Ynkligt och naivt dubbelspel av näringslivet och SD

Näringslivet, i gestalt av dess organisationer och företrädare, anser sig missförstådda och motarbetade av politiker.
En gång i tiden var faktiskt många näringslivsrepresentanter betydligt bredare i sin omvärldsbild än idag. De engagerade sig i samhällsfrågor, var till och med politiskt verksamma utifrån ideologi. Nå, inom Wallenbergsfären var det förstås inte så vanligt, där såg man mera snävt på sina egna intressen.
Idag upplever vi att VD:ar (och även en del storägare) allt oftare har denna snäva syn, bolag ska gynnas, ge (stora) vinster. Och framför allt ge höga löner till toppcheferna, men det senaste säger de inte högt. Däremot försvarar de sina skyhöga löner med att de är marknadsmässiga, vilket de inte är, och att de skapar sysselsättning. Men ser man på hur de uppdrag VD:ar får och ersätts för så är det att de sparkar anställda.

Nå, i detta sitt missnöje med politiker så vänder sig nu näringslivet till SD. I dagarna har det avslöjats täta kontakter mellan näringslivslobbyister och SD, inte minst genom lobbyisterna i KREAB och dess "allmänborgerliga" (dvs "moderate" och i någon mening "nyliberale") Sverigechef Martin Uvell.

Jag refererar och citerar från Di.

Det avslöjandes i går att Svenskt Näringsliv och flera tunga arbetsgivarorganisationer har byggt upp allt tätare kontakter med SD, vilket  har väckt starka reaktioner.

Men förbindelserna mellan näringslivet och Sverige­demokraterna går längre än så. Flera av landets tyngsta pr- och kommunikationsbyråer har nu på näringslivets uppdrag börjat arbeta direkt mot partiet.

Di:s granskning visar att Kreab var bland de första att uppvakta SD, och att byrån har haft en huvudroll i den allt intensivare lobbyingen mot partiet. Från SD:s sida spelar den ekonomiskpolitiska tales­personen Oscar Sjöstedt en nyckelroll

Men mest betydelsefull i sammanhanget är Jimmie Åkessons högra hand Linus Bylund, riksdagsledamot och en av partiets frontfigurer. ”Det är många kommunikationsbyråer och lobbygrupper av modell större som visar sitt intresse. Det var nu under våren 2015 som det började rulla på ordentligt. Det har nog både att göra med val­resultatet och att det har sjunkit in att vi är här för att stanna”, säger Linus Bylund.

Kreab är en av landets största och mest inflytelserika kommunikationsbyråer. Grundare och storägare är Peje Emilsson – en tungviktare inom såväl näringslivet som politiken med ett förflutet i Moderaterna.

Peje Emilsson är också grundare av och majoritets-ägare i Kunskapsskolan, en av landets största friskole­koncerner.

Sverigechef på Kreab  är Markus Uvell. Han har tidigare varit vd för den borgerliga tankesmedjan Timbro och även skrivit en bok om Sverigedemokraterna. Det är framför allt han som byggt upp och sköter de nära kontakterna med SD.

”Jag tror att det är jätte­viktigt att förstå hur olika aktörer uppfattar samhällsutvecklingen. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna som har ett potentiellt jättestort inflytande i svensk politik”, säger Markus Uvell.

Alltså, så snävt ser Uvell/Kreab/Svenskt näringsliv m fl på SD. De tror att de kan få inflytande över SD.

Detta bekymrar mig. Och borde kännas skamligt för både näringslivet - och SD - och för de lobbyister med "allmänborgerlig" eller opolitisk inställning som aktivt jobbar för samarbete med SD och därmed för ett större inflytande för SD.
Och för SD att bidra till att sätta högerstämpel på SD, SD anser sig ju inte vara ett högerparti och lägger ju förslag om återgång till det "folkhem" som socialdemokraterna ansett sig ha monopol på. SD har ju ett helt annan variabel betr politiken än "höger-vänster".   (Vilket  kräver en längre utläggning, men som jag hoppas de som läser dessa rader förstår ändå.) 
Alltså, det är viktigt att veta vad som sker i kulisserna. Att Kreab genom Martin Uvell lobbar för att invandrarfientliga SD ska föra en "näringslivsvänlig" politik. Jag vill också betona att Uvell anser sig som "borgerlig", för honom är det en ideolog. Vilket ju visar att han inte ser vad ideologi är.

Mera från Di-artikeln. 

Vilken roll Kreab och andra kommunikationsbyråer har spelat när det gäller SD:s politikutveckling är svårt att belägga. Men ett kvitto på ett framgångsrikt lobbyarbete är att SD har svängt i näringslivsvänlig riktning i flera ­viktiga frågor. När det gäller välfärds­vinsterna – en fråga som Kreab enligt Di:s källor har lagt stor vikt vid internt – handlar det om en dramatisk omsvängning från SD:s sida. SD gick till val på att förbjuda vinster för friskolor. Men när frågan behandlades i finansutskottet i våras anslöt sig SD till alliansens krav på en ny utredning om välfärdsvinsterna, där premissen är att vinster ska tillåtas.

”Det finns en ryggmärgsreflex när det gäller vinst i välfärden, att man tycker det är dumt och att det borde förbjudas. Men om man sätter sig in i sakfrågan inser man att det är ganska korkat att vara direkt emot all vinst i all välfärdsverksamhet”, säger Linus Bylund. 

Både han och Oscar ­Sjöstedt lyfter fram kontakterna med Markus Uvell som mycket betydelsefulla. Linus Bylund beskriver Kreab­chefen närmast som en vän och de har setts över både ­luncher och druckit öl tillsammans för att diskutera olika sakfrågor.

”Vi umgås även halvt ­privat. Det är inget konstigt och vi behöver saker som de har. Det är företrädesvis ­faktaunderlag. Men det är ­väldigt lite som handlar om direkt lobbyism”, säger Linus Bylund. 

Förstår de (lobbyisterna och Svenskt Näringsliv)  inte att näringslivsfrågor är totalt oviktiga för SD, allt för SD är underordnad den invandrarfientliga (och därmed även flyktingfientliga) politiken? Andra frågor används bara taktiskt för att stödja SD:s "kulturrasistiska" och exkluderande invandringspolitik.  Alltså, att skrämma pensionärer och andra med nedskärningar av välfärden, eller att föra fram sådant som Svenskt näringsliv gillar, det gör SD så länge det kan användas för att stödja huvudmålet, en rasistisk och exkluderande och invandrarfientlig politik. Att kunna skylla allt på invandringen. (Jag så nyss också att småföretagare gått på det, att invandrarna bär skuld till att det kan vara kämpigt för dem.)

Jag vet att det finns enstaka människor i näringslivet som är helt emot SD:s invandringsfientliga politik, och till och med vill uppmuntra invandring -för att det också skulle gynna tillväxten i Sverige. Men det inser uppenbarligen inte Svenskt Näringsliv och Kreab, som tror att de kan få inflytande över SD betr "näringslivspolitiken".  

Men det de gör är att hjälpa fram SD så det kan genomföra sin vidriga flykting-  och invandringspolitik.  Som de facto är skadlig för näringslivet också. Liksom för hela samhället. 

---
Ser nu också, någon timme efter att ovanstående skrevs, att olika företrädare för näringslivet får kalla fötter. Av olika anledningar.
En del visar där en förfärande naivitet, tror liksom Kreab, att de kan styra SD, men blir skraja om samarbetet avslöjas. Men undertexten i en del uttalanden (eller icks-uttalanden) är att de struntar i SD:s huvudfråga, eller möjligen stöder SD:s flyktingfientlighet.  Sen är det en fråga om naiviteten är omedveten eller inte. 
Nu skriver DN också om spelet bakom kulisserna som nu avslöjats, tydligen till SD:s stora glädje. 

(Också igår måndag kom flera avslöjanden i Di i frågan, bl a att Svenskt näringsliv bekräftar kontakterna. Och att LO rasar emot SNs  SDkontakter.) 

Rimliga löneskillnader eller orimliga inkomstklyftor

Någon  på Facebook skrev att det  var fel att LO-pampar klagade på att näringslivsdirektörer på börslistan hade mångmiljonlöner. Och menade att det skulle inte LO-pamparna säga eftersom de själva hade väldigt höga löner.

Nå,
1. nu tycker jag faktiskt att alla, oavsett egen lön eller sysselsättning, har rätt att konstatera att nog är det en våldsam löneskillnad när (en del, många) VD:ar har en lön som är ca 30 ggr högre än en normalinkomsttagare. Det är en skillnad  som inte  på något sätt kan  motsvaras av en 30 ggr högre arbetsinsats.
2. Men visst, även LO-, TCO- och SACO-topparna (de som företräder löntagarna) har mycket bra löner.  Sådär dryga miljonen per år i  snitt. (Varierar från 1 milj till 1,6 milj/år). Det är tio ggr mer än vad jag har. Nu gör jag väl inte så mycket mer nytta än att jag försöker påverka opinionen efter min ringa förmåga, men är det inte det som fackförbundsordförandena gör också? Fastän de har fina kontor och mer el mindre raka rör till massmedia.
3. Löntagarsidans prat-toppar har alltså mycket bra betalt. Men den andra sidans prat-toppar har inte motsvarande inkomster. Nej, de är mångdubbelt högre. Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström hade 2012 drygt 7,7 milj och VD Kenneth Bengtsson hade drygt 17,9 milj kr. Två VDar samma år, det tyder på att de avlöste varandra....  (har en svag aning om att det var så också). Tillhopa hade motsvarigheterna i SN till LO:s Karl-Petter Thorwaldsson 25,6 milj, Drygt.  (Enl Di idag.)
Trots allt är det en enorm skillnad !
4. SUMMA. Löneklyftorna är enorma i Sverige. Ovanstående är bara ett litet exempel. Löneskillnaderna är inte på ngt sätt rimliga sett ur utbildning, värde eller arbetsinsatser!  Folk ska givetvis kunna tjäna bra, om de kostat på sig utbildning och om jobbar bra, extra bra. Men SÅ stor skillnad är det inte på arbetsinsatsen i vad folk gör!
Att de beror på marknadskrafterna är inte heller riktigt riktigt. Topparna sätter nämligen i hög grad lönerna åt varandra, dunkar varandra i ryggen.
Fackföreningstopparna  har för höga löner, men Svenskt Näringslivs toppar har, i likhet med många börsföretagsVD-ar väldigt mycket för höga löner! Och deras lönesättning är kostnadsdrivande, "alla" vill ju ha mer... och höga lönekostnader höjer priserna.
De som får betala, genom eftersläpning, är de lägst avlönade och de gamla, sjuka och arbetslösa, de som inte kan kompensera sig.

Grekland som nation lånar för mycket, men i Sverige är det medborgarna som lånar för mycket.

Att Grekland lånat för mycket, och utan att kunna betala tillbaka lånen, det är en idag rätt gammal sanning. Genom felaktig bokföring tog det tid för omvärlden att upptäcka. Grekerna själva föredrog att blunda och "tro" att pengarna från utlandet, utländska långivare, skulle flöda in för evigt och utan krav på återbetalning. För detta att betala tillbaka, det verkar inte ha ingått i planeringen.

Men även Sverige har problem. Det anser EU-kommissionen, och nog har den rätt. Hur mycket än Anders Borg (m) betonar landets goda ekonomi. OK, statsbudgeten är i hyfsad balans och det är ju bra. Men de svenska hushållen lånar för mycket, enl Dagens Industri, och då avses främst bostadslånen. EU-kommissionen verkar nervös, inte utan orsak. Det kan inte vara vettigt att låna till 100% av bygg- eller köpeskillingen.

Det är ingen akut bolånekris - inte än. Men kan snabbt bli, om konjunkturen dippar lite mera, om finanskrisen i Grekland m fl länder sprids och fördjupas än mer, och om inte svenkarna amorterar av lånen snabbare. Och om inte lånegränserna stramas åt. Visst, det kan svida, men en krasch skulle kosta alla än mera. Även svenskar som lånar till hus och lägenheter måste amortera sina lån, det kan inte bara gälla den Grekiska staten.

Jag sagt det förr, men i en sak hade f.d. statsminister Göran Persson rätt; den som är satt i skuld är icke fri.
Visserligen gillar bankerna att låna ut pengar, gärna till (alltför) höga räntor. Och så länge låntagaren klarar att betala räntan så ger det bankerna feta vinster. Men en stor bolånekris, som den i USA nyligt, den klarar inte ens de (giriga) svenska bankerna av.
Då får vi betala bankernas - och bolånarnas - kris en gång till, genom skattsedeln. Vilket blir tufft för statsbudgeten.

Saken blir inte bättre av att, som EU-kommissionen påpekar, att det går trögt med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten. Och helt nöjd är inte EU med budgetkonsolideringen heller. Och ser risker i att nyföretagandet går trögt i Sverige. Sverige sackar...

Anders Sundström, en illustration till s problem

Läser i Di, nätupplagan att Anders Sundström, VD i Folksam fått ett rejält lönelyft, sådär dubbelt vad en LO-jobbar kan förväntas få. I procent. 2011 fick Sundström nära sju miljoner kr. Folksam är ju ett s.k. rörelseföretag, där LO är en storägare och detta LO har starkt kritiserar höga VD-löner.

Sundström startade sin bana som väldigt ungt kommunalråd (s)i Piteå. Och var under några år en av mina främsta politiska motståndare där. Ung var han, men knappats någon förnyare. En hyfsad kamrer, men ville leka företagare med skattemedel. Ett exempel är det Äventyrsbad han lät kommunen (via bolag givetvis) bygga för stora pengar. Ett projekt som hans efterträdare fick lov att sälja för att inte riskera mera skattepengar. Sedan blev han minister en kort tid, stängde Barsebäck, blev chef för den lokala sparbanken och senare ordförande därstädes, och så rekryterad till Folksam som VD.

Jag har alltså aldrig sett honom som någon ideolog, utan som en frejdig (och ung) förvaltare av de direktiv som kom från partikansliet. Vilket gjorde att han blev minister, för att diskutera kunde han. Men när han fått nog av klättrandet i partiet gick han till mer luckrativa uppdrag. Försiktigtvis inom den skyddade rörelsesektorn. Därmed är han en rätt vanlig representant för den politikerkader som finns och funnits under senare decennier inom socialdemokratin. De trivs och kan klättra inom partiet och dess omgivning, men har förutom en viss svada ingen påfallande djup ideologisk övertygelse och är på sin höjd förvaltare av centrala direktiv, inte några förnyare. Och i deras värld är socialdemokratin det parti som alltid skall ha makten och härligheten i Sverige. Allt annat är onormalt.

Jag tror att det är ett av socialdemokratins problem. Alltför många kan inte förlika sig med att s-partiet är ett parti bland andra. De vill klättra, och är ideologiskt grå på det sättet att de följer direktiv och ser makten som främsta målet, inte innehållet. Sedan må de vara hur duktiga på att prata som helst, men det räcker inte. Framför allt inte för ett parti som inte vet vad det vill. För - vad är socialdemokrati?

Kungens bladvändande med mera (tillägg)

Och så tog kungen bladet från munnen... efter att tidigare ha vänt blad. Ack, ja.
Mängder av tyckare tycker till, överallt. En del upphetsade åt endera hållet, andra försöker analysera. Åter andra tycker synd om kungen, eftersom han var så nervös och uttryckte sig så diffust och motsägande, var som folk är mest. Andra konstaterar att intervjun av TT reste fler frågor än som besvarades.

Nå, visst kan man tycka, om man är rojalist och inte övertygats av kungens framträdande, att Victoria kan få ta över. Eller så kan man föreslå ett antal reformer för hur slottens drift ska finansieras och hur mycket kungen ska ha i apanage (bidrag) och hur mycket - och om - andra i familjen också ska ha bidrag från skattepengar. Etc.

Jag börjar bli rätt trött på den spretiga debatten.
Varför? Jo, därför att det är så svårt hålla isär de olika bitarna. Därför att kungens uppträdande är en sak. Men att det faktiskt inte är självklart enkelt att helt kunna skilja hans sätt att vara, från frågan om monarki eller republik.

Rabiata monarkister anklagar republikanerna för hela den aktuella debatten. De anar mediadrev med avsikt att avskaffa monarkin när pressen plötsligt (det senaste halvåret) granskar statschefens förehavanden, och hans umgängesvanor. Som om det vore republikanerna som valde kungens vänner.

För mig är det tämligen likgiltigt hur kungen har det med "sina" kvinnor. Primärt är det en sak mellan honom och hans fru/familj. Förutsatt att han inte ljuger om det och att han inte utsätter sig för olika former av säkerhetsrisker. Som statschef har han visserligen begränsad makt, men sitter inne med en del känslig information, som inte ska kunna utpressas. Kungens "galanta" liv redan som ungkarl är väl känt, även om inte mycket sipprat ut till massmedia, förrän på senare tid. Förhållanden som visar en förlegad kvinnosyn. Därom kan man ha olika åsikter om det moraliskt försvarliga, men det viktiga (för mig) är om och i vilken mån det påverkat eller kan påverka hans ställning som statschef.

Ljög han då igår?
Det vet vi självfallet inte. Om han gjorde det, så spelade han ett högt spel, risken att sanningen förr eller senare uppdagas är stor. Men han uppträdde uppenbart nervöst, och än mer än vanligt osäkert och oprecist. Det är besvärande med hans tidigare tal om att "vända blad", dvs glömma och gå vidare, vilket i sig är ett (indirekt) erkännande av de tidigare framförda uppgifterna om hans umgänge, kaffeflickor, olämpliga lokaler med olämpliga ägare etc. Hela kungens uppträdande gav ett beklämmande intryck. Det han, utan direkt kristallklar tydlighet, förnekade var att han inte låg bakom vännen Anders Lettströms försök att köpa loss några (påstått) komprometterande fotografier. I övrigt var han än mera diffus i sina dementier. Det vanligast svaren var att han inte minns, eller att inte förstod eller missförstod eller gled undan frågorna. Det var ju knappt en enda fråga som han klarar att svara klart och tydligt på. Det gav inget förtroende. Och så ska en statschef inte bete sig.

Ett par självklara frågor, som inte besvarades, var varför han inte gick ut och dementerade direkt i höstas när boken "Den motvillige monarken" kom ut, varför vänta ett halvår? Och varför då i stället för att dementera bara säga att han ville vända blad?

Jag är av princip anhängare av ett republikanskt statsskick. En statschef ska väljas av folket, ska ha begränsad tid vid makten (vars omfattning givetvis kan diskuteras), och ska kunna avsättas, utan mer el mindre blodig revolution, vid gravt missbruk eller vanskötsel.
En folkvald president kan också klanta sig, men han/hon kan i vart fall sannolikt uttrycka sig bättre. Och blir inte omvald, eller får sparken under förödmjukande omständigheter om han/hon gjort något allvarligt.

Trots min principiella ståndpunkt hade jag under lång tid överseende med monarkin. Visserligen hade Gustav VI Adolf en aning mera formell makt än nuvarande kungen, men han utnyttjade inte detta i någon större omfattning, gjorde ingen något förnär. Såvitt som kom till allmän kännedom. Och hans snedsteg i övrigt torde inte ha varit några säkerhetsrisker.

Med dagens kung så framstår dock bristerna med en ärvd position som statschef alltmer bisarr. Det hjälps inte att monarkin rönt en viss popularitet genom Silvias och Victorias charm. Rollen som statschef är trots allt viktigare än att vila på så bräcklig grund.

Jag menar alltså att kungens uppträdande och förehavanden visat att monarkin lever på övertid, att det är dags att övergå till en vald statschef.
Innehållet, titel och övrig organisation etc finns flera alternativa lösningar för, men det viktiga är att statschefen väljs för tidsbegränsad period, och kan avsättas om han/hon inte sköter sig. Och att han/hon inte står ovan lagen.

Länk DN.

Tillägg: Nu skyller många på att det är ett "mediadrev" emot kungen. Visst, det skrivs om kungen och hans förehavanden kommenteras, och han själv har (äntligen) uttalat sig. Jag har svårt att se något fel i att kungen och monarkin granskas. Det stora felet i detta är att det inte gjorts tidigare. Många inom pressens värld har känt till mycket av detta i decennier, men har inte publicerat det. Man har inte velat stöta sig med hovet!
Läs denna länk om detta.

Är skatteplanering detsamma som skattefusk?

Advokaten Bertil Villard gjorde en Peru-sväng för att utnyttja en gammal lag för skatteplanering. Och han fick gå från sitt uppdrag som ordf i AMF. Många har uttryckt avsky för att han på detta sätt lyckats sänka sin skatt från ca 55% till 4%
Om detta kan man ha många åsikter.
Det "ärlig svensk skattebetalare" glömt eller förtränger är att skatteplanering inte är brottsligt. Skatteplanera är, i juridisk mening, inte detsamma som att fuska med skatten. Peru-upplägget är lagligt i den meningen att det just skulle ge chans till skatteplanering i vissa fall och under vissa förutsättningar.

Därför har jag viss förståelse för att både Villard och andra advokater med specialisering på skatterätt blir inte bara förvånade över kritiken utan till och med känner sig illa behandlade av främst då Skatteverket - och media.
Det är inte, och ska inte betraktas som brottsligt att skatteplanera inom lagens ram.

En annan sak är att lagar kan tolkas och tillämpas lite olika. Det vet advokaterna, vilket borde dämpa deras indignation.

Och vad advokaterna, och gissningsvis en del av deras kunder, glömmer eller bortser ifrån, det är att det finns moraliska aspekter. Och att även det som formellt är lagligt kan befinna sig i ett gränsområde där det för de flesta människor framstår som omoraliskt där förmögna utnyttjar kryphål, som förmodligen inte var avsedda, för att slippa betala skatt.

Statsskulden sjunker, marknaden deppar

Mot slutet av året beräknas statsskulden sjunka en bit under 1.000 miljarder kronor. För första gången sedan 1992. Detta pga den fina tillväxten i samhällsekonomin och därav följande goda statsfinanser.

Då deppar marknaden, enl Dagens Industri. Och OK, det finns förklaringar till att inte alla gillar en sjunkande statsskuld. Även om de till en del innebär att man får "riva i regelboken".

Men medge att spontant så känns det som att reaktionen borde vara positiv när statsskulden sjunker!

Juholt, hans särbo, hans fallskärm och - FRA-lagen!

Självklart ska Håkan Juholt granskas. Noga. Han är ju partiledare för Sveriges näst största parti, och kan bli statsminister om olyckan är framme. Jag tycker också att det gäller ledande politiker från alla partier.
Det man kan önska är dock att granskning sker utifrån relevans. Utifrån eventuella försyndelsers tyngd - och utifrån politikernas officiella attityd betr det brott eller den förseelse som denne begått, liksom tidsavståndet och om ev straff för brottet är avtjänat eller inte.

Den som förespråkar hårda straff för en viss slags brott ska givetvis synas i sömmarna om han/hon själv (relativt nyligt) själv begått ett (el flera) sådant brott.

En viss grad av integritet bör dock även ledande politiker tillerkännas, så saker som tillhör privatlivet bör de få slippa tvätta offentligt om det inte har relevans för deras offentliga uppdrag. Så, om nu Håkan Juholts särbo bedragit sin arbetsgivare på pengar (ca 46 000 från Fritidsresor) men erkänt och avtjänat sitt straff (villkorligt) så är det en aning intressant, men bör inte drabba Håkan Juholt. Det är ju inte han som begått brottet, vilket t ex Mårten Schultz påtalat.

För Juholt - och för hur politiska ställningstaganden kan uppfattas - är då den fallskärm som Juholt fick när han sparkades som bitr partisekreterare och gick tillbaka till den "ynkliga" riksdagsmannalönen, värre. De dryga 25.000 kr/mån extra som han fick en tid av partiet är visserligen inte i näringslivsklass och hade sossepartiet så gott om pengar, så OK.
Det betänkliga, som jag ser det, är att denna attityd från de som sitter i samhällets topp, på makt och pengar, den ger en demoralisernade effekt på samhällsklimatet i stort. Alltfler anser sig ha rätt att kräva extra ersättningar, bara man befinner sig en bit upp i samhällsstegen. Och samtidigt så ökar politikerföraktet hos gemene man. Och i slutändan är det inflationsdrivande också, vilket är negativt för de som har det sämst.

Men det finns en aspekt till, som även Facebookaktiva Tindra-Annette Broström pekat på. Det är hur FRA-lagen är konstruerad. Hur vår överhet, dvs våra lagstiftande politiker, anser att FRA ska kolla upp oss vanliga medborgare. Hur FRA-lagen bygger sitt informationsinsamlande på sociogram, vilket leder till skyldig pga bekantskap (guilt by association)!

Det vill säga. Med stöd av FRA-lagen kan vi bestämt fastslå att Håkan Juholt är en skummis av högsta rang, eftersom han inte bara är bekant med utan till och med är särbo med en för bedrägeri dömd kvinna. Sådan är den praktiska konsekvensen av den FRA-lag som riksdagen beslutat om och som är gällande. Vilket även makthavare nu bör inse.

Kommer försvarspolitikern Håkan Juholt nu vilja riva upp FRA-lagen?

Juholt, Bamse och snällism (uppdat.x2)

Dagens industri är penningens röst i dagspressen. Ok, de är många, men DI får ändå ses som den dagstidning som mest oförblommerat hyllar pengar som det viktigaste i livet.

Dagens stora rubrik i pappers-Di: "Vänster om marsch!". Med bild på den nya ledarduon i det sosseparti, som tidigare kallade sig "socialdemokratiska ARBETARpartiet (SAP)"; Håkan Juholt och Carin Jämtin. Man riktigt ser framför sig hur redaktion och rubriksättare ryser...

Är det en tillfällighet eller inte när DI Weekend samtidigt har snällhetens och omtankens frontfigur Bamse på förstasidan, och en lång och uppskattande artikel inne i tidningen?

När jag var barn fanns inte Bamse, men mina barn liksom dagens yngre föräldrar och deras barn har till stor del växt upp med Bamse, "den som är stark måste vara snäll". Att vara snäll har länge varit närmast ett skällsord, likställts med att vara lite dum, lite naivt efterbliven. Men det är en glidning av begreppet, som inte är riktig, vill jag mena. Nej, på min tid fanns inte Bamse, men vi gick självklart i söndagskola och fick lära oss om Jesus, om att vara snäll men inte menlös. Att driva ut månglarna ur templet, att ta strid för det goda, för medmänsklighet. När dagens folkparti tar avstånd från den social-liberala politik som förenade frihet med gemenskap och ansvar för sämre lottade, och kallar det nedlåtande för "snällism", då har de inte förstått vad "snäll" är.

Jag har förstått att fler än jag blev överraskade av valberedningens förslag till ny s-ledare. Han är föga känd utanför partiapparaten som mer än en stundtals lite bullrig men tråkig försvarspolitiker. Internt lär han anses stå till vänster inom s, och sägs vara en trivsam, folklig typ. Samtidigt anklagas han för maktspel och taktiserande för att sparka bort den som förnyare ansedda Mona Sahlin, och för att bereda marken för eget maktövertagande.

Vid presskonferensen och i det nu hastig påkomna behovet av lancering för en bredare allmänhet så vill han framstå som en snäll och gemytlig Bamse. Det känns aningen överdrivet. Någon Bamse lär han inte vara eller bli.

Visserligen vill gärna sossar och andra socialister gärna framställa omtanke och socialt ansvarstagande (snällhet i den positiva tolkningen) som en unik egenskap som hör ihop med att vara sosse eller socialist. Det är givetvis helt galet! Medmänsklighet har inte med socialism att göra. Socialism är planekonomi, centralstyrning och pampvälde. Om nu dagens sossar (och andra "socialister") vill ändra innebörden i sin inriktning så är det förstås utmärkt.

Jag skulle dessutom gärna se att dagens Alliansregering och däri ingående partier skulle förstå att "snällism" a la Bamse är bra. Och att det inte är socialism!

Självklart skrivs om Juholt överallt nu. Här länk till Expressen, med uttalande av Mona.
Uppdat. Kommentarerna flödar, även om jordskalvet och tsunamin i och kring Japan tar allt större plats. På Expressen skriver t ex Niklas Nordström (fd SSU-ledare) en intressant kommentar med temat: en kompromiss som bäddar för trubbel. En del har mer el mindre allvarliga kommentarer till en partiledare med mustasch... (det var faktiskt vanligt förr, fram till för sådär 50-60 år sedan).

Uppdat 2. En läsare har reagerat surt på min aningen kortfattade definition på termen "socialism". Det föranleder mig att göra denna kompletterande kommentar.
Visst innebär socialism planekonomi etc. Men jag erkänner att det är en förenkling, det innebär också kollektivism, förstatliganden ("gemensamt ägande") och en allmän regleringslusta, ett kollektivets förmynderi genom partieliten över den enskilda människan. Med mera. Och visst kan man säga att den är en sidogren på den liberala rörelsen, i vidare mening. Den liberalism vars tidiga motto var frihet, jämlikhet och broderskap. Obs, jag menar inte att dagens socialdemokrati är uttalat socialistiskt. Men där finns starka inslag hos en del av dess företrädare av "socialistisk smitta". Och en allmän attityd att "vänstersidan" skulle vara "snällare" pga sin ideolgiska grund.
Denna invändning om vad som är socialism missar dock poängen med hela mitt blogginlägg. Nämligen den att det INTE finns någon politisk ideologi som kan söka patent på att just den och ingen annan är den som står för det "snälla", för det goda och för socialt ansvarstagande. I vart fall de flesta "normala" ideologier vill det goda i en eller annan bemärkelse.
Däremot förespråkar de olika vägar och medel för att nå dit. Och om dessa vägar kan vi ha olika åsikter! Exempelvis om målet helgar medlen.

Elbolagens groteska övervinster

Sitter och fryser. Stela fingrar. Ser och hör att bl a SR, Dagens Industri och SvD (via E24) skriver om de groteska övervinsterna hos de el-producerande bolagen. De stora bolagen, som bildar ett slags oligopol som bestämmer priset, gör rena vinster per anställd som är skyhögt över de som stora börsbolag som är deras kunder, gör. Upp till 30 ggr el mer beroende på vilket bolag man jämför med. Bolag som i och för sig även de gör stora vinster!

Vinster alltså! Jämfört med annan vinstrik industri. Fortum t ex gör en vinst på 6,4 milj per anställd! Jämfört med ett snitt på 200 000 i "vanlig" industri. Jag kan bara säga: sjukt!

* Någon som kan hävda att el-bolagen inte håller våldsamt för höga priser?

* Någon som tror att vinstpåslaget bara är några ynka procent?

* Någon som vågar påstå att konkurrensen fungerar inom den el-producerande marknaden?

Elräkningarna gör mig svettig, men jag fryser ändå.

Rent och städat i eget bo...

Så tog till slut Mubaraks sin mats ur skolan. Efter att först ha tjurat sig kvar onödigt länge. Förmodligen för att "säkra" sina enorma tillgångar.

Till slut fick dock Egyptens folk jubla, visa sin glädje. Glada över att få känna sig fria, att bli av med Mubarak och (troligen) även hans vicepresident. Ingen har ropat död åt diktatorn. Folket var trött på ofrihet, på korruption, på diktatur, men de skrek efter frihet, inte efter blod. Det kan synas besynnerligt, men de flesta verkar välkomna att militären tog över. Man tror och hoppas att militären ska lotsa landet över till en demokratisk utveckling. Att det inte blir en militärdiktatur - och inte ett religiöst/islamistiskt styre heller.

Om det är en befogad förhoppning, det återstår att se. Men låt oss hoppas.

Farhågorna för att (radikala) islamister tar över i Egypten är stor på vissa håll. Och visst finns den faran. Men hur stor är den? Och, kan den inte begränsas genom aktivt stöd för demokratiska värderingar och grupper?

I andra (muslimska) länder har revolutioner ofta varit blodiga, och rätt snabbt stulits av islamister el andra med "tveksam" demokratisyn. Nu verkar Algeriet stå på tur för en förändring men där är, såvitt jag kan se, det mera komplicerat.
Frågan är dock om det inte bör kunna gå bättre i Egypten, tämligen homogen befolkning och i stort sett hyfsad tolerans mot koptiska och och andra kristna minoriteter. Revolutionen skedde också lugnt och värdigt. Och nu städar man frivilligt (!) upp i eget bo.

När man tänker efter en smula över hur den egyptiska revolutionen gått tillväga, och nu upplever folkets stolthet, då blir i vart fall jag smått rörd. Det var inga rop efter blod och hämnd. Ropen var efter Mubaraks avgång och efter frihet. Inte efter Mubaraks död, utan efter att hans orättmätigt överkomna tillgångar återförs till folket.

Låt oss glädjas över den värdighet som Egyptens folks visat, och den glädje de visar över att få känna sig fria. En frihetskänsla som gör att många nu städar upp på gator och torg.
Att hålla rent i eget hus är något annat än att leva under tvång i en övervakad diktatur.

Trista siffror

För höga el-priser, för höga fondavgifter. Och Mubaraks bortsnillade miljarder. Det är några av de trista siffernyheter som idag möter oss i media.

Att svenskarna anser att el-bolagen är kanske ingen nyhet, även om Dagens Industri presenterar det så. Det får däremot nog anses som en faktisk uppgift. Både att el-priserna är mycket för höga, och till stor del är helt omotiverade. Liksom att vi anser det. Trist - och påverkar de flestas privatekonomi negativt. Men direktörerena och staten vinner på de höga priserna.

Påverkar vår privatekonomi negativt är också de skyhöga avgifter som banker, mäklare och fondförvaltare tar för att "förvalta" eller förmedlada de fonder vi mer el mindre lurats att investera våra surt förvärvade sparslantar i. En artikel på det temat finns i dagens SvD, om mäklararvoden. Arvodena sänker pensionen för alla. Och jag lägger till, inte bara pensionen.
I dessa tider påminns vi, om vi kolla bankpapperen, hur avgifter (och skatter också) äter upp avkastning/utdelning och eventuella kursstegringar i mycket hög grad. Vårt pensionssparande ligger och stampar runt värdet på insatta medel. Och än märkligare (?) är att när kurserna går ned så tar "förvaltarna" ändå ut sina skyhöga arvoden. Liksom att staten tar avkastningsskatt även när "avkastningen" är negativ. Allt i syfte att skinna oss småsparare, så vi inte ska få en dräglig tillvaro på äldre dar. Om vi inte är bankdirektörer, fondförvaltare - eller högre heltidspolitiker förstås.

Förhoppningsvis drabbas vi inte, inte direkt i alla fall, av diktatorers bortsnillande av pengar som egentligen är avsedda för andra ändamål. Och faktiskt, det känns än mera trist och tragiskt än det jag beskrev ovan. Det aktuella exemplet är Egyptens diktator Mubaraks enorma förmögenhet. SvD uppger att den uppskattas till 70 miljarder dollar. Dvs bortåt 500 miljarder kronor. En ofattbart stor summa. 500 000 000 000 kr. Dessutom anses Mubaraks söner vara miljardärer. Tillgångarna finns både i utländska banker och fastigheter liksom inom landet.

En rimlig gissning är att det mesta av detta är bortsnillat från de bidrag som Egypten fått från USA för att finansiera landets försvar och stabilisera landets ekonomi. Men diktatorers girighet innebär också att de skinnar inte bara andra länders skattebetalare utan även landets egna invånare genom omfattande korruption. Genom "svågerpolitik", monopolbolag och pengar under bordet för att tillåta olika affärer.

Jag har faktiskt svårt förstå denna girighet av så monumentala mått. Mubarak är ju inte ensam om detta, de flesta av dagens diktatorer "upptäcks" vara oerhört rika när de faller. Och en och annan som inte betecknas som diktator, som t ex mångmiljardären Putin i Ryssland.
De kan ju alla leva utomordentligt gott och lyxigt med en bråkdel av dessa pengar. Samtidigt som de roffat åt sig så mycket att deras folk (och USA:s fattiga!) lever på en eländig nivå.

Tror dessa giriga människor att pengar och mängder av lyxbostäder ger dem evigt liv?

Hamilton har rätt - denna gång

Jag gillar radion. Med radio menar jag SR:s P1. Där får man både allmänna nyheter och information av mångahanda andra slag. Och man slipper sitta och titta på en skärm för att höra. För någon timme sedan hörde jag ett inslag där Carl B Hamilton (fp) intervjuades om bolånen. I vissa slag av frågor kan jag inte alls instämma i hans åsikter, men jag måste erkänna att han är ekonom.
Kontentan var denna gång att det inte ska förekomma amorteringsfria lån. Ja, men så självklart! Det är inte sunt vare sig för samhälls- eller privatekonomi med lån som inte amorteras av. Att boendekostnaderna ökar explosionsartat beror i vart fall till stor del på att bankerna konkurrerat om kunderna på ett osunt sätt, som blåst under spekulationsbubblan. Bankerna tjänar pengar på räntorna, och har i ökande grad erbjudit amorteringsfria huslån.
Dessutom fick man ju låna till hela huspriset under några år, vilket man bara helt nyligen sökt komma åt genom att kräva en insats.

En randanmärkning: det innebär ju att bankerna inte bara äger husen initialt, utan hela tiden. "Villaägaren" hyr då huset för räntekostnaden. Dvs blir ett slags förvaltare, som ansvarar för att husets värde inte minskar. Vilket i huvudsak faktiskt inte beror på "ägaren" utan på hur bl a bankerna sköter sig.

Faran för samhällsekonomin är att bankerna lånar ut för mycket, priserna stiger rakt upp i skyn. Vilket givetvis förvärrats av de låga räntor som varit en tid. När folk tror att de inte behöver betala tillbaka det de lånat, då bryr man sig inte om priset nämvärt. Bubblan blåses upp tills den spricker. Som den gjorde i USA. Folk tror de bor billigt... och bankcheferna ökar sin omsättning och får fina bonusar. Allt spelar samman för en allmänt höjd prisnivå, till förfång för de med låga inkomster och pensioner. Det finns ingen anledning att pressa byggkostnaderna. Byggare och banker tjänar pengar.
När bubblan spricker faller huspriserna, men folk står där med sina lån som överstiger värdet av husen. Och då plötsligt vill, dvs måste bankerna ha in pengarna. Tja, se hur det gått i USA, och var på god väg att hända i Sverige.

Självfallet är det bättre att strama åt i tid. Kontantinsatsdelen bör nog höjas ytterligare en del. Men framför allt ska givetvis alla lån amorteras, även huslånen. Då blir det åter en press på byggkostnadera, spekulationen att villor och bostadsrätter alltid stiger i pris, den dämpas och får en koppling till verkligheten.

Visst, det kan kännas snopet för en ung bostadsköpare att inse att lån ska betalas tillbaka. Men därigenom kommer boendekostnaderna på sikt att bli lägre än med nuvarande system. Om än det kan verka tvärtom på kort sikt. Och så kommer villa- och bostadsrättsägare i sinom tid faktiskt bli ägare, inte hyresgäster som "förvaltat" bostäder år bankerna. Och bankerna blir stabilare.

Det verkar som om även Stefan Attefall (kd) och en del andra politiker börja luta åt samma håll. Fastän Thomas Östros (s) kan garderar sig genom att dels vara luddig och dels skylla på regeringen - för en tendens som började under s-regeringen...

Moralisk nedgång... korruption och girighet hotar demokratin

Sverige tappar i välståndståndsligan, det rapporterar Dagens Industri. Detta betr en mätning som inte bara mäter ekonomi utan även lycka.

På DN-debatt och i radions nyhetssändningar signaleras att den svenska korruptionen breder ut sig.

I båda dessa avseenden har vi tidigare legat bra till, dvs högt välstånd och frånvaro av korruption. Nu är det andra tider, vi halkar ned i välstånd - ekonomi och lycka, och korruptionen breder ut sig. OK, den kanske funnits tidigare, men den har ökat och blivit uppenbar.

Samtidigt kan vi, också det i DN, läsa hur Göran Rosenberg beskriver hur rikedomen nått ofantliga mått. Hur enskilda personer inte bara kan köpa slott utan kan köpa hela nationer. Samtidigt som en del stater blivit allt fattigare. Om de rikas nya sköna värld.

I teve såg vi igår hur socialdemokratiska (!) politiker gjort sig rika genom att starta privata friskolor och utnyttja kryphål i reglerna. Visst, det är bättre att företag går med vinst än förlust. Men att göra sig rik på skattemedel känns fel, ja omoraliskt, eftersom då dels är något fel på regelverket eller hanteringen, dels finns risken att vinsten uppstått genom en lägre kvalitet än som avsetts. Eller ren korruption. Det senaste uppmärksammade exemplet på omfattande korruption är händelserna i Göteborg.

Jag har inga problem med att folk kan bli rika på hårt arbete. Det vi ser idag är dock rikedom som inte alltid uppnåtts pga av hårt arbete, och som dessutom ibland nått nivåer som inte går att föreställa sig. Jag blir, i likhet med Rosenberg, bekymrad över sammanblandningen av privata pengar och offentlig makt.

Att det finns en gräns mellan privat och offentligt är en förutsättning för demokratin. Maktägare ska inte se det offentliga som en privat börs. Som Göran Rosenberg skriver: "I det sammanhanget är det inte betydelselöst att den blivande svenska statschefens bröllopsresa sponsras av en mångmiljardär eller att allt fler statliga verksamheter i Sverige gör sig beroende av privata pengar.
Plutokrati kallas ett styrelseskick där de rika har makten över staten.
Mera oklart då vad man ska kalla den sköna nya värld där de superrika skulle kunna köpa sig en stat och där en stat skulle kunna låta sig köpas.
Den nya medeltiden?"

Korruption kan uppstå där det inte finns en känsla för moral och där det inte finns en öppenhet i offentlig förvaltning som gör det möjligt med revision och medborgerlig kontroll. Det är inte en mänsklig rättighet att fritt kunna sno åt sig av offentliga medel! Det är tvärtom ett angrepp på demokratin. Det finns idag en benägenhet hos en del politiker att ha synpunkter på hur medborgarna ska uppföra sig, att lagstifta om privatlivet. Samtidigt finns en opinion emot "morallagstiftning".
Jag vill dock mena att det finns ett behov av moral, inte minst vad gäller hur partier och offentliga organ sköter eller missköter sig. Partifinansiering bör vara offentlig, det ska inte kunna misstänkas att partier kan köpas. Revisionen i offentliga sammanhang måste bli mera självständig och effektiv. Nå, även i bolagen. Jämför gärna med hur revision är något mycket inkomstbringande. Revisorer blir konsulter.
Folk ska inte kunna gå direkt från offentliga uppdrag till näringsliv utan karantän. Det ska inte kunna finnas misstanker för delikatessjäv, eller utnyttjande av information man fått som minister, riksdagsman eller generaldirektör för privat vinning. Ministrar blir konsulter och lobbyister.

Korruption och girighet är faktiskt ett hot mot demokratin.

Jag älskar inte precis Anders Borg, men...

Nej, Anders Borg (m) är inte min favorit. Men jag måste erkänna att rent kameralt är han en bra finansminister. Mina invändningar emot honom är av ett mera politiskt slag. Jag är inte moderat. Dock, när jag läser på Dagens Industris hemsida att han inte ser några skäl för staten att göra upp med de tidigare aktieägarna till Carnegie, då håller jag med honom.

Citat: Grunden för den hållningen är enkel, enligt Borg.
"Om man äger en finansiell institution och missköter den är det rimligt att man får ta kostnaderna för det. Jag ser inget behov av en uppgörelse."

Det tycker jag, spontant, är en riktig inställning. Banker ska inte kunna missköta sig hur som helst och ändå räkna med att skattebetalarna kompenserar dem eller aktieägarna. Att de tidigare ägarna nu gnäller är i och för sig naturligt, men det är bra att göra klart att såväl (större) aktieägare som bankledningar har ett ansvar. Finanskrisen har tyvärr visat att inte alla insett det.