Snabba cash genom att fasa ut folk

Snabba cash genom att FASa ut folk. Jag blir alltmer upprörd över hur maktetablissemanget ser på oss människor som är utanför deras priviligierade grupp. Jag hoppas att det "bara" beror på bristande empati, oförstående på grund av att de aldrig befunnit sig i utsatta situationer i livet. För om det är ren illvilja, ondska, då är det närmast straffbart. I vart fall ur moraliska aspekter. Jag tillhör den krympande skara som nämligen anser att politik handlar om att göra samhället bättre - för alla - att där finns en moralisk aspekt som inrymmer respekt för medmänniskan.

Respekt är inte ett ord som används så ofta numera. Är det därför som "man" (dvs våra beslutsfattare) genom ständiga åtgärder ser till att vi glider allt längre ut i det tredelade samhället. Det samhälle där den sista tredjedelen praktiskt taget lämnas åt sitt öde. Att vara sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer. För makteliten finns tydligen inte tanken att de kan hamna där själva. Om detta skrev jag flera texter ifjol sommar och förhöst.

Alla som lever och har hälsan blir gamla, och därmed pensionärer. Att förbli frisk kan man bara till viss mån påverka själv. Det jag önskar är att både gamla och sjuka ska behandlas med respekt, och att vi gemensamt genom samhälleliga åtgärder gör både ålderdom och sjukdom uthärdligt så långt det går. Sjukdom kan också vara en orsak till arbetslöshet. Men även ex-vis konjunkturer, strukturförvandlingar i näringslivet - och i offentlig sektor.

Självfallet anser jag att arbetslösa också ska behandlas med respekt. För de flesta av oss är arbetet viktigt för att få självkänsla. Det ger inte bara en inkomst (förhoppningsvis så vi kan försörja oss) utan också tillfredställelsen av att fylla en plats i samhället, att förverkliga oss, att få nytta av våra studier etc. Dvs att vi känner människovärde! Arbetslöshet, speciellt långtidsarbetslöshet, förvägrar oss detta. Snart sagt INGEN gillar att leva på bidrag. Men om man råkat illa ut så är man så illa tvungen, och då är det bättre att överlevnadsinkomsten kommer från en (gemensam) försäkring än genom "bidrag". Och att den inte är så kränkande låg att vi inte förmår kravla oss upp för att söka (anständiga, passande) jobb.

Detta klarar inte samhället idag. Tvärtom verkar det som att viljan inte riktigt finns heller. Det är nu under flera decennier som attityderna bakom många "åtgärder" alltmer präglas av uppgivenhet till den grad som gränsar till respektlöshet för den som hamnat i långtidsarbetslöshet. Ersättningar skruvas ner. "Åtgärderna" blir alltmer krystade och upplagda på ett sätt som ger en innehållslös "sysselsättning" som ingen vart leder. Som ofta låser in och förhindrar folk att söka rätt väg ut ur arbetslösheten, som stoppar egna initiativ med rigida regelverk. Som sagt, detta är inget nytt i sig, men har blivit allt värre med åren.

Under senare tid har dessutom tillkommit något som kan kallas en slutstation. En "åtgärd" som har karaktär av sopstation. Utan återvinning. Det kallas FAS 3. Där samlas folk som varit utan riktigt jobb tillräckligt länge och "ges sysselsättning" av litet eller ringa värde. Utan avseende på utbildning och tidigare erfarenhet. Med ytterst låg ersättning. OCH till på köpet får "arbetsgivarna" - förutom helt (!) gratis (!) arbetskraft (!) - en ersättning för att de "tar emot" de olyckliga. Fem tusen kronor i månaden per person! Det blir många miljarder det, som borde kunna användas till att skapa riktiga jobb i stället.

Men, trots allt, det värsta är inte att pengarna är mer eller mindre bortkastade. Det värsta är att systemet slår ut människor, förnedrar dem, tvingar ut dem i marginalen, definierar ut dem från det "normala" samhället. Bara detta att målet är ynkliga 1,5% "återanpassade" till normalt arbetsliv, det är ett tecken på att något är allvarligt fel!

Det görs enorma snabba cash på att fasa ut folk från verkligt liv och social gemenskap.

Några ytterst läsvärda inlägg kring denna problematik. FarmorGun.
Anders Widén 1, 2 och 3.