Sveriges vapenaffärer, Wallenbergs, exportregler mm

De nya avslöjandena om Sveriges (SAABs) vapenexport till Saudiarabien, efter hemliga påtryckningar från Wallenbergsfären, med hjälp av kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip aktualiserar en rad frågor.

En fråga är hur i allsin dar som kontrollmyndigheten 2010 kunde ge klartecken till affären (vapenfabriken) på felaktiga förutsättningar? Exportreglerna, som i o f sig är snåriga,  anger ju att export bl a inte får ske till länder som är inblandade i någon form av krigs- eller stridshandlingar. Diktaturstaten Saudiarabien var ju helt klart starkt inblandade i ett pågående blodigt krig i grannlandet Jemen.
"Saudiskt stridsflyg bombade byar i Jemen och hjälpte den jeminitiska diktatorn kuva en shiitisk rörelse i landet. De saudiska bomberna drabbade civilbefolkningen hårt, bland annat träffades ett sjukhus.
Hösten 2009 flög saudiska bombplan över gränsen till Jemen för att hjälpa landets diktator Ali Abdullah Saleh att kuva den shiitiska houthirörelsen som kämpade för oberoende i norra delen av landet.
Till arabisk media sa den vice försvarsministern som ledde striderna att landet befann sig i krig. Så här skrev svenske ambassadören i Saudiarabien i en rapport i början av 2010:
"För första gången på flera decennier har saudisk militär gått i fält. Stridigheterna och de saudiska flygraiderna fortsätter och mycket talar för att det saudiska engagemanget, kan förväntas bli långvarig".

Varför mörkade kontrollmyndigheten kriget?  På vems uppdrag, eller efter vilka påtryckningar?

 Betr Wallenbergs inblandning. Marcus Wallenberg är inte en privatperson som öppet försöker påverka regeringen. Han är representant för makt- och industrisfären Wallenbergs, en av de tyngsta finansfamiljerna i Sverige som bl a behärskar SAABs vapenindustri. Och dessutom agerade han här i största hemlighet.  I mars 2008 skrev han till dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ett brev, som hemligstämplades. Nu har SR/Ekot kunnat offentliggöra brevet, och jag citerar ett avsnitt:
"Bäste Sten,
När jag härförleden besökte Riyad med en stor delegation nordiska företagschefer togs vi bland annat emot av Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan. Han tog då upp ett ärende med mig som jag förstår redan finns på ditt bord sedan några dagar som jag förstår handlar om FOI:s plötsliga avbrytande av samarbetet med sin saudiska motsvarighet. Jag kan då ingenting om detta ärende, vare sig vad det handlar om eller hur länge det pågått.
Vad jag däremot kan konstatera är att våra saudiska vänner har tagit mycket illa vid sig av FOI:s agerande och inte minst bristen på kommunikation och information i detta fall. Prinsen tog mig avsides och överlämnade en kopia på det brev han skickat till dig daterat 4:e mars 2008 men jag fick också ett eget brev som jag härmed bifogar.
Mitt intryck är att det är av största vikt att denna fråga löses snabbt och ett på för alla parter tillfredsställande sätt annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden inte minst ERIEYE kan hamna i farozonen. Jag känner vid det här laget prins Khaled rätt väl, han  skulle knappast insistera som han gjorde om han inte själv stod under ett visst tryck. Han försäkrade mig om att han för närvarande icke avsåg ta upp frågan i den saudiska regeringen men han underströk att om han gjorde det i dagens läge skulle reaktionen runt bordet bli ”well, forget the swedes ”
Marcus Wallenberg"

Jag ser det som en mycket olämplig och hemlig påtryckning från Wallenbergs på regeringen att ändra sitt beslut. 

Idag är Marcus Wallenberg ytterst ovillig att tala om sina kontakter både med Saudiarabien och med regeringen. Han försöker t o m förneka förekomsten av brevet (ovan), men tvingas sedan att indirekt erkänna dess förekomst, men vill inte kommentera innehållet, trots att SR har det. Självfallet inser han det olämpliga i att han agerat som han gjort och vill därför säga minimalt för att avslöja sig. Påtryckningen var ju avsedd att vara hemlig.  Wallenbergs ville ju att alliansregeringen skulle fullfölja de avtal som s-regeringen några år tidigare ingått, för att gynna SAAB. Det gällde dels ett avancerat radarsystem, dels att Sverige skulle bygga en vapenfabrik i och åt Saudiarabien.

Sverige (dvs regeringarna och vapenindustrin) anser sig ha den mest strikta regleringen av exporten av vapen, samtidigt som Sverige är en av de absolut största exportörerna av vapen, både i faktiska tal och sett i relation till vår befolkning.
Det är alltså något som inte stämmer.
Svenska folket är faktiskt rätt så negativa till vapenexport. Medan främst socialdemokraterna och moderaterna är positiva, främst av två skäl. Dels att Sverige måste ha en vapenindustri för att tillgodose det egna försvaret, utan att bli beroende av import. Dels att vapenindustrin ger sysselsättning, spec om den kommer upp i större (lönsamma) volymer, vilket kräver export. Folkpartiet och miljöpartiet har liksom vänsterpartiet varit mera tveksamma eller helt emot export av krigsmateriel.

Ett flertal skandaler, där svenska vapen varit inblandade i krig och inbördeskrig (från Boforsaffären och framåt) har tvingat fram regler som skulle vara mer restriktiva, i synnerhet ska Sverige inte sälja till diktaturer och länder i krig eller inblandade i väpnade konflikter. Så har varit avsikten med de "skärpta" reglerna och kraven att export ska godkännas av en speciell inspektion.  Inte minst har uttalanden i den riktningen gett uttryck för detta.
Sålunda tillsattes också en utredning efter Saudiaffären 2010-2012 som ska framläggas i dec 2014 och som ska precisera, skärpa och förtydliga nuvarande regler.  Vi får väl se vad som händer...

Att reglerna är komplicerade och ger utrymmer för rätt vida tolkningar, och avsteg, det visar ju både de senaste årens olika avslöjanden  och den fortsatta volymökningen, så långt den är bekant.

Jag kopierar in ett stycke från Wikipedia (länk som ovan) om detta. "I en opinionsundersökning genomförd av Demoskop i november 2009 ansåg 81 procent av befolkningen att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder i krig, och 92 procent att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker. Sedan beslut 1996 har delegerats från riksdagen till myndighetsnivå har en praxis utvecklats som innebär att undantag beviljas regelmässigt - i tusentals fall under de senaste åren - från förbud mot export till sådana länder. Svenska vapen har använts av flera totalitära regimer och i flera krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Indonesien, Tunisien, och på senare år Egypten, Afghanistan och Irak. Sverige kritiseras för att exportera vapen ökande andel länder som begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, och till båda sidor i konflikter, exempelvis till både Indien och Pakistan. ^[20] [21]

KRUT-utredningen (KRigsmaterielUTredningen) föreslog 2005, på initiativ av regeringen Persson, en uppluckring av reglerna för att underlätta internationellt försvarssamarbete och bättre återspegla praxis. Förslaget mötte kritik och genomfördes aldrig.^[22] I maj 2011 lovade folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet,socialdemokraterna, och vänsterpartiet tvärtom att verka för att reglerna skärps så att vapenexport i praktiken förhindras till diktaturer och länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker i praktiken förhindras, men uttalade sig inte om krigförande länder.^[23] Trots detta löfte har vapen sålts under 2011 till Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten - länder som kränker mänskliga rättigheter, är inblandade i pågående krig eller är diktaturer.

Riksdagen beslutade den 19 maj 2011 att ge regeringen i uppdrag att ta fram en ny lag om krigsmateriel som skärper vapenexporten gentemot ickedemokratier.

Projekt Simoom var ett kontroversiellt samarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Saudiarabien i syfte att tillsammans bygga en vapenfabrik iSaudiarabien, och att lära saudierna svensk vapenteknologi. Projektet avslöjades av Sveriges radios Ekoredaktion i mars 2012 kritiseras för komplicerade arrangemang med bulvanföretag i syfte att hindra insyn och debatt."  

Sålunda, att sälja krigsmateriel ses av många (dock ej av väljarna) som viktigt för industrin och dess inkomster och har mäktiga lobbyister. Ännu ett Wikipediacitat:  "Den politiker som anses ha haft störst betydelse för denna lobbyism är tidigare statsministern Göran Persson, idag PR-konsult för JKL, som har vapenindustrin som kunder. Andra personer som utpekas som betydelsefulla lobbyister är bland andra Marcus Wallenberg och Jan Nygren."

Jag menar att Sverige, som alliansfritt land, behöver en viss vapenindustri. Och dess produkter blir rimligen något billigare om de också kan säljas utomlands. Men jag menar att det får inte ske till diktaturer (med en rätt sträng definition!) eftersom de ofta är eller råkar i konflikt med andra länder (demokratier och diktaturer) och också förtrycker mänskliga rättigheter. Ö h t ska inte krigsmateriel få säljas till något land, eller part, som förtrycker mänskliga rättigheter, oavsett hur landet benämner sitt statsskick. Däremot ska vapen kunna, efter noga prövning i varje fall, säljas till demokratiska frihetsrörelser eller för försvar emot diktatur och förtryck.
De undantag som uppenbarligen idag både inspektions- och kontrollorgan som regeringen kunnat göra ska kraftigt begränsas, om möjligt helt avskaffas.
Svenska vapen ska inte säljas dit där de kan användas emot demokratier eller emot mänskliga fri- och rättigheter.  Det kan ses som en kraftig begränsning.  Men nödvändig, och trots allt finns det väldigt många demokratiska länder som ska få köpa svenskt materiel. Om de vill.  Och utan skumraskhistorier av något slag.

Skärpningar och förtydligande  måste till så att reglerna lever upp till vad de faktiskt avsetts vara, utan hemliga undantag och avsteg.   Därför vill jag ge ännu nu en länk. till Amnesty.  http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25470/i-skandalernas-kolvatten-nu-ska-vapenexportlagen-s/

Sveriges Radios viktigaste bluesprogram fyller 50.

För hundra år sedan företogs ett av de värsta angreppen på den pågående demokratiseringen av Sverige när kungahuset (inte minst drottning Viktoria!) i samarbete med konservativa krafter och ett uppbåd av bönder inte bara ville "stärka" försvaret (genom dyra och långa byggen av krigsfartyg) utan även gärna att Sverige skulle ställa upp på Tysklands sida i första världskriget. Och orsakade regeringskris som tvang den liberala ministären under Karl Staaff att avgå.
Så ett raskt hopp 50 år framåt, till 1964. Säger jag Olle Helander så minns alla mogna - och äldre - jazz- och bluesintresserade honom som den som skötte om jazzprogrammen i SR. Därigenom blev han den som var praktiskt ansvarig för vårt första möta med jazzen. I vart fall för oss som inte hade levande jazz inpå knutarna.

Sagde Olle Helander for 1961 till USA (heders SR som kostade på jazzen detta!) och gjorde inspelningar främst med ännu kvarvarande jazzpionjärerna. Samtidigt så skaffade han sig kontakter, som skulle visa sig värdefulla också för den resa han kunde göra  våren 1964 till bluesens kvarter. Hösten 1964 sändes så hans inspelningar i en lång rad program i SR. Jag minns ännu vilka högtidsstunder det var.  Och att jag troligen inte missade ett enda program. Med rullbandspelaren redo.

Visst var jag rätt bekant med bluesens pionjärer redan dessförinnan, främst genom skivor. Men programserien "I Blueskvarter" var något extra. En grundlig genomgång och inventering på plats av Olle Helander av det tidiga sextiotalets bluesscen. Såväl kända som okända namn. En del av de då okända fick väl lite mera stjärnglans genom programmen, andra fortsatte sina sista år i skymundan vilket innebar fattigdom och elände.

Riktigt hur viktiga dessa program var insåg jag knappast då. Men de gav en rejäl skjuts åt bluesintresset i Sverige. Fler blev intresserade och fick större bredd i sina kunskaper. Fyra år senare startades bluesorganisationen SBA, Scandinavian Blues Associsation med huvudsyfte att ge ut bluesmagazinet Jefferson, som ges ut än idag!

För 10 år sedan fick så SBA/Jefferson den goda idén att ge ut musiken från "I Blueskvarter" på skiva. Sagt och gjort. Inalles producerade tre ytterst välgjorda dubbel-CD-album i samarbete med Sveriges Radio.
Skivmärke Jefferson.

Nu spelade jag igenom det tredje albumet och slås åter av kraften i musiken. Över överflödet av fantastiska musiker och bluessångare.  De tre albumen ger tillsammans faktiskt en stor del av gräddan av bluesartister, som man "behöver" känna till.  Många av dem var runt de sextio när de gjorde dessa inspelningar men ännu i full kraft, om än de levde ytterst miserabelt.  OK, här finns varken John Lee Hooker eller B B King med, och givetvis inte de absolut första pionjärerna eller de senaste decenniernas bluesartister. Men ändå, mycket av det dessemellan.  Jag ska bara nämna några, Big Joe Williams, Champion Jack Dupree, Willie Mabon, Sunnyland Slim, Big Walter Horton, Little Brother Montgomery, Paul Butterfield, Washboard Sam, Blind John Davis, Johnny Young, Robert Nighthawk....  och massor andra.

Nu är det 50 år sedan dessa inspelningar gjordes, och tio år sedan skivorna gavs ut. Båda saker att minnas och hyllas. Skulle någon mot förmodan inte ha införskaffat skivorna, gör det! Leta upp Jefferson Bluesmag på internet - eller på närmsta bibliotek (om ni inte prenumererar) och beställ skivorna. Jag gissar att några ex finns kvar. Annars är det till att leta på andra vägar.

Musiken är viktig, inspelningarna är fina, med vissa "atmosfärtillägg" som bara kan ses som bonus. Och med alla tre albumen följer mycket innehållsrika häften som beskriver tillkomsten av inspelningar och programmen. Miljöbilder som visar hur bluesens kvarter såg ut.

EU-valet, viktigare än du tror, inte minst för integriteten

Sveriges Radio har låtit göra en opinionsmätning inför det i maj stundande valet till Europaparlamentet.
Resultatet är intressant. Både skrämmande och glädjande, på flera sätt.

Glädjande att det kan tyda på ett något högre valdeltagande än i senaste parlamentsvalet, 2009. Skrämmande att trots allt så många inte ser det angeläget att rösta i detta val, som faktiskt kan ses som än viktigare än riksdagsvalet i september!
Glädjande siffror för miljöpartiet och vänsterpartiet. Men samtidigt skrämmande eftersom det är partier som, om än i varierande grad, är negativa till EU.  Det är ju faktiskt så att det inte är i EU-parlamentet som Sveriges ställning till EU avgörs, det är i Sveriges riksdag. I parlamentet kan man möjligen försöka obstruera i vissa frågor.

Skrämmande siffror för i första hand kristdemokraterna och piratpartiet, båda åker ut så det stänker om det om dessa siffror håller sig någorlunda fram över valdagen den 25 maj. För mig gör det inget om kd åker ut, men piratpartiets sorti är ett kraftigt bakslag för de som värnar medborgarnas integritet och därmed sammanhängande frågor. Piratpartiet skulle behövas just för dessa frågor även i riksdagen, men eftersom det är EU som i mycket sätter ramar och grund för hur mycket integriteten ska kränkas - eller försvaras - så är piratpartiet än viktigare i parlamentet!

Illa till i februarimätningen ser det ut också för sverigedemokraterna, vilket jag inte alls beklagar. Dess sympatisörer är i  hög grad EU-negativa men samtidigt ointresserade av världen utanför Sverige över huvud taget. Centern riskerar också att falla under strecket, på samma sätt som partiet kan hamna utanför riksdagen.
De stora partierna, moderaterna och socialdemokraterna, verkar göra ett svagt val jämfört med till riksdagen. Deras väljare verkar inte riktigt orka tänka sig att rösta också i parlamentsvalet. I SR:s kommentarer förbigås med tystnad att även fp verkar göra ett något sämre EU-val i år än 2009 (10,9 i st f 13,6%). Det gör att fp:s tredje mandat sitter ytterst löst. Att fp gick bra senast, och ännu ligger bättre till i EU-valet än i riksdagsvalet torde helt bero på Marit Paulsen-effekten.
Ändå för fp-ledamöterna i parlamentet även i övrigt en mera konsekvent socialliberal linje än vad fp inrikes förmår att göra.

Att så stor del av väljarna inte går och röstar är ett nederlag både för partierna och för media, som inte lyckas föra ut hur viktigt valet är. För många väljare är EU för långt bort, för diffust, något främmande och för många skrämmande. Att EU i stort och faktiskt även parlamentet beslutar om och styr både politiken i Sveriges riksdag och våra liv, det blundar alltför många inför.

Att verkligen ta ställning till att man röstar och hur man röstar i parlamentsvalet är viktigt både för de som i grunden är positiva till samverkan och samarbete över gränserna, och detta samarbetes inriktning och omfattning, och för de som är skeptiska eller negativa. Och för de ointresserade, för de påverkas även de.

Att över huvud taget rösta är viktigt. Dessutom finns det alternativ, man  kan faktiskt hitta partier som passar för de flesta olika inställningar och ideologier. I högre grad än vad gäller riksdagen, menar jag...   Och med rätt placerade valsedlar kan man bevara denna mångfald och valfrihet.

Felaktiga försäkringskassan

Hörde häromdagen (igår?) i SR att de felaktiga utbetalningarna via försäkringskassan sjunkit rejält enl en aktuell mätning. Jaha, ja. Och det presenterades som att "fusket" minskat. Men när jag lyssnade väldigt noga kom det en bisats om att det var det gamla vanliga, dvs att det faktum att försäkringskassans felaktigheter inte är fusk trots att rubrikmakare och vissa politiker älskar att presentera det så. Nej, som vanligt är det fortfarande så att de faktiska felutbetalningarna INTE är fusk av den sjuke, utan det är fel som begåtts av försäkringskassan och fel p g a snåriga och svårtolkade regelverk.

Alltså, det som kallas bidragsfusk är sällan fusk. Och de fel som begås är antingen försäkringskassans fel - eller riksdags och regerings fel som konstruerar regelverk som är för svårtolkade att tillämpa.

Vad jag skulle önska att någon politikerhöjdare någon gång kunde erkänna detta. Högt och tydligt.
---
F.ö. noterar jag att jag ligger på topp hundralistan bland politiska bloggare, enl Politometern, trots att jag inte skrivit en rad på två veckor... Det är uppenbarligen inte bara mitt bloggande som kan vara sporadiskt tidvis. Ser ju flera rätt kända namn som sjunkit ner rätt rejält. Om det nu inte är det vanliga "inbyggda" statistikfelet som då och då gör att man kan sjunka (aldrig klättra?) helt omotiverat då och då.

Nej, det var inget aprilskämt. Och centern backade

För några dagar sedan skrev jag om hur kartläggningen av och registreringen av våra flygresor skulle skärpas ytterligare. Det var ännu en av dessa inskränkningar i vår integritet som nu lanceras i samma anda som FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Det presenterades den 1:a april, vilket gjorde att en och annan såg det som ett dåligt aprilskämt.

Centern var inte helt nöjda, men nu kan man höra i radions nyhetssändningar, att centern gett upp. Detta efter att även sossarna är med på tåget att kartlägga oss än mera.

Vad annat var att vänta? Vare sig centern eller sossarna har ju utmärkt sig tidigare för att respektera den enskilda människans integritet. Och allianspartierna (liksom sossarna) menar alltfort att det är viktigare att kolla varje människa än att inrikta sig på de som är misstänkta för brott.

Det här är nog inget aprilskämt, tyvärr. Kontrollen av oss skärps ännu ett steg.

SR:s nyhet i morse om kartläggningen om flygresor är nog tyvärr inget aprilskämt.

Redan i dag kan tull och polis i Sverige begära att ett flygbolag lämnar ut information om personer på en viss flygning. Det kan handla om alltifrån var resan börjar och slutar till hur man har betalat sin biljett och hur länge man har varit borta.

Centerpartiet tycker att det är okej att sådana uppgifter delas med andra länder om de sedan raderas inom ett dygn. Men enligt det direktivförslag som folkpartistiska EU-kommissionären Cecilia Malmström nu har lagt fram ska information från alla flygbolag lagras i fem år. Uppgifterna ska anonymiseras efter 30 dagar av integritetsskäl. Vilken öppning för sociogram...

Det här är något som Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet kan acceptera. Men Johan Linander (c) anser att det är en onödig integritetskränkning. Ja, sannerligen. Jag hoppas att han har hela centern med sig och håller hela resan (!) ut. Och att inte Reinfeldt lurar in centern i någon dålig kompromiss eller knyter upp sossarna eller sverigedemokraterna på sin linje.

Att Johan Batong Pehrson (fp) gillar det är ingen överraskning. (Överraskande, och tecken på att det kunde vara ett dåligt aprilskämt, vore det däremot om han sagt sig vara emot ytterligare övervakning av oss alla.)
– De flesta människor som är ute och flyger är väldigt tacksamma över att vi har en tydlig kontroll över personer som ska resa med planet.
– Men det är också så att resor runtom i världen är en förutsättning för att kunna begå mängder av brott. I det fallet är det viktigt att man försöker bekämpa den brottsligheten också när det gäller att kontrollera människors resmönster.

Denne Johan Pehrson är alltså rättspolitisk talesperson för Folkpartiet. Jag skulle snarare vilja sätta beteckningen orättspolitisk på honom. Observera att han säger "mängder av brott" och "kontrollera människors resmönster".

Förslaget visar också att Cecilia Malmström beskrivit en tragisk resa från att ha varit en solid (trodde vi) liberal till att bli en hök i frågan om övervakning och integritetskränkningar av oss medborgare.

Det är alltså en mängd uppgifter om vårt resande som nu ska registreras, kartläggas och lagras. Dock lär inte vad vi äter på flyget registreras. Tanken var att därigenom kunna kartlägga vår etnicitet och religionstillhörighet. Tänka sig! Vilka felkällor som finns... Allt motiveras av kriget emot terrorismen och sådant som trafficking.

Hur många terrorister eller skumma människohandlare torde resa med riktig identitet? Ungefär lika många som skickar komprometterande e-mail okrypterade gissar jag. Alltså är det ett svepskäl för att Öfverheten ska kunna skärpa kontrollen av alla oss vanliga medborgare. Så vi inte tar ett steg som de inte godkänt. Helst bör vi väl sluta resa också.

Jag menar att detta förslag är helt i linje med den absurda tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, som är ett hot mot mänskliga rättigheter, vilket jag skrev om igår. Man inför en integritetskränkning och kringskär våra mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till terrorism och ytterst grova brott. Sedan tillämpar man det på ett mycket vidare sätt.

Jag önskar det vore aprilskämt.

Europeiska arresteringsordern är ett hot mot mänskliga rättigheter

Av dagens tänkbara ämnen att skriva om måste jag bara börja med detta. (Om jag hinner fler är osäkert.) Thomas Hammarberg, europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter säger ifrån: Den europeiska arresteringsordern innebär ett hot mot mänskliga rättigheter.

Har inte ännu sett någon pressnotis om detta, däremot hörde jag nyheten i SR i morse. Den borde verkligen lyftas fram bättre, av fler.
Det han säger är att den regel som kom till p g a terroristhoten i början av 2000-talet nu används alltför flitigt och för bagatellmål. Dessutom är ofta den tid som olika länder tar på sig för att avgöra ärendena, dvs gå från misstanke till domstolsbeslut, orimligt lång. Överutnyttjandet av europeisk arresteringsorder blir därför ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Så sant, så sant.

Vem är då denna Thomas Hammarberg? Ja, i NE (fria internetversionen) står det kort och gott: Hammarberg, Thomas, född 1942, diplomat, journalist, generalsekreterare i Amnesty International 1980–86, generalsekreterare i Rädda Barnen 1986–92, Sedan 2006 verkar Hammarberg som Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.

Vill man veta mera kan man t ex gå till Wikipedia, som beskriver något mera, dock ej direkt hans politiska bakgrund (som är ordf i fpu, men sedermera socialdemokrat). Eller så kan man kolla vad regeringskansliet skriver om hans aktuella uppdrag.

Jag vill här bara kort konstatera att Thomas Hammarberg har vigt sitt liv åt att stärka och skydda de mänskliga rättigheterna ur olika aspekter. Något jag i hög grad sympatiserar med och högaktar honom för. Han har inte tvekat att säga ifrån, oavsett vilken regering det drabbat. Han har alltid stått på den enskilda människans sida. Som ungdomspolitiker (jag träffade honom bara en gång de åren), som journalist, som engagerad i Rädda Barnen, i Amnesty, i olika FN-uppdrag, som svensk ambassadör för mänskliga rättigheter, och nu som Europarådets kommissionär för dessa frågor. (OBS Europarådet består av 47 länder och ska inte förväxlas med EU.)
Han var också generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center (2002-05), och mottog 1977 å Amnesty Internationals vägnar Nobels Fredspris.

Ett rättssamhälles förfall

Inom EU ska det vara fri rörlighet för medborgare i EU-länderna. Det verkar en del politiker och en del poliser inte inse. Eller så vill de inte låtsas om att det ska gälla. I vart fall inte om det kommer romer från Rumänien eller Bulgarien till Frankrike - eller Sverige.

En av de viktigaste uppgifterna för en stat är att den upprätthåller rättssäkerhet.
Att lagar är rättssäkra.
Att polis och domstolar följer lagarna i rättssäker ordning.
Att man inte utan laga grund inskränker i de mänskliga rättigheterna om individens integritet och frihet.

Trots det blir jag inte överraskad när jag hör (i SR) hur polisen brutit mot de lagar de ska följa och förutom att de avvisar EU-medborgare från Sverige med det irrelevanta påståendet att medborgarna sysslat med tiggeri, dessutom nekat dem juridiskt biträde. Har man suttit i förvar i mer än tre dagar har man rätt till biträde. Givetvis protesterar inte bara Amnesty utan även Advokatsamfundets Ann Ramberg.

Det visar sig att polisen kallar det för tiggeri när det i själva verket var gatumusiker, liksom att det rättsvidriga förfarandet pågått länge. Att Tobias Billström (m) stött polisen och inte EU-medborgarnas rättigheter, är också känt sedan länge. I de relaterade fallen har de som polisen avvisat till råga på allt i flera fall inte varit läskunniga eller förstått svenska. Det verkar som total rättslöshet i praktiken.

I skrivande stund har jag inte hört justitieminister Beatrice Ask (m) uttala sig i denna fråga.
I avvaktan på detta blir min fråga denna. Hur ska vi kunna lita på rättsamhället när inte ens polisen följer de lagar de ska upprätthålla?
Hur är det i överensstämmelse med fungerande rättssäkerhet att Beatrice Ask (och andra politiker) vill "förenkla" det rättsliga förfarandet genom att ge polisen allt större befogenheter att själv utdöma straff (rättsliga påföljder) utan domstolsförfarande med domare och jurister?

Jag ser tyvärr ett samhälle där rättssäkerheten råkat i allt djupare förfall.

Elbolagens groteska övervinster

Sitter och fryser. Stela fingrar. Ser och hör att bl a SR, Dagens Industri och SvD (via E24) skriver om de groteska övervinsterna hos de el-producerande bolagen. De stora bolagen, som bildar ett slags oligopol som bestämmer priset, gör rena vinster per anställd som är skyhögt över de som stora börsbolag som är deras kunder, gör. Upp till 30 ggr el mer beroende på vilket bolag man jämför med. Bolag som i och för sig även de gör stora vinster!

Vinster alltså! Jämfört med annan vinstrik industri. Fortum t ex gör en vinst på 6,4 milj per anställd! Jämfört med ett snitt på 200 000 i "vanlig" industri. Jag kan bara säga: sjukt!

* Någon som kan hävda att el-bolagen inte håller våldsamt för höga priser?

* Någon som tror att vinstpåslaget bara är några ynka procent?

* Någon som vågar påstå att konkurrensen fungerar inom den el-producerande marknaden?

Elräkningarna gör mig svettig, men jag fryser ändå.

Demokratins pris - eller den bristande demokratins pris?

S-bloggaren Johan Westerholm har en text som handlar om priset för skyddet av politiker i Sverige. Texten har den något komplicerande rubriken: Personlig integritet: Om priset för en demokrati. Johan hänvisar till SvD (och TT) och innehållet var en nyhet även i SR, där framför allt kostnaden i pengar nämndes. Att skydda landets toppolitiker kostar nu en kvarts miljard om året. Nu tycks mig den krets som kallas för toppolitiker vara rätt vid, men möjligen anses den som hotas också därmed vara en toppolitiker.

Kostnader förvånar mig inte längre. Eller rättare sagt, de upphör aldrig att förvåna och förskräcka mig. I synnerhet när det gäller "toppolitiker".
Detta sagt, visst måste utsatta politiker ha skydd för hot de ådrar sig i sin "yrkesutövning", dvs i sina förtroendeuppdrag.

Det torde vara få personer som undgått något slags hot om de verkat som politiker - eller opinionsbildare utan uppdrag (!!!) - och vågat säga något som kan reta någon. Personligen har jag fått hot både via brev, telefon och internet, och då såväl när jag hade förtroendeuppdrag som i rollen som fri opinonsbildare/samhällsdebattör. (Dock har det hittills aldrig fallit mig in att polisanmäla hoten.)

Varken politiker eller vanliga medborgare ska behöva känna sig (allvarligt) hotade eller kränkta. Hoten mot politiker liksom de kränkningar som vanligt folk upplever att politiker utsätter dem för har, i vart fall som jag uppfattat det, ökat markant de senaste decenniet eller så.

Snart sagt varje människa känner sig kränkt av politiska beslut. Och numera är det inte bara en handfull politiker på högsta nivå som hotas. Obehagliga hot möter förtroendevalda på tämligen låg nivå. I vart fall om de vågar stå upp för sina åsikter. Måhända detta hänger ihop?

Eller är det så enkelt som att antalet galningar ökat? Nej, det tror jag inte.

"Toppolitiker" genomför beslut som dels kränker många människor på ett eller annat sätt. Och möjligheterna att ändra el påverka beslut upplevs som närmast obefintliga. Skilda värdar. Dels innebär denna frustration att även "lägre" förtroendevalda drabbas av den vrede som maktelitens beslut medför.

Kanske är det faktiskt så att detta med ökade hot mot politiker inte är demokratins pris, utan ett pris som beror på brister i demokratin?
Det är betydligt allvarligare än några hundra miljoner i kostnader för säkerhetsvakter.

Jag menar att vår personliga integritet som medborgare kränkts och fortsätter kränkas i ökande grad genom politiska beslut. Men självfallet tas även andra beslut som stora befolkningsgrupper upplever som kränkande av andra skäl, orättvisa nedskärningar av välfärden, eller yttrandefrihetsinskränkningar. Ett exempel är notisen i DN före jul (som tog några dagar för att komma ut i gammelmedia) som omtalade att en Facebookgrupp emot förhandsgransking av public service-media samlat 45 ooo namn.

Självfallet skall även (ledande) politiker åtnjuta personlig integritet. Dvs så länge det gäller deras privatliv. Gränsen kan dock ibland vara flytande - och minst lika självklart är att de inte ska "skyddas" emot granskning och kritik vad gäller de politiska besluten!
Min uppfattning är att maktelitens vilja att minska insynen i vad de gör, samtidigt som de bevakar oss andra, det gör att medborgarnas misstro emot politiker ökar. Detta samtidigt som de faktiska möjligheterna att påverka eller rätta till politiska beslut kringskärs alltmer.

För allt fler kan det innebära att de ser en demokratins kris, som leder till en frustration som kan drabba aktiva politiker, också. Förutom vanligt folk. Grupp ställs emot grupp. Politikerna kräver skydd. Och de låter i sin tur bevaka medborgarna. I en levande demokrati behöver rimligen inte politikerna skyddas för medborgarna i en så hög grad som idag.

Men helt lär vi inte komma ifrån vissa skyddskostnader. För galningar finns alltid.
Bland "vanligt" folk, liksom bland politiker.

Regeringen vill att public service ska vara husbondens röst

Regeringen inför förhandsgranskning av nya programtjänster hos public service. Det skriver DN idag.
Cheferna på SR, SVT och UR är givetvis kritiska, och anser att det strider emot grundlagen. Det vill jag nog mena också. Och skulle det finnas någon lucka så bör den täppas till.
Detta är ännu ett exempel på att vi behöver en författningsdomstol.

Regeringen vill gynna de kommersiella stationerna, men gör i st public service handikappat. Konkurrenterna kan helt fritt stjäla stjäla ideerna från SVT etc.

Och vart tog själva tanken med public service vägen? Ska det inte betyda fri och obunden radio och teve i allmänhetens tjänst?

Regeringens beslut med förhandsprövning kommer betyda tvärtom att den ser SR, SVT och UR som husbondens röst.

Och hur kommer man tillrätta med detta då? Regeringen har beslutat. Riksdagen lär väl tiga still. Vem kan överklaga vart?

Vi har ju ingen författningsdomstol.

Dagen efter dagen före, med ett gott råd!

Detta är dagen efter, dagen efter tisdagen den 14 dec 2010. Då två-tre frågor dominerade. Först, och växande, polisvåldet. Idag fortsätter den debatten, främst i form av ifrågasättade av hur polisen (själv!) utreder polisvåld.

Samtidigt så diskuteras, givetvis terrorismens (eventuella) utbredning i Sverige. Säpo släpper en rapport, som varnar för högljudda rop på hårda tag! Och ministern Birgitta Ohlson försöker sätta fingret på de ömma punkterna, utan att ta till överord.

Så kommer alltfler reaktioner på partiledaraspiranten (s) Morgan Johanssons utspel om att springa ifrån s kongressbeslut och i stället krama om FRA och ge Säpo än mera verktyg för att övervaka oss medborgare.
Indirekt så kan man väl säga att både reaktionerna betr polisvåld och Säpo/terror/regeringen (gm Birgitta Ohlsson) säger emot Morgans FRA-utspel. Men än mera intressant är de häftiga interna (och externa) reaktionerna.

Uppenbart är att en del av Morgans kritiker är mest upprörda över att inte ha hunnit först med utspelet, andra är gediget kritiska eftersom det är ett kongressbeslut som man inte viftar undan hur som helst. Åter andra är (också) kritiska rent sakligt för det populistiska, för fiskandet i grumliga sd-vatten hos Morgan J. Och/eller är bekymrade över hur Morgan ger sken av en (beslutad) svängning betr synen på integritet. Den integritet som i vart fall var motivet för många av de interna FRA-kritikerna att kräva översyn av lagen och en ny, ur integritetssynpunkt bättre FRA-lag. Nu ser de att Morgan släpper integriteten som en het potatis för dels sin egen maktsträvan, dels för att tillfredställa de främlingsfientliga krafterna i samhället.
Som sagt motiven för kritiken är många och skiftande. Eftersom sossarna ännu är ett stort parti är det intressant vart partiet tar vägen. Detta är en symbolfråga, vars slutliga öde inom s kan ge en vink om det är den maktsugna betongen som ska styra partiet, eller om det blir någon ideologiskt förankrad analys av partiets syn på dagens samhälle som tar över. Och hur den då ser ut.

Jag vill ge Morgan, hans gelikar likaväl som hans externa kritiker ett råd. Läs Hans Lindblads utmärkta analys av hur ett parti ska ställa sig till utställda löften alt ej utställda! Analysen gjordes i anledning till hur fp totalt misslyckades med hanteringen av FRA-lagen. Vilka fel som begicks. Hur man borde ha gjort.
Det är en genomgång som borde vara tillämpbar på varje demokratiskt parti när det riskerar att klampa ut på svagisen!

På köpet får ni dessutom (i sista stycket) en analys av vad som är terrorism, om det är en vanlig polisiär fråga eller en Säpofråga. Och hur allvarligt det är eller inte är för statens säkerhet! Artikeln är lite lång, men ger ovanligt mycket av värde för den som plöjer igenom den. Den kan tjäna som referensverk för politiskt agerande och handhavande för den som vill se logik och principer som vägledande i demokratiskt beslutsfattande!

Men även Morgan och compani bör läsa den!

Gissa vilket parti som har ungdomen med sig!?

Sveriges radio har publicerat de politiska ungdomsförbundens medlemssiffror.

Det visar sig att Ung pirat är störst, med nära 20.000 medlemmar. Dvs större än de flesta "riktiga" partier.

Sen kommer ingenting, sedan ungmoderaterna med drygt 8.000 medl. Sedan ingenting och så med runt 2.000 medl vardera kommer kdu, luf (fp), SSU och sverigedemokraternas unga. Ung vänster och Grön ungdom har några hundra färre. Och Cuf ligger under 1.000 medlemmar.

Hur aktiva än resp förbunds ordförande än är kan man undra hur pass representativa de är. Ung pirat och MUF-arna finns ju i alla fall på kartan, men de övriga... Ett till två tusen medlemmar utspridda över hela landet! En sak är klar, det öppnar för snabba karriärvägar för den som så vill.

Svårartad regleringslusta

Sedan jag skrev förra inlägget har jag uppmärksammat att ett par "tokmoderater" vill ytterligare reglera SVT och SR, då de anser dessa statsägda och reglerade organ är för mycket vänstervridna. Detta har bl a också uppmärksammats av Johan Westerholm. Även denna debatt kan ses som en illustration till mitt påpekande i ett tidigare inlägg om att regleringslustan finns hos såväl makt som vanmakt.

Noteras skall dock att de två moderaterna inte tycks ha partiet med sig. Lite kalla fötter tycks de också ha fått. En av dem säger till exempel att det är fri motionsrätt och att 99% av motionerna avslås...
I detta fall känns det bra att så sker.

Inget gott kan komma ur en ytterligare reglering av SVT-SR. Det viktiga är att det finns utrymme för debatt för allehanda åsikter och att även nya idéer får komma fram.
Inte bara de som är stöpta efter partiprogram eller eventuell blocktillhörighet.

Demokrati förutsätter fri opinionsbildning och mångfald, inte regleringar, censur, kvoteringar och annat som skapar enfald.

För övrigt, riv upp FRA-lagarna. Gör om. Gör rätt!

Vad göra åt public service?

Ännu en utredning om den statliga radion och teven. En del kommentarer går ut på att förslaget är för blekt, att det mesta inte ska röras - men sponsringen kraftigt minska - vilket alla (?) utanför SVT tycker är bra.

Jag tycker det är bra att public service får fortleva som public service och det i tre bolag. Att slå ihop radio, tv och utbildningsradio till ett bolag skulle skapa en för stor jätte. Eventuella rationaliseringsvinster försvinner i den byråkrati som skapas i stora organisationer. (Har vi glömt begreppet Parkinsons lag?) Dessutom är i de flesta avseenden framför allt radion bra idag (frånsett för lite jazz och väldigt mycket skval och sport). SVT är hyfsat bra, med undantag för alltför flitig flirt med sådant som är mera kommersiellt (och som SVT finansierar med smygreklam kallad sponsring), typ Schlagerfestivaler etc. Visst ska public service ha både sport och underhållning (av hög kvalitet), men mycket av detta platsar bättre i kommersiella kanaler. En sammanslagning skulle utarma den högkvalitativa radion, där det dessutom inte finns några kommersiella alternativ av någon som helst kvalitet.

Alltså, jag anser det bra att sponsringen (smygreklamen) enl utredningen bör kraftigt begränsas. Public service ska vara public service, dvs utan kommersiella påtryckningar av något slag.
Det här med tv-avgiften är mera komplicerat. Att döpa om den har jag i och för sig inget emot. Men den är för hög idag redan, och är kopplad till apparatinnehavet. Vilket gör att betalningsvilligheten är vacklande. Skulle den dessutom höjas med 2 % per år, vilket bolagen tycker är för lite (!), så blir det än värre.

Inte heller vore det bra om licensmedlen gick in i statskassan för att sedan genom politiska beslut portioneras ut. Politikernas klåfingrighet är alltför stor.

Min (snabbt skissade) ide är att avgiften, vad den än kallas, ska göras obligatorisk. Dvs blir ett slags skatt. Men den ska inte gå via statskassan utan antingen via en fond eller direkt till bolagen. Den ska vara individuell och kan därmed minst halveras, säg max 900 kr per år och skattebetalare. Inget årligt procentpåslag, utan utvecklingen beror på antalet skattebetalare (alternativt skattebetalare med löneinkomst, dvs pensionärer undantas).

Att public service ska skapa och förmedla kultur är självklart, likaså att minst 55% ska produceras utanför Stockholm. Ca 90% av landets invånare bor ju utanför Stockholm.

Public service är bra

Jadå, public service radio (och tv) är bra. I huvudsak. Ibland mycket bra.
Och då alldeles speciellt satirprogrammet, med samma namn, i P1 i "Godmorgon världen", söndagsförmiddagarna.
Idag t ex den festliga buggningsgrejen där Thomas Bodström buggade alliansens förhandlingar. Eller när Lars Leijonborg ska beställa en resa till "24-åringen", och frågar om internet på hotellrummet ingår i priset... eller Margareta Winberg ringer och frågar vilka som vann valet. Och jublar när Reinfeldt vann, för då slipper hon jobbet i Brasilien och kan komma hem till Sverige....
Obetalbart!