Integritet

Integritet -

ett begrepp med många aspekter.


integritet (lat. inte_gritas, av i_nteger 'orörd', 'hel', 'fullständig', 'oförvitlig', 'hederlig'), rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp.


I regeringsformen står att "den offentliga makten skall utövas med respekt för ... den enskilda människans frihet och värdighet” , medan de lagar som styr hälso- och sjukvården, socialtjänsten och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda med smärre variationer använder formuleringarna "respekt för självbestämmande och integritet.” Personlig integritet har därför nära samband med människans värdighet. Kränkning av den personliga integriteten kan ske på fysisk väg (våld, tvång, aga) eller psykisk (förnedring, diskriminering, indoktrinering).

Integritetskränkning, ... Numera för ordet integritetskränkning tankarna till personlighetsskyddet. Varje person har rätt att ha ett område som är skyddat mot intrång. Den som inte respekterar den personliga integriteten kan i de fall för vilka överträdelser av okränkbarheten uttryckligen har kriminaliserats dömas för brott.

                                                                  (ur Nationalencyklopedin)

1. Varför integritet?
Med utgångspunkt i NE:s definition så handlar hela integritetsbegreppet om respekt och värdighet.

I motsats till hur det är i många andra länder är respekt inte ett speciellt högt värderat begrepp i Sverige. Ordet integritet har lite större positiv laddning. Detta inte minst på grund av de senaste årens debatt kring FRA-lagen (dvs det lagkluster som i hög grad kränker den personliga integriteten) och hur piratpartiet lyft fram den frågan som ett exempel på hur integriteten kränks av dagens politiska makthavare. Debatten har även visat hur riksdagspartierna genom denna, och andra närliggande frågor, alltmer har avlägsnat sig från de principer som tidigare väglett dem.
På grund av denna debatt har på senare tid flera partiers företrädare alltmer börjat tala om integritet, ofta utan speciellt konkreta (eller viktiga) exempel. Samtidigt har också både politiker och myndigheter direkt eller indirekt uttalat sig negativt om integriteten. Den sägs vara överdriven, och/eller förhindra ett effektivt myndighetsutövande. Allt ifrån att spåra ungdomars eventuella drogtestande till terrorism åberopas som legitima skäl att kränka integriteten.
För mig är det svårt att se några verkligt tunga skäl för att kränka den personliga integriteten. Jag menar att integritet är något som innebär respekt. Det är fråga om människans värdighet och frihet.

Att visa respekt för den personliga integriteten är att visa empati, inlevelseförmåga i den enskilda människans tillvaro. Integritet och integritetskränkningar kan gälla både ”alla människor”, kollektiv, definierade grupper eller endast en eller flera personer i speciella situationer.

Därav följer att det i och för sig komplicerade integritetsbegreppet är en av demokratins grundvalar, en mänsklig rättighet. Där kan jag hänvisa till citatet ovan, där regeringsformen säger detsamma.

Framväxten av internet som ett instrument för kommunikation mellan människor förstärker enligt min mening behovet både av personlig integritet och att vi diskuterar integritetsbegreppet. Genom internet kommunicerar vi mycket snabbare och med fler än tidigare, frånsett det direkta personliga samtalet ansikte mot ansikte. Vill vi, så ger internet oss en möjlighet att snabbt samtala, diskutera med många, många människor samtidigt, utan det filter som exempelvis tidningsredaktioner är. Samtidigt ser vi tendenser till att olika krafter vill begränsa internet som en fri, öppen kanal. Ibland för att censurera oss, ibland för att kontrollera oss på andra sätt, ibland för att begränsa oss till att bara vara konsumenter. Internet har gett oss en välkommen möjlighet till större delaktighet i det demokratiska samtalet. Den möjligheten vill vi ha, utan att vår integritet ska kränkas för det.
Från dessa utgångspunkter ska jag i det följande resonera lite kring olika aspekter på integritetsbegreppet.
 
2. Personlig integritet.
Jag kan här inte gå in på alla aspekter av integritet. Ett område som faller utanför ramen för mina funderingar är det folkrättsliga begreppet, rätten för en nation att inte få sina gränser kränkta av t.ex. främmande flygplan eller u-båtar, den nationella integriteten. Jag ska inte heller resonera kring hur man ofta talar om personer med integritet. En person med integritet anses vara den som visar sig rakryggad, är hederlig, som inte låter sig påverkas av påtryckningar som t ex partipiska, löften eller hot, mutor etc.

Självfallet är det ändå ett närliggande område. Hur man ska se på (rätten till) integritet i (skön-)litterära sammanhang lämnar jag också därhän i denna text.

Det jag resonerar kring är den personliga integriteten, vare sig den består i hur samhället, statsmakterna, myndigheterna och dess företrädare ser på (respekterar eller kränker) alla medborgare, eller på en utpekad individ, skyddet för individen, personen, rätten till privatliv. Kravet på personliga integritet ska givetvis i högsta grad ses som en reaktion på de allt kraftigare tendenserna från våra myndigheter att syna oss i varje detalj av våra liv. Eller att i vart fall skaffa sig instrument för att göra det. Kan det t ex vara vettigt att skapa instrument för att kartlägga våra liv genom att mäta vår el-konsumtion timme för timme? Även om det angivna ändamålet givetvis inte formuleras så. Även om det inte är staten, i vart fall inte i nuläget, som har kontrollen över detta övervakningsinstrument. Så, hur länge kan vi vara säkra på att inte myndigheterna ålägger ICA och bankerna att skicka över uppgifterna om våra köpvanor till dem? Kan vi det ens idag?
Mina resonemang i denna text grundar sig på förhållandena i Sverige. Men det innebär inte att de endast har tillämplighet på svenska medborgare. Jag menar att de i allt väsentligt gäller för alla människor. Vårt inflytande gäller i stort bara för de som befinner sig i Sverige. Det inkluderar dock självfallet även flyktingar och invandrare! Alla humanitetens lagar säger att människor inte ska behöva utsättas för den förnedring och kränkningar av integriteten som de som flyr till Sverige drabbas av – både av myndigheter och privatpersoner.
---    ---
Här gör jag ett avbrott i publiceringen av div integritetstexter för att länka till aktuell debatt (26 april 2010). Länkningen och debatten rör skärningspunkten mellan "fri information" och "integritet".  I och för sig återkommer jag till det nedan, men det ska inte hindra er att läsa även länken med underliggande länkar. Bloggpostlänkningen här.
---   ---

3. Samhället och integriteten.
Möjligen på grund av den senaste tidens diskussioner så tänker vi mest på förhållandet samhälle-medborgare när vi reagerar på ordet integritet. Med samhälle avser jag här staten med de offentliga organen som riksdag, regering, kommuner, myndigheter etc men även givetvis den tredje statsmakten, dvs massmedia. Pressens inställning till integritet är viktig, liksom att av tradition så är en av pressens absolut viktigaste funktioner just att granska makten.

Jag kan då konstatera att det offentliga samhället främst styr vår (?) syn på integriteten genom lagstiftning. Dels genom lagstiftningen i sig, men även genom den debatt som ibland uppkommer kring de frågor som lagarna sägs ska reglera.

Det intressanta, och enl mig beklagliga, är att samhället på senare tid i hög grad nerprioriterar integriteten till förmån för andra, mer eller mindre konstruerade, skäl emot rätten till privatliv. Därmed sätter samhället genom lagar och myndigheter även tonen för hur vi som privatpersoner bör se på integriteten. Går de styrande därvid för långt uppstår förhoppningsvis reaktioner, en debatt som ifrågasätter om makthavarna fattat rätt beslut.

Ett problem betr samhällets syn på integriteten är att respekten för grundlagarna är lågt. Ja, den som åberopar grundlagarna anses ofta till och med som rättshaverist! Trots att integriteten skyddas av grundlagarna i och med att regeringsformen anger att den offentliga makten skall utövas med respekt för den enskilda människans frihet och värdighet, så stiftas lagar som strider emot detta. Det tyder på att antingen måste grundlagarna skärpas eller i vart fall att efterlevnaden blir bättre, att såväl jurister som lagstiftare inser och respekterar att en grundlag står över varje annan lag!

Några exempel på hur samhällets beslutsorgan retat upp många medborgare när det gäller kränkningar av vår kollektiva integritet är FRA-lagen, datalagringsdirektivet och Ipred. Varför skall alla medborgares internettrafik kartläggas för att kunna göras sociogram kring, varför ska inte brevhemligeten respekteras för brev via internet? Varför ska våra mobiltelefoner, med SMS och telefonsamtal, bli ett slags elektroniska fotbojor som registrerar alla våra rörelser?

Myndigheterna säger att de vill spåra brott på detta sätt. Jag ser ingen anledning att av den orsaken misstänka oss alla. Myndigheterna är till för vår skull, de ska vara våra tjänare, inte våra herrar som kollar oss in i sängkammaren. Där det finns en klar brottsmisstanke, är det rimligt att spana, inte i alla andra fall. Att ta oss alla med i ett stort svep verkar dessutom bli för dyrt och ineffektivt. Förutom att det är integritetskränkande.
Den som har rent mjöl i påsen, säger myndigheterna och deras betjänter då, den har inget att frukta. Jasså, varför ska vi kunna bevisa om vi har rent mjöl? Det är deras sak bevisa, om vi inte har det.

Dessutom. Det är verkligen inte solklart vem som ska stå för ”mjöl-kollen”, vad som ska anses som rent mjöl. Kontrollanternas goda eller onda vilja kan vi inte få någon garanti för. Om än vi (sägs) ha en ”god stat” idag, vilket kan diskuteras, så vet vi inte hur den staten ser ut i morgon.

Speciellt inte om denna stat redan har alla lagliga medel att missbruka sina kontrollmöjligheter. För att i demokratins namn avskaffa demokratin.

Dessutom. Hur rent mjöl vi än har i påsen är det inte, och ska det inte, vara fritt fram för överhetens självutnämnda drängar att dra ifrån våra gardiner, avlyssna vår telefon, läsa vår privata post och öppna dörren till badrummet. Faktum är att rätten till privatlivet anses vara så viktig att den finns fastslagen inte bara i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utan även i svensk grundlag, se ovan.

Dessutom. Varför ska våra politiska åsikter kunna röjas genom dessa integritetskränkningar, även om det sägs inte vara avsikten? Det tyder på att staten verkligen inte är god.

De alltmer frekventa inskränkningarna av integriteten, trots sporadiskt tal om det fina med integritet, motiverar, anser jag, att det införs en integritetsbalk, ett grundläggande, övergripande lagskydd emot integritetskränkande lagar, att före en lagstiftning så ska den förslagna lagen avstämmas emot integritetsskyddet. För att detta ska fungera är det möjligt att vi även behöver en självständig författningsdomstol, som ser till att integritetsskyddet och grundlagarna efterlevs.

4. Terroristskydd som försvar för integritetsbrott.
Inte minst i frågan om FRA-lagen anförs ofta kampen emot terrorismen som ett försvar för de integritetskränkande inslagen i lagen. Man kan starkt ifrågasätta det relevanta i detta. Hur kan kränkt integritet bli ett vapen emot terrorismen? Har inte i själva verket terroristerna vunnit om de med sina hot kan inskränka demokratin så till den grad att människors integritet inte längre anses som viktig?
Det kan också verkligen ifrågasättas om talibanska terrorister, som påståtts, skulle kunna stoppas genom FRA-lagen. Hur troligt är det att talibaner skriver (lätt dechiffrerade) mail, om sina förestånde aktioner, som passerar genom servrar för trafik över den svenska gränsen? Och om så vore, hur troligt är det att den informationen snabbt skulle kunna sållas ut och användas för motåtgärder? Sannolikheten för detta närmar sig snabbt noll, och är ett smått löjeväckande argument till FRA-lagens försvar och för att motivera dess integritetskränkningar. Lika lite tror jag på att en främmande makt skulle skicka information om planerade kränkningar som går via servrar som passerar den svenska gränsen.

Dessutom, så vitt jag förstår ska FRA´s verksamhet vara inriktad mot hot mot rikets säkerhet. Terrorismen kan vara ett hot mot enskilda personer, som råkar illa ut. Dock inte mot statens säkerhet. (Se även nedan i nästa avsnitt.)

5. Välviljans integritetskränkningar
Med en välvillig tolkning skulle detta med maktens åberopande av kampen emot terrorismen kunna ses som en välviljans integritetskränkning...

På samma sätt kan man se förslag att myndigheter ska tala om för oss hur vi ska leva. Kanske är det något slags välvilja, utslag av social ingenjörskonst, att tala om för folk att de ska äta 6-8 skivor bröd om dagen för hälsans skull, eller att ett äpple om dagen håller doktorn borta. Nja, det sista var kanske mera en reklamslogan från fruktbranschen. Det visar dock på ett gränsland för vad som kan ses som intrång i den personliga friheten och integriteten. I vart fall kan ifrågasättas om det är en myndighets uppgift att bilda opinon eller om det är ”vanliga” opinionsbildare, dvs politiker, debattörer, media.

Ett klart brott anser jag dock att det är när exempelvis Tullverket eller Säpo söker bilda opinion för att dessa myndigheter även de ska få köpa tjänster av FRA för ändamål som knappast är att anse som hot mot rikets säkerhet. (Se Mediaplanet, nr 8/febr 2010) Ett klart fall av ändmålsglidning, där en integritetskränkande lag ska användas för annat än den avsetts. Eller för vad som sagts vara motivet för att införa den.

Ytterligare en dimension får detta när regeringen, precis i de dagar som detta skrivs, vill ge FRA (eller en annan parallell myndighet) rätt att utföra signalspaning även utöver de skäl som angetts för FRA-lagen, endast tre månader efter det den trätt i kraft. För att slippa en ny FRA-debatt före valet så ska frågan utredas till efter valet om polisen och eventuellt fler ska få handla i FRA-shopen, eller öppna egna signalspaningsbutiker...

Ännu ett exempel. Hur är det t ex när det förslås, krävs, att alla våra bankaffärer som går över gränserna (SWIFT) ska registreras och rapporteras till myndigheterna - i terroristbekämpande syfte. Så fort terroristbekämpning anges har politikerna svårt att säga nej. Men hur många tror att det stannar därvid? Eller att det ens är det egentliga syftet?  Hur är det förresten när man använder censur eller stoppande av sajter för barnporr som murbräcka för att registrera och kartlägga oss i våra vardagliga förehavanden?

Varningflagga för integritetskränkningar på gång!

6. Integritetskränkningar mot enskilda
Det kanske kan anses som välvilja, men nog är det integritetskränkande när läkare eller annan sjukvårdspersonal vid ditt besök på vårdcentralen ställer frågor om dina levnadsvanor, matvanor, sexliv etc, när det inte är relevant. Visst, har du lungcancer är det befogat att fråga om du är rökare, för att informera om rökningens faror. Likaså om det har konstaterats att du har HIV/AIDS så är det relevant att fråga om dina sexvanor.
Jag inser att det är ett svårt område, men menar att i dessa och liknande fall skall etik och respekt för den enskilde väga tungt, så att inte onödiga frågor ställs, frågor som kan ses som intrång i privatlivet. Detta är svårt att reglera med lagar och precisa anvisningar, men det får aldrig vara så att en person känner sig i ett underläge gentemot den som upplevs som en myndighetsrepresentant.

En fråga som rör den personliga integriteten får bara ställas om den är relevant, och att det känns så även för den som får frågan.
Frågan om relevans måste ständigt vara med även när det gäller frågor som myndigheter och deras representanter ställer till andra än de som är sjuka.

Brottsmisstänkta, exempelvis, har de rätt till integritet? Självfallet har de det. Misstanke är en sak, bevisat brott en annan. Det här är självfallet en besvärlig materia att hantera under en utredning, men kan därför inte nonchaleras.

Man bör givetvis väga vad det är för slags brott som misstanken gäller emot den eventuella integritetskränkning som verkar befogad. Likaså hur stark misstanken är. Är det fråga om ett mord (ett grovt brott mot en person) eller något enklare ”pappersbrott” (lindrigt brott mot staten).

Relevans måste föreligga, och själva saken vara det som undersöks, inte personens privatliv.

En delikat fråga är vem som ska avgöra det allmänintresse som kan finnas, och som ska ställas mot kravet på personlig integritet. Hur kan man säkra att de som företräder allmänintresset verkligen låter den personliga integriteten väga tungt?

När och om brott är bevisat kan möjligen den personliga integriteten i vissa fall komma i kläm.

7. Läckande register, en fara för privatlivet

Här vill jag inflika att ju fler register och journaler som vi förekommer i, desto fler blir läckorna. Läkarjournaler ska bara innehålla relevanta uppgifter. Det är inte rimligt att försäkringsbolag ska få ta del av våra sjukjournaler. Polisutredningar och liknande ska inte kunna läcka. Det är ingen hemlighet att nyfikenhet gör att många register läcker som såll, trots att där ska finnas sekretess. Sjukvårdspersonal kan berätta för grannar och släkt vad de läser (eller till och med skriver) i tjänsten. Vi har ju också sett hur t ex poliser går in i datorer för att kolla upp fall som de inte har någon som helst befattning med, av nyfikenhet eller för att läcka (sälja?) uppgifter till pressen. Integritetsskydd?

Därför måste också både antalet uppgifter som lagras om oss begränsas, vara relevanta och kontrollen förstärkas över de som handhar registren, så att inte vår integritet kränks av nyfikenhet eller snikenhet. Om grannfrun har fått abort så är det hennes privatsak. Om en ”kändis” rutinmässgit fått lämna uppgifter i en brottsutredning, för att kartlägga en misstänkts förehavanden, så ska inte uppgiftslämnaren svärtas ned. Etcetera.

Lika illa är det givetvis om t ex en polis är lösmynt och missbrukar sin tjänsteställning till att på sin fritid skriva på Facebook eller liknande om brottsfall som han utreder eller på annat sätt snubblat över i tjänsten. Som jag ser det är det både tjänstefel och ett integritetsbrott.

8. Integritet i underläge, relevans och respekt

Som risk för integritetskränkning mot enskild får det betecknas även när det gäller om en kommun eller försäkringskassan ska bedöma behovet av personlig assistans till en funktionshindrad.

Återigen, nyckelorden måste vara relevans i det enskilda fallet och respekt för personens värdighet. Även om det kan ses som nödvändigt, av ekonomiska skäl, med en del allmänna regler så bör rimligen det vara den assistansbehövandes behov som ska vara styrande, och det sätt som denne själv beskriver orsakerna till behovet. Inte fyrkantiga regler eller kränkande frågor om saker som dessutom knappast kan anses vara relevanta.

Man kan ju jämföra med att vi är många som i princip kan betecknas som funktionshindrade, men som normalt inte betecknas som det trots att vi behöver hjälpmedel. Men ingen skulle komma på tanken att ställa korkade frågor till den som behöver glasögon eller hörapparat...

Att ens komma med förslag som innebär ingående frågor om matvanor och sexliv för en funktionshindrad, det tyder på att integritetstänkandet måste förankras bättre bland myndigheternas tjänstemän.
Storebror måste inte se oss i varje situation.

Liknande resonemang kan man föra när det gäller folk som måste ligga på sjukhus av olika anledningar, äldre i olika vårdformer, men även barn och ungdomar. Äldre ska inte omyndighetsförklaras bara på grund av ålder och minskad rörlighet. De är inte barn.

Yngre personer är visserligen barn eller ungdomar, och har inte vuxnas mognad och erfarenheter, men det är ingen ursäkt för att kränka deras integritet. Ska de visa respekt för vuxensamhället så behöver nog de vuxna visa dem respekt också.

Arbetslinjen är ett av Allianspartiernas slagord. I och för sig är det inget fel i att stimulera till arbete. För de flesta av oss är arbete viktigt för både försörjning och självkänsla. För den som är sjuk eller arbetslös kan detta ständiga tal om arbetslinjen dock vara frustrerande, ja till och med kränkande för självkänslan. Det i detta sammanhang intressanta är dock de allt tydligare krav som många arbetsgivare idag ställer på att kontrollera de anställdas privatliv och detta i syfte att göra dem än mera effektiva. Jag menar att då går arbetsgivarna för långt. Att arbeta så mycket man förmår under arbetstiden är en sak, men det är inte på något sätt acceptabelt att arbetsgivaren skall kunna kräva kontroll av och insyn i den anställdes privatliv. Det är en grav integritetskränkning som för oss snubblande nära livegenskap! Övervakningskameror på arbetsplatsens toaletter är också en integritetskränkning, men faktiskt inte fullt ut lika grov som att kränka vår integritet på fritiden.
Att sextrakassera andra är också ett slag av integritetsbrott. Ett brott mot personer som ofta är i ett slags underordning. Ett aktuellt exempel är vad som verkar vara vanligt inom film- och teatervärlden. Att kollegor kränker integriteten är illa nog, men när chefer av olika slag gör det också, är det ännu värre i den meningen att de utnyttjar en maktposition.

En annan sak är att det i praktiken kan vara ett område som gränsar till ett normalt närmande emellan personer. Kränkningen föreligger när närmandet är inte bara oönskat i största allmänhet utan också just tangerar och överskrider gränsen för den personliga integriteten, där man (eller kvinna) känner obehag eller tvång.

--- ---
Tillägg. En person som i hög grad stod för respekt och integritet var den nyligen avlidne medborgarrättskämpen Ingrid Segerstedt Wiberg. Läs allt ni kan komma över om och av henne! När jag läser igenom vad jag skrivit ovan inser jag hennes klarsyn i än i dag viktiga frågor och hur långt dagens svenska politik avlägsnat sig från den humanism och liberalism som präglade hennes livsgärning.
--- ---

9. Frivillighet eller tvång.
Därvid kan vi komma in på en parallell vad gäller hur vi ser på privatlivet på internet. En del FRA-lagsförespråkare menar att folk, och därvid avser de personer som använder internet i hög grad, så gärna publicerar en mängd privata detaljer om sig och sina liv, att det inte blir någon skillnad om en myndighet också kollar upp detta och samlar in saker som rör privatlivet. Visst är det så att många, många, utan alltför stor eftertanke, lämnar ut sig på internet i Facebook, bloggar och på andra sätt.

Det stora skillnaden är dock att när man gör så, så gör man det frivilligt. När en myndighet snokar i ens privatliv är det något annat. Det är som att ha sex frivilligt contra att bli våldtagen. Även våldtäkt av den personliga integriteten borde vara straffbart! Ja, även om integritetsvåldtäkten genomförs av statliga myndigheter!

Kanske till och med en sådan integritetskränkning är den värsta!

Vi är i våra kontakter med olika myndigheter ofta tvungna att fylla i en massa uppgifter om oss själva och ex-vis våra ekonomiska förhållanden. Ibland förfaller det vara onödigt många uppgifter som myndigheterna tar in. Men än värre är det när uppgifter från olika myndigheter samkörs och visar samband eller skillnader som kan förefalla bestickande i något avseende. Då kan det uppstå ett intrång i den personliga integriteten. Förutom att de insamlade uppgifterna är intagna utifrån olika syften och ändamål. Att sammanställa dem och övertolka dem kan då leda helt fel och ge fel bild av personen ifråga. Insamlade data är inte relevanta för den nya tolkning som samkörningen innebär.

På ett likartat sätt kan man se upprättandet av sociogram, ett begrepp som fick vidare spridning i och med FRA-lagsdebatten. De underlag och uppgifter som FRA kan insamla dels om en person, dels om dennes kontakter och umgänge kan leda till otaliga ”guilt by association”-sitationer. Eller för att göra det tydligare, att en släktings kontakt med en person som i sin tur sänt ett mail till någon med tveksamma aktiviteter för sig, kan göra att man blir misstänkt för något som man inte ens har en aning om. Är inte det integritetskränkande, så säg!

10. Den tredje statsmakten
Press, radio och teve har kallats den tredje statsmakten. Det som också kan kallas traditionella media. Även om internet, det sociala mediet, snabbt växer i betydelse är det ännu traditionella media som är viktigast för de flesta människor när det gäller att inhämta information om vad som händer i samhället.

Hur fungerar då den tredje statsmakten? Fungerar den som en granskare och kritiker av hur riksdag och regering respekterar den personliga integriteten? Och hur fungerar pressen själv?

I Storbritannien frossar de s.k. tabloiderna i sexskandaler och sexrelaterade nyheter. I USA blir det livsfarligt om en känd politiker avslöjas ha haft en av konventionen icke godkänd sexuell relation. I Sverige blir sådant, ibland, smärre notiser, om ens det. Däremot har ordet ”sex” i accelererande grad använts för locka läsare rent allmänt. Det som är farligt för en svensk politiker är, i vart fall hittills, att ha ertappats med att inte ha betalt teve-avgift, att ha haft ”svart” hemhjälp eller barnvakt eller att ha haft trassel med skattemyndigheterna exempelvis pga att ha anlitat en ”svart” hantverkare eller ha köpt eller sålt en lägenhet svart.

Var går gränsen för media, när kränker de den personliga integriteten? Kan – eller bör de – över huvud taget utlämna folks privatliv till vargarna?

Rent generellt anser jag att den personliga integriteten ska skyddas, även av pressen. Även om det gäller dömda brottslingar. Att lämna ut sakuppgifter vad gäller det bevisade brottet är en annan sak, i vart fall oftast.

När ansvariga utgivare ska motivera att de lämnar ut namn på icke dömda eller privata detaljer rörande både misstänkta och dömda, eller till och med brottsoffer, då känner i vart fall jag att motiven ofta är svaga eller krystade. Visst kan ibland kända brottslingars liv och bakgrund vara intressanta att läsa om, men är det nödvändigt? Kränker det inte deras integritet? Och hur länge ska en brottsling få sota för sitt brott - även efter avtjänat straff?

Nå, nu kan det ju finnas (även befogade) skäl att någon gång tubbe lite på integriteten för grova brottslingar, men s.k. vanliga människor ska känna trygghet att inte deras integritet kränks i upplagehöjande syfte. Att övertrampen är otaliga idag, det behöver jag knappast ens exemplifiera. Tyvärr sker det ibland till och med med den kränktes samtycke. Givetvis är det svårt att sätta klara regler för hur media ska bära sig åt för att inte överskrida gränsen. Jag är nog ändå inte ensam om att hävda att press och teve måste allvarligt diskutera hur de ska respektera den enskilde i högre grad än idag ofta är fallet. Hyenainstinkterna och jakten på upplagehöjningar kan inte få gå före privatlivets helgd.

11. Har politiker rätt till integritet? Eller poliser?
Jag tar poliserna först. Det avgörande måste vara om polisen, eller annan myndighetsrepresentant, agerar i tjänsten eller som privatperson. Jag har spontant svårt att se att en polis under myndighetsutövande skulle ha rätt till ”integritet”, t ex att inte få bli fotograferad. Han/hon är ju då just polis och inte privat! Vi har en offentlighetsprincip, som säger att det en myndighet gör sker under offentlighet. Poliser, liksom andra offentliganställda, ska skydda och serva oss medborgare på ett eller annat sätt. Deras myndighetsutövning ska därför inte ske under anonymitet eller sekretess. I vart fall inte under normala omständigheter.

För att förhindra maktmissbruk kan det tvärtom i vissa situationer vara helt rätt och riktigt att fotografera eller filma exempelvis poliser. Den enskildes rättssäkerhet måste komma i första hand! Inte polisens önskemål att få vara anonym.

Som privatpersoner ska givetvis poliser etc ha rätt till samma personliga integritetsskydd som andra. Åtminstone så länge de inte kränker andras integritet.

Politiker då? Vem vill inte sätta dit en misshaglig politiker? Då vill jag först klart deklarera att jag ser politiker som folkets förtroendevalda. De har fått vårt förtroende att företräda oss. Normalt sett finns därför ingen anledning att ”sätta dit” en politiker annat än om han gjort något mycket misshagligt.

Politiker finns dessutom av många slag. De flesta är faktiskt s.k. vanligt folk, fritidspolitiker som offrar både tid och inkomster för att tjäna demokratin. En ledamot av kommunfullmäktige eller av en kommunal nämnd har dessutom väldigt begränsat inflytande som person. Som regel kommer inflytandet först om han tillhör en majoritetsgruppering eller besitter en osedvanligt förmåga att övertyga politiker även i andra partier.

Mera inflytande och makt har däremot de, som i dagligt tal de flesta av oss avser, när vi använder ordet politiker. De heltidsarvoderade, kommunalråd, riksdagsledamöter, ministrar.

Alla ska ha rätt till privatliv och deras personliga integritet respekteras. Ja, till och med ministrar. Men deras stora makt och inflytande gör att gränsen för vad som kan anses som privat blir lite snävare. Och framför allt, deras ansvar gör att de ska tåla att granskas väldigt tufft så länge det berör eller har nära koppling till deras politiska uppdrag! Hur en minister har det med sin mer eller mindre äkta hälft är en privatsak. Men om han/hon strular med en brottsling eller utsätter sig för korruption så är det en annan sak! Maktutövning kan inte vara en privatsak, än mindre kan maktmissbruk vara det!

Kontentan av detta blir att det privatliv som en politiker kan kräva respekt för blir något snävare definierat, snävare ju högre upp i maktpyramiden han/hon befinner sig.

12. Avväga integritet?
Av det jag skrivit framgår att det kan finnas situationer då ”man” måste, eller i vart fall anser sig behöva göra en avvägning av hur stort integritetsskydd som är berättigat? När avvägningar eller kompromisser börjar diskuteras så menar jag ändå att det är viktigt att integritetsskyddet är huvudprincipen. En princip som det ska till väldigt mycket för att rucka på. Det som då är viktigt är just att avsteg från principen ska kunna motiveras av relevans. Det är den privata integriteten som ska skyddas, personens privatliv. En myndighet eller myndighetsutövning i tjänsten har ingen privat integritet som behöver skyddas. Därav följer att det i normalfallet inte finns någon egentlig konflikt ens mellan offentlighetsprincipen och den enskildes behov och rätt till privat integritet. Den enskilde går före.

Offentlighetsprincipen är till för att skydda den enskilde emot maktmissbruk av myndigheter, för att ge medborgarna insyn i vad vad deras tjänare (myndigheterna) har för sig. Så att den enskildes rätt inte kränks.

Det viktiga i det sammanhanget är att ”man” definieras i varje fall och att denne ”man” vet vad som måste prioriteras. Att eventuella avvägningar och kompromisser inte sker godtyckligt.

13. Vilken integritetskränkning är värst?
Vad är värst, statens, medias, arbetsgivares eller privatpersoners brott mot vår integritet? Med staten menar jag, som angetts ovan, all den offentliga makten, de som vi satt att tjäna oss i demokratisk ordning. Med media avser jag i princip traditionella media eftersom internet som kommunikationsmedel är en mix av att vara en kanal för såväl myndigheter som press etc och privatpersoner genom bloggar, hemsidor etc.

För den som drabbas är självfallet varje brott mot integriteten en allvarlig kränkning. Som jag ser det är det dock värst om staten, den offentliga makten kränker oss.

När det gäller kränkningar som press, arbetsgivare eller enskilda utsätter oss för så kan - eller bör i vart fall när vi uppnått bättre integritetsskydd både enl lag och genom frivillig medvetenhet - vi få rättssamhällets stöd för att beivra brottet.

Men, vad händer med oss om staten själv utsätter oss för integritetskränkningar? Det är inte lätt för en enskild att få rätt emot staten, speciellt inte om staten lagstiftar på ett sätt som legitimerar kränkningar!

Då sprider sig en berättigad känsla av rättslöshet. Att demokratin satts ur spel. Det är ett skäl så gott som något för att lyfta upp den personliga integriteten som ett högprioriterat mål för all politisk verksamhet.

Hur vi ska nå dit är inte helt enkelt att veta. Vi måste dock sträva dit. Granska alla förslag hur de påverkar integriteten och respekten för den enskilda. Inrättande av en författningsdomstol och en integritetsbalk kan vara medel på den vägen. Se punkt 3 ovan!