Politiska dimensioner, inte något enkelt

Lennart Regebro gör ett intressant försök att grafiskt illustrera var de politiska partierna står utifrån mera än den gamla, förenklade höger-vänsterskalan. Såvitt jag förstår är Regebro aktiv i (L)iberaldemokraterna men har även stark sympati för piratpartiet i dess frågor. Det är en sympatisk tanke att göra en mera flerdimensionell bild av partierna, men ju fler dimensioner man lägger in, ju svårare blir det att göra den förståelig. "En komplisering av en generalisering." Nu måste jag tillstå att Regebros förklaringar och bruksanvisning är mera intressant än grafiken i sig. Jag gör därför några direkta kommentarer till hans text (och grafik). För att förstå mina kommentarer så bör ni först läsa Regebros blogginlägg - att referera det annat än mycket summariskt skulle göra detta inlägg alltför långt. Först måste dock förklaras att han utgår från att den "pragmatiska liberalismen", som han anser präglar (L)iberaldemokraterna, är det "rätta". Därför hamna den synen i centrum. Avvikelserna hamnar i grafens utkanter. Och de hamnar i sällskap som kan verka förvånande (eller närmast förolämpande) på en del som är trogna andra partier. De tre dimensioner som Regebro använder är 1) graden av maktdyrkan (auktoritetstroende), som ju inte bara finns i odemokratiska partier, 2) frihet(sfobi), dvs i vilken mån man hyllar eller negligerar medborgarens frihet, om det anses som ett (tvingande) behov eller något oväsentligt, 3) Fanatism, som han menar är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. Jag vill och kan inte (av utrymmesskäl) kommentera allt i hans genomgång. Här bara några tanketrådar som uppstått när jag läst texten. Ett problem är ju hur man definierar ideologierna. Det verkar som att Regebro, även om han inte avser det, definierar in ideologierna i befintliga partier. Det menar jag är galet eller i vart fall tveksamt, eftersom teori och praktik inte stämmer. Vilket också antyds i hans resonemang. Syftet är ju att få grepp om partiernas värderingar, inte vad ideologierna i sig innebär ? Men OK, båda sakerna är svåra att greppa och framför allt att bli överens om. Jag anser mig vara socialliberal, ett begrepp som dock tolkas mycket olika. Detta har lett till att jag ansett mig tvungen att lämna fp eftersom det, som parti, inte längre är socialliberalt! I Regebros skiss ligger dock socialliberalism och fp på nära nog samma plats... Han förklarar det med att det ännu finns många socialliberala medlemmar inom fp, trots att Björklunds frihetsfobi drar åt annat håll. Min invändning blir att de socialliberala medlemmarna inte ger något klart avtryck i fp´s praktiska politik, som i sig är mycket splittrad. Det är däremot nog riktigt att placera piratpartiet som ett fanatiskt parti. Där finns en uttalad ovilja att vidga sin "liberalism" i de egna frågorna till andra områden. Det är, enl mig och Regebro, ett "fel". En liberal kan inte vara fanatisk, ha skygglappar. Däremot kan han/hon vara ytterst principfast. Vilket inte är detsamma som fanatisk, menar jag. Och som kanske skulle vara intressant att diskutera. Att både m och s är maktdyrkande är ju helt klart, vilket i sig förklarar att de som partier har svårt att ha någon mera renodlad ideologi. Innehållet i politiken anpassar man till det som man tror ger partiet makt. Ideologiska partier försöker i stället bilda opinion för det de tror på. Och accepterar (oftast, men inte alltid), när de inte får en majoritet av väljarna med sig. V med sin kommunistiska historia har svårare för detta, däri låg nog en del av svårigheterna med den röd-gröna koalitionen, som följdaktligen sprack direkt efter valet. Jag menar också att flera dimensioner saknas i bilden. Men att tillföra den fler gör den än mer komplicerad, givetvis. I svensk politik är exempelvis ekonomi viktig, men den reduceras alltför ofta till att läggas in i ett höger-vänsterperspektiv. Likaså, synen på demokrati skiljer mer än man kan tro (jfr resonemanget om makt). Betr socialliberalismen så är den givetvis i grunden en frihetsideologi, liksom den klassiska liberalismen (som dock är mera sammansatt än en del "nyliberaler" verkar vilja inse), men där den förenas med social ansvarskänsla (frihet i gemenskap). Det gör att den inte förlorar sig i ngt slags frihetsfanatism, men samtidigt att det sociala ansvarstagandet grundar sig på respekt för individen och därför inte är detsamma som socialdemokratins (och socialismens) eller konservatismens kollektivistiska syn. Jag har svårt se att den dimensionen finns med i Regebros grafiska bild. (Dvs om han inte menar att det är "pragmatisk liberalism" som i (L), men samtidigt har han ju socialliberalismen mera åt frihetshållet och uppåt skattesänkarhållet än var han placerar (L)). En sak till. Regebro tar frågan om friskolor som ett exempel på att praktisk politik kan hamna lite hur som helst i olika länder (Sverige resp USA) och är svårt att placera in ideologiskt. I USA finns inga sossar, utan konservativa som gillar friskolor och därför hatar liberalerna där friskolor. Och i Sverige är (eller var) sossarna emot friskolor och liberalerna för. Men är det helt slumpartat? Det är möjligt att USA:s friskolor i någon mån finansieras genom "vouchers", men det är inte fullt ut som de svenska skattemedelsfinansierade. Jag är inte säker, men kan tro att de därmed i viss grad är förbehållna en välbärgad (övre) medelklass. I Sverige är friskolorna en entreprenadverksamhet finansierad av skattemedel i samma grad som de offentliga skolorna. Därmed liberalt enl svensk syn. En annan aspekt är ju att den i Sverige gällande blockgränsen mellan socialism och icke-socialistiska partier inte finns i USA. Egentlig socialism finns knappast på USA-kartan, där är partierna av tradition valapparater som kan innehålla både liberaler och konservativa även om de är mera renodlade idag än de var för några decennier sedan, och liberalerna oftast finns inom demokraterna och de konservativa (inkl de neo-conservativa/nyliberala) återfinns oftast hos republikanerna. Efter att den gamla skiljelinjen, den mellan de konservativa demokratimotståndarna och de demokratiförespråkande liberalerna och sossarna, klingat av så ersattes den av skiljelinjen mellan socialister och ickesocialister. Och så har gränsen gått allt sedan slutet av 1940-talet. Då har sossarna, som det makthavande partiet, setts och sett sig själva som de som via skolan skall göra folket socialistiskt, och då blir friskolor givetvis en gudibehaglig icke-socialistisk ståndpunkt för liberaler som konservativa. Jag tycker inte det kan kallas slumpmässigt. Däremot kan jag mena att blockgränser förhindrar det ideologiska tänkandet, i vart fall när de bibehålles längre än när den fråga som skapade gränsen är aktuell. Därför är det olyckligt med en alliansregering som bygger på en gammal, föga aktuell fråga. Det som förenar är - ideologiskt sett - bara motståndet till socialisering och planhushållning. Det finns ju de som utifrån detta till och med "kräver" att allianspartierna ska producera något slags "borgerlig" samhällssyn! De vill ha svart-vitt när den faktiska kartan är oerhört mångfärgad, präglad av mångfald. Eller i vart fall borde vara det. Anser jag som liberal.