Hur hitta rätt i politiken?

Jag är tämligen blaserad och ointressant av dagens "debatt" inför valen i september. Eller rättare sagt, det är svårt att veta vad partierna står, bakom sina rätt enfaldiga slogans. Jag söker något som de inte vill (?) visa.  Därför känns det tämligen ointressant med valdebatten.

Ideologierna är ju inte döda. Problemet är att de inte har den hemvist i partierna som de tidigare hade. Jag behöver inte här och nu exemplifiera detta, det har jag gjort i mängder av tidigare blogginlägg.
Ett annat problem är hur både kommentatorer och partier själva definierar sig. I den mån sådan analys förekommer är den antingen efter hur partierna söker makt, makten i sig.. Eller så är den efter en (oftast odefinierad) vänster-högerskala.
Klart är dock att vänster-högerskalan i allt väsentligt idag handlar om ekonomisk politik, ekonomiska frågor.
(Inom parentes så vill jag påpeka att vänster från början var detsamma som liberal och höger dess motsats konservativ.)
Vill man ha mera klarhet i frågor som man anser viktiga utöver de ekonomiska så får man lägga in andra dimensioner. Dimensioner som till en del ligger i hur ideologierna tidigare placerade sig, men som man idag inte känner igen i riksdagspartierna i en höger-vänsteranalys.

Jag konstaterar då t ex att när jag gör de tester i dagens media så hamnar jag på ett för mig mycket överraskade resultat. Det beror ofta nog på hur frågorna valts ut, hur de viktas, och vilka svarsalternativ som man ges. Och givetvis på vilka frågor som inte finns med i dessa tester. Jag kan också konstatera att de opinionsundersökningar som jag själv råkat ut för har samma brister som SVT:s och pressens tester.

I och med miljöpartiets inträde på scenen för några decennier sedan så blev det svårt att placera in partier på höger-vänsterskalan. Mp självt ansåg sig vara "neutralt" i den dimensionen, men var och uppfattades också mer eller mindre till "vänster". Men det visade inte riktigt helheten. Idag kan vi också se att mp, trots att det räknas in i en röd-grön allians, ibland har åsikter som även enl den ekonomiska skalan inte är vänster i betydelsens socialistisk.

Inte minst under de senaste decenniet finns en annan aspekt, som många ser viktig, men som inte ryms inom höger-vänster schemat. En dimension som kan kallas auktoritär/kontroll versus frihet.
En länk där man kan testa sig själv och se var partier återfinns utifrån en modell som omfattar både den ekonomiska höger-vänsterskalan och kontroll-frihetsskalan finns här.

Ett par personer som intelligent diskuterar utifrån denna analys och dagens svenska partier är "Opassande" och Christian Engström, den senare intill nyss eu-parlamentariker för piratpartiet. Läs gärna dem. Och se själv var dagens partier hamnar i den sådan mera komplicerad och rättvisande analys.

Jag vill tillägga att givetvis kan fler dimensioner lägga in i en analys av detta slag. Men ju mera man lägger in, ju mera komplicerat blir bilden... och  det viktiga, som jag ser det, är att man har med de dimensioner som man själv anser mest intressanta,. och kan se var partierna hamnar utifrån detta.  Dvs att man själv gör en viktning av frågorna utifrån egna preferenser.
Om man när man gör tester (enklare enl media, el opinionsundersökningar) eller mera vetenskapligt analyserande dels  inte är medveten om hur de görs och dels inte inser VAD de mäter, då kan man hamna väldigt snett.
Men inser man detta kan det bli en aha-upplevelse både för en själv (kanske) och än mera var man själv står i förhållande till partierna. Där inte bara plånboksfrågor utan även demokratifrågor får spela in.  Och visst är det intressant att se att Feministiskt intiativ hamnar inte bara väldigt långt till vänster utan också mycket högt upp när det gäller kontroll/autoritetstro....   Medan det gamla jämställdhetspartiet fp ligger mera till höger och (bara) aningen lägre i sin auktoritetstro än F!.

Sen kan det också vara intressant att gå vidare och kolla in inte bara var de svenska partierna placerar sig utan även hur en del kända internationella politiker hamnar.  Jag kan avslöja att väldigt många återfinns inom den övre högra kvartilen...

Liberal analys och Wikileaks.

Att vara liberal är att vara kluven. Jag tror att det var förre fp-ledaren Gunnar Helén som sa det. Eller så citerade han en annan, tidigare liberal.

Det är ett citat som ofta ironiseras och skämtas kring. Och dessutom felciteras. Så såg jag nyligen att det sas att en folkpartist är kluven. Det stämde möjligen på den allt avlägsnare tid då det var självklart att folkpartister var liberala. Ja, till och med socialliberala. "Frihet i gemenskap", sa just Gunnar Helén. En utmärkt och koncentrerad beskrivning av den socialt ansvarskännande liberalism som utmärkte folkpartiet fram till senaste sekelskiftet ungefär.

De som skämtar om citatet är de som ser allt i svart eller vitt. De befinner sig ofta i politikens ytterkanter. Men idag också i folkpartiet, tyvärr.

Jag saknar den grundliga liberala analysen av dagens samhällsproblem. Viljan och förmågan att se en sak från olika håll, att väga och pröva för och emot, att analysera förutsättningslöst. Att inte först ta ställning, ofta starkt känslomässigt, och sedan söka argument för bara det man beslutat sig för.

Dessa tankar slår mig när jag läser några av bloggarvärldens främsta. Två kvinnor som inte beskriver sig som liberaler (och än mindre som folkpartister), men som i hög grad är analyserande och eftertänksamma, grundliga och de facto ytterst medkännande liberala i sin syn på människor och samhälle. Jag tänker på Emma/Opassande och FarmorGun. De har precis tyckt till om Wikileaks, Julian Assange och Bradley Manning.

Det finns ingen som helst tvekan om var de två står betr behovet av fri information, rättssäkerhet och demokrati. Liksom om det principiellt viktiga arbete som Wikileaks (och dess efterföljare) utför. Men att de inte låter detta skymma sikten för andra viktiga aspekter. Att de ser komplikationer, att inte allt är svart eller vitt. Att man bör (och kan) analysera innan man tar ställning. Och - att man faktiskt kan känna starkt och hett för viktiga frågor, även om man grundar sina ställningstaganden på grundliga studier av fakta och omständigheter.

Heders till Emma och Farmor Gun!

Politiska bloggare ompositionerar sig

Kollade just Politometerns topplistor för "mest inflytande" för olika partier. För den som undrar ligger jag på "Övrig" och har så legat allt sedan jag lät registrera mig. På den listan har jag oftast legat bland de fem-sju högsta. På den totala lista, alla "partier" pendlar jag mellan ca plats 50 och 90, beroende både på andras och egen aktivitet.
Nu ser jag inte topplistorna som speciellt intressanta i sig, men självfallet ser jag gärna att min blogg blir läst.

Dagens observation är dock en annan. Och den tycks bero på att det tillkommit ett nytt "parti". Nej, jag menar verkligen inte sd. Men jag har redan tidigare observerat att några av de främsta på "övriga"-listan försvunnit, och förstod att de gått till "L", dvs liberaldemokraterna.
Men det stannar inte med det. Ser nu också att den mest läste bloggaren alla kategorier HAX numera anser sig vara liberaldemokrat! Från att ha varit piratpartist.

Följdaktligen är det numera den "ständiga tvåan" totalt, dvs Emma Opassande, som toppar piratpartiets bloggarliga. Även de kända tidigare pp:arna Oscar Swartz och Calle Rehbinder går numera under beteckningen (L).

Erik Hultin, tidigare (c) är numera (L). I övrigt återfinns (givetvis) flera f.d. folkpartister på (L)-listan nu. Exempelvis Amanda Brihed, Per Pettersson, Jan Rejdnell och Jens Odsvall.

Det är tydligt att det skett en ompositionering från olika håll, främst från pp, fp och "övriga" till (L)iberaldemokraterna bland de politiska bloggarna.

Dessutom är det nog inte någon vildare gissning när jag förmodar att fler av de bloggare som är missnöjda med dagens riksdagspartier så småningom kommer att byta beteckning i politometerns listor.

Folkbildande bloggande?

En av de absolut främsta politiska bloggarna, Emma på Opassande, ifrågasätter de politiska bloggarna. I viss mån är hennes undring nog en efter-valet-trötthet, men har också en principiell dimension. Vad är bloggarna bra för? Tillför de något?

Tja, säg det. Vad de stora elefanterna tycker och tänker (?), det får vi veta genom traditionella media. Där är det proffstyckare som kommenterar. Andra fick/får trängas på insändarsidor.

Bloggandet är (nog ännu) mest en ventil för det som inte får plats i andra media. En del kanske ogenomtänkt, en del så genomtänkt att det därför inte platsar i gammelmedia. Sammantaget är/var det dock mycket stimulerande att läsa och delta i. Men, det var ytterst sällan någon debatt eller åsikt fick genomslag i traditionella media. Så är det fortfarande. Eftersom de flesta människor inte följer politiska bloggar, som egentligen skulle kallas något i stil med bloggar för samhällsfrågor.

Det som hänt är att i strävan att bli läst, det vill ju alla, så utvecklades en kultur med länkande och korslänkande, som verkar helt absurd. På samma sätt som pressen förflackas med jagandet efter upplagesiffror för att få bättre annonsintäkter, så förflackas bloggosfären genom strävan efter att komma högt på länk- och besökstabeller. (I uppriktighetens namn måste jag dock säga att trots sin popularitet så har just Emma/Opassande inte fallit i denna förflackningens fälla.)

Så kom då valrörelsen smygande. Som ni kanske sett hade jag vissa känslor av obehag under valrörelsen. Jag erfor att det “normala” bloggandet alltmer övergick till megafonande. Som oberoende, ej partiansluten bloggare, så märkte jag att de partimärkta bloggarna i stor utsträckning dels inte kommenterade hos mig som tidigare, dels diskuterade i hög grad andra frågor. De frågor som deras partier ville ha ut. So boring…

Mitt eget bloggande började i skarven mellan utfasningen av mitt partiengagemang och att jag blev oberoende samhällsdebattör. Jag kände snabbt att det inte kändes meningsfullt med skarpt partipolitiska inlägg, utan ville mera granska olika problem, givetvis inte minst inom områden där jag ansåg/anser att mitt tidigare parti gått fel. Men till en början var det nog inte många som läste dessa inlägg. FRA-frågan blev, som för många andra, vändningen. Men även sedan intresset för den sjunkit (i de bredare lagren) så fanns ett resonerande inslag i mycket av det politiska bloggandet.

Bloggaren Klara "hatar" megafonbloggar och vill att bloggande borde vara folkbildande. Det är ett fint ord med positiv klang. Folkbildning i den gamla meningen, som till stor del inföll innan även den sektorn blev statsbidragsberoende, det var ju att gemensamt söka sig fram till kunskaper, till bildning, att vidga sitt vetande. Och så vill(e) jag gärna se bloggandet också.

Jag kan bara hoppas att det mera resonerande, sökande bloggandet återkommer nu efter valet. Det som i bästa mening kan vara folkbildande. Och som kan tillföra något.

En högst passande motivering för att rösta på piratpartiet.

Jag hade inte tänkt skriva något idag. Men efter en liten rundkoll så tränger så många ämnen på att jag måste lufta en del tankar här.
Så t ex vill jag att så många som möjligt läser Emma/opassandes bloggtext där hon motiverar varför hon röstar som hon gör.
Jag citerar ett stycke.
"Jag röstar på Piratpartiet och det gör jag för att människor som inte begår några brott ska inte behöva bli behandlade som brottslingar. I dag misstänker vi allt och alla — vi uppfostras att tro att våra medmänniskor inte går att lita på och att vi därför måste beslå folket med begränsningar.
Rädslan för vad fusk kostar samhället kostar ironisk nog långt mer än själva fusket, både i reda pengar och utveckling. Vi förutsätter plötsligt att ingen har rent mjöl i påsen samtidigt som vi säger att om man har rent mjöl behöver man inte oroa sig… en av vår tids största farligheter och som göder ex. rasism och utanförskap.
Att rösta är den enda gången man faktiskt är med och bestämmer själv, på riktigt. Att rösta är praktiskt taget en manifestation av din integritet: Du får rösta på vem du vill, utan tvång att redovisa för andra vilka du valt eller varför.
Det är själva grundtanken. I år har vi dock fått se vissa av de här självklarheterna tunnas ur. Vi röstar inte på ett parti längre, vi röstar på ett av två block. Blocken har dessutom valmanifest som ligger väldigt nära varandra."

Bra rutet!

Men jag vill tipsa om ännu en som skriver varför hon röstar och kandiderar som hon gör; Viktoria Westberg kandidat till fullmäktige i Uppsala. Det gäller att inte gripas av panik pga otrevliga opinionssiffror.

Och så finns det fortfarande människor som tror att piratpartiet är till för tjuvar och snåla fildelare! De som verkligen tror det måste vara mycket lata eller så försedda med de största skygglappar som finns. Eller så bryr de sig inte om demokratins fortlevnad.

Antipiraternas Ipred göder jurister, inte artister

Redan för länge sedan (nov 2008 och därikring) skrev jag om hur det finns lagar som "ger" pengar till artister genom den moderniserade kassettskatten. Dvs, vi alla som köper kopieringsmedia betalar en skatt som avses gå till artister för att kompensera ett tänkt bortfall av inkomster för dem. I vilken mån dessa av oss inlevererade skattepengar når målet, det kan diskuteras. Detta eftersom pengarna går till en av dessa "upphovsrättsorganisationer", Copyswede, och skall därifrån fördelas vidare. En fingranskning ger vid handen att det förfaller som om mycket stannar någonstans på vägen. Läs gärna de givna länkarna, inkl kommentarer. Observera att kassettskatten avsåg att "kompensera" för laglig kopiering t ex från radio etc. Men att den i modern tappning även lägger skatt på media som vi använder när vi hanterar datorer, ex-vis genom att lagra våra privata digitala bilder, eller göra säkerhetskopieringar av program och filer. Detta kallas även privatkopieringsersättning...

Opassande Emma gjorde igår en påminnande kommentar kring detta problem. Påminnande, men framför allt en koll av dagsläget, där hon visar att idag är det juristerna som tjänar på den lag, Ipred, som upphovsrättsmaffian fick riksdagen att godkänna. Ipred var ju tänkt (? - eller i vart fall var det den officiella motiveringen) att ge upphovsmännen bättre ersättning genom att göra fildelning olaglig.

Vad har då hänt? Jo, såhär skriver Emma:
"RIAA har de senaste tre åren betalat sina advokater 60 miljoner dollar, vilka drivit in 1,3 miljoner dollar i sin tur."
Alltså, advokater kostar, och det anser tydligen upphovsrättslobbyn är OK. Men artisterna får småsmulor.
Vidare pekar hon på hur t ex filmindustrin kostar på mångmiljonbelopp på advokater för att kunna sno verkliga upphovsmän/kvinnor på ersättningar.

Slutsats. Upphovsrättsindustrin, där alltså filmbolag, multinationella skivbolag, men även förment artistskyddande organisationer ingår, dess intresse är rent egoistiskt - inte att se till att verkliga upphovsmän får rejäla ersättninga. Däremot göder de sina egna organisationier och jurister med feta arvoden.

Värt att begrunda. Inte minst för den riksdag som drev igenom Ipred.

Det är olika saker som driver vårt intresse...

Den senaste tidens aktuella debatter har varit deprimerande. Inte minst tänker jag på de olika debatter som orsakats av sådana politiker som justitieminister (!) Beatrice Ask och fp:s (!) rättspolitiske (!) talesman Johan Pehrson. Mitt intryck är att deras agerande drivs av mycket destruktiva krafter, jag vet inte vilka. Men, hur ska man karaktärisera förslag och åtgärder som så klart syftar till att skada människor, genom skuldbeläggning, våldsamt överdriven kontroll, hot om straff och uthängning till och med av misstänkta (dvs de som ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats, inte bara genom att någon påstått något), ihärdiga förslag om hårda tag och integritetskränkningar på löpande band?

Jag är rädd att denna slags attityd uppmuntrar till pöbelartat beteende, detta som en skarp kontrast till rättssäkerhet och omdöme. Ett exempel på det är händelserna i Bjästa. Jag försvarar givetvis på intet sätt den dömde våldtäktsmannen (pojken). Men jag reagerar både på de som förtalat flickan och den undfallande vuxenreaktion som därigenom tvingat henne att byta skola och de tydligen lika grova reaktionerna till flickans försvar. Skuldfrågan är, såvitt jag kan se, helt klar. Flickan är ett brottsoffer, och pojken förövaren. Men det är domstolens sak att utdöma straff, inte självutnämnda lynchningsbenägna, som vill agera utan hänsyn till rättssäkerhet.

Självfallet bör både föräldrar, skola och omgivning reagera med förnuft och förstånd och till stöd för ett brottsoffer. Samtidigt måste vi känna oss säkra på att vi har polis som klarar av att utreda brott på ett rättvist och effektivt sätt. Likaså att domstolarna fungerar som de ska och att de har stöd av ett rimligt lagsystem.

Risken med fall som detta är att "hårda-tag"-politiker tar chansen att ytterligare öka kontrollen av oss alla, att ytterligare kränka vår integritet med detta som förevändning. Att fokus sätt på hämnd i stället för att återföra lagbrytaren till ett lagligt liv. Öga-för-öga, tand-för-tand är för mig en primitiv princip som oftast leder till än mera brott, s.k. blodshämnd, och i vilket fall som helst inte till minskad brottslighet, eftersom man inte försöker återanpassa brottslingen till ett normalt samhälleligt liv.

Jag noterar att Emma på Opassande resonerar engagerat men lugnt och med eftertanke kring dessa problem. Samtidigt blir jag förfärad, och undrar över de bakomliggande motiven, när en person som den nyliberale Dick Erixon, i Ask-Pehrsons efterföljd, ropar på hårdare straff och uppenbarligen inte ser så noga på bevis och faktiskt uppmuntrar pöbelfasoner. Jag ger inte länken till hans blogg, eftersom han inte har någon kommentarfunktion så man kan diskutera med honom. Den mail-debatt jag haft med honom bekräftar tyvärr i hög grad min slutsats att Bea Ask är en riktig mjukis jämfört med Erixon.
När ledande politiker och opinionsbildare som Erixon direkt eller indirekt agerar så att de stimulerar ett pöbelbeteende vid sidan om lagen, då lever vi i ett farligt samhälle!

Em sansad person som däremot verkar ha helt andra drivkrafter för sitt samhällsengagemang är Jan Rejdnell. Han skriver om de sämst ställda, de hemlösa, betonar att risken för många av oss kan vara stor i vissa lägen och att vi inte ska tro att vi i grunden är så olika de som är hemlösa. Jan vill självfallet inte framhäva sig själv, utan fokuser på ett anständigt och realistiskt beteende från oss alla och från samhällets sida. Rekommenderas till läsning. Samtidigt får det mig att reflektera över hur olika många ser på politik och samhälle. En del ser makt, karriär och en chans att "ge igen" för mer eller mindre imbillade oförrätter. Andra vill göra samhället bättre, och då inte minst för andra. Att ta socialt ansvar. Att se människan.
Det jag sett av Dick Erixons åsikter är närmast en parodi på begreppet nyliberal. Jan Rejdnells engagemang visar däremot vikten av prefixet "social" i ordet social-liberal. Att frihet förenas med socialt ansvar.
Oavsett vad människor kallar sig, är det senare en attityd som jag tror skulle göra världen bättre.

(Tillägg. Ser just nu att Isobel Hadley-Kamptz är inne på liknande tongångar i Expressen.)

Respekt för oss efter döden

Det sägs ha blivit vanligt att folk skriver minnesord, s.k. nekrologer, efter avlidna anhöriga och andra på internet. Jag har svårt att uppröras över det. Det kan ju ses som ett slags komplement till de minnesord som brukar införas, ibland som annonser, i dagspressen. Kanske kan också minnesord bli mera personliga på internet, ex-vis på en blogg.

Hur länge en text på internet nu finns tillgänglig. I princip kan den ju finnas där någonstans "för evigt". I praktiken finns dock begränsningar och komplikationer.

Emma/opassande tar upp ett tangerande ämne. Hur ser vi på om det vi skrivit, ex-vis på en blogg, förvanskas efter vår död? Hur är det med respekt och integritet, efter döden? Är det OK att någon tar över, köper, en blogg eller en hemsida, en domän, för att göra pengar på den, eller förvanska den på något sätt efter det att vi "stängt datorn" för alltid?

Det vi skriver på papper har faktiskt en lite bättre chans att finnas kvar lite längre än det vi skriver på internet. Om inte barn/släkt bränner allt förstås. Det finns mycket att grubbla över i denna sak. Det handlar än en gång om integritet.
Integritet - respekt även efter döden, tack.
K-märka domännamn? Tja, kanske det. Hur det nu ska gå till. Internet har ett kort minne. Det som skrivs här "finns" en lång tid (i bästa fall), men pga tekniken blir det allt svårare att rent praktiskt att hitta, google till trots. Och det som skrivs på en blogg är i de flesta fall glömt inom en vecka eller två.
Trots att det skrivs så mycket av stort intresse och värde och kan ha kvar sin aktualitet i åratal eller mer.
(Som ett kuriosa kan jag nämna att några (få) av de texter som publicerats på denna blogg för sådär ett år sedan fortfarande läses av en el flera olika personer mest varje dag. )

Jag känner då och då att jag avstår från att skriva om eller kommentera saker eftersom jag ser att andra gjort det, och gjort det mycket bra. Men att hitta det efter tid är inte alltid helt enkelt. Och vad händer med texter, vars författare avlidit? Stängs bloggen, självdör den också, tas den omhand av någon pietetsfull arvinge eller säljs den?

Är det dags att ta in några rader i sitt testamente om vad som ska hända med ens tankar etc på internet?
Går det ens?