Svensk inrikespolitik om Libyen

Så blev då Líbyeninsatsen svensk inrikespolitik, av sämsta slag. De sossar som högljutt krävde handlingskraft av regeringen, de backade när det kom till kritan. De svenska JAS-planen ska bara ner för att kolla läget från luften. De får inte använda sina vapensystem (mycket effektiva och precisa enl experter) för att stoppa Gaddafistyrkor som angriper civila. För det kom Reinfeldt överens med Urban Ahlin (s) och vänsterpartiet om. Ynkligt av m, s och v. Vi låter andra sköta jobbet, medan svenska piloter bara får lite träning i flygtimmar över utländskt territorium. JAS ska spana in läget och sedan skynda sig undan så att andra får göra jobbet. Det känns varken ärofullt eller över hövan meningsfullt.

De flesta ledande politiker vill alltså att Sverige ska visa upp sitt internationella samveta. Vifta och visa att vi är med. Men ändå inte vara med, bara titta på. Hur många libyska liv räddas av det?

Ett för mig överraskande klarspråk talar Annika Nordgren Christensen (mp), tidigare ledamot i försvarsutskottet. Det är ord och inga visor när hon i Newsmill ställer både Reinfeldt och Juholt med resp partier i skamvrån. Senfärdighet och vankelmod från regeringens sida, och att sossarna mest visat lust att göra tydligt att regeringen inte har majoritet, blandat med skiftande ställningstaganden.

Självfallet är inte Libyeninsatsen riskfri. Varken militärt eller politiskt. Självfallet ska insatsen styras politiskt. Men verkställas av militär. Nu är det många som tycker sig se "realpolitik" inte bara i FN:s beslut i att hjälpa och skydda civilbefolkningen i Libyen, utan än mera i motiven för enskilda staters deltagande. Dvs att det inte "bara" är humanitära skäl, utan mera renodlat maktpolitiska skäl, inklusive då förstås tillgång till oljan. Och vi kan självfallet inte veta vilka som kan komma till makten efter Gaddafi. Så stängt som Libyen varit är det svårt att veta hur oppositionen är sammansatt.

För mig är det ändå det humanitära som är huvudskälet för även en svensk insats. I det ligger att skydda civilbefolkningen, vilket torde förutsätta att Gadaffi SNABBT ger upp på ett eller annat sätt. I det ligger att Libyens folk själva ska välja sin väg. Ju fortare det går att få bort Gadaffi, ju större torde chansen vara att den vägen är demokrati. Men ju senare och tvehågsnare hjälpen blir, desto större risk att det kan bli en extrem rörelse eller till och med något slags militärdiktatur som avlöser Gadaffi.

Jag vill alltså mena att även om motivet i något fall inte är det mest klarögt humanitära och demokratiska, så är det viktiga att utförandet sker så att människoliv sparas så långt möjligt och att det underlättar övergång till deomkratiskt styre.

Hans Lindblad om öppenhet och fåniga hemligheter

Dagens bloggtext är en kommentar från Hans Lindblad (se ovan i blogghuvudet) om den aktuella debatten om hemliga handlingar, öppenhet etc, allt med koppling till Wikileaks och hur dagens makthavare söker minska den fria informationen.

"Egentligen ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hålls hemliga"

I början av 1900-talet var både liberaler och sossar negativa till "hemlig" utrikespolitik. De ansåg att om kontakterna redovisades öppet så skulle det minska riskerna för konflikter och krig. Riksdagen stod ju då helt vid sidan i de flesta utrikesfrågor, så därför inrättades utrikesnämnden. Men snart märkte man att de få, som fick information på så sätt, inte förde den vidare till andra ledamöter.

I Sverige hemligstämplas det allra mesta av UD:s handlingar i minst 70 år. Det ledde till att forskare kunde ta del av nazityska och amerikanska dokument, där det stod beskrivet vad svenska diplomater sagt till dem, men de svenska dokumenten släpptes inte.

Egentligen är det ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hölls hemliga, t ex det omfattande militära samarbetet, efter Natos bildande, med främst Norge, England, USA och Danmark. Jag tycker det samarbetet var bra, men självklart måste riksdag och allmänhet informeras.

Jag tyckte det var fånigt att som riksdagman få ta del av även mycket enkla handling som hade hemligstämpel, t ex beskrivningar om politik och annat i olika länder, ofta med pressen som källor. Ibland sades att ett skäl att hemligstämpla var att inte visa svensk allmänhet hur dåligt många av UD:s diplomater skrev.

Jag kan ändå erkänna att det finns en del samtal som bör hållas hemliga, t ex inför förhandlingar. Men har länder dokument som inte bör komma ut ska man väl se till att omgärda dem säkert. Det är skandal att USA har skyddat dokument så illa som det nu visat sig. Ett av skälen är dokumenten ifråga är gripbara av hundratusentals tjänstemän i amerikansk byråkrati.
De dokument som de senaste dagarna kommit fram om hur Saab blev lurade i Norge eller hur Urban Ahlin har olika budskap till amerikanska diplomater än till sina partikamrater är väl sådant som det bara är bra det blir allmänt känt.

Hans Lindblad