Kungen med familj, Sveriges största socialbidragstagare , ej behovsprövade dessutom. (UG 17 maj 2023)

Värre än jag trodde - trots att jag ändå trodde att jag visste det mesta... 

Det är min sammanfattande kommentar till UG:s granskning igår kväll 17/5 2023). 
Jag önskar att alla sett det. Kungen (dvs kungafamiljen) har inte bara ett väldigt saftigt tilltaget "apanage" (som fickpengar), de har därtill i princip betalt allt vad gäller ev kostnader "hovet". Och det inkluderande inte bara att kunna disponera några slott (Stockholm slott och Drottningholms slott, trodde jag det var. Nej dessutom ett antal andra slott och herresäten  och ett stort antal lägenheter  som trots märkliga skrivningar från förrförra seklets början är statens, men som kungen bestämmer över, men där  vi som skattebetalare står för kostnaderna, drift, renoveringar och upprustningar etc.  Bl a genom Statens (!) fastighetsverk, i kombination med  en servil underdånighet hos de som är satta att sköta om detta. Där besittningsskydd saknas. 
Det är sååå illa,  verkligen illa. Kungen har ytterst lite av reell politisk makt, däremot visst reellt inflytande över näringslivet, och över det som "anses" (av honom och "tradition")  vara hans i egenskap av kung. Slott, herresäten, fastigheter, lägenheter och annat. Det är så illa att så många fjäskar och snällt ger honom allt detta, av våra skattepengar.  Sveriges främste, störste socialbidragstagare! Ej behovsprövad.

Den svenska monarkin är en märklig institution, som verkligen inte är  förenad med demokratin.  Bara en tradition, för att ge glans och tillgångar till en person (familj) att leva flott på, utan krav, utan  ansvar. 
Självklart borde Sverige ha en statschef, med vald och ansvarig president. Demokratiskt vald, och inte genom arv (gener).  Exakt utformning kan diskuteras, men statschefen ska vara demokratiskt vald, sitta för en bestämd tid.  
(En randanmärkning. En gång i tiden så utsågs kungarna i val - av "stormän", men inte för att deras  arvtagare också skulle vara kung.)
   Nå, jag tror inte att vi hux flux kan få republik. Opinionen verkar inte mogen. Och risken är ju då, i nuvarande läge att vi får se att hr Åkesson blir president. Genom oheliga allianser av maktsugna nollor.  Då skulle vi hamn ur askan i elden...

Jag har haft funderingar att man skulle låta kungen  abdikera - vilket han inte vill - till förmån för Viktoria. Men då, genom demokratiska beslut ändra "förmånsreglerna"  betydligt snävare än de är (tillämpas) idag. För henne och hovet etc. 

Samt att givetvis ska inte den avgående kungen få ta med sig något "på köpet", varken av slott och herresäten  jordbruk. 350 lägenheter...   Abdikering ska gälla allt han åtnjutit som kung. Bostäder och förmåner, allt. 
  OK den förmögenhet i aktier som han har, måste han väl få behålla. Utdelningarna på aktierna lär vara  avsevärda. Men inget "pensionsapanage", eller krimskrams - juveler och byggnader etc är ju statens. Möjligen få en "garantipension" enl vanliga regler.
 Viktoria ska, om hon vill ta över som "regerande" Drottning, få nöja sig med rimliga , enklare förmåner och villkor än vad kungen har haft. 
Vad sägs? 

Dock, jag inser att detta inte är genomförbart, inte än. Inget parti vågar göra ens en partiell demokratisering av monarkin. Och än mindre att avskaffa den, på ett "avskalat" sätt... 
Republik skulle dock  "rensa bordet."   

 Men  UG-programmet var en viktig information om hur illa det är ställt. Sverige är inte ett samhälle med Rättvisa, eller full demokrati ... Vår statschef är inte vald. 

• 
  

Apropå "sista kungen", förändring eller någon ny variant av statschef?

Teve-programmet igår, torsd 12 jan, om de sista kungarna, det var intressant. Om än viktigt och mindre viktigt blandades friskt. Av de nu levande "kungliga" var det två som som intervjuades; kungen (som nog blir den siste), som är årsbarn med min i fjol avlidna syster, och prinsessan Christina, som är årsbarn med mig. Båda dessa, de två yngsta av Sibyllas barn, uttryckte sig diplomatiskt försiktigt. Men trots att Tjabo var nästan skrattretande försiktig, lyckades han ändå uttala sig om arvsrätten till kronan på ett sätt som retat upp många då han ifrågasatte grundlagsändringen som satte Viktoria före Carl-Filip. (Intressant var också att när han som tämligen färsk kung presenterade (läste upp) den  nya grundlagen, så verkade han inte begripa den fullt ut, vilket han indirekt bekräftade i programmet.).

 För mig får han tycka vad han vill, men det ska han inte säga högt, p g a att han som statschef inte ska uttala sig i en politisk, konstitutionell fråga. Christina verkade både mera försiktig och samtidigt "kunnigare" och förstående för monarkins begränsningar...

Finns mycket att säga i detta ämne. Dock nöjer jag mig med att konstatera att jag är republikan, statschefen ska på ngt sätt väljas av folket, inte av vems gener statschefen kommer. (En ggn i tiden hade vi förresten - i princip - valda kungar. Om än skaran som valde dem var "något begränsad".)

Sen tycker jag att kungliga har något begränsade rättigheter (men finfina ekonomiska villkor), för kungen råder ingen religionsfrihet, han/hon MÅSTE tillhöra Lutherska kyrkan, inte vara muslim eller ateist t ex. Det är ju inte numera kungens armé eller flotta, men pacifist kan han ju inte vara. Och han får inte tycka till om politik, absolut inte. Men 1 el är det 2 ggr om år så blir han informerad om vad regeringen beslutat... Etc. Däremot far han (och i viss mån drottningen och kronprinsessan, ev med prinsmannen Daniel runt på en hel del middagar och invigningar, och en och annan utrikestripp (då de ska hålla käften och inte uttala sig om något som kan snudda vid politiskt kontroversiella ämnen).

Sen kan man ju diskutera om hur en demokratiskt vald statschef ska utses och ha befogenheter. Det diskuterar jag inte här, konstaterar bara att där finns många olika lösningar.

Konstaterar dock att om nu kungen vill behålla monarkin, då borde han snarast frivilligt abdikera ("pensionera sig") till förmån för Viktoria. (Och då skulle nog Estelle ha en chans att bli drottning i sinom tid.) Jag tror mig förstå att en motivering till att han inte planerar att avgå inom de närmsta åren, det är att han gärna vill låta Viktoria få vara "hemma med barnen", att slippa ta över "regerandet". att få vara mammaledig i kanske 10-15 år till (om han inte trillar av pinn tidigare). Jag tror inte att det skulle bli ngt allvarligt ifrågasättande av att Viktoria fick överta tronen inom kort (säg 3-4-5 år). Men dröjer det en längre tid, Bernadotterna har ju en tendens att bli gamla, då gissar jag att "man" (politiskt, principiellt) gör slag i saken och avskaffar monarkin. Och exempelvis gör riksdagens talman till statschef. I någon mån är han ju det redan, han föreslår vem som ska bli statsminister och tyx då och då få fungera som vikarierande/ställföreträdande statschef.

Det är inte mitt förslag, men det är en rätt smärtfri, enkel lösning.
---
Ett alternativ, "kompromiss" skulle kunna vara att vi med republik kunde låta en (utvidgad) riksdag välja den republikanske regenten i 7-årsperioder, max 2 ggr. Och att man till den kunna benämna presidenten  för "kung" , och nominera Viktoria till vald kung ...  ,, som en mjuk övergång till ett demokratiskt styre, som även omfattar statschefen, hur denne utses... 

Gamla statsministrar, olika samhälls- och samtidssyn

Jag köpte nyligen hela paketet (22 volymer) med Bonniers statsministerböcker.
Om Karl Staaff har jag ju läst en hel del om tidigare, bl a Hans Lindblad m fl historiskt kunniga liberala författare, i Staaff-paketet som kom ifjol, så det var ju mest en bekräftelse - om än med en del intressanta detaljer. Men noterar när jag läser om både honom och hans samtida statsministerkollegor, dels hur olika de var, både som människor och politiker - och hur olika författarna behandlar dem, om än de formellt håller samma yttre ram i de tunna böckerna.

Jag har inte hunnit med fler än några av de första volymerna, så det ska bli intressant att jämföra med tidigare, mer el mindre omfattande kunskaper betr andra statsministrar som levde och verkade innan jag föddes, men också för de som jag själv upplevt, från Erlander och framåt. Och hur de behandlas...

Karl Staaff var ju en rätt "privat" och ensam människa, ogift men starkt gillad av kvinnorna och arbetare. Han förespråkade i hög grad kvinnornas rättigheter, liksom arbetarnas.  Och han var bildad, och analytisk, obenägen till kompromisser och en självklar ledare för sin tids radikala liberaler, men en  dålig taktiker.
T ex Arvid Lindman  var mera av sällskapsmänniska, praktiker, en skicklig affärsman utan djupare allmän bildning, analytisk men på ett helt annat sätt än Staaff. Lindman var en problemlösare, som kunde kompromissa, även emot sin grundinställning, för att "rädda vad som räddas kunde" av de konservativas privilegier. Karl Staaff var emot kungamakten av principiella skäl, det var folket som skulle styra. Kungen skulle följa folkviljan, bara vara en maktlös symbol (på sin höjd) för landet. Lindman ogillade kungen, och gillade inte fjäsket för kungen, men han stödde ändå kungamakten på sitt sätt, för att bevara det bestående. 

De var två mycket  olika personligheter, som inte alls gick ihop, Staaff och Lindman.

Och så förundras jag över hur devot hyllande Mats Svegfors är till Hjalmar Hammarsköld, som i o f sig är bildad (åt Staaff-hållet), men djupt konservativ i det mesta - och tydligen mycket lyckligt gift men sällan närvarande i hemmet. En ämbetsmannatyp och konservativ som Svegfors själv verkar se som idealet.
En skicklig jurist inte minst betr folkrätten, men en förvaltare av konservativa värden. 
 Ack ja.

Det är tydligt att det var en stor skillnad i hur det tidiga 1900-talets statsministrar såg på sitt uppdrag. Karl Staaff var den medvetne politikern som ville utveckla samhället och inte minst demokratin, så att den omfattade hela folket. Att det var folkets utslag som skulle avspeglas i riksdagens sammansättning, och att regeringen skulle utses och vara ansvarig inför riksdagen. Inte vara kungens privata ämbetsmän för att verkställa kungens vilja. Han såg positivt på hur demokratin växt fram i Norge, och i Storbritannien.
De konservativa statsministrarna såg sig mera som ämbetsmän, överställda folket men i hög grad underställda kungen. Kunde i bästa fall se sitt politiska uppdrag som en samarbete - i syfte att bevara överhetens (kungens, adelns, krigsmaktens, kyrkans och de framgångsrika affärsmännens) intressen. Om möjligt genom att undvika revolution, dvs genom att välvilliga till lydiga och undergivna ur de "lägre" klasserna. De var också starkt influerade av det kejserliga Tyskland, och förfärade av hur revolutionen i Ryssland gick fram emot tsardömet och den ryska överklassen.

Ska kungen ge medaljer till diktatorer?

Hans Lindblad har gjort det igen. Skrivit en vass och viktig artikel (ledare) i Gefle Dagblad om hur galet det är med en kung som delar ut medaljer till diktatorer. Vilket är ännu ett argument emot monarki, även en sådan monarki där kungen inte har någon reell makt.
Och att "kaffeflickor" är en bagatell jämfört med hur "vår" statschef chikanerar Sverige som demokrati genom att ge den Saudiske kungen-diktatorn en medalj.

Läs gärna Hans ledare, länk ovan.
Ett litet smakprov:
"Utmärkelsen överlämnades under den pågående ”arabiska våren” där miljoner frihetstörstande människor riskerar sina liv i demonstrationer för att diktatorer ska störtas, inte hyllas. De två kungarnas avsikt kunde knappast ha varit annan än att för en stund försöka vrida bort uppmärksamheten från den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter."

Det sägs att kungen är en bra dörröppnare för svensk industri. Denna gång gällde det att sälja vapen till diktaturens Saudiarabien. En sådan dörröppnare kan vi vara utan.

Kungens bladvändande med mera (tillägg)

Och så tog kungen bladet från munnen... efter att tidigare ha vänt blad. Ack, ja.
Mängder av tyckare tycker till, överallt. En del upphetsade åt endera hållet, andra försöker analysera. Åter andra tycker synd om kungen, eftersom han var så nervös och uttryckte sig så diffust och motsägande, var som folk är mest. Andra konstaterar att intervjun av TT reste fler frågor än som besvarades.

Nå, visst kan man tycka, om man är rojalist och inte övertygats av kungens framträdande, att Victoria kan få ta över. Eller så kan man föreslå ett antal reformer för hur slottens drift ska finansieras och hur mycket kungen ska ha i apanage (bidrag) och hur mycket - och om - andra i familjen också ska ha bidrag från skattepengar. Etc.

Jag börjar bli rätt trött på den spretiga debatten.
Varför? Jo, därför att det är så svårt hålla isär de olika bitarna. Därför att kungens uppträdande är en sak. Men att det faktiskt inte är självklart enkelt att helt kunna skilja hans sätt att vara, från frågan om monarki eller republik.

Rabiata monarkister anklagar republikanerna för hela den aktuella debatten. De anar mediadrev med avsikt att avskaffa monarkin när pressen plötsligt (det senaste halvåret) granskar statschefens förehavanden, och hans umgängesvanor. Som om det vore republikanerna som valde kungens vänner.

För mig är det tämligen likgiltigt hur kungen har det med "sina" kvinnor. Primärt är det en sak mellan honom och hans fru/familj. Förutsatt att han inte ljuger om det och att han inte utsätter sig för olika former av säkerhetsrisker. Som statschef har han visserligen begränsad makt, men sitter inne med en del känslig information, som inte ska kunna utpressas. Kungens "galanta" liv redan som ungkarl är väl känt, även om inte mycket sipprat ut till massmedia, förrän på senare tid. Förhållanden som visar en förlegad kvinnosyn. Därom kan man ha olika åsikter om det moraliskt försvarliga, men det viktiga (för mig) är om och i vilken mån det påverkat eller kan påverka hans ställning som statschef.

Ljög han då igår?
Det vet vi självfallet inte. Om han gjorde det, så spelade han ett högt spel, risken att sanningen förr eller senare uppdagas är stor. Men han uppträdde uppenbart nervöst, och än mer än vanligt osäkert och oprecist. Det är besvärande med hans tidigare tal om att "vända blad", dvs glömma och gå vidare, vilket i sig är ett (indirekt) erkännande av de tidigare framförda uppgifterna om hans umgänge, kaffeflickor, olämpliga lokaler med olämpliga ägare etc. Hela kungens uppträdande gav ett beklämmande intryck. Det han, utan direkt kristallklar tydlighet, förnekade var att han inte låg bakom vännen Anders Lettströms försök att köpa loss några (påstått) komprometterande fotografier. I övrigt var han än mera diffus i sina dementier. Det vanligast svaren var att han inte minns, eller att inte förstod eller missförstod eller gled undan frågorna. Det var ju knappt en enda fråga som han klarar att svara klart och tydligt på. Det gav inget förtroende. Och så ska en statschef inte bete sig.

Ett par självklara frågor, som inte besvarades, var varför han inte gick ut och dementerade direkt i höstas när boken "Den motvillige monarken" kom ut, varför vänta ett halvår? Och varför då i stället för att dementera bara säga att han ville vända blad?

Jag är av princip anhängare av ett republikanskt statsskick. En statschef ska väljas av folket, ska ha begränsad tid vid makten (vars omfattning givetvis kan diskuteras), och ska kunna avsättas, utan mer el mindre blodig revolution, vid gravt missbruk eller vanskötsel.
En folkvald president kan också klanta sig, men han/hon kan i vart fall sannolikt uttrycka sig bättre. Och blir inte omvald, eller får sparken under förödmjukande omständigheter om han/hon gjort något allvarligt.

Trots min principiella ståndpunkt hade jag under lång tid överseende med monarkin. Visserligen hade Gustav VI Adolf en aning mera formell makt än nuvarande kungen, men han utnyttjade inte detta i någon större omfattning, gjorde ingen något förnär. Såvitt som kom till allmän kännedom. Och hans snedsteg i övrigt torde inte ha varit några säkerhetsrisker.

Med dagens kung så framstår dock bristerna med en ärvd position som statschef alltmer bisarr. Det hjälps inte att monarkin rönt en viss popularitet genom Silvias och Victorias charm. Rollen som statschef är trots allt viktigare än att vila på så bräcklig grund.

Jag menar alltså att kungens uppträdande och förehavanden visat att monarkin lever på övertid, att det är dags att övergå till en vald statschef.
Innehållet, titel och övrig organisation etc finns flera alternativa lösningar för, men det viktiga är att statschefen väljs för tidsbegränsad period, och kan avsättas om han/hon inte sköter sig. Och att han/hon inte står ovan lagen.

Länk DN.

Tillägg: Nu skyller många på att det är ett "mediadrev" emot kungen. Visst, det skrivs om kungen och hans förehavanden kommenteras, och han själv har (äntligen) uttalat sig. Jag har svårt att se något fel i att kungen och monarkin granskas. Det stora felet i detta är att det inte gjorts tidigare. Många inom pressens värld har känt till mycket av detta i decennier, men har inte publicerat det. Man har inte velat stöta sig med hovet!
Läs denna länk om detta.

Victoria och släktens historia, drottning el ex-kronprinsessa.

Några reflektioner kring kungens "bravader" och mediauppmärksamheten kring dem. Läs gärna även Hans Lindblads genomgång i föregående bloggpost.

En demokrati ska givetvis ha en folkvald statschef. Vad han/hon benämns är av underordnad betydelse. Det viktiga är att folket väljer - och kan avsätta en statschef man ogillar, med tidbegränsade mandatperioder eller i extremfall genom riksrätt. Tidsbestämda mandat innebär ju även ev maktberusnings följder begränsas.

Ett sätt för kungen (eller för monarkins vänner) att minska skadeverkningarna av kungens agerande och icke-agerande vore att han abdikerade till förmån för Victoria. Därmed skulle monarkin möjligen överleva ännu några decennier. Om nu inte även Viktoria gör allvarliga tabbar.

Frågan är dock om det är lämpligt. Givetvis inte ur republikansk/demokratisk synpunkt. Dock borde även rojalister, som anser att demokrati kan förenas med en monarki där monarken inte har någon formell makt, ha vissa betänkligheter. Även om Victoria verkar trevlig och är öppnare och intelligentare än fadern.

För det första, Bernadotterna har inte precis någon fläckfri historia vad gäller inställningen till demokrati, pressfrihet, insyn i sina förehavanden etc. Det framgår bl a av Hans Lindblads inlägg (länk ovan).

För det andra. Frågan är hur Victoria ser på detta, vilken insikt hon har i detta och vilka slutsatser hon drar.
Kungens egen inställning är att uttala sig minimalt och tvetydigt, att "vända blad", dvs de facto bekräfta sina fel, men att inte dra några lärdomar av detta. Och i övrigt i möjligaste mån mörka.

Victoria har i pressen uttalat sig om pappans "värsta tid" att det är är ansträngande att leva med allt det som skrivs. Men att vi (dvs kungafamiljen) är ju inte de enda människor (hon kanske tänker på Lettström) som råkar ut för det här, som måste stå ut med sådana här skriverier. Det är alltså inte kungens (och hans gängs) bravader hon hon tycker illa om, utan att pressen skrivit om dem, så att de kommit till allmän kännedom. (Förmodligen tycker f d polischefen Göran Lindberg detsamma om sin situation.)
Det är helt i enlighet med tidigare Bernadotters attityd till press och media. Att media inte ska syna och kritisera, utan att de ska vara underdåniga PR-maskiner för kungafamiljen.

Kronprinsessan säger också att hon "vet ingenting" om sin morfars nazism. "Han var en godhjärtad människa, en underbar morfar." Att Victoria ingeting vet visar att drottningen inte sagt något till sina barn om sin fars nazism. Men också att Victoria avskärmar sig från information som finns på annat håll.

Förmodligen har kungen inte heller berättat något om att hans morfar dömdes som krigsförbrytare och att föräldrarnas bröllop var en stort nazistjippo. Något som är väl ufforskat och beskrivits i flera böcker.

Min slutsats blir att det skulle kännas obehagligt med en statschef med den bakgrunden och med en attityd som avskärmar sig från kunskap och ser mest bekymmer i att pressen skriver om kungliga felsteg i olika avseenden. Så, hellre ex-kronprinsessan Victoria än Drottning Victoria.

Kungar och gangsters, Hans Lindblad kommenterar

Det var ett tag sedan som den knivskarpe liberalen Hans Lindblad skrev på min blogg. Nu har jag dock fått ett utomordentligt intressant inlägg, där han går igenom hur vårt kungahus behandlats av media och politiker, nu och då. Liksom jämför hur andra kungligheter uppträder och kommenterar eller visar öppenhet. Här direkt Hans fantastiska genomgång av fakta och principer hur man kan och bör se dagens kung och t ex Gustaf V och den tidens "affärer". Men även om tidigare Bernadotters mörkläggningsförsök och inskränkningar i pressfriheten! Och om olikhet inför lagen.
---
" Kungligheter bland gangsters.
Som rättsskandal och mörkläggning inför svenska folket är väl hovets, överståthållare Nothins och andra högt uppsatta juristers agerande kring ”Haijbyaffären” (en omskrivning av att det mest var en ”Gustaf V-affär”) för snart 60 år sedan fortfarande värre än det som kommit fram kring vår nuvarande kung i och efter boken ”Den motvillige monarken”. En jämförelse är dock svår att göra då den senare skandalen av allt att döma ännu inte är avslutad. Båda förloppen inrymmer häpnadsväckande detaljer.

Förr fanns Vilhelm Moberg - och Waldemar Svensson. Var är dagens motsvarigheter?

Den mest påtagliga skillnaden är nog att förra gången fanns Vilhelm Moberg, vars bok ”Det gamla riket” (1953) för all framtid kommer att vara den bästa skildringen av den olikhet inför lagen som var kärnan i hela förloppet. Den gången fanns också Waldemar Svensson i Ljungskile som tog upp frågorna i riksdagen, medan dagens parlamentariker tycks vara tysta som möss när statschefens agerande borde granskas av de folkvalda.

Gustaf V var redan död när skandalerna briserade, så det var hovet och höga byråkrater som stod för de värsta turerna. Den här gången är det i stället kungen själv, hans informationschefer och hans ”vänner” som är huvudaktörer. Mest förbluffande är att grovt kriminella tycks ha funnits med i bilden under många år.

Kungens förvirrade och märkliga ”presskonferens” i älgskogen kunde inte gärna tolkas annorlunda än att han bekräftade att i stora drag var innehållet i boken ”Den motvillige monarken” rätt. Kungen, vilket hedrar honom, förnekade ingenting utan ville ”vända blad”, medan hans ”vänner” hävdade att allt var fel och att de skulle stämma personerna bakom boken.

När kungen erkänt i stora drag fanns inget allmänintresse att veta i detalj vad som tilldragit sig. Hade kungen förnekat skulle naturligtvis bilder som visade honom på fest tillsammans med unga nakna kvinnor ha varit ytterst besvärande och fått honom att framstå som lögnare. Men i och med att han erkänt så var ju frågan om det finns bilder inget som kungen är ansvarig för, det är ju inte han som tagit dem. Kungens ”vänner”, som vidhåller att de och kungen aldrig festat på det sättet, kunde däremot anse det värt miljoner att köpa bilderna plus en falsk dementi från den mest inblandade gangstern. Det är obegripligt att kungens informationschef är så angelägen om att alla bilder måste fram, alltså att de visas för hovet och allmänheten.

Kungen gör rätt i att inte verka bry sig om eventuella bilder, men det är förvånande att han dröjde en hel vecka med att ta avstånd från mycket näre kompanjonen Anders Lettströms kontakter med grovt kriminella.

Kung och drottning i Sverige säger inte sällan konstiga saker, men de vägrar sedan följdfrågor för att klara ut vad de egentligen menat. Längre från valspråket om Sverige i tiden kan kungen knappast komma. Danmarks och Norges monarker har en helt annan attityd. De vill vara öppna och är inte så hämmade att de mest bara läser upp vad andra skrivit. Drottning Margarethe uttrycker sig så tydligt att hon knappast missförstås, men skulle det ändå hända skulle hon självfallet låta journalister få återkomma för kompletterande frågor.

Sveriges Television kan betecknas som hov-TV genom att årligen göra devota PR-program där kungafamiljen slipper alla frågor i ämnen som kan vara känsliga.

Inför sin 60-årsdag sade kungen att det var hans ”dröm” att bli ägare till den lyx-Mercedes som Hitler enligt kungen skänkte till hans föräldrar. Det var ett missförstånd, Hitler gav sådana bilar bara till sina favoritmarskalkar och krigsledarna i allierade stater. Skulle Hitler ha gjort ett undantag för Sverige är det svårt att tro att han skulle ge en bil till någon annan än Gustaf V. Men vår nuvarande kung tycks inte ha fått en enda fråga om vad som låg bakom hans ”dröm”.

I framtiden kommer nog medieforskare att ställa frågan varför stora svenska media ännu i början av 2000-talet var så ointresserade av att granska kungen, trots att de hade en rad indikationer om hans vilda nattliv tillsammans med det slödder ur överklassen han länge umgåtts med.

Kaffeflickor och porrklubbsbesök i USA
I älgskogen bekräftade kungen i praktiken supfesterna med ”kaffeflickor” som efterrätt. Jag tycker inte han ska behöva svara mer om det. Vilka älskarinnor han haft angår egentligen inga utanför familjen. Men en skildring i boken är så annorlunda att den måste redas ut. Nämligen beskrivningen om hur kungen besökte en porrklubb i Atlanta under olympiska spelen 1996. Uppgifter om det kom ut direkt efter, och då gick kungen ut med en dementi, vilket skiljer det tillfället från alla andra. Var dementin rätt fanns inget skäl för kungen att ”vända blad” på den punkten.

Secret Service svarar för säkerheten i USA för alla gästande statschefer. Jag var med bland arrangörerna samma år när kungaparet besökte emigrantminnena Ellis Island i New York och Bishop Hill och fick se hur noga Secret Service genomsökte lokalerna. Själv blev jag kvar utanför tornbyggnaden i Bishop Hill då jag inte begrep att dörren skulle plomberas sedan bombhundarna gjort sitt jobb. Enligt intervjuuppgifter i boken var kungen på porrklubben i Atlanta flera timmar, vilket innebär att amerikanska skattebetalare skulle ha stått för bevakningen, därtill nattetid med dess högre timersättning till personalen. Den kvinna han uppges ha varit ensam med skulle enligt gängse taxa på stället ha kostat omkring 70 000 kronor. Kungen dementerade 1996. Det är viktigt att det klarläggs vilken version som är sann. Den svenska regeringen borde kunna få klarhet i detta, eftersom Secret Service rimligen dokumenterat alla uppdrag man utfört. Är kungen oskyldig på denna punkt ska han frias. Visar sig däremot dementin 1996 vara falsk får det långtgående effekter. Om en statschef ljuger inför folket finns inget förtroende kvar och ingen vågar därefter lita på vad han säger.

Det har pratats mycket om kungen efter boken i höstas. Men varför har ingen granskning av Säpo gjorts? Det ska alltid finnas folk från säkerhetspolisen med när kungen är ute. Dåvarande rikspolischefen skrev en PM till Olof Palme (som sedan ljög i ärendet) om säkerhetsriskerna i att justitieminister Lennart Geijer var bordellkund. Enskilda Säpo-män kanske inte vågade reagera direkt när kungen och hans vänner fanns i illegala miljöer. Men de måste ha rapporterat till sina överordnade, som på motsvarande sätt som i fallet Geijer borde ha informerat regeringschefen. Att en kung verkar kemiskt fri från omdöme är inget skäl för att regeringen inte ska informeras om de delar av hans agerande som innebär risker för landets anseende världen över.

Det finns uppgifter om att kungen och hans son kört på allmän väg i mycket höga hastigheter, och då har rimligen också Säpo-personal varit med. Kungen kan visserligen inte straffas för brott, men det betyder inte att polisen ska underlåta att söka förhindra honom från att begå brott, särskilt sådana som innebär livsfara också för andra. I boken finns polisvittnesbörd om hur prins Bertil tilläts köra bil berusad.

Hovets nye informationschef verkar långt mer intresserad av att kritisera journalister än att få fram information till de skattebetalare som betalar hans lön. Den förste bernadotten valde att brutalt inskränka den svenska pressfriheten. Han slog till mot tidningar inte bara i Stockholm utan också i Gävle. Dagens kung såg till att det förra året ordnades hyllningsprogram för hans anfader. Mycket vinklat, så där förtegs både ingreppen mot pressen och att Karl XIV Johan inrättade en hemlig polis för att övervaka den liberala oppositionen. Herr PR-chef Ternert borde någon gång ställa sig frågan om hans lojalitet bara gäller en person.

Hans Lindblad"
-----

Huvudet på spiken i allt, Hans! Saknaden av Hans Lindblad i politikens centrum känns väldigt starkt. Inte minst mot bakgrund av de småväxta fjäskare och maktberusade människor som idag befinner sig där!

Har inte kungen/hovet någon skam i kroppen? (Uppdat.)

Läser att hovet vill ha 5,5 milj kr EXTRA för att bl a "utbilda" Daniel för sin nya "roll". Plus för bröllopskostnader.

Men snälla nån, i den mån Daniel behöver någon slags utbildning ytterligare för att vara vid Daniels sida så måste det rimligen rymmas inom de anslag som hovet redan får. Viktoria kan säkert se till själv att han får lite hum om "stil och etikett", så han kan föra sig i de fina salongerna. Det kan inte behöva kosta en krona extra. För övrigt behöver han väl bara den allmänbildning, som varje någorlunda klyftig person lätt själv kan tillägna sig. Någon utbildning har han väl redan? Har nu Viktoria (och kungafamiljen i övrigt) bestämt sig för Daniel så har de resurser både "privat" och inom de rikliga anslag hovet redan får (ca 120 milj kr), om de anser att han behöver lite hjälp på vägen. Det är väl inte omöjligt att Daniel faktiskt kan tillföra hovet lite kunskaper själv, dvs om livet utanför den kungliga glasburen.

F.ö. har vi skattebetalare redan kostat på åtta miljoner för uppfräschning av Haga slott, där Viktoria och Daniel ska bo. Det räcker mer än väl.

Någon skam i kroppen ska väl ändå kungen/hovet ha!

Uppdatering. Nu har Aftonbladet också uppmärksammat detta. Med utförligare redovisning av penga-fakta. "Så mycket av skatten läggs på hovstaten
Hovstaterna får i år totalt 122 183 000 kronor i anslag av skattebetalarna. Drygt hälften av pengarna går till hovstaten och är så kallat apanage, resten går till slottsstaten som bland annat ansvarar för förvaltning av slotten.
2009–2010 fick hovet ett tillfälligt anslag på 10 miljoner kronor till kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop.
2010–2011 fick hovet en årlig höjning av anslaget med totalt 8 miljoner för att täcka kostnaderna för kronprinsess­parets representation och för driften av Haga slott. "
Slottstaten, dvs slottsförvaltningen gick med vinst på flera miljoner, vilken de får behålla!!!

Befria kungafamiljen!

Kungen verkar inte trivas med att vara kung, i vart fall inte med att hans liv och leverne kollas upp och skrivs om. Och familjen kollas också hela tiden. Deras ansiktslyftningar, förälskelser, brutna relationer, resor etc. De får inte leva ett vanligt liv. Och många svenskar tycker att de borde få leva som människor, inte behöva jagas. Jag håller med. Därför har jag ett förslag.

Jag föreslår att de befrias från denna tillvaro i ett av arvet påtvingat fängelse, om än i gyllne inramning!

Enklast är att de tar initiativet själva. Kungen abdikerar och Viktoria förklarar att hon inte vill bli hans efterträdare. Att de gemensamt deklarerar att de vill vara vanliga svenska medborgare, med vanliga människors rättigheter och skyldigheter. Att de frånsäger sig alla anspråk på tronen och föreslår att i stället får Sverige ett republikanskt styre.

OK, det skulle bli lite jobbigare med ekonomin för dem. Men dels är de inte barskrapade direkt, dels så kan de ju främja arbetslinjen genom att skaffa sig vanliga jobb. Därmed slipper de skylta med att vara landets främsta bidragstagare, för det är ju skämmigt...
Vilken befrielse för dem alla! Vilken frihetskänsla det borde vara!

De kunde ju jobba med PR för Sverige på konsultbasis. Bara som ett förslag.

Anständiga jobb - och andra.

Olika är livets villkor. En del, som kungen, har bekymmer med sin image och sitt leverne. Men inga problem med försörjning, trots minimalt med verkliga arbetsinsatser. En del ärver pengar eller behöver inte göra annat än fara runt och visa sig, klippa lite band och äta dyra middagar och se märkvärdiga ut. Eller "vaska champagne".

Andra har det värre. Flyr från förföljelse till Sverige - och hamnar i byråkratiska kvarnar och ifrågasättanden. Åter andra har kanske inte precis så tunga skäl, men vill få en chans att arbeta, få lön och överleva. Men i de flesta fall är det, oavsett skälen, stora svårigheter att få anständiga jobb i Sverige.

Har man etablerat sig i landet så råkar man ofta ut för fördomar, ja rent av förföljelse. Och/eller hamnar i områden som betraktas mindre lämpliga, och till och med kan vara farliga. Ser nu en liten text med förslag att ändra på detta. Låt invandrarna bo i Täby, Danderyd eller på Lidingö. Där finns jobb, trygghet och en uppsjö av folk som pratar svenska.

Men innan man kan få jobb behövs arbetstillstånd. I vart fall för vita jobb. Om detta hörde vi i radion och DN skriver om det, liksom flera bloggare, ex-vis Kulturbloggen. Lagen om arbetskraftsinvandring har blivit en lönsam affärsidé för samvetslösa företagare. Från 30.000 kronor och uppåt tar de betalt för ett svenskt arbetstillstånd. Då är det inte garanterat att där ens finns ett jobb. Skrupelfria människor mer eller mindre tvingar folk att arbeta för knappt symboliska löner för tveksamma löften om att "hjälpa till" med att fixa arbetstillstånd. Eller så vill de ha sexuella tjänster för sin "hjälpsamhet". Så ruttet!

Och detta gäller inte "bara" bärplockarna, som ändå fått viss uppmärksamhet. Facken hinner inte med att kolla allt, och MIV gör bara stickprov. I bästa fall.

Funnes bara viljan så borde det vara möjligt att skapa regler som inte ställer till det på detta sätt. Myndigheterna har ju känt till det en tid.

Det kan ju inte vara meningen att reglerna ska skapa möjligheter till fiffel och för skumraskpersoners utnyttjande av andra. De borde ju i stället underlätta för folk att kunna arbeta under trygga och hyfsade, anständiga förhållanden.

Är kungen en vanlig människa?

Det kan inte hjälpas, kungen har ersatt Sofia Arkelsten som rubrikernas man. Hans liv och leverna har granskats i en bok, "Den motvilligen monarken". Boken har fått mycket reklam i media, som tidigare inte vågat gå ut direkt med de uppgifter de haft om kungen. Boken säljer och pressen säljer lösnummer. Det spekuleras i om kungen-hovet ska åtala boken för förtal, och bland s.k. vanligt folk pratas om boken och vad som står i den.

Nu verkar det som att hovet låter saken om åtal bero, förmodligen för att de vill att stormen ska blåsa över. Och kungen gjorde igår eftermiddag ett slags uttalande som kan tolkas som ett (möjligen indirekt) medgivande, men att det som hänt, hände för "så länge sedan"... Mot detta står då de principiella invändningarna i första hand om behovet av öppenhet om hur samhällets toppar beter sig i olika avseenden. Men även om ett statsöverhuvud, som kungen formellt är, ska utsätta sig för säkerhetsrisker genom att vistas i miljöer som misstänks vara mer eller mindre kriminella och även om hans leverne och umgänge i övrigt stämmer med lagar och regler för hur man ska uppföra sig. I vart fall om man är en makthavare.

Samtidigt anser många att denna granskning är tjafs, lite kul ska en kung få ha, ingen är ofelbar och han är bara en vanlig människa med rätt till privatliv.

Men är kungen en vanlig människa? I vanliga fall anser inte rojalisterna detta. De ser honom som stående över vanliga människor. Som en symbol, om än maktlös, för Sverige. En fin tradition och fin symbol, en PR-man för Sverige - och dess näringsliv. En person som inte får eller skall ifrågasättas och som ger glans åt Sverige och över vanliga människors tråkiga liv. Kungafamiljen har därför också gullats med inte minst i delar av veckopressen - och tidvis av kvällspressen. Men egentligen aldrig egentligen granskats. Man har "rapporterat" det som är trevligt och ansetts säljande på ett oförargerligt sätt.

Oavsett om man gillar monarki eller republik så är, som jag ser det, det viktigaste att man i en demokrati förespråkar öppenhet och granskning av all offentlig makt och makthavare. I dagens Sverige står formellt kungen över alla andra.
Han har ingen formell makt, men han är kung 24 timmar om dygnet, varje dag, varje vecka, året runt. Hans egentliga uppgift är att göra PR för och symbolisera Sverige.

Om det då förekommer misstankar, eller rykten, att han snurrar runt på obskyra krogar i tvivelaktigt sällskap så är det inte bra PR för Sverige. Möjligen skulle det vara det i Frankrike. Kungen kan inte avsättas i val om vi är missnöjda med hur han sköter sitt "jobb".
Hans "jobb" kan knappast skiljas från hans privatliv. Om kungligheter beter sig som svin ska det inte mörkläggas. Deras privata sfär är ytterligt liten eftersom de dessutom föds in i sina roller, de väljs inte. Trivs kungen inte med att vara kung kan han ju abdikera.

De politiska makthavarna däremot kan faktiskt avsättas vid allmänna val. T ex om vi väljare anser att de har fel åsikter, låter sig korruperas eller beter sig på ett sätt som inte är bra för det uppdrag vi valt dem till. Därigenom kan deras privata sfär bli något begränsad, om än betydligt större än kungens.

Utrymmet för personlig integritet blir större ju mindre makt vi har att bestämma över andra. Och tvärtom. I vart fall bör det vara så, eftersom all makt alltid är farlig, och skall kontrolleras.
Eftersom privatliv/integritet inte ska kunna åberopas av makthavare för att göra sådant som inkräktar på medborgarnas privatliv och integritet.

Så, nej, kungen är ingen vanlig människa.

Och så bra att vi får ha olika åsikter i detta land, och får uttrycka dem, att vi har pressfrihet och yttrandefrihet.
Även om vi kan få sota för det genom FRA-lagen och div annat otyg på gång.

Gör kungen nytta?

Jag kan inte underlåta att låta er ta del av en liten kommentar från Olle Wästberg, fd statssekr i finansdep, fd riksdagsman (fp) och nu också fd chef för Svenska Institutet. Med mera. En notis om kungens eventuella nytta, som jag knyckt från Olles senaste nyhetsbrev.

"Gör kungen någon nytta?
Kungen har hyllats i tidningar och av politiker i samband med invigningen av världsutställningen i Shanghai. Eftersom jag både sysslat med bilden av Sverige och varit med på statsbesök och officiella besök fick jag frågan i Sveriges television om det stämmer.
Mitt svar är att kungen är flitig; han blir sur om det är luckor i programmet när han är utomlands. Och på många ställen spelar det roll att det är en kung som leder en svensk delegation.
Tumregeln är att ju läskigare regimen är ju större roll spelar den kungliga närvaron.
I USA, som är en fungerande marknadsekonomi (och där man dessutom är stolta över att vara en republik), öppnar inte kungahuset många dörrar. Däremot lockar de kungliga till t ex välgörenhetstillställningar på ett sätt inte en president skulle göra. I centralstyrda statshandelsländer är det av stor betydelse att nå fram till rätt beslutsfattare – och då är det inte sällan lättare med just en kung.

Kanske är det logiskt: Diktaturer tycker ju inte det är konstigt att statschefen inte är folkvald."