23 december 2007

GOD JUL till Alf och alla andra!

Ser på internet att i skrivande stund får Alf Svensson, förre kd-ledaren, ett överväldigande stöd för sin regeringskritik. Stödet är så stort att det går mycket djupt in i leden bland regeringspartiernas (krympande skara av) sympatisörer.

Av DNs läsare håller över 70 % med Alf Svenssons kritik, av Expressens nära 80 % och av ABs läsare är det nära 90 % som har samma uppfattning som Svensson denna fråga.

Regeringens jobbpolitik ligger således milsvitt långt ifrån folkopinionen. Det tyder på att folket har större medkänsla med de som drabbas av arbetslöshet än vad regeringen har, och vad den tror folk tycker.

God Jul till er alla, med en bild av sonen Erik i snön.

Alf har rätt, tyvärr.

Förre kd-ledaren är en politikens veteraner, fortfarande verksam. Han har nu rutit till och kritiserat regeringen över dess omänskliga arbetsmarknadspolitik. Att regeringen och dess unga omgivning, har för lite livserfarenhet (utanför politiken) för att förstå den enskilda människans situation. Det är inte bara att flytta om man är 55+, har bostad och familj och plötsligt blir av med sitt jobb.
För ungdomar är den en annan sak.

Det är roligt att Alf har kvar sin verklighetskontakt, och att han verkar vara vitalare och mera socialt medveten än kretsen i och runt regeringen. Så tyvärr måste jag hålla med Alf.

God Jul.

Oklokt regeringsbeslut om ambassadnedläggning

Ser till min förfäran att Calle Bildt och regeringen kommer att lägga ner ambassaden i Manila, Filippinerna (förkortas Phils). Av s.k. kostnadsskäl.
Jag vill ifrågasätta varför detta skulle drabba just Phils.

Som de flesta säkert vet är en ambassad så mycket mera än ett konsulat. Visserligen är det många som har personliga band till Phils, med därmed följande konsulära ärenden (och där har ambassaden i Manila inte alltid varit så bra), men dessutom är Phils, med sina bortåt 90 milj inv, ett viktigt land i SE Asia.

Ur demokratisynpunkt är det oerhört viktigt att följa utvecklingen, och gärna mera än bara "följa" ....
Demokratin där är skör, något slags demokratibistånd vore angeläget. Det borde inte gå att köpa röster med några kilo ris.
Vi vet ju att bara för ngn vecka sedan ägde det rum ett revoltförsök i Manila. Likaså vet vi ju att Gloria M Arroyos väg till makten inte är invändningsfri. För mig verkade hon vara den bästa av flera dåliga kandidater. Men alltså inte riktigt bra, och hennes omgivning (inkl familj) lär vara rejält korrupt.

Jag är lite avundsjuk på s, som har ett speciellt projekt för relationerna med Phils. Det vore angeläget att stötta de liberaler som finns i Phils också. Och då inte bara de som eventuellt finns bland de rikaste 2-300 familjerna, som också delvis är den politiska klassen.

Phils är viktigt även som en snabbt växande marknad, tyvärr med dåliga miljökonsekvenser.

Att det finns terrorister även i Phils är bekant, och speciellt i Mindanao (den stor södra ön), men samtidigt våldsamt överdrivet av Bushregimen, som ser spöken överallt. Rejäla satsningar på sysselsättning och infrastruktur skulle minska grogrunden för rekrytering av terrorister. Småkillar som får droger o sprit är inte ideologiskt bundna till (muslimska) Abbu Sayyaf el (kommunistiska)NPA. De behöver bara jobb, riktiga jobb i st f vapen och droger.

För demokratins skull, för miljöns och marknadsekonomins skull, för en sund bekämpning av terrorismen, ambassaden i Manila bör behållas!
En nedläggning kan närmast betraktas som en krigsförklaring av Sverige mot Filippinerna...

Dessutom är Phils enl uppgift det näst största engelskstalande landet i världen, näst efter USA men före både UK, och Sverige - där de flesta inte vågar använda sina klena engelskakunskaper.
I Phils så är det naturligt att expediterna tilltalar en på engelska när de förstår att man inte är filipino (och det syns ju). Och det filippinska skolsystemet har hög kvalitet.

Det är också en poäng i att Filippinerna är det enda kristna landet i Asien, det anses t.o.m. vara mera katolskt än förre påvens Polen. OK, Sverige kanske inte är speciellt kristet numera, men vår kristna tradition är ändå mera i linje med den i Phils än i andra asiatiska länder.

13 december 2007

Sossecirkus i Försäkringskassan.

Betyder det något att en sosse avlöser en annan?

En sosse, Inger Efraimsson, avgår som ordförande för Försäkringskassan, en annan, Erik Åsbrink kommer i stället.
Efraimsson anger sina skäl för avgång med att hon är väldigt orolig för hur det ska gå för de sjukskrivna i framtiden, om de ska ut tillbaka till sitt gamla jobb efter tre månader, eller om de inte längre orkar med det, ta avsked från det och ut och söka vilket jobb som helst på marknaden efter sex månaders sjukdom. Etc. Det är ett skäl gott nog för oro, och stämmer med den officiella retoriken från socialdemokraterna.
Regeringens förslag må vara en god tanke, att försöka få sjuka tillbaka i arbete. Men medlen är ytterst inhumana och verkar ogenomtänkta. Eller om de är genomtänkta är de ett tecken på en skrämmande människosyn, något som vare sig socialliberalerna i fp eller som kristdemokrater gärna kan ställa upp på. Inte utan att tumma på sina principer och sin ideologi i alla fall.

Regeringen kontrade dock Efraimssons avhopp med att utse den tunge sossen och f.d. finansministern Erik Åsbrink som ny ordförande. På sitt sätt kan det förefalla smått genialiskt. Därmed så visar regeringen att den inte ser till partiboken i sina utnämningar, utan till meriter. Och de sossar som såg Efraimssons avhopp som ett frisk tecken i enlighet med partiets linje, de känner sig nog en aning besvärade.
Åsbrink ser inga svårigheter att ställa upp på regeringens linje.
Detta visar att det inom sossepartiet finns olika inställningar till hur man ska se på försäkringskassans regler. Det inger tvivel om vad s-partiet egentligen vill. OK, före valet skäller de på alliansregeringen, men vad kan man vänta efter valet 2010 om sossarna vinner? Kommer de då att acceptera “högerregeringens hemska politik” betr sjukreglerna?

Ett skickligt taktiskt spel från regeringen när den sprider tvivel om socialdemokraternas egentliga inställning. Och hur det hela än slutar, så finns en klar förlorare: de långtidssjuka. De som t ex med cancer eller andra tunga sjukdomar i kroppen ska oroa sig inte bara för sin sjukdom utan också för att de inte ska få behålla sitt jobb eller tvingas ut i en ny, okänd arbetsmarknad, oftast då med sämre villkor, den dag de eventuellt tillfrisknat, helt eller delvis.

07 december 2007

Är könet det som avgör trovärdighet?

“Vi tror alltid på kvinnan, utan att ställa frågor. Det är hela kvinnojourernas ideologi”, säger en av de dömda kvinnorna vid kvinnojouren i Tranås. Detta sedan hovrätten beslutat att lagen gäller även för kvinnojourerna. Det var och är inte lagligt att gömma barnen för fadern under sex år när domstolen dömt att faderns skall vara vårdnadshavare.

Den dömda kvinnan (och kanske hennes medhjälpare?) menar att domstolsbeslutet drar undan grunden för kvinnojourerna.
Man häpnar, är alltså grunden för kvinnojourernas verksamhet att de ska bryta mot lagen? Är det till en verksamhet som bygger på lagbrott som stat och kommuner ger anslag?

Jag vill inte tro att detta uttalande är representativt för kvinnojoursrörelsen och de där verksamma. Skulle så vara fallet är det uppseendeväckande. Men inte bara det, det är lagbrott! Om en domstol (i några fåtal fall) tilldömer mannen vårdnaden av barnen, då anser dessa kvinnojouraktiva att de kan (och ska? ) sätta sig över lagen.
Däremot så förutsätter de att lagen skall följas om kvinnan får vårdnaden.

Var det någon som fick en fundering om detta med likhet inför lagen? Vad jag förstår så ska domstolarna utgå från barnets bästa, men ska det bara gälla om det samtidigt favoriserar kvinnan?

Jag trodde att kvinnojourerna var till för att skydda kvinnor från män som kvinnorna uppger är våldsamma. Det faktiska förhållandet kan självfallet vara svårt att känna till. Då är det försvarligt om jouren föredrar att “tro” på kvinna, för att skydda henne. I sinom tid lär det visa sig, med eller utan domstolsbeslut, om de har rätt.

En helt annan sak är om kvinnjouren tar aktiv ställning, inte för att skydda kvinnan, utan för att hjälpa henne att trotsa ett fattat domstolsbeslut gällande vårdnaden av barnen. Därmed så “överprövar” kvinnojouren domstolens beslut, och tillmäter det kvinnliga könet större bevisvärde än den individuella prövningen som skett i domstolen.

Människor, oavsett kön, ska skyddas mot övergrepp. Däremot så kan det inte vara rimligt att “döma” (vare sig i domstol eller av olika organisationer) på grund av grupptillhörighet eller kön. Det måste vara den enskilda människan och den faktiska situationen i det enskilda fallet som ska bedömas.

Annars lever vi inte längre i ett rättssamhälle.

30 november 2007

Svensk skola inte så bra som vi velat tro.

Häromdagen nåddes vi via media om uppgiften att svenska elever halkat ner vad gäller läskunnigheten. Fortfarande bra, men andra länder hade gått om oss.
Nu hör jag också att elevernas kunskaper i naturvetenskap inte heller är lysande. Där låg vi inte i topp tidigare, men har nu halkat ner en rejäl bit ytterligare.

Och sossarna tvekar och velar fortfarande om de behöver ompröva sin skolpolitik. Ack, ja.

Nyligen fick vi också läsa att regeringens (läs, fp-ministrarnas i utbildningsdepartementet) förslag till ett “lärarlyft” hotade att bli ett fiasko.
Inte så att förslaget i sig var dåligt, utan pga att kommunerna var sena och snåla med att ställa upp med sin blygsamma andel.
Det hela gick ut på 30.000 behöriga lärare skulle få chansen att vidareutbilda sig och fördjupa sina kunskaper med till stor del bibehållen lön, staten skulle stå för större delen av kostnaden, och kommunerna en mindre del.

Nog verkar det behövas ett lyft av den svenska skolan, bl a genom att lyfta lärarnas kunskaper. Elevernas resultat tyder inte på att det är riktigt bra idag. Och kanske har vi i Sverige trott att vi varit världsbäst (vi tror ju ofta det) på lärarutbildning. Tar man av skygglapparna så är uppenbarligen den mycket bättre på andra håll. Trots att svenska myndigheter och lärarutbildare inte insett det.

Ylva avgår, dagens nyhet fredag 30 nov

Dagens nyhet idag lokalt, 30 nov, är förstås att Norrbottens-Kuriren meddelar att Ylva Strutz avgår som gruppledare för folkpartiet i Luleå. Av hälsoskäl. Hon har varit en slitvarg, men om hälsan inte står bi så är det ju klokt att lägga av i tid. Ingen, säger ingen, tackar den som sliter ut sig på att arbeta politiskt...

Dagens nyheter igår.

Dagens inhemska nyhet för mig var artikeln i Nu om Sepideh Erfanis bekymmer med inte bara ex-man utan även med iranska och svenska myndigheter. Alla män klarar inte av att frun engagerar sig i det nya landets politik. Det blir en oöverstiglig kulturkrock.
Att såväl iranska som svenska myndigheter krånglar eller visar ointresse är tyvärr ingen nyhet, egentligen.

Den internationella nyheten var förstås försöket till statskupp i Filippinerna. Uppenbarligen finns ett stort missnöje med presidenten Gloria Arroyo pga utbredd korruption. Nu är ju inte militärkuppen det bästa sättet att få en ändring, i vart fall inte om den ska vara demokratisk. Problemet när det var presidentval var att det inte föreföll som att det fanns någon bättre kandidat heller. Antingen är det mer eller mindre suspekta kändisar eller så är kandidaterna rekryterade ur samma lilla politisk/ekonomiska elit.

28 november 2007

Är det fel att "rika" kan fly?

Av Göran Johanssons utspel om flyktingar, liksom de som i större el mindre grad håller med honom, att döma är det tydligen fel om folk med ekonomiska resurser lyckas fly till Sverige.
Varför det?

Flykting blir man pga förföljelse (politisk), tortyr etc i sitt hemland. Det är inte något som är inkomstprövat. Det drabbar både fattiga och "rika". Ska den som har lite pengar inte anses skyddsvärd, om hon/han förföljs för sina åsikter?

Dessutom tycks s-Göran Johansson och hans eftersägare tro att den som flyr alltid "har pengar". Fel, det verkar minst lika vanligt att flyktingen har det så pressat i sin tillvaro att han/hon LÅNAR pengar för att fly undan förtrycket.

F.ö. brukar de som nu instämmer i GJ:s argument anklaga flyktingar och invandrare (utan att bry sig om att skilja på dessa grupper) för att leva på svenska skattepengar. Då borde det vara bra om "rika" kommer hit, inte de "fattiga"... Men logik i denna fråga är inte det om utmärker vare sig Göran Johansson eller de flyktingfientliga.

27 november 2007

Pinsamt av Göran Johansson om flyktingar och smuggling

Inte har Tobias Billström, migrationsministern, tidigare gjort något speciellt intryck på mig. Men radiodebatten med sossarnas starke man i Göteborg, Göran Johansson klarade han med bravur. Han betecknade dennes utspel om flyktingpolitiken som pinsamt och populistisk och påpekade bl a att Johanssons förslag stred mot flera internationella överenskommelser om flyktingars rätt till individuell prövning.

När jag först läste om Göran Johanssons utspel så blev jag rädd att han skulle få hejarop från rasister och flyktingfientliga grupper. Precis så blev det, inte minst på internet kunde man genast se hur GJ sagt det “vanligt folk” ansåg, att äntligen har en politiker “visat mod” när han sagt att Sverige ska kasta ut flyktingarna. Självklart övertolkas gärna hans uttalande, men han har sig själv att skylla då det var fullt av hopblandningar och konstigheter.

De som är fientliga mot främlingar, de blandar i likhet med GJ ihop flyktingar och invandrare. De bortser helt från såväl svenska lagar som internationella konventioner till skydd för utsatta grupper. De talar om Sveriges “renhet”. Nu tar man också upp detta med smugglingen. Och (s)-kommunalrådet i Göteborg tjatar på om det orimliga i att smugglare tjänar pengar på flyktingarna. Det är lätt att hålla med om, men det är inte flyktingarnas fel att skurkar utnyttjar deras situation. Det är helt galet att klämma åt flyktingarna i stället för de brottsliga smugglarna.

Göran J blandar också in Göteborgs problem att hitta bostäder åt flyktingarna med smugglingen. Det är helt poänglöst att göra så. Åter igen, det är inte flyktingens fel att inte olika kommuner har nog med bostäder. Det minskar inte deras skyddsbehov. GJ verkar inte heller veta att Sverige saknar ambassad i Irak, och att Sverige därför inte kan ge visum, alltså är alla flyktingar “illegala”. Återigen, det är Sverige som är en orsak till marknaden för smugglarna, inte flyktingarna. Men väl i Sverige så klarar de flesta de tuffa kraven för att anses som skyddsberättigade flyktingar.

Göran Johansson har rätt i att Sveriges kommuner borde ta sitt ansvar och ta emot flyktingar proportionellt till befolkningen liksom att det behövs en effektivare svenskundervisning och snabb utlotsning på arbetsmarknaden (på deras kvalifikationer, alla kan inte städa), men det ger ingen som helst anledning att straffa flyktingarna för dessa brister i Sverige!

Det är tragiskt att en ledande socialdemokrat som Göran Johansson spelar främlingsfientliga krafter i händerna på detta förvirrade sätt. Jag vill inte tro att det är meningen, men han lägger sig pinsamt nära sverigedemokraterna med sitt ställningstagande.

Utvisa brottsoffer ?

Är det rimligt att utvisa brottsoffer?

“Utvisa alla insmugglade flyktingar”, säger Göran Johansson, legendariskt s-kommunalråd i Göteborg, enl DN 27 nov. Han kan inte acceptera att någon tjänar pengar på flyktingarna katastrof. Därför vill han utvisa, inte smugglarna, utan flyktingarna.

En märklig slutsats. Den betyder ju att om någon utsätts för ett brott, så ska offret straffas. Det rimliga är annars att brottslingen, smugglaren, straffas. Liksom att grunden för den brottsliga verksamheten bekämpas, om möjligt undanröjes.

I och för sig kan det inte i alla situationer fördömas att flyktingar smugglas ut ur ett land där de förföljs och till ett land som kan ge dem skydd. Det omoraliska är när smugglarna tar (skamlöst) betalt – och ofta genomför smugglingen på ett för flyktingen mycket riskabelt sätt. Men exempelvis under andra världskriget kom många flyktingar till Sverige som insmugglade. Och där smugglaren inte tog betalt utan vägleddes av humanitära skäl.

I det aktuella fallet med irakiska flyktingar så beror det på den kaotiska situationen i Irak, med hot, mord och ett, i praktiken, pågående inbördeskrig. Främst ansvaret för det är hur den den “darriga” regimen i Irak liksom USA (med allierade) (miss)sköter sig där. Men också hur svenska myndigheter ser på asyl- och viseringsfrågorna. Det är det som är orsaken till att det är lönsamt med människosmuggling. Inte flyktingarnas fel.

Jag tror inte att Göran Johans(s)on har de minsta sympatier för Sverigedemokraterna. Inte desto mindre så blåser hans uttalande under de främlings- och flyktingfientliga krafterna, ger dem ett indirekt stöd.

21 november 2007

Piteå fegar betr flyktingmottagning.

När jag först läste om att Piteå kommun skulle ta emot 50 flyktingar per år i tre år (alltså ynka 150 föredelade på en treårsperiod) så infann sig genast frågor.
Ett var just det märkligt låga antalet. Det märkliga i det förstäktes av att det tydligen inte förkommit något egentligt mottagande under flera år.
Ett annat frågetecken är att kommunen uppenbarligen får mycket generöst med pengar från staten för detta. Den misstanke jag får är att det går med vinst för kommunen, och då inte bara indirekt genom fler invånare och därmed konsumenter i samhället. Eller så blir det statligt avlönade kommunala administratörer och “hjälppersonal” av stora mått, vilket även ökar skatteintäkterna.

Visst finns det en viss ovilja hos alltför många (även pitebor) emot allt som är nytt, däri inbegripet folk som kommer från andra länder, vare sig de är flyktingar eller vanliga invandrare (som alltså inte får bidrag!). Men graden av motstånd beror på hur frågor ställs!
Ofta är det just en rädsla för det okända. Som försvinner så fort man verkligen möter människan bakom etiketten. Man glömmer också att utan de som kommit hit från andra länder skulle Sverige stanna – och att en stor del av de som kallar sig för svenskar faktiskt själva har utländsk härstamning.

När jag så erfar att det antal flyktingar som Piteås politiker gått med på att ta emot bara är en tredjedel av vad som faller på kommunen lott enl Integrationsverket, då blir jag bedrövad, ja skamsen å kommunens vägnar. Menar verkligen kommunledningen att Piteå inte klarar av att ta omhand ens den andel som vi borde ta, på ett bra sätt?

Kommunens ledande politiker borde i högre grad sprida kunskap om dels behovet av “nya svenskar”, dels om det humanitärt viktiga i att ta emot flyktingar. Flykting är ju per definiton en som flytt undan krig, terror eller annat förtryck i sitt hemland. Flyktingbeslutet som fullmäktige tog den 19 november, det ser jag som att Piteå fegar ur sitt ansvar.

10 november 2007

Fusk?

Ännu en av alla dessa utredningar och “uppskattningar” av fel i utbetalningar inom de s.k. transfereringssystemen (det som alltmer kallas “bidrag”, men som till övervägande del är försäkringssystem, låt vara med blandad finansiering) har kommit.

Hur lyfter då media fram denna? Onödig fråga, eftersom det tycks vara en naturlag att det sker under rubriken “fusk”.

Då kan man notera att det även denna gång är uppskattningar, dvs mer eller mindre kvalificerade gissningar. Inte dagens sanning således.

Samt att hälften av felen inte ens i dessa gissningar är fusk, utan fel i systemen, felaktig hantering av tjänstemännen ex-vis på Försäkringskassan m fl myndigheter. Ofta(st?) beroende på invecklade och svårtolkade och ologiska bestämmelser. Det man frågar sig är hur mycket av det som kallas fusk som också beror på svårtydda regler?

För min del ser jag som den logiska slutsatsen av denna utredning att reglerna måste göras enklare, omöjliga att missförstå. Samt att handläggarna ska få bättre skolning i vad reglerna faktiskt innebär. Självfallet ska allmänheten också få bättre information om de förhoppningsvis förenklade reglerna.

När detta är genomfört kan media (och Allianspolitiker) med större berättigande prata om “fusk” för det svinn som därefter eventuellt finns kvar.

09 november 2007

Städa trappan uppifrån!

Ny kampanj behövs: mot användande av svartjobb.

Allianspartierna, först i opposition och nu i regeringsställning, har fört en kraftfull kampanj emot “bidragsfusk”. Låt vara att den till vissa delar varit överdriven och att därmed ordet “bidrag” fått en vidare betydelse än tidigare. Att få en försäkringsersättning, som man själv i större eller mindre grad själv betalt in avgifter för, det kallas numera att “få bidrag”. Men effekt har den haft. Sjuka vågar inte vara hemma utan går till jobbet och smittar ner andra. Arbetslösa och långtidssjuka får allt oftare göra sig av med kåken eller bilen och leva precis på eller under existensminimun.

Detta medan samhällets toppar, visar det sig nu allt tydligare, själva sätter sig över lagar, regler och vanlig anständighet genom att inte bara bevilja sig höga löner utan även genom att strunta i teve-licensen (ok, den är ett otyg, men man ska ju betala den), genom att ha barnflickor svart städhjälp i åratal utan att betala skatter och lämna in arbetsgivaruppgifter, genom att anlita svartjobbare vid omfattande ombyggnationer och att strunta i om och hur bygglov fåtts. Barnomsorgsavgifter betalas inte, det fifflas med bostadsrätter och förturer etc.

Vi ser också hur riksdagsledamöter utnyttjar sin ställning in absurdum för att låta skattebetalarna stå för resor som kanske inte formellt är fel (eftersom de själva bestämmer vad som är fel och vem som bestämmer det), men som alla andra, för vilka lagar och vanliga regler gäller, får betala själva.

Detta beteende, hos ledande politiker och politiska tjänstemän med goda ersättningar, är förödande för det allmänna rättsmedvetandet, och skapar dessutom politikerförakt.

Det som regeringen nu, och i synnerhet moderaterna, och gärna med stöd av oppositionen, som ju inte är så änglavit heller, borde göra, det är att starta en kampanj emot allt “svart”.
Det bör börja med en rejäl och oförbehållsam avbön. Och sedan ska det städas från toppen!
Det som är klara lagbrott ska tas om hand den vägen. Det som är olämpligt men inte (längre) olagligt rent juridiskt ska också snyggas till, betalas och slutas med.
Exempelvis måste riksdagens reseregler skärpas, och reseräkningarna kontrolleras. Det kan inte vara den enskilde ledamötens privilegium att bestämma att en resa som i huvudsak är privat ska anses som en resa i tjänsten. Jämför gärna med kraven på att utomstående nu ska bedöma föräldrars rätt att vårda sjuka barn.

Jag anser detta är viktigt för regeringens – och alla politikers (idag svärtas ju ideellt arbetande fritidspolitiker ner av topparnans uppförande) – trovärdighet!

Självfallet måste det samtidigt ordentligt redas ut vad som är “svart”, så det stämmer med rättsmedvetandet. T ex är det ju olagligt att anlita svarta barnflickor. Men det är ju orimligt att hårddra det så att man inte kan anlita en grannflicka för någon enstaka gång utan att anses agera svart. Det måste också vara helt OK att grannar eller släktingar hjälper varandra med småsaker och utan att pengar används, eller bara i försumbar mån.
Det måste gå att hitta en väg som klargör att hjälpsamhet är bra och lagligt, men att systematiskt nyttjande av t ex byggjobbare etc utan kvitton och redovisning är det brottsliga – för båda parter. De nya reglerna om hushållsnära tjänster bör, trots att de har sina tveksamheter, och knappast hjälper medel-Svensson med städbehov, vilket väl var meningen, ändå eliminera en del svarta företeelser i den sektorn.
Men framför allt måste “städningen”ske från toppen av trappan, om den ska resultera i en mindre svart sektor.

06 november 2007

Vattenläckor!

Enligt media så läcker det i vattenledningarna i Sverige. Ca 10 % lär försvinna på vägen.

En annan intressant uppgift är att det kostar ca EN krona per kubik att producera vattnet.

Men, åtminstone där jag bor, kostar det mycket mer att få det levererat. Drygt 15 kr kubiken. Alltså, femton ggr mer kostar det att få hem vattnet än att producera det. Ändå är nog inte min kommun en av de dyraste.

Så nog är det stora "läckage". Möjligen på mer än ett sätt.

05 november 2007

Schenströmsaffären blev en moderataffär.

Den affär som startade som en blöt krogkväll för jourhavande Ulrica Schenström, har alltmer utvecklat sig till en moderataffär, där alltför många moderater visar sig ha köpt svarta tjänster på olika sätt. På sätt och vis är det synd, eftersom det olämpliga var att den person som hade ansvar för rikets katastrofberedskap inte höll sig nykter. Och, jag tjatar om det, att media inte är så bra på att hålla koll på olika makthavare innan de trampar i klaveret så övertydligt som fru Schenström gjorde. Det är ett demokratiskt problem att så få känner till vilka som verkligen har makten, förutom ministrarna.

En randanmärkning kring just krogbesöket. När en del debattörer vill påskina att det inte skulle ha blivit någon affär om det varit en manlig statssekreterare som suttit där med en kvinnlig journalist så är det dels ett högst diskutabelt påstående. Dels ligger i det att de menar att onykterhet under Sveriges viktigaste jourberedskap inte är något anmärkningsvärt. Det är inte försvarbart vare sig det gäller en man eller en kvinna.

Självfallet vill oppositionen nu påskina att detta med politiker som anlitar svarta tjänster är något typiskt moderat. Förhoppningsvis glömmer vi inte att exempelvis Thomas Bodström och Mona Sahlin haft svarta barnflickor. För att bara dra ett exempel. Men visst är det störande många moderater nu som visar sig inte vara bättre.
Förutom de som avgått så är ju inte heller Anders Borg, Tobias Billström, Eva Björling, Christina Husmark Pehrsson helt rena. Det ska bli intressant att se vad Fredrik Reinfeldts uttalade oro över den moderata skatteomoralen leder till. Oro i leden? Missnöje över Reinfeldt? Nya avslöjanden och avböner? Förändrade skatteregler? En mängd i tysthet gjorda skatteinbetalningar i efterskott? Eller bara en etikdebatt...

Den moderata moralismen över bidragssamhället har ingen som helst trovärdighet när deras toppgarnityr i sådan utsträckning inte följer gällande skatteregler. Är det fel på lagarna ska de ändras och de skall vara lika för alla. Det kan inte vara ett privilegium för en politisk överklass att sätta sig över reglerna. Det fungerar för övrigt inte heller, utan resulterar i ett skattemoraliskt moras och kaos.

04 november 2007

Ett enstaka feltramp kan vara förklarligt, men inte medvetna kontinuerliga överträdelser.

Schenströmsaffären tar nya vägar. I sig har den mängder av aspekter, varav inte alla fått någon större uppmärksamhet.

Allt fler moderater oroas av de ständiga affärerna, helt förklarligt. Allt fiffel i toppen och Reinfeldts minst sagt dåliga ledarskap. Och en och annan skribent försöker leda i bevis att om inte Ulrica varit en kvinna så hade det inte blivit en affär, vilket jag tycker verkar vara ett mycket krystat sätt att komma undan nyckelfrågorna. Sossarna jublar förstås över alla gratispoäng de bjuds på av de nya moderaterna, och angriper med illa dolt partinit. Jag tror dock knappast att folk glömt de ständiga skandalerna under sossarnas tid. Deras moral var inte bättre, och det var en anledning till att de röstades bort från makten.

Det tragiska är att de nya makthavarna inte verkar vara bättre. Främst de nya moderaterna gick till val på att bekämpa fusket, mer eller mindre påhejade av de andra allianspartierna. Därför är det en ödets (?) ironi att de (också) ertappas med fingrarna i syltburken. Att deras moraliska, för att inte säga moralistiska, angrepp på den socialdemokratiska fiffel- och bidragskulturen visat sig vara ett svartbygge.

Makthavares nonchalans inför gällande lagar och regler sprider sig, legitimerar att vanligt folk tar efter. OK, de flesta har kanske gjort något under sitt liv som de ångrar. Men det får vara någon måtta. Det normala är också att det är enstaka övertramp. Därför känns det märkligt när det t ex visar sig att de moderata toppolitikerna Carl och Charlotte Cederskiöld inte bara anlitat svart städhjälp en gång i tiden utan att de gjort det intill nu under tretton års tid. De har naturligtvis varit helt medvetna om det felaktiga, och de har haft råd att betala vitt. En sjuka som verkar vara vanlig bland välavlönade makthavare, oavsett partitillhörighet.

Makt korrumperar. Därför gäller det att se till att makt inte blir fullständig, att det finns alternativ till dagens makthavare. Helst trovärdiga alternativ.

02 november 2007

Schenströmaffären rullar vidare.

Reinfeldt erkänner slutligen att Ulrica Schenström hade jouren den aktuella krogkvällen. Illa, mycket illa. Vidare säger han att hon inte berättat tidigare om mängden alkohol hon drack. Illa, mycket illa av Ulrica och dåligt av Fredrik att inte ha fått ur henne detta tidigare.
Reinfeldt påstår sig nu ha avskedat henne, trots att hon uppger sig ha tagit avsked själv. Varför, för att Reinfeldt vill ge ett senkommet intryck av handlingskraft?

Samt så har förundersökning om mutbrott inletts. Självklart.
Det är av någon anledning sällan sådana utredningar leder till åtal. Varför? Sverige är knappast så befriat från mutor som den officiella bilden är. Visst var det ett mutbrott, i moralisk mening. Om än tämligen ringa. Men mutor handlar ju just om moral, eller frånvaro av moral. Och ett tecken på dåligt om döme.

Först sägs att Schenström inte får en krona som fallskärm, men så avslöjas det att ett regeringsbeslut i all hast ger henne två årslöner, dvs ca två miljoner. Märkligt framhastat och med vilken (reell) motivering?

I radions ventil för vanligt folk, Ring P1, framkastar flera personer att det hela är en komplott av Aftonbladet (tillsammans med TV4?). Att det är underligt att AB hade en fotograf där och att journalisten satt “konstigt vriden”, varvid menas att han vred sig för att bli fotad. Tja, vem vet? Men nu tar journalisten också ledigt. Flera kvinnor (varför?) anser att detta att fru Schenström satt och drack och hånglade på krogen med en journalist inte är så märkvärdigt, att det var onödigt att dra upp det till en nyhet.

Och Nicola Klase, som ska ersätta Schenström, hon sägs ha köpt svarta tjänster. Ack ja. Måhända ligger det något i att de “nya moderaterna” växt för snabbt. Att de inte har tillräckligt med erfarna och kompetenta människor att placera på alla poster. Reinfeldt sägs inte kunna lita på mer än halva sitt parti, dvs inte på de erfarna gamla moderaterna. Och de “nya” verkar mesta vara fifflare...

Schenströmaffären rullar alltså vidare åtminstone någon dag till. Samtidigt som jag hittills inte sett någon skriva just om journalisternas bristande granskning av f.d. makthavaren Schenström, före krogkvällen med jour.

01 november 2007

Fel, fel och fel. Av både Reinfeldt, hans högra hand och av media.

Schenströmsaffären – vem lurade vem? Ett flertal dubbelfel.

Knappt har jag skrivit min kommentar om att media borde ha granskat makthavaren Ulrica Schenström FÖRE det hon drack för mycket vin med en journalist, så tog hon time-out. (Ett begrepp som blev känt i och med Mona Sahlins klavertramp på 90-talet.) Några timmar senare så går Schenström ut och meddelar att hon inte bara tar lite ledigt, utan faktiskt avgår.

Klart är att detta är en fråga med många vinklar. Den avslöjar svagheter hos Reinfeldt och moderaternas ledning, likaså i krisberedskapen, liksom hur media behandlar makthavare. Det är en fråga med moraliska aspekter liksom politiska. Självklart gnuggar oppositionen händerna över den blotta som Reinfeldt och Schenström bjudit på, och till och med moderat press är irriterad.

De många aspekterna gör att frågan inte bör dö bara i och med Schenströms avgång.

Att Schenström nu insett att hon uppträtt olämpligt visar i alla fall att hon har något slags omdöme. En person i hennes maktställning kan möjligen prata med en journalist över en bit mat och en öl, men vara säker på att hon inte blir det minsta påverkad. Hon måste också vara medveten om att hon inte bara är intressant som källa för journalisten utan också kan tubbas att säga för mycket. Den risken ökar självfallet med antalet vinglas som konsumeras. Det finns också gränser för hur mycket man får bjuda eller låta sig bjudas på i situationer som denna. Nitton glas vin förefaller med råge passera den gränsen. Med så mycket i kroppen kan möjligen en och annan stå upprätt, men omdömet är sannerligen inte glasklart.
Schenström har uppenbarligen inte genast informerat Reinfeldt fullt ut vad som förekom vid krogbesöket. Indirekt har både hennes och Reinfeldts slirande bekräftat att hon hade jouren för krisberedskapen. Allt detta är högst klandervärt. Ur rikets säkerhet är möjligen det sista farligast.

Reinfeldt verkar nu mycket ledsen över det hela. Det visar att hon var viktig för honom. Detta trots att en regeringen närstående källa uppfattat henne mera som en brevbärare. Hon hade faktisk makt, och hon var den som i mycket styrt honom och dessutom agerat städgumma åt honom när obehagliga beslut skulle verkställas. Hon har fått hålla i kvasten. Till slut tvangs hon att hålla i kvasten för att avskeda sig själv. Reinfeldt mäktade inte. Hela affären visar än en gång Reinfeldts dåliga handlag i personfrågor, han bagatelliserar och velar tills situationen blir övertydligt akut. Därigenom förlorar både han och regeringen trovärdighet. Var är handlingskraften, för att inte säga krisberedskapen!

Mediaaspekten så. Schenström var närmast geniförklarad som de nya moderaternas PR och mediaexpert. Den som kunde manipulera media och plantera nyheter som hon ville. Hon var spindoktorn som kunde styra media, men som själv föll pga klantig hantering av media. Hon var en makthavare som agerade som en doldis. Få, utanför en liten skara journalister (som hon friskt utnyttjade) och några få politiker kände ens till hennes namn. Än färre tycks ha uppfattat att hon var den makthavare hon var. Om media insett det skulle de inte satt sig i hennes knä och pimplat vin med henne utan hårdgranskat henne – långt innan detta inträffade.
Schenström kontrollerade allt och alla. Ingen fick prata med media utan att hon visste och godkände detta. Nu kunde hon inte kontrollera sig själv, men borde inte detta kontrollbehov hos henne ha gjort att några varningsklockar klämtat – hos media och hos Reinfeldt?

Summa. Schenström gjorde en massa fel. Reinfeldts underlåtenhet och ickeagerande visar på allvarliga brister i hans ledarskap. Anders Pihlblad/TV4 gjorde fel (för stor krognota och allmänt olämpligt agerande), men också press, radio och TV har gjort fel som underlåtit granska Schenströms makt och agerande medan hon ännu hade det, dvs före vin- och hångelkvällen. Därför måste både media och Reinfeldt allvarligt tänka igenom sitt agerande resp ickeagerande.

31 oktober 2007

Pansartaxen, en doldis med makt och krogvanor

Jag var nog knappast ensam om att inte tidigare ha stött på namnet Ulrica Schenström före hennes famösa krogkväll i förra veckan. OK, politiska journalister i Stockholm och en klick politiker har förstås snubblat på henne, men de är ju en mycket liten och egen klass, avskärmad från vanligt folk.

Just fru Schenströms doldisskap är dock märkligt, minst lika märkligt som hennes sätt att bete sig på krogen. Hon sägs nämligen vara en av de absolut mäktigaste politikerna i Sverige. Utan att vara vald av folket, utan bara i sin egenskap av politisk tjänsteman och som den som mer (enl de initierade) eller mindre styr Fredrik Reinfeldt.
Den femte mäktigaste i Sverige, dvs precis i hasorna på partiledarna i Alliansregeringen. Och en av de tre-fyra runt Reinfeldt, som format och formar “nya moderaternas” politik.

Det är en allvarlig brist i vårt demokratiska system att inte en sådan person är föremål för kontinuerlig granskning av media, att hon kan ha denna maktställning utan att vara vald av någon annan är moderaternas partiledare.
Dessa granskande journalister, har de alla suttit på krogen med henne, men inte insett att hon inte bara är en källa utan är i en sådan position att hon ska granskas???

Självfallet är det en skandalös omdömeslöshet av henne att sitta och pimpla vin med journalister, hur kul dessa än kan tycka det är att med en sådan källa i maktens centrum.
De borde insett att de blir manipulerade.

Att "pansartaxen" Ulrica Schenström “glad i hatten” dessutom förefaller ha varit jourhavande topptjänsteman för Sveriges krisberedskap den omtalade krogkvällen gör ju inte klavertrampet mindre för henne. Och inte heller för Reinfeldt!

26 oktober 2007

Den röde liberalen Nixon, och den blåe Goldwater.

I Bill Clintons memoarer finns mängder av stoff för den politiskt intresserade.
Här vill jag notera en sak om republikanerna utveckling i USA.
Länge ansågs de två stora, och helt dominerande, partierna i USA ha tämligen diffusa ideologier och att de var i stort sett likvärdiga mittpartier. Med Franklin Roosevelt fick möjligen demokraterna en mera välfärdspräglad politik med "New Deal", men ändå...
Så kom då Richard Nixon. Han med Watergate och en massa (politiska) skumraskaffärer med alltmer högerinriktning. Clinton förringar på intet sätt dessa. Nixon var höger. Men, skriver Bill Clinton, i jämförelse med de republikaner som kom fram på åttiotalet och senare (och alltjämt) så var Nixon en vildsint röd liberal.

Så utför har det gått med det republikanska partiet att Clinton menar att Nixon, i jämförelse med dagens republikaner var en "liberal".

Men Clinton har också ett erkännande att ge till en utpräglad högerkonservativ politiker som Barry Goldwater (minns ni honom?). Visst var denne våldsamt konservativ. Dock, Goldwater skilde på politik och person. Man visste var man hade Goldwater, och man kunde debattera med honom. Goldwater var renhårig och använde sig inte av smutsiga och tarvliga personangrepp mot politiska motståndare. Detta i motsats till en stor del av de sista decenniernas ledande republikaner.

25 oktober 2007

Statligt bestämda slavlöner

Varför blev jag inte förvånad när det avslöjades (TV:s Uppdrag granskning, 24 okt) att städarna på hamburgerrestaurangerna arbetar med usla löner och horribla arbetstider? Tja, inte vet jag. Dock är det märkligt att vare sig skattemyndigheter, revisorer eller fackförbund lyckats upptäcka detta tidigare.
Men sådant är det, “kapitalet”. Utsugare och skattefifflare. Det “vet” ju alla. Skönt att det bara var invandrare som drabbas... Nej, tacka vet jag ordning och reda och statliga regler och företag.

Eller hur?
Men vad sägs om detta då?

Den statliga arbetsförmedlingen, AMV, klarar ju inte att förmedla jobb åt folk. Men man måste vända sig dit om man inte har jobb.
Eftersom de inte kan förmedla jobb, allra minst till välutbildade invandrare, så tillgrips så kallade åtgärder.
Visserligen är dessa åtgärder färre nu, men finns fortfarande i någon mån.
En sådan åtgärd är "praktik". Den arbetssökande anvisas att arbeta under namnet praktik, företrädesvis då hos någon statlig eller kommunal inrättning.
Dessa myndigheter eller kommunala verksamheter vill inte anställa folk, för det kostar ju pengar. Däremot tar de gärna emot arbetande "praktikanter"... Och AMS ställer upp och skickar folk till detta.

De som främst kommer ifråga för dessa praktikjobb är de som har svårast att få reguljära, betalda vita jobb, dvs invandrare.

Ersättningen för dessa arbeten kallas "aktivtetsstöd", inte lön. För den som är medlem i en A-kassa är ersättningen, som betalas ut via Fk, på A-kassenivå. Dvs i vart fall någorlunda på en anständig om än knappast lysande nivå.

För de som inte har kommit in i A-kassesystemet utgår en mycket låg minimiersättning, 223 kr/dag för åtta timmars arbete. Före skatt.

Alltså, statliga AMV, statliga Fk i samarbete med statliga och kommunala verksamheter "avlönar" folk som kallas praktikanter (ofta, som sagt, överkvalificerade invandrare, där inte svenska myndigheter begriper sig på eller godkänner annat än svenska examina!) med 223 kr/dag. Dvs efter skatt 178 kr för 8 timmars arbete, dvs 22 kr per timme.

Visserligen är det inte 7 dgr/vecka och sällan nattarbete. Men nog är det ett skamligt beteende av offentliga, skattebetalda organ med stöd av statliga regler. Dessutom snäppet sämre betalt än vad hamburgerstädarna fick.

OBS, detta drabbar alltså i huvudsak "bara invandrare". "Svenskarna" har ju oftast ändå ersättning enl A-kassereglerna...
Och eftersom det är den ofelbara svenska staten med sina olika myndigheter som står för detta måste det ju vara rätt och riktigt.

18 oktober 2007

Dags igen för regring fp plus s?

Efter nittio år – dags för ny regering med fp och s?

Fredagen den 19 oktober var det nittio år sedan folkpartiet (liberalerna) och socialdemokraterna bildade en regering tillsammans. Kan det bli aktuellt igen?

Statsminister 1917 blev liberalernas partiledare, Nils Edén, och det var liberaler som dominerade regeringen, men också Hjalmar Branting ingick, som den främste representanten för socialdemokraterna. Denna regering blev en av de viktigaste regeringar som Sverige haft, den genomförde många tunga reformer, mest känd kanske den som slutligt fastställde lika och allmän rösträtt för män OCH KVINNOR. Hösten 1917 närmade sig första världskriget sitt slut, men kungen (Gustaf V) sökte ännu styra landet med stöd av högerkrafterna. Det var därför naturligt att de framstegsvänliga och demokratiskt sinnade partierna (liberalerna och socialdemokraterna) förenade sig. Därmed kan anses att parlamentarismen segrade. Regeringen skulle ha stöd av riksdagens majoritet.

Visserligen ska man aldrig säga aldrig, när det gäller politik, och det rimliga är att vid varje tidpunkt väga vad som är de viktigaste politiska frågorna och utifrån det välja (eventuell) samarbetspartner, men idag är det politiska läget helt annorlunda än för nittio år sedan. Parlamentarismen har segrat, rösträtten är genomförd. Socialdemokratin har regerat landet, med några smärre avbrott, sedan bortåt sjuttiofem år. De ledande politikerna är av en annan, och klenare, kaliber än för nittio (eller femtio) år sedan. De flesta partier har förflyttat sig i förhållande både till varandra och till sina ideologier. Folkpartiet har idag i mycket blivit ett högerliberalt parti. Socialdemokratin gläder sig visserligen åt att ha blivit av med Göran Persson, men verkar idag idéologiskt vilsnare än någonsin, poltiken spretar åt alla håll – och inget. Fp ingår i en regering vars främsta syfte är att hålla socialdemokraterna utanför regeringsmakten. Allt detta gör att det knappast är troligt med en fp/s-regering inom överskådlig tid. Vem vet för övrigt om de två partierna överlever så länge – och i så fall i vilken form.

Nej, mera troligt är i så fall en koalition mellan de två “arbetarpartierna”, s och m. I praktisk politik har de sedan länge ofta samarbetat, om än i retoriken bekämpat varandra. Idag är inget av dem ett arbetarparti i verklig mening. För båda partierna verkar det mest vara munväder och taktiskt spel för gallerierna. Det som förenar dem är just frånvaron av en tydlig ideologi – liksom strävan efter makt för maktens egen skull.

Skulle det bli någon stark och oväntad turbulens exempelvis genom en dramatisk oväntad händelse, och kanske efter ett nederlag för Alliansen 2010 – så är det mera troligt att socialdemokraterna och moderaterna faller i armarna på varandra.
Givetvis efter att först rivit upp en del damm och efter att ha lagt ut diverse dimridåer.
Troligare än en regering med fp och socialdemokraterna i alla fall.

13 oktober 2007

Vann eller förlorade Al Gore?

I kommentarerna till att förre vicepresidenten i USA, Al Gore utsetts till en av de två mottagarna av Nobels fredspris i år så sägs att han knappt förlorade presidentvalet år 2000 mot George W Bush.

Tja, det beror ju på hur man ser det. Al Gore fick dryga halvmiljonen fler röster än George W Bush. Det som avgjorde det hela var en tveksam och mycket omdiskuterad hopräkning av rösterna i Florida, och där HD till slut ansåg att Bush skulle ha Floridas elektorsröster. Därmed blev Bush president. Må det tillåtas mig anse att de stora förlorarna därigenom blev det amerikanska folket – och världssamfundet. Al Gore fick dock mera tid till att ägna sig åt sig hjärtefråga, miljöhotet mot vår planet.

Som USAs president skulle han förstås knappast haft samma aggressiva, skjuta-från-höften-stil som den inskränkte fanatikern George W Bush. Och Al Gore skulle ha behandlat miljöfrågorna på ett seriöst sätt, till skillnad från vad G W Bush gjort. Möjligen skulle också en mängd liv sparats genom en mera genomtänkt politik för Mellanöstern och Irak.

09 oktober 2007

Skotten i Rödeby, tomtar och änglar

Om Rödeby och behovet av änglar...

Läser just att det på nätet sprids en hat-animation (från det mobbande mopedgänget?) mot den man (och hans familj) som i desperation sköt mot lymlarna som en lång tid trakasserat hans familj. Det som ledde till att en av de tonåriga angriparna dog av skotten och en annan (som anses vara ledare) skadades.
Ser också att byn Rödeby verkar vara splittrad. En del tar de trakasserande unglymlarna i försvar, alltså de stöder mobbarna. Och det verkar ju helt klart att både polis och sociala myndigheter varit anmärkningsvärt slappa och passiva.

Ett av samhällets främsta, primära uppgifter är ju att trygga medborgarna liv och egendom, skydda dem mot ligister och olika slags angrepp. Så att vi medborgare inte behöver ta till våld i självförsvar, vilket denne stackars man tvangs att göra med olyckligt resultat. (Och som väl kommer att leda till att mannen hamnar i fängelse, medan angriparna på sin höjd får lite förmaningar – alltför sent.)

Här verkar det, av vad som hittills framkommit, helt uppenbart att samhället inte klarat sin uppgift. Men tydligen inte heller gängkillarnas familjer och närstående. Den som mobbar andra ska inte försvaras utan tas i upptuktelse. Det hela visar på ett samhällsklimat som helt spårat ur.

Samtidigt läser jag att en förskolerektor i Lesjöfors förbjudit att barnen ritar änglar till julen. Tomtar skulle vara bättre! Vilken missriktad beskäftighet! Förbudet, som hon inte vågar skriva i ord, bara uttala muntligt, ska vara föranlett av att skolavslutningar inte ska innehålla religiösa inslag.
Vilket obegåvat trams! Änglar förekommer inom flera religioner, så det är inget som är exklusivt för kristna. Däremot kan man ju notera att tomten är ett slags hednisk kvarleva, som gjorts mera romantisk i sena tider, främst då av handlarna. Men skulle det vara bättre med hedniska inslag (anti-religiösa) än med religiösa? Änglar symboliserar faktiskt något gott, helt frånsett eventuell religiös stämpel. Och tomte är inte något odelat positivt, tomte = tönt, tomtar på loftet etcetera.

Vi behöver fler änglar.
Och det finns alltför många tomtar bland olika slags tjänstemän och andra som missuppfattat detta med samhällets yttersta ansvar.

02 oktober 2007

Bojkotta OS i Kina, för Burmas skull.

Odemokratiska regimer kan vi bojkotta.

Enskilda personer ska inte trakasseras eller tystas för sina åsikter. Åsiktsfrihet är viktigt i en demokrati.
När det gäller regimer som inte är demokratiska måste vi dock ha andra principer. Givetvis är det bra om man i första hand kan argumentera och resonera med diktaturer. Om de låter sig diskuteras med, och om de låter sig påverkas. Tyvärr är så ofta inte fallet, speciellt eftersom de ju har maktmedel för att själva förtrycka sina innevånare på alla sätt. Ibland bryr de sig knappast heller om hur omvärlden ser på dem. Några exempel på det är Nord-Korea och Burma. Båda har regimer som på olika sätt anser sig kommunistiska eller socialistiska, men som framför allt är länder där regimen hänsynslöst roffar åt sig för att leva i lyxliv medan folket svälter.

I Burma har militären styrt i sådär fyrtiofem år, utan minsta hänsyn till folkviljan. I det val som hölls för ett antal år sedan så fick juntans parti ytterst få röster. Men då valde generalerna att helt bortse från valresultatet.

I dagarna har en bred folklig resning i form av fredliga demonstrationer slagits ner med våld och mängder av dödsoffer, osäkert hur många. Ett tecken på regimens desperation är att de t.o.m grep och fängslade (och högst sannolikt även torterade och dödade) mängder av munkar. Detta i ett land där munkarna har en mycket hög status och anses som heliga.

Nu är det tydligen tyst på gatorna i Rangoon och andra burmesiska städer. Folk är rädda, men under ytan jäser det.

Alltså. Gör som Desmond Tutu förslagit; bojkotta OS i Kina för Burmas skull. Idrott är ju politik och pengar. Kina vill ha OS som en PR-seger för sin regim. Då är det fullt OK att pressa Kina att utöva sitt inflytande på diktatorerna i Burma. De är ju stora vapenkunder till dem, och en viktig handelspartner.
Folket i Burma lever i armod. Diktaturen måste bort, den har funnits alltför länge. Jag ser inget fel i att genom ett bojkotthot (och genomförd bojkott om så behövs!) sätta press på såväl Kina som Burma.
Tvärtom!

27 september 2007

Röd tröja fredag, som stöd för kampen i Burma!

I morgon fredag kan du ge ditt symboliska stöd för kampen för demokrati i Burma genom att bära röd tröja.

Yrkesförbud för oliktänkande?

Sverigedemokraterna står för en unken, främlingsfientlig och bakåtsträvande, odemokratisk politik. Tyvärr tycks den vinna allt större anslutning. Det är ett faktum som borde innebära att alla goda krafter debatterar och belyser det demokratiskt felaktiga i sds politik. I mångt och mycket bygger ju sverigedemokraterna på okunskap och en rädsla för det nya och för demokrati.

En socialdemokratisk riksdagskvinna har nu tagit sig före att föreslå att dessa felaktiga åsikter skall innebära att en förespråkare i hennes kommun nu skall bojkottas i sin yrkesutövning. Hon ska ha försökt få bort en hänvisning till dennes dansställe på kommunens hemsida. Likaså har hon ringt och försökt få folk att bojkotta personen.

Det är ju helt galet! Demokrati bygger på samtal och tanke- och yttrandefrihet, inte på bojkott av politiskt oliktänkande! Att de facto förespråka yrkesförbud mot oliktänkande, det är rent odemokratiska metoder. Yttrandefrihet gäller även oliktänkande! Den som försvarar demokrati med odemokratiska medel korrumperar och befläckar demokratin.

Odemokratiska rörelser skall bekämpas med argument och upplysning, inte med politiska bojkotter!

Vad rätt du tänkt, Carina Hägg (s), fast det blev så helt fel.

25 september 2007

Denne märklige Persson.

Jag har aldrig gillat Göran Persson. Så var det sagt. Men det är ingen tvekan om att han är en intelligent person. Jag har då och då känt en motvillig beundran för hans talekonst. Likafullt är han en gåta.
Hur kan en så intelligent person bete sig både så buffligt och med en så uppenbart självdestruktiv girighet? Som om han inte det minsta bryr sig om vilket intryck han gör.
Han propagerar under decennier för sin gråsossepräglade socialdemokrati, ibland med stänk av något som kunde tolkas som förnyelse, ibland med utpräglad dogmatisk socialistisk framtoning. Men alltid ändå med en verbal betoning på solidaritet (vad nu det ska betyda).

Så avgick han. Allt tal om socialdemokrati försvann över en natt. Det var som om en mask revs av. Av honom själv. Han levde helt in i sin roll som godsherre. Skaffade sig ett mycket välavlönat extraknäck som “konsult” i PR-branschen för ett minst av allt socialistiskt färgat företag. Vilket scenbyte!
Nyligen höll han ett föredrag om härskartekniker (arvode enl media: 100.000 kr), där han förspråkade hånleenden och nonchalans som framgångsrika tekniker. Därmed förstärker han ytterligare sin image av bufflighet och hänsynslöshet.

Småsnål, det har det alltid sagts om honom. Men nu slår det ut i full blom. Utan att blinka så anser han sig ha rätt att behålla sin fallskärm på 121.000 kr i månaden trots att han (i likhet med sina ex-ministerkollegor) ska räkna av sina inkomster från fallskärmen. Han anser inte sin inkomst vara inkomst! Vilket givetvis är brännvinsadvokatyr av sämsta slag.

Har inte karln någon hut i kroppen?
Vill han verkligen bli ihågkommen som en girig och principlös buffel?

20 september 2007

Rättvis orättvisa?

Alliansregeringen verkar känna en närmast ofattbar njutning av att presentera plågsamma nya pålagor eller smärtsamma nedskärningar och ändringar i välfärden. De (smärre) positiva inslagen drunknar bland allt det negativa, och det negativa framförs med en dåres envishet och brist på psykologisk insikt och med samma allt ihåligare motivering.
Jag behöver knappast dra en lång rad exempel, här bara en reflektion av ett av de senaste förslagen; om hur sjukförsäkringsersättningen ytterligare försämras.

Redan tidigare har jag noterat, med viss behärskad förvåning, att de nedskärningar som tidigare genomförts trots allt inte orsakat större och kraftfullare protester. Orsaken gissade jag var att hittills har nedskärningarna främst drabbat de som redan ligger, de som inte har en fast förankring på arbetsmarknaden genom arbetslöshet, tillfälliga jobb och långtidssjukdom. Eftersom en mycket stor andel av de med hyfsat stadiga jobb och goda inkomster samtidigt skyddats av avtalsförsäkringar som gett dem en bra bit över den vanliga sjukpengen, om de drabbas av sjukdom.
En konsekvens av detta förhållande var förstås att klyftorna mellan de som har (jobb) och de som inte har ökat.

När nu finansminister Anders Borg och regeringen vill lagstifta bort det skydd som avtalsförsäkringar kan ge, så kan det ses som ett aningen perverst utslag av rättvisetänkande. Skyddet som finns i avtalsförsäkringar skall avräknas så att den totala ersättningen vid sjukdom inte skall överstiga 75% av (den reducerade) inkomsten. Möjligen bortsett då från den politiska eliten och likställda.
Att förslaget bryter mot avtalsfriheten på arbetsmarknaden är ganska självklart, men det kan väl regeringen krångla sig förbi?

För visst är det väl rättvist om eländet omfattas inte bara av de sämst ställda utan även av bredare grupper innefattande en hittills tämligen välmående medelklass! Eller?

05 september 2007

Hedervärd avgång.

Försvarsminister Mikael Odenberg (m) avgår. Något oväntat, trots att det var bekant att han och den unge finansministern inte var på samma linje om försvarskostnaderna.
Den utgång man kunde förväntat sig var att det antingen skulle bli en kompromiss nära Odenbergs linje, eller att denne snällt skulle godta direktiven från högre ort och ge avkall på sin uppfattning.

Dock, det visar sig att Mikael Odenberg står för sin uppfattning och därför inte kan ta ansvar för en försvarspolitik som först anger kostnaderna. Och sedan – inte anger vad som ska göras för pengarna – utan låtsas att det kan göras en anpassning till uppställda mål trots kraftigt lägre anslag.

Häromdagen redovisades att lilla Finland har ett många gånger starkare försvar än Sverige, med möjlighet att i en kris ställa upp många fler soldater, och detta till en mycket lägre kostnad. Men det visar inte att man kan leka med planer hur som helst, omställningar måste ske gradvis, för att inte ställa oss utan försvar. Och ska vi inte ha ett försvar så ska ansvariga (!) politiker tala om det för oss medborgare. Hittills har det mest varit dimridåer kring detta. Vi har lurats tro att vi har ett bra försvar trots radikalt lägre anslag samtidigt med ett allt större engagemang i vår omvärld i form av FN-uppdrag etc. På senare tid har också mer än antytts att en stor del av den svenska försvarbudgeten varit ett förtäckt stöd till den svenska försvarsindustrin
(sysselsättningsstöd). Om det kan man tycka vad man vill, men det bör vara klart för alla att så är/varit fallet. Liksom att en omställning innebär konsekvenser av många slag.

Jag sympatiserar med Odenbergs uppfattning att saker och ting ska tas i rätt ordning. Att först måste man precisera vad man vill med försvaret, vad ska försvaras? Blir det något kvar i Sverige om tusentals militärer skickar på FN-uppdrag? Sedan ska man anslå medel till det man vill uppnå. Likaså sympatiserar jag med att han inte dagtingar med sitt samvete.
Det behövs fler politiker som inte böjer som rön för vinden när högre nivåer ryter till. Vi behöver rakryggade politiker som talar öppet om vad olika beslut innebär!

04 september 2007

Bra och mindre bra ur nyhetsfloden.

Hör nu att medellönen nu, för en man, ligger på drygt 27.000 i månaden. Men någon tusenlapp lägre för kvinnor.
Hoppsan, där ser man vad man halkat efter. Inte undra på att det är svårt att få pengarna att räcka när fantasilöner verkar vara normen. Och man själv är så väldigt långt därunder. För utgifter och priser ligger mera på medellönenivå.

Jan Björklund, han som ska bli ny fp-ledare, vill stoppa ålderssegregeringen. Det var en bra nyhet från något oväntat håll. Kanske är det ett utspel tillkommet på initiativ av partisekreteraren Erik Ullenhag? Hursom helst, bra är det. Folk i 50-55-årsåldern är inte förbrukade. Tvärtom, då har de flesta tillägnat sig erfarenheter av stor betydelse för sin omgivning. Som yngre inte har.

Vårdnadsbidraget. En belastat ord, men varför inte? Valfrihet och valmöjligheter är ju bra, för människorna. Synd bara att det tycks bli valfritt också för kommunerna att införa det. Därigenom torde de flesta sosse-kommuner att inte införa det – och därmed neka sina invånare den valmöjligheten.

26 augusti 2007

Susanna - hopp för idrotten!

Visst är det trevligt att se hur svenskar når framgångar i olika sportsammanhang. Eller över huvud taget när det nås bra resultat i härliga, renhåriga tävlingar.
Men det är några saker som alltmer skymmer det idrottsliga och gör det till en blandad upplevelse med dagens idrottande, speciellt då på toppnivå.
Det ena är all denna doping. Fusk av olika slag.
Det andra är att pengarna är kung. Att äran har allt mindre betydelse, att det är pengar, prispengar, bonusar och sponsorspengar som räknas. Ishockey- och fotbollsspelare som har mångmiljoninkomster. Inkomsterna på fantasinivå för toppidrottare av att vara reklampelare. Och doping etc kommer väl av kampen om pengarna.

Läser nu i alla fall en liten artikel som ger ett visst hopp om att det ännu verkar finnas idrottare som inte sätter den egna plånboken främst. Häcklöperskan Susanna Kallur, hon skänker sina sponsorspengar till fattiga barns skolgång om hon uppnår de mål hon sätter. Ju fler mål hon når, ju fler afrikanska barn får gå i skolan.

Jag är väl gammaldags, men jag erkänner att det känns bra att det ännu finns de som inte sätter egennyttan främst.

05 augusti 2007

Terroristerna låts segra?

Bengt Westerberg, idag RK-ordf, sa några tänkvärda ord i radion idag(5 aug) apropå hur alltfler tummar på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Bland annat såväl Sverige som USA.
Misstanke om framtida terrorhandlingar används för att neka folk att få komma till Sverige, flyktingar och andra. Detta utan att ange sakskäl för detta, SÄPO kan dölja sina skäl. Allt är sker i det fördolda utan rättssäkerhet eller offentlighet.

Detta menade Bengt Westerberg var att låta terroristerna vinna. De segrar om demokratin tummar på rättssäkerheten. Demokrati kan inte värnas genom odemokratiska metoder. Då har demokratins motståndare vunnit.

Ett skarpt uttalande, av den förre fp-ledaren. Jag saknar liknande uttalanden av dagens aktiva toppolitiker. Det är bara hårda tag. Vart tog demokratins innersta väsen vägen?

04 juli 2007

Onödigt sjuka?

Härom dagen rapporterades en utredning om att med högre sjukersättning så blev sjukfrånvaron längre. Och kostnaderna högre både för samhället och för diverse försäkringsbolag.
Två reflexioner om detta.

Först. Det blev, till stor del motiverat, ett stort motstånd och opposition när såväl denna som förra regeringen (s) skar i välfärdssystemen, t ex betr sjukersättningen. Dock, egentligen var det både bättre och sämre än som uppmärksammats i debatten. Bättre på så sätt att väldigt många, speciellt då de med bra jobb med goda anställningsvillkor, inte alls drabbats. De fick sina 90%. (OK, efter diverse strul, men ändå.)
Men sämre, eftersom de som verkligen drabbas, det är de med sämre inkomster och sämre anställningsvillkor, eller som är utan jobb när de blir sjuka. Dvs, de som hade det sämst, drabbas kraftigast av båda regeringarnas politik.

För det andra. Varför utgår kommentarer om att sjukfrånvaro är detsamma som fusk? Speciellt då om det gäller lång sjukdom. Nog kan det förekomma, men inte är det regel. Jag kan tänka mig att den längre sjukfrånvaron faktiskt beror på att man behöver lite längre konvalesens än den lägre ersättningen indirekt tillåter. Att låg sjukpeng tvingar en del människor tillbaka till jobbet innan de är helt återställda. Vilket kan innebära att de då inte har full arbetskapacitet, eller t.o.m blir sjuka igen.

Eller är det så att folk med dålig ekonomi av någon orsak har bättre hälsa och tillfrisknar snabbare än de med med bättre ekonomi och goda sjukersättningsförmåner? (OBS ironi.)

09 juni 2007

Krypandet för diktaturens Kina

Kina president är på Sverigebesök. Kommunist-Kinas. Det demokratiska Kina (Taiwan) pratas det inte om, det är mer eller mindre satt i karantän.
Visst, kommunist-Kina är en ekonomisk stormakt numera, mycket pga den billiga arbetskraften.
Arbetmiljön är också dålig. Mänskliga rättigheter finns knappast. Men pengar luktar inte, menar tydligen många.

Det känns märkligt att Sverige ska krypa för och fjäska för denne representant för världens största kommuniststat. Kommunism är diktatur. Det var inte så länge sedan de blodiga dödsskjutnigarna på Den Himmelska fridens torg (makabert namn i detta sammanhang).
Nu invänder någon att dagens regim i Kina inte precis styr enligt kommunismens regelbok med hårt styrt planekonomi. I stället är det en kapitalistisk ekonomi.
Må så vara, men den (mycket råa och primitiva) kapitalism som Kinas ledare tillämpar, den innebär inte att det är demokrati! Tvärtom kan man tycka att den mix av diktatur, kommunistisk retorik och rå kapitalism är en sällsynt dålig mix. Den förenar de värsta sidorna av båda sidorna. I vart fall är resultatet att klyftorna mellan fattiga och rika växer i Kina. Det välstånd som skapas är koncentrerat till vissa regioner och en ny överklass. Yttrandefrihet finns inte, kritiker bestraffas och jagas. Kina är ett land som inte precis är varsamt med användande av dödsstraffet, tvärtom.

Jakten på nya marknader verkar ha gjort att regeringar och företag i väst, inkl Sverige, tiger om diktaturen och Kinas ständiga och grova brott mot mänskliga rättigheter. Jag menar att det är skamligt. Att sälja sin själ för pengar.

Nu kan man förstås hoppas att på sikt inte kommunismen kan bestå ens i Kina. Ju fler som får smak på kapitalismens goda, desto bättre. Och de kommer att kräva demokratisering.
Men, ska man tro på att Kinas ledare är så pragmatiska så borde demokratiförkämparna i Kina få stöd av den demokratiska världen. Säga att visst, vi handlar med er, men vi vill se tydliga steg i demokratisk riktning. Inte bara att en överklass blir så rik att den kan köpa både mobiler och bilar.

Kina behöver en Jeltsin!

06 juni 2007

Svart 6 juni.

6 juni - Svart nationaldag.

Det började med en tryckande värme som förtog all lust att gå iväg och på något sätt fira nationaldagen. Och hur firar man den, egentligen?

Efter några timmar kom så meddelandet: Povel Ramel är död. Inte helt oväntat, men ändå en chock. Många har redan berättat om sin chock och sina minnen.
Själv tycker jag att det är omöjligt. Han var för stor! En del av den svenska folksjälen, utan att vara på minsta sätt inskränkt nationalistisk. Tvärtom. Men en genial ordvrängare och musikant. Som var både rolig och bitande ironisk utan att vara elak. Visst, han var ett geni.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Minnena är så överväldigande.

Men nog är det konstigt att vi får meddelandet just den 6 juni. Nationaldagen.
Dock, han avled redan igår kväll.

23 maj 2007

Pengar eller skilsmässa.

En forskare vid Umeå Universitet har kommit fram till att det är fara för äktenskapet vid arbetslöshet, om man är – man. Vid mannens långtidsarbetslöshet så begär kvinnan ofta skilsmässa.
Men om kvinnan är arbetslös, då är det en annan sak. Att mannen har god ekonomi är alltså mycket viktigt för många kvinnor. Men kvinnans ekonomi har ingen betydelse för om mannen håller fast vid äktenskapet eller inte.
Det låter som en gammal fördom, att kvinnor gifter sig för pengar. Men nu har forskare bekräftat fördomen. I denna jämställda tid. Vad ska man tro?

22 maj 2007

Hoppas att jag har fel !

Allt fler partidistrikt inom fp rapporteras nu stödja Jan Björklund som ny partiledare. Jag är skeptisk till honom. Samtidigt så minns jag att när Bengt Westerberg skulle väljas så hade han en kameral högerframtoning, som gjorde mig betänksam. Skrev t.o.m ett brev till Lars Lejonborg om dessa tvivel, och det visade sig att han delade dem. Westerberg blev den bäste och klarast socialliberale fp-ledaren sedan Bertil Ohlin. Så fel man kan ha.
Nu påminns jag om detta i ett nyhetsbrev från Olle Wästberg (fd statssekr hos Ann Wibble mm). Han var också emot Bengt W den gången, liksom Peter Örn (en gång en utpräglad socialliberal partisekreterare), och Olle Wästberg menar att Jan Björklund kan överraska i positiv riktning när han får framträda i helfigur.
Jag hoppas verkligen att jag har fel och att Olle Wästberg har rätt. Dock tror jag att en postiv överraskning skulle underlättas om Björklunds omgivning, dvs vice partiledare med flera, redan från början består av goda socialliberaler. Som exempelvis Cecila Malmström och Birgitta Ohlsson. Med Erik Ullenhag kvar som partisekreterare. Och med Staffan Werme (kommunalråd i Örebro) inom räckhåll.

16 maj 2007

Skattemedel till lagbrott

Så var det detta att ett antal kvinnor i en kvinnojour frikänts trots att de skyddat en kvinna som helt emot lagen tagit barnen från umgänget från dess far, under många år dessutom. Domstolen ansåg att kvinnojouren inte är en offentlig verksamhet och därför inte behöver fråga folk om deras motiv etc för att få jourens hjälp. Någon vilja att kolla upp den andra partens åsikt fanns inte, lika lite som de kollat upp vem som enligt lagen hade rätt till barnen.
Nå, all rim och reson är väl ändå att inte så helt lita på en parts utsagor i denna typ av frågor. Här tummas friskt på sanningen.
Dessutom, kvinnojourerna arbetar oftast med skattemedel, även om de inte formellt är offentliga inrättningar. Att skattemedel ska gå till verksamheter som bedriver lagtrots och begår lagbrott, det är väl ändå helt orimligt!

Att skydda utsatta kvinnor från misshandel är en helt annan sak än att ta lagen i egna händer. Mot lagen.

11 maj 2007

Fredagen den 11 maj.

Vår lille son blir idag 1 år och 8 månader. Hör att studenter i Sverige (men studien gjordes visst i Lund) dricker för mycket. Alldeles för många som dricker för mycket. 85 % av tjejerna och 72 % av killarna är i riskzonen, dvs konsumerar för mycket för ofta. Helt osannolika siffror, men har man sagt det i radion så...
Är det därför som det också uppges att en mängd ungdomar exponerar sina sexuella aktiviteter på internet. “Vi var berusade”, säger de som “ursäkt”.
Betr gruvstrejken så uppmärksammas nu alltmer att gruvarbetarnas grundlön ligger högre än många akademikers lön. Med tillägg blir skillnaden ännu större. Men alla jämför sig ju med de som har det bättre. T ex med ministrar, eller direktörer. Och direktörerna jämför sig med USA-direktörer. Samtidigt ser vi att inflationen tar fart igen. Kejdereaktion.
Som ett nytt bevis på att “Sverige-är-bäst” kan man se att försvarsministern (m) anser att svenska splitterbomber inte är farliga för civila. Det gör dem unika... Därmed går han emot den överenskommelse som gjorts, framdriven av Birgitta Ohlsson (fp) , om att Sverige ska motarbeta användningen av splitterbomber. Dubbelmoral, modell (m).
Dubbelmoral, modell Göran Persson, är ingen nytt. Men nu gäller det hans nya knäck som konsult, som han lagt upp så att han ska kunna ha lön både som konsult och statsrådspension utan avdrag på den senare. Dubbel ersättning alltså. Men mer än halverat anseende, ifall han skulle ha något kvar.

09 maj 2007

Gruvstrejken slut, men...

Så slutade den olagliga gruvstrejken på onsdag em. Det var bra det. För vilda strejker är olagliga. Så är det faktiskt.
Sedan kan man i och för sig ha olika åsikter om det finns något skäl till dem som man kan känna sympati för.
Jag känner ingen sympati för denna vilda strejk. Däremot så har jag förståelse för den frustration som många kan känna när höjdarna i samhället, inbegripet dirketörerna i de större bolagen (och en och annan politiker) skor sig utan tanke på samhällsansvar eller solidaritet. Men det försvarar inte en vild strejk.
Oavsett om nu denna strejk ger något påtagligt resultat för de strejkande, vilket är tveksamt, så gav det fel signal till de lågavlönade, vilket gruvarbetarna inte är. Arbetarna visade inte heller solidaritet.

08 maj 2007

Som man sår får man skörda.

Gruvstrejken är de giriga direktörernas fel.

Gruvarbetarna i Kiruna är sannerligen inte lågavlönade. När de nu strejkar vilt, trots avtal, är det inte för att de precis svälter.
Nej, anledningen är att LKAB går väldigt bra just nu, pga av världskonjunkturen och malmpriserna. Faktorer som ofta svänger rejält såväl upp som ned. Men gruvarbetarna vill vara med och få en större del av kakan, och hänvisar till direktörernas kraftiga och oblyga lönelyft.
De giriga direktörerna har därmed bäddat för dessa bekymmer. Sår man vind får man skörda storm.

Och inte lär ett extra lyft för gruvarbetarna gynna jämställdheten och de traditionellt lågavlönade kvinnojobben. Några fyra tusen extra i månaden lär de aldrig få se, i stället ökar klyftan mellan mansjobb och kvinnojobb.

PR-Persson

Så gick Göran Persson över till en moderat PR-byrå för att få ihop pengar till sin herrgård. I och för sig begripligt, eftersom han vill leva godsherreliv.
Dock, ytterst pinsamt för socialdemokratin, att allt fler av deras fd toppolitiker så lätt byter sida. Det är en stor belastning för dem, sänker trovärdigheten. Tyvärr ökar det även politikerföraktet i allmänhet. Att ledande politiker som hoppar av blir PR-män och lobbyister för verksamheter som de tidigare haft att sköta som politiker, många upplever det som jäv. Naturligtvis är det just Perssons kontakter som politiker som PR-byrån vill utnyttja.
Frågan är om det verkligen ger dem den PR de vill ha.
Viktigare är det principiellt tveksamma när denna typ av avhopp, sidbyten sker. Att Carl Bildt gratulerar Persson till dennes nya knäck får ses som ganska så grym ironi...

05 maj 2007

Vill m höja bensinskatten?

Nu signalerar Anders Borg, finansminister (m) att bensinskatten kan höjas pga klimathotet. Visst är utsläppen från bensin farliga för miljön. Men skall därför vanligt folks nyttjande av bilen stoppas?
Borg tror mycket mera på ekonomiska styrmedel (höjda skatter) är på stimulanser och ändrade attityder.
Det är möjligt att han har rätt. Men blir det därför rättvist - eller effektivt? Höjda skatter på bensin innebär att de som har en god inkomst (eller mer) kan fortsätta köra sina bensinslukande bilar. Eller som riksdagsledamöter och ministrar, åka taxi på skattepengar. Eller, som Stockholmare nyttja väl utbyggd och subventionerad kollektivtrafik.
För oss andra, som inte bor i Stockholm och som har låga eller normala inkomster innebär det våldsamma ingrepp i vår vardag. Vi måste ställa, eller sälja, den helt nödvändiga bilen. Vi tar oss inte till jobbet och fritiden utarmas eftersom det blir alltför kostsamt att skjutsa barn eller oss själva till olika aktiviteter, till sport- eller kultur.

Bensinen är redan alltför dyr för oss. Därför vore det bättre att ytterligare pressa bilfabrikanterna till att ta fram bensinsnålare bilar, att se till att motorstyrkan drogs ner (= sänker bensinförbrukningen), att ta fram mera av alternativa drivmedel. Och att de övergångsvis subventioneras.

Den nuvarande inriktningen är ju att skatta oss till döds för att minska energiförbrukningen. Att göra alternativ energi billigare, relativt sett, genom att beskatta olja och el. Men vad hjälper det den som inte har pengar nog? Den som har höga inkomster får en valfrihet, men vi andra vi får frysa och hålla oss hemma.

Är det en inriktning som räddar miljön, som skapar nya jobb och utveckling? Jag har svårt att tro att en eländigare tillvaro för vanligt folk "räddar miljön".
Nej, en sund sparsamhet, som inte framtvingas in absurdum genom skatter, kombinerad med teknikutveckling, det måste vara mera positivt på både kort och lång sikt.

02 maj 2007

1:a maj här och där

Första maj i år verkar trots allt inte ha varit mycket mera upphetsande än vanligt, trots att sossarna nu befinner sig i opposition. OK, visst försökte en och annan talare krydda sina tal lite mer än vanligt, det bjuder väl rollen som oppositionsparti. Men nog är det märkligt att ett parti som vill komma tillbaka till makten har så lite av offensivt tänkande framåt. I och för sig lär Mona Sahlin ha talat lite om behovet av omprövning och förnyelse, men det verkade tämligen blekt och tafatt. Det vanligaste inslaget i s-talarna retorik var kraven på återställare. En och annan sådan kan jag ha viss förståelse för, men inte är det mycket att bygga framtiden på att ständigt blicka bakåt. Speciellt om viljan att lära av gamla misstag inte är överväldigande.

Däremot kan man nog vara glad över att svensk politik, trots regeringsskifte och stundtals hårda ord, ändå håller sig till en verbal kamp. I Turkiet är det stora massdemonstrationer inför presidentvalet.
Och i Filippinerna t ex hålls val nu i maj. Där är det hårdare tag. Alltför hårda tag. Den nyblivne boxningsvärldsmästaren Manny Pacquiao, som kandiderar till kongressen, har blivit mordhotad och flera borgmästare har blivit ihjälskjutna. Det är förenat med livsfara att vara politiker där. Trots det är det vanligt att både idrottsstjärnor och populära skådespelare även försöker sig på en politisk karriär.

25 april 2007

Sahlin avväpnar Björklund?

Hör att Mona Sahlin vill ändra sossarnas skolpolitik. Bort med flummet, sluta att gnälla om tidigare betyg och säga ok till ordning och reda och kunskap. Lärlingsutbildning är OK. Ja, hon signalerar till och med att det är dumt att säga nej till friskolor. Det är insyn och kontroll som är det viktiga, inte hur skolor drivs. Låter som fp under Bengt Westerberg.

Får Mona Sahlin med sig sitt parti, så avväpnar hon Jan Björklund (fp). Idag har han ju inget annat än skolpolitiken att komma med. I stort densamma som nu Sahlin verkar vilja acceptera. Det kan öppna för en återgång till det samförstånd kring skolpolitiken som en gång rådde mellan sossar och liberaler. Om än det verkar länge sedan nu.

Nu är knappast Jan Björklund den som vill samarbeta med sossarna. Hittills har han dock inte visat intresse för andra frågor...

Det positiva, förutom för skolan, är att en omsvängning hos sossarna i detta, är att det kan framtvinga en omorientering även hos fp i socialliberal riktning. Det finns ju ingen anledning för fp att ändra skolpolitik (annat än framtoningen av den), men när en paradgren försvinner som konfliktområde, då är dels inte Jan Björklund på hemmaplan längre. Dels måste fp bredda sig, ta upp och betona det sociala området bättre. Liksom återgå till försvaret för den enskildes integritet, för en liberalare invandringspolitik etc, vilket ju vacklat betänkligt under batongliberalernas tid.

Då kan inte fp agera som stödparti för moderaterna längre. Däremot återfår fp sitt existensberättigande. Något som många gamla sympatisörer känt tveksamhet inför under senare år.

23 april 2007

Leijonborg ut - och sedan?

Så ska han gå då, Lars Leijonborg, redan vid höstens landsmöte. “Redan” skriver jag eftersom det verkade som att en del ville göra fallet mjukare genom att låta honom sitta ett år till.

Beskedet gör att det faller en tung sten från mitt bröst. Partiets inriktning sedan några år har gjort mig mycket bedrövad, och till slut har jag känt att jag inte kan stödja dess politik. OK, fortfarande är det det mest socialliberala. Men det räcker inte i den omgivning som finns. Centerns utveckling,t ex, har inte varit tillräckligt tydlig.

När Jan Björklund utmanade honom för några år sedan, så försvarade jag Lars ivrigt. Han föreföll då vara en garant för att socialliberalismen skulle förbli folkpartiets ideologi. Och Jan Björklunds framtoning var för mörkblå, som moderat light och en av batongliberalerna. Utvecklingen visar att jag hade fel betr Leijonborg som socialliberalismens försvarare, men rätt betr Björklund. Det kanske var så att Lars gick åt höger för att blidka Jans anhängare.

Det som gör mig bekymrad nu är att Jan Björklund återigen av många förs fram som kandidat till partiledarposten. Visserligen har Jan som skolpolitiker uppenbara förtjänster, i sak. Däremot för han ofta fram sina förslag som om han vore en moderat “lag-och-ordning”-förespråkare. Ingen vet med säkerhet hur han skulle profilera fp som ledare. Kanske kan en ny partistyrelse med kraftig socialliberal inriktning balansera och se till att han inte gick till överdrifter? I vart fall om dessutom de vice partiledarna blir tunga socialliberaler.

Bättre vore dock om Cecilia Malmström valdes. För den breda allmänheten är hon inte så känd, annat än som Marit Paulsens parhäst i EU-parlamentet. Och numera som Europaminister. Men med tre år till nästa val så borde det kunna avhjälpas. Det viktiga är att hon är den som visat mest av socialliberal profil av tänkbara kandidater. Så t ex tror jag mig veta att hon t ex inte var förtjust vare sig i fps ståndpunkt betr övergångsreglerna eller i den överdrivna buggningshysterin.

Folkpartiets framtid beror således inte bara på Leijonborgs avgång utan på vem som blir hans efterträdare. Och dennes närmaste omgivning.

För både Leijonborg själv och utbildningspolitiken så vore det däremot bra om han sitter kvar som utbildningsminister.

22 april 2007

Är delad VAB katastrofen för fp?

Jag kan förstå dem som tar sig för pannan när "fp föreslår" att vård av sjukt barn ska delas 50-50 mellan makarna. OK, jämställdhet är viktigt, men någon gräns för klåfingriga beslut, som lägger sig i hur folk ordnar sin vardag, måste finnas.

Förslaget är dumt, och visar bara att förslagsställarna lever för långt från människors vardag, eller helt snöat in på jämställdhet in absurdum.

Men förslaget är inte taget av fp, så med ett minimun av förnuft så blir det avvisat. Och faller i glömska...

20 april 2007

Från tjuvarna i toppen till stackarna på botten.

Skrev tidigare om Jan Guillous “Tjuvarnas marknad” (se nedan). Strax efter den så läste jag “Svinalängorna” av Susanna Alakoski. Vilka kontraster! Tjuvarnas marknad handlar ju om de firade samhällstoppar som visar sig vara simpla gangsters, och ändå i stort sett klarar sig undan straff även om de ertappas. På nytt aktuellt genom den senaste insiderskandalen med inblandade från Nordea och Cevian.

Svinalängorna däremot handlar om de som mer eller mindre oförskyllt hamnat på samhällets botten. Här exemplifierade som invandrare, företrädesvis från Finland, låginkomsttagare och ofta alkoholiserade. Det ses ur barnets synvinkel. Börjar i grått, men på något sätt ändå idylliskt, om än mycket luggslitet. Gradvis förvärras det hela, flickans föräldrar och grannar sjunker allt djupare in i alkoholism. Mot slutet är det ett riktigt inferno, och man (dvs jag, som lyckligtvis sluppit att växa upp bland alkoholister, om än det var fattigt) undrar hur barnen över huvud taget orkar överleva. Ja, t.o.m känna kärlek till sina trasiga föräldrar.
Livet är märkligt. Och kontrasterna är skarpa mellan de som anses som samhällets toppar och de som lever på samhällets botten.

Fps riksmöte

Det är kanske inte så kul om media fokuserar på ett parti precis när det diskuterar partiledarfrågan. Så det troliga kanske är att Leijonborg trots allt får sitta kvar ett år till, trots de stora betänkligheterna emot honom. Lite av "lam anka" blir han nog ändå. Frågan om vem som ska efterträda känns sannerligen inte löst.

Så bedömer jag stämningen inför helgens riksmöte i Örebro, där några hundra "ledande folkpartister", mest kommunalpolitiskt verksamma, samlas för gemensam uppbyggelse. Men med en med rätta ifrågasatt partiledare är det frågan om det blir någon större kick för de närvarande.

Och landsmötet i september kan bli en nervös tillställning.

15 april 2007

Fp-ledare?

Det spekuleras alltmer om när Leijonborg ska avgå. Han vill inte själv, men det vill många andra.
Själv tycker jag verkligen att han ska ta chansen att gå nu vid landsmötet i höst. Han har gjort sitt som partiledare. En del bra, men på senare tid har det varit övervikt åt det dåliga, dvs han har lett fp bort från socialliberalismen. Vart fp har gått är mera otydligt.
Däremot kan han stanna som utbildningsminister.
Det som är bekymret är efterträdarfrågan. Några av de som ofta nämns kan jag svårligen tänka mig, de skulle leda än mera bort på fel väg. Jan Björklund eller Johan Pehrsson är inga socialliberaler precis. Inget fel på lag och ordning, men det kan bli FÖR mycket. Batongliberalism är inget för mig. Knappast för andra liberala människor heller.
Jag kan tänka mig Cecilia Malmström, om hon pallar för jobbet. Nyamko Sabuni ger ett lite blandat intryck ideologiskt, och hon verkar hon nog alltför intellektuell för att attrahera större väljarskaror. Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson kanske är aningen för unga än, annars förefaller de vara goda och stridbara socialliberaler, som nog kunde återföra fp till den rätta vägen. Om de fick chansen för de batongliberaler och andra spridda odefinierade grupper av opportunistiskt slag som idag tagit alltför stort utrymme.
Men den enda som folk känner till utom Leijonborg är väl Jan Björklund, så det blir en lång och tuff uppgift för en ny ledare att göra sig känd. Och uppskattad.

Varför rösta efter samvetet?

I LibNet, det fria alternativ som uppstod när fp stängde sitt debattforum på internet, har diskuterats fråga om samvetsröstning. Däri har en skibent uttryckt tvivel om det riktiga att tillåta röstning efter samvete och åsikt. Detta med hänvisning till att det förekommer ett antal åsikter som han anser felaktiva, ex-vis om alkoholpolitik mm.

Först: principen om samvetsröstning ser jag som en fundamental liberal princip för hur riksdagsledamöter får (och ska) uppträda. Likvärdigt med fria och allmänna val för oss andra. Och i princip inte avhängig av vilka åsikter de har och om vi gillar dem eller inte.

För det andra: vanliga riksdagsledamöter ingår inte i regeringen. Det gör bara ministrarna. För riksdagsledamöter är frågan om de ska vara röstboskap eller om de ska stå för de idéer och principer, vilka de gått till val på. OBS, idag har vi personval, om än alltför svagt markerat pga partiernas vilja att ha just lydiga nickedockor.

För det tredje: De exempel, som de socialliberala ledamöterna Barbro och Birgitta gav är frågor där möjligen vissa delar av fp-gruppen kan ha en lite konservativ syn, vilken dock är betydligt större i de andra allianspartierna! Men man kan omöjligen påstå att dessa två kvinnor skulle vara socialkonservativa! Tvärtom!
De står för goda radikala (social-)liberala värden såsom respekten för den enskilde, frihet, omsorg, bistånd och religionsfrihet etc.

För det fjärde: Om ett parti svängt i sin uppfattning, t.o.m. vacklar betr sin tidigare idéologi så har rimligen dess enskilda medlemmar och företrädare full rätt att kämpa för sin uppfattning så länge de orkar, även om partiet svängt, utan att de ska tvingas ut.

För det femte: Att riksdagsgruppen inte skulle återspegla sina väljares värderingar i de nämnda frågorna verkar vara ett något våghalsigt uttalande. Det brukar dock vara så att ledande politiker (kanske ska vi räkna riksdagsledamöter dit) som mera radikala än sina väljare. På gott och ont. Det kan man tycka vad man vill om, men enl min mening ska inte någon tvingas att rösta emot sin absoluta övertygelse eller sitt samvete i någon för denne viktig fråga. (Och det finns ju mängder av mindre frågor och sådant som inte är speciellt ideologskt tydligt.)
Sedan får väljarna fälla sin dom i sinom tid. Även det på gott och ont.
Och det förefaller rimligt att ideologiskt medvetna politiker försöker gå före opinionen. Det ser jag som radikalt liberalt.
Att bara sätta upp fingret i luften och se vartåt det blåser känns mera konservativt och opportunistiskt. Inte liberalt.

13 april 2007

Ska samvete och ideologi styra, eller ska riksdagsledamöter vara röstboskap.

De socialliberala riksdagsledamöterna Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson (fp!) har givetvis rätt när de i det liberala veckomagasinet NU nr 15/07 kräver att det ska tillåtas fri röstning i frågor av samvetskaraktär. Det är så självklart att det inte borde behövt påpekas och krävas. Att det ändå måste sägas visar hur illa det är ställt. Det visar att det finns en överkänslighet i Alliansledningen. Det visar att liberalismen sitter trångt, liksom självfallet hur illa samvetena plågas hos de som fortfarande håller sig med sådana.

Ett av mina första minnen av politik var när jag som ung pojke i När-Var-Hurs årskrönikor över riksdagsarbetet kunde läsa hur länets fp-riksdagsman, Gottfr. Fröderberg från Arbrå, i ett flertal frågor gått emot partilinjen. Då kände jag att han var en sann liberal!

Om man vill påstå att fp fortfarande är ett liberalt parti (en del påstår att det finns vissa fragment av socialliberalism kvar också, vilket dock i så fall är just bara fragment) så borde samvetsröstning vara ett självklart ställningstagande. Annars är ju risken uppenbar att högerkantringen blir fullständig. För ett liberalt parti är det en överlevnadsfråga - och samvetsfråga – att inte lägga sig platt för högerpolitik, vare sig den är socialkonservativ eller s.k. nyliberal, oavsett partibeteckning. Och inte ens i ett regeringssamarbete!

Sjukt om intyg

Än en gång, ett sjukt regeringsförslag. Denna gång om krav på läkarintyg från första dagen.
Vilken anstormning det kommer att bli hos vårdcentralerna. En överlastad sjukvård kommer att kapsejsa pga pappersarbete.

Ett grundkrav borde förstås vara att intyget/besöket betalas av arbetsgivaren.

F.ö. är det lätt att tänka sig vilka möjligheter till godtycke och trakasserier detta öppnar upp för.

05 april 2007

Regeringsförslag utan trumpetstötar

Det var stort PR-pådrag när regeringen offentliggjorde sina förslag om förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. De tänkte att det skulle ge plus i opinionen kantänka. Trots inte bara skönhetsfläckar i förslagen, utan stora revor främst betr fastighetsskatten (t ex retroaktiv höjning av reavinst och ingen sänkning för bortåt hälften av villaägarna).

Det var däremot påfallande tyst när de i onsdags la förslag om ny skatt på trafikförsäkringen. En skatt, som dels innebär en ny princip, dels drabbar normalbilisten med sådär sjuhundra mera i försäkringskostnad om år. På topp av allt annat alltså.

Tanken är att trafikskador ska drabba bilförsäkringen. Men i konsekvensen borde då rökare betala via någon obligatorisk rökarförsäkring för de skador rökningen åsamkar. Likaså bör de som dricker sprit obligatoriskt betala en försäkring för de skador alkoholen medför för samhället.

Det är intressanta perspektiv som öppnar sig. Och gigantiska obligatoriska försäkringsavgifter för ditten och datten. Om man drar ut konsekvenserna.
Frågan är bara vad som skulle motivera de skatter vi också betalar.

04 april 2007

Fastighetsskatten byter namn. Och alt förslag av mig.

Så ska Alliansregeringen infria ytterligare ett vallöfte, det om fastighetsskatten. I vanlig ordning blir det tydligen inte riktigt som det var tänkt eller uppfattats i valrörelsen.
Av de uppgifter som hittills kommit ut verkar det bästa vara att en reell sänkning sker för de som bor i hyresrätt. Att de rika gynnas är en naturnödvändighet, i vart fall för de rika som skaffat sig dyra och flotta hus med högt taxeringsvärde. De har självfallet haft hög fastighetsskatt. Tar man bort en skatt så gynnas de som tidigare betalt den. (Betr förmögenhetsskatten så betalades den dock inte av de riktigt rika, utan mest av en medelklass, som lyckats amortera av sina huslån.)

Det som verkar märkligt är att vanligt folk åter kommer sämst ut. Vanligt folk med enkla kåkar, och låga eller normala inkomster. De ska i st för fastighetsskatt drabbas av en kommunal avgift upp till 4.500 kr . Kommer någon kommun att ta ut mindre? Det innebär ungefär vad de flesta, utanför de överhettade stortstadsområdena, betalar idag. Att sätta ett “tak” på att avgiften inte ska överstiga 1 % av taxeringsvärdet visar att det blir en oförändrad skatt för många, om än med nytt namn. Fastighetsskatten är ju idag 1 % av taxeringsvärdet. Ska alla få en sänkt kostnad borde taket ha satts vid säg 0,6 % av taxeringsvärdet.

Som förslaget redovisats hittills så är det bara ett nytt namn på den gamla skatten för väldigt många människor med normala hus utanför storstäderna. Plus att de ska betala en reavinstskatt på 30 % i st f idag 20 %. En faktisk försämring alltså. I princip är det vettigare att betala en reavinstsskatt när man säljer, och alltså får in pengar, än att betala för ett innehav. Men den höjningen var våldsamt stor.
En del kantigheter med det gamla systemet där taxeringsvärdena för hus i attraktiva lägen plötsligt stigit bara för att grannarna sålt sina hus med stor vinst, det försvinner nu, tack och lov.
Men en oformlighet som kvarstår, förutom att förslaget gynnar välbeställda i storstäderna, är att det innebär att skattebyråkratin för att åsätta villor taxeringsvärden måste behållas.

Detta är ju ett kostnadskrävande bevis för att skatten de facto inte avskaffas, bara byter namn.

Jag har tidigare förespråkat ett avskaffande av fastighetsskatten. Inte att den skulle döpas om. Nu uppstår en "hädisk" tanke. Behåll skatten, men sänk den till 0,5 % av taxeringsvärdet, och undanta de första 400.000 av värdet från beskattning! Då skulle folk i vanliga villor slippa skatten eller i vart fall få den kraftigt sänkt. Medan de med verkligt dyra hus (som bara folk med höga inkomster och förmögenheter har råd med) visserligen också får sänkt fastighetsskatt, men de får ändå betala en del för sitt lyxboende. Och höj reavinstskatten till omkring 25 %, inte till 30 %.

27 mars 2007

Guillou, en ny Strindberg?

Är det någon som inte läst Agust Strindbergs Röda rummet? Den svidande vidräkningen med den tidens ekomomiska överklass, fifflare och byråkrater. Samtidigt skriven med en dräpande humor.
Av någon anledning kom jag att tänka på Strindberg och Röda rummet flera gånger när jag i dagarna läste Jan Guillous Tjuvarnas marknad. (På bokrea, trots att den kom ut “nyss”.)
Guillou skriver där, ytterst nödtorftig maskerat, om de senaste årent finansiella skandaler, främst om hur Skandia plundrades av giriga direktörer. Och han kryddar det med interiörer som visar hur långt ifrån vanlig moral denna nya “överklass” lever och tänker. Ja, beskrivningen av hur roffardirektörernas ätteläggar lever får mig att kvälja eftersom det är dessa som i stor utsträckning omskrivs i tabloidpressens kändisreportage.
Guillou har ju tjänat stora pengar på sina Hamiltonböcker, men har ändå onekligen gjort sig mest känd och respekterad som en granskare av makten och dess profitörer. Det ska han ha all heder av. Jag tror faktiskt att Guillou hade ganska roligt när han skrev denna bok, men att han också drevs av sitt rätts-och rättvisepatos.
Nej, inte är Jan Guillou en ny Strindberg. Men det får ändå ses som beröm när jag får Strindberg i tankarna vid läsningen av Tjuvarnas marknad. Vår tids Röda rummet får vi vänta på. Flera har dock försökt. Det är gott nog, ger hopp om framtiden, att inte samhällskritiken dött.

Tänkvärt.

Hörde imorse ett citat av Winston Churchill, som jag tycker är tänkvärt. En mening som borde vara ledstjärna för även dagens politiker.
Någon hade ifrågasatt om man inte kunde spara in på kulturen för att få pengar till försvaret. Churchills svar: Vad ska vi då försvara?
Ett citat att minnas.

Femtioåringen

För ett par dagar sedan firade EU femtio år. Nåja, firandet var väl tämligen avslaget, inte minst i Sverige där det enligt uppgift endast hölls ett seminarium (!) på födelsedagen. Dessutom kan man ju diskutera när EU föddes, men Romfördraget för femtio år sedan är väl så gott som något. Trots att Kol- och Stålunionen var dess föregångare och att det officiella namnet på europasamarbetet skiftat från tid till annan.
I Sverige så är det fortfarande opportunt att, så fort EU kommer på tal, uttrycka negativitet och dra fram ett antal brister. OK, visst har EU brister. Det man ändå bör komma ihåg är det grundläggande syftet och målet: fred mellan Europas stater. Fred, frihet och demokrati. Där har samarbetet lyckats. Spåren från andra världskriget förskräckte och tidigt insåg man att en god väg för fred var handel. Att handla, göra affärer, det är ju faktiskt bättre än att kriga.
Därför är det bra att antalet stater i EU succesivt ökat. Även om man kan ha invändningar och farhågor vid utvidgningar så är det ändå bra ju fler det blir, eftersom medlemsskap endast beviljas demokratiska stater, som respekterar mänskliga rättigheter och som är villiga att samarbeta. Att det finns en kö av stater som vill leva upp till det kan ju inte vara fel.

25 mars 2007

Exit (?) Persson

Börjar det inte bli för mycket av Persson nu? Jag har svårt att tänka mig att Göran Persson är speciellt lycklig över de reaktioner som TV-dokumentären om honom väckt. Hans (och Fichtelius?) avsikt var givetvis att resa ett äreminne över epoken Göran Persson (HSB). Detta nödtorftigt dolt av dokumentärformatet.
OK, jag har faktiskt inte sett programmen, men reaktionerna tyder på att det hela är en katastof, ur flera aspekter.
Uppenbarligen avslöjas att GP är en man helt utan visioner, utan ideologi. Det som styr honom är makten, egot. Nu är det i och för sig ingen nyhet, men det tänkta äreminnet förstärker och fördjupar de även tidigare uppenbara bristerna i hans personlighet.

GP kan vara en lysande talare, men ofta har jag efteråt undrat vad det var han sa. Ett bländande skal kring floskler och tomhet.
Nu avslöjar han sig själv som en grining gubbe, så självupptagen att han alltid ser omgivningens reaktioner som bevis på lojalitet eller mera ofta som illojalitet emot honom. Saken, iden är oviktig, PERSSON är det viktiga. Han har en fallenhet att endast och allenast se brister hos andra, inte bjälken i sitt eget öga. T.o.m. hans närmaste medarbetare och partivänner tycks tröttna på honom nu.

Och nu får han 700.000 i bidrag för att på några månader (absurt, sa Torgny Lindgren, GP borde ägna resten av sitt liv till detta) skriva sina memoarer. På något sätt kan det finnas en motivering att bidra till att en framträdande politiker får skriva om sina år i maktens centrum.
Men med tanke på TV-dokumentärens innehåll, så blir jag ytterst tveksam. Det blir nog inte nutidshistoria, utan mera av elakt förtal av andra, som Persson kommer med. Plus försök att putsa upp sin självtagna helgongloria.

16 mars 2007

och Nuder kommer inte att återställa A-kassan.

Det sossarna, med all rätt, mest angrep Alliansen för i senaste valrörelsen - och därefter - har varit sänkningen och övriga försämringar av A-kassan. Men nu visar det sig att en av de tyngsta sossarna, Per Nuder, säger att sossarna inte kommer med någon återställare om de vinner nästa val.
Så mycket var det alltså värt.
I sak hade de rätt, men det var tydligen bara valfläsk. Inte ökar denna omsvängning respekten för politiker precis.

LO för kärnkraft

Så kom det då framkrypande, att LO är positivt till utbyggd kärnkraft. Det brukar betyda att s-partiet svänger också. LO inser att vi behöver el-energi, och att idag är elen både knapp och dyr.
För jobbens del behövs kärnkraft. Och för att kunna ha värme inomhus på vintern.
Självklart måste säkerheten höjas. Men elen behövs.

11 mars 2007

Hushållsnära tjänster - vi väntar på halva reapriset

Enligt SIFO vill bara en liten del (13%)av svenskarna köpa "hushållsnära tjänster" med ett skatteavdrag på 50%. Jag har faktiskt inte funderat på hur stor efterfrågan skulle bli. Dock blir jag kanske inte helt överraskad. För visserligen är det en reform i rätt riktning, men för vanliga inkomsttagare är det även i fortsättningen alltför dyrt.
Det är ungefär som med rea. Visst låter det bra med 50% rabatt, men när utgångspriset ändå är för högt har man inte råd. Det är först när det blir halva reapriset som det är något som plånboken orkar med.
Eventuellt.
Sverige har blivit för dyrt för vanliga inkomsttagare, och speciellt då för den tredjedel av oss som inte ens har vanliga inkomster.

07 mars 2007

Tandförslag utan bett

Så ska tandvårdskostnaderna sänkas. Igen. Hittills har det i slutändan bara betytt högre kostnader för både den enskilde och via skatten.
OK, en check på 300 vartannat år är alltid något, täcker kanske hälften av en undersökning... Men en lagning eller något annat, av "normalstorlek", det kostar fortfarande så mycket att många avstår.

"Rabatterna" på åtgärder över 15.000 då? Tja, nog är det en ribba som är satt utifrån föreställningen att vanligt folk har löner på riksdagsmannanivå.

Min reflektion är att det grundläggande problemet är den höga totala kostnadsnivån. En nivå som är svår att kompensera bara med tillskott av skattemedel. Det borde det tittas på ordentligt. Är det för höga löner? Är det för höga lokalkostnader eller för dyr utrustning? Dyr byråkrati? Eller vad är det?

Det finns faktiskt länder där tänder kostar mindre att laga, utan statliga subventioner. Och där det inte kostar skjortan att putsa tandsten heller. Utan att därför tandläkarna är underbetalda.

28 februari 2007

Teflon-Carl?

Det börjar bli trist med alla dessa dumheter som Carl Bildt begått. OK, alla är kanske inte formellt fel, men desto fler är moraliskt betänkliga. Man behöver inte vara emot aktieägande för det. En utrikesminister ska helt enkelt inte syssla med tveksamheter. Inte heller lobba för krig.
Det är möjligt att Bildt trots allt får sitta kvar, hans ställning hos moderaterna är nog alltför stark. Är en teflonpolitiker. Men det gör inte saken bättre.

07 februari 2007

Den svenska modellen, muren mot "de andra".

Svenskar med utländsk bakgrund, s.k. invandrare, har jobb i mindre utsträckning än "gamla svenskar". De får inte jobb. Men ingen erkänner att de diskrimineras...

Då uppmanas de att starta eget, att bli egna företagare. I stor utsträckning blir de det också. Inte bara i pizzabranchen.

Så läser jag att invandrarföretagare tjänar mycket mindre än inhemska dito. Kunderna går nämligen bara till en invandrarföretagare om det är billigare där. Och det är det ofta, de tar ut lägre ersättning för sitt jobb.

Men så får facket, den svenska modellens bevarare, nys på att där borde de ingripa och begära kollektivavtal. Inte för att där alltid finns någon anställd. Men för principens skull. Och tänk om det går så bra för denne företagsamme invandrare att han måste anställa någon, då bara måste ju facket vara berett. För att bevara den svenska modellen!
Kosta vad det kosta vill i stridsåtgärder!

Men det finns fler som bevarar den svenska modellen. Det svenska utbildningsväsendet. Vi har läst hur absurt svårt det är för utbildade lärare som inte fötts i Sverige att få jobb i Luleås skolor. Inte ens den som gått ut med högsta betyg duger, andra går före, bara de är gediget "svenska".
Utländska examina, nej de duger inte. Först ska de "anpassas" in absurdum, folk ska i princip läsa om sina utbildningar en gång till. Så tolkas antagningsreglerna. Även här med resultatet att invandraren stängs ute från svensk arbetsmarknad.

Det gäller ju att bevara den svenska modellen. Svenska fackliga regler och svensk utbildning är självfallet helt överlägset allt annat i denna värld! (OBS. ironi!)

Så byggs murar upp kring den svenska självgodheten, med täcknamnet Den Svenska Modellen. Och hundratusentals invandrare ställs utanför.