Ohlin, pappa och frisinnade Norran gjorde mig till liberal (som i svensk politik preciseras till socialliberal och absolut inte borgerlig)! l

 Varför är (och förblir) jag socialliberal - och vad betyder det? Samt lite bakgrund.

Först. Jag växte upp i en tid och miljö där folkfrisinnet präglade folkpartiet. En tid då socialdemokraterna suttit vid makten ett par decennier redan, och där högern hette högern, en tid då kommunisternas ledare hette Hilding Hagberg, och då bondeförbundet leddes av Gunnar Hedlund i Rådom, en smålurig herre som kohandlade med sossarna (Erlander), bf  fanns i stort sett bara på landsbygden, och därför sökte bondeledaren Rådom fånga stadsväljare genom att byta namn till centerpartiet.

Dessutom hade vi kvar tvåkammarsystemet, med fyraåriga mandatperioder.  Det hade även kommun- och landstingsfullmäktige, men de valen gjordes mellan riksdagsvalen. Vi hade alltså val vartannat år, men till olika "nivåer".  Valet till riksdagen var endast till andra kammaren. Första kammarvalen skedde indirekt av landstingen och enl ett rullande schema på 6-årigs mandat. Vilket gynnade det stora sossepartiet, som genom den succesiva förnyelsen av första kammaren kunde överbrygga dåliga AK-val. 

Det var ett märkligt system, som var tänkt att förhindra "olämpliga" snabba skiften av makten. En konservativ spärr alltså. Jag  gissar att yngre väljare inte vet hur det var "förr",  men vi årsrika minns.  

Jag växte alltså upp i en frisinnad miljö. Pappa berättade om de heta diskussioner han hade på byggena (han var målare, och  hade i unga år emigrerat till Amerikat, arbetat med allehanda jobb, sett och mött alla slags människor, av skilda kulörer och intressen, men efter 7,5 år återvänt till Sverige)  med både kommunister och nazister. Men pappa var arbetare och aktiv frireligiös, givetvis också nykterist, dvs med benen i  alla de tre folkrörelserna. (Facket, Frikyrkan och Nykterhetsrörelsen). Hans far, min farfar, var både arbetare, frisinnad liberal och facklig företrädare. När jag började läsa flytande, i åttaårsåldern, var det i den frisinnade tidningen Norra Västerbotten, som vi hade med från tiden i Boliden, (Norran kallad) och dess ledarsida, även de utrikespolitiska krönikorna. Pappa var med i styrelsen för missionsförsamlingen även på den nya bostadsorten. Där hade vi en nära granne, bonde/hemmansägare, som var folkpartist, ordf i kommunfullmäktie, med en far som varit liberal riksdagsman på sin tid.

I en kommentar på FB, skrev jag såhär.  Jag vet ju att Berra (ja, han kallades ju så internt, har jag erfarit) Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig (eftersom det alltid tolkades som höger/konservativ. Han menade, med full rätt, att det som förenade oppositionen var att den var icke-socialistisk. Punkt. De olika partierna hade olika ideologier, och fp´s var givetvis socialliberalismen. Han utlyste t o m en tävling om att hitta ett bra och rättvisande ord, för ersätta det tungrodda "icke-socialistiska", men fick inga bra svar.

Ja, även jag fängslades av duellerna mellan Ohlin och Erlander. Dock ej i Vasaparken, utan hörde dem i RADIO, tillsammans med pappa. Och det var nog snart 70 år sen det också.

Sen for jag runt med pappa (och en vän som hade bil) och klistrade upp valaffischer för fp i byarna. Ett frisinnat engagemang med udden emot både högern (Jarl Hjalmarsson) och vänstern i form av sossarna (Erlander) och givetvis kommunist-Hagberg. 
Ett kuriosum. Jag träffade aldrig, och talade inte med Jarl Hjalmarson ( h), Gunnar Hedlund (bf/c), eller Tage Erlander (s). Men däremot, som mycket ung med kommunistledaren Hilding Hagberg. I en tågkupé, hamnade mitt emot varandra. Hälsade artigt på den buttre gubben, han svarade fåordigt, men ändå. Ett kort samtal. I tåg på väg mellan Vallsta , där jag steg på, och Bollnäs, där jag steg av. 
Vet inte vart han skulle, men det kan ha varit den gången jag (ensam och ung) for för att höra Waldemar Svensson på Ohnbacken i Bollnäs.  Men hr Hagberg steg inte av i Bollnäs... 

För denna ideologi engagerade jag mig under ett halvsekel, i folkpartiet, ideellt.  I valrörelser, i partiarbete, som förtroendevald i flera olika kommuner, som politisk sekreterare några år (i Botkyrka),  i kontakter med flera partiledare och med andra "partihöjdare", som debattör främst i lokalpressen.

 På senare år, utan partistämpel, som oberoende socialliberal, också på internet (blogg och FB).  

 Och jag sammanfattar min ståndpunkt:
Vi årsrika socialliberaler, vi vill varken ha pest eller kolera. Vi vill ha socialliberalism, frihet i gemenskap, med socialt ansvarstagande, sociala reformer utan socialism. Mänsklighet och rättssäkerhet. För den liberala demokratin med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och jämställdhet och u-bistånd för demokrati och frihet,  generositet mot invandrare och generös mot flyktingar. För integritet och rättssäkerhet. Och mot extremism både till höger och vänster (ex-vis nynazister och kommunister). Och för samarbete med demokratiska krafter för att stärka frihet och välfärd och minska klassklyftor och klimathot för att rädda naturen och jordens överlevnad

Jag känner mig alltfort som en frisinnad socialliberal i Ohlins och Bengt Westerbergs anda. Men också med en bakgrund i den socialliberalism som Adolf Hedin förespråkade, i Karl Staaff och Nils Edén och många liberala föregångsmän under 20 och 30-talen, för sociala reformer och välfärd, för Waldemar Svenssons frisinne och  för Sven Wedén, Gunnar Helén och Per Ahlmark.  Och Ola Ullsten, under hans statsministertid. Jag är tacksam för att kunnat ta del av Hans Lindblads kunskap om och engagemang för socialliberalismen - och för Olle Westbergs och Maria Leissners  långa engagemang för  socialliberala principer. 

Sverige skulle må bra av ett sant socialliberalt parti i riksdagen. Tyvärr är inte L-partiet det partiet. Trots att den nuvarande ledningen anser sig vara fp´s  efterföljare.  Den har ju tappat kompassen, och gått vilse i högerskogen, och dess vilja att regera på SD´s villkor. 
Vi behöver ett nytt socialliberalt parti, t ex Folkliberalerna. Som ett pånyttfött folkparti. 


 extra.  PS. Jag noterar nu att t o m Jan Guillou skrev (i AB häromdagen) att han saknar en riktig liberal mitten-kraft i svensk politik, som ett alternativ till extremisterna  till höger-vänster, nu när L-partiet sprungit till höger.
Så, ett sug efter ett riktigt socialliberalt parti finns.  T o m från ett något oväntat håll.  
DS

Okunskap om demokrati o liberalism sprider sig, bl a via okunnig professor

 Professorn som föraktar Staaff 
Så rubricerar Hans Lindblad en artikel, som börjar enl nedan. 
"Kampen för och mot demokrati blev den längsta och hårdaste i svensk politik, med kungakuppen 1914 och hat- och lögnkampanjerna mot
Karl Staaff som kulmen. Konservatism och liberalism stod mot varandra,
på samma sätt som vi i dag ser en för framtiden avgörande strid i
både Europa och USA mellan liberal demokrati och extremkonservatism.
Lögnerna mot Staaff har först på senare år fått en motsvarighet i
ultrahögerns näthat.

 Liberaler har egentligen alltid utgått från individen, med Geijers
personlighetsprincip, medan socialister och konservativa haft klass
respektive staten som utgångspunkt. Konservativa har gärna tänkt ikollektiv, det som numera brukar kallas "identitetspolitik". Grupperna
kunde vara av olika storlek. Arvid Lindman ledde kampanjen om att alla
kvinnor måste hållas borta från politiskt inflytande. Nästa
högerledare, Gösta Bagge, motionerade på 30-talet om att inte
släppa in judar i Sverige. Genom att tänka i kollektiv såg högern
inte individerna."

Karl Staff

Hans Lindblads artikel är väl genomarbetad och viktig, då den sätter skillnaderna mellan liberalism och konservatism i fokus, och hur det visat sig rent praktiskt, men som en nutida professor i idéhistoria är okunnig om och missuppfattat. Jag citerar därför även resten av artikeln, eftersom okunskapen är utbredd bland både politiskt aktiva och i den bredare allmänheten. .

"Inte minst studenter ur överklassmiljö valde från 1968 att 
bekänna sig till marxistiska våldsläror. En hel del bröt sedan med
detta. En som lämnade tokvänstern och blev konservativ är Svante
Nordin, professor i idéhistoria i Lund. I hans bok "Sveriges moderna
historia. Fem politiska projekt 1809-2019" finns rader av fel rörande
liberaler, medan han verkar veta mer om konservativa och socialister.
Jag gissar att det beror på att han varit känslomässigt nära de
senare. Frapperande i boken är att Nordin kritiserar Staaff oftare
än någon annan gestalt. Svensk höger har haft Staaff som främsta
hatgestalt, också långt efter hans bortgång. Ett exempel på dessa
reflexer är hur Mats Svegfors i sin bok om kungaregeringens chef
Hjalmar Hammarskjöld (i Bonniers statsministerserie 2010) vilseleder
om Staaff och försvaret.

 Juristen Johan Gabriel Richert var tidig och viktig upphovsman till
flera reformkrav för likhet inför lagen. Nordin kan inte ens stava
till  denne legendariske liberals namn utan kallar honom Richter. En
något yngre jurist, rådman Lars Wilhelm Henschen i Uppsala, blev
landets främste religionsfrihetskämpe, juridiskt och politiskt medan
Viktor Rydberg var det litterärt (Den siste athenaren). Nordin
struntar i Henschen, trots att kampen för religionsfrihet kan ses som
inledningen till Sveriges demokratisering med utgångspunkt i
individen.  Frikyrkorna var tidigare än andra folkrörelser. Inte
intressant I Nordins konservativa perspektiv, så han nämner inget av
de stora frikyrkonamnen.

 Nordin hävdar att reformparet Louis De Geer och Johan August
Gripenstedt inte var liberaler utan konservativa. Han motiverar det
med att de var adelsmän, men bortser från att det fanns konservativa
och reformvänner i alla stånden. De  två gav Sverige mycket viktiga
liberala reformer, varför då vägra att kalla dem liberaler?  

August Blanche

 Nordin skriver felaktigt att August Blanche talade vid invigningen av
Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868, 150 år
efter kungens död. Den ytterst populäre författaren, riksdagsmannen
och skarpskytten var dagen före upp till slottet med budskapet att
"om Ers majestät inte river ner läktaren svävar tronen i fara".
Detta sedan en stor läktare för särskilt inbjudna enligt Blanche
skulle skymma sikten för allmänheten. Blanche var upprörd ännu
dagen efter när han skulle tåga till invigningen i spetsen för
Uppsalas studenter, fick en hjärtattack och dog efter en stund på
apoteket Ugglan. Ett väldigt begravningståg gick en vecka senare
till Norra  kyrkogården med ett kompani skarpskyttar i spetsen.
Stockholms garnison var kommenderad i beredskap för den händelse
begravningsgästerna efter  akten skulle söka göra revolution. Tre
år tidigare hade Blanche talat när Engelbrektsstatyn i Örebro
invigdes och kallade då Engelbrekt för ”Sveriges Garibaldi”.

 Julius Mankell var tidig ledamot i andra kammaren liksom Adolf Hedin.
Som krigshistoriker var han närmast pestförklarad för att han
kritiserade kyrkans och statens omåttliga vurm för Gustav II Adolf,
en gestalt Mankell såg som en stor olycka för Sverige och Europa.
(Sverker Oredsson har skrivit i samma anda.)  Mankell  var ordförande
för Sveriges allmänna rösträttsförbund från tillkomsten 1890
till sin död 1897. Nordin nämner inte Mankell utan bara David
Bergström och den långt mindre kände John Olsson (som Nordin kallar
Jonatan). Den senare kom sedan i en bokföringsfråga på kant med
Bergström och lade av.

 Nordin skriver att efter Staaffs död utsågs ingen ny ordförande i
Liberala samlingspartiet. I verkligheten valdes Daniel Persson i
Tällberg, som kom att samarbeta nära med fyra andra.

Kerstin Hesselgren

 Kerstin Hesselgren får ofta fel partibeteckning, inte bara hos
Nordin. Han skriver att av riksdagens fem första kvinnor 1922 var
Hesselgren ”oberoende" och Elisabeth Tamm ”liberal”. Men båda
var liberaler. När partiet splittrades året efter ansåg Hesselgren,
Tamm och fem män att klyvningen bara var dumheter och valde att kalla
sig ”frisinnade vildar”. Kvinno- och ungdomsförbunden vägrade
att dela sig. Hesselgren som ordförande i kvinnoförbundet ville
kunna samverka med båda partierna.

 Nordin bluffar om att högern mycket snart bejakade demokratin sedan
man i slutet av 1918 under revolutionshot gav upp sitt motstånd mot
kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt. Professor Rolf
Torstendahl i Uppsala har visat att det krävdes mer än hela 20-talet
innan högern sade något positivt om demokrati, ett begrepp man före
andra världskriget knappast använde annat än negativt. Jarl
Hjalmarson skrev ännu 1926 att "konservatismen står mot demokrati.
Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal
individualism." Gunnar Heckscher var denna tid nästan ensam i högern
att mana partiet att göra upp med det gamla och i hjärtat bejaka
demokratin. Moderater brukar säga att de numera accepterar delar av
liberalismen. Men varför då inte söka göra det mer trovärdigt
genom att hedra Heckscher. Han nämns numera nästan aldrig.

 Nordin ogillar Staaff kraftigt, kallar honom "motbjudande" och
"demagog". Det säger naturligtvis mer om Nordin än om Staaff. Nordin
är upprörd över att många historiker och statsvetare godtagit
Staaffs åsikt att det fanns en övergripande konflikt mellan
"folkmakt" och "herremakt". Det är väl en ganska rimlig beskrivning
av en strid där ena sidan krävde demokrati och parlamentarism medan
den andra mest ville slå vakt om överklassens privilegier. Nordin
skriver om "den pro-Staaffska linjens hegemoni"  i
historieskrivningen. Jag skulle kunna peka på källor som i ett sekel
spridit förtal mot Staaff.  Gösta Bohman inledde förfalskningen att
svensk demokrati var högerns verk. Han och jag hade ilskna bataljer
om detta. När moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sade
detsamma visade hon att man kan gå igenom svensk skola och
universitet utan att ha en susning om hur Sverige blev demokrati.
Jämför med Norge där alla skolbarn kan berätta om grunnloven och
Eidsvoll 1814.

 Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson skriver i sin biografi om Staaff
om uppgiven ilska över den behandling denne utsattes för av den
borgerliga offentligheten. "Det är skrämmande hur tunn den
civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas
och grupptänkandet sätter in."

 Varför hatet och lögnerna mot Staaff nådde så extrema nivåer
behöver man inte spekulera om. Det är bara att gå till
hovkretsarnas egen antidemokratiska huvudkälla, nämligen  den
hyllningsbok till kungen, drottningen och kronprins Gustaf Adolf som
gavs ut några månader efter borggårdskuppen i februari 1914. Boken
heter "Varer svenske! Med konungen för fosterlandet" Den anges i
förordet som "boken framför alla andra svenska böcker under
århundraden". (Veterligen har hovet hittills inte ändrat det
omdömet.) Budskapet var: "Sverige har åter fått en  _stor ___kung,
omgiven av _stora__ _män_,_de_ stora_ dagarna börjar åter randas
för Sverige.” Författarna hoppades alltså att parlamentarismen
var stoppad för all framtid. I stället blev det bara tre år, fram
till Nils Edéns regering.  Boken innehåller kungens borggårdstal
och ett 40-tal andra anföranden landet runt. Talare var statsråd,
högerledarna, professorer, direktörer och präster. men inga
militärer. Att läsa dem är enformigt, då många plankat mycket
från det stomanförande hovkretsarna sänt dem.

 Det finns smärre andra synpunkter men i huvudsak var upplägget ett
massivt försök till karaktärsmord på Staaff. Hans oförlåtliga
brott var att han önskade parlamentarism, alltså det Norge redan
haft i 30 år. Enligt talarna kunde statsråd få lämna förslag, men
alla beslut i sak skulle fattas av kungen personligen. Inte ett ord om
De Geer och statsministerämbetets införande 1876. Kungabokens
samlade budskap blev därför närmast ett krav på återinförande av
kungligt envälde med Karl XII som statsrättsligt ideal. Argument
för detta gavs dessa år från professorer i det nybildade Karolinska
förbundet med prins Carl som ordförande.

 Svante Nordin vill - som moderater gjort i generationer - tona ned
den långa och hårda kampen kring demokratin. Han skriver att de
politiska motsättningarna var större under 20-talet. Då kunde dock
många uppgörelser med olika majoriteter göras i utskotten.
Polismästaren i Stockholm noterade inte längre som under Staaffs tid
upprepade mordhot mot statsministern. När Nordin jämför med
20-talet håller han sig enbart till riksdagen.

 De värsta lögn- och hatkampanjerna mot Straff kom dock inte från
högerns riksdagsgrupper. Hans mest brutala och besinningslösa
fiender var kungaparet med hovet. Att Staaff var rysk spion och att
hans hus betalats med rubel var en kampanj som planlades av Gustaf V
och professor Mittag-Leffler vid två möten på Stockholms slott.
När professorn sedan hållit sitt brandtal med lögnerna  tog kungens
stabschef general Uggla till orda för att hylla talaren. I
motståndet mot  demokratin stod bernadottarna i en klass för sig.
Detta i total kontrast till Norges kung.  Högerledarna deltog inte i
lögnkampanjerna, däremot en rad högertidningar.

 Staaff angavs lögnaktigt som spion, men drottning  Viktoria var i
bokstavlig mening landsförrädare när hon ihop med  tyske
ambassadören öppet uppvaktade generaler och andra med begäran att
de med vapenmakt skulle krossa Staaffs ministär.  Det var bråttom
menade drottningen för så länge Staaff var regeringschef skulle
hennes dröm om svenskt inträde i krig på Kejsartysklands sida
omöjliggöras. Nordin gillar Gustaf V, och jag antar att oviljan mot
Staaff förenar.  Nordin betonar två gånger att Gustaf som prins
varit skolkamrat till Branting utan att nämna att prinsen befanns så
obegåvad att han måste tas ur klassen redan efter några veckor.
Ansvaret för att kungen som politisk galenpanna inte avsattes faller
naturligtvis på socialdemokrater och liberaler.

 Nordin hävdar att det finns en liberal legendbildning kring
borggårdskuppen. Då är det lätt att konstatera att han själv ger
en vilseledande bild av försvarsbeslutet 1914. Nordin skriver att
kungaregeringen Hammarskjöld lade ett förslag utan att ha en
majoritet i riksdagen. Misslyckades han skulle regeringen falla,
eftersom motivet för dess tillkomst var att få till stånd ett
försvarsbeslut. Nordin skriver att så kom första världskriget och
nationell samling blev lösenordet för dagen, så därför "löste
liberalerna försvarsfrågan på i stort sett regeringens villkor".
Det är en vilseledande beskrivning, eftersom upplägget stod klart
redan när propositionen lämnades. En rimligare beskrivning är att
Hammarskjöld valde att basera sin proposition i huvudsak på Staaffs
Karlskronatal. Få högermän anade nog att de skulle komma att rösta
för ett försvar som byggde på tankar hos den av dem så avskydde
och förtalade Karl Staaff. Hammarskjöld kunde ha lagt ett mer
högerbetonat förslag, men då hade det röstats ned i riksdagen och
Hammarskjöld hade måst lämna in sin avskedsansökan.

 Högerns röster räckte inte, socialdemokraterna ville inte göra
upp. Hammarskjölds enda chans var att få liberalt stöd trots de
kungliga hatkampanjerna mot Staaff. För att överhuvud taget
diskutera med Hammarskjöld krävde Staaff att denne först skulle gå
med på Staaffs hjärtefråga sedan flera år om humaniserade
krigslagar och en militieombudsman för att förhindra övergrepp mot
värnpliktiga och försvarsanställda. Utkast till en proposition
fanns redan när kungen iscensatte sin kupp.

 Staaffs försvarsberedningar hade sedan 1911 gjort en genomlysning av
hela försvaret på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Bland annat
framkom bristen på vinterutbildning, en fråga Lindman med sin
favorisering av flottan varit helt ointresserad av under sina år som
statsminister. När Staaffs regering sparkades av kungen 1914 var den
mitt uppe i att utforma den blivande försvarspropositionen. I
december 1913 hade Staaff i ett tal i Karlskrona redovisat huvuddragen
i det kommande förslaget.

 Hammarskjöld insåg att hans regering nog skulle kunna få igenom de
förslag han kopierade ur Staaffs tal. Den största utbyggnaden av
armén skulle ske genom att de sex infanterifördelningarna
kompletterades med lika många reservfördelningar. Staaff vägrade
att höja skatter för vanliga och låga inkomster utan krävde i
Karlskronatalet att alla förstärkningar av försvaret skulle betalas
genom värnskatt för mer välbeställda. Hammarskjöld hade inget
annat att göra än godta detta. Staaff satt ju i förhandlingarna med
alla trumf på hand.

 Det var kärva relationer mellan Staaff och högerledarna Lindman och
Trygger. Staaff och Hammarskjöld däremot hade förtroende för
varandra sedan de samarbetat under förhandlingarna i Karlstad om
upplösning av unionen med Norge. Staaff uppskattade att Hammarskjöld
gjort ett uttalande om att förtalet i politiken måste minska.
Statsministern var orolig för att om Staaff mördades av till exempel
någon yngre officer kunde det leda till massiva protester och risk
för okontrollerat våld.

 Staaff var ordförande i det riksdagsutskott som behandlade
försvarsfrågan hösten 1914 nära utbrottet av världskriget.
Hammarskjöld var tacksam över att han och Staaff kunde ha
förtroende för varandra. Hammarskjöld lyckades inte få samma
kontakt med de andra partiledarna efter Staaffs död 1915. Två år
senare skrev Hammarskjöld om Staaff i dagboken: ”Med honom gjorde
jag upp om obegränsad neutralitetskredit på en liten stund, här ska
man traggla i många veckor och ändå inget få; med honom gjorde jag
upp härordningen på fyra, fem dar, med de här hade jag fått hålla
på lika många månader utan resultat."

 Den sakfråga som formellt dominerade kungens borggårdstal gällde
införande av vinterutbildning. Kungen hade hårt bundit sig för
inryckning på hösten. Liberala officerare hade visat Staaff att det
vore förödande för moralen att tvinga de värnpliktiga att ha de
inledande formella övningarna i mörker, kyla, regn och snö. Också
en del konservativa militärer insåg det men de skulle aldrig våga
gå emot kungen. Staaff borde ha stått kvar med sitt förslag om
inryckning sommartid. Men han gav som utskottsordförande efter, nog
för att han överskattade värdet av att inför omvärlden visa
svensk enighet efter krigsutbrottet. Höstinryckningen blev ett stort
och skadligt fiasko, helt kungens fel. Möjligen lät Staaff de
konservativa få som de ville, för att alla sedan skulle få se hur
fel kung och alla generaler hade.

 Vad gällde flottan var Staaff emot den så kallade F-båten som
myglades igenom av kungen, drottningen, Lindman och amiralen Wilhelm
Dyrssen. Fartyget var för stort för flottans taktik att operera i
skydd av svensk skärgård och göra utfall mot invasionsstyrkor.
F-båten var i stället konstruerad för att från Atlanten anfalla
norska fartyg och kunna  genomföra terrorbeskjutning mot civil norsk
stadsbefolkning. Detta tio år efter unionsupplösningen. Två till
sådana fartyg beslöts 1914. De var färdiga först några år efter
krigets slut. Hade man i stället byggt mindre fartyg hade marinen
redan under krigsåren fått rejäla förstärkningar. Den framsynte
liberale amiralen och ubåtspionjären Ludvig Sidner samarbetade nära
med Staaff och blev därför föremål för hat och mobbades bort
från flottan. Överordnat allt annat är hela tiden fjäskandet för
kungahuset, varför Kungliga örlogsmannasällskapet som brännmärkte
Sidner än idag inte velat ge honom postum upprättelse.

 Adolf Hedin och sedan Karl Staaff var närmast ensamma om att påtala
en av försvarets allvarligaste brister, nämligen avsaknaden av en
kompetent överbefälhavare. På stabsnivå fanns länge  ingen som
helst samordning  mellan armén och marinen, utan det förutsattes
lösas av kungen personligen. Inför första världskriget hade
Sverige genom Gustaf V en ÖB som intellektuellt och mentalt inte var
vuxen uppgiften. Först inför 30-talet kom yngre officerare som
vågade tala klartext om detta.

 Under mer än ett sekel har det kommit böcker som vägrar erkänna
att Staaff hade rätt om både vinterutbildning och fartyg. Den är
den  traditionen Nordin inlemmar sig i.

 Hans Lindblad"  

Hans Lindblad, pensionerad fp-riksdagaman och liberal historiker som även skrivit böcker om Karl Staaff och Sven Wedén.

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 

Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.

1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.

Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.

Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.

Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.

Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".

OLLE WÄSTBERG 

Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Apropå partipiska, igen. År 2016.

Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:

"De politiska partierna bör bli öppnare

De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter -  gjorde i Demokratiutredningen.

Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.

Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.

Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.

Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."

Så sant!
(Kort komplettering) 
Givetvis är det rimligt med högt i taket  i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi. 
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!

Ledarskapsstriden inom "Liberalerna", vart leder den?

Idag är det öppen strid inom L, det parti som nylingen döpt om sig för att betona sin liberalism. Och under valrörelsen ville partiet också betona att det fortfarande bygger på socialliberalismen.

Krisen och striden beskriva i Dagens Industri, varifrån jag citerar och kommenterar. Se gärna också en del av bakgrunden i min bloggpost om ett par av Jan Björklunds senaste utspel.
Båda dessa har kritiserats av Birgitta Ohlsson, och det har inte tagits nådigt upp av en ledande krets runt Björklund, där ett par personer kräver att Birgitta Ohlsson ska avgå från partiledningen.
Ett krav som ifrågasätts av många andra företrädare, som dels i det ser ett brott mot liberalismens principer om mångfald och öppen diskussion, dels menar att Ohlsson har rätt i sin kritik av Björklunds utspel och att partiet måste våga stå för sin (tidigare) socialliberala ideologi.

"På onsdagen kallades riksdagsgruppen till ett extrainsatt möte. Liberalernas ungdomsförbund väljer i ett uttalande att backa upp Birgitta Ohlsson.

“Liberala ungdomsförbundet tycker det är sorgligt att en person som har så mycket stöd i partiet angrips offentligt. Att partiet har högt i tak också i viktiga värderingsfrågor är ett sundhetstecken, ingenting som ska tystas ned”, skriver ordföranden Joar Forssell uttalandet.

Birgitta Ohlsson får även starkt stöd av partikollegan och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström. "  Wikström betonar att Birgitta Ohlsson är en person som verkligen lyckats samla unga människor, få dem att känna kraft och tillit och tro på det liberala projektet om en bättre värld. Sådan är Birgitta och vi behöver henne .

Även den tidigare partiledaren Maria Leissner ger Birgitta Ohlsson sitt stöd. ”Att vilja tvinga en av de mest ledande partiföreträdarna, förödande lojal dessutom, att lämna sin post för en totalt rimlig åsikt grundad på liberala värderingar, är inte demokratiskt. Det är inte heller förenligt med liberala värderingar”  Bland de som stöder Ohlsson finns även t ex EU-kommissionären Cecilia Malmström, tidigare fp-minister och tungt namn inom EU.
Men Anna Starbrink, ledamot i partistyrelsen och landstingsråd i Stockholm liksom partiets vice ordförande i riksdagsgruppen Tina Acketoft, vill att Ohlsson ska ställa in sig i ledet, eller avgå. 

Jag vill påpeka att L idag är ett litet parti, som förlorat mängder av medlemmar och aktiva, sådana som var socialliberala och inte gillar L:s högersväng. Personer som idag är politiskt hemlösa, och socialliberalerna som finns kvar lär inte kunna stödja L om ytterligare steg tas åt höger, och dessutom öppnar för samverkan med SD. Det finns ett stort behov av ett socialliberalt parti, men det uppfylls inte av dagens L, än mindre om Björklunds linje fortsätter.

Socialliberaler är inte socialister, inte heller konservativa som kd, eller nykonservativa som dagens moderater blivit efter Reinfeldt, ej heller nyliberala som centern är idag (med undantag av vissa områden) .
Socialliberaler är för frihet OCH ansvar. En frihet som inte skadar andra, emot rasism och för ett socialt ansvar och öppenhet och utveckling. 

För det krävs att Jan Björklund avgår och L återfinner den socialliberala politik som folkpartiet förde.  Då kan man inte knuffa ut Birgitta Ohlsson.