Höger eller vänster och demokrati, kort repetition.

Med anledning av ett FB-inlägg av vännen Anders Widén, om vänsterbegreppet, höger, extremister och demokrati, så har jag gjort en kommentar på FB.
Jag citerar  först i sin helhet Anders Widén inlägg, sedan min kommentar.

Anders (f.ö. författare och integritetsförkämpe) :
"Jag är trött på att uppfattas som vänster, fast jag inte är vänster. Jag är inte höger heller. Jag är demokrat. Vad gäller ekonomiskt system är marknadsekonomi att föredra framför allt annat vi hittills hittat på.

Den knepiga frågan, som jag anser att vi ska lösa med demokrati som verktyg, är hur marknaden bör eller ska regleras med skatter, lagar, och justa spelregler. I en utopisk värld är naturligtvis det enda raka att släppa marknaden fri, a la Laissez-faire. Tyvärr har alla sådana experiment fallerat.

Ett experiment som fallerat ännu mer är kommunismen. (Jag har vid upprepade tillfällen blivit beskylld för att försvara kommunism. Jag skriver detta för att råda bot på den villfarelsen.)

Där jag växte upp och formade min egen anarkistiska tanke hade jag en rad vänstervänner. En del kämpade emot kommunismens avarter, andra försvarade dem, som leninism, som proletariatets diktatur och tanken på en liten upplyst elits rätt att göra revolution i hela folkets namn.

Det är antidemokrati, och det är värre än så: all historisk erfarenhet visar att när man går den vägen blir resultatet att den lilla upplysta elit som tagit makten upptäcker att den är så trevlig att de vill behålla den.

Den lilla eliten som skulle befria folket sätter igång blodiga utrensningar mot alla oliktänkande.
Alla kommunistiska revolutioner har slutat inte bara i diktatur utan i blodbad.

I den meningen ställer jag mig bredvid varje socialdemokrat, liberal, konservativ och alla revisionister i kampen mot kommunism.
I övrigt är jag en sorts anarkist (i brist på bättre term) som ändå tror på demokrati som verktyg att tygla olika människors uppfattningar hur ett samhällssystem ska fungera.

Kommunism skall och måste bekämpas lika hårt som fascism och nazism."

Min kommentar. 

"Så ser jag det också, Anders. I stort sett,  vilket vi resonerade en hel del om för sådär 8-9 år sedan. 

Bara ett par noteringar. Jag är inte anarkist, men har nog ändå en gnutta av det i mig, liksom jag menar att det är naturligt för en (social-)liberal att ha det. Eftersom anarkisten är mera individinriktad än kollektivisisk. OK. 
   Och jag tycker mig finna i din beskrivning av dig själv som att du i rätt hög grad är socialliberal - lite mer än du själv ibland sagt. 
Men det här med höger och vänster. Igen. Det är ju ett begrepp som ändrat innebörd i och med socialismens intåg på den politiska arenan. 
Från början, som ju får ses som hur det en ggn var i Frankrike. Där satt ju liberalerna till vänster, och deras motsats, de konservativa till höger. Kristallklart och överskådligt. 

Vänster = liberalerna. Höger = de konservativa. 
I och med socialisternas intåg, såg de sig som "mera vänster", vilket kan diskuteras riktigheten i, eftersom de införde en ekonomisk dimension i politiken. Vilket krånglade till det hela. Och än mera när de neo-conservativa (som kallar sig nyliberaler) förde in sin ekonomiska (huvudsakligen) dimension. Trassel, trassel. Och sen något senar de gröna, med ännu en dimension, ännu mera komplicerat. 
Sen ska vi komma ihåg i denna vänster-högerdiskussion, att demokrati och liberalism är helt oskiljaktiga begrepp. Dvs att när du säger att du är demokrat, så säger du att du är liberal. ;) 

Och det är ju så att alla totalitära ideologier och deras diktatoriska härförare har en huvudfiende, liberalismen, eftersom den står för demokrati på ett mera absolut och tveklöst sätt än någon annan ideologi, som i o f sig med tiden kan ha anammat den också. (Så länge de gynnas av den... )"

Totalitära och extrema ideologier,  såväl nazism och facism som kommunism kan inte vara demokratiska, och är lika farliga för det demokratiska samhället vad de än kallar sig (t ex "folkdemokrati", sverigedemokrater).

Skilj på begreppen; radikal omförhandling, enl Sven-Eric Liedman

Jag har en tid irriterats av att alltfler, möjligen också jag själv, en tid använder begreppet radikal och extrem som likvärdiga och då i en betydlese som inte motsvarar vad de tidigare gjorde. På Arlanda läste jag, under en fyra timmar lång försenad flight en artikel i DN, kulturdebatt, av statsvetaren Sven-Eric Liedman, som reder ut begreppen Och där Sven-Eric Liedman, såsom varande socialist inte var värd att att lyssna på enl en del historielös "nyliberaler", kraftfullt försvarar den liberala demokratin, och klargör att det som kallas illiberal demokrati är långt ifrån demokrati som vi alla (?) definierat den.

Låt mig därför ge dels en länk till artikeln, dels göra några korta referat och kommentarer.

Ingressen lyder: "Begreppet radikal har gått från att betyda liberal anti-traditionalist till att syfta på våldsbenägna extremister. Sven-Eric Liedman ser ett språkligt skred spegla en förändrad politisk verklighet." 
Och så första styckena: "När jag var mycket ung var den typiske radikalen en folkpartist; Herbert Tingsten utgjorde själva sinnebilden. Radikalen var en häftig kritiker av monarkin och statskyrkan, avskydde kommunismen, hyllade boklig bildning och spelade en stor roll i den kulturdebatt som fördes i tidningar och Sveriges radio.

Visst hände det att socialister som Moa Martinson sades vara ”ännu radikalare”, och det viskades om att man i Tyskland kunde vara "rechtsradikal”, högerradikal, och då befann sig i närheten av den besegrade nazismen. Men den normale radikalen tänkte och tyckte som Herbert Tingsten." 

Låt mig också nämna att i nät-versionen så illustreras artikeln av Herbert Tingsten, fotograferad av Per Ahlmark, som sinnebilden för vem som var radikal, då. Då, Liedman var "mycket ung", och då även jag var ung - och inte bar mycket ung. Tiden går.

Ja, så var det, och så förklarade både Liedman och andra vad liberalism stod för. En typisk liberal var folkpartist (och en liberal folkpartist var då i stort sett detsamma som vi numera måste beskriva som socialliberal). Dvs en person som kritiserade det bestående samhället och monarkin, statskyrkan, var emot kommunism, hyllade bildning och kunskap, var med i kulturdebatten. Och, vill jag tillägga, hade ett socialt och internationellt engagemang.
Och det var i den miljön jag växte upp och kände att jag var liberal (dvs socialliberal), definitionen stämde bra med min livssyn.

Som Lieman skriver: "I dag är det helt annorlunda. En radikal är en våldsbenägen extremist. Grupper av ungdomar löper risken att radikaliseras, heter det. En rekryt för IS har löpt linan ut. Det antyds också att det sker en radikalisering vänsterut. Men där är uppgifterna svävande och tycks framför allt ha med motdemonstrationer att göra.

Nu laddas ordet med ännu en innebörd. Nyligen skrev Martin Gelin i DN (21/7) att Donald Trump ”öppnat dörren för extrema och radikala idéer”. Det republikanska partiet har genomgått en ”radikalisering”.

Ja, det är verkligen en förskjutning i begreppet "radikal". Från det liberalt ifrågasättandet av traditioner och gamla föreställningar till ett slags försvar och längtan efter det som var, till det konservativa. Men sällan preciserat, bara mest emot det nya, mot utveckling och för insnävning, intolerans.

Liedman: "Radikaler ville ifrågasätta allt. Men vår tids radikaler söker sig tvärtom tillbaka till något ursprungligt eller åtminstone en förlorad guldålder. De radikaliserade islamisterna vill återuppliva Profetens dagar. Trump och hans anhängare talar om en tid då USA var ”great”. I den meningen är de alla reaktionärer.   IS-krigarna är enligt samstämmiga uppgifter ointresserade av islam som religion. Trumps ”great again” fungerar mer som reklamslogan än en strävan tillbaka till en bestämd epok i det förflutna.

Det är kort sagt inte en genomtänkt åskådning som motiverar vare sig IS fasansfulla excesser eller Trumps verbala förlöpningar. Avståndet till det som tidigare kallades radikalism är svindlande, inte minst intellektuellt." Och Liedman fortsätter "Beteckningen populism har fått en popularitet som aldrig förr. Den nutida användningen skiljer sig visserligen inte i grunden från den tidigare. Det är fortfarande fråga om att vända det sällan preciserade ”vanliga” folket mot en elit, ett etablissemang som sägs ha sina starkaste fästen i de etablerade partierna, den offentliga administrationen, de traditionella medierna och universiteten.

Veterligen vill ingen kalla sig populist i dag. Men ordet ”folk” är lika frekvent bland sverigedemokrater som en gång bland Rysslands narodniker eller USA:s Populist party för mer än hundra år sedan.

Populister som Trump och Jimmie Åkesson hyllar sina respektive nationer som något förlorat som måste återupprättas." 

"Höger och vänster har länge mönstrats ut eller åtminstone ifrågasatts som politiska beteckningar. Andra dimensioner har kommit in och ofta blivit viktigare, säger man. ...  Men, höger och vänster är just nu omåttligt populära beteckningar. De är viktiga för att skapa jämvikt i det nya ideologiska tumultet. Mot den ena extremen svarar en motsatt extrem. Högerextremismen speglar sig i en vänsterextremism. Finns det en högerpopulism à la Trump måste det finnas en motsvarande vänsterpopulism. I USA heter han Bernie Sanders. ....

Vi behöver inte fördjupa oss i rimligheten i dessa jämförelser. Vi måste koncentrera oss på det som varken är höger eller vänster, alltså den mitt kring vilken extremerna grupperar sig.

Svaret ligger på tungan: den liberala demokratin. Nu när Viktor Orbán i Ungern och andra börjat tala om illiberal demokrati blir beteckningen ”liberal” avgörande. Ändå är den djupt problematisk. ”Liberal” är ett tvetydigt ord. Det är en politisk ideologi men också ett ekonomiskt system, och relationen mellan de båda kan gestalta sig på många olika sätt.

I politisk mening är det självklart vad liberal demokrati innebär i motsats till illiberal. I en illiberal demokrati är det majoritetens ord som fäller utslaget. Orbán, Putin och Erdogan kom alla till makten med majoriteter i ryggen. På detta mandat anser de sig fria att inskränka yttrande- och tryckfrihet, fängsla och förfölja motståndare och misshagliga minoriteter och över huvud göra sådant som annars bara diktatorer ägnar sig åt.Den liberala demokratin är uppenbarligen motsatsen till detta. Enligt den kan majoriteten aldrig rösta bort de mänskliga fri- och rättigheterna."    
OBS, läs detta om igen, och igen.  Det är en väldigt viktig och klar definition, av vad som är och inte är demokrati, dvs demokrati enligt allmänt vedertagen liberal tolkning. 

Så skriver Liedman om begreppen marknad och demokrati. Där jag vill kommentera lite efteråt. 

"Det är i dag en vanlig uppfattning att den liberala demokratin hänger samman med det liberala politiska systemet. ”Marknaden och demokratin” låter för många som en naturlig sammanställning.

Men då bortser man från att förhållandet mellan marknad och demokrati kan se mycket olika ut. Under de senaste decennierna har vi upplevt en våldsam förändring. De ekonomiska krafterna har släppts lösa som aldrig förr. Resultatet har blivit en maktkoncentration till allt färre superrika företag och individer och en drastiskt växande ojämlikhet. Den nya ordningen kan skapa både mäktig tillväxt och bråddjupa kriser. Framför allt skapar den osäkerhet och vanmakt bland den majoritet som inte gynnas av den nya ekonomiska ordningen.

Det är denna vanmakt som gör de radikala excesserna och de populistiska förlöpningarna begripliga om än aldrig förlåtliga. Och det är insikten om vanmaktens grund som kan få oss att motverka excesserna på ett fruktbart sätt."

Ja, marknad och demokrati  är inte detsamma. I vart fall måste man definiera vad man menar med "marknad" och om/hur den kan påverka eller spela in i demokrati i praktiken.
Jag instämmer till stor del i Liedmans beskrivning. Och att det blivit så, dvs att det inte bara blivit en väldigt stark ekonomisk utveckling, som främjat välstånd och utveckling, utan också inneburit maktkoncentration och växande ojämlikhet och djupa kriser och skillnader (som gynnat populism), det beror på att (möjligen genom nyliberalismens framväxt - som jag inte ser som liberal utan en ekonomisk variant av en självisk neokonservatism)  man tappat bort ett grundfundament i den liberala definitionen av marknadsekonomi.  Dvs, att en fri marknad MÅSTE innebära verklig konkurrens, (och därmed fria val) där samhället måste ställa upp regler som inte tillåter att marknaden resulterar i monopol och tar bort det "fria" i marknaden. Dvs konsumenterna/väljarna ska ha något att välja på.  Dvs även ekonomisk maktkoncentration är odemokratisk. Och det oavsett i vems händer den maktkoncentrationen ligger - privata eller offentliga. 

Hans Lindblad skriver om Karl Staaff

Jag har inte hört från vännen Hans Lindblad (socialliberal veteran) ett långt tag, blev orolig. Tack och lov fick jag nu ett livstecken från honom, som visar att han varit sysselsatt med att skriva om Karl Staaff. Till hösten är det hundra år sedan Staaff avled och boken ska komma ut i samband med ihågkommandet av detta.

Karl Staaff var och är en av de absolut främsta och betydelsefulla politiker som Sverige någonsin haft, statsminister 1905-06 och 1911-14. Dessutom en liberal av det slag som jag gillar, en man med klara socialliberala drag, även om det ordet inte användes på den tiden.

Staaff borde vara en stark inspirationskälla för dagens liberala politiker, i vart fall för de som ser sig som socialliberaler. Ja, egentligen vore det bra för Sverige om alla inspirerades av denne rese. Det ska bli oerhört intressant att ta del av Lindblads bok, och även den andra bok som ska utges i paket med Lindblads. Tillsammans torde de ge en rätt så heltäckande bild av denne mångsidige politiker och förkämpe för demokrati och social rättvisa.

Det finns givetvis en del skrivet om Staaff "redan", men det mesta är lite svårt att hitta idag, om man inte letar nog målmedvetet. Alla bör dock, i väntan på Hans Lindblads och de andras bok åtminstone kolla in vad som finns att läsa om Staaff på Wikipedia.

Här ger jag bara ett litet citat:
"Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning."

Som sagt, Staaff var liberal, och därför inte det minsta höger.

Jag hoppas återkomma senare betr bokutgåvan, böckerna.

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Sven Wedén första snabba steg som fp-politiker

Sven Wedén,

Hans Lindblad, författare,

Om jag hoppar över Sven Wedéns väg till sin politiska linje så kan jag konstatera att när han både funnit socialliberalismen och att det var i folkpartiet han hörde hemma, då gick det fort. Och uppåt. 

Att han plågats hårt och länge av sjukdomen, vårdats på sanatorium, genomgått ett flertal operationer, hittat kärleken och genom detta och egna studier och sökande för att konstatera att han var liberal, socialliberal, det har jag nämnt i diverse notiser och med hänvisning till Hans Lindblads biografi över Wedén. I den finns väldigt mycket mera att läsa om detta. Gör det. (Kärlek, tbc och liberalism, Ekerlids förlag)

Sven Wedén hann bli trettio år innan han gick med i folkpartiet, i Eskilstuna, 1943. 
Redan 1945 blev han ledamot i en fp-kommitté om industriell demokrati, företagsdemokrati.
Tidigt 1946 var Sven Wedén folkpartiets representant i en debatt i samma ämne med motdebattörer som LO-ordföranden August Lindberg och högerns Knut Hagberg, riksdagsman sedan 13 år och chefredaktör. Alltså en nybörjare utan något officiellt uppdrag i fp mot två verkliga veteraner i politiken.

Sommaren samma år, 1946, var Sven Wedén talare vid fpu-kongressen (fpu = folkpartiets ungdomsförbund) . Ämne: företagsdemokrati. Vilket, enl Hans Lindblad, tyder på att den unge Wedén redan då hade ett gott rykte och ansågs som en av partiets experter i detta ämne. 

Hösten samma år ställde Sven Wedén upp som kandidat för fp i stadsfullmäktige, invaldes och började genast låta tala om sig där med. Bara 33 år rörde han raskt om bland "gubbarna"...

Fp-ledaren Bertil Ohlin uppmärksammade Sven, och hösten 1947, bara efter ett år som stadsfullmäktig, så fick Sven ett handskrivet brev från den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss som skrev att Ohlin föreslagit Wedén till medlemskap i en tänkt kommitté för att "utreda bindning av företagens vinster". I övrigt skulle representanter för LO och SAF ingå. Än en gång en betrodd nybörjare mot tunga veteraner... Tyvärr rann frågan ut i sanden. 

Ett år senare kandiderade Wedén till riksdagen. Han hade först diskuterat med fadern om sina planer om att engagera sig i politiken. Denne var, något oväntat (?) positiv och stolt. Trots att sonen valt ett annat än hans parti. Valet 1948 blev en formidabel framgång för folkpartiet. I Sörmland tog fp två mandat emot tidigare ett. Och i riket som helhet blev det nära nog fördubblad röstandel och mer än fördubbling av antalet mandat. Wedén tog det ena av fp´s Sörmlandsmandat. Den socialiseringsvåg som socialdemokraterna tänkt sig vågade de inte genomföra. Visserligen tappade s inte så många mandat, men stödpartiet kommunisterna halverades. Bertil Ohlin blev oppositionsledaren. 

Sven Wedén var inne i rikspolitiken på allvar, endast 35 år och riksdagens yngste ledamot. Folkpartiet var ett stort parti. Samtidigt med politiken var Sven ändå verksam i faderns tångfabrik under all den tid som inte riksdagen tog. Sven var en arbetsmyra av stora mått.

1948 "friskförklarades" Sven från sin tbc. Något förhastat troligen, eftersom Sven plågades av sjukdomen även fortsättningsvis, i varierande grad. Men han gick med liv och lust och stort ansvarstagande in för både firman och politiken. Tills sjukdomen mot slutet av 60-talet tvang honom att trappa ner, och avgå som partiledare i förtid.

Om Fredrika Bremer liberal, religiös författare och feminist och om hur hon såg på teologen Theodore Parker.

 Fredrika Bremer, hur många minns henne, mer än som ett namn? Känd författare... visst, men vad stod hon för?  Fick just en text av Hans Lindblad, socialliberal debattör och fd fp-riksdagsman. Så vad är naturligare än att helt enkelt ge er texten här  i sin helhet.  Fredrika  Bremer var ju inte bara författare, utan en viktig liberal influens - även för senare årgångar. En varmt troende kristen, dock ej av överhetskyrkan. Och tidig liberal feminist.
Var så goda! Här är Lindblads text:

"I min bokhylla här i Gävle finns sedan 1995 den bok Fredrika Bremer (1801-1865) fick när hon mötte den mycket frihetlige amerikanske teologen Theodore Parker (1810-1860).

Hade hon sedan boken i bagaget under sin två år långa resa i USA? Och hur hamnade den på ett litet antikvariat i Göteborg, där jag fann den 146 år senare? Dedikationen är en påminnelse om ett av de sannolikt första tillfällen då två stora kulturpersonligheter från gamla och nya världen möttes.

Fredrika tog sig upp till Boston ganska tidigt under sin två år långa resa i USA. Hon ville där lära känna Ralph Waldo Emerson och Theodore Parker. Båda mötena, utan angivande av exakta dagar, gjorde stort intryck på henne. Hon beskrev detta i ”Hemmen i den nya världen” som bestod av Fredrikas brev hem till systern. Den boken utkom 1853, först på engelska och sedan på svenska och andra språk. Fredrika bidrog på det sättet att göra Emerson och Parker kända i Europa, och de blev de två första amerikanska tänkare som kom att påverka frihetens och demokratins pionjärer i Europa.

Den norske historikern Halvdan Koht var utrikesminister när Hitler amföll Norge 1940. Han reste sedan till Harvard nära Boston och skrev där ”The American Spirit in Europe” (1949). Koht ansåg att Fredrika gav en ny framryckning av frihetens idéer efter den konservativa reaktionen på revolutionsåret 1848.
Emerson, författare, poet och filosof, blev mycket läst också i Europa. Hans etiska krav ”var sann mot dig själv” blev ju också Ibsens.

Boken Fredrika fick av Parker hade titeln ”A Discourse of Matters Pertaining Religion”. Han hade skrivit den åtta år tidigare då hans tankar ledde till att han utestängdes från många predikstolar. Parker menade att religion finns i människors inre, och att det därför egentligen inte finns behov av kyrkor och präster. Han menade att Kristus var en god människa men inte gudomlig. Han förnekade underverk och ­ansåg att människor undan för undan skulle kunna skapa bättre religioner.
För Fredrika, kanske att inte göra henne besviken, medger han ändå möjligheten av under. Men då som en kraft inom naturen, ”tagen i stor skala”. Hon sade öppet sina invändningar mot hans kristologi och de hade en del lugn ”controversy”. Några timmar innan hade hon hört en predikan av Parker där han sade att Kristus i historien är ”a modest young man from Gallilea”.

Fredrika menade att Parker var en god människa, men ”som teolog är P. ej stark, och talar ej bra om det högsta och herrligaste i uppenbarelsens läror, ty det förstår han ej. I sin polemik mot den förstenade ortodoxien, den förstenade kyrkan, är han ofta lycklig och sann.”
I boken fortsätter Fredrika: ”Men P. forskar allvarligt och säger ärligt ut sin tanke, och det är alltid en stor förtjänst. Mer kan man näppeligen begära av en menniska. Dertill lärer han vara mycket god, göra mycket godt, och det tror jag av hans varma vackra ögon. Jag tyckte om mannen.”

Parkers bok översattes sedan till svenska under titeln ”En avhandling om religionen”. Man kan tala om en verklig Parker-entusiasm, bland annat hos Agust Strindberg.
Att Fredrika kom att tycka om just Parker är intressant. För tanken att Kristus var människa men inte gud hade några år tidigare förts fram också av den tyske teologen D F Strauss. När Fredrika första gången gav ut något under eget namn så var det ”Morgon-väckter” (1842) som var ett avståndstagande från Strauss, men inte i alla delar. Att en kvinna skrev om teologi väckte dock irritation.

I Sverige lästes först Strauss, sedan Parker, men båda kom i skuggan när Viktor Rydbergs ”Bibelns lära om Kristus!” utkom 1862. Också Rydberg förnekade treenighets­läran och avvisade Kristi gudom.
Sverige hade ännu inte religionsfrihet. Rydbergs ”Den siste atenaren” var en slagkraftig plädering för att religion var den enskildes ensak. Fredrika var mycket positiv till den 27 år yngre Rydberg, och hon övertalade den blivande amerikanske ambassadören W W Thomas att översätta ”Den siste atenaren” till engelska.
Konstigt nog har varken teologer eller litteraturvetare jämfört Fredrikas syn på Strauss, Parker och Rydberg. Jag är bara lekman och vill inte ge mig in på ett så stort ämne. Men nyligen har Rydbergexperten professor Birthe Sjöberg vid Lunds universitet reagerat positivt på en del uppslag jag delgivit henne, så förmodligen gör hon en studie.

Fredrika var varmt troende, men hela hennes budskap låg ljusår från statskyrkans mycket negativa lutherska. Mannen angavs som Guds avbild medan kvinnan stod för synden. Fredrika stod nära pietismen (i USA känd mest förknippad med området kring Boston, där Emerson, Parker och andra vidarevecklade den till vad de kallade ”transcendentalism”) liksom herrnhutismen. I USA visade Fredrika stort intresse för kväkarna i Philadelphia. Överhetskyrkan var inget för henne. Hon stod närmare väckelsefolket, men de svenska frikyrkorna organiserades i huvudsak efter hennes tid.

Theodor Parker avled i tbc under ett besök i Italien. Fredrika såg det i tidningar i Aten på väg hem från sin resa i Mellanöstern. Hon blev mycket ledsen över det beskedet.
Parker ville inte bara att den enskilde själv borde göra en bättre religion än i maktägande kyrkor. Hans syn på människovärdet gjorde honom till tidig och frän motståndare till slaveriet, så i USA minns han mer för det budskapet än sina teologiska tankar. En av Parkers elever blev kompanjon i Abraham Lincolns advokatfirma och bidrog starkt till den blivande presidentens avståndstagande från slaveriet. Lincolns legendariska korta tal vid invigningen av gravplatsen efter slaget vid Gettysburg var påverkat av Parkers tankar (om frihet och en regering ”of the people, by the people, for the people”. 

Senare kom det fram att Parker också bidragit ekonomiskt till John Browns våldsaktioner för att befria slavar. När Brown hängdes sade Parker att ”vägen till himlen är lika kort från galgen som från tronen”. Parkers frihetstankar levde vidare in i 1900-talet och inspirerade inte minst Martin Luther King Jr och dennes medborgarrättsrörelse. Att USA en gång skulle få en färgad president är naturligtvis i den andan.

Nog har det känts en smula högtidligt att ha en bok med en dedikation som kan läsas som en tidig önskan att förena amerikanska och europeiska frihetstankar. Tycker nu att det är naturligt att överlämna den till Årstasällskapet för Fredrika Bremerstudier.

Hans Lindblad"

---

Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

Politik i hjärnan?

Vill man vara elak kan man ställa sig frågan om detta med politik har något med hjärnkapacitet att göra. I vart fall kan man ha sina tvivel ibland både när man hör s.k. toppolitiker som "vanlig väljare" uttala sig.

Må vara hur det vill med detta, men nog är ändå det en intressant nyhet att forskare tycker sig ha funnit samband mellan politiska åsikter och vilka delar av hjärnan man använder mest. Detta refererat i SVT Vetenskap.

Bland annat har man redan tidigare kunnat identifiera att människor med en liberal syn har en större förmåga att hantera motstridig information och de med en konservativ syn har större förmåga att känna igen hot om fara. Nu avslöjar en ny rapport som publiceras i Current Biology att skillnaderna i politisk inriktning är länkade till skillnader i själva strukturerna i våra hjärnor.
Individer som kallar sig själva liberala tenderar att ha en större främre hjärnbark, medan människor som har en mer konservativ läggning har en större amygdala.

Det är dock oklart vad som egentligen påverkar vad. Alltså, har vi en viss politisk sympati för att vi har en viss struktur i hjärnan, eller förändras våra hjärnor rent fysiskt beroende på hur vi ser på saker?

Nu är det faktiskt inte så att höger eller vänster är solklara begrepp. Förutom att de kan definieras olika så är det en endimensionell syn - och att folk kan ändra åsikt under livet påpekar också forskarna.

I det sammanhanget vill jag dock göra ett påpekande. Att byta parti är inte detsamma som att byta ideologi. Tvärtom beror det ofta på att partiet bytt åsikt. Och våra grundläggande värderingar får vi ofta tidigt i livet. Erfarenhet och kunskaper kan i någon mån nog modifiera värderingarna, men frågan är hur mycket och hur ofta det sker. Eller om det är så att vi (samhället, politikerna, forskarna) som blandar samman begrepp som partiprogram med grundläggande värderingar/ideologier.

Liberalen Karl Staaff var radikal, ingen som slog följe med högern

Noterar att statsvetaren Magnus Hagevi smäller både Gustaf Fridolin (mp) och fp:s Johan Pehrson på fingrarna rejält. Detta apropå med den lilla debatt som uppstod i DN mellan dessa betr den liberale giganten Karl Staaff (statsminister i början av förra seklet).

Det är kul att Staaff lyfts fram idag. Men okunnigheten är, som Hagevi beskriver, stor. Även om Fridolin möjligen hamnar aningen mera "rätt" än Johan Pehrson, som ju är rent beklämmande i sin iver att lägga beslag på Staaff för dagens fp, som verkligen är långt ifrån Staaffs radikala liberalism.
"Som statsminister introducerade han folkpensionen och kämpade ihärdigt för införandet av demokrati. Om hans insats i svensk politik är okänd kan det bara bero på att borgerliga företrädare är dåliga på att beskriva sin historia och att socialdemokrater gärna förtiger de viktiga reformer som de inte själva har initierat."

Karl Staaff var liberal, inte någon mjäkig halvmoderat följeslagare i stil med dagens fp-ledning. Inte heller skulle han hamnat på Pehrsons överhetsattityd till medborgarna.

Jag notera också att Johan Pehrson anklagar miljöpartiet för att vara "vänster". Men snälla nån, Karl Staaff var vänster, som varje sann liberal. (Vilket i och för sig inte betyder socialist! vilket dagens debattörer tycks tro... )

Nej, det är Johan Pehrsson och hans eftersägare i dagens fp som är fel ute. Igen.

Och jag kan inte undanhålla er ett klassiskt citat av Gunnar Helén, den gången riktat till Per Gharton. Men jag riktar det till i de flesta av dagens politiker:
"Gå hem och läs historia."

En levande demokrati kräver alternativ för maktskifte

Läste just Olle Wästbergs senaste nyhetsbrev och fick där länken till hans betraktelse idag på Newsmill om vikten av maktskifte och att socialdemokratin finner sin väg. Rubriken på Olles artikel är: S kris är hela Sveriges kris.
Det är en intressant artikel.

Nu måste jag säga att jag känner mig kluven (som en liberal ska vara... ) inför socialdemokratins framtidsproblem. Situationen idag inom s, som jag ser det utifrån, är så rörig, närmast katastrofalt förvirrad att det känns hopplöst. För mig var, under mina decennier som partipolitiskt aktiv, det helt klart vad s var, ett kollektivistiskt parti, för planekonomi, för centralstyrning och framför allt för att "rörelsen" skulle ha makten över ALLT i Sverige. Så agerade partiet och dess företrädare. Eventuella andra åsikter märktes aldrig utåt, inte på allvar. OK, under 90-talet fanns visst en del som kallades (kallade sig) förnyare, som ville se verkligheten, utvecklingen och bryta upp den "halvsocialistiska" politiken till mera av marknadsanpassning och en aning personlig valfrihet. Men de kom inte långt, och ibland fick jag intrycket att det var mest valtaktik. I vart fall kändes partiledningens tidvisa tolerans för dessa förnyelsträvanden så.

Idag verkar det däremot vara fullt inbördeskrig inom s. Alla vill visserligen att s ska komma tillbaka till makten, men varför de vill det, där skiljer sig åsikterna. Liksom om de ska hitta en modern tillämpning av gamla principer, om de ska bara ska backa tillbaka till betongpolitiken, eller om de ska helt strunta i de gamla principerna och i stället bara söka de populära förslag som ska ge väljare (=makt). Dvs framåt, bakåt eller populistisk pragmatism.

Därmed blir det givetvis ändå intressant vad som händer med ett parti som trots allt fick 30% i senaste valet. Idag så kan man knappast heller se något annat alternativ till någon variant av en alliansregering än en regering där sossarna ingår med något stödparti.

Som Olle skriver så innebar inte allianspartiernas krav på maktskifte 2006 att de därmed ansåg att de skulle ta över makten för tid och evighet. I vart fall borde det inte varit det som väglett dem. Möjligen kan man av viss eftervalsdebatt hos allianssympatisörer se deras klagan över bristen på en "borgerlig" strategi och gemensam politik som en önskan om att permanenta ett icke-socialistiskt maktinnehav. Det vore dock långt ifrån en liberal demokratisyn, som faktiskt ser maktskifte som ett värde i sig. Även om makten för tillfället skulle råka innehas av "liberaler". (Detta sagt utan att här analysera om dagens Alliansregering i något avseende kan kallas "liberal" eller något annat.)

Socialdemokraterna satt vid makten från 1932 till 2006. Samlingsregeringen under andra världskriget och de kortlivade avbrotten 1976-82 och 1991-94 var principiellt viktiga, inte minst som en psykologiskt stimulans till den opposition som annars skulle sett sig som för evigt dömd just till opposition. I grunden rubbade de ändå inte synen hos vare sig sossepartiet eller väljarna i stort att socialdemokratin var det statsbärande partiet. Det kändes viktigt att det synsättet måste brytas. Demokratin stelnar om den inte får den vitalisering som maktskifte innebär. Att cirka hälften av människorna aldrig får ett reellt inflytande på samhällsutvecklingen föder frustration. Med årets val, som innebär (minst) åtta år utan socialdemokratiskt styre har nog s insett att det är ett vanligt parti. Skulle de vara utanför regerandet ännu längre skulle s till och med ses som ett rätt "udda" parti.

Men för maktskifte måste finnas trovärdiga alternativ. Då menar jag inte att det måste finnas i förväg färdigpacketerade regeringsprogram. Däremot bör finnas partier som har klara ideologier som de förmår föra ut. Partier med skilda inriktningar. Som kan samarbeta, men som inte söker ge sken av att vara till förvillelse lika varandra samtidigt som de söker hitta något som verkar som skillnader men inte är det. Som i höstens val.

Därför måste dels de olika partierna inom alliansen inse att de inte får se ut som kopior av varandra. Därför måste också socialdemokratin hitta sin väg. Det är kanske ingen katastrof för landet, möjligen för s-partiet, om inte s finner sin väg och en styrka förrän till valet 2018. För att inte svensk demokrati ska gå helt i stå, så måste något hända. Klarar inte s att komma tillbaka så finns ett starkt behov av ett nytt alternativ. Och/eller att nuvarande blockpolitik bryts upp.

Det kan ju inte vara någon naturlag att makten ska växla mellan ett moderatblock och ett sosseblock heller. Maktskifte borde kunna ske genom samarbete mellan olika partier över de nuvarande blockgränserna och/eller genom att nya partier formerar sig för att fånga upp de krafter och strömningar som inte dagens partier förmår engagera eller föra fram.

Liberal.se ej att förknippa med fp

En gång i tiden hade jag en liberal.se-mailadress. Det var medan jag var folkpartist, och det var en helt naturlig adress.
Då.
Eftersom fp övergav liberalismen så lämnade jag fp, men behöll liberalismen.
Nu överger fp även sin mail-adress liberal.se
Nog känns det som ett tecken i tiden.

Folkpartiet är numera, även officiellt, bara fp. Inte ett liberalt parti. Det har vi andra dock vetat om länge. Deras nya mail-adresser ska kosta 500 kr och dessutom bara vara förbehållna för "vissa".
Jag förstår, det skulle ju vara hemskt om någon liberal använde en fp-adress.

Men nu funderar jag på om jag inte kunde "få" använda liberal.se
Mig skulle det passa bättre nu, när det inte förknippas med fp.