10 februari 2018

Buona Sera

Ser att Charlotte Kalla precis tagit den första medaljen i årets vinter-OS. Guld, härligt.
Samtidigt så dyker en gammal pop-hit upp i skallen. Eller rättare sagt, en italiensk schlager som blev stor, i olika tolkningar, under tidigt 50-tal.
För mig är det nog Louis Primas version i jazzig tolkning som är TOLKNINGEN. Prima, amerikansk jazztrumpetare och sångare av italienskt ursprung, som hade stora publika framgångar även i övrigt med både rena "schlager" och jazzklassiker, utformade som en attraktiv blandning av dixie, swing och t ex italiensk populärmusik från 50-talet, med trumpet och sånginslag som hade lite av Louis Armstrongs hesa röst.

Just Buona Sera gjordes av mängder andra artister också, som Dean Martin och den svenske rocksångaren Little Gerhard.

21 januari 2018

Fullsatt med Gällivare Hot Five

Det var gitarrjazz på Kaleido i Piteå på lördagseftermiddagen 20 jan. Här några personliga reflexioner.
 Ännu en kall dag, ännu en dag med snöfall, om än inte av värsta slag. När vi kommer till lokalen en halvtimme i förväg så var det fullsatt. Och kö till kassan. Gitarrjazz á la Django Reinhardt verkar locka en stor publik, i vart fall en äldre publik och en lördageftermiddag i centralt belägen lokal. Ja, det var tillströmning ända till konserten började. Mer än fullsatt alltså, med många extrastolar.
Django Reinhardt

Gällivare Hot Five har tagit detta namn för att deras musik vill påminna om Franska Hot-kvintetten, som leddes av den legendariske zigenske jazzgitarristen Django Reinhardt 1934 och innehöll också violinisten Stephane Grappelli, tidvis i stället också en klarinettist. Det vill säga en sättning som i mycket liknade hur zigensk folkmusik spelades, gypsy music. Idag säger man förstås romsk musik. Men Reinhardt gjorde jazz av det, svängig, melodiös, rytmisk och ekvibilistisk.

Gällivare Hot Five har en sättning som något avviker från Franska Hotkvintetten. Tre gitattister, en bas (ståbas) plus en sångerska, Kicki Enqvist. Ingen violin, ingen klarinett. Men visst fångar de rätt stämmning ändå. Basen ger en stadig grund, och gitarristerna leker fingerfärdigt fram en hel del solon, även om gruppkänslan är det viktiga. Repertoaren både i gypsyjazz-traditionen och några melodier av senare datum, men upphottade.

Det som gav mig mest, det var ändå Kicki Enqvists sång. Den gav en extra dimension åt gitarrjazzen.
Kicki Enqvist

Och hennes version av bluesen "Why Don´t You Do Right", den var knappst gypsyjazz, men gav angenäma vibbar som fick mig att minnas en av mina tidiga jazz/blues-LP där Lil Green sjöng låten. Idag är det nog inte många som känner till henne, men hon var BRA, och hade med sig bl a legendariske Big Bill Broonzy på gitarr. Den som gjort låten mera känd är dock Peggy Lee, en gång i tiden mycket populär för en bred publik.
Tack Kicki för att du tog fram låten, och gjorde det så bra!

Publiken trivdes hörbart. Men nog var progremmet lite snålt tilltaget, kunde ha varit minst ett-par tre nummer till. Inledningsvis så spelade en grupp musikstudenter några "snälla" standardlåter.

Sedan bar det av ut igen i snövädret och halkan, till ett barnkalas.