t. 
Jag har läst en massa böcker om Louis, även några av de mest berömda, men den bästa har jag faktiskt inte läst förrän nu nyligen.
(Även den av Louis själv, om hans barndom och första musiker-år. ) 


Den, i  mitt tycke, bästa heter: Louis Armstrong - His life, his music, his recordings. Författare är Abbi Hubner (tyskt y).
Den är på engelska, kanske därför som jag läst den först nu. Den följde med en box av 30 CD, som jag köpte för minst 20 år sedan. Förlag: Oreos.
Jag säger bara: läs den! Den är lättläst på engelska. Väldigt innehållsrik, utan att vara en tegelsten. Jag vet inte om den också finns på svenska, men Läs den!  


11 september 2019

Narrar, konstnärer, underhållare, sportsmän och andra lekare... är de fria?

Kändisar idag, det är väl främst underhållare, i någon mån sportutövare på topp, och i mycket liten mån konstnärer eller politiker.
Eller?
I Fråga Lund, i tisdagens TV, fick vi veta (om vi inte visste det förr) att dagens främsta kändisar det är någon form av underhållare, högt betalda, men att motsvarigheten i forna tider det vara narrarna, de som skulle roa kungar och överklass – föraktade och av lägsta möjliga status.
Kändisar kan vara olika kategorier, nu liksom tidigare, och inte alltid ”kulturbärare”.







Nu i dagarna diskuteras också gränserna för ”finkulturen” i form av konst. Hur fri och utmanande ”får” den vara. Och vem ska betala ….
Om jag börjar där; vem ska betala? Vad gäller ”narrarna”, underhållarna så betalar ju publiken, direkt eller genom avgifter för teve etc. Även för komiker som säger förargliga saker, i vart fall om de främst rör sex, något mindre om det gäller känsliga saker som politik - om det inte är väldigt inlindat och görs med den finess som Hasse & Tage gjorde. Dagens narrar är inte anställda av hovet, hovets behov av narrar/artister betalas främst av SVT genom public service, knappast genom kommersiella anordnare.
Sporthjältarna, (liksom cirkusartisterna,) som väl i viss mån kan ses som efterföljare till gladiatorerna får sina skyhöga löner i någon mån från publiken, men främst genom reklamintäkter och offentliga bidrag till både anläggningar och evenemang. Publik sport är i hög grad ”cirkuskonst” med underhållningsvärde. Den rena cirkuskonsten är dock, såvitt jag vet, självfinansierad – och ger knappast några höga inkomster för utövarna.

Politiker ses möjligen i någon mån som kändisar, men är inte så underhållande att de får in några biljettintäkter när de framträder. Om de är underhållande så kan de kanske få en del röster, vilket då kan leda till att de får rätt hyfsade arvoden... men bara ett litet fåtal. Fotfolket, de förtroendevalda, på deltid, gör i hög grad sin insats för demokratin ideellt. Väljarna verkar se ”politik” som en arenasport, som de inte vill delta i eller betala för. Ändå kostar ”politiken” stora summor. Nog om politiken och dess underhållningsvärde.
OK, I ytterst få fall kan man se politikutövandet som konst, statsmannakonst.


Konst har ”alltid” funnits. Till en början troligen dock främst (endast?) som ett uttryck för religion. I huvudsak var det nog så intill rätt sen tid, dvs tills för några hundra år sedan. Kyrkor smyckades, men grottmålningar skildrande fruktbarhetsriter avtog. Överheten började dock med tiden efterfråga konst även i profana sammanhang. Liksom en och annan lekare, som förnöjde med musik eller andra konster. Det var dock ett konstutövande som var en dans på knivseggen, dåligt avlönad och ville man utmana makten fick det ske på ett sätt som inte misshagade just denna makt, och helst doldes genom att roa, underhålla. Man kan nog konstatera att konst och underhållning alltid tjänat ett syfte. I vardagen ett sätt att förgylla den, genom vackra verktyg och föremål, sjunga och spela för eget nöje (inkl dans t ex). Men att få - eller tvingas till - att försörja sig på konst, gyckel, lekande eller underhållning, det har sällan varit speciellt lönsamt, förrän i nutid. Lekare var i paritet med trälar eller lösdrivare. Så i hög grad var både enklare och framför allt mera framstående konstnärer och narrar beroende av den tidens stat; makthavare, kungar, furstehov, förmögen adel etc, och i vissa sektorer kyrkan (konst, musik).

Idag är det för den konst och underhållnings som inte är självförsörjande, stat och kommun, det offentliga (genom politiskt styrda inrättningar) som står för finansieringen (skattemedel) både genom stipendier, kulturbidrag i olika former och inköp. Fri konst är inte så självklart, inte för den som måste sälja sin konst, sitt budskap – under sin livstid.
Nu vill vi ju, de flesta (?) att konsten, kulturen, artisteriet ska var fri, få uttrycka sig och kunna ge eftertanke, få upplevelser, göra att vi omprövar och utvecklas.
Men vi är nog inte alltid så glada åt att vi ska behöva se det som vi upplever alltför provocerande, och som går emot vad vi tror på, trots att vi hävdar konstens frihet, att konst också är ”yttrandefrihet”. Spec inte genom våra skattepengar, annars må det väl vara...
Vad vi tycker i vår ensamhet om konst etc är ju ändå inte så farligt.
Vi kanske inte kan undvika att se allt vi inte gillar (tror oss gilla), men vi kan ju ofta ändå undvika att själva köpa det vi inte vill ha, konst, musik, stå-up-föreställningar, alltför politiska revyer (fastän de brukar ju ändå få publik), gå på matcher etc.


Det vi (åtminstone vi som anser oss toleranta och för konstens frihet) är skeptiska inför, det är ju ändå att konstens frihet kan begränsas av hur ”kulturpolitiker” (och andra mörkermän/kvinnor) har svårt för att hålla fingrarna i styr när det gäller anslag inom detta område. Politiken kan ha andra prioriteringar än de som befrämjar konstens frihet. En ”lösning” är att politiken bara ger något slags ramar, som de sedan uppdrar till tjänstemännen att hantera.
Frågan är förstås om tjänstemännen är så mycket bättre på att fördela anslag enligt ”frihetsprincipen”. Det kan bero på om tjänstemännen är politiskt tillsatta, efter politiska meriter, eller inte, men också på deras egna personliga preferenser. Och på hur politikens ramar och regler ser ut.

I vilken mån låter man t ex marknadens möjligheter att bekosta ”nöjet” - hur strikt håller man sig till ”olönsamt” kulturutövande, styr man pengarna till kommunala projekt så de befrämjar frihet eller säker medelsvensson-konst/musik?
Är frihetsprincipen i fara - eller inte – om man (= majoriteten) prioriterar ABF-kultur, eller klassisk ”finkultur”? Är det rimligt att en operabiljett, som ändå är svinaktigt dyr, är subventionerad med åtskilliga hundralappar, medan en stol på en jazzkonsert bara får någon tia (om ens något) och där det är omöjligt att ta ut biljettpriser som är i närheten av vad en operabiljett kostar? Är det rimligt att sponsra kommersiella konserter med dyra popgrupper, med stora summor för att ge ”vanligt folk” tillgång till detta, i något slags vilja att ge ”alla samma chans”? (Vilket resulterar i att populära, kommersiellt gångbara grupper kan ta ut fantasi-gager, lång utöver vad t ex symfonimusiker - som i o f sig har hyfsade löner – har, för att inte tala om de svält-gager som jazzmusiker kan få.) Vad är rättvisa, i olika aspekter, och vad befrämjar friheten i konst och kvalitativ underhållning? Hur ”bör” offentlig utsmyckning vara? Föreställande statyer . - eller stimulerande? Vilken litteratur ska offentliga bibliotek tillhanda hålla allmänheten? Etc, etc.

Min slutsats blir alltså.
Den som vill utöva någon konstnärlig verksamhet, måste givetvis rannsaka sina motiv, har man ett budskap, en vilja att uttrycka sig eller prestera något, eller tjäna pengar för överlevnad, eller så mycket som möjligt. Vill man nå en stor publik – eller räcker det att få uttrycka sig, där antalet människor man når är egalt? Eller både-och?
Som kulturkonsument; vad vill man se, höra, uppleva? Något ”snyggt”, något intressant, tankeväckande, något underhållande, ensam eller i grupp, något i bakgrunden vid någon form av social verksamhet. Eller?
Hur kan man få tag på det man vill? Gå på konsert (dyr eller överkomligt pris), köpa skivor, gå på cirkus, gå på något idrottsevenemang, gå på konstutställning, köpa konst, låna böcker på bibliotek – eller köpa, se på teve-underhållning, eller kolla in något på Kanal 2 (svt), se på film på bio, DVD eller på teve? Nöjer man sig med kommersiell kultur av dagens ”narrar”, och har man råd med det? Eller vill man kunna ta del av fri skapande kultur, som kräver ”hovets” (det offentligas) stöd?
Kan offentlig konst/kultur vara helt fri, kan kommersiell vara fri?

Det här med konstnärlig (artistisk) frihet – det är inte helt enkelt det.
---
Tillägg. Kungen och kungahuset är rimligen, numera, att ses som kändisar (pga av teve - inte bara SVT - och kvälls- och veckopress).  De kan väl knappast ses som konstnärliga artister, men är ändå något slags underhållare, det spelar ju teater i sina roller.
Frågan är då, vilken är kopplad till detta inläggs tema, är de fria i sina roller? Svar: givetvis inte. De har sina roller pga att Sverige har en arvsmonarki, och de måste spela sina roller, oavsett vad de själva vill. De har inte det val för sin framtid, sin roll, som alla andra svenska medborgare har.
---

09 september 2019

Högerfärgsättning av "borgerligheten" gynnar socialdemokratin.

Anders Johnson (liberal skriftställare) har på Facebook publicerat ett citat av Waldemar Svensson, Ljungskile, vilket föranlett en kommentar där Svensson i Ljungskile, genom sin frisinnade fasthet, anklagas för att cementerat S regeringsmakt.
Det "förgripliga" citatet lyder sålunda:
"Om den borgerliga fronten sammanpressas till ett block, som i det allmänna medvetandet blir färgsatt av högern, så får Socialdemokraterna den bästa tänkbara utgångspunkten för att erövra väljarmajoriteten."
Waldemar Svensson, Ljungskile
Waldemar Svensson i Ljungskile, riksdagsledamot och vice partiordförande (FP), som verkar föga känd bland dagens "liberaler".


Wald Svensson och Bertil Ohlin var under lång tid det par (vice ordf  resp ordf) som kompletterade varandra och gjorde fp under dess storhetstid till den inflytelserika kraften i svensk politik. I skarp  opposition emot Erlanders SAP, som tvangs att ständigt ha fp i åtanke, och moderera S-politiken.


Jag vill å det bestämdaste avfärda det befängda påståendet att Svenssons inflytande skulle ha cementerat s-makten, och framföra:

Visst hade - och har - Waldemar Svensson rätt. Ofta uttryckte han sig omständigt, spec i skrift, men här var det ändå lättförståeligt.
Låt oss alltså se vad som hände. Svensson i Ljungskile cementerade inga s-regeringar, det var det förstakammaren det valsystem vi då hade, som gjorde - och till och från det stöd som  bf/c gav SAP. 
Efter 1976 års val tappade s regeringsmakten, för sex år, men lyckligtvis så blev det inte högern som "färgsatte" den/de följande regeringarna. C och det socialliberala fp hade kommandot, tills C spräckte regeringen genom kärnkraftsfrågan. Och f.ö. så var det alltid högern/M som var det parti som spräckte, eller hotade spräcka, den ickesocialistiska regeringen. Fp och C höll emot M:s färgsättningsanspråk. Fp fick t o m själv ta hand om regerandet när varken M eller C orkade med. Och fp fömådde lotsa igenom liberal politik med samarbete med de partiers som låg närmast, fråga för fråga
Vilket får ses om en stor bedrift och framgång för liberala idéer - där både socialistiska och konservativa/moderata hölls undan.
1991 då, då blev det mera högerns "färgsättning", men Westerberg fr f allt fick samtidigt regeringen att i mycket ändå styra socialliberalt, men så kom finanskrisen, där också samarbetet med S behövdes för att moderera högerfärgen.

För en socialliberal kan det aldrig vara det viktigaste att hjälpa fram "borgerliga " regeringar som färgsätts av högern.
Socialliberalers främsta uppgift är att få till stånd så mycket socialliberal politik som möjligt. Det kan eller bör ske på olika sätt, beroende på hur övriga partiers politik ser ut, och på vilka frågor som är aktuella. Genom samverkan med ickesocialistiska partier om de inte bromsar socialliberala idéer, eller genom blocköverskridande samarbete, som dels förhindrar socialism och dels främjar liberala idéer och stoppar "högerfärgningen".

OBS, borgerlig är ingen ideologi, utan dess enda gemensamma ingrediens är icke-socialism. Så, som sagt, "borgerliga" regeringar är ingen förstaprioritering för ett liberalt/SOCIALLIBERALT parti.

Vill här också citera  Agne Furingstens (L) kärnfulla kommentar, "Waldemar Svensson var en av våra mest klarsynta politiker. Som ledare för den frisinnade delen av partiet drev han tydligt en socialliberal linje som attraherade många väljare. Tyvärr är frisinnet kraftigt försvagat i vårt parti, men jag hoppas på en renässans inför framtiden! Då kan vi åter bli största borgerliga parti som under Ohlin/Svensson-eran!"
Jag vill även påminna om att högern och sossarna i valrörelse efter valrörelse älskat att sätta "borgerligheten"  - och i den inkludera fp - i motsats till socialdemokratin.
Som om borgerligt vore detsamma som det högern stod för, och därmed något som alla väljare som vill ha den socialdemokratiska "tryggheten", ska akta sig för.
Och högern under täckmanteln "borgerlig"  skrämmer med sossarnas Socialism.

Ingetdera sidan vill erkänna att det faktiskt finns annat än ytterkantspolitik, att det finns (eller bör finnas) en mittenpolitik präglad av en socialliberalism (snarlik frisinnet)  med framtidstro som ger utrymma för frihet och socialt ansvar.