17 november 2018

Regeringssamarbete - varför och hur?

Ju mera frågor och problem som finns omkring mig, eller berör mig, ju mindre tid att kommentera dem, att formulera mig har jag. Nu försöker jag ändå att tränga undan en del alltför närliggande problem för att kommentera rikets affärer.
Det vill säga, om att Sverige inte har en regering, utan bara en tillfällig "expeditionsministär", om än en gång tillsatt på politiskt mandat. Nu kan man i o f sig ifrågasätta om inte en renodlad ministär av politiskt oberoende fackmän skulle kunna vara ett sätt att återföra makten till riksdagen. Men jag lämnar den frågan och tar istället upp vad "man" ska ha för utgångspunkter när man diskuterar och söker lösa hur samarbetsformerna ska eller lämpligen bör se ut för att få en duglig regering.

Dagens situation är ju att talmannen har talat med alla partiledare i några rundor, och att riksdagen har avvisat förslaget att utse m-ledaren som statsminister för en regering bestående av moderater och kristdemokrater, med förutsatt stöd av SD. Men som avvisades just pga att den skulle regera på SD:s nåde. Och hur ska Annie Lööf (c) sondera möjligheterna till regeringsbildning - utifrån sakfrågor i st f att hitta en matematisk formel och först sedan ett regeringsprogram.

Alltså, vad är viktigast, sakfrågor, mandatfördelning, ideologi eller något annat? Beroende på vad man anser viktigast så uppstår också frågan om en regering bör ha majoritet eller kan bestå av ett eller flera partier i koalition, som alltid söker stöd från ett håll - eller från olika parter i fråga för fråga.

Jag ser det såhär: Ideologi och sakfrågor går hand i hand, i vart fall borde de göra det i en situation som denna. Möjligheterna till samarbete i sakfrågor beror ju på om det finns tillräckliga beröringspunkter ideologiskt - betr de aktuella sakfrågorna, men också rent generellt - inte minst för att söka bedöma hur långvarigt samarbetet kan bli om fokuset på sakfrågorna ändras eller nya kommer till.
För att ett samarbete i en regering ska fungera en längre tid så bör nog den ideologiska samstämmigheten vara mycket stor.  Och ha en sådan bredd att  partierna egentligen kan slås ihop.  I dag ser jag att man möjligen kan se stora likheter mellan ett par partier, men inte i sådan bredd och inte mellan partier som sammanslagna skulle bilda en majoritet, eller nära en majoritet.
Däremot så borde det finna stora möjligheter till samarbete i en massa sakfrågor - åt olika håll  -  grundat på hur man väger den den ideologiska grunden. Och ur klart ideologi man har.  Men ett sådant samarbete kan nog knappast, som majoritet, bli speciellt långvarigt. Däremot kan en minoritetsregering, av ett-två eller tre (mindre) partier överleva något längre om den är skicklig nog att arbeta med hoppande majoriteter, dvs med stöd fråga för fråga från olika håll. 

Vikten av att ha sin ideologi med sig när man diskuterar samarbete (i vilken form som helst) tycker jag belysts  rätt väl i Ola Ullstens memoarer (och även av mina personliga minnen hur det gick till). Då tänker jag på alla de olika regeringar/samarbeten som förevar under åren 1976-82, inte bara under fp-regerings tid.

När Fälldin-regeringen tillträdde 1976 var den stora samlande punkten att visa att socialdemokratin kunde rubbas, att det var naturligt med maktskifte - och en icke-socialistisk regering inte bara var något teoretisk utan ett verkligt alternativ. Ett alternativ som låg i mitten, dvs centern och folkpartiet var tyngdpunkten och att högern/moderaterna inte fick dominera. Sen sprack den på en sakfråga, med ideologisk sprängkraft (kärnkraften), och flera varianter av regeringar följde. Utan att politikens mittlinje rubbades, och t o m socialdemokratin fick vara med och spela en roll, trots att den inte var med i regeringen.

Att dagens "allians" inte klarat hem regeringsbildande nu tror jag beror på att den faktiskt består av fyra partier, med olika ideologisk inriktning, och måste stödjas av ett extremt högerparti med naziursprung. Det räcker då inte att alliansen  har som enda tydliga mål att bilda en ickesocialistisk ("borgerlig") regering.  Inte i en tid då  socialdemokratin i sig är ytterst vag i konturerna vad gäller sin "socialism".  Alliansen är för oklar, med högerprofil  samtidigt som den verkar öppna för det mycket klart extrema SD.

Det en regering, i majoritet eller i minoritet, som ska kunna fungera, måste göra klart är att den fixar sakfrågorna utifrån en hållbar ideologisk samhörighet. Det kan ske relativt kortsiktigt, eller mera långsiktigt. Men inte bara vila på mandat utan att dessa mandats ideologiska grund är klar. Och både om man ser en kortsiktig eller mera långsiktig lösning är det nog nödvändigt att man  ser över blockgränserna - och håller de extrema krafterna på armlängds avstånd.




11 november 2018

WW1:s slut för 100 år sedan, idag Fars dag

Idag firar jag, och firas jag, på Fars dag. Känns lite konstigt men också högtidligt, att påminnas om att det idag, den 11 november 2018, är det hundra år sedan som det blev vapenstillestånd i första världskriget (WW1). Den formella freden kom förstås senare, men den 11 nov 1918 tystnade vapnen. Kriget var de faco slut, och det skeppades inga fler soldater från USA för att bli kanonmat i det storkrig som härjat i Europa i mer än fyra blodiga år.
Att jag finns - och idag kan fira Fars dag, och har en ung son som kan fira mig - det skulle knappast ha hänt om inte WW1 tog slut denna tid. (Jag har ett par vuxna utflugna döttrar också.)
Min far, klar att skeppas till WW1.
   Första världskriget var blodigt, och krävde enormt många soldaters liv. Min far, som emigrerat till Amerika (först till Canada och sedan till USA) 1913 var sedan en tid inkallad till militärutbildning utanför San Francisco, var precis färdigutbildad och väntade bara på att skeppas över till slagfälten i Europa.

Min far for, liksom så många andra, från fattigdom och arbetslöshet i Sverige för att finna sin utkomst på andra sidan Atlanten. Han var uppvuxen i skogsindustrins övre Norrland, var utbildad målare, men det var ont om arbete. Dessutom så hade demokratin inte riktigt slagit igenom i Sverige och försvaret var Kungens och överhetens krigsmakt, inte ännu ett folkets försvar för demokrati. Det var oroligt runt om i Europa och krig låg i luften, och i Ryssland var det revolutionsstämning, kommunismen i Lenins tappning på frammarsch. Min far hade ingen lust att kriga, han ville arbeta.

I både Canada och USA hade han haft många olika arbeten, på farmer, på rancher, som målare, som skogsarbetare och i Montana hade han sökt om en bit jord att få odla upp för att få bli egen, hade byggt en liten koja, ett s k homestead, att bo i, allt enl "Homestead Act". Men så blandade sig USA i WW1 för att rädda Europa och inkallades för att utbildas till soldat. Vilket innebar att han tappade möjligheten till en egen jordlapp, eftersom han inte kunde bruka jorden samtidigt som han utbildades till soldat.

Men vapenstilleståndet kom precis i rätt tid för att slippa kriget - och för att få överleva. Efter ytterligare några år i USA så fick han brev från Sverige att hans far (min farfar) var allvarligt sjuk, och min far återvände då snarast möjligt till Sverige. Gifte sig, men frun var sjuklig och de fick inga barn. Något år efter det att hon avlidit gifte pappa om sig och de fick barn, jag var första barnet. Och i sinom tid gifte jag mig och fick en son, som idag uppvaktat mig på fars dag, 100 år efter att WW1 tog slut. (Mina två vuxna döttrar är dock födda på 1980-talet.)

Så kan det gå. Här sitter nu alltså en ung pojke, född på 2000-talet och firar sin far (mig) född på 1900-talet, som i sin tur minns sin far (sonens farfar) som räddades, ca 26-årig,  från kriget för 100 år sedan, och som var född på 1800-talet. Tre generationer av samma släkt, födda under var sitt århundrade!

06 november 2018

Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.

22 oktober 2018

Hoppsan, gick att öppna bloggen...

Jag har haft, och har fortfarande, problem med inloggningen av Windows (användarkontot), och  gnetar på för att komma runt detta. Svårt at använda och än mer att få tag i gamla filer.
Om det går, spelar de ofta ändå vissa spratt. Det gäller ju att både hitta och kunna använda de digital konton som styr ekonomin. Kontakter är inte så användbara eller välkomna numera. Och hur få loss kontanter om man inte har tillgång till sina konton. Men det gäller också att kunna kommunicera med sin omvärld på andra sätt. E-mail. Och via bloggen.

Blir därför häpen att jag verkar kunna se min blogg, och detta är ett test om det också går att skriva och publicera texter igen. 
Tänk om det går. Och tänk om någon kunde ge en snabb kommentar också, så jag vet om det går.

30 september 2018

Dragspel drar publik Piteå

Dragspel var länge ett stort och omtyckt instrument hos svenska folket. Till och med rätt populärt inom jazzen, på den tid jazz också var folklig och dansant. Den tiden är sedan länge förbi, men ännu finns intresset, även om jazzdragspelarna idag är lätt räknade.
När jag anlände till Kaleido i lördags var det i princip fullsatt. Och arrangören, Jazz i Piteå, fick lov att ta fram extrastolar. Vilka som spelade? Bengar Jansson dragspel med Rickard Sandström på gitarr och Arne Eriksson ståbas.
En fullmatad föreställning, som började lugnt med jazzklassikerna Joy Spring och Do You KNow What it Means to Miss New Orleans. Resten var en blandning av lätt humoristiskt mellansnack, sköra folkvisor och mera lätt burleska visor, en och annan jazzlåt och mer visor av skiftande karaktär och med svensk text, sjungna av Bengan. Allt mycket bra framfört, med humor och fingerfärgihet.
Något oskarp bild på Bengantrio med gästartist Ronny samt publik

Efter paus så tillkom också Ronny Eriksson i några nummer, som oannonserad gäst. Ronny och Bengan har ju samarbetet tidigare och fick till det bra. Ronny pratsjöng en låt i bluerstil och med i vart fall delvis aktuell text om en mardröm där han fick in sköna gliringar till dagens politiska "elit". Mardrömmen var så skrämmande att det enda Ronny kunde göra var att vakna upp...  (Och upptäcka att verkligheten var/är lika illa.)
Förövrigt kan nämnas att Bengar gjorde ett försök med allsång - som mera blev något slags perverterad kanon tillsammans med en klart road publik.
Avslutningen blev ännu ett inhopp med Ronny Eriksson och Bengans trio som gjorde Ronnys Pessimistkonsulenten, det är lika bra att sluta drömma, för till slut hamnar man ändå i Hudisvall  ... etc.

En härlig och generös konsert, där jag i och för sig gärna sett lite fler rena jazznummer, men nog så bra ändå. Och populärt. Bör kanske också nämna att kompmusikerna på gitarr och ståbas också gjorde bra ifrån sig och hade en del goda solon också.

24 september 2018

Demokrati och insyn i den lokala politiken. Fallstudie: Piteå.

En gång i tiden satt jag i kommunfullmäktige. Det blev många år, med smärre avbrott vid byte av bostadsort. Senaste och längsta perioden var i Piteå, men dessförinnan också i Söderhamn och Botkyrka kommuner. En del perioder var jag inblandad i landstingspolitik också, men den erfarenheten kan vi bortse ifrån - i detta sammanhang.
Kommunfullmäktiges möten är formella, men samtidigt mycket viktiga där partierna ståndpunkter redovisas och bryts i debatter. Ska så vara i alla fall. Sammanträdena är offentliga. Jag gjorde mitt
första sammanträde i slutet av 1970, och min erfarenhet är att åhörarplatserna är glest besatta, praktiskt taget alltid. Vare sig sammanträdena varit på kvällstid eller på dagtid. I den mån man
som icke-politiker varit intresserad har man fått lita på lokalpressens referat.
Det funkade nog rätt bra i vissa fall, när det fanns alerta lokaltidningar som inte var helt ensamma på sin ort, och dom hade kunniga reportrar. Men antalet lokaltidningar har ju minskat, man får vara glad om det finns en på orten och att den ger fyllig information. Medialandskapet har ändrat utseende, och allt färre är engagerade i partierna och antalet förtroendevalda har minskat drastiskt. Samtidigt som majoriteterna, som länge varit mycket stabila, blivit alltmer skiftande, folk flyttar och byter parti oftare.
För att gå ner konkret på min hemort sedan snart fyrtio år så ser det ut såhär. Trots att sossarna tappade makten i riket 1976 och även 1991, så satt de i orubbat bo i Piteå. Piteå-tidningen är s-märkt, med ytterst liten konkurrens från "länspressen", och numera är den helt försvunnen.
På 80-talet började dock närradion sända fullmäktiges sammanträden, under rätt primitiva förhållanden, men den höll ut, och kommunen gav lite bidrag så det kunde fortgå. Jag lyssnade inte så ofta, befann mig ju på plats oftast, men när jag slutade i fullmäktige så försökte jag lyssna - för att höra vad som hände utan min närvaro. Jag hade ju upptäckt att PT-referat ofta var ensidiga och/eller alltför torftiga. Men, närradions sändningar hade för dålig kvalitet för att locka till avlyssning. Dessutom så blev jag än mera medveten om hur svårt det var att förstå vad som försiggick, och hur få de verkliga debatterna var. Det var som att oppositionen var halvsovande. I och för sig förståeligt, med en allsmäktig majoritet som inte behöver ta hänsyn till oppositionen så är det inte så inspirerande att opponera bara för PT-journalisten och ev närradiolyssnare.
I och med sociala medias ankomst kunde man ju kolla på Facebook om där förekom någon debatt. Vilket det sällan gjorde, i vart fall inte om kommunalpolitiska frågor ellr med aktiva och ansvariga politiker. Lösa tyckare av skilda slag fanns och finns ju, men det är en annan sak. Så kom SD och fångade upp intresset, inte så mycket i Piteå, men runt om i landet. Och ett tag före valet 2014 så lyckades sossestyret i Piteå klanta till det rejält genom att visa sin nonchalans för landsbygdens problem, då tydliggjort genom att vilja lägga ner ett antal skolor i byarna.
Nedläggningar hade förstås gjorts tidigare, och S motsatte sig och försvårade att starta friskolor där de lagt ner den kommunala skolan. Men nu blev det för mycket.
Det blev ett "förfärligt" liv. S skiftade argument, men övertygade få, och retade upp folk än mer, några oppositionspartier fattade galoppen och insåg att de, om de skulle vara trogna sina ideologier, måste stödja byskolorna - och en del av motståndet emot sossestyrets nedläggningspolitik gentemot
landsbygden och för centralisering, den kanaliserades till ett nybildat parti, Skolpartiet, som betonade att det var ett lokalt parti, som inte torgförde en (riks)ideologi.
Nå, sossarna förlorade sin absoluta majoritet 2014 och gick i samverkan med vänsterpartiet och miljöpartiet. Och lade ned skolorna. Men nu 2018 gick sossarna tillbaka än mera, och mp förlorade 2 av sina 3 mandat pga av sitt agerande som stödparti för sossarna. V klarade sig dock helskinnat. Valrörelsen i år gjorde dock än mera klart att medialandskapet förändrats. Folk har svårt att få tillräcklig och allsidig information, trots att den aktive kan söka det på många håll. PT dominerar, men har tappat läsare. Och var snål med insändarplats för oppositionen, dvs visst kom en del in, men S tog STOR plats. Och S fick många stora, fina reportage och redaktionella artiklar, medan övriga partier fick rätt snålt med sådant utrymme. Gratistidningen förstod sig inte alls på detta med redaktionell behandling av en valrörelse, och den valbilaga som de erbjöd (mot betalning) var väldigt oproffsigt gjord. De partier som hade gott om pengar annonserade våldsamt mycket, spec mot slutet av valrörelsen. Ofta väldigt intetsägande annonser.
Skolpartiet (som numera heter Skol och landsbygdspartiet, SLP), kunde med sin lilla budget bara betala valbilaga i PT (som SLP också delades ut så långt det räckte i brevlådorna - alla har ju inte PT), en bilaga i gratistidningen (tillsammans med övriga). Dessutom lite (dyr) digital skärmtid, och viss aktivitet på Facebook mm.
Det är bakgrunden och gav ett valresultat som är mycket spännande, med framgång för SLP och Sjukvårdspartiet (även kommunalt), ytterst begränsad framgång för SD (jfrt deras förväntningar) och tapp för både S och mp. Därför försökte jag kolla in måndagens fullmäktigesammanträde, det första efter valet, och därför också med den gamla besättningen politiker. Det var ingen munter tillställning. I den mån det gick att urskilja vad som sas (god mottagning, men dålig sändningskvalitet) och utan tillgång till handlingar, så var det hart när omöjligt att få ett grepp om det hela. Mer än att den (ännu) makthavande majoriteten körde på som om inget hade hänt. Debatterna var rätt tama och inläggen föga upplysande. Svårförståeliga frammumlade formaliteter var det som dominerade. Dock framgick att SLP hade en massa motioner. En del avslogs rutinmässigt, några reservationer las, och flera nya motioner skickades vidare för utredning/beredning. Plus då en avtackning av fullmäktiges ordförande (s), som lämnar sin post efter en mindre "evighet". Trots att jag är gammal och erfaren i politiken så var det ett mycket icke-informativt sammanträde.
Min slutsats blir att offentliga sammanträden är viktiga för demokratin. Men de måste föras ut på ett mera informationsvänligt sätt. Den som lyssnar på plats har väl tillgång till ärendelista och andlingar. Och möjligen tidningsreferenten. Men inte den som lyssnar i närradion. Ordföranden måste tydligare ange vad varje punkt handlar om – reellt i klartext. Liksom de som går upp och pratar i talarstolen (och hålla sig närmare mikrofonen). Och när det närmar sig beslut, beskriv vad de olika alternativen faktiskt innebär. Och så hoppas jag eventuella referenter/journalister haft tid och ork att gå igenom handlingarna i förväg så att de kan förstå frågorna, inte bara de formella besluten. Likaså att de stora frågorna, eller de som kan vålla debatt, redovisas i tidningen någon dag före sammanträdesdagen. Ibland kan man ju faktiskt debatt förutses, då kan det ju vara lämpligt att intervjua den som möjligen är kritisk till de beslut som föreslås.
Dessutom borde partierna vara mera informativa själva om sin politik, på de sätt de har resurser till. Och självfallet bör det vara lättare att få information från kommunen om frågor som är på gång, och hur de behandlas. ---
Tillägg. Konstaterar att ortstidningen PT inte har något som helst referat eller ens någon notis om gårdagens fullmäktigesammanträde i sin papperstidning. Och ännu på förmiddagen dagen efter hittar jag ingenting om fullmäktiges sammanträde på PT´s internettidning heller.

16 september 2018

Soft, prydligt, snällt. Ung tolkning av Jay & Kai

Eftermiddagsjazz på Kaleido, Piteå. En ungdomlig orkester spelade sin uppfattning av hur den på 50-60-talen berömda och populära "Jay & Kai"-gruppen spelade.  Dvs decennier innan dessa unga musiker var födda. En tribut, en hyllning till trombonisterna J J Johnson och Kai Winding. Det konceptet nära nog fyllde Kaleido, med en publik som till övervägande del nog har hört Jay & Kai, om inte in person, så i vart fall på skiva (dvs vinyl-LP).

Hur var det då? Redan första tonen gjorde att "man" kände igen musiken. Det var stiltroget både till den aktuella tidsepoken och till den speciella gruppen. Igenkänning, soft, mjukt och mycket prydligt. Men efter några nummer kände det, i vart fall för mig, alltför prydligt, jämntjockt snällt, oftast i långsamt tempo eller i medium.
Jag noterade dock friska solon och insatser av pianister Britta Virves och ett skojigt trumsola av Magnus Jonasson. Först i sista numret före paus visade gruppen som helhet lite mear liv.
Efter paus var det åter en myckehet mjuk,  melodisk och ofarlig musik, till en början. Skickliga instrumentalister, visst.
Kompet hade ett trionummer och temperaturen steg en aning. Sedan med "It´s All-right With You" var man uppe i varv lite mera, någon låt lite snabbare, Mot slutet till och med lite muskler.

Lars Ullberg och Hannes Falk Justav var tromonisterna, välspelande. Basisten Johan Tengholm var inte alls oäven i sin roll. Men de som visade mera av fantasi och kreativitet var faktiskt piansten Britta Virves och trummisen Magnus Jonasson. Magnus spelade trummor, inte bara slog på dem.

Jag kanske låter lite sval i min kommentar. Tycker det var väl snällt och prydligt. Anledning? Ja, jag minns fortfarande mycket väl den enda gång jag hörde J J Johnson live. Det var i Molde, Norge,  för sådär femtio år sedan. Ett jam i festivalhotellets källare. Där spelade JJ, friskt, kraftfullt och med en gnista som var helt enorm. Ett jam där mest Kenny Drews trio (med NH Örsted-Pedersen och Alex Riel) kompade, och andra deltagare var t ex Roland Kirk. Och en massa andra höjdare  i publiken.
Så jag vet ju att J J Johnson kunde spela med märg och kraft. Inte bara soft.

13 september 2018

Valnämnderna, deras roll, 2018 år val

Valnämnden sysslar inte med politik, utan med administrerande av val och valresultat. Formalia för att val och röster ska behandlas korrekt och rättvist. Valnämnderna utses av kommunerna, fullmäktige, är alltså politiskt valda, men ska agera opolitiskt, neutralt, som det ska vara i demokratiska val.

Valnämnden är en av de tre nämnder som är obligatoriska i en kommun, de övriga är Kommunstyrelsen och Överförmyndarnämnden. 
En av mina uppgifter detta val, var som ledamot av Valnämnden. Här också en bild från det stora sista (förhoppningsvis) sammanträdet 2018, där nämnden också fungerar som ett slags valförrättare och tillika granskare av felanmälda röster från distrikten, liksom av den sista "skvätten" av förtidsröster, som inte hunnit in till distrikten i tid under valdagen. Denna sista skvätt var, enl uppgift, i år tio gånger så stor som normalt. Just förtidsrösterna är den stora felkällan vid valen numera, bl a p g a den stora omfattningen och att de leverers fel eller sent. Det betyder att det är mycket att granska. Det mesta av vad som blivit fel ute i distrikten går till Valnämnden. Det innebär kontroll av samtlig röstlängder, att antalet röster och avprickade röstande stämmer. En del, som koll av valdistriktens rapporter och räknande går, liksom det Valnämnden kollat och räknat, sedan till resp Länsstyrelse, som också räknar personkryssen för personvalet.

Valnämnden beslutar också om att utse valförrättare, att ordna lämpliga lokaler och utrustning och att inlämnade valsedlar skall finnas på alla vallokaler, såväl sådana med bara partinamn som de med kandidaternas namn. Likaså att det finns helt blanka valsedlar. 

Jag i aktion i Valnämnden

Ett konstaterande detta val är att det på sina håll nog behöver organiseras så att valhemligheten stärks, dvs så att ingen ska kunna se vilka valsedlar som den röstande tar. OBS, det gäller även för den numera omfattande förtidsröstningen.
Eftersom  förtidsröstandet innebär så många felkällor, möjliga fel, så bör man nog också överväga om fördelarna med förtidsröstning överväger alla risker för fel, som i o f sig nog rättas, men som innebär
 en mängd arbete och förseningar av slutresultatet. 

10 september 2018

Demokrati - för åskådare och beställare, eller för deltagande och inflytande?

Så är då valdagen passerad. Val till både riksdag, region/landstingsnivå och till kommunfullmäktige.
En sak är tydlig, medborgarna, väljarna är inte nöjda. De/vi är missnöjda på olika sätt, och en sak verkar dock rätt allmän - man är missnöjda med dagens  ordning, med partierna hur de agerar, missnöjda med politiken, med inflytandet, med "leveransen", en misstro att politikerna håller vad de lovar, att de inte samarbetar, att de samarbetar, att det inte är klara besked i sakfrågor, att det är svårt att den eventuella ideologin hos partierna och deras företrädare.
Allt fler är politiskt engagerade -  men allt färre engagerar sig i partierna, speciellt inte i de etablerade. Det är svårt att hitta folk som kan eller vill offra tid på att ta politiska förtroendeuppdrag, att sätta sig in i sammanträdeshandlingar och ta ställning.  Däremot kan man tycka till om både det ena eller andra, utan fakta- eller bakgrundskoll. Det är lätt att klicka på gilla eller ogilla på Facebook.

På något sätt tror jag att de flesta vill ha demokrati. Däremot så verkar det finnas många olika meningar om vad demokrati är. Och så finns det, allt fler verkar det, som inte alls gillar demokrati,
möjligen till namnet, utan vill se starka ledare och att "demokratin" ska begränsas till vissa grupper.

Det talas allt oftare i termer som att "politiker" (opreciserat vilka), deras löften kan man inte lita på, de vill bara ha makt. Självklart vill en politiker, en förtroendvald ha makt, men det vi försöka ta reda på är varför, till vad? Är det för att klättra i en politisk karriär, för att få fina, pengainbringande uppdrag - eller kan det beror  på att man vill uträtta något? Och - i så fall - vad då? Låta bygga fina monument, för att höja skatterna eller sänka dem? Förbättra välfärden i någon mening, i spå fall hur och för vem, och vem ska betala, Du eller någon annan? För att förbättra undervisningen - för vem, var? För de i tätorterna - eller för alla barn i kommunen? Etc
Oftast finns det ju ett "eller",  ett eller flera tänkbara alternativ även om det är vanligt att bara få ett alternativ presenterat.

Ska vi, vill vi, se demokrati så som att "politikerna" (dom) ska leverera något som vi beställer genom att ge dem en röst. Och blir arga när det inte blir som den politiker, det parti vi röstat på, sagt. Och vi tänker inte på att partiet inte har majoritet, eller ens ingår i en majoritetsgrupp. Majoriteten kan ju ha en annat åsikt (oftast) än det vi röstat på. Men då blir vi arga och besvikna på alla "politiker".  Har vi blivit besvikna flera gånger... då röstar vi på något annat parti, ett nytt parti, som vi inte hunnit bli besvikna på.

Detta har vi sett ty dliga bevis på i det senaste valet. Vi menar att partierna inte lyssnar på oss, vilket ofta är rätt. Vi inser att partiernas företrädare ofta befinner sig på ett annat plan än vad vi väljare gör.  Och vi söker något nytt, partier som lyssnar, eller som i vart fall förklarar vad de vill.
Det bildas partier emot eller för "planskilda korsningar", trafikleder i tunnlar eller i långa krokar runt om staden, alternativa partier som vill fixa sjukvården, för det klarar inte dagens  styrande i landstinget, vi ropar ofta på experter som ska fixa det som inte politikerna klarara av. Vi blir trötta och less på långvariga maktinnehav som kört i stå, som vi inte förstår, som inte samarbetar med andra, eller som inte vill samarbeta utan springer iväg i extrema riktningar.

Ofta är det ett berättigatt missnöje. Det är både vårt fel som inte vill engagera oss, utan mest bara klaga, men dels också  partier som har stelnat. Som mera vårdar sig om att ingen får rubba partiets cirklar om vilka som ska representera det, att följa sina inarbetade rutiner, att de glömmer sina ideologiska grundvalar och diskutera med medlemmar och sympatisörer  om vad och hur ideologin ger för vägledning i dagens läge - eller om det finns andra sätt att tänka, gamla eller nya.

Partierna måste nog, anser jag, öppna sig, hitta nya arbetsformer, och samrådsformer, att inte tvinga folk bli medlemmar, utan få vara med och diskutera och känna sig för. Jag tycker nog inte enfrågepartier är en vettig väg för att skapa levande demokrati, även om det kan  kännas berättigat någon gång. Detta eftersom partier bör vara såpass stabila att de kan ta och se ett större perspektiv. Att kunna diskutera och väga prioriteringar, att ha flera aktuella - och f n mindre diskuterade men viktiga - frågor som kan diskuteras.

Detta leder också till att vi inte ska se demokratin som ett system av beställare och utförare. Jag tror att demokratin fungerar bättre om vi är delaktiga, att vi diskuterar på ett brett plan.  Om vi låter oss sättas på åskådarplats medan de stora, eller små, elefanternsa dansar och förnöjer oss. Eller inte.
Vill vi inte ständigt vara missnöjda med skådespelet, så är det nog bättre med deltagardemokrati.

Men då bör vi nog själva tänka igenom också  varför vi tycker som vi gör. Är det av egoistiska skäl, eller vill vi arbeta för ett bättre samhälle för alla. Och vad är viktigt? Ex-vis. Varför vill vi att skolorna ska vara offentligt ägda (dvs inte gå med vinst utan få kosta hur mycket som helst)  eller "privata" friskolor. Är det viktiga att det inte går med vinst, eller att det finns alternativ och finns skolor, där barnen finns? Är  eleverna och undervisningen det viktiga - eller vem som äger dem, oavsett att det ena inte kostar mer än det andra i skattepengar? Är det viktiga att vi får bidrag, som andra betalar, eller att vi får lägre skatt som gör att vi inte gemensamt kan fixa allt som väljarna vill ha? Vad är viktigt, och vad är mera viktigt än annat? För vem, för mig, för dig, för samhället, för jordens överlevnad?

Ska vi bara beställa eller bör vi vara aktiva, fria medborgare som hittar goda prioriteringar, i något slags gemenskap med andra?
Demokratins kris, kanske är den både partiernas kris, och vår oförmåga att engageras oss?

05 september 2018

SLP om sossarnas i Piteå valbudget för att gå hand i hand med landsbygden

Det är så att man vill utropa "Stoppa pressarna" när man läser lokaltidningen PTs presentation av det regerande partiet, socialdemokraternas, utspel i PT den 4 sept.

Det är en presentation,  mycket skissartad,  av vad S tänker lägga för budget efter valet, en valbudget, lätt maskerad till valmanifest. Min snabba kommentar blir denna.

Panik verkar ha utbrutit hos sossepartiet i Piteå. Efter att ha styrt kommunen längre än någon nu levande minns, gick de tillbaka kraftigt i senaste valet på grund av skolnedläggningarna och allmän nonchalans av landsbygden, där faktiskt runt hälften av kommunens invånare bor. 
Centralisering ligger i sosseideologin (liksom i vänsterns), hur de än försöker maskera det. Det är denna s-politik som har lett till problemen.

Nu befarar de fortsatt tapp av röster, och försöker mota det genom att i PT presentera en del förslag, som de säger sig vilja ha med i den budget som ska behandlas senare i höst.
Av artikeln att döma (något annat har inte S presenterat oss) är mycket oklart, och i vissa fall att de ”vill lyfta förslag” som tidigare lagts av oppositionen, men som S & Co avslagit...
De ”funderar” på servicepunkter... De vill ”se över” stadsdelscentra, tydligen främst betr moduler/lokaler, de antyder extrapengar till enskilda vägar. Det beskriver PT som att sossarna vill satsa på byarna. Häpp!

S säger att de vill börja ”leverera” direkt. Det betyder när budgeten för 2019 är tagen, strax före nyår. Det lilla som konkret framgår av artikeln är framför allt sådant som rör mer centrala frågor, samt att det förutsätter S-seger i riksdagsvalet, trots att, i vart fall det de antyder betr landsbygden, kommer från oppositionsförslag i kommunen – som de avslagit.
Varför dags att "leverera" först nu (dvs efter nyår), när de suttit så länge vid makten?
Betr skolnedläggningarna så sägs inget, och inget löfte betr kommande eventuella nya nedläggningar. Kanske för att de vet att ingen vågar tro på S-löften där. 

Sen undrar vi vad S ser för konsekvenser för landsbygdens del av investeringarna på Haraholmen och på universitetsområdet. I sig nog vettiga, men inser S att det behövs fler bostäder och skolor i byarna som en konsekvens av detta?
Betr nya gång- och cykelvägar räcker inte det småfjuttiga de beslutat om, det krävs stora satsningar framför allt på landsbygden. Betr enskilda vägar kan, förutom höjda bidrag, det ibland vara vettigare att kommunen tar över ansvaret.
"Undersöka ny modell", en fundring, för taxor och avgifter, konkret vilka och hur? Finns någon tanke på att nätavgifterna för el ska göras förbrukningsrelaterade? 
Vad som sägs i övrigt, enl PTs referat, så är det knappast nya tag eller specifikt för socialdemokraterna...
Min slutsat blir: Stoppa centraliseringspartierna, dvs sossarna och vänstern, detta för att rädda landsbygden!

För Rättvisa åt landsbygden! Rösta på Skol och landsbygdspartiet, det är Piteås lokala parti! Det aktiva partiet!
Har du redan förhandsröstat? Då kan du ändra Dig. Valsedlar ska finnas i vallokalerna. Då kan Du ändra Dig - det är Din röst i Vallokalen på söndag som gäller! 

Lars-Erick Forsgren, SLP

03 september 2018

Ett 50-årsminne som visar att fake news och hatkampanjer inte är något nytt

År 1968 var ett händelsrikt år på många sätt, men jag ska, med Hans Lindblads hjälp, påminna om något som hände under den svenska valrörelsen i dessa dagar för femtio år sedan, och som fick stora konsekevenser.
En artikel från SvD.
"Hatkampanj i socialdemokratisk regi"
Bakgrunden var hur det kommunistiska Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, brutalt. Jag har mycket levande minnen från detta.
(Och i valrörelsen utnyttjade socialdemokraterna detta på ett helt skamlöst sätt.)
Såhär skriver förre riksdagsmannen Hans Lindblad om detta.
"För snart 50 år sedan, den 5 september 1968, inträffade den mest perversa och utstuderat lögnaktiga aktionen i svensk 1900-talsvalrörelse. Den går under namnet ”Wedén-affären” eller oftast bara ”hemliga brevet”. Utrikesminister Torsten Nilsson kallade till en presskonferens i syfte att genomföra politiskt karaktärsmord på Sven Wedén, liberal partiordförande och oppositionsledare och därmed utmanare till Tage Erlander om statsministerposten.

Att bestörtningen hos liberaler genom attacken mot Sven Wedén blev så djup berodde delvis på att kombinationen hemligt dokument och försök till karaktärsmord var välkänd sedan tidigare. I hatkampanjerna mot Karl Staaff kring 1914 ingick anklagelserna att han var spion och sålt militära hemligheter till ryssarna. Det var alltså ett trauma sedan många år tillbaka.

Affären sträckte sig över hela valrörelsen 1968 och började med att Sven Wedén i ett tal den 26 juli varnade för Sovjetunionens verbala hotelser mot Tjeckoslovakien, snart följda av trupp- och stridsvagnssammandragningar vid landets gränser. Wedén ville att Sverige skulle uttrycka en solidaritetsförklaring med det hotade landet.

Han menade dessutom att hotelserna mot Tjeckoslovakien stod i absolut kontrast till den kommuniké som Tage Erlander och den sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin strax innan skrivit under i Stockholm om att utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, respekt för statlig och territoriell integritet och övriga principer i FN:s stadga.
Kommunikén var för Kosygins del enbart lögner för att vilseleda inför det förestående anfallet, och det visade sig sedan att han flög direkt från Stockholm till möten där den kommande invasionen planlades.
Folkpartledarens solidaritetsförklaring med Tjeckoslovakien ledde till besinningslösa angrepp mot honom från i första hand Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme. Erlander jämförde Wedén med den amerikanske högerrepublikan Barry Goldwater. Olof Palme gick långt i sin hatkampanj mot Wedén och sade den 17 augusti att "det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull".
Delar av Palmes attack mot Wedén fanns med i dokumentärfilmen Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström som visades i TV och på biografer 2012, dock inte Palmes ord om att det gällde att tiga.
I en intervju i Expressen sade Torsten Nilsson en vecka före invasionen: "Det blev i alla fall ett gott resultat. Vi var oroliga men det gick ju bra." Inför utrikesnämnden den 15 augusti sade Tage Erlander att Sovjet inte brutit mot principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. 
När invasionen kom natten till den 21 augusti vällde stridsvagnar in över gränsen i avsikt att stoppa demokratisering och liberalisering, det som kallats "Pragvåren" eller socialism med mänskligt ansikte. Det var säkert en dubbel chock för den socialdemokratiska partiledningen, som hela tiden markerat sitt förtroende för Sovjet.
Å ena sidan fick man regeringen kommunistiska mördaraktionen och folkrättsbrottet på den politiska dagordningen, och å andra sidan visade det svenska folket att Sven Wedén hade haft rätt i sina varningar. Han hade på klarare än UD och hela regeringen förstått vad som höll på att ske.
I det läget beslöt den socialdemokratiska partitoppen att fabulera ihop en historia i avsikt att misskreditera Sven Wedén så brutalt att det fungerade som politiskt karaktärsmord – att han äventyrade Sveriges existens. Det var en svår uppgift eftersom Sovjets angrepp ju visat att Wedén haft rätt i sina varningar.
Erlander, Palme, Torsten Nilsson hade inget UD-dokument som i sak kunde användas mot Wedén. Det dröjde drygt två veckor innan Torsten Nilsson och hans medarbetare hunnit koka ihop en historia som kunde iscensättas som "bevis" mot Wedén. Upplägget byggde på att säga att man hade ett sådant bevis, men att det av sekretesskäl inte kunde delges allmänheten. Svenska folket fick alltså inte veta att det gällde ett brev till UD från ambassadör Agda Rössel i Belgrad. I brevet fanns inget specifikt rörande Sverige.
Rössel var själv oskyldig till att hennes brev kom att missbrukas mer än kanske något annat svenskt UD-dokument i modern tid.
Det mest dramatiska och spektakulära inslaget i valrörelsen var när utrikesminister Torsten Nilsson gick till generalangrepp mot Sven Wedén genom att den 5 september kalla till en TV-sänd presskonferens där han sade sig ha en "en ytterst hemlig UD-rapport" som "bevisade" att Wedén utgjorde en säkerhetsrisk genom sin kritik av Sovjetunionen. Nilsson sade sig dock vara förhindrad att delge allmänheten det sakliga innehållet i rapporten.
Det är unikt i europeisk historia att en regering kallat till presskonferens om ett specifikt dokument utan att ange något om dess innehåll. I verkligheten saknade rapporten relevans för svensk del. 
Någon av Wedéns vänner borde lätt ha kunna ordna att tidningar fick tillgång till brevet. Med sin starka beundran för brittisk parlamentarisk tradition och hedersbegrepp ansåg han sig dock personligen inte kunna bryta mot lagen ens för att stoppa en lögnaktig och närmast kriminell aktion igångsatt mot honom själv. Jag tyckte att det var närmast löjligt att Sven flera år senare sände mig ett långt handskrivet brev kring dokumentet, men ändå inte formellt ville bryta hemligstämpeln genom att låta mig se det faktiska dokumentet. 
Torsten Nilssons totalt skrupelfria agerande borde ha lett till att åtminstone någon såg till att tidningar fick veta sanningen. Men anta att brevet ändå hade någon substans som talat för att Sverige borde hålla tyst, som Palme önskade. Men det hade ändå inte kunnat påverka Wedén eftersom regeringen inte visade honom brevet förrän 16 dagar efter den sovjetiska invasionen. Wedén hade kommit med sin vädjan 27 dagar innan invasionen ägde rum. Hade regeringen haft dokument som visade att demokraterna i Prag inte önskade svenska sympatiaktioner, hade det alltså funnits gott om tid att visa dem.
Jag skrev min biografi om Sven Wedén bland annat för att få fram mer fakta rörande det hemliga brevet. Jag fick till exempel fram uppgifter om att Torsten Nilsson bad sina medarbetare att undersöka om det gick av att avskeda liberalen och folkrättsexperten Hans Blix från UD, då Nilsson misstänkte att denne gav information till Sven Wedén. Blix själv har berättat för mig att han inte hade tillgång UD:s alla dokument och att han inte heller lämnade sådana till Folkpartiet.
Aktionen mot Wedén är illustration till hur skrupelfritt och totalt hänsynslöst den socialdemokratiska partiledningen kunde vara i ett läge där man efter nederlaget i kommunalvalet två år tidigare kände att det fanns en överhängande risk att förlora regeringsmakten i andrakammarvalet 1968.
Valet beskrivs ofta som en stor framgång för Tage Erlander. Med 50,1 procent fick partiet för enda gången under Erlanders ledarskap ett valresultat med egen majoritet. Det är ett exempel likt Donald Trump på att skrupelfrihet och lögner mot huvudmotståndaren kan löna sig. 
Jag gjorde som riksdagsman försök att få ta del av det "hemliga" brevet. Jag fick nej, men privat sade utrikesminister Karin Söder att det inte vore bra att visa omvärlden hur dåliga brev en del svenska ambassadörer stod för. Först i april 1994, 18 år efter Wedéns död, hävde regeringen Bildt i en interpellationsdebatt på Lennart Rohdins (FP) begäran brevets hemligstämpel. Dock bara den enda mening som berörde icke namngivna tjeckiska, jugoslaviska och rumänska personers icke preciserade utsagor.
I debatten kunde både Bildt och Rohdin konstatera att Wedén utsatts för ett förkastligt övergrepp. Rubrikerna efter debatten (också i socialdemokratiska tidningar) var att Wedéns heder återupprepats. Ingen socialdemokrat deltog dock i kammardiskussionen och såvitt jag sett togs skandalen inte heller upp på någon socialdemokratisk ledarsida. Det vill säga, ingen av dem gjorde minsta försöka att försvara Erlanders, Palmes och Torsten Nilssons agerande mot Sven Wedén.
En enda socialdemokrat, Pierre Schori, tog till orda och hävdade i ett TT-uttalande att beskyllningarna mot Sven Wedén visst var rätt och riktiga. Några sakargument angav han dock inte. Schori angav att det dokument Torsten Nilsson i TV-framträdandet beskrev som "direkta bevis" enligt Schori kunde "läsas på olika sätt". Det låter mest som Schoris vanliga ryggmärgsreflex att i alla sammanhang hylla Olof Palme.
Inte alltid helt utsagt, men som botten i anklagelserna mot Sven Wedén under valrörelsen 1968 låg att hans kritik mot Sovjet var farlig genom att den kunde leda till ett anfall mot Sverige. Wedén kände den argumenteringen väl, då den gällande Hitlertyskland hade använts mot hans antinazistiska publicistiska idoler Torgny Segerstedt, Ture Nerman, JA Selander och Vilhelm Moberg. Men Sven var en av riksdagens ledande säkerhetspolitiker och visste att inga krigsscenarier för svensk del utgick från att Sovjet gick till angrepp i ett strategiskt viktigt område på grund av åsikter hos enskilda politiker.
De allvarligaste riskerna för sovjetiska anfall i Norden bedömdes ha flyg- och marinstrategiska orsaker.
Att Wedén kände så stor sympati med det tjeckoslovakiska folket hade en bakgrund som han själv inte talat så mycket. När han under 1930-talet låg svårt medtagen i tbc följde han från sjuksängen den allt kusligare utvecklingen. Den händelse som mer än annan skakade om honom var när demokratierna i München 1938 utlämnade Tjeckoslovakien till Hitler. Wedéns allt överskuggande passion blev att göra allt han kunde som intensiv antinazist. Han gav ut egna skrifter och tog kontakt med ledande antinazister. Länge bedömde han människor främst utifrån hur de förhållit sig nazismen. Han ogillade samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland och då särskilt ingreppen mot pressen.
Efter Hitlers död var kampen mot Sovjetunionen Wedéns självklara huvudintresse. Mentalt var han aldrig neutral. Han hade redan i 20-årsåldern tagit starka intryck av Hjalmar Brantings ord "demokratin är freden" och han bejakade Brantings övertygelse om kollektiv säkerhet demokratier emellan. Det var en mycket bättre tanke än alliansfrihet och neutralitet – och efter invalet i riksdagen 1948 blev han en av de ledamöter som intensivast förespråkade ett svenskt inträde i Atlantpakten. Det dröjde flera år innan alliansfriheten förvandlades till svensk dogm och debatten tystnade.
Wedén-affären kan ses som en brutal aktion i en politisk maktkamp. Men ideologiskt var den också en fortsättning på konflikten under andra världskriget och sedan under kalla kriget om i vilken grad partier och enskilda skulle tillåtas att kritisera näraliggande diktaturer. Alla visste att utrikesminister Östen Undén i nästan alla sammanhang undvek att kritisera Sovjet. Det var också aktiva beslut från Undén som låg bakom att Sverige inte gjorde något försök att bistå den fängslade Raoul Wallenberg genom utväxlingar av det slag andra länder fått till stånd. 
Bakom ryggen på Tage Erlander fick Undén 1959 regeringen att under en kort tid utestänga högerledaren Jarl Hjalmarson från den svenska FN-delegationen. Inte många kände till att Undén under 13 år, 1951-63, upprätthöll ett motsvarande förbud mot Sven Wedén. När Olof Palme lät regeringen utfärda en personlig utrikespolitisk bannbulla mot Carl Bildt var det en aktion utan täckning i gällande lag. 
När Sven Wedén uttalade sin sympati för Tjeckoslovakien var det samtidigt en markering av att Folkpartiet inte accepterade att regeringen hade rätt att bestämma vad andra partier och ledamöter fick säga om stormakter och andra stater. Undén, Erlander och Palme drev i flera sammanhang tesen att de hade rätt att ange vad andra partiers företrädare hade rätt att säga eller inte säga i internationella frågor. Bertil Ohlin och Sven Wedén – och för den delen inte heller högerns ledare – reflekterade dock inte ett ögonblick på att låta sig bindas på det sättet.
En del inom S och UD ville till och med gå längre och menade att regeringen inte bara skulle avgöra vad oppositionen fick säga utan också att den skulle kunna styra vad tidningarna fick skriva. Detta trots att tryckfrihetslagstiftningen ändrats efter andra världskriget för att undvika fortsatta tillslag mot tidningar. 
Dagens fyra allianspartier önskar svenskt inträde i Nato. På Erlanders tid skulle Socialdemokraterna med emfas ha hävdat att sådana tankar var förbjudna för svenska partier.
På det personliga planet kom Sven Wedén och Tage Erlander bra överens. De hade anspråkslösheten gemensamt och båda var starkt intresserade av Storbritannien. Båda hade starka minnen av tbc, i Erlanders fall genom att följt broderns plågsamma sista år. Men viktigast var nog att Wedén visste rätt mycket om det hemliga svenska samarbetet med Nato. Han såg denna samverkan som ytterst viktig och uppfattade Erlander som garanten för att den skulle fortsätta. Men personligen hade han helst sett att det inte varit hemligt utan redovisats för medborgarna.
Tage Erlander och Torsten Nilsson insåg naturligtvis att förr eller senare skulle "det hemliga brevet" bli offentligt och deras bluff därmed avslöjas. Brevet var det mest spektakulära inslaget i Erlanders mest framgångsrika valrörelse, och den dramatiska TV-sända presskonferensen var rimligen det mest publika ögonblicket i Torsten Nilssons långa politiska karriär. Båda tar upp valrörelsen 1968 i sina memoarer och lägger stor vikt vid den sovjetiska invasionen, men ingen av dem nämner med ett ord "det hemliga brevet" eller deras hårda angrepp mot Sven Wedén. Läsarna fick inget veta.
Och så har det förblivit i den socialdemokratiska historieskrivningen.
Professor Dick Harrison har nyligen gett ut en 875 sidor tjock bok om Tage Erlander – Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2018). Strax före sin bortgång invände Sverker Oredsson, också han historieprofessor i Lund, att Harrison behandlat Erlander så utförligt men mörkat det mest spektakulära inslaget i Erlanders sista valrörelse som statsminister, alltså det "hemliga brevet".
Oredsson har skrivit att det sorgliga 1968 är att "då vann det parti som orsakade skandalen":
"Sven Wedén var utomordentligt konsekvent i sitt engagemang för den tjeckoslovakiska liberaliseringen. Han uppmärksammade faran från Sovjet långt tidigare än regeringen, och hans verklighetsbild var mer realistisk. Ändå blev han den tjeckoslovakiska krisens stora förlorare."
I en kris kände fler förtroende för landsfadern Tage Erlander. Oredsson konstaterar om Wedén "att socialdemokratisk taktik, och fräckhet, var honom för svår".
HANS LINDBLAD.

28 augusti 2018

Rättvisare taxa för nätavgiften för el

För kännedom, primärt för Pitebor, men även för andra, om nättaxorna för el.

Här presenterar jag den motion som lades redan i januari i år, av Skol och Landsbygdspartiet i Piteå. Den gör avstamp i den under senhösten livliga debatten om de höjda avgifterna för el i kyrkstugorna i kommunen, inte bara i Öjebyn utan även i övrigt - ett kulturarv, som innehavarna av stugorna själva helt förvaltar, och bekostar.  Intill nu, och sedan många år har energibolaget Pite Energi (PE, kommunägt) debiterat en årlig paketavgift som inkluderar såväl nätavgift som (schabloniserad) förbrukning.
Eftersom ny lagstiftning säger att debiteringen skall utgå efter mätning av faktisk förbrukning enl separat mätare för varje kund, så så  beslöt PE att nätavgiften/abonnemangsavgiften skulle fr o m 1 jan 2019 dels höjas kraftigt (enl  schblon för lägenhetstaxa), dels förbrukningen enl mätare.
De flesta kyrkstugeägare förbrukar väldigt lite el, främst för belysning (en glödlampa), och för att koka kaffe, sommartid, några fåtal gånger per år. Möjligen ha igång ett kylskåp någon veckor, och om det var dåligt väder vid något besök ha igång ett element någon timme (i stället för att elda i öppna spisen). Naturligvis finns (fanns) det några som var i stugan mera frekvent och kanske använde el i något större utsträckning, men de var ett fåtal, och inte heller deras nyttjande stod i nivå som den man har i en fullt utrustad lägenhet året om.

Förslaget konstaterade detta, som ett exempel på att nätavgiften inte på något sätt står i relation till förbrukningen och nyttjande av nätet, den är orättvis och stimulerar inte heller till att spara på energi. Motionen har därför en generell inriktning som syftar på rättvisare taxesättning och stimulans till att spara el.

Yrkandet lyder: "Hemställer härmed att
PiteEnergi åläggs att basera nätavgiften på förbrukad konsumtion istället som nu en fast avgift."

Här motionen i sin helhet. 
"Bakgrund:
Elförsörjningen till kyrkstugorna i Öjebyn, Norrfjärden och Hortlax ska förändras. Elskåp ska monteras upp och elmätare installeras. Ny lag är orsaken. Den fasta avgiften närapå tredubblas.
När förändringen träder i kraft den 1 januari 2019 kommer den fasta avgiften att hamna på 1 890 kronor per fastighet och år. Till det läggs kostnaden för elförbrukningen.
Denna konstruktion av ett monopolföretags prissättning visar hur absurd prissättningen är. I viss kyrkstugor kan förbrukningskostnaden vara några tjugor under året.
Vi har redan nått den maximala besparingen som hushåll kan utföra. Vi har led-lampor och bytt ut vitvarorna till snåla förbrukare av el, PiteEnergi,liksom andra nätbolag, vill få in lika mycket pengar som man fått in tidigare till underhållskostnader och även höga löner för vissa. För konsumenten finns inte en chans att spara in mera på el.
Med dagens datorprogram är det ingen större svårighet att få in lika mycket mycket pengar som nu de fasta nätavgifterna tar in genom att lägga om så att den som förbrukar mycket el betalar även abonnemangsavgiften efter hur mycket man förbrukar. Genom att ha olika tariffer för säkringsstorleken har man i grunden infört detta. Men det slår orättvist.
På samma sätt som el-konsumtionsavgiften varierar varje månad beroende på hur mycket el man förbrukar så kommer abonnemangsavgiften göra likaså.
PiteEnergi-nät har cirka 22.000 abonnenter. Dessa betalar nu en fast avgift per månad. Det är den summa som bolaget behöver för att betala underhåll av nätet, nyinvesteringar, löner osv. Med lite vilja kan man ändra så att abonnenter betalar nätkostnaden efter hur mycket el man förbrukar.
Vi får ett rättvisare system. Den  som förbrukar mycket el kräver grövre kablar osv. Och kyrkstugor och andra som har en minimal eller liten förbrukning kommer därför kunna betala rättvist efter sin förbrukning.
Hemställer härmed att
PiteEnergi åläggs att basera nätavgiften på förbrukad konsumtion istället som nu en fast avgift.
Anders Nordin
Skol och Landsbygdspartiet"



26 augusti 2018

Hallå SD-are; genetiskt svenskt finns inte!

För SD-are är detta med genuin svenskhet  mycket viktigt, ur alla aspekter verkar det. Invandring stör SD-arens självbild, en svensk ska vara en svensk.  Men vad ÄR en svensk?  Och varför är SD´s ledning och sympatisörer så rädda för det som de tror är annorlunda?

Därför menar jag att en artikel i Metro visar forskning som borde vara intressant för de som ser den "rena svenskheten" så viktig.
Rubrik: DNA-analys visar: Varannan begravd i vikingastaden Sigtuna var invandrare.
Alltså inte ens "vikingarna" var genuint svenska...  Några citat: "
Lämningarna av Sigtunabor som levde på 900- och 1100-talen har analyserats med flera metoder och tekniker. Bland annat analyser av DNA och strontium i tänder, som visar var personen levt under sina första år.
Hälften av de begravda Sigtunaborna var invandrare, visar det sig.
De kom från södra Sverige, Danmark, Norge, Ukraina, Litauen, norra Tyskland och andra delar av centrala Europa." Och Sigtun var en stor handelsplats dit folk från olika håll sökte sig. "med stort internationellt utbyte .
– Den som ville göra någonting, arbeta sig upp inom kyrkan eller politiken, var först tvungen att åka till Sigtuna, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet, till TT.   Det var som ett vikingatida skandinaviskt Shanghai eller London." 
Den som hoppas att forskarna kommer fram till vad som är svenskt lär bli besviken.
– Något genetiskt svenskt finns inte, säger Anders Götherström.
– Vi har plockat på oss delar från hela världen. Och ju mer genetik vi kartlägger, desto mer ser vi att människan rört sig hela tiden. Han nämner Riga i Lettland, Kiev i Ukraina och Ribe på västra Jylland i Danmark som viktiga ”populationshubbar” likt Sigtuna."

Det som gjort oss, är en blandning av gener från många håll. Det svenska är att vara en mix av invandrare. Människor har rört sig hela tiden, folkvandringar, krig, handel, katastrofer etc. Vi ska inte vara rädda, att vi rör på oss och blandas, det är bara bra! Det blir min slutsats. 

25 augusti 2018

Invandringen kostar - men skattefusket kostar ännu mer

Att invandringen kostar, det vet vi ju. Hur mycket kan man tvista om, beror på hur man räknar, kortsiktigt eller långsiktigt. Och om man blundar för de positiva effekterna den också har.
Men här hittar jag i DN en jämförelse som är intressant.
Jag citerar rakt av:

"Invandringen kostar mindre än skattefusket"

DN DEBATT 21/8. Den utomeuropeiska invandringen pekas ut som främsta orsak till dagens problem. Moderaterna uppskattar kostnaden för invandringen till 40 miljarder i år. Men överklassens undangömda förmögenheter kostar samhället mer än så i förlorade skatteintäkter. I en ny bok ser vi tio viktiga förklaringar till ­dagens politiska situation, skriver Daniel Suhonen och Göran Therborn. 
I debatten målas nu de senaste årens utomeuropeiska invandring ut som den främsta orsaken till Sveriges problem. I boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” som utkommer i dagarna menar vi att det finns andra viktigare förklaringar till dagens politiska situation.
Här sammanfattar vi de tio viktigaste:
1
Sverige vänder mot ojämlikhet 1980. Omkring 1980 skedde en historisk vändning i en lång svensk samhällsutveckling som började på 1860-talet med ståndssamhällets avskaffande. Den fortsatte med folkrörelsernas genombrott, den allmänna rösträttens införande för 100 år sedan och med reformpolitiken från 1930-tal till 1970-tal. Riktningen var under cirka hundratjugo år minskat fåvälde, minskad ojämlikhet och utvidgade sociala rättigheter. Från 1980-talet, med tilltagande hastighet från 1990-talet till i dag, har samhället styrts i motsatt riktning. Mellan 1930–1980 skedde en utjämning av inkomsterna. Sedan vänder kurvan, för att under 2000-talet vara tillbaka på det tidiga 1940-talets nivå. Ett halvt sekels inkomstutjämning var utplånad.

2
En ny överhet. Efter det demokratiska genombrottet försvann stegvis det gamla Överhetssverige. Politiken och staten demokratiserades men den nyliberala motreformationen från 1980 som skulle närma staten till ”kunderna”, skapade i stället en ny politisk överhet. Politik förvandlades från förtroendeuppdrag till karriär vilket lett till en växande sammansmältning av politik, byråkrati och näringsliv och ett växande avstånd till vanliga medborgare. Det viktigaste målet för politiker och ämbetsmän, verkar numera vara att berika sig. I kölvattnet av denna utveckling och en rad korruptionsskandaler har förtroendet för demokratin urholkats.
3
Nya geografiska klyftor. Det skiljer 23–24 procent mellan det län som har högst respektive lägst medianinkomst, men det skiljer omkring 60 procent mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i hushåll som lever i varaktig fattigdom 2 procent, i Malmö femton gånger större. Skillnaderna i medellivslängd är åtta år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och sex år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som mellan Sverige och Thailand.
4
Välfärdsstaten en kassako för kapitalet. Enligt SCB var medianvärdet av avkastningen på eget kapital 2015 för företag inom skola, vård och omsorg 32 procent. Inom hela tjänstesektorn var avkastningen bara 23 procent. År 2015 levererade skattebetalarna 133 miljarder kronor till vård- och skolkapitalet. Men ingenting tyder på att välfärden blivit bättre, medan klasskillnaderna i sjukvård, medellivslängd och skolresultat fortsätter att öka.
5
Finanskapitalets dominans. Avregleringen av bankerna i mitten av 1980-talet ledde till en enorm kreditexpansion, i fast penningvärde en fördubbling mellan 1985 och 1990. Börsvärdet steg från 12 procent av BNP 1980 till 68 procent 1989 och upp till maximinivån 181 procent före den senaste finanskraschen, för att sedan gå ner något. Det är mer än i USA och Storbritannien, som gått i spetsen för ideologin om ”aktieägarvärde”.
6Arbetsmarknaden polariseras allt mer. Såväl höglönejobben som låglönejobben blev fler till antalet, medan medelinkomstjobben blev färre eller ökade långsammare. Antalet högre tjänstemän ökade åren 2000–2015 med 122 procent och antalet lägre tjänstemän med 44 procent, medan antalet tjänstemän på mellannivå minskade med 7 procent. De tillsvidareanställda utgör 75 procent av de sysselsatta medan de tidsbegränsat anställd eller egenanställda utgör 15 procent av arbetskraften som tillsammans med de 6 procenten arbetslösa bildar ett återskapat svenskt prekariat.
7
Fördelningspolitikens borttynande. Mellan 1981 och 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2,5 till 9,0 procent. Värdet av det samlade ojämlikhetsmåttet, Ginikoefficienten, växte med 60 procent, från 0,20 till 0,32. Sedan krisen 1991–1993 har andelen fattiga ökat från 7,3 till 14,4 procent år 2016 och andelen välbeställda från 3,5 till 6,9 procent.
Avståndet mellan medelklass och överklass har ökat kraftigt. Den rikaste tusendelen har 38 gånger högre disponibel inkomst än medianmedborgaren. Dagens svenska inkomstfördelning kan i vissa avseenden mäta sig med Englands 1688. Två tredjedelar av inkomstklyftornas fördjupning har skapats av den förda politiken.
8
Europas ojämlikaste land. Finans­kapitalets kapning av folkhemmet har lett till en enorm anhopning av rikedom hos ett litet fåtal. På 2000-talet har förmögenhetsfördelningen i Sverige skilt ut sig från resten av Europa och Norden och blivit lika snedfördelad som i USA, Brasilien och Sydafrika. Mellan 1983 och 1997 ökade den rikaste hundradelens förmögenhet med 81 procent, medan den minskade med 129 procent för de fattigaste 40 procenten av befolkningen. Dessa skuldsatte sig i stället för att hålla konsumtionen uppe. År 2012 hade de minst förmögna 60 procenten av den vuxna befolkningen tillsammans ingen nettoförmöghet alls, utan skulderna övervägde.
Sedan år 2002 har den rikaste hundradelens andel av förmögenheterna ökat från 18 procent till 42 procent, och den rikaste tiondelens andel från 59 procent till 78. Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.
9
Invandringen kostar mindre än skattefusket.Integration verkar bli det viktigaste slagordet i årets val. Men integration 2018 handlar inte om solidaritet och jämlikhet utan om att få de fattigaste och mest långväga invandrarna att hitta till låglönejobben. Om vi vågar tro Moderaterna kostar invandringen i år 40 miljarder kronor netto. Det är 0,9 procent av Sveriges nationalinkomst. Den svenska överklassens undangömda förmögenhet utomlands uppskattas av Sveriges ledande förmögenhetsforskare till omkring 500 miljarder kronor eller omkring 10 procent av nationalinkomsten. I samband med den så kallade Paradisläckan beräknades att 43 miljarder kronor varje år undandras i skatt.