Min text nyligen om fred och fredsminister, som också i en något kortad version varit införd i PT, har föranlett en del kommentarer.
Jag har bl a vänligen fått (mp-aren) Valentin Sevéus helt nyutkomna bok i ämnet "Världen behöver fredsministrar" översänd (som fil). Den innehåller i mycket ett antal initiativ i fredsfrågan, från mp i sig och från mp-medlemmar just betr vikten av en fredsminister.
Om detta och, och kringhörande kommentarer, finns mycket att säga. Just nu vill jag dock bara poängtera följande. Och det fär ses som ett förtydligande till tidigare text.
Alla, eller de flesta, gillar väl fred, i vart fall "vanligt folk" liksom de som styr demokratiska länder. I ett fullt demokratiskt land är det svårt att tänka sig att man röstar fram en aggressiv krigshetsare. Visserligen kan det uppstå, och det är det vanliga, krig där en demokrati och en diktatur än invovlverade, men inte mellan två demokratier.
När det då reses frågan om en fredsminister i olika sammanhang så brukar den hamna i sidospår, som inte visar hela eller ens delar av hur komplicerat det är att få fred.
Felet med resonamanget om fredsminister etc (liksom i nämnda bok) är att man ser för "snällt", för begränsat på det hela. Som om en fredsminister är ett slags quickfix. Att man tror (?) att något slags förbud mot vapen och vapenförsäljning i sig är fredsbefrämjande. Och att man därvid bortser från hur det ser ut i världen, där det faktiskt är bristen på demokrati och överflödet av auktoritära och diktatoriska regimen som är orsaken till icke-fred (krig).
En demokrati måste försvara sig emot angrepp, av skilda slag, från dess fiender, vilka är diktaturer. Då är det farligt att, som en kvarleva från forna tider, tro att neutralitet till förekomsten av diktatur gagnar freden.
Förutom att orsaka krig emot sina grannar så är ju diktatur också en osäkerhetsfaktor inrikes. Medborgarna vill ha frihet. Fria medborgare röstar inte fram styrande som anfaller andra länder. Mellan demokratier förhandlar man. Man håller fred.
En fredsminister är inget värd om hen inte har ett omfattande mandat, som inbegriper en stor mängd departement. Plus att det finns, måste finnas, en helhetssyn - dvs på orsakerna till krig (icke-fred).
Dvs att avskaffandet av diktatur är det viktigaste. Dvs införandet av stabil demokrati är grundbulten.
Vapenförbud är verkningslöst om det inte råder demokrati.
Det hela är alltså mkt svårare än att bara ropa "fred" och lägg ner vapnen eller avstå från NATO eller avstå från försvar.
Ett aktivt arbete för demokrati i alla jordens länder - är det viktiga - och då får inte Sverige vara neutralt till de delar av omvärlden, även mäktiga statet, som är diktaturer.
Och man ska inte tro att det är lätt.
Det torde kräva mer än en "fredsminister". Däremot kräva aktiva demokratiseringssträvanden, från både Sverige och andra demokratiska länder.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett diktatur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett diktatur. Visa alla inlägg
26 april 2017
Fredsminister, varför det?
Fredsminister – jag hörde i
radion i morse att en sådan förespråkades, från mp-håll, . Och
skulle placeras inom utrikesdepartementet. (Men noterar att
partistyrelsen avstyrker. )
Fredsminister låter ju jättebra,
för fred vill vi väl alla (?) ha! Bort med krig och terror.
Men, vad är fred – och
framför allt, hur får man fred? Fred är ju motsatsen till
krig. Men krig är ”bara” ett skarpare tillstånd än konflikt.
Förutom krig mellan nationer så finns ju även inbördeskrig, vilka
i sin tur kan ha olika karaktär, omfattning och orsaker.
Det räcker alltså inte
bara att ”vilja ha fred”, att ålägga länder eller grupper att
hålla sams i största allmänhet, eller att lägga ner vapnen.
Vi vi uppnå en stabil fred måste vi inse orsakerna –
och finna (återupptäcka?) vägar att minska krigsriskerna och
eliminera djupa konfliktorsaker.
Vi ska inte tro att t ex
FN (som vi ju ofta ser som ett samarbetsorgan för fred) kan
lagstifta fram fred. Möjligen kan FN, i något fall bidra till att
skilja stridande åt.
Varför det då? Ja, medlemmar i FN är i princip alla världens stater, även de med olika grader av diktatur, utvecklingsgrad och brister i mänskliga rättigheter och syn på minoriteter. Och med väldigt olika mål för sin politik.
Varför det då? Ja, medlemmar i FN är i princip alla världens stater, även de med olika grader av diktatur, utvecklingsgrad och brister i mänskliga rättigheter och syn på minoriteter. Och med väldigt olika mål för sin politik.
EU är däremot en
organisation som bildats för att genom samarbete (även betr fri
handel och rörlighet) demokratiska stater emellan förhindra krig.
Däremot gäller det ”bara” europeiska stater, och den senaste
tiden har väckt frågor om hur djupt de demokratiska värderingarna
sitter i en del av de nyare medlemsstaterna.
Vi måste alltså gå
djupare. Och jag ser att den grundläggande orsaken är brist på
demokrati, och då betr både krig och inbördes våldsamma konflikter.
Varför är då inte alla länder demokratiskt styrda?
Ja, demokrati är svårt. Allt sedan tidernas begynnelse så har auktoritärt styre varit det vanliga. Varför det? Ja, p g a maktlystnad, egoism, girighet, förtryck av oliktänkande och underlydande, en ringaktning av kvinnors och barns värde, rasism. Obildning, bristande kunskaper om människors lika värde.
Varför är då inte alla länder demokratiskt styrda?
Ja, demokrati är svårt. Allt sedan tidernas begynnelse så har auktoritärt styre varit det vanliga. Varför det? Ja, p g a maktlystnad, egoism, girighet, förtryck av oliktänkande och underlydande, en ringaktning av kvinnors och barns värde, rasism. Obildning, bristande kunskaper om människors lika värde.
Och – om vi snabbt går
till vår tid – även om kunskapen om värdet av demokrati, frihet och medinflytande,
i brist på något som är bättre för alla, är mera spridd än för
säg hundratalet år sedan, så innebär det ändå inte att
demokrati bara kommer till i en handvändning. Att befria sig från
en auktoritär regim, av egen kraft eller genom hjälp utifrån, det
är ingen garanti för att snabbt det ska bli demokrati. Traditioner
och auktoritära ideologier (både till höger och vänster) har
visat sig utgöra stora faror. Liksom givetvis brister i utbildning,
arbete och svält.
Fredsarbete är därför något komplicerat, och täcker över väldigt många fält. Och måste göra det. Kräver en helhetssyn. Vilket inte per automatik gör det lämpligt med en ”fredsminister”. Denne kan ju få för begränsat uppdrag, formellt eller reellt. Och måste ha en samsyn med, framför allt ha en omgivning, dvs regering och riksdag som inser hur betydelsefullt fredsarbete – och därmed t ex biståndsarbete, integration och diplomati, demokratiarbete, utbildning, försvar etc – är.
Det innebär att Sverige inte ska vara ”neutralt” betr demokrati eller inte. Både diplomati och bistånd, om hur lösa akuta krig (inkl inbördeskrig) flyktingfrågor måste vila på strävan till demokrati och andra för demokrati grundläggande mänskliga rättigheter som utbildning, arbete, rättssäkerhet och yttrande- och pressfrihet, fri rörlighet etc. Där det inte finns frihet kan inte heller finnas en varaktig fred.
Fredsarbete är därför något komplicerat, och täcker över väldigt många fält. Och måste göra det. Kräver en helhetssyn. Vilket inte per automatik gör det lämpligt med en ”fredsminister”. Denne kan ju få för begränsat uppdrag, formellt eller reellt. Och måste ha en samsyn med, framför allt ha en omgivning, dvs regering och riksdag som inser hur betydelsefullt fredsarbete – och därmed t ex biståndsarbete, integration och diplomati, demokratiarbete, utbildning, försvar etc – är.
Det innebär att Sverige inte ska vara ”neutralt” betr demokrati eller inte. Både diplomati och bistånd, om hur lösa akuta krig (inkl inbördeskrig) flyktingfrågor måste vila på strävan till demokrati och andra för demokrati grundläggande mänskliga rättigheter som utbildning, arbete, rättssäkerhet och yttrande- och pressfrihet, fri rörlighet etc. Där det inte finns frihet kan inte heller finnas en varaktig fred.
Det räcker inte, även om det är nödvändigt i akuta lägen, att hjälpa till vid katastrofer, vare sig de är naturkatastrofer eller orsakade av människorna själva (genom regeringar och/eller girighet), svält, flyktingströmmar, och liknande.
Det måste till kraftigare åtgärder, som är svåra, som kräver samarbete över gränserna, som är tidskrävande och kostnadskrävande, i vart fall på kort sikt.
Men de är nödvändiga.
För hela mänsklighetens överlevnad.
16 juli 2016
Turkiet - är stabilitet viktigast?
Kuppförsök i Turkiet. Vad i... och i går morse SR-nyheter: Ännu ett terrordåd i Frankrike, Nice.
Turkiet nu, de som följde nattens nyheter fick veta att kuppen lyckats... men idag regerar Erodgan igen. Med hårda nypor.
Ser att kuppmännen ville få fort Erdogan, som onekligen är en diktator, om än vald i ett slags pseudodemokratiskt val, kuppmännen ville försvara demokratin och den sekulära staten. Dvs att det skulle vara fria och allmänna val i rättvis ordning - och att staten, statsmakten ska vara skild från religonen. Men Erdogans AKP är ett muslimskt parti, som sätter religionen som viktigare än demokratin. Och han vill föra in Turkiet i EU. Trots att "demokratin" har så stora brister, liksom hänsynen till mänskliga rättigheter.
Sett så långt borde man lyckönska kuppmännen. Problemet är att militära kuppmakare inte är garanti för demokrati. Verkligen inte. Och att rent formellt har Erdogan och hans parti tagit makten i demokratisk ordning, om än med många frågetecken. Hans AKP förföljer kurderna och ö h t oliktänkande, opposition betraktas inte som lämplig utan snarare som förräderi.
Jag häpnar när Löfven säger ungefär som så att stabilitet är viktigast. Och mängder av (den demokratiska) västvärldens ledarae säger något väldigt liknande, och hyllar att den "folkvalde" presidenten Erdogan och hans regering sitter kvar.
Eller ändå inte. För hur mycket än demokratin hyllas i officiella sammanhang så är det stabilitet, geopolitiska aspekter och maktbalans som gäller. Då blundar man för om stabiliteten sker på bekostnad av demokrati och mänskliga rättigheter.
Är det en lindrigt maskerad diktatur, eller en demokrati på dekis så accepteras den, bara det inte rubbar balansen och "ordningen". Men demokratiska strävanden, de ser man med misstänksamhet på om en "vän och allierad" kan riskera bli av med makten.
Jag vill nog hävda att demokratiskt styre, reellt, inte bara formellt - det räcker inte, är att föredra eftersom med dåliga och odemokratiska regimer så blir det ändå instabilitet. Både inbördeskrig och andra krig och stridigheter uppstår när det är ett demokratiskt underskott. Och sådant underskott uppstår när dödsstraff finns eller återinför, när domare avskedas för att de vill följa lagen i stället för makten, när politiska moståndare förförljs, när minoriteter förtrycks etc. Därför förfäras jag när Erdogans regim försvaras.
Ett litet ljus i mörkret är dock Angela Merkels uttalande och uppmaning till Erdogan att behandla kuppmakarna enligt lagen. Vilket givetvis innebär att hon inte vill se avrättningar.
Men också när militären sätter sig över valresultat.
För, som sagt, även om t ex militära kuppmakare säger sig vilja försvara demokratin, så är de inga garanter för demokrati om de inte följer demokratiskt vald styresmän.
I skrivande stund lär det fortfarande vara oroligt i Turkiet, men det förefaller sannolikt att Erdogans stärker sin makt - än mera. Vilket är en olycka för inte bara Turkiet utan även för det EU som Erdogan kräver att få vara med i - i den demokratiska klubben. Jag vågar knappt tänka mig ett EU utan Storbrittanien, men med Turkiet. Brrr...
Att välja mellan kuppmilitär och Erdogans styre, det är som att välja mellan pest och kolera. Ingetdera vill vi ha.
(Läs gärna Bo Inge Anderssons analys, som skrevs i natt för SVT, vilken jag i långa stycken instämmer och menar ger en bra bakgrund dessutom. )
Turkiet nu, de som följde nattens nyheter fick veta att kuppen lyckats... men idag regerar Erodgan igen. Med hårda nypor.
Ser att kuppmännen ville få fort Erdogan, som onekligen är en diktator, om än vald i ett slags pseudodemokratiskt val, kuppmännen ville försvara demokratin och den sekulära staten. Dvs att det skulle vara fria och allmänna val i rättvis ordning - och att staten, statsmakten ska vara skild från religonen. Men Erdogans AKP är ett muslimskt parti, som sätter religionen som viktigare än demokratin. Och han vill föra in Turkiet i EU. Trots att "demokratin" har så stora brister, liksom hänsynen till mänskliga rättigheter.
Sett så långt borde man lyckönska kuppmännen. Problemet är att militära kuppmakare inte är garanti för demokrati. Verkligen inte. Och att rent formellt har Erdogan och hans parti tagit makten i demokratisk ordning, om än med många frågetecken. Hans AKP förföljer kurderna och ö h t oliktänkande, opposition betraktas inte som lämplig utan snarare som förräderi.
Jag häpnar när Löfven säger ungefär som så att stabilitet är viktigast. Och mängder av (den demokratiska) västvärldens ledarae säger något väldigt liknande, och hyllar att den "folkvalde" presidenten Erdogan och hans regering sitter kvar.
Eller ändå inte. För hur mycket än demokratin hyllas i officiella sammanhang så är det stabilitet, geopolitiska aspekter och maktbalans som gäller. Då blundar man för om stabiliteten sker på bekostnad av demokrati och mänskliga rättigheter.
Är det en lindrigt maskerad diktatur, eller en demokrati på dekis så accepteras den, bara det inte rubbar balansen och "ordningen". Men demokratiska strävanden, de ser man med misstänksamhet på om en "vän och allierad" kan riskera bli av med makten.
Jag vill nog hävda att demokratiskt styre, reellt, inte bara formellt - det räcker inte, är att föredra eftersom med dåliga och odemokratiska regimer så blir det ändå instabilitet. Både inbördeskrig och andra krig och stridigheter uppstår när det är ett demokratiskt underskott. Och sådant underskott uppstår när dödsstraff finns eller återinför, när domare avskedas för att de vill följa lagen i stället för makten, när politiska moståndare förförljs, när minoriteter förtrycks etc. Därför förfäras jag när Erdogans regim försvaras.
Ett litet ljus i mörkret är dock Angela Merkels uttalande och uppmaning till Erdogan att behandla kuppmakarna enligt lagen. Vilket givetvis innebär att hon inte vill se avrättningar.
Men också när militären sätter sig över valresultat.
För, som sagt, även om t ex militära kuppmakare säger sig vilja försvara demokratin, så är de inga garanter för demokrati om de inte följer demokratiskt vald styresmän.
I skrivande stund lär det fortfarande vara oroligt i Turkiet, men det förefaller sannolikt att Erdogans stärker sin makt - än mera. Vilket är en olycka för inte bara Turkiet utan även för det EU som Erdogan kräver att få vara med i - i den demokratiska klubben. Jag vågar knappt tänka mig ett EU utan Storbrittanien, men med Turkiet. Brrr...
Att välja mellan kuppmilitär och Erdogans styre, det är som att välja mellan pest och kolera. Ingetdera vill vi ha.
(Läs gärna Bo Inge Anderssons analys, som skrevs i natt för SVT, vilken jag i långa stycken instämmer och menar ger en bra bakgrund dessutom. )
20 januari 2016
Terrorn fortsätter, antidemokratiska tankar är en orsak
Terrorn fortsätter. Det är trist och tragiskt. Finns något sätt att få stopp på den?
Nu når oss skrämmande nyheter om ännu ett terroristattentat i norra Pakistan, fredspristagaren Malala Yousafsais hemtrakter.
Terroristerna, som är talibaner, tog sig in en bakväg till universitetet. I skrivande stund så uppges att dramat ska vara under upplösning, men förutom minst 21 döda, varav 2 terrorister, har också gisslan tagits.
Som vi vet är det just dessa talibanterrorister som bekämpade det som Malala står för, och som var/är hennes främsta motståndare. Hennes och de mänskliga rättigheternas motståndare. Hon, som själv är troende och utövande muslim, beskriver talibanerna som outbildade och fanatiska människor, som blint följer sina maktgalna ledare. Och talibanerna har uttalat att de kommer att döda Malala så fort hon återkommer till Pakistan, efter sina studier.
Talibanerna är nära allierade med och har samma politiska strävan, nödtorftigt maskerad som en extrem tolkning av islam, som t ex al Quaida, is/Daesh och liknande terroriströrelser i Afrika och Sydostasien.
Ytterligare information om den aktuella händelsen finns på denna länk från Sky News. Trots att vi i Europa mest reagerar när vi utsätts för terroristattacker i vår närhet, som t ex de i Paris ifjol, så ska vi komma ihåg att de som utsätts mest är muslimer och andra som bor där terroristerna är mest verksamma och ibland även har militära aktiviteter, som IS/Daesh har i Syrien och Irak.
Varför blir de fler och fler?
Jag tror inte det finns någon snabb och enkel lösning. Och de aktioner som sker i Europa kan vara desperata försök att visa sin styrka trots att de kan möta motgångar på "hemmaplan".
Och inte ens dessa "smärre" aktioner, som inte kräver mer än en liten grupp som spränger några bomber och skjuter vilt omkring sig, är lätta att effektivt stoppa med id-kontroller och stängda gränser, ökad bevakning fysiskt eller genom övervakning via media och kommunikation.
Jag vet ju inte den totala sanningen, men nog kan man konstatera några orsaker, som kan bidra. En är att terroriströrelserna uppstår genom att skrupelfria och ibland karismatiska "ledare" använder religionen i extrem tolkning, en tolkning som inte omfattas av speciellt många, och som bygger på okunnighet och obildning - och auktoritetstro. Det är ju inte precis några demokrater som leder dessa terrorgrupper. Och därför så är inte heller ett samarbete med "västvänliga" diktaturer en effektiv väg. De som i t ex Pakistan eller Syrien vill bli av med terroristernas inflytande, de vill ju inte bara byta en slags diktatur mot en annan.
Demokrati är det bästa medlet för att avskaffa diktatur. Utbildning ger förutsättning för demokrati, arbete och utveckling och krav på mänskliga fri- och rättigheter. Och att de i "väst" som vill se demokrati och bekämpning av terrorn kan se förutsättningarna för terror och för dess motsats, demokrati i terrorns hemländer - och i demokratierna.
Det duger således inte att i Syrien bekämpa bara IS/Daesh, med eller utan stöd av Putins Ryssland, även Assads diktatur måste bort för att ge utrymme för demokratiska krafter och frihet och fred. Terror och inbördeskrig och diktatur skapar flyktingar.
Således. Diktatur, ofta i kombination med religiöst maskerad opposition mot diktaturen, dålig utbildning, arbetslöshet och dåliga levnadsvillkor är grogrund för terror, ofrihet. Terrorn måste givetvis så långt det är möjligt stoppas "omedelbart", vilket dock kräver medel (militär och övervakning etc) som inte är ensamma räcker på lång sikt. Utbildning, arbete, frihet från olika slag av förtryck måste till för att skapa fredliga, gynnsamma förutsättningar för utveckling och demokrati som håller.
Stängda gränser, rasism, enögdhet och stöd till diktaturer i kampen mot terrorism är faktiskt kontraproduktivt.
Nu når oss skrämmande nyheter om ännu ett terroristattentat i norra Pakistan, fredspristagaren Malala Yousafsais hemtrakter.
Terroristerna, som är talibaner, tog sig in en bakväg till universitetet. I skrivande stund så uppges att dramat ska vara under upplösning, men förutom minst 21 döda, varav 2 terrorister, har också gisslan tagits.
Som vi vet är det just dessa talibanterrorister som bekämpade det som Malala står för, och som var/är hennes främsta motståndare. Hennes och de mänskliga rättigheternas motståndare. Hon, som själv är troende och utövande muslim, beskriver talibanerna som outbildade och fanatiska människor, som blint följer sina maktgalna ledare. Och talibanerna har uttalat att de kommer att döda Malala så fort hon återkommer till Pakistan, efter sina studier.
Talibanerna är nära allierade med och har samma politiska strävan, nödtorftigt maskerad som en extrem tolkning av islam, som t ex al Quaida, is/Daesh och liknande terroriströrelser i Afrika och Sydostasien.
Ytterligare information om den aktuella händelsen finns på denna länk från Sky News. Trots att vi i Europa mest reagerar när vi utsätts för terroristattacker i vår närhet, som t ex de i Paris ifjol, så ska vi komma ihåg att de som utsätts mest är muslimer och andra som bor där terroristerna är mest verksamma och ibland även har militära aktiviteter, som IS/Daesh har i Syrien och Irak.
Varför blir de fler och fler?
Jag tror inte det finns någon snabb och enkel lösning. Och de aktioner som sker i Europa kan vara desperata försök att visa sin styrka trots att de kan möta motgångar på "hemmaplan".
Och inte ens dessa "smärre" aktioner, som inte kräver mer än en liten grupp som spränger några bomber och skjuter vilt omkring sig, är lätta att effektivt stoppa med id-kontroller och stängda gränser, ökad bevakning fysiskt eller genom övervakning via media och kommunikation.
Jag vet ju inte den totala sanningen, men nog kan man konstatera några orsaker, som kan bidra. En är att terroriströrelserna uppstår genom att skrupelfria och ibland karismatiska "ledare" använder religionen i extrem tolkning, en tolkning som inte omfattas av speciellt många, och som bygger på okunnighet och obildning - och auktoritetstro. Det är ju inte precis några demokrater som leder dessa terrorgrupper. Och därför så är inte heller ett samarbete med "västvänliga" diktaturer en effektiv väg. De som i t ex Pakistan eller Syrien vill bli av med terroristernas inflytande, de vill ju inte bara byta en slags diktatur mot en annan.
Demokrati är det bästa medlet för att avskaffa diktatur. Utbildning ger förutsättning för demokrati, arbete och utveckling och krav på mänskliga fri- och rättigheter. Och att de i "väst" som vill se demokrati och bekämpning av terrorn kan se förutsättningarna för terror och för dess motsats, demokrati i terrorns hemländer - och i demokratierna.
Det duger således inte att i Syrien bekämpa bara IS/Daesh, med eller utan stöd av Putins Ryssland, även Assads diktatur måste bort för att ge utrymme för demokratiska krafter och frihet och fred. Terror och inbördeskrig och diktatur skapar flyktingar.
Således. Diktatur, ofta i kombination med religiöst maskerad opposition mot diktaturen, dålig utbildning, arbetslöshet och dåliga levnadsvillkor är grogrund för terror, ofrihet. Terrorn måste givetvis så långt det är möjligt stoppas "omedelbart", vilket dock kräver medel (militär och övervakning etc) som inte är ensamma räcker på lång sikt. Utbildning, arbete, frihet från olika slag av förtryck måste till för att skapa fredliga, gynnsamma förutsättningar för utveckling och demokrati som håller.
Stängda gränser, rasism, enögdhet och stöd till diktaturer i kampen mot terrorism är faktiskt kontraproduktivt.
19 november 2015
ALL extremism är farlig
Jag har tagit rubriken från dagens ledare i PT, skriven av Olov Abrahamsson.
All extremism är farlig. Extremister, oavsett om man kan sortera in dem som "höger" eller "vänster" eller något annat är farliga. Inte främst för att de anser sig har rätt, att de sitter inne med den enda sanningen, utan desto mer för att de anser att alla ska tycka likadant. Och att därför andras tankar ska raderas ut, vilket innebär att de är beredda att ta till alla medel för att genomföra detta. Inte "bara" att de avskaffar demokratin utan att de eliminerar rent fysiskt de som inte omfattar extremisternas "lära".
Därför blir jag oroad när folk som i och för sig inte är (eller inte anser sig vara) extrema ändå visar förståelse för extremism som ligger åt samma håll som de själva, men en bit ytterligare. De blundar för att extremister har stora likheter, oavsett om de är höger eller vänster, kristna eller muslimer. De vill tvinga folk in i deras åsiktsfålla, i auktoritetstro, att ändamålet helgar medlen, att våld är nödvändigt.
Ja, läs alltså PT-ledaren. Jag klistrar in den här.
"Den 26 oktober – det vill säga några veckor före det fruktansvärda terrordådet i Paris – skrev ett gäng samhällsdebattörer och kulturarbetare en artikel i Aftonbladet där de ställde olika former av extremism och terror mot varandra. De varnade för högerextremismen men tonade ned hoten från jihadister och vänsterextremister.
All extremism är farlig. Extremister, oavsett om man kan sortera in dem som "höger" eller "vänster" eller något annat är farliga. Inte främst för att de anser sig har rätt, att de sitter inne med den enda sanningen, utan desto mer för att de anser att alla ska tycka likadant. Och att därför andras tankar ska raderas ut, vilket innebär att de är beredda att ta till alla medel för att genomföra detta. Inte "bara" att de avskaffar demokratin utan att de eliminerar rent fysiskt de som inte omfattar extremisternas "lära".
Därför blir jag oroad när folk som i och för sig inte är (eller inte anser sig vara) extrema ändå visar förståelse för extremism som ligger åt samma håll som de själva, men en bit ytterligare. De blundar för att extremister har stora likheter, oavsett om de är höger eller vänster, kristna eller muslimer. De vill tvinga folk in i deras åsiktsfålla, i auktoritetstro, att ändamålet helgar medlen, att våld är nödvändigt.
Ja, läs alltså PT-ledaren. Jag klistrar in den här.
"Den 26 oktober – det vill säga några veckor före det fruktansvärda terrordådet i Paris – skrev ett gäng samhällsdebattörer och kulturarbetare en artikel i Aftonbladet där de ställde olika former av extremism och terror mot varandra. De varnade för högerextremismen men tonade ned hoten från jihadister och vänsterextremister.
Det är inte säkert att de formulerar sig likadant efter det som skedde i Paris 13 november.
Terrordådet i Paris borde vara en väckarklocka för alla demokratiska krafter – oavsett om de beskriver sig som höger, vänster eller mitten.
All extremism och terror är övergrepp mot det öppna demokratiska samhället. Det går inte att bagatellisera någon form av våldsbejakande extremism.
Det är lika allvarligt om det handlar om en högerextrem fanatiker som Anders Behring Brevik eller en jihadist som Abdelhamid Abaaoud.
I bägge fallen handlar det om samma terror mot vanligt mänskligt liv – på Utöya mot barn och ungdomar som befann sig på sommarläger, i Paris mot människor som gick ut för att äta en bit mat, ta ett glas vin och lyssna på en konsert.
Författaren Magnus Sandelin påpekar på sin blogg att det inte går att relativisera hoten från vänsterextremister eller jihadister i dagens Europa.
Han påminner om de jihadistiskt färgade attentaten i Madrid 2004 och London 2005 med närmare 250 döda och 3000 skadade. Till den listan läggs nu Paris 2015.
Sandelin konstaterar även att det är ren tur att det inte blev ett liknande blodbad i Stockholm 2010, när självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds mitt i julhandeln.
Vidare berättar han om två svenska vänsterextremister som placerade en fullt funktionsduglig brandbomb i ett McDonalds. I ett pressmeddelande skrev de att meningen var att döda och skada så många som möjligt i kampen mot kapitalismen.
Endast lyckliga omständigheter gjorde att den tidsinställda bomben inte detonerade som det var tänkt.
”Idag är det inte många som minns det misslyckade attentatsförsöket. Men om utgången hade varit en annan med till exempel ett antal döda barn så hade Sverige också haft en helt annan kollektiv erfarenhet av vänsterextrem terror än vad vi har idag”, konstaterar Magnus Sandelin på sin blogg.
Säpo gör, klokt nog, ingen skillnad på olika former av extremister.
”Varje fall där någon av extremistmiljöerna använder våld för att någon eller några inte ska få höras i den fria debatten är ett hot mot yttrandefriheten, och i förlängningen demokratin”, konstaterar Säpo på sin hemsida.
Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, har samma utgångspunkt.
Gång efter annan förklarar hon att det handlar om både högerextrem vit makt-miljö, våldsbejakande vänsterextremister och radikaliserade islamister.
I grunden är dessa fanatiker dessutom väldigt lika. Drivkrafterna och synen på demokratin är ungefär desamma.
Det handlar om personer som upplever orättvisor, kränkningar och socialt utanförskap – och som radikaliserats och vänt ryggen till det etablerade samhället.
Kort sagt: Det går inte bara prata om bara den eller andra formen av politisk extremism.
Det krävs ett samlat grepp mot alla dem som anser sig ha rätten att sätta sig över demokratins spelregler och utgör hot mot det mänskliga i vår tillvaro."
---
Jag instämmer. All extremism är farlig, Vare sig den är åt "höger" (fascistisk, nazistisk, rasistisk) eller åt "vänster" (i form av t ex, AFA, kommunistisk el marxistiska bokstavskombinationer, etc). Eller jihadistisk, talibansk, IS/daesh el liknande.
All extremism och terror är övergrepp mot det öppna demokratiska samhället. Det går inte att bagatellisera någon form av våldsbejakande extremism.
Det är lika allvarligt om det handlar om en högerextrem fanatiker som Anders Behring Brevik eller en jihadist som Abdelhamid Abaaoud.
I bägge fallen handlar det om samma terror mot vanligt mänskligt liv – på Utöya mot barn och ungdomar som befann sig på sommarläger, i Paris mot människor som gick ut för att äta en bit mat, ta ett glas vin och lyssna på en konsert.
Författaren Magnus Sandelin påpekar på sin blogg att det inte går att relativisera hoten från vänsterextremister eller jihadister i dagens Europa.
Han påminner om de jihadistiskt färgade attentaten i Madrid 2004 och London 2005 med närmare 250 döda och 3000 skadade. Till den listan läggs nu Paris 2015.
Sandelin konstaterar även att det är ren tur att det inte blev ett liknande blodbad i Stockholm 2010, när självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds mitt i julhandeln.
Vidare berättar han om två svenska vänsterextremister som placerade en fullt funktionsduglig brandbomb i ett McDonalds. I ett pressmeddelande skrev de att meningen var att döda och skada så många som möjligt i kampen mot kapitalismen.
Endast lyckliga omständigheter gjorde att den tidsinställda bomben inte detonerade som det var tänkt.
”Idag är det inte många som minns det misslyckade attentatsförsöket. Men om utgången hade varit en annan med till exempel ett antal döda barn så hade Sverige också haft en helt annan kollektiv erfarenhet av vänsterextrem terror än vad vi har idag”, konstaterar Magnus Sandelin på sin blogg.
Säpo gör, klokt nog, ingen skillnad på olika former av extremister.
”Varje fall där någon av extremistmiljöerna använder våld för att någon eller några inte ska få höras i den fria debatten är ett hot mot yttrandefriheten, och i förlängningen demokratin”, konstaterar Säpo på sin hemsida.
Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, har samma utgångspunkt.
Gång efter annan förklarar hon att det handlar om både högerextrem vit makt-miljö, våldsbejakande vänsterextremister och radikaliserade islamister.
I grunden är dessa fanatiker dessutom väldigt lika. Drivkrafterna och synen på demokratin är ungefär desamma.
Det handlar om personer som upplever orättvisor, kränkningar och socialt utanförskap – och som radikaliserats och vänt ryggen till det etablerade samhället.
Kort sagt: Det går inte bara prata om bara den eller andra formen av politisk extremism.
Det krävs ett samlat grepp mot alla dem som anser sig ha rätten att sätta sig över demokratins spelregler och utgör hot mot det mänskliga i vår tillvaro."
---
Jag instämmer. All extremism är farlig, Vare sig den är åt "höger" (fascistisk, nazistisk, rasistisk) eller åt "vänster" (i form av t ex, AFA, kommunistisk el marxistiska bokstavskombinationer, etc). Eller jihadistisk, talibansk, IS/daesh el liknande.
06 november 2015
Löser vi flyktingkrisen genom att stänga gränserna?
Nu orkar vi inte, säger s-regeringen. Vi har inte, och kan inte få fram boenden till de asylsökande i den takt de kommer. Regeringen vill ge signaler till de som söker sig till Sverige att det är lika bra de vänder, stannar i Tyskland eller Österrike (de länder som tar emot flest, och där det också börjar bli trångt).
Samtidigt begär regeringen (fullt förståeligt) att fler EU-länder ställer upp och tar emot flyktingar, så det blir en jämnare fördelning inom EU. Det är bara så att många vägrar eller tar bara emot ett mycket ringa fåtal. De länderna säger sig inte ha råd, eller vill inte ta emot flyktingar med annan bakgrund än landet befolkning (dvs rasistmotiveringen).
Och oron sprider sig i Sverige. SD-propagandan har rönt framgång. Men också oron för att vi inte kan organisera och ta emot de mängder som kommer nu, och till det läggs ibland även det ekonomiska argumentet.
Visst kan man hysa stor oro för situationen i världen och vad den leder till. Men blir det bättre för att man stänger både gränser och hjärtan? Att man blundar? Det är ju det som alltfler verka vilja göra. Säga stopp.
Nej.
Orsaken till i vart fall dagens oro betr flyktingströmmar måste vi inse att de beror på orättvisor som oftast uppstår där det råder förtryck och någon form av diktatur (politisk el religiöst maskerad). Dålig utbildning, dålig levnadsstandard och ofrihet är en följd av diktatur.
Diktaturer leder förr eller senare till krig med grannarna och/eller inbördeskring. Vilket ger flyktingströmmar, inom landet men också till närliggande länder - och en del söker sig längre bort , då närliggande länder ofta är överbefolkade även vad betr flyktingar.
Det bästa sättet att minska och t o m stoppa antalet flyktingar är att få slut på krig/inbördeskrig, dvs på diktatur och förtryck. Att arbeta för demokrati i alla länder. Inklusive bistånd som ger utbildning, försörjning och som framtvingar diktaturernas fall.
Tyvärr är det, som det ser ut idag, ett ganska långsiktigt mål. Vi måste därför också ta hand om dagens situation, att ta emot flyktingarna (helst i samarbete med andra länder förstås), eftersom flyktingar som driver runt i sig är en risk för oroligheter. Men som blir en resurs när de rotat sig, integrerats och skaffat sig jobb, och betalar skatt och får Sveriges ekonomi och välfärd att växa.
Det är visserligen illa att Sverige är så illa förberett att ta emot fler än som varit den "vanliga" mängden. Det gör att det blir närmast panik i hanteringen. Frivilliga ställer upp för att ta hand om de som kommer. Och MIV och kommunerna försöker också, med blandat resultat. Kommunerna ropar på pengar. För allt verkar ju ska gå i offentlig regi, och då blir det stora kostnader, byråkratiskt och svårhanterbart.
Men icke desto mindre måste vi, Sverige, klara av detta. Av humanitära skäl. Och på sikt kommer det att gynna oss också, både mänskligt och ekonomiskt. Klara det genom gemensamma ansträngningar, med mindre byråkrati och genom att släppa fram alternativ och privata engagemang. Och mota girighet och fördomar och främlingsfientlighet.
Klarar vi inte av det, och stänger gränserna, då blir det värre - både för Sverige som nation, för EU, för flyktingarna, och för demokratin och mänskligheten - och världsfreden.
Samtidigt begär regeringen (fullt förståeligt) att fler EU-länder ställer upp och tar emot flyktingar, så det blir en jämnare fördelning inom EU. Det är bara så att många vägrar eller tar bara emot ett mycket ringa fåtal. De länderna säger sig inte ha råd, eller vill inte ta emot flyktingar med annan bakgrund än landet befolkning (dvs rasistmotiveringen).
Och oron sprider sig i Sverige. SD-propagandan har rönt framgång. Men också oron för att vi inte kan organisera och ta emot de mängder som kommer nu, och till det läggs ibland även det ekonomiska argumentet.
Visst kan man hysa stor oro för situationen i världen och vad den leder till. Men blir det bättre för att man stänger både gränser och hjärtan? Att man blundar? Det är ju det som alltfler verka vilja göra. Säga stopp.
Nej.
Orsaken till i vart fall dagens oro betr flyktingströmmar måste vi inse att de beror på orättvisor som oftast uppstår där det råder förtryck och någon form av diktatur (politisk el religiöst maskerad). Dålig utbildning, dålig levnadsstandard och ofrihet är en följd av diktatur.
Diktaturer leder förr eller senare till krig med grannarna och/eller inbördeskring. Vilket ger flyktingströmmar, inom landet men också till närliggande länder - och en del söker sig längre bort , då närliggande länder ofta är överbefolkade även vad betr flyktingar.
Det bästa sättet att minska och t o m stoppa antalet flyktingar är att få slut på krig/inbördeskrig, dvs på diktatur och förtryck. Att arbeta för demokrati i alla länder. Inklusive bistånd som ger utbildning, försörjning och som framtvingar diktaturernas fall.
Tyvärr är det, som det ser ut idag, ett ganska långsiktigt mål. Vi måste därför också ta hand om dagens situation, att ta emot flyktingarna (helst i samarbete med andra länder förstås), eftersom flyktingar som driver runt i sig är en risk för oroligheter. Men som blir en resurs när de rotat sig, integrerats och skaffat sig jobb, och betalar skatt och får Sveriges ekonomi och välfärd att växa.
Det är visserligen illa att Sverige är så illa förberett att ta emot fler än som varit den "vanliga" mängden. Det gör att det blir närmast panik i hanteringen. Frivilliga ställer upp för att ta hand om de som kommer. Och MIV och kommunerna försöker också, med blandat resultat. Kommunerna ropar på pengar. För allt verkar ju ska gå i offentlig regi, och då blir det stora kostnader, byråkratiskt och svårhanterbart.
Men icke desto mindre måste vi, Sverige, klara av detta. Av humanitära skäl. Och på sikt kommer det att gynna oss också, både mänskligt och ekonomiskt. Klara det genom gemensamma ansträngningar, med mindre byråkrati och genom att släppa fram alternativ och privata engagemang. Och mota girighet och fördomar och främlingsfientlighet.
Klarar vi inte av det, och stänger gränserna, då blir det värre - både för Sverige som nation, för EU, för flyktingarna, och för demokratin och mänskligheten - och världsfreden.
19 maj 2015
Barn är bra! Även "Barn".
Ja, nog är barn bra. Även om de givetvis kan ha sina sidor, vara besvärliga på olika sätt. Men barn är barn, och barn måste få kärlek och goda uppväxtvillkor. Oavsett var de bor och vem som sköter och uppfostrar dem.
Dessutom finns det en tidskrift som heter just Barn, och den utges av Rädda Barnen. Tidigare hette den Barnen och vi.
Senaste numret, nr 2 - 2015, utkom häromdagen och det är bra, det med.
"Lustigt" nog så både börjar och slutar numret med att lyfta fram ett par frågor, aspekter på detta med flyktingar, såväl vuxna som barn, som jag ofta för fram.
Barns redaktör Sophie Arnö skriver: Se människan! Precis så. Varje flykting, varje barn är en individ, en egen verklig människa med ett eget livsöde. Och alla vill bli sedda som individer. Inte som en i ett grått kollektiv.
Och förmår vi se människan, individen, då inser vi att vi inte kan behandla folk som kollektiv som kan hanteras hur som helst, som vi kan stoppa, som vi kan avhumanisera. Nej, varje människa är en människa, en individ. Som har människovärde, ett människovärde som inte får tas ifrån den.
Sista texten har rubriken "Skapa säkra flyktvägar" och har skrivits av Rädda Barnens ordförande, Inger Ashing. Ser man människan så inser man att båtflyktingarnas väg är en katastrof, farlig och omänsklig. Och att det faktum att de ser sig tvungna att vända sig till skrupelfria smugglare är att det inte finns andra vägar för annat än ett fåtal. Det är de rigida reglerna som gör att det finns en marknad för dessa giriga människosmugglare. Fanns det säkra och legala flyktvägar så fanns inte heller något behov av smugglare och deras undermåliga "båtar", och de som flyr skulle inte behöva utsättas för de farligheter under vägen till "båtarna" som de nu utsätts för.
Jag vet inte om det är en praktiskt framkomlig väg att låta ambassaderna besluta om asyl. Men nog kunde det kanske vara möjligt att pröva i något fall? Hur som helst så måste det bli ett slut på att bygga upp murar och hinder runt Europas länder, hinder som kostar både människoliv och lidande - och som tvingar många att inte bara sälja allt de har utan även att skuldsätta sig.
Självfallet så är grundorsaken att det finns krig och inbördeskrig i många länder, vilka oftast är diktaturer av något slag som inte respekterar människovärdet, och inte heller andra demokratiska rättigheter. Kan vi avskaffa diktatur och förtryck, så finnas inga anledningar att söka sig till andra länder som flykting. Det är ett mål som måste ha hög prioritet.
Samtidigt är det ett mål som tar åtskillig tid - och vilja - att genomföra. Tills dess måste vi i vart fall ta hand om flyktingarna, att se att varje flykting är en människa, han/hon också!
Dessutom finns det en tidskrift som heter just Barn, och den utges av Rädda Barnen. Tidigare hette den Barnen och vi.
Senaste numret, nr 2 - 2015, utkom häromdagen och det är bra, det med.
"Lustigt" nog så både börjar och slutar numret med att lyfta fram ett par frågor, aspekter på detta med flyktingar, såväl vuxna som barn, som jag ofta för fram.
Barns redaktör Sophie Arnö skriver: Se människan! Precis så. Varje flykting, varje barn är en individ, en egen verklig människa med ett eget livsöde. Och alla vill bli sedda som individer. Inte som en i ett grått kollektiv.
Och förmår vi se människan, individen, då inser vi att vi inte kan behandla folk som kollektiv som kan hanteras hur som helst, som vi kan stoppa, som vi kan avhumanisera. Nej, varje människa är en människa, en individ. Som har människovärde, ett människovärde som inte får tas ifrån den.
Sista texten har rubriken "Skapa säkra flyktvägar" och har skrivits av Rädda Barnens ordförande, Inger Ashing. Ser man människan så inser man att båtflyktingarnas väg är en katastrof, farlig och omänsklig. Och att det faktum att de ser sig tvungna att vända sig till skrupelfria smugglare är att det inte finns andra vägar för annat än ett fåtal. Det är de rigida reglerna som gör att det finns en marknad för dessa giriga människosmugglare. Fanns det säkra och legala flyktvägar så fanns inte heller något behov av smugglare och deras undermåliga "båtar", och de som flyr skulle inte behöva utsättas för de farligheter under vägen till "båtarna" som de nu utsätts för.
Jag vet inte om det är en praktiskt framkomlig väg att låta ambassaderna besluta om asyl. Men nog kunde det kanske vara möjligt att pröva i något fall? Hur som helst så måste det bli ett slut på att bygga upp murar och hinder runt Europas länder, hinder som kostar både människoliv och lidande - och som tvingar många att inte bara sälja allt de har utan även att skuldsätta sig.
Självfallet så är grundorsaken att det finns krig och inbördeskrig i många länder, vilka oftast är diktaturer av något slag som inte respekterar människovärdet, och inte heller andra demokratiska rättigheter. Kan vi avskaffa diktatur och förtryck, så finnas inga anledningar att söka sig till andra länder som flykting. Det är ett mål som måste ha hög prioritet.
Samtidigt är det ett mål som tar åtskillig tid - och vilja - att genomföra. Tills dess måste vi i vart fall ta hand om flyktingarna, att se att varje flykting är en människa, han/hon också!
18 augusti 2014
Saudiaffären; Victoria och Carl Philip tycks också agera som Wallenbergs försäljare
Som komplement till gårdagens kommentar noterar jag att det kommer mera kritik emot Wallenbergarnas sätt (genom Marcus Wallenberg) att skaffa sig "illegal makt".
Intressant är också att de två kvällstidningarna idag också visar att kungahuset genom både kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip agerat som försäljare åt Wallenbergs och därmed även de går emot att Sverige ska verka för demokrati och liksom Wallenbergs arbetar för att bryta svensk lag om vapenförsäljning.
Här länk till Expressen om Victorias resa, och här länk till Aftonbladet om prinsens två (!) resor till den Saudiarabiska diktaturen.
Så kan det bli när vi har en monarki som ser som sin uppgift att hålla sig väl med diktaturer - och att Wallenbergs inte är sena att utnyttja monarkin heller för sin sak. En allt värre soppa.
Att kungen gjort resor där han uttryckt uppskattning för diktaturer vet vi ju, men nu verkar även Victoria undergräva förtroendet för monarkin, genom sitt agerande. Förmodligen utan att hon insett det.
Intressant är också att de två kvällstidningarna idag också visar att kungahuset genom både kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip agerat som försäljare åt Wallenbergs och därmed även de går emot att Sverige ska verka för demokrati och liksom Wallenbergs arbetar för att bryta svensk lag om vapenförsäljning.
Här länk till Expressen om Victorias resa, och här länk till Aftonbladet om prinsens två (!) resor till den Saudiarabiska diktaturen.
Så kan det bli när vi har en monarki som ser som sin uppgift att hålla sig väl med diktaturer - och att Wallenbergs inte är sena att utnyttja monarkin heller för sin sak. En allt värre soppa.
Att kungen gjort resor där han uttryckt uppskattning för diktaturer vet vi ju, men nu verkar även Victoria undergräva förtroendet för monarkin, genom sitt agerande. Förmodligen utan att hon insett det.
19 april 2012
Ska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?
Ska svenska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?
Den frågan ställer jag mig, efter avslöjandet att till stor del statligt ägda Telia-Sonera agerar som villiga drängar för att hjälpa diktaturer att hålla koll på sina medborgares åsikter och var de befinner sig, för att trakassera, misshandla, fängsla och döda de som diktaturen inte gillar.
Gårdagens Uppdrag Granskning var än mer upprörande än de förhandspuffar som föregick sändningen.
Jag anser att Telias affärer i ett antal diktaturstater är minst lika upprörande som Sveriges avtal att sälja vapen och vapenteknologi (inklusive "signalspaning") till Saudiarabien.
I båda fallen är Sverige inblandat i att hjälpa diktaturer, och för att förtrycka sina medborgare, kränka mänskliga rättigheter och förhindra demokrati.
Telia-Soneras största ägare är den svenska staten. Bolaget går utomordentligt bra, även om den senaste rapporten visar lite vikande siffror. Det intressanta är att en stor och ökande andel av vinsten kommer från Telias agerande (via dotterbolag) i ett antal diktaturstater i östeuropa (t ex Vitryssland) och i fd sovjetstater (som Azerbadjan, Uzbekistan m fl) i Asien. Länder där myndigheterna (dikaturens polis och "säkerhetstjänst") kräver och får 100% hjälp av och tillgång till allt vad som sker i Telias dotterbolags mobilnät. Avlyssning och positionering, i realtid. Detta är ju till och med ett snäpp värre än det i formellt demokratisk ordning införda datalagringsdirektivet i Sverige. Just för att det sker i realtid.
Men glöm inte att vi i Sverige har ett antal lagar som ger myndigheterna i det närmaste samma möjligheter att övervaka medborgarna. Även om de sägs inte ska användas emot de som är i opposition. Men som kan missbrukas, och vad vet vi sker under sekretess?
Jag använder min mobil minsta möjligt. Men hur kan svenska folket vara så naivt att det låter politikerna stifta lagar som binder ris åt våra ryggar? Med lagar som kan missbrukas redan idag, som är onödiga och ineffektiva, och som i "trängt läge" snabbt kan skärpas för att i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Hur kan det komma sig att piratpartiet i stort sett är det enda som protesterar emot dessa lagar?
Det parti som fortfarande kallar sig liberalt, dvs folkpartiet, borde ju vara det första som kraftfullt och konsekvent värnade om integritet och demokrati och emot massövervakning av folket. I stället har fp flera gånger under senare år snarare gått i spetsen för alltmer övervakning.
När Telia nu pressas på varför de så villigt agerar diktaturers drängar, så svarar det att de måste följa "lokala lagar". Dvs Telia låter diktatoriska lagar vara förevändning för att låta polis och "lokala SÄPO" flytta in i Telias lokaler och koppla upp sig i deras nät, används s.k. svarta lådor.
Det är ju ingen nyhet precis att diktaturer använder alla medel, även div IT-teknologi, för att förtrycka och förfölja opposition. Och det är givetvis känt även av Telia. Men trots sina vackra ord om etik och att främja demokrati så springer Telia snabbt från dessa och agerar diktaturdräng. Det är MAMMON, pengarna som betyder allt. Även för statsägda Telia. För det är i diktaturstater som Telia tjänar allt större del av sin vinst, som ger ägarna (inklusive staten) fin utdelning. Och fina bonusar till VD och andra toppar.
Och studerar man koncernchefen i Telias minspel och tonläge så anser han inte att det är ett alternativ att ens överväga att Telia drar sig bort från dessa marknader. "Man kan ju drar bort, men... ", ungefär så säger och menar han.
Och underförstått, och som det kommer att argumenteras kring detta, så menar han/Telias ledning, att om inte de säljer sina tjänster till diktaturen så gör andra det. Precis så som vapenindustrin, och dess anhängare, brukar argumentera.
Jag godkänner inte det resonemanget. Kommersiell verksamhet går visserligen ut på att gå runt och helst tjäna pengar. Till och med statligt ägd. Men inte till varje pris, inte till priset av blod och liv och att undergräva demokrati. Även i affärsverksamhet måste det finna moraliska värderingar.
Det är ju bl a därför vi har konsumentskydd och olika förbud som ska förhindra skadliga produkter. Demokrati i meningen yttrandefrihet och skydd mot förföljelse ska ha minst samma skydd! Oavsett "lokala lagar"!
Läs i sammanhanget även t ex denna blogg av Ola Theander, Naivitet härskar. Länk.
Självfallet borde staten som ägare se till att dess bolag inte gynnar diktaturer! Vare sig bolagen är helägda eller delägda. På samma sätt ska staten se till att de leverantörer (t ex av vapen) inte agerar för att stöjda diktaturer. Jag vill gärna tro att både svenska folket och dess politiker anser att demokrati är att föredra före diktatur.
Att hänvisa till odemokratiska regimers lagar är den obotfärdiges förhinder. Att lyda order, och överhetens påbud, det gjorde även Hitlers drängar.
PS. Ser nu att bl a Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (fp), reagerat kraftfullt i AB i denna fråga.
Den frågan ställer jag mig, efter avslöjandet att till stor del statligt ägda Telia-Sonera agerar som villiga drängar för att hjälpa diktaturer att hålla koll på sina medborgares åsikter och var de befinner sig, för att trakassera, misshandla, fängsla och döda de som diktaturen inte gillar.
Gårdagens Uppdrag Granskning var än mer upprörande än de förhandspuffar som föregick sändningen.
Jag anser att Telias affärer i ett antal diktaturstater är minst lika upprörande som Sveriges avtal att sälja vapen och vapenteknologi (inklusive "signalspaning") till Saudiarabien.
I båda fallen är Sverige inblandat i att hjälpa diktaturer, och för att förtrycka sina medborgare, kränka mänskliga rättigheter och förhindra demokrati.
Telia-Soneras största ägare är den svenska staten. Bolaget går utomordentligt bra, även om den senaste rapporten visar lite vikande siffror. Det intressanta är att en stor och ökande andel av vinsten kommer från Telias agerande (via dotterbolag) i ett antal diktaturstater i östeuropa (t ex Vitryssland) och i fd sovjetstater (som Azerbadjan, Uzbekistan m fl) i Asien. Länder där myndigheterna (dikaturens polis och "säkerhetstjänst") kräver och får 100% hjälp av och tillgång till allt vad som sker i Telias dotterbolags mobilnät. Avlyssning och positionering, i realtid. Detta är ju till och med ett snäpp värre än det i formellt demokratisk ordning införda datalagringsdirektivet i Sverige. Just för att det sker i realtid.
Men glöm inte att vi i Sverige har ett antal lagar som ger myndigheterna i det närmaste samma möjligheter att övervaka medborgarna. Även om de sägs inte ska användas emot de som är i opposition. Men som kan missbrukas, och vad vet vi sker under sekretess?
Jag använder min mobil minsta möjligt. Men hur kan svenska folket vara så naivt att det låter politikerna stifta lagar som binder ris åt våra ryggar? Med lagar som kan missbrukas redan idag, som är onödiga och ineffektiva, och som i "trängt läge" snabbt kan skärpas för att i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Hur kan det komma sig att piratpartiet i stort sett är det enda som protesterar emot dessa lagar?
Det parti som fortfarande kallar sig liberalt, dvs folkpartiet, borde ju vara det första som kraftfullt och konsekvent värnade om integritet och demokrati och emot massövervakning av folket. I stället har fp flera gånger under senare år snarare gått i spetsen för alltmer övervakning.
När Telia nu pressas på varför de så villigt agerar diktaturers drängar, så svarar det att de måste följa "lokala lagar". Dvs Telia låter diktatoriska lagar vara förevändning för att låta polis och "lokala SÄPO" flytta in i Telias lokaler och koppla upp sig i deras nät, används s.k. svarta lådor.
Det är ju ingen nyhet precis att diktaturer använder alla medel, även div IT-teknologi, för att förtrycka och förfölja opposition. Och det är givetvis känt även av Telia. Men trots sina vackra ord om etik och att främja demokrati så springer Telia snabbt från dessa och agerar diktaturdräng. Det är MAMMON, pengarna som betyder allt. Även för statsägda Telia. För det är i diktaturstater som Telia tjänar allt större del av sin vinst, som ger ägarna (inklusive staten) fin utdelning. Och fina bonusar till VD och andra toppar.
Och studerar man koncernchefen i Telias minspel och tonläge så anser han inte att det är ett alternativ att ens överväga att Telia drar sig bort från dessa marknader. "Man kan ju drar bort, men... ", ungefär så säger och menar han.
Och underförstått, och som det kommer att argumenteras kring detta, så menar han/Telias ledning, att om inte de säljer sina tjänster till diktaturen så gör andra det. Precis så som vapenindustrin, och dess anhängare, brukar argumentera.
Jag godkänner inte det resonemanget. Kommersiell verksamhet går visserligen ut på att gå runt och helst tjäna pengar. Till och med statligt ägd. Men inte till varje pris, inte till priset av blod och liv och att undergräva demokrati. Även i affärsverksamhet måste det finna moraliska värderingar.
Det är ju bl a därför vi har konsumentskydd och olika förbud som ska förhindra skadliga produkter. Demokrati i meningen yttrandefrihet och skydd mot förföljelse ska ha minst samma skydd! Oavsett "lokala lagar"!
Läs i sammanhanget även t ex denna blogg av Ola Theander, Naivitet härskar. Länk.
Självfallet borde staten som ägare se till att dess bolag inte gynnar diktaturer! Vare sig bolagen är helägda eller delägda. På samma sätt ska staten se till att de leverantörer (t ex av vapen) inte agerar för att stöjda diktaturer. Jag vill gärna tro att både svenska folket och dess politiker anser att demokrati är att föredra före diktatur.
Att hänvisa till odemokratiska regimers lagar är den obotfärdiges förhinder. Att lyda order, och överhetens påbud, det gjorde även Hitlers drängar.
PS. Ser nu att bl a Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (fp), reagerat kraftfullt i AB i denna fråga.
09 april 2012
Ska kungen ge medaljer till diktatorer?
Hans Lindblad har gjort det igen. Skrivit en vass och viktig artikel (ledare) i Gefle Dagblad om hur galet det är med en kung som delar ut medaljer till diktatorer. Vilket är ännu ett argument emot monarki, även en sådan monarki där kungen inte har någon reell makt.
Och att "kaffeflickor" är en bagatell jämfört med hur "vår" statschef chikanerar Sverige som demokrati genom att ge den Saudiske kungen-diktatorn en medalj.
Läs gärna Hans ledare, länk ovan.
Ett litet smakprov:
"Utmärkelsen överlämnades under den pågående ”arabiska våren” där miljoner frihetstörstande människor riskerar sina liv i demonstrationer för att diktatorer ska störtas, inte hyllas. De två kungarnas avsikt kunde knappast ha varit annan än att för en stund försöka vrida bort uppmärksamheten från den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter."
Det sägs att kungen är en bra dörröppnare för svensk industri. Denna gång gällde det att sälja vapen till diktaturens Saudiarabien. En sådan dörröppnare kan vi vara utan.
Och att "kaffeflickor" är en bagatell jämfört med hur "vår" statschef chikanerar Sverige som demokrati genom att ge den Saudiske kungen-diktatorn en medalj.
Läs gärna Hans ledare, länk ovan.
Ett litet smakprov:
"Utmärkelsen överlämnades under den pågående ”arabiska våren” där miljoner frihetstörstande människor riskerar sina liv i demonstrationer för att diktatorer ska störtas, inte hyllas. De två kungarnas avsikt kunde knappast ha varit annan än att för en stund försöka vrida bort uppmärksamheten från den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter."
Det sägs att kungen är en bra dörröppnare för svensk industri. Denna gång gällde det att sälja vapen till diktaturens Saudiarabien. En sådan dörröppnare kan vi vara utan.
07 mars 2012
Obegripliga vapenaffärer
Ju mer vi får veta om de senaste regeringarnas märkliga turer betr vapenaffärerna med Saudiarabien, ju mera obegripligt blir det. Eller kanske inte. Att mygla och fiffla verkar ha en lång tradition i denna typ av frågor. Åtminstone en 30-40 år, med regeringar av olika färg och med numera närmast "helgonförklarade" svenska toppolitiker inblandade.
Det är ynkligt, och väcker många frågor om heder och moral, om hur politiker och byråkrater ser på demokratibegreppet. Om hur våra förtroendevalda anser sig stå över oss och både övervakar oss och bedrar oss genom att inte följa de regler som de själva skapat.
Bl a Anna Troberg (pp) visar på sin blogg hur den aktuella affären är ytterligare ett tecken på hur de ledande politikerna visar sin misstro emot väljarna och går bakom ryggen på dem. Jag ska inte gå vidare i det, utan hänvisar intresserade att läsa vad hon skrivit. Viss koppling till detta kan man säga att Mark Klambergs text om remiss betr signalspaning har.
Det kommer hela tiden nya uppgifter, men i skrivande stund vet vi detta. S-regeringen (Göran Persson med försvarminister Leni Björklund) skrev 2005 ett avtal med Saudiarabien om vapenförsäljning inkluderande (?) en vapenfabrik av avancerat slag. Artikel 1 och 2 i avtalet är mycket omfattande! Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer. Så, oavsett avtalets omfattning var det, som jag ser det, ett brott emot förbudet att sälja vapen till diktaturer.
Det var en avtal som gled förbi i tysthet. Miljöpartiet och vänstern verkar idag inte ens ha märkt saken, efter de uttalande som de gör nu. Men, enligt uppgift så var avtalet uppe i riksdagens konstitutionsutskott eftersom fp-riksdagsledamöterna Allan Widman och Birgitta Ohlson KU-anmälde dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s).
Av det som framkom igår så var regeringen, den nuvarande och förra, helt medvetna om att detta var en affär som inte skulle skett. Vad jag förstått så stod och står socialdemokraterna och moderaterna bakom den, med stöd av centern. Om de var pådrivande eller om det var vapenindustrin och statens egna tjänstemän, det är svårt att veta. Dock skapade FOI ett bulvanföretag för att dölja affären. Vi har en generaldirektör som ljuger rakt ut och påstår att det inte finns något projekt om en vapenfabrik i Saudiarabien. Vi har en myndighet som ska förhindra att vapenaffärer emot reglerna sker. Men den myndighetens generaldirektör har själv (på försvarsdepartementet!) deltagit i ett möte för att göra affären möjlig, detta enl SR idag.
Vi har en sosseledare som i och för sig inte gillar denna affär (men hans föregångare drev ju den), men anser att nog kan Sverige, om det kniper, visst sälja vapen till diktaturer! Vilket hyckleri.
Vi har en fp-ledare som igår avslöjade att han och fp var emot affären, när den var uppe till behandling i regeringen 2010. För mig är det obegripligt att inte han och fp stod på sig då och fick avtalet upprivet. Visst kan det ha kostat, men felaktiga avtal ska inte fullföljas. Om principen om att stödja demokratier och inte diktaturer är viktigare för fp än att sitta in en regerings om säljer vapen till ex-vis Saudiarabien, då borde fp ha gjort det klart för moderaterna (och centern). Och avgått ur regeringen. Med regeringskris som följd, om inte m backat.
Frågorna blir många, ex-vis:
Hur kan fp sitta med i en regering som går emot en så viktig demokratisk princip???
Hur kan det från socialdemokratiskt håll nu kritiseras det avtal som de själva drev fram?
Hur kan Löfven anse att Sverige ska sälja vapen till diktaturer?
Hur kan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt säga att riksdagen inte visste något om detta förrän igår?
Hur kan regeringar träffa vapenförsäljningsavtal, med ett diktaturland, som skriver att avtalet skall vara sekretessbelagt?
Nej, nog är det mycket som förefaller obegripligt i detta. Det vill säga om man ska tro på vad olika partier och regeringar säger sig stå för. Om man ska tro på att de som styr landet (politiker som toppbyråkrater!) har demokratiska grundprinciper som ledstjärna för sitt handlande. Om man inte vill tro att makten betyder mer än demokratin.
Det är ynkligt, och väcker många frågor om heder och moral, om hur politiker och byråkrater ser på demokratibegreppet. Om hur våra förtroendevalda anser sig stå över oss och både övervakar oss och bedrar oss genom att inte följa de regler som de själva skapat.
Bl a Anna Troberg (pp) visar på sin blogg hur den aktuella affären är ytterligare ett tecken på hur de ledande politikerna visar sin misstro emot väljarna och går bakom ryggen på dem. Jag ska inte gå vidare i det, utan hänvisar intresserade att läsa vad hon skrivit. Viss koppling till detta kan man säga att Mark Klambergs text om remiss betr signalspaning har.
Det kommer hela tiden nya uppgifter, men i skrivande stund vet vi detta. S-regeringen (Göran Persson med försvarminister Leni Björklund) skrev 2005 ett avtal med Saudiarabien om vapenförsäljning inkluderande (?) en vapenfabrik av avancerat slag. Artikel 1 och 2 i avtalet är mycket omfattande! Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer. Så, oavsett avtalets omfattning var det, som jag ser det, ett brott emot förbudet att sälja vapen till diktaturer.
Det var en avtal som gled förbi i tysthet. Miljöpartiet och vänstern verkar idag inte ens ha märkt saken, efter de uttalande som de gör nu. Men, enligt uppgift så var avtalet uppe i riksdagens konstitutionsutskott eftersom fp-riksdagsledamöterna Allan Widman och Birgitta Ohlson KU-anmälde dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s).
Av det som framkom igår så var regeringen, den nuvarande och förra, helt medvetna om att detta var en affär som inte skulle skett. Vad jag förstått så stod och står socialdemokraterna och moderaterna bakom den, med stöd av centern. Om de var pådrivande eller om det var vapenindustrin och statens egna tjänstemän, det är svårt att veta. Dock skapade FOI ett bulvanföretag för att dölja affären. Vi har en generaldirektör som ljuger rakt ut och påstår att det inte finns något projekt om en vapenfabrik i Saudiarabien. Vi har en myndighet som ska förhindra att vapenaffärer emot reglerna sker. Men den myndighetens generaldirektör har själv (på försvarsdepartementet!) deltagit i ett möte för att göra affären möjlig, detta enl SR idag.
Vi har en sosseledare som i och för sig inte gillar denna affär (men hans föregångare drev ju den), men anser att nog kan Sverige, om det kniper, visst sälja vapen till diktaturer! Vilket hyckleri.
Vi har en fp-ledare som igår avslöjade att han och fp var emot affären, när den var uppe till behandling i regeringen 2010. För mig är det obegripligt att inte han och fp stod på sig då och fick avtalet upprivet. Visst kan det ha kostat, men felaktiga avtal ska inte fullföljas. Om principen om att stödja demokratier och inte diktaturer är viktigare för fp än att sitta in en regerings om säljer vapen till ex-vis Saudiarabien, då borde fp ha gjort det klart för moderaterna (och centern). Och avgått ur regeringen. Med regeringskris som följd, om inte m backat.
Frågorna blir många, ex-vis:
Hur kan fp sitta med i en regering som går emot en så viktig demokratisk princip???
Hur kan det från socialdemokratiskt håll nu kritiseras det avtal som de själva drev fram?
Hur kan Löfven anse att Sverige ska sälja vapen till diktaturer?
Hur kan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt säga att riksdagen inte visste något om detta förrän igår?
Hur kan regeringar träffa vapenförsäljningsavtal, med ett diktaturland, som skriver att avtalet skall vara sekretessbelagt?
Nej, nog är det mycket som förefaller obegripligt i detta. Det vill säga om man ska tro på vad olika partier och regeringar säger sig stå för. Om man ska tro på att de som styr landet (politiker som toppbyråkrater!) har demokratiska grundprinciper som ledstjärna för sitt handlande. Om man inte vill tro att makten betyder mer än demokratin.
06 mars 2012
Vem styr? Apropå svenska vapenaffärer (uppdat.)
Sverige hjälper diktaturen Saudi-arabien att bygga en vapenfabrik. Enligt SR och dagspressen.
Saudi-arabien är en diktatur, som inte ens försöker anlägga en "demokratisk" fernissa.
Sverige ska inte sälja vapen (med det avses även komplicerade och avancerade vapensystem och komponenter därtill) till diktaturer. Trots det har Sverige, med regeringars och deras kontrollorgans godkännande, sålt vapen till bl a Saudi-arabien (och även till Libyen under diktaturens tid) med ursäkten att det beror på att fullfölja "gamla kontrakt". Detta har pågått i decennier, så det måste finnas oerhört gamla och fortfarande giltiga kontrakt, som det inte går att bryta ostraffat...
Nå, att svenska regeringar, av alla färger, sålt vapen till allsköns diktaturer, det är ingen nyhet i sig. Om än skamligt i högsta grad. Men att i dagens läge, under 2000-talet, till och med bygga en vapenfabrik i en så solklar diktatur, ja, man undrar vem som styr? Hemligstämplat? Under största sekretess.
Begriper verkligen regeringen vad den godkänner? Är alla ministrar fullt informerade om vad de kollektivt är med att godkänna? - eller är underlagen hemligstämplade även för vissa/många ministrar?
Är det byråkraterna som styr, och "politikerna" sitter bakom en ljudisolerad glasruta i baksätet och låter sig föras vart som helst?
Jag inser att det i vissa/många fall är svårt att avgöra både länders demokratiska status och graden av risker för oroligheter i olika områden. Personligen anser jag att när vapen ska säljas så ska det dock vara till fullständigt klara, mogna demokratier som respekterar mänskliga rättigheter och som inte kan bedömas riskera att blanda sig i konflikter där demokrati eller andra mänskliga rättigheter kan råka illa ut. Vid minsta tvekan ska inte Sverige sälja vapen. Så t ex anser jag inte att vapen ska säljas till den ytterst tveksamma "demokratin" Ryssland, ett land där inte alla partier och kandidater får ställa upp i val och där fredliga demonstranter fängslas och valfusk är regel.
Uppdatering. Ser nu att sent omsider har Jan Björklund sagt att han är väldigt kritisk till samarbetsavtalet om vapenfabriken. Alltid något. Men, nog känns det som en svag kritik. Han är ju dels vice statsminister, dels partiledare och borde ha reagerat mycket kraftigare, ställt frågan på sin spets. Inte lagt sig och fp bara för att m och c (och förmodligen s) var för affären med diktaturen Saudi-arabien. Han är ju inte en vanlig riksdagsman.
Men, nu borde det ändå vara fritt fram för andra fp-are att ställa besvärliga frågor till regeringen.
Saudi-arabien är en diktatur, som inte ens försöker anlägga en "demokratisk" fernissa.
Sverige ska inte sälja vapen (med det avses även komplicerade och avancerade vapensystem och komponenter därtill) till diktaturer. Trots det har Sverige, med regeringars och deras kontrollorgans godkännande, sålt vapen till bl a Saudi-arabien (och även till Libyen under diktaturens tid) med ursäkten att det beror på att fullfölja "gamla kontrakt". Detta har pågått i decennier, så det måste finnas oerhört gamla och fortfarande giltiga kontrakt, som det inte går att bryta ostraffat...
Nå, att svenska regeringar, av alla färger, sålt vapen till allsköns diktaturer, det är ingen nyhet i sig. Om än skamligt i högsta grad. Men att i dagens läge, under 2000-talet, till och med bygga en vapenfabrik i en så solklar diktatur, ja, man undrar vem som styr? Hemligstämplat? Under största sekretess.
Begriper verkligen regeringen vad den godkänner? Är alla ministrar fullt informerade om vad de kollektivt är med att godkänna? - eller är underlagen hemligstämplade även för vissa/många ministrar?
Är det byråkraterna som styr, och "politikerna" sitter bakom en ljudisolerad glasruta i baksätet och låter sig föras vart som helst?
Jag inser att det i vissa/många fall är svårt att avgöra både länders demokratiska status och graden av risker för oroligheter i olika områden. Personligen anser jag att när vapen ska säljas så ska det dock vara till fullständigt klara, mogna demokratier som respekterar mänskliga rättigheter och som inte kan bedömas riskera att blanda sig i konflikter där demokrati eller andra mänskliga rättigheter kan råka illa ut. Vid minsta tvekan ska inte Sverige sälja vapen. Så t ex anser jag inte att vapen ska säljas till den ytterst tveksamma "demokratin" Ryssland, ett land där inte alla partier och kandidater får ställa upp i val och där fredliga demonstranter fängslas och valfusk är regel.
Uppdatering. Ser nu att sent omsider har Jan Björklund sagt att han är väldigt kritisk till samarbetsavtalet om vapenfabriken. Alltid något. Men, nog känns det som en svag kritik. Han är ju dels vice statsminister, dels partiledare och borde ha reagerat mycket kraftigare, ställt frågan på sin spets. Inte lagt sig och fp bara för att m och c (och förmodligen s) var för affären med diktaturen Saudi-arabien. Han är ju inte en vanlig riksdagsman.
Men, nu borde det ändå vara fritt fram för andra fp-are att ställa besvärliga frågor till regeringen.
21 september 2011
Gör inget dumt....
Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).
Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.
Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.
Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!
Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.
Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.
De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.
Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.
Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.
Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!
Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.
Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.
De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.
23 juli 2011
Terrorn har många ansikten
Nyheten om terrorbomben i Oslo kom chockartat. Genom FB, för uppenbarligen tog det tid för SVT att reagera vilket fick garvade journalister (inkl fd tv och radioreportrar) att undra vad SVT gjorde. Nå, till slut vaknade även den svenska statstelevisionen genom att direktsända vad NRK sände.
Att slå emot den norska demokratins hjärta, i vart fall dess verkställande del genom att blåsa ur regeringskansliet är, trots allt, knappast något som man tror kan hända. OK, visst har säkert funnits viss beredskap och handlingsplaner för detta, liksom jag förutsätter att det finns i Sverige. Ändå vill man inte tro att det ska bli allvar.
Jag måste erkänna att som det framtonade genom teverutan så fick även jag en känsla av att risken var stor att det hela hade någon koppling till islamistisk terrorism. Kommentarerna gick i den riktningen. Samtidigt saknade jag, liksom kommentatorerna, några som helst konkreta belägg för att så var fallet. En sak som verkade underligt var även det till en början inte speciellt betonade händelserna på ungsossarnas läger utanför Oslo. Varför skulle finnas ett samband - och är det en naturlig koppling för islamska terrorister att samtidigt utlösa bomber vid regeringsbyggnader centralt och att skicka in någon som börjar skjuta i ett ungdomsläger?
En sak som dock kunde tyda på muslimsk terrorism var dock att minst ett par sådana rörelser var snabba att ta på sig ansvaret (=äran) för det hända.
Nå, redan under fredagkvällen kom dock en del notiser om att en blond norrman gripits. I takt med att dödstalen ökade dramatiskt under lördagen, i synnerhet från ungdomslägret, så preciserades även att den gripne norrmannen var en person som inte bara varit "utklädd" till polis utan även är känd för extrema högeråsikter, något som knappast ger en muslimsk koppling. Samtidigt så kommer högstämda kommentarer som pekar på vikten av att skydda demokratin emot terrorism. Med mera el mindre klara antydningar om mera myndighetskontroll av oss alla. Men också om vikten av ett öppet samhälle.
Ännu vet vi dessutom väldigt lite om den gripne (de gripna) mannens bakgrund och avsikter. Eller ens om det är rätt person(er) som gripits.
Vad visar då detta? Först och främst givetvis att man inte ska dra slutsatser för självsäkert utan faktiska underlag.
Att framför allt kommentatorer inte bör blåsa under rädslan för muslimska terrorattacker så fort något händer. Visst, det har hänt en del sådana, av spektakulär storlek. Och som inte kunnat förhindras av all världens avlyssningar och säkerhetstjänster.
Vi måste också inse att terror utförs av andra, av extrema rörelser med mera "västerländska" förtecken, både till vänster och höger. Som Harry Ascher skrev på Facebook så begicks enligt EU:s polisorgan Europol mellan 2006 och 2009 1.770 terrordåd i Europa. Bara sex av dessa 1.770 dåd, eller 0,34 %, hade muslimska kopplingar.
265 gånger fler terrordåd, nämligen 1.596 stycken eller 90,2 % av alla Europas terrordåd, hade högerorienterade kopplingar.
Självfallet ska vi inte vara naiva. Vi ska inte bortse från något av det hot som olika terrorgrupper utgör. Men vi ska inte heller bortse ifrån att det vi kallar terror även kan utföras av mer eller mindre förvirrade enskilda (som inte behöver ha någon uppenbar politisk koppling). Trots all försiktighet verkar det omöjligt att gardera sig emot alla eventualiteter. I vart fall inte i ett öppet demokratiskt samhälle.
För om vi tror att vi kan stoppa terrorn genom att stänga det öppna samhället, då har terroristerna segrat! Vad är det värt om vi alla ska ständigt övervakas, och alla våra åsikter registreras, utan att minsta misstanke finns 99,999 % av oss?
Ett sådant system är statens terror emot oss alla, det är en diktatur utan åsiktsfrihet och utan människovärde.
Vi får inte bortse ifrån att sådana steg redan tagits.
Att slå emot den norska demokratins hjärta, i vart fall dess verkställande del genom att blåsa ur regeringskansliet är, trots allt, knappast något som man tror kan hända. OK, visst har säkert funnits viss beredskap och handlingsplaner för detta, liksom jag förutsätter att det finns i Sverige. Ändå vill man inte tro att det ska bli allvar.
Jag måste erkänna att som det framtonade genom teverutan så fick även jag en känsla av att risken var stor att det hela hade någon koppling till islamistisk terrorism. Kommentarerna gick i den riktningen. Samtidigt saknade jag, liksom kommentatorerna, några som helst konkreta belägg för att så var fallet. En sak som verkade underligt var även det till en början inte speciellt betonade händelserna på ungsossarnas läger utanför Oslo. Varför skulle finnas ett samband - och är det en naturlig koppling för islamska terrorister att samtidigt utlösa bomber vid regeringsbyggnader centralt och att skicka in någon som börjar skjuta i ett ungdomsläger?
En sak som dock kunde tyda på muslimsk terrorism var dock att minst ett par sådana rörelser var snabba att ta på sig ansvaret (=äran) för det hända.
Nå, redan under fredagkvällen kom dock en del notiser om att en blond norrman gripits. I takt med att dödstalen ökade dramatiskt under lördagen, i synnerhet från ungdomslägret, så preciserades även att den gripne norrmannen var en person som inte bara varit "utklädd" till polis utan även är känd för extrema högeråsikter, något som knappast ger en muslimsk koppling. Samtidigt så kommer högstämda kommentarer som pekar på vikten av att skydda demokratin emot terrorism. Med mera el mindre klara antydningar om mera myndighetskontroll av oss alla. Men också om vikten av ett öppet samhälle.
Ännu vet vi dessutom väldigt lite om den gripne (de gripna) mannens bakgrund och avsikter. Eller ens om det är rätt person(er) som gripits.
Vad visar då detta? Först och främst givetvis att man inte ska dra slutsatser för självsäkert utan faktiska underlag.
Att framför allt kommentatorer inte bör blåsa under rädslan för muslimska terrorattacker så fort något händer. Visst, det har hänt en del sådana, av spektakulär storlek. Och som inte kunnat förhindras av all världens avlyssningar och säkerhetstjänster.
Vi måste också inse att terror utförs av andra, av extrema rörelser med mera "västerländska" förtecken, både till vänster och höger. Som Harry Ascher skrev på Facebook så begicks enligt EU:s polisorgan Europol mellan 2006 och 2009 1.770 terrordåd i Europa. Bara sex av dessa 1.770 dåd, eller 0,34 %, hade muslimska kopplingar.
265 gånger fler terrordåd, nämligen 1.596 stycken eller 90,2 % av alla Europas terrordåd, hade högerorienterade kopplingar.
Självfallet ska vi inte vara naiva. Vi ska inte bortse från något av det hot som olika terrorgrupper utgör. Men vi ska inte heller bortse ifrån att det vi kallar terror även kan utföras av mer eller mindre förvirrade enskilda (som inte behöver ha någon uppenbar politisk koppling). Trots all försiktighet verkar det omöjligt att gardera sig emot alla eventualiteter. I vart fall inte i ett öppet demokratiskt samhälle.
För om vi tror att vi kan stoppa terrorn genom att stänga det öppna samhället, då har terroristerna segrat! Vad är det värt om vi alla ska ständigt övervakas, och alla våra åsikter registreras, utan att minsta misstanke finns 99,999 % av oss?
Ett sådant system är statens terror emot oss alla, det är en diktatur utan åsiktsfrihet och utan människovärde.
Vi får inte bortse ifrån att sådana steg redan tagits.
16 juni 2011
Kommentar om demokratins brister i Sverige
I ett tidigare inlägg diskuterade jag frågan om demokratins brister med utgångspunkt i en DN-debattartikel om ungdomars bristande förtroende för det demokratiska systemet.
Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.
Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.
Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.
Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.
Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.
Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.
Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.
Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.
Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.
Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.
Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.
Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.
Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.
Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.
02 april 2011
Dödande ska inte premieras...
Ser i SvD ett debattinlägg där tre personer är starkt kritiska emot svensk militär medverkan emot dödandet av civila i Libyen. De menar att man i stället ska stå upp för humanistiska principer genom att fördöma allt dödande. Vi ska inte gynna vapenindustrin. Och i vanlig ordning finns det de som instämmer i argumenten, det är ju lätt att göra.
Självklart "gynnas" vapenindustrin i någon mening när man köper deras produkter. Hade Sverige inget försvar skulle däremot vapenindustrin inte gynnas. Jag tror ju nu knappast att vi räddar några liv i Libyen genom att bara fördöma Gadaffis dödande av sitt folk. Vi (= världssamfundet) sätter ju FN som det organ som ska ta ställning i dessa frågor. En brist med FN är ju att FN inte består av bara demokratier, och i säkerhetsrådet finns länder som inte vill se prejudikat om att FN ska ingripa för mänskliga rättigheter och demokrati.... Så illa är det. Men ska vi därför låta människor dö?
Dödande ska inte premieras, skriver debattörerna i SvD. Och de kräver att FN demokratiseras. Självfallet ska inte dödande premieras, men det sker inte genom att vi låter de som dödar få hålla på med det! Att fördöma mördarna har ju visat sig inte hjälpa. Det är trevligare att diskutera och debattera i lugn och ro än att slåss. Men i denna vår grymma värld finns det personer som inte vill diskutera, de anser sig har rätt att bestämma, även fysiskt, över andra. Sådana som Gadaffi.
Visst, demokratisera FN! Fine! Hur lång tid tar det? 20 år, 50 år? Vad ska vi göra under tiden när diktatorer dödar de som tycker annorlunda och därmed gör världen osäker? Vilken slagkraft får ett bantat FN, som inte innehåller diktaturer?
Jag ogillar starkt de som menar att Sverige inte ska ingripa på något sätt i det som händer utomlands. Kanske ska vi tycka till, men inte mer.
Det är ett slags självgod isolationism i det sättet att tänka. Jag önskade att världen vore så god att det räckte med att tala om för andra att de inte ska döda, att demokrati är bra och att vi alla ska hålla fred med varandra.
Diktatorer instämmer inte betr demokrati som ett bättre styressätt. Det gör däremot oftast deras folk. Och de är ofta, när inte annat hjälper, beredda att ta strid för friheten. Fred kan inte finnas utan frihet och demokrati.
Vi gör inte världen bättre genom att gå ur FN och EU, att isolera oss bakom murar runt våra gränser hjälper inte, och om vi slutar att beväpna oss för att försvara vår frihet, det är en inbjudan till andra att ta makten över oss.
Jag undrar också varför denna motvilja att hjälpa människor som kämpar för frihet, och för demokratiska rättigheter kommer fram så starkt just nu när Libyen är aktuellt? Vi var som nation mera benägna att hjälpa när det gällde t ex Sydafrika.
Självklart "gynnas" vapenindustrin i någon mening när man köper deras produkter. Hade Sverige inget försvar skulle däremot vapenindustrin inte gynnas. Jag tror ju nu knappast att vi räddar några liv i Libyen genom att bara fördöma Gadaffis dödande av sitt folk. Vi (= världssamfundet) sätter ju FN som det organ som ska ta ställning i dessa frågor. En brist med FN är ju att FN inte består av bara demokratier, och i säkerhetsrådet finns länder som inte vill se prejudikat om att FN ska ingripa för mänskliga rättigheter och demokrati.... Så illa är det. Men ska vi därför låta människor dö?
Dödande ska inte premieras, skriver debattörerna i SvD. Och de kräver att FN demokratiseras. Självfallet ska inte dödande premieras, men det sker inte genom att vi låter de som dödar få hålla på med det! Att fördöma mördarna har ju visat sig inte hjälpa. Det är trevligare att diskutera och debattera i lugn och ro än att slåss. Men i denna vår grymma värld finns det personer som inte vill diskutera, de anser sig har rätt att bestämma, även fysiskt, över andra. Sådana som Gadaffi.
Visst, demokratisera FN! Fine! Hur lång tid tar det? 20 år, 50 år? Vad ska vi göra under tiden när diktatorer dödar de som tycker annorlunda och därmed gör världen osäker? Vilken slagkraft får ett bantat FN, som inte innehåller diktaturer?
Jag ogillar starkt de som menar att Sverige inte ska ingripa på något sätt i det som händer utomlands. Kanske ska vi tycka till, men inte mer.
Det är ett slags självgod isolationism i det sättet att tänka. Jag önskade att världen vore så god att det räckte med att tala om för andra att de inte ska döda, att demokrati är bra och att vi alla ska hålla fred med varandra.
Diktatorer instämmer inte betr demokrati som ett bättre styressätt. Det gör däremot oftast deras folk. Och de är ofta, när inte annat hjälper, beredda att ta strid för friheten. Fred kan inte finnas utan frihet och demokrati.
Vi gör inte världen bättre genom att gå ur FN och EU, att isolera oss bakom murar runt våra gränser hjälper inte, och om vi slutar att beväpna oss för att försvara vår frihet, det är en inbjudan till andra att ta makten över oss.
Jag undrar också varför denna motvilja att hjälpa människor som kämpar för frihet, och för demokratiska rättigheter kommer fram så starkt just nu när Libyen är aktuellt? Vi var som nation mera benägna att hjälpa när det gällde t ex Sydafrika.
22 februari 2011
Vilket trist mönster (uppdat)
Frånsett deras förkärlek för våld så är det en annan sak som dessa diktatorer verkar ha gemensam. Girighet. Läser i DI att även denna man, Gadaffi i Libyen, som anser sig personifiera folket, äger stora poster t ex i stora banker i Storbrittannier och Italien. Alltså, han placerar inte bara pengar på konton i banker, han köper in sig som ägare...
Vilket trist mönster. Maktberusning, hybris och girighet.
Uppdatering. Det var inte oväntat, men lika trist för det. Dvs att läsa hur Gadaffi inte bara är lika girig som andra diktatorer. Vare sig det kallat sig för "socialister" eller inte. Nu drabbas han av panik även han och söker rädda sina hopstulna miljarder. Dock verkar det inte vara helt lätt, det finns de som inte vill hjälpa folk med blodiga händer. Runt 200 miljarder i rena pengar enbart i Storbritannien, enl AB. Plus fastigheter.
Tydligen tänker inte Gadaffi låta sig ställas inför rätta i Libyen, inte heller ta livet av sig eller kämpa till sista blodsdroppen. Nej, han räknar med att smita ut någonstans och leva det goda livet på undanstoppade miljarder.
Vilket trist mönster. Maktberusning, hybris och girighet.
Uppdatering. Det var inte oväntat, men lika trist för det. Dvs att läsa hur Gadaffi inte bara är lika girig som andra diktatorer. Vare sig det kallat sig för "socialister" eller inte. Nu drabbas han av panik även han och söker rädda sina hopstulna miljarder. Dock verkar det inte vara helt lätt, det finns de som inte vill hjälpa folk med blodiga händer. Runt 200 miljarder i rena pengar enbart i Storbritannien, enl AB. Plus fastigheter.
Tydligen tänker inte Gadaffi låta sig ställas inför rätta i Libyen, inte heller ta livet av sig eller kämpa till sista blodsdroppen. Nej, han räknar med att smita ut någonstans och leva det goda livet på undanstoppade miljarder.
29 januari 2011
Rätt tänkt av Sveriges Radio! Mm.
Sveriges Radio ska stå på allmänhetens sida. Inte vara en maktens megafon. Nu har det väl inte alltid varit så, men detta är en ljusglimt i mörkret. I det mörker som makten vill lägga över oss medborgare. Andra ljusglimtar är också att genom internet så blir det allt svårare för diktatorer att hålla sig kvar vid makten. Information sprider sig.
När SR öppnar "radioleaks" borde det vara en tankeställare till alla mörkermän. SR inser uppenbarligen att i längden så är det bättre med fri information och fri journalistik.
Måtte all världens censurvänner och diktatorer inse detsamma. Visst, många tecken, inte minst i Sverige tyder på motsatsen. Runt om i världen så visar det sig att det går att förtrycka folk, men inte i längden! Frihet och demokrati är viktigare än bröd och skådespel.
Internets och bloggares inflytande var en viktig kanal för oppositionen i Tunisien, och till att diktatorn där störtades. Fria bloggare i Egypten har länge varit en nagel i ögat för Mubaraks regim där, men nu verkar tappen gått ur tunnan. Hur det går vet vi inte i skrivande stund. Men även om det blir ett bakslag, så kommer Egypten snart att skaka av sig diktaturen. Då står övriga diktaturstyrda arabstater snart i tur...
När SR öppnar "radioleaks" borde det vara en tankeställare till alla mörkermän. SR inser uppenbarligen att i längden så är det bättre med fri information och fri journalistik.
Måtte all världens censurvänner och diktatorer inse detsamma. Visst, många tecken, inte minst i Sverige tyder på motsatsen. Runt om i världen så visar det sig att det går att förtrycka folk, men inte i längden! Frihet och demokrati är viktigare än bröd och skådespel.
Internets och bloggares inflytande var en viktig kanal för oppositionen i Tunisien, och till att diktatorn där störtades. Fria bloggare i Egypten har länge varit en nagel i ögat för Mubaraks regim där, men nu verkar tappen gått ur tunnan. Hur det går vet vi inte i skrivande stund. Men även om det blir ett bakslag, så kommer Egypten snart att skaka av sig diktaturen. Då står övriga diktaturstyrda arabstater snart i tur...
18 oktober 2010
Gästbloggare: Hans Lindblad: Och alla sjöng
Till min, och jag vet även andras glädje, kan jag nu bjuda på en krönika skriven av Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En folkpartist av det slag där man aldrig behövde tveka om hans ideologiska hemvist: gedigen och genuin ocialliberal.
Denna text startar med jublet kring räddandet av gruvarbetarna i Chile. Övergår snabbt i en beskrivning av läget i Chile vid tiden för Pinochettidens upphörande. Hur viktig demokrati när och hur demokratins återkomst väcker jubel bland folket.
---
Och alla sjöng
Ett enat och stärkt Chile beundras nu världen över för de lyckade ansträngningarna att rädda de 33 instängda gruvarbetarna.
När den siste nått ytan och togs emot av familj och president utbröt glädjescener. Räddningspersonal och de räddades anhöriga förenades i sång. Det grep mig extra, för just från Chile minns jag den största glädjefest jag varit med om.
I oktober 1988 var jag en av riksdagens två valobservatörer när diktatorn Pinochet, ond general och massmördare, ordnat folkomröstning i syfte att få internationell legitimitet. Ingen motkandidat fick sättas upp, men 16 partier gick ut nejkampanj.
Främst de ungas oerhörda engagemang var gripande. Massiv TV-propaganda för Pinochet. I huvudstaden Santiago fick bara hans anhängare framträda, men ute i landet hölls jättemanifestationer för frihet. Bilar med diktatorns bild möttes i Santiagos centrum av unga som i klungor gjorde tummen ned. Jag följde några gånger med när de sedan började springa, innan militärpolisens bilar med vattenkanoner och tårgas skulle hinna fram, men ibland blev vi ändå våta. Konstig valtaktik att spruta vatten på väljarkåren.
Långa köer till vallokalerna, män och kvinnor i skilda köer, övervakade av soldater med automatkarbin. Var med vid räkningen i en lokal, 231 röster mot, 90 för Pinochet. Till nejsidans högkvarter ringdes rapporter in om lokala vinster, men timme efter timme rapporterade radion bara segersiffror för Pinochet. Hans fru framträdde i TV, sedan stängdes all ström i Santiago av.
Man bad oss vara kvar i högkvarteret (med reservkraftaggregat på gården).
”Det är svårare för militären att storma om ni utländska parlamentariker finns här som vittnen.”. Vi anade att juntans generaler satt i möte om de skulle slå till med våld och utlysa undantagstillstånd eller erkänna sig besegrade. Senare framkom att Pinochet skällde ut rådgivare som lovat honom seger, men sent på natten beordrade han radio och TV att sända de riktiga siffrorna.
Hos nejsidans högkvarter utbröt jubel, och mängder av folk sprang till en större lokal. Jag har aldrig varit i ett rum så packat med människor, kändes som man inte kunde röra en arm. Alla chilenare i lokalen sjöng frihetssånger som använts alla de femton åren under diktatur. Nejsidans främste, Patricio Aylwin, själv konservativ och vald till president året efter, steg upp på ett bord och utropade att Chile åter skulle bli demokrati. Jubel, glädjetårar och mer sång.
Jag älskar sedan dess detta folk, och kunde natten till torsdagen i TV se de nya glädjescenerna.
Hans Lindblad
---
Jag lägger en länk till detta på min speciella Hans Lindblad-sida, där jag även gjort en del smärre kompletteringar i inledningen.
Denna text startar med jublet kring räddandet av gruvarbetarna i Chile. Övergår snabbt i en beskrivning av läget i Chile vid tiden för Pinochettidens upphörande. Hur viktig demokrati när och hur demokratins återkomst väcker jubel bland folket.
---
Och alla sjöng
Ett enat och stärkt Chile beundras nu världen över för de lyckade ansträngningarna att rädda de 33 instängda gruvarbetarna.
När den siste nått ytan och togs emot av familj och president utbröt glädjescener. Räddningspersonal och de räddades anhöriga förenades i sång. Det grep mig extra, för just från Chile minns jag den största glädjefest jag varit med om.
I oktober 1988 var jag en av riksdagens två valobservatörer när diktatorn Pinochet, ond general och massmördare, ordnat folkomröstning i syfte att få internationell legitimitet. Ingen motkandidat fick sättas upp, men 16 partier gick ut nejkampanj.
Främst de ungas oerhörda engagemang var gripande. Massiv TV-propaganda för Pinochet. I huvudstaden Santiago fick bara hans anhängare framträda, men ute i landet hölls jättemanifestationer för frihet. Bilar med diktatorns bild möttes i Santiagos centrum av unga som i klungor gjorde tummen ned. Jag följde några gånger med när de sedan började springa, innan militärpolisens bilar med vattenkanoner och tårgas skulle hinna fram, men ibland blev vi ändå våta. Konstig valtaktik att spruta vatten på väljarkåren.
Långa köer till vallokalerna, män och kvinnor i skilda köer, övervakade av soldater med automatkarbin. Var med vid räkningen i en lokal, 231 röster mot, 90 för Pinochet. Till nejsidans högkvarter ringdes rapporter in om lokala vinster, men timme efter timme rapporterade radion bara segersiffror för Pinochet. Hans fru framträdde i TV, sedan stängdes all ström i Santiago av.
Man bad oss vara kvar i högkvarteret (med reservkraftaggregat på gården).
”Det är svårare för militären att storma om ni utländska parlamentariker finns här som vittnen.”. Vi anade att juntans generaler satt i möte om de skulle slå till med våld och utlysa undantagstillstånd eller erkänna sig besegrade. Senare framkom att Pinochet skällde ut rådgivare som lovat honom seger, men sent på natten beordrade han radio och TV att sända de riktiga siffrorna.
Hos nejsidans högkvarter utbröt jubel, och mängder av folk sprang till en större lokal. Jag har aldrig varit i ett rum så packat med människor, kändes som man inte kunde röra en arm. Alla chilenare i lokalen sjöng frihetssånger som använts alla de femton åren under diktatur. Nejsidans främste, Patricio Aylwin, själv konservativ och vald till president året efter, steg upp på ett bord och utropade att Chile åter skulle bli demokrati. Jubel, glädjetårar och mer sång.
Jag älskar sedan dess detta folk, och kunde natten till torsdagen i TV se de nya glädjescenerna.
Hans Lindblad
---
Jag lägger en länk till detta på min speciella Hans Lindblad-sida, där jag även gjort en del smärre kompletteringar i inledningen.
12 december 2008
Riksdagens kapitulation, del 2.
Och nu kommer Lagen om datalagring, Stasi-lagen kallad. Allt ska lagras.
http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2188835.svd
Att en lag av det slaget ens laggs tyder pa en sovande riksdag. Eller en riksdag under partipiska.
Var ar dagens Waldemar Svensson, Adolf Hedin?
Har alla tappat vett och sans, fragar Mary pa sin blogg. En bra sammanfattning.
Regeringen vill uppenbarligen mobba bort sina valjare.
Och oppositionen (s) jublar over lagen, de vill ha den.
Godnatt Sverige.
I vilket annat land skulle detta accepteras av en demokratiskt vald riksdag?Lagen verkar passa utmarkt daremot i en diktatur.
Visst behovs en integritetsbalk, men med nuvarande riksdag tvivlar jag pa att den blir en garanti for integritet.
Sorry.
http://www.svd.se/nyheter/politik/artikel_2188835.svd
Att en lag av det slaget ens laggs tyder pa en sovande riksdag. Eller en riksdag under partipiska.
Var ar dagens Waldemar Svensson, Adolf Hedin?
Har alla tappat vett och sans, fragar Mary pa sin blogg. En bra sammanfattning.
Regeringen vill uppenbarligen mobba bort sina valjare.
Och oppositionen (s) jublar over lagen, de vill ha den.
Godnatt Sverige.
I vilket annat land skulle detta accepteras av en demokratiskt vald riksdag?Lagen verkar passa utmarkt daremot i en diktatur.
Visst behovs en integritetsbalk, men med nuvarande riksdag tvivlar jag pa att den blir en garanti for integritet.
Sorry.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)