Oro och ängslan, i valet och kvalet.

En mycket intressant och läsvärd text av Gun Svensson, bloggaren "Farmor Gun", ledde mig till följande kommentar, med koppling till både valet den 14 sept och till tiden därefter.

Oro och ängslan. 
Det kan leda till olika reaktioner. Den ena, att det var bättre förr. En annan, det är illa idag, och därför bör vi antingen gå tillbaka till det gamla, eller se framåt och förbättra tillvaron. 

Och så har vi ju de som förfalskar både historien och nutiden, och därigenom skapar oro. Som SD. Som tydligen också Ronnie Sandahl i Aftonbladet, som refereras till i Farmor Guns text. 

Men oro och ängslan, åt olika håll, beror också på att vi lever i olika verkligheter, och har svårt att se den andres verklighet. P g a t ex sociala klyftor. 
I den verklighet jag lever oroas jag av de allt djupare sociala klyftorna. De kanske inte blivit bredare, men onekligen djupare. 
Varför? 
En förklaring är väl att partierna i hög grad vänder sig till de breda grupperna, de som har det ganska eller mycket bra och lockar och lugnar dem med främst ekonomiska förmåner.

Jag blir oroad av denna förenklade syn på människors prioriteringar, att plånboken är det som styr. Visst vill vi alla ha en hygglig ekonomi, genom egen inkomst, genom en dräglig pension eller genom bidrag. Men därför kan vi faktiskt också vilja känna att vår integritet inte kränks, att vi har frihet och har rätt och möjlighet att fritt uttrycka oss och påverka vårt samhälle med demokratiska medel. Att få och kunna ta ansvar för andra utan att förtryckas av andra. 

Därför är det skrämmande att det finns partier och politiker som vill ha makten genom att skapa oro. Som kränker vår integritet genom odemokratisk övervakning. Som blåser under främlingsfientlighet för att få väljare att stödja rasistiska och invandrarfientliga åtgärder. Som tillgriper mer eller mindre sofistikerad censur för att "skydda oss" från andra åsikter än makten själv har. Jag skräms av politiker som baserar sin makt eller maktsträvan på att underblåsa våra sämsta sidor. Egoism, konservatism, rädsla för det nya, girighet, etc. 

Saudiaffären; Victoria och Carl Philip tycks också agera som Wallenbergs försäljare

Som komplement till gårdagens kommentar noterar jag att det kommer mera kritik emot Wallenbergarnas sätt (genom Marcus Wallenberg) att skaffa sig "illegal makt".

Intressant är också att de två kvällstidningarna idag också visar att kungahuset genom både kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip agerat som försäljare åt Wallenbergs och därmed även de går emot att Sverige ska verka för demokrati och liksom Wallenbergs arbetar för att bryta svensk lag om vapenförsäljning.

Här länk till Expressen om Victorias resa, och här länk till Aftonbladet om prinsens två (!) resor till den Saudiarabiska diktaturen.

Så kan det bli när vi har en monarki som ser som sin uppgift att hålla sig väl med diktaturer - och att Wallenbergs inte är sena att utnyttja monarkin heller för sin sak.  En allt värre soppa.

Att kungen gjort resor där han uttryckt uppskattning för diktaturer vet vi ju, men nu verkar även Victoria undergräva förtroendet för monarkin, genom sitt agerande. Förmodligen utan att hon insett det.

Nazist var s-regeringens utredare betr apatiska barn (uppdat.)

Minns någon Barbro Holmberg? En gång i tiden för inte så länge sedan utvisningsminister (ja, officiellt hade hon någon annan titel, men det var mest utvisningar hon sysslade med) i den s-märkta regeringen under Göran Persson. Sedermera förflyttad till landshövdingeslottet i Gävle, vad nu de stackars gävleborgarna gjort för ont för att drabbas av henne.

Denna Barbro Holmberg var mycket aktiv för att utvisa flyktingfamiljer och detta oavsett hur utvisningen drabbade barnen. Många barn drabbades av apati. Men se det trodde inte (?) Barbro Holmberg på. Alltså tillsatte hon en statlig utredning för att bevisa sin ståndpunkt. Hon "lyckades" rekrytera folk av sin egen uppfattning, bl a Läkaren Thomas Jackson, dvs att barnen simulerade (sic!). I stort sett alla verkliga experter i övrigt i Sverige hade rakt motsatt uppfattning än Barbro Holmberg och Thomas Jackson.

Nu rapporteras det, bl a i SR, SVT och VF, att "experten" Thomas Jackson efter en tid i Nationalsocialistisk front numera är medlem i Svenskarnas parti. Det senare vad jag förstår en fortsättning av det förra. Båda högerextremistiska partier med nazi-influerad ideologi.
År 2005 var läkaren Thomas Jackson expert i den socialdemokratiska regeringens utredning om barn med uppgivenhetssyndrom. Med referens till Jackson skrev man att en möjlig orsak till barnens apati var att de låtsades.

- Jag menar att föräldrarna uppmanar eller näst intill tvingar barnen att ligga sjuka och stilla, sa Jackson själv i ett avsnitt av SVT:s Uppdrag Granskning år 2006.

Partiledaren Daniel Höglund är givetvis glad och bekräftar för Kulturnyheterna/SVT att Thomas Jackson har ansökt om medlemskap:
- Jag tror att han kan bli en stor tillgång. Det blir en ökad legitimitet när offentliga personer går ut och tar ställning för partiet.

Djup suck. Egentligen är jag inte förvånad. Det var ju en mycket märklig människosyn som både Barbro Holmberg och hennes rådgivare, Jackson m fl visade. Och det krävdes en massiv opinion emot detta för att till slut ändra "principen" och tillåta de apatiska barnen att stanna.

Borde inte både s-ministrar och andra vara vakna och medvetna om vad de släpper fram för främlingsfientliga fördomar när de genom sitt stöd legitimerar nazistiska idéer?

Tillägg. Ser nu att även AB skriver om detta. Bra. Nu har även Ljusdals-Posten och tidningen Ljusnan (liksom andra hälsingetidningar!) en ruskigt bra ledare om Barbro Holmberg (numera landshövding där) och hennes ansvar. Läs det med!

Kungens bladvändande med mera (tillägg)

Och så tog kungen bladet från munnen... efter att tidigare ha vänt blad. Ack, ja.
Mängder av tyckare tycker till, överallt. En del upphetsade åt endera hållet, andra försöker analysera. Åter andra tycker synd om kungen, eftersom han var så nervös och uttryckte sig så diffust och motsägande, var som folk är mest. Andra konstaterar att intervjun av TT reste fler frågor än som besvarades.

Nå, visst kan man tycka, om man är rojalist och inte övertygats av kungens framträdande, att Victoria kan få ta över. Eller så kan man föreslå ett antal reformer för hur slottens drift ska finansieras och hur mycket kungen ska ha i apanage (bidrag) och hur mycket - och om - andra i familjen också ska ha bidrag från skattepengar. Etc.

Jag börjar bli rätt trött på den spretiga debatten.
Varför? Jo, därför att det är så svårt hålla isär de olika bitarna. Därför att kungens uppträdande är en sak. Men att det faktiskt inte är självklart enkelt att helt kunna skilja hans sätt att vara, från frågan om monarki eller republik.

Rabiata monarkister anklagar republikanerna för hela den aktuella debatten. De anar mediadrev med avsikt att avskaffa monarkin när pressen plötsligt (det senaste halvåret) granskar statschefens förehavanden, och hans umgängesvanor. Som om det vore republikanerna som valde kungens vänner.

För mig är det tämligen likgiltigt hur kungen har det med "sina" kvinnor. Primärt är det en sak mellan honom och hans fru/familj. Förutsatt att han inte ljuger om det och att han inte utsätter sig för olika former av säkerhetsrisker. Som statschef har han visserligen begränsad makt, men sitter inne med en del känslig information, som inte ska kunna utpressas. Kungens "galanta" liv redan som ungkarl är väl känt, även om inte mycket sipprat ut till massmedia, förrän på senare tid. Förhållanden som visar en förlegad kvinnosyn. Därom kan man ha olika åsikter om det moraliskt försvarliga, men det viktiga (för mig) är om och i vilken mån det påverkat eller kan påverka hans ställning som statschef.

Ljög han då igår?
Det vet vi självfallet inte. Om han gjorde det, så spelade han ett högt spel, risken att sanningen förr eller senare uppdagas är stor. Men han uppträdde uppenbart nervöst, och än mer än vanligt osäkert och oprecist. Det är besvärande med hans tidigare tal om att "vända blad", dvs glömma och gå vidare, vilket i sig är ett (indirekt) erkännande av de tidigare framförda uppgifterna om hans umgänge, kaffeflickor, olämpliga lokaler med olämpliga ägare etc. Hela kungens uppträdande gav ett beklämmande intryck. Det han, utan direkt kristallklar tydlighet, förnekade var att han inte låg bakom vännen Anders Lettströms försök att köpa loss några (påstått) komprometterande fotografier. I övrigt var han än mera diffus i sina dementier. Det vanligast svaren var att han inte minns, eller att inte förstod eller missförstod eller gled undan frågorna. Det var ju knappt en enda fråga som han klarar att svara klart och tydligt på. Det gav inget förtroende. Och så ska en statschef inte bete sig.

Ett par självklara frågor, som inte besvarades, var varför han inte gick ut och dementerade direkt i höstas när boken "Den motvillige monarken" kom ut, varför vänta ett halvår? Och varför då i stället för att dementera bara säga att han ville vända blad?

Jag är av princip anhängare av ett republikanskt statsskick. En statschef ska väljas av folket, ska ha begränsad tid vid makten (vars omfattning givetvis kan diskuteras), och ska kunna avsättas, utan mer el mindre blodig revolution, vid gravt missbruk eller vanskötsel.
En folkvald president kan också klanta sig, men han/hon kan i vart fall sannolikt uttrycka sig bättre. Och blir inte omvald, eller får sparken under förödmjukande omständigheter om han/hon gjort något allvarligt.

Trots min principiella ståndpunkt hade jag under lång tid överseende med monarkin. Visserligen hade Gustav VI Adolf en aning mera formell makt än nuvarande kungen, men han utnyttjade inte detta i någon större omfattning, gjorde ingen något förnär. Såvitt som kom till allmän kännedom. Och hans snedsteg i övrigt torde inte ha varit några säkerhetsrisker.

Med dagens kung så framstår dock bristerna med en ärvd position som statschef alltmer bisarr. Det hjälps inte att monarkin rönt en viss popularitet genom Silvias och Victorias charm. Rollen som statschef är trots allt viktigare än att vila på så bräcklig grund.

Jag menar alltså att kungens uppträdande och förehavanden visat att monarkin lever på övertid, att det är dags att övergå till en vald statschef.
Innehållet, titel och övrig organisation etc finns flera alternativa lösningar för, men det viktiga är att statschefen väljs för tidsbegränsad period, och kan avsättas om han/hon inte sköter sig. Och att han/hon inte står ovan lagen.

Länk DN.

Tillägg: Nu skyller många på att det är ett "mediadrev" emot kungen. Visst, det skrivs om kungen och hans förehavanden kommenteras, och han själv har (äntligen) uttalat sig. Jag har svårt att se något fel i att kungen och monarkin granskas. Det stora felet i detta är att det inte gjorts tidigare. Många inom pressens värld har känt till mycket av detta i decennier, men har inte publicerat det. Man har inte velat stöta sig med hovet!
Läs denna länk om detta.

Lärarlönerna...

Är det rimligt att en riksdagsman ska har dubbelt så hög lön som en gymnasieadjunkt? Nej, det är det inte. Det håller nog de flesta med om, förutom riksdagsledamöterna...
Uttrycker man det som att en adjunkt bör ha samma lön som en riksdagsledamot, då blir nog reaktionerna något annorlunda.
För inte så många decennier sedan så var det dock så, riksdagens ledamöters lön sattes på den nivå som adjunkterna hade.

Men tiden går. Och toppolitikers löner har sprungit iväg uppåt, medan lärarnas löner har halkat efter. Halkat efter inte bara riksdagens löner utan även jämfört med andra.

Skolan och lärarnas löner har snart sagt alla åsikter om. Vi har alla gått i skolan, om än under olika tider. Alla har erfarenheter av skolan, men de skiljer sig åt. Och vi har valt olika yrkesliv efter skolgången. En skolgång med mycket olika längd och inriktning.

De som bara har grundläggande utbildning och/eller vantrivts i skolan, de överskattar ofta lärarnas löner - och tror eller vill tro - att lärarna har kort arbetstid och långa lov. Den som utbildat sig lite längre och kanske dessutom trivts bättre i skolan inser ofta att lärarnas löner inte är höga och att de har mycket långa arbetsdagar när man räknar in förberedelser och annat. Och att "loven" är studier eller inarbetad tid.

Dagens ungdomar vet dock att lärarlönerna är låga och att det ofta kan vara stökigt i skolan, och att utbildningen tar tid, vilket gör att de själva inte väljer läraryrket även om de gärna skulle vilja undervisa.

För den som har kommit upp i åren så finns kanske bilden av den välavlönade läraren kvar, man har inte sett hur dagens verklighet är en annan. Däremot kanske man minns den "autoritära" skolan, eller ogillar den "flumskola" som kom därefter.

Nu är väl dagens skola inte riktigt så dålig som man kan tro av debatten, vilket t ex "Sagor från livbåten" framhåller. Engagerade lärare kan fortfarande intressera eleverna med gott resultat.

Men visst finns problem. Svensk skola halkar efter i internationella jämförelser, lärarutbildningen kritiseras, eleverna skolkar, rekryteringen av lärare går dåligt bl a p g a att lönerna är låga. Etc.

Nu är det väl inte heller så att alla skolans problem beror på dåliga lärarlöner. Och inte heller lärarrektyreringen beror bara på lönerna. Det påpekar Mattias Juelsson i ett välbalanserat och initierat inlägg. Arbetstiderna och arbetsförhållandena i övrigt är viktiga faktorer.

Självaste Aftonbladet har skrivit om skolan och dess problem. Med artikeln "Nu har vi fått nog" så kom dock debatten lite snett, trots att den nog verkar haft till syfte att påvisa de låga lärarlönerna. Reaktionerna på den artikeln, både i tidningen, i Facebook och på bloggar, visar mängder av okunskap och fördomar om lärarlönerna.

För att inte någon ska tro att jag talar i egen sak ska jag genast säga att jag inte är lärare. Däremot har jag god inblick i frågan, av olika orsaker.

Av artikeln kan man få intrycket (vid en slarvig läsning) av att 26 tusen i månaden är en vanlig lärarlön. Vilket föranlett en del att säga att 26 "papp" i månaden, före skatt inte är en dålig lön. Så långt kan jag hålla med, under vissa förutsättningar.

Tjuosex tusen i månaden var för några år sedan en bra lön. Sedan dess har dock levnadsomkostnaderna stigit, vilket försämrat köpkraften. Men folk som har anställning, jobb, har även fått flera "jobbskatteavdrag", vilket förbättrat för dem. Det är generella förutsättningar, som gäller alla som inte arbetslösa eller långtidssjuka eller pensionärer.

Nu är det dock inte så att alla lärare har 26 papp i månaden. Inte ens de med många års erfarenhet. Lönerna varierar en aning mellan olika lärargrupper, där förskollärarna har lägst lön och högskolelärare högst. Ingångslönen böjar dock många gånger på 18-19 000, vilket är avsevärt lägre än vad många andra har (byggjobbare, renhållningsarbetare, gruvarbetare etc), även om det också finns de som inte har mer.

Eftersom de lärare med startlön under 20 tusen också ådragit sig studieskulder på runt en halv miljon (eller mer), och förlorad arbetsinkomst under 4-5 år (motsvarande mellan 1-2 milj kronor el mer, beroende på vilken den alternativa inkomsten skulle ha varit), så är inte 20 eller ens 26 "papp" i månaden jämförbart med den som inte förlorat livsinkomst och inte har studieskulder.

För någorlunda matematiskt begåvade eller ekonomiskt sinnade ungdomar som står inför yrkesval är därför idag inte läraryrket ett självklart val. Hur intresserade de än må vara.

Alltså, nog är det förklarligt om rekryteringen till läraryrket inte alltid blir den bästa om undomar inser att som lärare så avstår de flera års inkomst pga studier, de ådrar sig studieskulder, de får dålig status, de får arbetsveckor på 60-70 tim/vecka.

Och till på köpet en lägre ingångslön och en sämre löneutveckling än i många andra yrken.

Däremot, den som får 26 000 kr/månad, är 20-25 år, inte har några studieskulder, ej läst 4-5 år el mer på universitet. För den är det en våldsamt bra lön. Ja, även om han/hon är 30 eller 40 år, el mer.

I de gyllene glasburarna, eluppvärmda förstås. Och utanför...

Nog blir det tjatigt med dessa ständiga fallskärmar och VD-bonushistorier. Att de aldrig ger sig, att de aldrig kan få nog!

Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.

Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.

Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.

Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.

Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.

Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.

De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.

För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.

Har inte kungen/hovet någon skam i kroppen? (Uppdat.)

Läser att hovet vill ha 5,5 milj kr EXTRA för att bl a "utbilda" Daniel för sin nya "roll". Plus för bröllopskostnader.

Men snälla nån, i den mån Daniel behöver någon slags utbildning ytterligare för att vara vid Daniels sida så måste det rimligen rymmas inom de anslag som hovet redan får. Viktoria kan säkert se till själv att han får lite hum om "stil och etikett", så han kan föra sig i de fina salongerna. Det kan inte behöva kosta en krona extra. För övrigt behöver han väl bara den allmänbildning, som varje någorlunda klyftig person lätt själv kan tillägna sig. Någon utbildning har han väl redan? Har nu Viktoria (och kungafamiljen i övrigt) bestämt sig för Daniel så har de resurser både "privat" och inom de rikliga anslag hovet redan får (ca 120 milj kr), om de anser att han behöver lite hjälp på vägen. Det är väl inte omöjligt att Daniel faktiskt kan tillföra hovet lite kunskaper själv, dvs om livet utanför den kungliga glasburen.

F.ö. har vi skattebetalare redan kostat på åtta miljoner för uppfräschning av Haga slott, där Viktoria och Daniel ska bo. Det räcker mer än väl.

Någon skam i kroppen ska väl ändå kungen/hovet ha!

Uppdatering. Nu har Aftonbladet också uppmärksammat detta. Med utförligare redovisning av penga-fakta. "Så mycket av skatten läggs på hovstaten
Hovstaterna får i år totalt 122 183 000 kronor i anslag av skattebetalarna. Drygt hälften av pengarna går till hovstaten och är så kallat apanage, resten går till slottsstaten som bland annat ansvarar för förvaltning av slotten.
2009–2010 fick hovet ett tillfälligt anslag på 10 miljoner kronor till kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop.
2010–2011 fick hovet en årlig höjning av anslaget med totalt 8 miljoner för att täcka kostnaderna för kronprinsess­parets representation och för driften av Haga slott. "
Slottstaten, dvs slottsförvaltningen gick med vinst på flera miljoner, vilken de får behålla!!!

Vilket trist mönster (uppdat)

Frånsett deras förkärlek för våld så är det en annan sak som dessa diktatorer verkar ha gemensam. Girighet. Läser i DI att även denna man, Gadaffi i Libyen, som anser sig personifiera folket, äger stora poster t ex i stora banker i Storbrittannier och Italien. Alltså, han placerar inte bara pengar på konton i banker, han köper in sig som ägare...

Vilket trist mönster. Maktberusning, hybris och girighet.

Uppdatering. Det var inte oväntat, men lika trist för det. Dvs att läsa hur Gadaffi inte bara är lika girig som andra diktatorer. Vare sig det kallat sig för "socialister" eller inte. Nu drabbas han av panik även han och söker rädda sina hopstulna miljarder. Dock verkar det inte vara helt lätt, det finns de som inte vill hjälpa folk med blodiga händer. Runt 200 miljarder i rena pengar enbart i Storbritannien, enl AB. Plus fastigheter.
Tydligen tänker inte Gadaffi låta sig ställas inför rätta i Libyen, inte heller ta livet av sig eller kämpa till sista blodsdroppen. Nej, han räknar med att smita ut någonstans och leva det goda livet på undanstoppade miljarder.

Fel pris på elen ökar våra kostnader för koldioxidutsläpp som inte existerar

P g a den intensiva debatten, och vreden över, betr de oskäligt höga elpriserna har AB återpublicerat en snart årsgammal artikel, skriven av två kd-are, vari de beskrivet att par av orsakerna till det höga priset.

I och för sig var det inte ens då så sensationella fakta som framfördes. Men likafullt är det märkligt att regeringen inte agerat för att rätta till felaktigheterna. En orsak kan givetvis vara att högt el-pris ger staten enorma inkomster både direkt (som skatter) och indirekt (genom höga vinster för statliga Vattenfall).

I artikeln lyfts två orsaker fram, delvis sammanhängade. I min bloggpost häromdagen var det ett av de av mig tillagda förslagen till de som E24 publicerat, som hade samma innehåll. Dvs att idag prissätts elen i Sverige på den gemensamma nordiska elbörsen Nord Pool. Där används ett system för prissättning som kallas marginalprissättning. Detta innebär att den sist producerade och dyraste kilowattimmen avgör hur mycket all el kommer att kosta för konsumenten. Vi betalar alltså för dyr kol-el, trots att 98% av det vi köper är annan, billigare el.

Redan detta borde räcka för att vända upp och ned på Nord Pools (el-bolagens) prissättning. Men kd-arna pekar på ännu en icke avsedd (?) konsekvens av detta, nämligen att vi betalar koldioxidskatt (och kostnader för utsläppsrätter) för produktion som inte ger koldioxid. De påpekar att nästan all svensk el är klimatneutral och kraftbolagen har inte någon kostnad för utsläppsrätter när de producerar vår el. Detta är en konsekvens som inte belysts speciellt ofta i debatten.
Av vilken anledning???

Enligt konsultföretaget Econ Pöyrys beräkningar tjänar kraftbolagen 24 kronor för varje krona som de haft i omkostnader för utsläppsrätter.
Effekten har blivit att kraftbolagen kunnat plocka ut extravinster på cirka 20 miljarder kronor årligen. Om denna kostnad slås ut på alla svenskar blir det i genomsnitt 2 000 kronor per hushåll. För en vanlig familj i villa innebär det en merkostnad på nästan 3 000 kronor per år. Som jag uppfattar det är detta "endast" pga obefintliga kostnader för utsläppsrätter, som inte är motiverade.

Lägger man till det även det galna systemet med marginalprissättningen så torde summan bli avsevärt mycket högre. Försiktigt uttryckt.

Den trygge Eliasson (s) Uppdat.

Läste just ett inlägg av Jan Eliasson, fd s-utrikesministern, i AB. Han har väl alltid gjort ett sympatiskt intryck och är ju känd som en internationellt framgångsrik diplomat och medlare.

Efter en snabb genomläsning av Eliassons text måste jag säga att jag känner stark sympati för hans resonemang, hans sätt att resonera.
Jag kan inte påstå att jag blir sosse i en hast p g a Eliassons argumentering, men han befäster det intelligenta och medvetna intryck han alltid gett.

Han är i någon mening en "traditionell" sosse, men känns inte fast i den socialistiska betongen. Han tuggar inte teser och han är inte heller den som till varje pris vill ha en reformering av partiet. Tvärtom, han vet var han och partiet har rötterna, men ser både framåt och utåt. Han utstrålar därmed både trygghet och faktiskt förnyelse. Men inte lär sossarna våga välja en 70-åring till ny ledare? I Sverige anses ju som regel den som passerat 60-årsstrecket helt förbrukad. Ofta anser man att den som fyllt 45 bör flytta på sig.

Idag ser vi hur det är närmast kaos i sossepartiet. Det är inte bra, för trots allt är s ännu ett stort parti. Vilket inte betyder att jag vill se det återkomma i en position där det närmast prenumererar på makten. Däremot tror jag faktiskt att Jan Eliasson vore bra för socialdemokratin, han har en trygg utstrålning, är intelligent och han är en diplomatisk ledare. Under honom skulle partiet inte dra iväg ut på äventyrligheter åt någotdera hållet.

Uppdatering. Har sett flera kommentarer om detta. Nu även Johan Westerholms, som på sin blogg beskriver s som ett parti i fritt fall. Och att det behövs en ledning. Visst. Läs det också. Kaos och ängsligt positionerande leder ingen vart. Visa vad ni vill, ni sossar som vill något. En del av de som visat vad de vill, de vill nog få i partiet ha, och ex-vis Per Nuder kan nog inte bli något annat än en nödlösning av sämre slag. Varför inte våga ta en klok karl som Jan Eliasson?

Kungahusets bakgrund, belys den!

Det räcker inte att veta att kungahuset Bernadotte har sin bakgrund i den franske militären Johannes Döparen (Jean Baptiste), utan vad de senare gjort är också av högsta intresse. Deras kamp emot demokratin, och tyskvänlighet under första världskriget och nazi-kopplingar före och under det andra.

Vill här vidarebefordra en länk till en utomordentligt intressant och viktig artikel i AB (av alla tidningar!), skriven av dess kulturchef Åsa Linderborg och rubricerad: Nassarna på slottet.

Det har svassats för mycket för kungahuset/Bernadotternas förehavanden både betr nazi-tiden och hur de motarbetade demokratins genombrott i Sverige. Jag noterar med bestörtning de ytterst okunniga kommentarer som en del läsare av AB ger till artikeln. Kommentarer som försvarar nazism och nassesympatierna inom kungahuset, ibland med tyckandet att det vore värre med kommunister i de kungliga (statsägda) slotten. Som om en förfärande antidemokratisk extremideologi skulle vara bättre än den andra, försvara den andra. Skrämmande i sanning!

Det är uppenbart att historia är oerhört viktigt. Och att okunnigheten är stor. Dagens bernadotter är kanske inga nazi-sympatisörer, men självfallet kan det inte ursäkta gårdagens handlande. Och alla präglas i någon mån av sin bakgrund. Och när man tar ställning, ex-vis till frågan om en stats styrelseskick, är det viktigt att veta hur det växt fram.

Och dagens kronprinsessa,Victoria har fått sitt namn efter den mycket tyskvänliga och antidemokratiska drottning Viktoria (Gift med Gustaf V). Finns en hel del att läsa om detta, skrivet av Hans Lindblad. Dels på Liberal Debatt, dels bl a i Lindblads statsministerboks-recensioner på min blogg. Ex-vis kan jag rekommendera artikeln om Hjalmar Hammarskjöld och Carl Swartz. Samt om Karl Staaffs tid.

Wikileaks, vad säger man? Uppdat.

Att Wikileaks "släppt" oerhörda mängder av dokument betr främst USA:s (men även andras) diplomatiska spel, det har dominerat nyhetsflödet de senaste dagarna.

Att Wikileaks inte är någon favorit hos makthavare världen runt, det är ingen nyhet. Makten vill inte granskas. Inte ens i demokratier. Ändå känns det i princip mycket bra med största möjliga offentlighet och insyn i hur makten fungerar.

Tidigare har vi, genom Wikileaks, fått veta hur tveksamt (lindrigt uttryckt) som bankväsendet agerat när det gäller att tvätta svarta pengar. Vi har fått insyn i hur Guantanamo-fångarna behandlas och hur omfattande USA-truppernas dödande av civila i Irak varit. Det gäller alltså tunga fakta i hur det fungerar i demokratier. Vilket Wikileaks angrips för... Att det står illa till i diktaturer, det vet vi ju redan.

Dessa tidigare avslöjanden som bl a delvis innehåller militära "hemligheter" (som i vart fall delvis lär finnas tillgängliga på NATO-sajter) orsakade viss oro hos myndigheterna, men inte alls i den omfattning som maktetablissemanget nu stormar mot de diplomatiska läckorna. Varför?

Jag blir inte speciellt upprörd av den senaste publiceringen. Dels är det egentligen inte så farliga nyheter. Dels knappast så stora heller. Det är en del pikanta detaljer om ledande politiker. So what? Det unika är mängden dokument.

Det märkliga är att det finns så mycket att avslöja. Speciellt som det rimligen måste finnas oerhört mycket mera, som inte avslöjats. Att säkerhetstänkandet vad gäller verkliga hemligheter skulle vara så bristfälligt att de skrivs i klartext och inte alla har ens en hemligstämpel av dignitet, det vägrar jag att tro.

Därför är det oerhört intressant just denna massiva upprördhet hos "Carl Bildtar" världen runt. Att det på så många håll ropas på lagliga åtgärder och censur emot den fria informationen - till och med om dessa förhållandevis triviala fakta.
Att diplomater meddelar hem om iakttagelser (och rent skvaller) det är väl ingen hemlighet? Det vet alla, på alla sidor. Är det något som är känsligt får de väl se till att de hittar säkrare vägar än att använda det öppna internet...

Och har de rent mjöl i påsen, så har de väl inget att frukta. (Det är ju så som makten själv resonerar när de bevakar oss!)

Faran nu på kort sikt är att maktens alla potentater söker begränsa insynen betr sig själva och att övervaka oss medborgare.
Men i längden kommer det aldrig att gå. Inte i demokratiska länder! Demokrati innebär integritet och frihet för medborgarna inklusive ett fritt informationsflöde. Det är makthavarna som ska övervakas och kontrolleras. Så vi kan sparka de som inte sköter sig. Inte tvärtom.

Mitt i denna flod av överhetens fördömanden hittar jag en sansad och upplysande artikel som ger perspektiv. Det är i SvD som Roger Fjellström, docent i filosofi, skriver om hur svenska medier är megafoner för makten, och hur dokumenten faktiskt är granskade innan de publicerats. Till och med av amerikanska UD!

Jag citerar slutklämmen:
"Det är således fem världsledande tidningar och tidskrifter – deras journalister och ansvariga utgivare – som har ansvaret för exakt vad som publiceras, och det i samarbete med ett som det förefaller ansvarsfullt Wikileaks. Även den amerikanska regeringen har del i publiceringsansvaret, som bland annat framgår av Wikileaks brev och dess svar."

Bäva månde bankerna, Wikileaks signalerar ju nu att nästa avslöjanden rör storbankerna. De som ställt till finanskrisen, som nu går som en löpeld även i vissa EU-länder med dåligt skött ekonomi.

Wikileaks lever farligt. Liksom demokratin. Men visst vill vi ha demokrati?

Uppdatering. Läser i DN att Jan Eliasson har en betydligt öppnare attityd till Wikileaks än t ex Carl Bildt och Hillary Clinton. Visserligen ser han risker om förtroliga samtal läcker ut, men i det stora hela är han mera balanserad och betonar att diplomati inte ska bygga på skvaller. Riktigt. Men att de mäktiga inte gillar Wikileaks visar att just nu utsätts Wikileaks för en massiv it-attack, vilket bl a rapporteras av AB. En attack som är betydligt större än någonsin tidigare. Som sagt, det finns de som ser demokratisk insyn som farligt.

Dagens motto: dela inte med dig. Stäng in dig.

Dela inte med dig! Tänk inte, i vart fall inte högt! Skriv inget! Prata inte med andra, och om du inte kan låta bli, säg bara menlösa saker. Sköt dig själv och skit i andra! Lås in dig. Släng mobilen och kapa av alla kablar för fast telefon och internet! Mobilt internet? Glöm det! Social varelse? Glöm det också. Du inbillar dig bara.

Nej, stäng in dig, lås om dig, bygg murar, kommunicera inte med andra. Bli en glad eremit. Om du kan. Det verkar vara dagens motto för de som anser sig vara vår överhet, dvs riksdag och regering. Ett motto som blir alltmer påtagligt för varje dag.

På vilket annat sätt kan man annars tolka den utveckling vi haft under senare tid? Det började så sakteliga dagen efter Sept 11, 2001. Men har ökat takten och omfattningen eftersom.
Vi kollas in på bara kroppen när vi ska flyga, får bara ta med några ynka gram tandkräm genom de otaliga säkerhetskontrollerna.
FRA-lagen registrerar oss och används för att lägga puzzel om våra liv. Nu får vi inte vara ensamma på toan heller, i vart fall inte i offentliga sammanhang. Kameror överallt. Finns säkert några säkerhetsdårar som anser det viktigt att installera kameror i våra sängkammare också. Vem vet, du sover kanske med någon som har "explosiv huvudvärk".
IPRED tog av oss rättssäkerheten för vad som kan hända om någon kapar vår dator. Att polisen inte är så bra på att få tag på verkliga brottslingar, det vet vi ju. Så nu ska de bli bättre.
För cirka två veckor sedan läckte det ut en del planer om hur "polisutredandet" skulle bli bättre.
Ja, de är verkligen inte bra. Men när de inte klarar de verktyg de har, då undrar man hur de ska kunna använda nya verktyg på ett rättssäkert sätt!!!

Såg häromdagen att FRA-lagen ska få sällskap av en FRÖ-lag. Det räcker inte med att vi inte får dela filer, vilket ju är grunden för internet, nu ska vi inte få dela fröer heller! Sverker Lenas på DN formulerar det ungefär såhär: att dela med sig av fröer blir brottsligt, något som förekommit allt sedan jordbrukscivilationens uppkomst. Men ur byråkratisk synvinkel är friheten i trädgårdslandet lika förtretlig som friheten på internet. Först när alla fröer kommer från Monsanto och alla filer från Microsoft är lagen färdig.

Det kan ju ses som en något humoristisk formulering, men har en besk bismak som påminner om hur vi ses som konsumenter, inte som fria tänkande individer. Och det på alltfler områden!

Nu har ju i allas vår omvalda fru Gredelin, Beatrice Ask också tagit fram den datalagringslag som hon tjuvhöll på över valet, för att inte oroa och komplicera frågan om hur vi skulle välja. Lagen kommer att kosta, och det får vi som konsumenter (igen!) betala, en övervakningsskatt. Med både initial och årlig kostnad. Vill vi det? Än värre dock, det är "inte bara" fråga om gammal "hederlig" buggning och telefonavlyssning, som kanske en och annan kan godta i extrema fall och om vi hade en hederlig polis. Nej, det handlar om allt som har med telefoni och internet att göra, mobiler, e-mail, SMS, vem vi kommunicerar med, på vilket sätt, varifrån, hur länge etc.

Men det är inte slut med detta. Det pågår ett EU-projekt som kallas Indect. Projektet går bland annat ut på att koppla ihop olika register och övervakningskameror i realtid. Så att staten kan hålla koll på allt den vet om oss medborgarna och samtidigt följa och övervaka oss när vi rör oss i samhället. På Indects hemsida kan man se hur det skissas på kopplingar till fysisk övervakning – till exempel med modern, datoriserad kameraövervakning som kan identifiera och följa enskilda individer och analysera deras beteende.

Från Wikipedia: En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär.

Integritet, adjö.

Ytterligare ett par länkar:
Agneta Berliner: http://agnetaberliner.blogspot.com/2010/11/overvakning-ar-sakerhet-forlorad.html
Gun Svensson, FarmorGun: http://farmorgun.blogspot.com/2010/11/regeringen-skiter-i-vad-det-kostar.html

Titta vi flyger - och sjunger!

Under en dag då jag mest kollat runt på internet, bloggar och facebook, och på seriösa sidor hittar mest elände och trista tendenser så scrollar jag igenom AB:s sajt och råkar se en notis om dansande flygvärdinnor. På ett filippinskt flygbolag dessutom. Som jag flugit med.

Jo, det verkade trevlig enl ett dryga två minuter YouTube-klipp på en blogg. Det är på Cebu Pacific som flygvärdinnorna gjorde genomgången av säkerhetsbestämmelserna till en sång- och dansuppvisning till ett par poplåtar. Kul och fräscht och oskyldigt. Allt påpassligt filmat av en passagerare. Klippet sprids nu över världen och både flygbolaget och de filippinska turistmyndigheterna myser över uppmärksamheten.

Visst finns det kommentarer att en genomgång av detta slag bör ske med mera allvar. Men säg inte det. Kanske uppmärksamheten blir bättre genom denna presentation? Numera brukar jag, och många andra, gäspa oss igenom detta samtidigt som jag bläddrar igenom en tidning eller ordnar med handbagaget. Och nog har det kommit sura kommentarer från folk som menar att detta är sexism och allmänt förnedrande. Det tror jag inte de filippinska flygvärdinnorna tycker. De gillar att dansa och sjunga! Och uppträda. Ser inget förnedrande i det.

Däremot skulle jag inte gilla om det vore långa karokeshower under flygturerna. Alla vill inte sjunga, i vart fall inte alla som inte är filippinare eller filippinskor... Och på längre turer vill man kunna koppla av, slumra lite eller läsa i en bok. Inte störas av icke-vald tämligen högljudd underhållning av folk som sjunger hellre än bra...

Gör om valsystemet i grunden!

De senaste dagarna har visat en mängd brister i valsystemet. Det är tekniska brister men också principiella ofullkomligheter. Det framgår i de flesta dagstidningar, t ex DN, AB, Expressen, SvD. Mot den bakgrunden vill jag komma med förslag till förbättringar.

* En av de förutsättningar som jag då lägger in är att ett nytt system ska innebära ett konsekvent personval.

* Alla kandidater förtecknas på en gemensam valsedel, som är vanligt i många andra länder.
Väljaren har att kryssa en kandidat. Valsedel utan kryss betraktas som blank.

(Självfallet kan man tänka sig en variant där väljaren rangordnar ett antal kandidater, säg 3-5 st. De kan då tillhöra olika partier. Kanske lite ovant till en början, men värt att tänka på.)

* Inga krav på att en kandidat ska uppnå en viss procent kryss. De kandidater som har flest kryss väljs in i ordningen efter uppnådda kryss i valkretsen. Någon prioritering av vissa kandidater från partierna skall inte förekomma på valsedeln, de listas lämpligen i alfabetisk ordning. Därtill skall ev partibeteckning och några andra identifikationsuppgifter anges.

* Självfallet behövs då inte heller någon spärr för att ett parti skall få vara med i fördelningen av mandat. Valet gäller vilka kandidater som får flest röster, inte partier.

* Det bör inte vara ett ovillkorligt krav att en kandidat skall tillhöra ett parti, däremot måste då något slags andra regler av praktiskt slag tillkomma för att kandidater skall uppföras på valsedeln. (Kom gärna med förslag hur det skulle kunna se ut.)

* En del valkretsar bör vara mindre än idag, säg ett maximalt antal mandat på 10-12, möjligen något lägre. Detta för att det skall finnas en möjlighet att känna till kandidaterna.

* Eventuellt kan man tänka sig något slags "utjämningsmandat" för kandidater som vill ställa upp i hela landet, men som inte kommer in en av valkretsarna.

* OBServera att systemet utgår från den enskilda kandidaten och väljarens möjlighet att välja den kandidat som han/hon gillar mest. Inte efter partiernas önskemål om likformade riksdagsledamöter som följer partipiskan. Givetvis finns det ändå inget som hindrar att såväl kandidater som invalda ledamöter formar sig i partier efter ideologisk tillhörighet.

* Det är möjligt att en mindre stark partidisciplin skulle försvåra regeringsbildande. Samtidigt ger det en fördel till den regeringsbildare som visar sig kunna skapa tillräckligt samförstånd med tillräckligt många för en politik med bred anslutning.

Se detta som en grov skiss.

Utöver vad som ovan sagts ser jag fördelar med att det blir färre underkända röster och mindre trassel med felpaketerade valsedlar etc.
Det uppstår inga problem med hur olika partiers valsedlar placeras i vallokalerna, alla står ju på samma valsedel.
Andra fördelar är lägre tryck- o papperskostnader och distributionskostnader, det blir mindre arbete för partierna med valsedelsspridning, mindre och nya partier diskrimineras inte.
Partier och kandidater kan koncentrera sig på att presentera vad de vill, förslag och ideologi och på kandidaternas profiler och eventuella skillnader.

Vad sägs?

Allvarligt brott = ingen rätttegång.

Davit Isaak har snart suttit hela nio år i fängsligt förvar i Eritrea. Svensk medborgare - och eritreansk dito. Suttit i bedrövligt fängelse, som kraftigt äventyrar hans hälsa. Och detta utan ens att ställts inför domstolsrättegång!

Nio år i fängelse utan rättegång! Höjden av brott emot alla principer om rättssäkerhet.

AB har ställt frågor om detta till den ansvariga, eritreanska regeringen. En fråga och ett svar är detta:
"Enligt internationell lag är ni skyldiga att ställa Dawit och de andra anklagade inför rätta. Varför gör ni inte det?
– Det var ett medvetet beslut av regeringen att inte ha rättegång i detta fall. Alla som är anklagade för ett brott får sin rättegång i domstol i Eritrea. Men detta är ett särskilt fall på grund av brottets allvarliga karaktär. "

Riktigt vad detta brott skulle vara framgår inte klart av artikeln. Uppenbart, sedan länge, är att Davit Isaak arbetat för demokrati och mänskliga rättigheter i Eritrea, något som inte Eritreas regim tolererar.

Nå, hur det än är med det ev "brottets" beskaffenhet, så borde det, om det anses så allvarligt, föranleda till en offentlig rättegång. Min uppfattning är att allvarliga brottslingar ska ställas inför domstol. I annat fall föreligger inget brott och ingen brottsling.

Jag vill mena att det faktum att Eritreas regim inte ställer honom inför rätta, det visar att han inte begått något brott som strider emot några som helst rättsliga principer. Och att Eritreas regim är medvetna om detta.

Regimen vågar inte ens ordna en skenrättegång! Ynkligt!

Eritrea förtjänar verkligen att stå i skamvrån.

Bör Littorin stämma AB?

Nu diskuterar självaste förre PO, Pär-Arne Jigenius, i DN frågan hur Littorins skuld ska prövas, vad PO bör eller kan, dvs inte kan göra. Och - inte minst - AB:s roll och hur man kommer åt dålig journalistik.

"I ett eventuellt tryckfrihetsmål mot Aftonbladet torde det bli helt klarlagt att tidningen nåddes av ett förnekande redan i början av processen. Aftonbladet löper därmed stor risk att fällas för att ha utsatt Sven Otto Littorin för andras missaktning utan att ha skälig grund för det. Sven Otto Littorins uppgifter om hur hänsynslösa journalister ringt upp hans barn är mycket anmärkningsvärda och borde prövas. Men i Sverige finns ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. Allmänhetens Pressombudsman, PO, får inte göra det. Detta är en svår brist, skriver Pär-Arne Jigenius."
Vidare skriver han: "I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats.
En tidnings ansvarige utgivare ansvarar för hela det publicerade innehållet. Men han eller hon svarar inte på samma sätt för medarbetarnas agerande före publiceringen. I praktiken är det dock redaktionsledningen som bestämmer hur medarbetarna skall uppträda; journalisten är ju en utsänd företrädare för en redaktion."

Även andra debatterar den juridiska aspekten, ofta i förening med den etiskt-moraliska.

Bör nu Sven Otto Littoring stämma AB?
Självklart vill han kämpa för sin heder, och han har de ekonomiska resurserna. Men bör han?
Ja, om man "bara" beaktar det som en kränkning av integriteten.
Men, risken är, som jag tidigare skrivit, att frågans behandling får vidare konsekvenser. En fällande dom mot AB kan (kanske) få politikerna att avstå från lagförslag för att ge politiker en gräddfil betr integritet, något som vanligt folk inte kan hoppas på. Men en fällande dom kan också innebära att press- och yttrandefrihet naggas i kanten. Dels då som ett prejudikat, som gör tidningar försiktiga inte bara när det gäller offentliga personers privatliv utan även i annan granskning. Dels kan regering och riksdag ta en dom som förevändning för skärp lagstiftning emot misshaglig mediabevakning.

Att stärka den personliga integriteten samtidigt som pressfriheten bevaras, det är en svår uppgift. En balansakt som dock måste genomföras. Jag hoppas att Littorin som en erfaren politiker på toppnivå inser det. Liksom andra aktörer i detta drama.

Journalister och smutsig politik - uppdat.

Medan jag tagit en liten bloggpaus så har "Littorinaffären" rasat vidare. Nu senast idag, 14 juli, publicerar DN en intervju med Littorin där han förnekar att han köpt sex, vare sig av den "Anna" som Aftonbladet skrivit om, eller av någon annan. Han upplever sig leva i en mardröm, där han anklagas för saker som han inte har någon möjlighet att fria sig ifrån. För det är ju så, AB har publicerat en artikel, och hur ska Littorin kunna bli fri från detta? Det påstådda brottet är preskriberat och kan inte föras till domstol. Han kan inte annat är konsekvent framhålla sin oskuld.

Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:

"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."

Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?

Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.

Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.