Ett parti kan inte, bör inte, binda sig för blockpolitik

Expressen har ett litet referat från lördagsintervjun i radion med Birgitta Ohlsson. En intervju jag inte kunde höra ens med ett halvt öra, men den verkar ha gett intressanta och goda besked av henne i några frågor. Om det är detsamma som fp´s besked, det är ännu en öppen fråga.

Sålunda  "Folkpartiets Birgitta Ohlsson öppnar för att hon vill regera med Socialdemokraterna. Hon menar samtidigt att skillnaderna mellan allianspartierna har blivit större under hösten.

– Både Moderaterna och Kristdemokraterna har dragit mycket högerut. Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil, säger den tidigare EU-ministern"

"Hon fortsätter samtidigt kritisera de tillfälliga uppehållstillstånden – även efter migrationsuppgörelsen." 

Birgitta Ohlson  lämnade öppet vilka partier som skulle ingå i en regering där fp kan samarbeta med socialdemokraterna. 

"– För mig har politik, när det gäller blockpolitik, handlat om plus- och minustecken. Vilka är de stora avgörande frågorna för Sverige? De kommer fortsätta vara ekonomi och försvar exempelvis. Där ligger vi så klart mycket närmare alliansen. Men det är viktigt att sända ut signaler om att alliansen måste reformeras på andra fält, säger Birgitta Ohlsson (FP) i Ekots lördagsintervju.

"Utrymme för Folkpartiet"

Efter Kristdemokraternas riksting och Moderaternas stämma har båda allianspartierna rört sig högerut, menar den tidigare EU-ministern.

– Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil.

Under hösten kommer partiet att rösta för regeringens propositioner om slopat vårdnadsbidrag och en tredje pappamånad.

Att Birgitta Ohlsson öppnar upp för att regera med Socialdemokraterna har fått reaktioner från flera politiker, däribland allianskollegerna Maria Abrahamsson (M) och Sara Skyttedal (KD)."

I detta är jag överens med Birgitta Ohlsson. Kd och M har klart gått åt höger, dvs i en konservativ riktning. Och att Maria Abrahamsson (m) och Sara Skyttedal (kd) reagerar på det, det är bra, det klargör än mer skillnaden. Det är ju inte så att det är varje allianspartis skyldighet att lägga sig för höger-moderata och konservativa åsikter. 

Och nog örr det vara som Ohlsson säger, att politiskt samarbete måste utgå ifrån de aktuella frågorna och hur varje parti ser på dem. Vilket innebär att det självfallet är fritt att samarbeta med det/de parti/er som ligger närmast eller som det går att komma överens med betr vad som ska göras, även om man har olika utgångspunkter.
Med bibehåller kompassriktning.
OBS. Expressenartikeln är något utförligare än mitt referat ovan. Ex-vis betr flyktingöverenskommelsen. 

Leif G W och skulden till SD:s opinionsframgångar

Leif G W Persson har skrivit en snärtig krönika i Expressen om virrpannornas skuld till Sverigedemokraterna framgångar.
Det han gör är att lägga skulden på de övriga partierna, deras suddiga och kompromissvänliga politik. Men är det så enkelt?

Visst har han en poäng i det.. Och inte speciellt originell är den heller. Jimmie Åkesson är en skurk, dvs har skurkaktiga åsikter, som han framför förrädiskt skickligt. Man kan f.ö. ifrågasätta om SD:s politik är i överensstämmelse Regeringsformen. Läs Håkan Holmberg i UNT, där han diskuterar detta under rubriken "Samling kring rättsstaten". "De värden som beskrivs i Regeringsformen utmanas i dag...    I Sverige har vi sett förslag om bland annat etnisk registrering, inskränkta rättigheter för muslimer eller politisk likriktning av hittills fria folkbildningsorganisationer och vi har sett personer med offentliga uppdrag agera som om människors lika värde enbart skulle vara en fråga om personliga åsikter som man lika gärna kan motsätta sig." Och de övriga partierna har inte lyckats klargöra för väljarna vad som är Åkessons och SD verkliga mål, inse dess konsekvenser. Det är bedrövligt. Men SD har varit skickliga i att få folk att tro att de, att SD är mobbade när andra säger som det är... Och då vill den del samtala och samarbeta med SD...

Och Sjuklövern är skyldig till att ha skött samhället så illa att det uppstått en oro, en leda, en besvikelse som de söker tröst hos SD för att komma över. Vilket de ju inte gör.

Och det är ett underbetyg till både Sjuklövern och till de 13-20 % som inte genomskådat SDs bild av verkligheten.

Kanske har vi de politiker vi förtjänar ?

Nå, jag anser, i motsats till Leif GW, att det är bra om man kan hitta gemensamma lösningar, att man kan kompromissa - när det behövs. Vilket det ofta gör. Inte minst nu. Och även mot bakgrund att det inte är bra för tilltron till demokratin om en knapp majoritet ständigt sätter sig på en stark minoritet.

MEN - först ska man veta vad man vill, våga ha en ideologi, och våga arbeta hårt för att få folk med sig i denna övertygelse. Politik bör innebära att man vill och kan vinna väljarnas förtroende för ens ideologi, grundläggande åsikter. Inte att partierna anpassar sig till vad de tror väljarna vill i plånboksfrågor.

Det är nog det som är ett av grundfelen med de flesta riksdagspartierna idag. De vet bara att de vill ha makten, men inte varför.

Jimmie Åkesson vet däremot vad han vill med sitt SD. Men han är, av taktiska skäl, inte entydig med det. Han säger inte rent ut, inte i offentliga sammanhang i vart fall, vad som blir konsekvenserna av hans politik. Även om han säger att han vill stoppa "invandringen" (dvs i dag en omskrivning för "flyktingarna"). Han säger i stället att om vi stoppar invandringen så blir allt bättre, alla bidrag kan höjas, äldreomsorgen blir finemang (trots brist på personal), pensionerna kan höjas och vi kan alla gå i folkdräkt till kyrkan - den svenska STATSkyrkan för bara godkända svenskar - vi "svenskar" får alla jobb, som blir välbetalda när invandrarna inte tar dem, och vi kan som sagt festa på alla pengar som de arbetslösa invandrarna kostat "oss". Glesbygden kan leva, och vi slipper de odugliga politikerna i de andra partierna, för de är ju antingen invandrare eller lyder islamisterna eller föredettingen Reinfeldt Med SD som bestämmer så slipper vi se alla människor i TV med svårstavade namn. SD är det enda oppositionspartiet, det enda som säger som det är. Nog kan vi, Sverige klara oss utan utländska läkare och vårdbiträden och pizzabagare och diskare och tidningsbud. Och svartjobbande muslimer, som går i burka och skränar på gatorna. Och så förbjuder vi romerna, så vi slipper se dem. Och så försvinner IS från jordens yta, simsalabim. I vart fall från Sverige, det är väl bara att sätta upp ett rakbladsstängsel - dock inte till Finland, möjligen då för att skydda Finland från flyktingar. Fastän då får vi ju kvar dem i Sverige, kanske bättre att skicka ut dem i småbåtar på Östersjön i höststormarna.

Etc.

Allt detta goda ska tillfalla oss, bara vi röstar på Åkessons SVERIGEdemokrater, så att de kan stoppa invandrarna intill femte och sjätte led. Nej, jag tror inte att Leif G W vill ha det så, verkligen inte. Men är det bara politikerna i de gamla partierna som gör fel och är virrpannor. Varför har "vi" då röstat in dessa oduglingar? Är det inte allas vårt ansvar att faktiskt tänka till lite själva också¨. Att kräva klartext av politikerna, att vidga blickarna för att se hur det är i världen och för att se vad historien kan lära oss. Vad tilltron till läror som SD:s leder till. Och hur t ex vi svenskar tidigare handlat och tänkt då.
Till slut kan jag kosta på mig en länk till SvD också. Där de anser att Åkessons parti är öppet rasistiskt. Och det är det väl. Men inte om vad rasismen innebär.

Saudiaffären; Victoria och Carl Philip tycks också agera som Wallenbergs försäljare

Som komplement till gårdagens kommentar noterar jag att det kommer mera kritik emot Wallenbergarnas sätt (genom Marcus Wallenberg) att skaffa sig "illegal makt".

Intressant är också att de två kvällstidningarna idag också visar att kungahuset genom både kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip agerat som försäljare åt Wallenbergs och därmed även de går emot att Sverige ska verka för demokrati och liksom Wallenbergs arbetar för att bryta svensk lag om vapenförsäljning.

Här länk till Expressen om Victorias resa, och här länk till Aftonbladet om prinsens två (!) resor till den Saudiarabiska diktaturen.

Så kan det bli när vi har en monarki som ser som sin uppgift att hålla sig väl med diktaturer - och att Wallenbergs inte är sena att utnyttja monarkin heller för sin sak.  En allt värre soppa.

Att kungen gjort resor där han uttryckt uppskattning för diktaturer vet vi ju, men nu verkar även Victoria undergräva förtroendet för monarkin, genom sitt agerande. Förmodligen utan att hon insett det.

Extremisters hejarklackar mm

Vill som uppföljning till gårdagens text om extremvänstern "rädda" Eric Erfors ledarartikel i Expressen om Jonas Sjöstedts problem med våldshyllande undomar i  Ung vänster. Jag citerar hela artikeln här. Men mera följer under den.
"Jonas Sjöstedt har ett allvarligt problem. 
I Vänsterns ungdomsförbund finns en stor hejarklack åt de autonoma våldsverkarna. Men för varje gång Sjöstedt kritiserar våldsvänstern så retar han upp ytterligare ett antal ledande personer i Ung Vänster. På nätsajten Nyheter 24 skriver nio kvinnliga medlemmar, nuvarande och tidigare, att Sjöstedt lever i en privilegierad tillvaro med sina Säpovakter på Östermalm. Och så hyllar de Revolutionära fronten, RF, och Antifascistisk aktion, AFA.

Bland undertecknarna finns tre distriktsstyrelseledamöter från Uppsala, två distriktsstyrelseledamöter från Västmanland och en från Blekinge, Denize Mathisson.

Nyligen tvingades Ung Vänster att sparka sin distrikts- ordförande Erik Drottman i Blekinge. Orsak? Han hade i en intervju i SVT uttalat sitt stöd för RF. När kickas Denize Mathisson?

Förbundets ordförande Stefan Lindborg har ett gigantiskt problem.

Det handlar alltså inte om några enstaka omdömeslösa individer. I Örebro uteslöts Ung Vänsters distriktsordförande Markus Allard på grund av sitt stöd för RF. Efterträdaren Axel Frick fick också gå, och av samma anledning!

Åtta av förbundets 22 distrikt har krävt att Allard ska få komma tillbaka in i vänstervärmen.

Varje ung vänsterpartist som ger den svenska skolkrisen ett ansikte och uttalar sitt stöd för Joel Bjurströmer Almgren och hans lärjungar i Revolutionära fronten förstår inte heller att det oundvikligen spiller över på Jonas Sjöstedt.

Fredrik Reinfeldt behöver inte jagas för kommentarer om Muf:are som stöder våldsamma högerextremister.

Bjurströmer Almgren dömdes nyligen till 6,5 års fängelse för knivattacken mot en nazist under demonstrationen i Kärrtorp. Vi behöver väl inte chockeras över att just en representant för DN Kultur, Niklas Wahllöf, vill relativisera det vänsterextremistiska våldet och tycker att Janne Josefsson och "Uppdrag granskning" ägnar sig åt en kålsuparteori när de nu granskar RF.

De stackars slovakiska byggjobbare som råkade befinna sig i närheten av RF:s stormtrupper och blev brutalt misshandlade, lär inte hålla med DN:s skribent.

Ametist Azordegan är programledare i Sveriges Radio och en uppburen hiphopskribent. Hon lät meddela på Twitter att: "Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla."

För när Josefsson dragit ner brallorna på hennes hiphopkompis Sebbe Staxx i Kartellen brast det för Azordegan.

Det vänligaste man kan säga om Sebbe Staxx är att han definitivt fungerar avskräckande: Håll er borta från tyngre droger, gott folk, det kan påverka intellektet! I Kartellens video till låten "Underklassmusik" medverkar kamraterna i Revolutionära fronten. Våldsvänstern har en hängiven supporter i Staxx.

Och bandets konsertarrangör United Stage skryter med att "Kartellen jämförs med legendariska och provokativa svenska pionjärer som Latin Kings och Ebba Grön".

Visst, det finns ju pengar att tjäna för alla inblandade parter på att "provokativt" flirta med det politiska våldet. Får RF en del av gaget?

På Ung Vänsters hemsida finns ett uttalande från förbundsstyrelsen om att "Det nazistiska våldet måste stoppas".

Får vi någonsin se förbundets handlingsprogram mot det vänsterextrema våldet och en absolut nolltolerans mot medlemmar som uttrycker sitt stöd för våldshandlingar?

Skulle inte tro det. Trots att det är partistödet som finansierar våldets hejarklack i Ung Vänster." 

Jag tror nog att Jonas Sjöstedt vill och försöker hålla rent i detta. Men det är onekligen ytterst besvärande för honom och v att det finns så många som anser sig vara vänsterpartister eller "vänstersinnade" som inte bara slätar över våldsvänsterns extremism utan till och med hyllar den och anser att den är demokratisk och ideologiskt rätt. 

På min Facebook har Lucas Lux lagt in ett långt " försvarstal" från RF, där de försöker bemöta Uppdrag gransknings program. Det är ett ynkligt försvar, men väldigt belysande för hur de och deras anhängare ser på våld som en rättfärdig arbetsmetod i sin "kamp".  Och hur alla som inte stöder deras våldsideologi är fiendet.
Jag väljer att citera hela texten, därefter följd av Lucas Lux klara och ytterst detaljerade analys. Jag behöver inte säga mer till den som läser Lux analys. 

Revolutionära Fronten RF skriver på sin FB-sida:
"I dagens Uppdrag Granskning (2014-05-07) gör Janne Josefsson sitt bästa för att föra fram lika goda kålsupar-teorin, teorin där man försöker likställa socialister med nazister och fascister. I sitt försök till detta drar sig Uppdrag Granskning inte för att undanhålla sanningen och komma med falska påståenden.

Vi väljer här att bemöta några av de värsta påhoppen/påhitten. I anslutning till en demonstration som hölls av ett nazistiskt parti i Stockholm hösten 2013 upptäcktes och konfronterades två nazister. Uppdrag Granskning vill göra gällande att de som konfronteras var helt oskyldiga gästarbetare. Uppdrag Granksning väljer dock att vifta bort att den ena av de konfronterade männen hade en tröja från den fascistanstrukna slovakiska huligangruppen North Brigade. En tröja som även hade en nazistisk symbol i form av en SS-Totenkopf. Huliganerna i North Brigade har även vid andra tillfällen poserat med totenkopf-symboler och anti antifa-plakat (anti antifascism).

Vidare påstås en person som i en film blir konfronterad när denne kör bil vara en vanlig arbetargrabb som kör svarttaxi. Även här visar Uppdrag Granskning prov på att inte vilja gräva så långt i sin journalistik, utan att snarast söka efter någonting som passar deras hypotes. Personen som kör bilen heter Patrik Lundberg och är nazist, det var därför han konfronterades. Han har på sin Facebook poserat med en tröja som haft såväl kelterkors- och hakkorsflagga designat på ett vis som tydligt är en utmaning mot den logotyp Antifascistisk Aktion använder sig av. Bilden finns helt öppen för alla på hans Facebook-sida, så om det gått under reportrars radar så bör dessa journalister ifrågasätta sin yrkesskicklighet. Vi vet även att Patrik varit på resor till vit makt-spelning tillsammans med den då aktiva nazisten Joakim Nordin.

I programmet intervjuas Eskilstuna-Kurirens journalist Mathias Ståhle som någon slags expert. Det krävs dock bara en snabb granskning av hans reportage för att inse att han inte är en expert på "vänsterextremism" på något sätt. Bland annat har han ljugit om att en aktiv nazist dömd för politiska brott var en oskyldig före detta flickvän till en nazist. Han påstår även att SvP:s demonstration i Eskilstuna 2012 var startskottet på en antifascistisk offensiv som sedan spred sig i landet. Självsäkert hävdar han att det "tog nästan ett halvår innan man lyckas formera sig till någon sorts organiserad motattack". Det han verkar ha missat är att Revolutionära Fronten funnits och varit aktiva i tolv år. Redan tio år innan kravallerna i Eskilstuna började vi kontinuerligt utföra vår antifascistiska verksamhet, och innan dess andra organisationer och nätverk.
Ståhle har även påstått att vi har hotat honom på grund av hans arbete. Detta hot ska enligt honom ha bestått av ett klistermärke på en lyktstolpe utanför porten till hans hus. Något som ter sig väldigt löjligt då vår propaganda är extremt framträdande i Eskilstunas gatubild, och det finns få lyktstolpar i staden som inte pryds av våra klistermärken. Man behöver inte heller vara speciellt insatt i vår verksamhet för att förstå att om vi vill hota någon så har vi ett betydligt högre våldskapital än ett klistermärke på en stolpe, eller för den delen att vi inte skulle ha någonting att vinna på att ge oss på journalister. Vi tror att även Ståhle inser att klistermärket helt enkelt är en slump, men den sanningen säljer inte lika många lösnummer. Dessa exempel är långt ifrån allt han hittat på, överdrivit eller grovt vinklat för att främja sin egen liberala agenda. Att denna person får framträda som en "expert" eller ens det minsta tillförlitlig källa är inte seriös journalistik, även om det ger sensationella TV-program och spännande rubriker.

Några andra som lyfts fram som exempel på oskyldiga offer är nazisten Daniel Åbergs föräldrar, som fick sitt hem vandaliserat förra året. Vad de inte nämner är att sonen fortfarande står bokförd på adressen. Inte heller framkommer det faktum att han dagen innan varit i Stockholm och deltagit i det nazistiska "medborgargarde" som, i samband med Husby-kravallerna, misshandlade oskyldiga invandrarungdomar i helt andra förorter än just Husby. I media har det påståtts att Daniel attackerades på grund av att han inför valet 2010 stod som femte namn på Sverigedemokraternas vallista till kommunfullmäktige. Detta påstående stämmer alltså inte, även om det är uppseendeväckande att SD låter nazister kandidera för partiet.

Det är anmärkningsvärt att ett program som utger sig för att vara grävande missar denna enkelt tillgängliga information. Upplägget tyder på att programmet helt enkelt är en del i den politiska strategin att utdefiniera utomparlamentarisk politisk aktivitet, och att i enlighet med den mycket kritiserade rapporten om så kallad politisk extremism söka jämställa, i grunden helt olika, ideologier enbart med den gemensamma nämnaren våld. Att Sveriges parlamentariska partier själva, genom den borgerliga staten, står för den största fysiska våldsanvändningen genom militär, polis, ordningsvakter och väktare diskuteras däremot inte som extremt. Att dagens nyliberala marknadspolitik medför ett psykiskt och psykosocialt våld som drabbar allt fler utförsäkrade, fattigpensionärer, barn som inte får äta sig mätta på privatiserade förskolor, underbemannade vårdarbetare, arbetslösa och ungdomar som växer upp i hopplöshet och ser ett samhälle som bara monteras ned framför deras ögon nämns inte som extremt. Att det fortfarande dör nästan 50 personer per år i arbetsplatsolyckor för att vinst går före människoliv, för att inte tala om alla som dör på grund av självmord eller brottsligheten som är en direkt följd av dagens stratifierade kapitalistiska samhälle, ses inte som extremt.

Vi i Revolutionära Fronten lever i verkligheten. Vi vet att arbetarklassen dagligen utsätts för våld. Våld från en repressiv stat, ett ekonomiskt system som tvingar oss in i löneslaveri för att få mat på bordet och fysiska angrepp mot våra organisationer från fascister. Därför har vi inga som helst moraliska förpliktelser mot dagens ekonomiska system eller de fascistiska grupperingar detta skapar. Vi kommer fortsätta kampen, med de medel som situationen kräver. "

Det var RF det. "Med de medel som situationen kräver".  Vilket uppenbarligen inbegriper våld. 

Nu Lucas Lux analys och svar - också på RF-s FB. Men där redigeras och tas bort friskt. Därför "rädda" denna och ovanstående text.
""Våld är en central del av fascism, de ser våldet som en nödvändig sak för att människan ska drivas till "sina högsta höjder" och "härdas i kamp" osv." Om man byter ut ordet "fascism" i det uttalandet mot "Revolutionära Frontens kampmodell" och propaganda till sina unga medlemmar som lärs upp i våldets väg och hur våldet är den enda äkta kampen, enda sättet att göra något på riktigt... Att det springer runt "troll" som Erik, Kajsa och Sara och får den svenska antifascismen att framstå som våldälskande intoleranta demokratihatande fascistsvin är givetvis beklämmande. Speciellt när de verkar så hemblinda och självgoda att de komiskt nog blir förolämpade och kommer med ovidkommande svammel om kapitalisms förtryck, förolämpningar och hot, eller gruvligt vaga uttalanden om vad de tror fascism är och hur det skiljer sig från deras egen ideologi, doktrin och metod när det påpekas att det de säger, gör och står för ekar klassisk fascism.

Att läsa den här kommentarstråden och ser diskussionen mellan alla från olika politiska infallsvinklar som försöker tala om demokratiska, fredliga och lagliga lösningar och den radikala knivvänstern som svarar hånande och hathyllande om hot och misshandel ger avsmak. Speciellt när fronten dels låter bli att svara på alla de tydliga och riktade frågorna som slår för hårt in, och när de så ofta "gör en sd" och tar bort inlägg och misskrediterar medlemmar som går utanför den välpolerade mallen och råkar tala för mycket klarspråk. Så försöker man att få dom som inte tror på våldsupptrappning som lösning att framstå som veka, inaktiva eller mesiga. Suck.
"Vad har du någonsin gjort mot X,Y,Z" upprepas gång på gång samtidigt som man pissar på den demokratiska processen. Som att enda värdiga kampsättet är med yxa och att ord och val är odemokratiska. Ja, inte stolt uppmuntrat dom, fått dom att beväpna sig och startat nån sorts jävla krig med civila offer på gatorna iaf.

Det finns massa sätt att arbeta. Man kan t.ex som organisationen Exit hjälpa folk att lämna Vit maktvärlden och ta avstånd från våldet, eller så kan man få dom att vara noga med att bära kniv medvetna om att terroristerna 'på andra sidan' har det och är ute och letar efter dom. Bland annat. När man talar om att utrota, radera, misshandla, rensning och så vidare och är det svårt för oss från andra socialistiska vänstergrupper att ta er på allvar, ha med er som organisationspartners för event eller ens ha möten med er för risk att ni blir stötta och anfaller nån som tycker fel om nåt.

"Vi är dock den enda rörelsen som strävar efter total demokrati" rimmar inte jättebra med att ni kräks på demokrati hela tiden i sånt som Saras "Vad är verklig politik?? Farsen till val vi har vart fjärde år??? Med politiker som snackar skit, ljuger och inte har människors bästa för ögonen? Vad är rätt politik??" eller när ni helt bortser från det att den demokratiska majoriteten i landet ogillar våld som politiskt verktyg och känner sig otrygga på stan när politiska grupper i mörkret tar till våld och vapen mot folk de tror, vet eller tycker hör till fienden, är associerade med dom eller ser lite så ut på något sätt. När ni struntar i demokratisk process och låter stålet, näven och hatet tala istället för argumenten, kunskapen, orden och demokratin så får ni väl kalla er för något annat än fascister om det nu smakar så illa när man uppfyller sitt hatord själva i kampen mot det och blir det monster man försöker dräpa, men kalla er iaf inte socialister, vänster eller framförallt demokrater. Att ni är antidemokrater är ni ändå rätt långt bort från att kunna förneka så som ni slåss mot demokratin.

När man läser här inne så ser man varför ni valde att inte alls vara med i programmet. Det får vi väl faktiskt tacka för. Det hade varit ett jättestort bakslag för den antirasistiska och antifascistiska rörelsen om ni hade börjat spöa journalisten när argumenten tagit slut. Det är tragiskt när andra antifascistiska grupper ska vara lika rädda för er som för nazisterna och därmed förlora fokus på den fascism som kallar sig extremhöger, som kallar sig nationalister, nazister, patrioter och så vidare. Vi som arbetar mot politiskt våld, mot fascism, mot antirasism och vill kunna gå hem genom en mörk park utan att få stryk av nån av er terrorgrupper från någon politisk vinkel kommer förhoppningsvis att arbeta mer gränsöverskridande och enade och visa att vi sätter ner foten mot terror, oavsett vem den riktas mot och vad personen har för hudfärg, kön, politisk inställning, sexuell läggning, eller någonting annat som används som kategori för att begå brott mot personer som inte är som oss själva.

Resultatet blir att folket känner som Ali Kia här ovanför (" Jag har större respekt för en rasist som med ord försöker sprida sin ideologi än någon som har "den rätta tron"(om det nu finns något sådant) sprider sin ideologi med våld och huliganism. Är ni bättre än SMR? Visa det i handling istället för att prata om eran ideologi."). Vill ni få med er oss alla i andra förbund och organisationer i kampen, och vill ni dela vår kamp med oss, så att vi enade kan tvätta bort hatet, rasismen, rädslan, våldet, inskränktheten, och separationen så måste ni sluta sprida skräck och terror. Men visst, om ni känner att ni är så mycket bättre och mer äkta att ni inte vill samarbeta med andra, och att vi är fienden om vi inte hyllar terror så kanske ni kan klara allting helt själva och stolta och se ner på oss demokrater som istället tror på demokratiska och informativa lösningar. Vi får se. Jag hoppas att antifascismen kan bli enad och demokratisk istället för splittrad och antidemokratisk."

Högerfascism och vänsterfascism är lika illa. De är våldsbenägna och odemokratiska.
Att de har, eller säger sig ha, orsaker till sin uppfattning, eller ska vi kalla det "världsbild", det är en annan sak. Som kan "förklara" en del, men som inte legitimerar deras bruk av våld i det de upplever (?) som en politisk kamp. 

Vad gör dom i EU, och vem vill man ha som sin parlamentariker?

I Expressen finns en utmärkt artikel som belyser vad europaparlamentet och parlamentarikerna gör och vill. Läs gärna länken för att kolla artikeln.
Ovanligt genomarbetad och intressant - inte minst med tanke på hur svagt och svalt media intill nu (29 april) behandlat detta viktiga val. I flera rätt djupa intervjuer så ger olika parlamentariker sin bild av hur de ser på vikten av uppdraget, hur de påverkat och vad de som ställer upp vill arbeta för i fortsättningen.  Med flera roliga och intressanta poänger...
Så framgår, inte helt oväntat, att en del sitter där, både svenskar och andra, som tack för lång och trogen tjänst i svensk politik, medan andra är (något) yngre och mycket hungriga och aktiva för att driva de frågor de känner för.  Men att de har olika temperament, och arbetsmetoder.
Några citat.
"- Om man ska bli framgångsrik här måste man kunna säga god morgon på tio språk i hissen. Det kan jag. Kan man säga tack på polska och god kväll på finska visar man att man bryr sig om sina kolleger, säger Cecilia Wikström.

Ledamöter från andra länder beskriver svenskarna som trevliga, lugna och effektiva. En bild Christian Engström, (PP), delar. Han berättar om hur det brukar se ut vid sammanträden.

- Först kommer svensken, sedan en finne. Därefter vaktmästarna som tänder lampan och sedan droppar de övriga ledamöterna in allteftersom. Oftast börjar möten 10-15 minuter sent, men det är sådant man får ta, säger han och skrattar.

Kroaten Biljana Borzan tillhör den socialdemokratiska gruppen och jobbar ofta ihop med svenska ledamöter.

- Svenskar är en bra förebild när det gäller hälsa, sociala program och arbetsmarknad. Vi har mycket vi kan lära av er. När jag vill ta reda på något, när jag vill veta mer då brukar jag vända mig till svenskarna, säger hon och drar till med en klassisk stereotyp:

- I Sydeuropa är vi mer aggressiva, svenskarna är lugnare." 

I en fråga som jag anser viktig, den personliga integriteten, noterar jag att det verkar vara svårt med personkemin mellan piratpartiets representanter och fp:s Cecilia Wikström, trots att de sakligt sett ligger väldigt nära varandra.  Möjligen p g a att piratpartiet inte är med i den liberala gruppen utan i den gröna. Synd.

Man kan tro att en liten skara svenskar, som dessutom givetvis har olika politiska preferenser, inte ska ha något inflytande eller betyda något. Men det har de, läs artikeln. Och EU är ju viktigt, och det är genom parlamentet, som har en stor makt numera, som vi som väljare kan påverka EU. Jag vill påstå¨att vi kan det mycket mera än genom att lita på våra ministrars inflytande.

I artikeln får varje svensk ledamot ge en kort presentation över vad de gjort och vad de vill. Man kan också se att det är rätt vanligt att parlamentarikerna inte är lika partitrogna mot sitt "hemmaparti" som man skulle kunna tro.  Mindre partipiska således.

Vill man så veta mera om vad partierna och deras kandidater vill så  har SVT en test, kallad Kompassen,  där man kan kolla in diverse frågor/påståenden mot några standardiserade svarsalternativ.

Visst kan du bli överraskad när du gör testet. Jag blev det. Inte för att jag har andra åsikter än de jag trodde mig ha. Nej det är snarare beroende på hur testet är upplagt, vilka frågor som valts, vilka som uteslutits, och hur svarsalternativen formulerats. Så ta det med en nypa salt. Och tänk på att ge ditt svar i de för dig viktigaste frågorna en extra tyngd. Men gör testet ändå. Trots att det inte ger någon chans att tycka till om annat än befintliga (plus ett par kandiderande) partier i parlamentet.

Det mest intressanta är kanske att man inte bara får veta vilka partier som ligger närmast ens egen åsikt (vad nu det är värt... )  utan att man kan se hur det stämmer gentemot olika kandidater.  Jag fick såldedes en "partipreferens" som inte alls stämmer, men OK en bunt partier ligger rätt nära topp (trots allt). Den kandidat som (enl testet) ligger närmast mig är en folkpartist ifrån Solna som jag inte alls kände till, Sukri Demir.  Och den piratpartist som kom högst upp för mig var inte Christian Engström eller "Farmor Gun" Svensson utan  den unge Niklas Dahl från Lund!
Och ingen enda moderat fanns bland de tio främsta som enl testet tycker som jag. Skönt. Och givetvis ingen sverigedemokrat heller... 

Kungens bladvändande med mera (tillägg)

Och så tog kungen bladet från munnen... efter att tidigare ha vänt blad. Ack, ja.
Mängder av tyckare tycker till, överallt. En del upphetsade åt endera hållet, andra försöker analysera. Åter andra tycker synd om kungen, eftersom han var så nervös och uttryckte sig så diffust och motsägande, var som folk är mest. Andra konstaterar att intervjun av TT reste fler frågor än som besvarades.

Nå, visst kan man tycka, om man är rojalist och inte övertygats av kungens framträdande, att Victoria kan få ta över. Eller så kan man föreslå ett antal reformer för hur slottens drift ska finansieras och hur mycket kungen ska ha i apanage (bidrag) och hur mycket - och om - andra i familjen också ska ha bidrag från skattepengar. Etc.

Jag börjar bli rätt trött på den spretiga debatten.
Varför? Jo, därför att det är så svårt hålla isär de olika bitarna. Därför att kungens uppträdande är en sak. Men att det faktiskt inte är självklart enkelt att helt kunna skilja hans sätt att vara, från frågan om monarki eller republik.

Rabiata monarkister anklagar republikanerna för hela den aktuella debatten. De anar mediadrev med avsikt att avskaffa monarkin när pressen plötsligt (det senaste halvåret) granskar statschefens förehavanden, och hans umgängesvanor. Som om det vore republikanerna som valde kungens vänner.

För mig är det tämligen likgiltigt hur kungen har det med "sina" kvinnor. Primärt är det en sak mellan honom och hans fru/familj. Förutsatt att han inte ljuger om det och att han inte utsätter sig för olika former av säkerhetsrisker. Som statschef har han visserligen begränsad makt, men sitter inne med en del känslig information, som inte ska kunna utpressas. Kungens "galanta" liv redan som ungkarl är väl känt, även om inte mycket sipprat ut till massmedia, förrän på senare tid. Förhållanden som visar en förlegad kvinnosyn. Därom kan man ha olika åsikter om det moraliskt försvarliga, men det viktiga (för mig) är om och i vilken mån det påverkat eller kan påverka hans ställning som statschef.

Ljög han då igår?
Det vet vi självfallet inte. Om han gjorde det, så spelade han ett högt spel, risken att sanningen förr eller senare uppdagas är stor. Men han uppträdde uppenbart nervöst, och än mer än vanligt osäkert och oprecist. Det är besvärande med hans tidigare tal om att "vända blad", dvs glömma och gå vidare, vilket i sig är ett (indirekt) erkännande av de tidigare framförda uppgifterna om hans umgänge, kaffeflickor, olämpliga lokaler med olämpliga ägare etc. Hela kungens uppträdande gav ett beklämmande intryck. Det han, utan direkt kristallklar tydlighet, förnekade var att han inte låg bakom vännen Anders Lettströms försök att köpa loss några (påstått) komprometterande fotografier. I övrigt var han än mera diffus i sina dementier. Det vanligast svaren var att han inte minns, eller att inte förstod eller missförstod eller gled undan frågorna. Det var ju knappt en enda fråga som han klarar att svara klart och tydligt på. Det gav inget förtroende. Och så ska en statschef inte bete sig.

Ett par självklara frågor, som inte besvarades, var varför han inte gick ut och dementerade direkt i höstas när boken "Den motvillige monarken" kom ut, varför vänta ett halvår? Och varför då i stället för att dementera bara säga att han ville vända blad?

Jag är av princip anhängare av ett republikanskt statsskick. En statschef ska väljas av folket, ska ha begränsad tid vid makten (vars omfattning givetvis kan diskuteras), och ska kunna avsättas, utan mer el mindre blodig revolution, vid gravt missbruk eller vanskötsel.
En folkvald president kan också klanta sig, men han/hon kan i vart fall sannolikt uttrycka sig bättre. Och blir inte omvald, eller får sparken under förödmjukande omständigheter om han/hon gjort något allvarligt.

Trots min principiella ståndpunkt hade jag under lång tid överseende med monarkin. Visserligen hade Gustav VI Adolf en aning mera formell makt än nuvarande kungen, men han utnyttjade inte detta i någon större omfattning, gjorde ingen något förnär. Såvitt som kom till allmän kännedom. Och hans snedsteg i övrigt torde inte ha varit några säkerhetsrisker.

Med dagens kung så framstår dock bristerna med en ärvd position som statschef alltmer bisarr. Det hjälps inte att monarkin rönt en viss popularitet genom Silvias och Victorias charm. Rollen som statschef är trots allt viktigare än att vila på så bräcklig grund.

Jag menar alltså att kungens uppträdande och förehavanden visat att monarkin lever på övertid, att det är dags att övergå till en vald statschef.
Innehållet, titel och övrig organisation etc finns flera alternativa lösningar för, men det viktiga är att statschefen väljs för tidsbegränsad period, och kan avsättas om han/hon inte sköter sig. Och att han/hon inte står ovan lagen.

Länk DN.

Tillägg: Nu skyller många på att det är ett "mediadrev" emot kungen. Visst, det skrivs om kungen och hans förehavanden kommenteras, och han själv har (äntligen) uttalat sig. Jag har svårt att se något fel i att kungen och monarkin granskas. Det stora felet i detta är att det inte gjorts tidigare. Många inom pressens värld har känt till mycket av detta i decennier, men har inte publicerat det. Man har inte velat stöta sig med hovet!
Läs denna länk om detta.

Gör en miljon dig rik? Vad är den verkliga miljonvinsten?

Dagens Industri och Expressen skriver idag om att en miljon kr gör att svensken känner sig rik. Nå, för stockholmare behövs två miljoner för att nå rikedomskänslan. Jag gissar att det är det dyra boendet som skruvar upp nollåttornas krav.

Men, ärligt talat, vad får man för en ynka miljon? Ja, de svar som refereras i artiklarna visar att svenskarna är realistiska. De behåller jobbet, men reser en del om en miljon skulle ramla över dem.

Och hur man blir miljonär, tja, det sker genom arv eller genom en spelvinst. Att arbeta sig till det är snudd på omöjligt, ivart fall på ärligt och skattat jobb. Då ska man lyckas tråckla sig fram till ett toppjobb i något börsföretag då. Frågan är hur det ska bedömas också...

Men hur var det nu då? Vi behåller jobbet...
Just det. Tänker man efter en smula så räcker en miljon inte långt. Ett par rejäla resor, visst. Men mera då? Lösa in lite av huslånen? Alternativt att renovera lite. Inte blir det något lyxliv inte och ingen kåk i Spanien. Nej, miljonen kan bli en liten krydda om man har ett jobb redan, ett fast och gärna hyfsat betalt jobb.

För den som inte har arbete, är arbetslös eller långtidssjuk försvinner en oväntat tillskott snabbt i att betala räkningar och putsa upp fasaden lite genom att äntligen skaffa de där nya glasögonen man länge behövt skaffa. Dvs för att hålla näsan över vattnet en tid. Det blir ingen krydda, däremot en andhämtning.

I dagens tredelade samhälle är det nog så att den verkliga miljonvinsten består i att vara frisk och ha ett fast jobb. Den arbetslöse behöver mycket mera än en miljon för att känna lite fast mark under fötterna och våga tänka på lite lyx i stil med dyrare utlandsresor, betalda tandläkarräkningar och en ny, kontant betald bil.

I de gyllene glasburarna, eluppvärmda förstås. Och utanför...

Nog blir det tjatigt med dessa ständiga fallskärmar och VD-bonushistorier. Att de aldrig ger sig, att de aldrig kan få nog!

Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.

Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.

Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.

Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.

Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.

Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.

De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.

För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.

Juholt, Bamse och snällism (uppdat.x2)

Dagens industri är penningens röst i dagspressen. Ok, de är många, men DI får ändå ses som den dagstidning som mest oförblommerat hyllar pengar som det viktigaste i livet.

Dagens stora rubrik i pappers-Di: "Vänster om marsch!". Med bild på den nya ledarduon i det sosseparti, som tidigare kallade sig "socialdemokratiska ARBETARpartiet (SAP)"; Håkan Juholt och Carin Jämtin. Man riktigt ser framför sig hur redaktion och rubriksättare ryser...

Är det en tillfällighet eller inte när DI Weekend samtidigt har snällhetens och omtankens frontfigur Bamse på förstasidan, och en lång och uppskattande artikel inne i tidningen?

När jag var barn fanns inte Bamse, men mina barn liksom dagens yngre föräldrar och deras barn har till stor del växt upp med Bamse, "den som är stark måste vara snäll". Att vara snäll har länge varit närmast ett skällsord, likställts med att vara lite dum, lite naivt efterbliven. Men det är en glidning av begreppet, som inte är riktig, vill jag mena. Nej, på min tid fanns inte Bamse, men vi gick självklart i söndagskola och fick lära oss om Jesus, om att vara snäll men inte menlös. Att driva ut månglarna ur templet, att ta strid för det goda, för medmänsklighet. När dagens folkparti tar avstånd från den social-liberala politik som förenade frihet med gemenskap och ansvar för sämre lottade, och kallar det nedlåtande för "snällism", då har de inte förstått vad "snäll" är.

Jag har förstått att fler än jag blev överraskade av valberedningens förslag till ny s-ledare. Han är föga känd utanför partiapparaten som mer än en stundtals lite bullrig men tråkig försvarspolitiker. Internt lär han anses stå till vänster inom s, och sägs vara en trivsam, folklig typ. Samtidigt anklagas han för maktspel och taktiserande för att sparka bort den som förnyare ansedda Mona Sahlin, och för att bereda marken för eget maktövertagande.

Vid presskonferensen och i det nu hastig påkomna behovet av lancering för en bredare allmänhet så vill han framstå som en snäll och gemytlig Bamse. Det känns aningen överdrivet. Någon Bamse lär han inte vara eller bli.

Visserligen vill gärna sossar och andra socialister gärna framställa omtanke och socialt ansvarstagande (snällhet i den positiva tolkningen) som en unik egenskap som hör ihop med att vara sosse eller socialist. Det är givetvis helt galet! Medmänsklighet har inte med socialism att göra. Socialism är planekonomi, centralstyrning och pampvälde. Om nu dagens sossar (och andra "socialister") vill ändra innebörden i sin inriktning så är det förstås utmärkt.

Jag skulle dessutom gärna se att dagens Alliansregering och däri ingående partier skulle förstå att "snällism" a la Bamse är bra. Och att det inte är socialism!

Självklart skrivs om Juholt överallt nu. Här länk till Expressen, med uttalande av Mona.
Uppdat. Kommentarerna flödar, även om jordskalvet och tsunamin i och kring Japan tar allt större plats. På Expressen skriver t ex Niklas Nordström (fd SSU-ledare) en intressant kommentar med temat: en kompromiss som bäddar för trubbel. En del har mer el mindre allvarliga kommentarer till en partiledare med mustasch... (det var faktiskt vanligt förr, fram till för sådär 50-60 år sedan).

Uppdat 2. En läsare har reagerat surt på min aningen kortfattade definition på termen "socialism". Det föranleder mig att göra denna kompletterande kommentar.
Visst innebär socialism planekonomi etc. Men jag erkänner att det är en förenkling, det innebär också kollektivism, förstatliganden ("gemensamt ägande") och en allmän regleringslusta, ett kollektivets förmynderi genom partieliten över den enskilda människan. Med mera. Och visst kan man säga att den är en sidogren på den liberala rörelsen, i vidare mening. Den liberalism vars tidiga motto var frihet, jämlikhet och broderskap. Obs, jag menar inte att dagens socialdemokrati är uttalat socialistiskt. Men där finns starka inslag hos en del av dess företrädare av "socialistisk smitta". Och en allmän attityd att "vänstersidan" skulle vara "snällare" pga sin ideolgiska grund.
Denna invändning om vad som är socialism missar dock poängen med hela mitt blogginlägg. Nämligen den att det INTE finns någon politisk ideologi som kan söka patent på att just den och ingen annan är den som står för det "snälla", för det goda och för socialt ansvarstagande. I vart fall de flesta "normala" ideologier vill det goda i en eller annan bemärkelse.
Däremot förespråkar de olika vägar och medel för att nå dit. Och om dessa vägar kan vi ha olika åsikter! Exempelvis om målet helgar medlen.

Kan Maud svara om el-priset?

I skrivande stund har Gadaffi ännu inte avgått, skjutits eller avlägsnats på annat sätt. Det lär knappast nytta att skriva om honom mycket nu, men nog är det en märklig man, galen, förvirrad och nära nog okunnig om den verklighet som omger honom. Vänner, rådgivare, generaler etc överger honom. Och hans tillgångar försöker man beslagta nu.

Mera närliggande, och förhoppningsvis mera möjligt att påverka, är el-priset. Dvs politikernas ovilja eller okunnighet om hur de ska få tillstånd en bättre tingens ordning. Om inte annat så har vi fria val, ännu. Så Maud Olofsson bör omedelbart svara på de frågor som ekonomisajten E24 ställer till henne.
Jag nöjer mig med att citera de fyra första frågorna. Många fler, lika berättigade, finns på den angivna länken till E24.
" Elbolagen tjänar flera gånger mer på en svensk kund, än på en kund på kontinenten. Är det rimligt?
• Hur mycket pengar kommer in i statskassan från elbolagen i form av olika skatter och avgifter? Hur påverkar det regeringens agerande?
• Den nuvarande prissättningen via Nordpool får kraftig kritik från inte bara småkunder, utan också från industrin. Har alla kunderna fel? Fungerar det nuvarande systemet med marginalkostnadsprissättning via Nordpool bra?
• Hur kan man förklara och motivera att priserna på Nordpool, och i synnerhet inom det svenska prisområdet, sedan 2009 legat på samma nivå eller över priset på den tyska elmarknaden, trots att 99,5 procent av vår produktion, (och i stort sett även den el vi konsumerar), har en marginalkostnad som ligger långt under den kolkondensel som nu förefaller vara golvet för elpriset?"

Man kan visserligen, som en debattör hävdar, mena att Mauds bästa svar är att avgå, eftersom hon bevisat sin inkompetens. Må så vara, men då måste hennes efterträdare svara. Snabbt. Och med konkreta åtgärder, som åstadkommer fungerande konkurrens och kraftigt sänker priserna.

Hamilton har rätt - denna gång

Jag gillar radion. Med radio menar jag SR:s P1. Där får man både allmänna nyheter och information av mångahanda andra slag. Och man slipper sitta och titta på en skärm för att höra. För någon timme sedan hörde jag ett inslag där Carl B Hamilton (fp) intervjuades om bolånen. I vissa slag av frågor kan jag inte alls instämma i hans åsikter, men jag måste erkänna att han är ekonom.
Kontentan var denna gång att det inte ska förekomma amorteringsfria lån. Ja, men så självklart! Det är inte sunt vare sig för samhälls- eller privatekonomi med lån som inte amorteras av. Att boendekostnaderna ökar explosionsartat beror i vart fall till stor del på att bankerna konkurrerat om kunderna på ett osunt sätt, som blåst under spekulationsbubblan. Bankerna tjänar pengar på räntorna, och har i ökande grad erbjudit amorteringsfria huslån.
Dessutom fick man ju låna till hela huspriset under några år, vilket man bara helt nyligen sökt komma åt genom att kräva en insats.

En randanmärkning: det innebär ju att bankerna inte bara äger husen initialt, utan hela tiden. "Villaägaren" hyr då huset för räntekostnaden. Dvs blir ett slags förvaltare, som ansvarar för att husets värde inte minskar. Vilket i huvudsak faktiskt inte beror på "ägaren" utan på hur bl a bankerna sköter sig.

Faran för samhällsekonomin är att bankerna lånar ut för mycket, priserna stiger rakt upp i skyn. Vilket givetvis förvärrats av de låga räntor som varit en tid. När folk tror att de inte behöver betala tillbaka det de lånat, då bryr man sig inte om priset nämvärt. Bubblan blåses upp tills den spricker. Som den gjorde i USA. Folk tror de bor billigt... och bankcheferna ökar sin omsättning och får fina bonusar. Allt spelar samman för en allmänt höjd prisnivå, till förfång för de med låga inkomster och pensioner. Det finns ingen anledning att pressa byggkostnaderna. Byggare och banker tjänar pengar.
När bubblan spricker faller huspriserna, men folk står där med sina lån som överstiger värdet av husen. Och då plötsligt vill, dvs måste bankerna ha in pengarna. Tja, se hur det gått i USA, och var på god väg att hända i Sverige.

Självfallet är det bättre att strama åt i tid. Kontantinsatsdelen bör nog höjas ytterligare en del. Men framför allt ska givetvis alla lån amorteras, även huslånen. Då blir det åter en press på byggkostnadera, spekulationen att villor och bostadsrätter alltid stiger i pris, den dämpas och får en koppling till verkligheten.

Visst, det kan kännas snopet för en ung bostadsköpare att inse att lån ska betalas tillbaka. Men därigenom kommer boendekostnaderna på sikt att bli lägre än med nuvarande system. Om än det kan verka tvärtom på kort sikt. Och så kommer villa- och bostadsrättsägare i sinom tid faktiskt bli ägare, inte hyresgäster som "förvaltat" bostäder år bankerna. Och bankerna blir stabilare.

Det verkar som om även Stefan Attefall (kd) och en del andra politiker börja luta åt samma håll. Fastän Thomas Östros (s) kan garderar sig genom att dels vara luddig och dels skylla på regeringen - för en tendens som började under s-regeringen...

Wikileaks, vad säger man? Uppdat.

Att Wikileaks "släppt" oerhörda mängder av dokument betr främst USA:s (men även andras) diplomatiska spel, det har dominerat nyhetsflödet de senaste dagarna.

Att Wikileaks inte är någon favorit hos makthavare världen runt, det är ingen nyhet. Makten vill inte granskas. Inte ens i demokratier. Ändå känns det i princip mycket bra med största möjliga offentlighet och insyn i hur makten fungerar.

Tidigare har vi, genom Wikileaks, fått veta hur tveksamt (lindrigt uttryckt) som bankväsendet agerat när det gäller att tvätta svarta pengar. Vi har fått insyn i hur Guantanamo-fångarna behandlas och hur omfattande USA-truppernas dödande av civila i Irak varit. Det gäller alltså tunga fakta i hur det fungerar i demokratier. Vilket Wikileaks angrips för... Att det står illa till i diktaturer, det vet vi ju redan.

Dessa tidigare avslöjanden som bl a delvis innehåller militära "hemligheter" (som i vart fall delvis lär finnas tillgängliga på NATO-sajter) orsakade viss oro hos myndigheterna, men inte alls i den omfattning som maktetablissemanget nu stormar mot de diplomatiska läckorna. Varför?

Jag blir inte speciellt upprörd av den senaste publiceringen. Dels är det egentligen inte så farliga nyheter. Dels knappast så stora heller. Det är en del pikanta detaljer om ledande politiker. So what? Det unika är mängden dokument.

Det märkliga är att det finns så mycket att avslöja. Speciellt som det rimligen måste finnas oerhört mycket mera, som inte avslöjats. Att säkerhetstänkandet vad gäller verkliga hemligheter skulle vara så bristfälligt att de skrivs i klartext och inte alla har ens en hemligstämpel av dignitet, det vägrar jag att tro.

Därför är det oerhört intressant just denna massiva upprördhet hos "Carl Bildtar" världen runt. Att det på så många håll ropas på lagliga åtgärder och censur emot den fria informationen - till och med om dessa förhållandevis triviala fakta.
Att diplomater meddelar hem om iakttagelser (och rent skvaller) det är väl ingen hemlighet? Det vet alla, på alla sidor. Är det något som är känsligt får de väl se till att de hittar säkrare vägar än att använda det öppna internet...

Och har de rent mjöl i påsen, så har de väl inget att frukta. (Det är ju så som makten själv resonerar när de bevakar oss!)

Faran nu på kort sikt är att maktens alla potentater söker begränsa insynen betr sig själva och att övervaka oss medborgare.
Men i längden kommer det aldrig att gå. Inte i demokratiska länder! Demokrati innebär integritet och frihet för medborgarna inklusive ett fritt informationsflöde. Det är makthavarna som ska övervakas och kontrolleras. Så vi kan sparka de som inte sköter sig. Inte tvärtom.

Mitt i denna flod av överhetens fördömanden hittar jag en sansad och upplysande artikel som ger perspektiv. Det är i SvD som Roger Fjellström, docent i filosofi, skriver om hur svenska medier är megafoner för makten, och hur dokumenten faktiskt är granskade innan de publicerats. Till och med av amerikanska UD!

Jag citerar slutklämmen:
"Det är således fem världsledande tidningar och tidskrifter – deras journalister och ansvariga utgivare – som har ansvaret för exakt vad som publiceras, och det i samarbete med ett som det förefaller ansvarsfullt Wikileaks. Även den amerikanska regeringen har del i publiceringsansvaret, som bland annat framgår av Wikileaks brev och dess svar."

Bäva månde bankerna, Wikileaks signalerar ju nu att nästa avslöjanden rör storbankerna. De som ställt till finanskrisen, som nu går som en löpeld även i vissa EU-länder med dåligt skött ekonomi.

Wikileaks lever farligt. Liksom demokratin. Men visst vill vi ha demokrati?

Uppdatering. Läser i DN att Jan Eliasson har en betydligt öppnare attityd till Wikileaks än t ex Carl Bildt och Hillary Clinton. Visserligen ser han risker om förtroliga samtal läcker ut, men i det stora hela är han mera balanserad och betonar att diplomati inte ska bygga på skvaller. Riktigt. Men att de mäktiga inte gillar Wikileaks visar att just nu utsätts Wikileaks för en massiv it-attack, vilket bl a rapporteras av AB. En attack som är betydligt större än någonsin tidigare. Som sagt, det finns de som ser demokratisk insyn som farligt.

Vad ska en partiledare leda?

En del socialdemokrater fortsätter att hävda att (s) är ett folkrörelseparti. Intill häromåret förekom sådana påståenden även från centerhåll, om centerrörelse som en folkrörelse. Jag är så gammal att jag minns då folkpartiet hade runt 125.000 medlemmar, utan att kalla sig folkrörelse. Däremot var många av folkpartisterna då med i någon folkrörelse, i en frikyrka, nykterhetsrörelse eller i facket förstås. Idag har (s) färre medlemmar än fp hade då. Bondeförbundet, som blev centern, hade ett finförgrenat nät av lokalavdelningar och imponerade medlemstal trots att valresultaten låg på 8-9% bara. Och SLU (centerungdomen) hade runt 100.000 medlemmar, som i huvudsak ägnade sig åt dans i hembygdsgårdarna.

Idag har de flesta partier medlemssiffror mellan 5 och 15 000. Och ungdomsförbunden lyckas ofta bara skrapa ihop statistik på runt 1.000 medlemmar. De aktiva är ofta bara en bråkdel av de redovisade siffrorna. Under valår så piskar man dock fram en del gamlingar att delta i valarbetet.

Just det, partierna är numera bara valapparater. Medlemmarna är få och har inget inflytande över partiets politik. Medlemsmöten består av en handfull kaffedrickare som i bästa fall tar del av centrala direktiv. Det är partiapparaten med partiledning och statsbidragsavlönade tjänstemän som styr partierna och deras åsikter. Valår med hjälp av inhyrda PR-byråer. Det finns ingen ideologisk debatt, i den mån den förekommer är den, som Expressen skriver, outsourcad till speciella "tankesmedjor". Är det då konstigt att det uppstår problem när det gäller att finna bra partiledare? Urvalet är svagt och har inte fått en ideologisk skolning genom intern debatt utan har i hög grad bara klättrat inom partiet genom att vara ja-sägare i taktiska frågor till partiledningen.

Med svaga partier utan medlemmar finns ingen bas för kompetenta och ideologiskt medvetna människar att verka i. Sådana personer söker sig till andra verksamhetsområden, media eller helt andra områden - möjligen med bloggandet som en säkerhetsventil.
De som blir kvar i partierna är en ringa skara som slåss om en karriär till makten och härligheten - utan djupare övertygelse eller kännedom om partiets (eventuella) ideologi. Till det så rekryterar man folk utifrån, även de synbarligen ofta utan ideologisk bas.

En följd av detta, och som förstärker den negativa trenden, är att politiken byråkratiserats. Det är de facto ofta(st?) tjänstemän som fattar de viktiga besluten. Byråkraterna har tagit makten och satt de "folkvalda" i baksätet. Vem vill vara politiker under sådana förutsättningar? Inte de mest lämpade i vart fall, det är min åsikt.

För två veckor sedan skrev Hans Lindblad här på min blogg om det eroderade ledarskapet, detta med anledning av Thomas Bodström och socialdemokratins kris. Jag delar hans analys där, men vill nog påstå att problemet är likartat för alla partier. Det verkar också som att politiken idag riskerar att deformera även goda politiker i en högre grad än tidigare. En god politiker med integritet som inte hoppar av i tid blir ofta förstörd. Det är bara hårda, känslokalla och principlösa personer som blir kvar. Vill vi ha det så? (Per Ahlmark hoppade av, trots topposition i regeringen, pga en privat kris. Det var naturligt för honom, men fler borde göra sammalunda. )

Johan Westerholm (s) har skrivit en hel del om socialdemokratins kris och framtid, senast under rubriken: Socialdemokraterna: Frimurarlogen. Tidigare har han också påpekat likheterna mellan (s) sätt att utse partiledare med hur en påve utses. Där en grupp kardinaler stänger in sig för att till slut skicka ut röksignaler att nu är det klart. Självklart blir man bekymrad över hur lite den interna demokratin spelar roll i detta intrigspel och positionerande.

Frågan kvarstår. Vad ska en partiledare leda? Och vart?
Ett parti som är en liten valmaskin med pensionerade medlemmar, ja-sägande karriärister, politiska tjänstemän och inhyrda PR-firmor? Mot ett mål som man inte vet vad det är - och inte varför?

Är det inte dags att öppna sig och inkludera folket i den demokratiska processen?

Föga hopp om fp, det har ju inte krismedvetande

En sak måste man ändå erkänna. Sossarna inser nu att deras parti är i kris. Så till den grad att deras debatt går över alla breddar och översvämmar alla media. Ja, till och med centern och kristdemokraterna är bekymrade och diskuterar det dåliga valresultatet.

Men inte folkpartiet, det parti som ännu i högtidliga stunder kallar sig liberalt. Jag skummade igår igenom den valanalys som gjorts internt. Jodå, det var intressanta siffror och ett konstaterande att skolpolitiken var det som väljarna vet att fp sysslat med. I övrigt intet. Nja, en liten fundering om att fp borde ta kontakt med sitt ungdomsförbund så att ungdomarna går vidare till fp när de känner sig för gamla för LU. I övrigt är rapporten välskriven, men är rent nonsens då den missar det viktigaste!

Jag kan göra det enkelt för mig och hänvisa till ungliberalernas ordförande och den svidande kritik han framför i Expressen idag. Adam Cwejman sätter fingret på en del ömma punkter.

Jag vill dessutom betona att de svenskar som i så hög grad anser sig vara liberala, de känner inte igen att fp skulle vara ett liberalt parti. En stor del av väljarna har insett att fp succesivt lämnat den socialt ansvarskännande liberalism, som varit dess kännetecken i stort sett från bildandet (sammanslagningen av liberalerna och de frisinnade) 1934 och till senaste sekelskiftet. En del medlemmar tror ännu att fp är liberalt bara för att partiledningen säger så. Vilket ju är falsk marknadsföring.

Att vara ett annex till moderaterna, ja till och mer moderata än moderaterna så att till och med en del moderater gått till det mera högerbetonade folkpartiet, det är ingen bra grund för liberalism.
Att som profilfrågor lägga fram krav på medborgarna, att sätta staten/överheten före medborgarna, det är en pervers syn på liberalismen.
Att först göra ett katastrofval 2006 och sedan ett ännu sämre val iår, det är inget att vara stolt över! Det borde leda till en djup rannsakan. Det borde leda till både analys där man inser att socialliberalismen måste återvinnas - det räcker inte med att kalla sig socialliberal, hrr Björklund och Pehrsson och fru Sabuni.
Folkpartiet måste inse att om det ska vara ett liberalt parti, då räcker inte ord, då måste partiet faktiskt gå till rötterna, alla medlemmar måste ha ett hum om vad liberalismen står för. Och VARJE förtroendevald bör givetvis ha grundlig insikt i socialliberalismens innehåll. Idag hör man underliga uttalanden som lika gärna kunde höras hos moderaternas högerflygel, hos sd eller s.

Sist men inte minst, rättssäkerhet och integritet är liberala grundvärden. Båda dessa har fp bidragit till att urholka å de skändligaste. De liberala ungdomarna i LU inser det, hur kan då fp tro att dessa liberaler vill gå vidare till folkpartiet?

Ett parti som inte har krismedvetande och sjukdomsinsikt, efter ett sådant val och en sådan utveckling som folkpartiets, dess framtid ser inte ljus ut.

I vart fall torde det inte attrahera de 27% väljare som anser sig vara liberaler.

Något om demokratins dödgrävare

När man ser på dagens situation med socialdemokratins kris, hur Ask förnekar att regeringen känt till USA:s kolla av misstänkta svenska terrorister, hur poliser stormar in hos oskyldiga människor, även barn, i en förmodad jakt på terrorister, då kan man undra över det politiska ledarskapet idag. Om det finns något ledarskap - och vad det i så fall grundar sig på. Vad innebär demokrati? Kan demokratin överleva när allt går ut på kontroll, genom lagar och polisingripanden som de facto avskaffar det demokratiska samhället?

Jag har, i likhet med K-G Bergström i Expressen, svårt att tro att inte svenska myndigheter haft kännedom om, och godkänt, USA-ambassadens spanande på eventuella faror för ambassanden i Stockholm och andra amerikanska intressen. Svenska regeringars förnekande av samarbete med inte minst USA har en lång historia. Att Beatrice Ask också förnekar det är lite pikant, vem skulle tycka det var fel, om det skedde med svensk medgivande. Men hon kanske inte informerats om vad tidigare regeringar (inkl Göran Perssons, med Boström som justitieminister) gjort och sagt. Eller är det bara så att hon inte förstått...

Om mot förmodan inte det hela skett med regeringens medgivande, så är det väl ett häpnadsväckande bevis på både SÄPO:s och FRA:s inkompetens att de inte avslöjat det och i sin tur informerat regeringen (-arna). Vad visar detta om politiskt ledarskap och om förmågan om att försvara demokratiskt beslutsfattande?

Självaste Jan Guillou skriver, på sin gamla skrivmaskin, om denna terrornoja. Detta med anledning av hur polisen i Göteborg blev så förfärad av ett förmodat bombhot där, att de stormade in hos en väl integrerad ex-palestinier och tvingade ner honom på golvet och vägrade svara varför, och drog iväg honom till polisstationen. Guillou beskriver det sålunda: "De ringer inte på hos den som skall gripas. De slår omedelbart in dörren med särskilda forceringsverktyg och stormar in, sliter den misstänkte ur hans säng, tvingar ner honom på golvet, bänder upp hans armar på ryggen, handbojar honom och hotar hans skräckslagna familj med sina kulsprutepistoler som är försedda med lasersikten och stjäl därefter barnens mobiltelefoner. Poliserna är alla svartklädda och maskerade." Och i och med detta märkliga gripande så försvann tydligen bombhotet helt...

Den de haffade på detta brutala sätt var inte ens misstänkt, skulle bara höras. Men de svenska terroristlagar som infördes efter Sept 11, ger tydligen utrymme för "missförstånd" av detta slag. Var finns känslan för rättvisa och rättssäkerhet när sådana lagar införs, och när polisen ser sådant beteende som naturligt och försvarligt?

Guillou är inte det förste som kritiserat att svenska "demokratibeskyddare" på ett märkligt sätt vill skydda demokratin genom att avskaffa den. Men visst är det bra att en sådan känd skribent som han ryter ifrån. Han påminner ju om detta såhär: "Och mitt i denna hysteri visar det sig att USA bedriver ett spioneri i Sverige som riktar sig mot sådana svenskar som heter Muhammed i förnamn och är, eller kan misstänkas vara, muslimer. Eller åtminstone känner folk som är det.
Eller, som sannolikt är fallet med de fyra svenskpalestinierna i Göteborg, har skämtat olämpligt i telefon. Bodström införde ju också lagar som tillåter avlyssning av alla som heter Muhammed utan att de ens behöver vara misstänkta för brott, så kallad förebyggande avlyssning." Fastän jag vet inte om Guillou hajat att det är än värre, med FRA-lagen. Internet verkar han ju ha rätt dåligt begrepp om vad det är.

Om nu demokrati och rättssäkerhet ska vara värt namnet, då har dagens beslutande politiker och deras hantlangare uppenbarligen mycket att lära. Demokrati och rättssäkerhet kan inte försvaras genom att de avskaffas. Det känns faktiskt som stora delar av det politiska ledarskiktet idag ser demokrati som något av ringa värde, och att de välkomnar terroristhot av varierande slag som en god förevändning för ökad kontroll och övervakning av medborgarna.

Var finns de politiker som inte bara tänker på hårda tag och att fylla medelklassens plånböcker utan även har den djupa respekt och lidelse för demokratiska grundvärden som många av deras föregångare hade?

Jag anser att den text av Hans Lindblad som jag nyss publicerade har viss bäring även på denna problematik. Vi, svenska folket, behöver politiker med rättspatos och demokratisk lidelse, en art som är rätt sällsynt idag.

Blåögda eller skumögda politiker

Idag frågar sig DN:s politiske chefred Peter Wolodarski vem som betalar moderaterna. Detta med avstamp i Sofia Arkelstens resande på Shells och andra bekostnad. Han konstaterar att
"Vi förväntar oss att våra folkvalda ska hålla armlängds avstånd till särintressen, oavsett om de är ekonomiska eller organisatoriska.
Därför är uppmärksamheten kring Arkelstens kopplingar till oljebolaget Shell, biltillverkaren BMW och miljöteknikbolaget Sweco välkommen och sund, även om en del av angreppen har skjutit över målet.
Självklart måste en riksdagsledamot kunna informera sig om olika företags verksamheter utan att behöva löpa gatlopp i medierna. Det finns i debatten en orimlig förväntan på de folkvaldas integritet och självständighet, som riskerar att bana väg för en politikertyp som bara hämtar sina intryck från korridorpratet på Helgeandsholmen.
Men att ”informera sig” i verkligheten är något annat än att som miljötalesman låta sig bjudas på ett lustbetonat Shell-evenemang i Sydfrankrike, eller att acceptera ett flera dagars långt billån från BMW eller att sitta i styrelsen för ett börsbolag som är beroende av miljöpolitiken.
Problemet är inte att Sofia Arkelsten har berikat sig själv i någon större utsträckning – åtminstone inte vad vi vet – utan att hon tycks sakna de känselspröt som gör att man känner igen korrupta eller halvkorrupta situationer."

Att socialdemokratin - och journalister - inte är perfekta gör inte saken mera försvarbar när moderater visar sig ha dåligt omdöme!

DN skriver: "Öppenhet är grunden för att motverka maktmissbruket. Om partisekreterare Arkelsten vill vara trovärdig i dessa frågor, varför inte börja med att städa framför egen dörr?" Och uppmanar moderaterna att redovisa vem som betalar dem. Hur de får 30 milj i anonyma bidrag av bidragsgivare som ger mer än 20.000 kr vardera.
Jag instämmer.

Expressens ledarskribent Anna Dahlberg är inne på samma problematik när hon, i likhet med DN igår, talar om blåögda svenskar, som inte tror att mutor och korruption förekommer i Sverige. Hon skriver om naivitet och att: "Vår förra statsminister är Sveriges främste vapenlobbyist. Vår nuvarande ser inga problem med att ta emot hemliga partibidrag. Sverige har problem."
"Löjligt", avfärdade utrikesminister Carl Bildt saken med sedvanlig arrogans. Statsminister Reinfeldt å sin sida lindade in sig i så luddiga resonemang att det enda som kom fram var att frågan är värd att diskutera.Arkelsten själv ser inga skäl att ångra sina bjudresor. Det enda som är beklagligt är att omgivningen kan få fel intryck.Så ser den moderata "Ni kan lita på oss"-doktrinen ut. "

Anna Dahlberg menar att svenskarna är naiva som tror på detta. Jag är inte så säker på att det är hos svenskarna i allmänhet som naivismen ligger. Vi har nog lärt oss att det inte alltid är så "rent i ven" som makthavarna vill få oss att tro. Naivismen sitter nog i hög grad hos maktetablissemanget, som vill fortsätta att slå blå dunster i ögonen på oss. Vi vill inte vara så blåögda som de tror att vi är. Vi vill ha öppenhet. Vi vill veta vem som finansierar partierna, politikerna och vem som bekostar deras resor. Och vi vill inte att det föreligger risk för korruption och otillbörliga bindningar. Vi vill inte rösta i blindo på folk som kan ha andra lojaliteter än de som de säger sig ha.

Jag måste erkänna att jag blivit mycket besviken när många av alliansens företrädare blivit så upprörda av den kritik och debatt som uppkommit kring Arkelstens förehavanden. Som Sofia själv har de lätt att se grandet i oppositionens öga men inte bjälken i det egna. Och de tappar helt bort de principer om öppenhet och vaksamhet emot otillbörlig påverkan som de talat för när de själva satt i opposition. Det framgår förhoppningsvis av mina tidigare kommentarer till detta.

Tyvärr gissar (=vet) jag att många av alliansens företrädare, och andra som anser sig som liberaler, nu skär tänder och anser att DN och Expressen är förrädare, som inte ställer upp till Arkelstens och politikeretablissemangets försvar, utan faktiskt granskar och ställer frågor.