15 juni 2018

Frälsis kan gospel

Var i Stockholm en sväng i förra veckan. Inkl ett par svängar till Avesta för att hälsa på och ta hand om sjuk syster.
Hamnade också ett par gånger i Kungsan (Kungsträdgården) i Stockholm. Utan att vara beredd på det så pågick där matfestivalen "Smaka på Stockholm".  Massor av folk och massor av mat i skilda former. Och varmt var det, mycket varmt.
Det som gjorde störst intryck var dock inte maten utan att direkt ramla in på en gospelkonsert, gratis, från scenen i Kungsan. Ett fartfyllt gäng, en stor kör kallad "Vasa gospel". Frälsningsarmén bildade kören 1994. Fart och fläkt och djupt engagemang, och jag gissar att de flesta i kören inte var födda 1994. Ungdomligt alltså. En gång i tiden hade ju Frälsis musikkårer lite överallt, med en massa blåsare. På senare år är det väl mest små grupper av äldre damer i Frälsningsarmén uniform, som spelat gitarr, som man stött på.
Vasa gospel hade enhetlig klädsel, i Frälsis färger, men inga uniformer, utan i stil med vad de stora nutida gospelkörerna "overthere" har. Plus givetvis fullt komp och några blåsare.  Och sången och inlevelsen, ja, den var så nära man kan komma det som gospelkörer i USA åstadkommer. Högsta klass alltså. Friskt och nutida, men med gospelns klassiska formspråk. Goda solister och en fantastisk kör.

Dagen efter framträdde ännu en kör, som presenterades som en av de största  soul och gospelgrupperna i Skandinavien, "One Voice". Nå, "Vasa Gospel" var klart större. Men visst, One Voice var också bra, men inte alls i klass med Vasa Gospel, trots att också den hade flera goda solister. Dessutom kändes One Voice mera utslätad, välsjungande men mera "europeisk" och skolad. Och ingen enhetlig klädsel.

One voice var bra, men Vasa gospel var fantastisk, och med mera gospelfeeling.

11 juni 2018

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 
Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.
1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.
Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.
Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.
Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.
Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".
OLLE WÄSTBERG