Intresserad av rättssäkerhet?

Jag måste bara lägga ut detta på min blogg.
Ett utförligt och väl genomarbetat reportage om hur det går till i Filippinerna idag. Där den populära, nye presidenten Duterte försöker skjuta bort knarkarna i landet. Genom att helt åsidosätta rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Med följd att polisen blir skjutgalen (liksom många andra korrumperade) för att dölja sin egen inblandning i knarkhandeln. Och där många oskyldiga drabbas, liksom de vanliga knarkdrabbade, som inte är storhandlare och använder svaga former av knark, vilket verkar vara oerhört vanligt.
Men att det skulle vara fel att låta både polisen och andra skjuta besinningslöst, det verkar många filippinare inte har något emot. Sorgligt och farligt.

Jag citerar artikeln i SvD:
Rubrik: Änkan: Jag är rädd – har fått polisen som fiende.

Polisen kom till familjen Bertes bostad halv tolv på kvällen. Några droger påträffades inte. Nästa dag sköts Harra Kazuos 28-årige make Jaypee och hans far Renato till döds i ett häkte.

De är två av hittills 2.400 dödade i den filippinske presidenten Rodrigo Dutertes krig mot narkotikan.

– Jag är rädd eftersom jag fått polisen som fiende, säger Harra Kazuo, Jaypees änka, när vi träffas en morgon.

Efter utfrågning i senaten om händelsen har hon fått vittnesskydd och stöd av organisationen Commission on Human Rights. Hon lever, gravid i åttonde månaden, på hemlig ort med sin treåriga dotter Angel.

Saken har fått uppmärksamhet och kan därför vara en av få som till slut hamnar i domstol. Kring det stora flertalet dödade råder emellertid okända omständigheter. Polisen står bakom 1.100 fall. Resterande utrensningar har genomförts av oidentifierade personer.

Men många av de skjutna är, enligt uppgifter till DN från langare, diplomater och människorättsorganisationer, personer som varit polisens informatörer. Polismän som själva varit inblandade i droghandel eller korruption tros vara rädda för att avslöjas. Särskilt sedan president Duterte varnat dem för följderna.

Närmare 700.000 personer, missbrukare och langare, har på kort tid registrerat sig hos polisen. De har fått ett dokument, som sägs tillräckligt för att inte riskera att svepas med i den pågående våldsamma kampanjen. Samtidigt har många av dem dödats ändå.

Harra Kazuo börjar berätta vad som hände kvällen den 6 juli. Tre polismän stod då utanför Bertes enkla hem i ett fattigt kvarter nära flygplatsen i Manila. De lyste in med en ficklampa.

– Vi hade inte låst grinden, det gör vi inte eftersom vi känner oss säkra här, säger Harra. Min man hade redan somnat. Nästa dag skulle han gå till polisstationen och anmäla sig frivilligt.

Det här var inte första gången som familjen hade med polisen att göra. Jaypee Bertes var missbrukare och langare i liten skala. Han sålde shabu, en billig typ av metamfetamin som ofta kallas den fattiges kokain.

– Där det finns fattigdom i Filippinerna, där finns det shabu. Också här, säger en granne i kvarteret där Bertes bor.

Jaypee arbetade som privatchaufför åt en familj och hans fru hade försökt övertala honom att sluta med drogerna.

Vid två tillfällen förra året greps han, enligt hans änka, men ingen av gångerna ledde till rättegång eftersom han på polisernas inrådan betalde dem för att få behålla friheten.

Jaypee vaknade och steg upp. Egentligen var det hans bror polisen frågade efter, men han trodde att de gällde honom. Då kände polismännen igen honom eftersom de haft med honom att göra tidigare.

De sa att de letade efter droger och vi svarade att vi inte hade några, förklarar Harra Kazuo.

– Jag höll hårt i min dotter och polisen trodde att jag försökte dölja något. De började leta under hennes kläder, tog av underbyxorna och sökte i ändtarmen efter shabu. Det var fruktansvärt.

Poliserna hotade hennes man: om du inte plockar fram drogerna så skjuter vi dig här på platsen.

– Jag bönade att de inte skulle göra det i vårt hem, inte inför ögonen på vår dotter, fortsätter Harra Kazuo.

Hennes svärfar klev in i hemmet efter att ha handlat mat och blev rasande för att polismännen inte kunde visa upp någon fullmakt för husrannsakan. Han hotade att stämma dem för intrång. Då kallade polisen på förstärkning.

– Renato hängde sig fast vid Jaypee för att inte poliserna skulle kunna föra honom härifrån, berättar en kvinnlig släkting, när vi träffas utanför Bertes bostad.

Hon är rädd och vill inte förekomma med namn eller på bild eftersom hon säger att polisen hotat att döda också släktingarna.

Far och son Bertes fördes till polisstation nr 4, bara någon kilometer från hemmet. Enligt polisen togs de senare därifrån för att drogtestas.

Dagen därpå stod Harra på förmiddagen ansikte mot ansikte med sin man i häktet.

– Jag såg att han hade misshandlats. Han kunde nätt och jämt stå upp och bad att jag skulle skaffa läkarhjälp, säger hon.

På eftermiddagen fick hon beskedet att hennes man och svärfar hade dödats i häktet. Enligt polisens version efter att ha anklagats för illegalt spel och sedan de försökt komma åt polisernas pistoler.

Commission on Human Rights finner polisens förklaring häpnadsväckande, högst osannolik och utan rättfärdigande. Rättsmedicinska undersökningar har visat att de två männen sköts med tre skott vardera. Jaypee Bertes högra arm var bruten och han hade inre blödningar, uppger Joel Sarmenta vid människorättsorganisationen.

Polismyndigheter har senare påpekat att de ansvariga tagits ur tjänst och redan åtalats, men det är uppgifter som inte verifierats, enligt Sarmenta.

Familjen Bertes hävdar att det handlar om mord.

Under intervjun sitter Harra Kazuo i solglasögon i en stol med sin treåriga dotter klättrande på kroppen. När bilder ska tas vill hon inte att dotterns ansikte ska synas.

Efter händelsen blev hon tipsad att söka skydd och vittna mot poliserna. På liknande sätt hålls mellan 15 och 20 personer på okänd ort av Commission on Human Rights. De är släktingar till misstänkta brottslingar som alla dödats de senaste två månaderna.

Ytterst handlar det om den nye presidentens inställning, menar Harra Kazuo.

– Dutertes budskap att droghandlare som nekar till skuld eller gör motstånd ska skjutas har lett till att poliserna gärna använder sina vapen, säger hon.

På gatan i Manila tycks kampanjen fått avsedd effekt. Gabriel var tio år när han, utsatt för grupptryck, testade shabu för första gången. I dag är han en 41-årig sexbarnsfar, som brukat röka en dos shabu varje morgon innan han gått till jobbet. Han raggar passagerare till minibussar.

– Då orkar jag vara mycket mer övertygande och entusiastisk, säger han.Han kunde stå mitt i vägen och gestikulera och utgöra en trafikfara. Den senaste tiden har han lugnat sig, säger en vän som känt honom länge. Och då studsar Gabriel ändå omkring bland Jeepneys, motorcyklar och bussar.

– Jag har inte tagit något på en månad. Det beror bland annat på Duterte. Risken är större att gripas och jag vill sluta nu. Jag har redan suttit i fängelse, säger han.

Sedan i juni har nio missbrukare och langare dödats i området. Gabriel kände en av dem.

– Det är så vanligt med shabu, säger han. Chaufförerna använder det också. Både de som kör Jeepneys och chaufförerna i stora bussar. Ser du någon som kör väldigt fort så har han nästan säkert tagit shabu.

I en liten fönsterlös lokal i samma förort träffar jag Ella, en 48-årig kvinna som varit langare i 20 år. Hon är en annan av Filippinernas uppskattningsvis tre miljoner missbrukare.

Det gav bättre pengar att börja sälja droger än att jobba på en textilfabrik. Valet tyckte hon inte var särskilt svårt. Från början skaffade hon droger bara till sina vänner. De senaste åren har hon sålt shabu varje dag, men inte längre.

– Priset har gått upp, det har blivit mycket svårare att få tag på i sommar. Nu gör jag affärer bara var femte dag.

Ella tillhör inte dem som frivilligt anmält sig hos polisen som en följd av president Dutertes krig mot narkotika.

Är du inte rädd?

– Bara lite. De som dödas av polisen är deras informatörer. Polisen vill inte att de ska skvallra om deras egen droghandel. Och jag är ingen informatör. Det var däremot en som jag kände som inte lever längre."

(Jag har tagit bort bilderna som hör till SvD-artikeln, men kolla gärna dem genom att klicka på länken. ) 

Fakta. 2 400 har dödats

• Omvärlden kritiserar starkt Filippinernas nye president Rodrigo Duterte för hansvåldsamma kampanj mot droger.
• Sedan han tillträdde för drygt två månader sedan har 2 400 misstänkta brottslingar dödats – de flesta småhandlare och missbrukare. 1 100 har dödats av polis, resten av oidentifierade personer. Rättssäkerheten har satts åt sidan.
• Kriget mot droger var ett vallöfte, som i maj bidrog till att Duterte fick 17 miljoner röster och vann en klar seger i presidentvalet.
• Under sin över 20-åriga tid som borgmästare i staden Davao i södra Filippinerna förde han med liknande metoder en hård kamp mot kriminalitet och narkotika.
  ---
• äs mer. Dutertes krig mot brottslighet

  • I Davao röstade nio av tio på Duterte i presidentvalet
    Han har alltid velat vårt bästa, säger en invånare. Han är hård men rättvis, säger en annan. Att Rodrigo Duterte varit borgmästare i 21 år visar att han är en bra ledare. Nu kan han som president i Filippinerna göra i hela landet vad han gjort för Davao, säger skomakaren Robert Simo på torget utanför rådhuset i presidentens hemstad.
  • Dutertes krig dödar 36 varje dag36 människor dödas varje dag i det våldsamma krig mot brottslighet som Filippinernas nye president Rodrigo Duterte dragit i gång. Massiv kritik kommer från bland annat USA och FN, men hittills har Duterte valt att svara med förolämpningar.
  • Torbjörn Petersson: Relationen mellan USA och Filippinerna har fått växande betydelseNär en president kallar en annan för ”horunge” har samtalstonen i världspolitiken förändrats. Han säger sig vara djupt ångerfull och efter ett avlyst möte förklarar han att han inte trodde att det skulle tas så personligt. Det är Rodrigo Dutertes första hela dag som president på utlandsresa.
  • Gunnar Jonsson: Filippinsk rättvisa på undantagEn klappjakt på brottslighet pågår. Presidenten försöker skjuta sönder våld och narkotika. Det kan aldrig gå väl.

Ska "Trumparna" ta över världen? Apropå filippinska valet

Jag är allvarligt bekymrad över valresultatet i Filippinerna. Där Duterte utropas sig till vinnare när i skrivande stund 90% av rösterna räknats. Att folk i så stora skaror röstar på populistiska "politiker" av en typ som föraktar demokrati, som inte har egentliga program men vräker ur sig grova generaliseringar och uttalanden som skrämmer.

Jag ser att Wolfgang Hansson i AB idag (fm 10 maj 2016) har en kommentar som i hög grad stämmer med mina tankar. Så här börjar han (jag kursiverar och kommenterar i texten inom parenteser).

"Den förste jag tänkte på när Rodrigo Duterte blivit Filippinernas nye president var Donald Trump.
För den förre advokaten är på många sätt en Trumpkopia. En av många vi kommer att få se när en ny typ av politiker i allt större utsträckning hotar ta över makten i världen.
I valrörelsen har Duterte använt ett språk som påminner mycket om den amerikanske presidentkandidatens. Vulgärt och svulstigt men också väldigt direkt och enkelt. Han har inte dragit sig för att förolämpa sina politiska motståndare.
På många sätt är Filippinernas nye president en ännu mer extrem variant av Trump. Dutertes metod för att få ner brottsligheten är att döda brottslingarna. Utomrättsliga avrättningar ser han som ett renhållningsarbete.  (Duterte ser domstolar, rättegångar etc som bortkastat, rättssäkerhet är inte något han ser viktigt.) 
I valrörelsen har han lovat att fylla bukten utanför Manila med liken efter 100 000 brottslingar.
– Akta er, varnar han brottslingarna. Fisken kommer att bli fet." (Och tipsar om att det blir mycket jobb för begravningsentreprenörer.) 
---
Några timmar före jag läser Hansson i AB har jag läst och hört att Duterte vill ändra konstitutionen. Han är oklar hur, men hans historia visar att han vill göra det enklare att bestämma själv, utan att lyssna på andra, utan att lagen sätter stopp för honom. 
---
Åter till AB-artikeln.
"Han drar sig inte för att utmana mäktiga länder. När USA:s och Australiens ambassadörer kritiserade Duterte för att skämta om att han ville delta i en gängvåldtäkt på en kvinna sa han offentligt åt dem att ”hålla käften”.
Han har hotat med att sätta sig på en jetski och gå iland på en av de omstridda Spratley-öarna för att plantera en filippinsk flagga på öarna som Kina i dag delvis ockuperar.
– Om Kina skjuter mig blir jag nationalhjälte. (Ja, han gillar att verka tuff - och uppoffrande.) 
  "Precis som Trump har Duterte inte presenterat något politiskt program för vad han ska göra. Bortsett från att döda som många brottslingar (vari han inkluderar inte bara "knarkare" utan även "korrupta" och småtjuvar och gatubarn, som det finns hur många som helst av)  som möjligt. De statligt avlönade dödsskvadronerna (som ofta utgörs av poliser under hans kommando) i hemstaden Davao C där han varit borgmästare i många år, är ökända och fruktade.(Civila medborgargarden under Duterte är också en av hans metoder för att stoppa "brottslighet", jfr gärna med hur Sverigedemokraterna agerar emot de som de inte gillar.)

Nu har Filippinernas befolkning med överväldigande majoritet (fel, han har enl rapporterna hittills fått ca 40% av rösterna, men det räcker för att bli vald) valt denne man till president. En tankeställare för de som tror att Donald Trump omöjligen kan bli vald i USA.
Båda är representanter för en ny typ av populistiska politiker som röner framgångar i olika delar av världen. (Trump som ngt slags högerpopulist, och Duterte vill framstå som en macho vänsterpopulist.) De framställer sig som folkliga (trots att de i själva verket också tillhör eliten) och påstår att de säger sanningar som ingen annan vågar yppa.  (Och de ser sig som förföljda av etablissemanget och av PK-media, samtidigt som de får enorm publicitet av media! Liksom SD i Sverige fått. ) 
I Turkiet har president T Erdogan alltmer utvecklats i denna riktning. Marine LePen har fört högerextrema Nationella Fronten till valresultat som ingen trodde var möjliga för bara fem år sedan. Alltfler fruktar att hon kan vinna presidentvalet i Frankrike nästa år.
I Österrike ser Norbert Höfer från högerpopulistiska FPÖ ut att bli vald till president nästa helg. Han skryter med att han går omkring med en Glock-pistol för att kunna skydda sig själv. (Och Duterte poserar gärna med vapen. Vill visa att han är STARK och är beredd att ta till våld för att få som han vill. ) 
Många förfäras över hur den här typen av politiker överhuvudtaget kan komma i närheten av att få styra sina länder. Hur kan det ske?
Detta är inga politiker som kuppat sig fram till makten. De har lyckats få en majoritet av väljarna att lyssna till deras budskap. (Nå, inte majoritet alltid, men att många, alltför många röstar på dem. Som även SD i Sverige). De är symtom på en massiv frustration över det nuvarande politiska systemet som inte lyckas leverera. (Och där partierna lever sitt eget liv, och där folk inte känner sig kunna delta. )
Den nya tidens (populistiska) politiker är ett symtom på djupgående förändringar i våra samhällen som en majoritet av befolkningarna inte vill acceptera.
Men också på ett massivt politiskt ointresse. När det kommer någon som pekar med hela handen och säger ”det här fixar jag” så är det många som låter sig duperas. 
Efter en lång era där liberal demokrati skapat välstånd i västvärlden och i många andra länder håller medborgarna själva på att undergräva demokratin genom att välja auktoritära ledare som använder sin makt för att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna och tänja på rättssäkerheten.  (Och uppenbarligen inser inte väljarna hur farligt det är att välja sådana "starka män", att de väljer bort demokratin. Jag förfäras. ) 
Rysslands Vladimir Putin är kanske det främsta exemplet. Viktor Orban i Ungern en annan. Så istället för att bara förfäras över att Duterte kommit till makten kanske dagens traditionella politiker borde fråga sig vad de kan göra för att reformera demokratin innan världen tas över av Trumpare och Dutertes. 

I vilket fall är det hög tid att sluta skratta åt dem och istället ta dem på blodigt allvar. (Ja, jag har i vart fall svårt att skratta. ) 
---
Min slutkommentar blir denna.
Jag är djupt oroad, både rent generellt över hur lätt dessa populister lyckas attrahera väljare, och än mer när gäller Sverige och Filippinerna - och USA. Jag menar att Putin i Ryssland också är en politiker av samma typ.  Demokratiska värden sätts åt sidan, ofta genom att ge sken av att göra det "bättre" för folk som känner sig utanför och/eller hotade i ett eller annat avseende. Jag ser t ex en parallell hur Putin hållit sig vid makten i Ryssland och hur Duterte gjort i sin hemstad Davao C (och möjligen avser göra som president genom författningsändring). När de suttit de perioder de kan enl vallagarna, så har de båda satt in en marionett en period, en person som de styrt, för att sedan kunna ställa upp igen för att även officiellt vara den styrande. Såväl Duterte som Putin och Åkessons SD säger sig vilja ha ordning (t o m lag och ordning), skärpta straff etc. Men Duterte väjer inte för att gå förbi domstolar och lagar för att skapa "ordning", han vill fortsätta med dödspatruller som "rensar upp" de icke-önskvärda.
Så att det blir lugnt och tryggt...  Lugnt kanske det kan bli, men knappast tryggt, inte rättssäkert.

Allstå, medborgarna ska inte fortsätta att vara åskådare och se hur en liten "elit" kör sin show. De måste få vara med, annars kanske de heller röstar (om de ens röstar) på andra politiska skådisar. Korruption bland makthavare måste bort, det duger inte att de håller varandra om ryggen genom förmåner och fallskärmar. Det räcker inte att ekonomisk tillväxt stannar hos de som redan har det bra, välfärden måste nå även de sämst ställda - vilket bl a måste innebära att stora förmögenheter och fantasilöner beskattas mera, och att skatterna används där de gör nytta. Att den personliga integriteten värnas liksom det fria ordet. Och att utbildningen förbättras, den är ju en förutsättning för utveckling och möjlighet till demokratiskt deltagande.
Och slutligen, jag älskar Filippinerna, landet och folket. Och hoppas att de inte röstar bort demokrati och rättssäkerhet. Att Duterte inte kommer att göra det han sagt, utan att han bekämpar korruption och brottslighet med lagliga medel och utan dödande, inte gör sig till diktator och att han lyssnar och diskuterar med de som inte delar hans åsikter. Och att han får en vicepresident som kan balansera honom, dvs t ex inte blir diktatorsonen Marcos.
--- 
Uppdatering.
Enl ngt osäkra uppgifter, valet är ännu efter en vecka inte helt sluträknat (även om 92% var klart på valnatten), blev det faktiskt förre diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, som valts som vicepresident.  Och Marcos änka, den åldriga Imelda  (hon med de tusentals skorna)  valdes nog också till en post, på lägre nivå.... 

Blir Filippinernas president en "Dirty Harry" en Trump, eller något annat?

Hörde i radion i morse med ett halvt öra om att den enligt opinionsmätningarna främste kandidaten i presidentvalet beskrevs som Asiens Donald Trump. Det är nog inte så filippinarna i gemen ser honom. Visst, Rodrigo Duterte är en populist, som går emot det politiska etablissemanget, men, men...
Filippinerna är ett land som knappast kan kallas en riktigt stabil demokrati. Marcos var länge diktator (vald, men ändå en diktator) och presidenterna har ofta varit av "skiftande" kvalitet, och armén har medverkat både till att avsätta och tillsätta presidenter med militär bakgrund. Visst har det funnits presidenter med god vilja och demokratisk läggning, men den politiska klassen består av några få familjer och många ledande politiker är eller anses vara korrumperade. Partiväsendet bygger i stort sett på personer, inte på ideologier. Valfusk och röstköp (ett par kilo ris för en röst) har varit vanligt. Och en tiondel av landets innevånare (110 milj inv på 2/3 av Sveriges yta) arbetar utomlands. I stor utsträckning är det de utlandsarbetandes hemskickade pengar som håller i vart fall de fattigaste vid liv.

Aquino

Den avgående presidenten Benigno (Noy-Noy) Aquino (liberal, av en känd och respekterad familj) får inte ställa upp för omval, men har varit rätt populär, i vart fall till en början. Ekonomin har växt mycket starkt, och han har, trots frånvaro av egen majoritet i parlamentet, lyckat genomföra både billigare sjukvård och högre lärarlöner för att höja läraryrkets status, och t ex förlängd grundutbildning. Men fortfarande är många väldigt fattiga. Och både militär och politiska motståndare har kritiserat honom starkt de senaste åren. 

Duterte

I Davao City, den stora miljonstaden på den stora sydön Mindanao (som både drabbats av muslimsk gerilla och politisk terror) har Duterte länge varit populär borgmästare. Davao C lär ha den minst förorenade miljön bland de större filippinska städerna, och anses som en välskött stad med begränsad brottslighet och där inte minst narkotikan bekämpats framgångsrikt.

Vem är då Duterte? Ja, han tillhör inte det politiska etablissemanget, tvärtom. På det sättet liknar han Trump, och hans väldigt direkta och odiplomatiska språk kan påminna om Trumps. Däremot är han knappast invandrarfientlig, och jag har svårt att tro att han varken är rik eller korrumperad. Men han är väldigt populär i Davao C. Han är advokat, juristutbildad men både pratar och beter sig som vanligt enkelt folk. Han bor enkelt och klär sig enkelt. Han ville inte alls kandidera som president, tvärtom. Han är drygt sjuttio år och ville nog antingen fortsätta i Davao eller sluta med politiken, men övertalades av sina anhängare att ställa upp. "Men," sa Duterte, "då blir jag väl anklagad för korruption och satt i fängelse när jag slutar, så brukar det ju gå för presidenterna."
Populär alltså, men ändå blev jag förvånad att han också verkar ha nått ut så bra även utanför Davao C och Mindanao.
Hans slipade motståndare, som bl a innefattar ättlingar till tidigare (avsatta och korrumperade) presidenter och toppolitiker, har sökt komma åt honom på alla sätt. Han har ju också gjort en del plumpa och grova uttalanden. Ibland halvt om halvt avsedda som skämt. Och en motståndare säger sig ha "bevis" på att Duterte är mångmiljonär. Vilket dels lett till att denne motståndare anklagas för att ha fifflat för att komma åt hemliga bankuppgifter, och dels till att Duterte visat upp kontoutdrag som visar att han har ynka 17 000 peso på det aktuella kontot. Det motsvarar cirka 3 500 kr. Men att kontot existerar, vilket motståndaren sökt bevisa genom att skicka några tusen peso till kontot.....  Motståndarna hävdar dock att Duterte har en massa miljoner, som han inte kunnat förklara. 
Själva har de dock uppenbarligen stora resurser, som de lägger ner på sina valkampanjer. Duterte däremot "bara" pratar och diskuterar (vilket kan följas även på internet), och de som vill ha en T-shirt med Duterte får själv köpa en hos de som trycker upp och säljer dem, medan konkurrenterna delar ut tröjor gratis...

Jag måste dock erkänna att jag inte kan får något riktigt bra grepp om vad Duterte står för, vilken idoelogi han har och vad han vill åstadkomma, hans program. Några saker är dock tydliga. Han gillar inte att Kina gör anspråk på några omtvistade små öar, som Filippinerna anser som sina. Och han kommer att effektivt bekämpa brottsligheten. Metoden verkar populär, men är inte precis rättssäker. Och kan ha gett honom epitetet "Dirty Harry".

Ett par exempel, som gör mig tveksam. Redan för flera år sedan hörde jag, när vi var i Davao C, av en (svensk) bekant att denne hade en granne i kvarteret (ett blandat medelklassområde) som rätt nyligen blivit skjuten. Dödad av DDS, dvs en mc-buren polispatrull, som gjort processen kort med en (förmodad) knarkkung. Borgmästare Duterte ansåg att personen i fråga var skyldig, och att det var onödigt att hålla på med domstolsprocesser etc. Att avliva avskummet direkt sparar pengar och är effektiv brottsbekämpning.  Och så ser han fortfarande på dessa saker, han ska ta itu med knarkhandel och våldtäktsmän - utan pardon och över hela landet - om han blir president.  Uppenbarligen är det något som folk gillar. Men rättssäkert är det ju verkligen inte.  Dödsstraff utan rättegångar, där den misstänkte har en chans att försvara sig. Nej, tack.  Fastän det är klart, det är nog inte utan att både polis och domstolsväsendet har sina brister, så frågan är förstås hur mycket mera rättssäkert det är... 

Andra exemplet. Ifjol när vi var i Filippinerna hade vi ett långt samtal med en av Dutertes män i stadsfullmäktige. En rätt ung, trevlig och enkel man, som vi kände då han tidigare också bott intill oss. Jag försökte pressa honom på vad Duterte ville, vad han och hans "parti" stod för ideologiskt. Ja, det var en del praktiska småfrågor, men det närmaste en "ideologi" jag kunde få fram var att Duterte var "federalist", dvs ville att makten skulle ligga i regionerna, i provinserna. Något slags decentralisering av makten. OK, det är väl möjligen en förklarlig åsikt hos en borgmästare, som vill göra det så bra han kan för sina medborgare.  Men knappast det första man tänker sig att en president vill sträva efter, att "småpåvarna" ska ha makten i st för presidenten (och parlamentet)...

Nå, jag har alltså en del (starka) invändningar emot Duterte. Men samtidigt så ser jag honom, tills annat bevisats, som en rätt pragmatisk och ideologilös man av god vilja, som en person som faktiskt vill bekämpa brottslighet, och göra det - allmänt sett - bättre för vanligt fattigt folk. Och varken är socialist eller högersinnad kapitalist. En praktiker, som vill se snabba resultat och ogillar intrigerande politiker, som lever som en klass för sig.
Och visst, det gör honom till ett slags populist. Dock väldigt långt ifrån sådana som Donald Trump.
Dock Noy-Noy Aquino menar att Duterte har diktatoriska tendenser.  Och vill att de andra presidentkandidaterna ska enas om att stoppa Duterte.  

Samhällets olycksbarn, de finns än idag

I mina föräldrars bokhylla fanns bland annat Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables). Jag har för mig det var i två små band och ingick i en serie med blandade klassiker. Tyvärr verkar böckerna har försvunnit under tidens gång, mina föräldrar avled för mer än 30 år sedan.

Jag läste inte den boken, var nog för ung och tyckte den kändes tung. Hur fel hade jag inte. Och det är fullständigt klart att min far läste den, troligen mamma med. Båda läste flitigt.
För en tid sedan köpte jag en DVD med en filmversion av Victor  Hugos klassiker med bl a Anthony Perkins i en roll. Vi såg den igår och det står fullt klart varför det är en så betydelsefull roman.

Och visst har den än aktualitet. Om några veckor har vi allmänna val, där en av de stora frågorna ju är, eller borde vara, vilket samhälle vi skall ha. Ska vi ha en tudelning, där en del har mycket och en annan del lever i utanförskap. Utan trygghet, utan rättssäkerhet.
Är lagar det enda som styr? Vilka har stiftat lagarna? Är det rättfärdiga lagar - eller är de till för att skydda de besuttna och de som har makten, eller skall de skydda de svaga. Får straff vara hur stränga som helst, utan proportion till det eventuella brottet? Är medkänsla något som får spela någon roll i samhället - eller är det strikta lagar, byråkratiskt överdrivna, som är det enda.

Handlingen är i korthet att den arbetslöse huvudpersonen i desperation stjäl en bit bröd till den hungriga familjen, fängslas och döms till fem års fängelse. Ett straff som förlängs flera gånger till tjugo år p g a ett par misslyckade flyktförsök. Lyckas till slut fly, möter en förlåtande präst och blir respektabel borgmästare i en liten stad, men hinns upp av det förflutna i form av den fängelsechef som utsatte honom för byråkratiskt maktmissbruk och förnedring, och vars enda vilja är att åter sätta den f d fången i fängelse. Bakgrunden är alltså de enorma klyftorna mellan fattig och mera välbärgade, mellan autoritär makt och maktlöshet.

Visst idag är skillnaderna inte lika grova och makten fullt ut så rå, i fysisk mening. Men det är mera gradskillnader, makten kan fortfarande, med mera förfinade medel, göra folk rättslösa genom övervakning (bl a FRA-lagen) genom arbetslöshet(sregler), genom att prioritera skattesänkningar före att behålla sociala skyddsnät etc. Kort sagt, genom den förnedring som de som har makten, med stöd av den välavlönade och trygga medelklassen, utsätter fattiga, sjuka, arbetslösa och många pensionärer för.

I vart fall den bästa klassiska litteraturen har ständig aktualitet. Utan aktualitet blir den bara gammal. Men Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" är inte dammig eller gammal. Tvärtom, den är en väckarklocka än idag, när samhället inte förmår skydda både människors frihet och visa social ansvar.  När frihet inte kombineras med gemenskap.

Är integritet viktigt? Och vad har piratpartiet med det att göra, och vad har det - och andra - gjort?

I anslutning till min bloggpost om och delning av en DN-artikel om folkpartiets (ev.) pålitlighet i integritetsfrågan uppkom en livlig debatt på Facebook. Jag vill därför göra en del påpekanden och klargöranden.
 Jag anser att den personliga integriteten är viktig. Det ska mycket till för att den ska kränkas, exempelvis starka och konkreta misstankar om grov organiserad brottslighet eller brott mot rikets säkerhet (spioneri). Att utsätta stora grupper av medborgare, eller till och med hela folket,  för en kollektiv omfattande spaning, registrering, och användande av sådana data för att t ex genom upprättande av sociogram och tro att det är förenligt med bevarad personlig integritet och rättssäkerhet i ett demokratiskt samhälle, det går inte ihop. Sådan "spaning", som i Sverige sker genom FRA med stöd av FRA-lagen och genom det datalagringsdirektiv (DLD) som nyligen Europadomstolen ogiltigförklarade i ett uppmärksammat domslut,  den är integritetskränkande - och ineffektiv. Trots datorer är det sådana enorma mängder information att det är väldigt tidskrävande, dyrt och dessutom osäkert då det är enorma svårigheter att rätt analysera data sorterade efter ett antal sökord.

Sveriges riksdag har vid flera beslut ändå genomdrivit FRA-lagen (ett helt kluster med lagar) och DLD. Det senare med en, som det visat sig felaktig hänvisning till att EU krävde det. Hade man inväntat Europadomstolens beslut hade man undvikit både det olagliga beslutet och diverse kostnader.
Citat ur DN "  (det har hävdats)  att Sverige var ”skyldigt att införa” direktivet, men detta är en felaktig historieskrivning. I själva verket hade regeringen kunnat vägra att införa datalagringen, med hänvisning antingen till den granskning EU-domstolen utförde av direktivet, eller till att EU-kommissionen själva inte följt det EU-reglerna krävde i form av utvärdering av datalagringen inom uppsatt tid.

Så föreslog Piratpartiet att regeringen skulle agera – och nu vet vi att våra förslag hade fungerat. Regeringen hade, om man tagit strid för integriteten, fått rätt i EU-domstolen. De böter Sverige tilldömdes kommer vi nu efter EU-domstolens dom att få tillbaka. Sverige hade således inte förlorat någonting på att stå upp för sina medborgares mänskliga rättigheter och vägra datalagra, men regeringen valde likväl att införa datalagringen." 

Piratpartiet (pp) gick alltså emot införandet av DLD.  Pp gick givetvis emot även FRA-lagsklustret. Även det trumfades dock igenom i riksdagen, trots intern opposition inom flera av regeringspartierna. Vid 2009 års val till europaparlamentet kom dock pp in, och fick två mandat!

Nu är det dags för val i år både till parlamentet och till Sveriges riksdag. Var står partierna idag?
Först ska vi veta att det motstånd, uppenbarligt taktiskt, som fanns inom den rödgröna oppositionen som sådan inte finns idag. Möjligen kan man se vissa rester av det inom miljöpartiet och vänsterpartiet. Sossarna har återgått till Thomas Bodström-linjen att säga ja till massövervakning. De kritiker som fanns inom fp, c och m har tystats och/eller utmanövrerats på olika sätt.  Det enda de uppnådde var några marginella och värdelösa "säkerhetsgarantier" av myndigheter med munkavle och som verkar helt lojala till FRA.

Fler angrepp emot integriteten i data- och internetområdet har gjorts under de gångna åren, men den enda myndighet som verkar ha kraft att stå upp för integriteten är Datainspektionen.

Inför årets olika val anser jag, och många andra, det viktigt att integritetsfrågorna kommer upp på den politiska dagordningen igen. Och att det märks i valresultatet. Vilket just nu inte verkar kunna ske på annat sätt än genom att piratpartiet dels fortsätter i europaparlamentet och dels kommer in i Sveriges riksdag. De smärre positioneringar som skett av enstaka individer inom andra partier verkar inte helt trovärdiga, dels för att de kommer först nu, dels för att partierna som sådana verkar fortsatt hålla hårt i partipiskorna för att försvara lagar som införts med motiveringar och under premisser som inte stämmer.

(Se gärna fd fp-riksdagsmannen och försvarsexperten Hans Lindblads mördande kritik. Finns på denna blogg under sidrubriken "Hans Lindblad" tillsammans med andra inlägg av honom i frågan.)


Att piratpartiet är emot FRA-lagsklustret (motto: riv upp, gör om, gör rätt) är väl allom bekant. Och det bör det vara också att det är emot DLD, se annars denna länk, med motiveringar. Det är skamligt att justitieministern (Beatrice Ask m) fortsätter att krångla och vill behålla DLD, det förefaller mig vara rena domstolstrotset!

Men vad har piratpartiet gjort i eu-parlamentet? Det har ju i dessa dagar ifrågasatts i media. Här några svar och länkar.

Eu-parlamentarikern Christian Engström har bl a lyft fram att man fått parlamentet att försvara nätneutraliteten, se denna länk.
Den andra representanten, Amelia Andersdotter, som anklagats för dålig närvaro i utskottsarbetet, redovisar öppet i denna länk en transparensrapport om vad hon gjort. Där redovisar hon också vilka eu-texter hon arbetar med!  Liksom vilka som "lobbar".....
Det var ju Amelia A som SR m fl påstod varit mindre aktiv. Deras granskning tog inte hänsyn till att hon tillträdde i mitten av mandatperioden då piratpartier  fick en extra plats på grund av Lissabonfördraget.)

En mera samlad och koncentrerad sammanställning finns också i följande länk med rubriken Piratpartiet levererar i EU. Huvudpunkterna där är Stoppat ACTA-avtalet, Fått stöd för upphovsrättsreform, 
Försvarat skyddet av personuppgifter, Försvarat rättssäkerheten för misstänka fildelare. Allt detta har med integritet och rättssäkerhet att göra! 
Därtill redovisas ett antal andra saker de arbetat och arbetar med. 

Detta gäller således europaparlamentet. Att riva upp och få stil på FRA-lagarnar, inklusive att stoppa andra myndigheters nyttjande av "FRA-shoppen",  det är givetvis något som måste ske i Sveriges riksdag. Och att få regeringen att följa och respektera Europadomstolens beslut om att underkänna datalagringsdirektivet är också primärt en svensk uppgift.

Dags för en ny debatt om integriteten? Med förklarande ordval?

DN, denna tidning som ibland varit lite vacklande i synen på den personliga integriteten, har publicerat en skrämmande rapport om hur integriteten sätt  på undantag. Skrämmande inte mist då det i hög grad är våra myndigheter som syndar.
De myndigheter som borde vara allmänhetens, medborgarnas skydd emot övergrepp.
Behovet av en integritetsminister är stort, och har faktiskt framförts av en av de få politiker som inser integritetens värde och vikt i ett demokratiskt samhälle.

Men, är ordet för oprecist, för allmänt? Jag vet inte. Det känns som att det inte borde behöva klargöras varje gång att skyddet för den personliga integriteten är en av grunderna för ett demokratiskt samhälle.  Att integritet handlar om vi ska ha en rättsstat, om rättssäkerhet och frihet ifrån förtryck, speciellt då ifrån en alltför mäktig stat. 

Att överhetens utövare i form av politiker och klåfingriga byråkrater inte ska veta allt om vårt privatliv, att vi får ha en fredad zon, dvs att vår integritet inte får kränkas.

Jag tror nog att de flesta politiker, kanske t o m någon byråkrat, vet vad ordet integritet står för. Men att de medvetet avstår från att förklara det. Eftersom de vill ha kollen över vad vi små undersåtar gör, tycker och tänker. 

Kanske vi just därför måste precisera oss bättre. Skriva långa förklaringar, även om det inte borde behövas.  Vare sig vi kallar oss för liberaler av något slag, för piratpartister, eller allmänt demokratiska. 


Så, till en början, citat från NE. 
integritet (lat. inte_gritas, av i_nteger 'orörd', 'hel', 'fullständig', 'oförvitlig', 'hederlig'), rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp. 

I regeringsformen står att "den offentliga makten skall utövas med respekt för ... den enskilda människans frihet och värdighet” , medan de lagar som styr hälso- och sjukvården, socialtjänsten och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda med smärre variationer använder formuleringarna "respekt för självbestämmande och integritet.” Personlig integritet har därför nära samband med människans värdighet. Kränkning av den personliga integriteten kan ske på fysisk väg (våld, tvång, aga) eller psykisk (förnedring, diskriminering, indoktrinering). 

Integritetskränkning, ... Numera för ordet integritetskränkning tankarna till personlighetsskyddet. Varje person har rätt att ha ett område som är skyddat mot intrång. Den som inte respekterar den personliga integriteten kan i de fall för vilka överträdelser av okränkbarheten uttryckligen har kriminaliserats dömas för brott.

Har vi gjort oss förtjänta av detta?

Gårdagens bloggpost från FarmorGun i Norrtälje har rubriken: Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

Visst har hon rätt. FarmorGun är en av mina absoluta favoritbloggare, och hon brukar oftast träffa huvudet på spiken. Läs därför hennes genomgång om detta, länk ovan. Cecilia Malmström och Beatrice Ask får helt rättvist sina fiskar varma, här bara ett kort citat: Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören.

Jag ogillar i högsta grad brottslighet, tjuvnad, bedrägeri och omoraliskt utnyttjande av oskyldiga medmänniskor. Men jag tror faktiskt inte att vi kan skapa ett uthärdligt samhälle genom att förbjuda och förbjuda, kontrollera och övervaka allt in i minsta detalj. Laglydnad och allmänt ansvarstagande och respekt för varandra måste byggas på ett samhällsklimat där vi respekterar varandra och respekteras av myndigheter och annan överhet. Där har dagens politiker helt misslyckats. Kanske de inte ens velat försöka?

Och lagar kan vara orättfärdiga.

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet. Ja, visst.

Men varje dag kämpas det emot detta också. Jag känner i tröstlösa stunder att det verkar vara "våra" politikers främsta prioritering i dessa tider.

Jag brukade en gång i tiden säga att vi har det styre, de politiker vi förtjänar. Menade att majoriteten styr, för så har väljarna valt.

Men jag undrar nu, har vi verkligen gjort oss förtjänta av det styre vi har idag? En m-regering med hybris, som främst verkar för att fördjupa klyftorna och en förvirrad opposition utan kraft eller mål - utöver att vilja ta tillbaka makten. En träffsäker analys av läget i Stockholm kan läsas på Christian Dahlgrens blogg, länk här.

Det har gått snett, som väljare har vi inga bra alternativ att välja mellan. De lite mer fräscha och ideologiska alternativen, (L)iberaldemokraterna och piratpartiet, de förmår uppenbarligen inte att nå ut i mediabruset.

Mera om den minskade rättssäkerheten

För drygt ett år sedan blev det s.k. tunnelbanefallet uppmärksammat. Där en ung man blev provocerad av poliser, men som filmade det hela. Det är också känt som Tuggarna-fallet. Som ett exempel på bristande rättssäkerhet, att poliser ibland gör som det faller sig - utan att vara speciellt goda föredömen för hur ett rättssamhälle och dess företrädares ska uppträda.

Jag skrev om det då i februari ifjol. Ni kan läsa om det bl a här, där finns också länkar till vad andra skrivit om polis och rättssäkerhet, bl a Hans Lindblad. Fler texter i samma ämne, polis och rättssäkerhet.

Igår läste jag - på Facebook - om att nu ska det bli rättegång, där poliserna ska granskas. Äntligen. Här länken till Tuggarnas text om detta.

Vad ska vi tro om utgången av den rättegången? Blir poliserna fällda? Och i så fall, får det några konsekvenser betr polisens uppträdande?

Ett rättssamhälles förfall

Inom EU ska det vara fri rörlighet för medborgare i EU-länderna. Det verkar en del politiker och en del poliser inte inse. Eller så vill de inte låtsas om att det ska gälla. I vart fall inte om det kommer romer från Rumänien eller Bulgarien till Frankrike - eller Sverige.

En av de viktigaste uppgifterna för en stat är att den upprätthåller rättssäkerhet.
Att lagar är rättssäkra.
Att polis och domstolar följer lagarna i rättssäker ordning.
Att man inte utan laga grund inskränker i de mänskliga rättigheterna om individens integritet och frihet.

Trots det blir jag inte överraskad när jag hör (i SR) hur polisen brutit mot de lagar de ska följa och förutom att de avvisar EU-medborgare från Sverige med det irrelevanta påståendet att medborgarna sysslat med tiggeri, dessutom nekat dem juridiskt biträde. Har man suttit i förvar i mer än tre dagar har man rätt till biträde. Givetvis protesterar inte bara Amnesty utan även Advokatsamfundets Ann Ramberg.

Det visar sig att polisen kallar det för tiggeri när det i själva verket var gatumusiker, liksom att det rättsvidriga förfarandet pågått länge. Att Tobias Billström (m) stött polisen och inte EU-medborgarnas rättigheter, är också känt sedan länge. I de relaterade fallen har de som polisen avvisat till råga på allt i flera fall inte varit läskunniga eller förstått svenska. Det verkar som total rättslöshet i praktiken.

I skrivande stund har jag inte hört justitieminister Beatrice Ask (m) uttala sig i denna fråga.
I avvaktan på detta blir min fråga denna. Hur ska vi kunna lita på rättsamhället när inte ens polisen följer de lagar de ska upprätthålla?
Hur är det i överensstämmelse med fungerande rättssäkerhet att Beatrice Ask (och andra politiker) vill "förenkla" det rättsliga förfarandet genom att ge polisen allt större befogenheter att själv utdöma straff (rättsliga påföljder) utan domstolsförfarande med domare och jurister?

Jag ser tyvärr ett samhälle där rättssäkerheten råkat i allt djupare förfall.

Vad tror partierna att vi är intresserade av?

En läsarkommentar till ett tidigare inlägg stimulerade mig till en längre kommentar, som jag här vill återge i lätt bearbetad form. Läsaren ansåg bl a att det finns två skäl att välja ett parti. Antingen vill man överlåta till ett parti med en stark ledare att fixa till alla orättvisor och problem. Eller så vill man att staten ska göra så litet som möjligt, och väljer parti efter det. Samtidigt påpekade han/hon att för det krävs en organisation (av de som strävar efter makten, dvs ideologi räcker inte) men att partiet får inte bli en makt-och försörjningsbas. Så har ju blivit fallet med socialdemokratin och de lär inte komma ur sin ökenvandring innan de har fått rensa sin organisation.

Att ett parti inte får bli en försörjningsinstitution håller jag med om. Att jag anser att makt korrumperar är också mer el mindre denna bloggs ledstjärna. Dvs att därför skall makt kontrolleras.

Men, jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt. Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att väljaren av den anledningen ska överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb och redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera! Framför allt talade de knappast om frågor som inte i första hand, eller inte alls, rör ekonomi. Frihet, gemenskap, rättvisa, rättssäkerhet, integritet etc förbigicks med tystnad.

Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.

För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken. Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).

Nå, åter till själva frågan om organisation contra ideologi. Givetvis krävs något slags organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.

Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) något liknande Den institutionaliserade revolutionens parti. Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution. De är organisationer vars enda mål är försörjning och MAKT, men de låtsas ha kvar sin gamla skylt av ideologi i grunden...

Alltid lurar det någon. Möjligen dock allt färre...

Varför är inte rättssäkerhet självklar?

Jag har varit slö med bloggandet några dagar. Men radions nyhet om Madelaine Leijonhufvuds angrepp på HD-domen om behovet av bevisning även när det gäller sexövergrepp mot barn, kan jag inte få ur huvudet. Läste i DN hennes artikel om detta, där hon uppenbart menar att bevis inte behövs i dessa fall. Det viktiga är att sätta dit någon. HD menar däremot att ingen ska dömas utan tillräckliga bevis. Inte på tyckande och hörsägen, ex-vis från personer som kan ha andra motiv än de som är kopplade till fallet.

Självfallet är sexövergrepp mot barn ett av det värsta brott som finns. Möjligen mord undantaget. För mord, liksom för alla andra brott, krävs dock bevis. Och den som ej är dömd är oskyldig. Det är en gammal god rättsregel.

Före dom, oskyldig. Och dom skall vila på bevis. Varför då denna upprördhet, inte bara hos Leijonhufvud utan även hos andra? De menar att det ska räcka med påståenden och hörsägen?
Det är ju helt barockt! Det strider helt emot rättsstatens grundläggande principer.

Summa. Jag kan inte tänka mig något värre än att bli dömd oskyldig. Och då speciellt för ett sådant brott.

Det skrämmande är att det uppdagats flera fall där oskyldiga dömts för påhittade sexbrott, och för brott de ej varit skyldiga till. Därför ser jag HD:s dom som ett steg i rätt riktning för en viss ökad rättssäkerhet.

(Nej, jag hittar i en hast inte länken till HD:s dom, men den finns på internet.)

Ett u-land vad gäller kontrollen av myndigheter

JO är inte nöjd med rättssäkerheten i frågor som Försäkringskassan. Det går inte att på ett vettigt sätt gå vidare när FK inte gör rätt.

Sverige är ett u-land när det gäller kontrollen av myndigheter.

Ja, det var bra rutet. Vi vet ju alla att det är så. Våra myndigheter - och politiker - de vill veta allt om oss, kontrollera oss in på bara skinnet. Men när det gäller att kontrollera att myndigheterna verkligen sköter sina uppgifter på rätt sätt, korrekt, opartiskt och utan godtycke, då är vi medborgare rätt så övergivna.

Att det i högsta grad gäller försäkringskassan finns ju alltför många exempel på.

Ensam galning, självmordsbombare, terrorist...

Ordvalet styr tanken, och tvärtom. I Malmö var det en vit man som sköt vilt omkring sig för kort tid sedan. Huvudsakligen på personer som kunde förmodas ha invandrarbakgrund. Han kallades för ensam galning. Och det var kanske rätt. Trots att vi inte är säkra på motivet.

I Stockholm har nu en person tagit livet av sig själv genom att utlösa en bomb på kroppen, möjligen av misstag. Då talas det genast om terrorism. För se, det verkar som att mannen (ynglingen?) ogillade Lars Vilks konstnärliga uttryckssätt.

Bloggaren Opassande har en del eftertänksamma och kloka tankar kring detta aktuella dåd. Om hur vi bibringats intrycket att FRA-lagen skulle förhindra terrorism. Men det gjorde den ju inte. I stället förbereds än mera integritetskränkande lagstiftning. Hon klär mina tankar i ord så bra att det känns onödigt att skriva själv mycket mera om detta. Dock kan det inte undvikas att samtidigt som detta händer, så rasar vår överhetspersoner över att deras förehavanden avslöjas. Både när det gäller att kontrollera vanligt folk och att inte kontrollera överheten åberopas säkerhetsskäl. Det känns inte precis logiskt. Rättssäkerhet och medborgerliga rättigheter kommer i kläm. Igen. Även t ex Michael Gajditza är inne på liknande tankegångar.

En sak bara. Reinfeldt sa, i radion, att vi inte får gripas av panik. Det är naturligtvis riktigt. Jag får bara en obehaglig känsla av att när han uttalar sig på detta lugnande sätt, så känner han själv ett slags panik. Eller så spelar han på de panikkänslor som uppenbarligen finns hos vissa. Kanske ser jag spöken på ljusa dagen, men är det därför som jag bakom och utöver de lugnande orden förnimmer en föraning, eller ska vi säga ges en förberedelse till att nu väntar ytterligare integritetskränkande åtgårder. Allt med terroristhot som föregiven motivering.

Det tragiska är att det i fall som detta ofta finns enstaka psykiskt instabila individer som triggas att göra detsamma som gärningsmannen. Och så finns ett politiskt parti, som numera sitter i riksdagen, som inte torde tveka att utnyttja situationen för att öka oro, sprida panik och rädslan för det främmande.

Det rimliga vore i stället att fundera över de djupare liggande orsaker som kan driva människor till så desperata åtgärder som att ta livet av sig själva, och eventuellt vara beredda att ta andra med sig i döden.

Är dödsstraffet för alltid borta i Sverige?

Igår var det 100 år sedan någon avrättades i Sverige efter en dom om dödsstraff. Jag vill verkligen inte ha tillbaka dödsstraffet i Sverige, men faktum är att det finns i många länder, bl a i USA och Kina. Två stater med mycket olika rättssystem. En av de som uppmärksammat detta är Andreas Holmberg i Andraget.
Andreas söker hitta ett argument som skulle hålla gentemot dödsstaffsanhängarna. Han tror inte på Amnestys argument att "det är fel att döda för att visa att det är fel att döda". Det argumentet stjälper hela rättsordningen, för i så fall är det ju också fel att ta pengar av någon (böter) för att visa att det är fel att ta pengar av någon (stjäla), och fel att beröva någon friheten (fängelse) för att visa att det är fel att beröva någon friheten (olaga frihetsberövande). Rättssamhället har helt enkelt rätt att som straff tillämpa metoder som vore straffbara om vi som enskilda ägnade oss åt dem.

Ett annat skäl är att det inte går att ändra eller kompensera en avrättad om det sedan visar sig att denne är oskyldig. Men Andreas vill betona en "andlig dimension" - läs förklaring på hans blogg.

Jag tror tyvärr det lär vara svårt att få acceptans för argumentet "den andliga dimensionen". Försöka duger, men de som förspråkar dödsstraff är nog inte mottagliga för sådant, vad de än kallar sig. Däremot bör aspekten av ev felaktigt domslut betonas mera. Det går ju inte att ändra en verkställd dödsdom. Att domstolar inte är perfekta blir ju allt tydligare. Jag tror att vi alla måste använda alla argument som vilar på både humanism och respekten för rättssäkerhet.

Den svenska horisonten då? Jag är inte så säker att dödsstraffet är borta för gott. Detta med tanke på de groteska åtgärder som idag tas till i "terroristbekämpande" syfte, men med ändamålsglidning ända ner till bötesbrott. Med lagstiftare som Beatrice Ask och Johan Batong-Pehrson känner jag mig inte säker. Deras mentalitet och ridande på fördomsfulla opinioner är livsfarlig för allt vad gäller rättssäkerhet och vanlig eftertänksamhet. Detta ständiga tjat om hårdare straff gör att alla vettiga utgångspunkter för en konstruktiv kriminalpolitik sopas undan. Det är som om hämnd vore det enda som gäller. Blodshämnd, öga-för-öga, tand-för-tand. Nu har vi ju också sd i riksdagen.

Jag skulle inte bli förvånad om det väldigt snart kommer att föras upp på dagordningen att hårdare straff också borde innebära att dödsstraff ska in i den svenska straffskalan! Och detta av företrädare för partier som vi till rätt nyligen betraktat som anständiga.

Trötta lagrådet har gett upp

Får det intrycket. Lagrådet har gett upp. Gammalt och trött, utan bett... Det har ju inte en författningsdomstols befogenheter.
De konstaterar att det redan stiftats så tokiga (nej det ordet vågar de inte använda) lagar redan i detta land att det är fritt fram med Ask:s övervakningslag som vi väl får döpa hennes uppföljare av datalagringsdirektivet till.

Att hennes lag till och med går längre än vad EU:direktivet kräver, so what? I Sverige kör "vi" ju inte med integritet och rättssäkerhet. Här gäller övervakning och övervakning och registrering och sociogram. Allt för att den batongviftande överheten ska känna sig trygg och säker för det hemska folket.

Stor suck.

Föga hopp om fp, det har ju inte krismedvetande

En sak måste man ändå erkänna. Sossarna inser nu att deras parti är i kris. Så till den grad att deras debatt går över alla breddar och översvämmar alla media. Ja, till och med centern och kristdemokraterna är bekymrade och diskuterar det dåliga valresultatet.

Men inte folkpartiet, det parti som ännu i högtidliga stunder kallar sig liberalt. Jag skummade igår igenom den valanalys som gjorts internt. Jodå, det var intressanta siffror och ett konstaterande att skolpolitiken var det som väljarna vet att fp sysslat med. I övrigt intet. Nja, en liten fundering om att fp borde ta kontakt med sitt ungdomsförbund så att ungdomarna går vidare till fp när de känner sig för gamla för LU. I övrigt är rapporten välskriven, men är rent nonsens då den missar det viktigaste!

Jag kan göra det enkelt för mig och hänvisa till ungliberalernas ordförande och den svidande kritik han framför i Expressen idag. Adam Cwejman sätter fingret på en del ömma punkter.

Jag vill dessutom betona att de svenskar som i så hög grad anser sig vara liberala, de känner inte igen att fp skulle vara ett liberalt parti. En stor del av väljarna har insett att fp succesivt lämnat den socialt ansvarskännande liberalism, som varit dess kännetecken i stort sett från bildandet (sammanslagningen av liberalerna och de frisinnade) 1934 och till senaste sekelskiftet. En del medlemmar tror ännu att fp är liberalt bara för att partiledningen säger så. Vilket ju är falsk marknadsföring.

Att vara ett annex till moderaterna, ja till och mer moderata än moderaterna så att till och med en del moderater gått till det mera högerbetonade folkpartiet, det är ingen bra grund för liberalism.
Att som profilfrågor lägga fram krav på medborgarna, att sätta staten/överheten före medborgarna, det är en pervers syn på liberalismen.
Att först göra ett katastrofval 2006 och sedan ett ännu sämre val iår, det är inget att vara stolt över! Det borde leda till en djup rannsakan. Det borde leda till både analys där man inser att socialliberalismen måste återvinnas - det räcker inte med att kalla sig socialliberal, hrr Björklund och Pehrsson och fru Sabuni.
Folkpartiet måste inse att om det ska vara ett liberalt parti, då räcker inte ord, då måste partiet faktiskt gå till rötterna, alla medlemmar måste ha ett hum om vad liberalismen står för. Och VARJE förtroendevald bör givetvis ha grundlig insikt i socialliberalismens innehåll. Idag hör man underliga uttalanden som lika gärna kunde höras hos moderaternas högerflygel, hos sd eller s.

Sist men inte minst, rättssäkerhet och integritet är liberala grundvärden. Båda dessa har fp bidragit till att urholka å de skändligaste. De liberala ungdomarna i LU inser det, hur kan då fp tro att dessa liberaler vill gå vidare till folkpartiet?

Ett parti som inte har krismedvetande och sjukdomsinsikt, efter ett sådant val och en sådan utveckling som folkpartiets, dess framtid ser inte ljus ut.

I vart fall torde det inte attrahera de 27% väljare som anser sig vara liberaler.