Läslust, i dessa datortider!? Tvång eller lust?

 Snubblade på FB på en tråd, startad av Ola Larsmo, på hur man ska få folk (barn, unga) att läsa.

Avstampen var man ska visa att det är lustfyllt och meningsfullt att läsa, och det gör du bara genom att själv visa att det är viktigt och kul för dig. Inte genom att moralisera. Man får barn att läsa genom att själv läsa.
En del menade att det i praktiken inte funkade så bra. Eller inte alls, i dagens dator, internet, och poddklimat. 
En del förespråkade (initialt) hårda tag, tvinga barnen att läsa, stäng alla skärmar och idka högläsning, gärna flera gånger om dagen. Ta bort alla streamingtjänster. 
Andra, inkl jag, redovisade hur deras uppväxt varit  en god miljö med mycket böcker. Nära till bibliotek. Åter andra att det inte hjälpt, i vart fall inte fullt ut för alla barn. Eller att lyssna på böcker kan vara en alternativ  väg. Ljud, inte bara att läsa i tysthet för sig själv. 
Jag konstaterar att miljöer och uppväxtförhållande skiftar starkt mellan vad  vi som diskuterat (som  nu kan vara allt från ca 30 till runt 80 år) är nu - och när vi var barn eller unga 

Sammanfattar kort ämnet/diskussionen enligt följande, med ett exempel, som kan inge visst hopp.
1) Jag vill gärna tro att tillgång till mycket böcker i hemmet, gärna kombinerat med en öppen och läsvänlig miljö med "läskunniga" föräldrar är en bra grund för att barn ska läsa, och fortsätta med det även som vuxna. Men ibland hjälper inte det, eller så finns inte den miljön.

2) I och med datorernas ankomst, som i hög grad trängt undan böckerna i skolan/undervisningen, så har en viktig läs-stimulans försvunnit. Då inte bara för vanlig kunskapsinhämtning, utan också för litteratur i bredare, litterär mening.

Datorer (mobiler) har sannerligen inte hjälpt att öka bokläsandet - tvärtom!

3) Men filmen då, den klassiska långfilmen då? Den kom ju före datorernas genombrott. Mja, jag vet inte. Kanske den i någon mån (tillfälligt?) kunde öka läslusten genom att biofilm nådde nya stora grupper. Många filmer har ju också filmats på en roman eller äldre pjäs som grund.

Men när teve alltmer fylldes av filmer, som anpassats till det mediet, så är jag tveksam om det stimulerade läsandet också. 

4.) Har dock ett sent och bra exempel på hur det (enl pkt 3) kan fungera. Vi (familjen ) har i teve sett filmen "En man som heter Ove". Två gånger. En härlig, gripande film, om en något egen man och hans omgivning. Jag förutsätter att ni känner till den. Alltnog, min son (16 år), fick av en vuxen dotter till mig, hans syster,  boken/romanen (av Fredrik Backman) som var underlag till filmen. Efter en tid såg jag boken, och började läsa den. Kunde inte släppa den. Fylld av samma humor och kärleksfull inlevelse som ju också präglat filmen.

Förstås. Fastän ännu mer.
Filmen, som var rätt lång, rymde inte allt som finns i boken. Romanen innehåller fler episoder, och mycket är mera beskrivet i boken, kanske går lättare att få fram i skrift än  i bild.
Jag skrattade och grät hela tiden jag läste, och kommenterade högt. Sonen blev nyfiken, och när jag var klar med boken, så började han läsa den. Blev lika fångad.

Summa. Så visst kan en film, som man sett på teve, locka till läsning av tjocka romaner. Men då måste man förstås ha tillgång till romanen också. Och bli nyfiken på om boken är bra också. Eller, som i detta fall, ännu bättre.

Ska det inte finnas någon musik efter oss? Eller bara insprängt i urberget - eller i moln vi inte når?

Försvinner musiken? 

Jag är orolig. Kanske inte i så hög grad över om det produceras ny levande musik, utan desto mer om den musik som producerats, som spelats på "minne" och inspelats. detta år, detta sekel.

Konstaterar att digitalt "bevarad" musik har kort livstid. Digital förvaring är utsatt för ständiga problem vad gäller bevarandet. Den som har eller har haft en dator och en mobiltelefon känner till hur snabbt det går, musik (och det mesta annat) försvinner pga utveckling (!?) , nya standards hela tiden, nya media, nya typer av minnen etc. Att flytta över (rädda) till nya minnen-system är ett enormt arbete, som vi inte hinner med, inte orkar med. Alltså våra privata musikarkiv , liksom bildarkiv, förfaller. Förvittrar. Försvinner.

Likaså förstås grammofonarkivet, radioarkivet, de stora digitala minnena och systemen. Eftersom man ("arkivägarna") inte vill/kan bevara vårt "digitala inne", de ger inte resurser för det, det tappar minnet.

Vad som än sagts.

Möjligen kanske noter tryckta på papper finns kvar, det är ju billigt - och starkt. Men inspelad musik???

Nej inte i form av arkiv, bibliotek. Inte någon längre tid. OK, kanske i liten skala, privat, något några decennier till. (Jfr hur länge vi kan läsa gamla digitala datorminnen minnen... vi måste ju hela tiden byta till nyare, dyrare.. ).

Kanske är det något bättre beträffande vinyl, osäkert betr tape/rullband, men då förutsatt att vi (våra efterkommande) har instrument/verktyg i former som gör musiken läsbar, och fås att ljuda. Kanske dito av s.k .stenkakor (78-varvare). Och att vi har råd att hantera dessa massminnen. Men digitalt ljud, knappast. De pianorullar som fanns en ggn, en del finns väl kvar, en del t o m överförda till stenkakor och/eller till till vinyl-LP. Men mycket förgånget, försvunnet, förstört.

Den musik som spelades för 10 000 år sedan, den finns inte bevarad. Nutidens arkeologer har fått gissa sig fram och hur ljuden lät, genom att restaurera instrument som rasslar, skramlar, låter. Men inte veta hur, om några ljud i form av musik finns. Kanske kan vi (barnbarnens barnbarn etc) läsa (om det kan läsa något bevarat på papper) om orkestrar musiker, sångare, men undra HUR LÄT DET?

Kanske lät en del som s.k. Nutida musik. Vem vet....

Nej, det var ett dåligt skämt.

Men nog skulle jag önska att även de som kommer efter oss ska kunna lyssna på, ta del av den musik som faktiskt spelats in under de senaste dryga hundra åren. På shellackskivor, på vinyl, på rullband, på CD, digitalt på minnen eller via internet.

Genom bevarandemetoder, och arkivsystem som gör att musiken inte vittrar bort efter en halv generation. Eller förvinner i arktiska digitala arkiv av osäker livslängd. Eller digitala moln, som vinte kan nå. Håll musiken igång, levande, mer än bara för stunden !

Märkligt S-agerande för likvärdiga möjligheter till förskolegång och att bo och leva i glesbygden (Piteå).

 Dessa rader handlar om indragning av skolskjuts för fyra-åring i glesbygd. och vad som kan/avses med olagligt och otillåtet gynnande.  (kommentar till stort uppslagna  PT-artiklar den 16 juni 2022)

KAN DET VERKLIGEN VARA FÖRBJUDET, OLAGLIGT ATT BEVILJA SKOLSKJUTS för en elev i förskola???

Jag kan förstå att det, under vissa omständigheter, är fel, "olagligt" att INTE bevilja skjuts. Men ett positivt... hm.....

Den s-märkte ordföranden i BUN i Piteå , Louise Mörk, menar att deras jurist upplyst henne om det olagliga i tidigare beslutet. Och skjutsen för eleven måste dras in, då den är otillåtet gynnande.

I det aktuella fallet , som relateras i PT, så gäller det en 4-årimg i förskolan som bor i en glesbygdsby (Långträsk) där förskolan drogs in och det är fem mil till närmsta förskola, inga andra barn i aktuell ålder har så långt till förskola, och vid indragningen (2011) utlovades att barn 3-5 år skulle få skolskjuts.

Ett beslut som s-ordföranden säger inte är protokollfört... Men är enligt (då) gällande förskolereglemente, vilket nu ses över...

Jag menar nog (mot bakgrund av tidigare erfarenheter och kunskaper inom området) att otillbörligt gynnande måste ses i sitt sammanhang. Är förutsättningarna så lika att de är jämförbara, att det inte finns särskilda skäl? (Särskilda skäl - t ex barnets ålder, vägens beskaffenhet, trafikintensitet - kan ta över sådant som strikta avståndsgränser. ) I fall som detta måste dessutom beaktas att det gäller barn som inte ens uppnått ålder för förskoleklass, och som bor i en by som berövats inte bara skola utan också förskola.     OCH hur blir det lättare att leva i småbyar på landsbygden om småbarn inte får skjuts till den avlägsna förskolan, och hur gör det lättare för föräldrar som vill, kan, måste förvärvsarbeta om de måste förena detta med tider för barnets förskola inkl att själva betala/ordna skolskjuts?

Jag konstaterar också att det som de styrande socialdemokraterna (i samverkan med V plus Mp) nu i praktiken vill ändra/försämra för förskolebarn och föräldrar står bjärt kontrast till de många fina ord som skrivs i det precis av (s) publicerade (i nät-PT) 74-punktsprogammet för hur de vill styra Piteå. Ett program där förskola och glesbygd verkar vara så viktigt... Pyttsan!

Det finns verkligen ingen anledning för de som bor och vill fortsätta bo på Piteås landsbygd att rösta på socialdemokraterna (eller deras stödpartier vänstern eller miljöpartiet)! PS. Otillåtet gynnande, det kan det vara att ge en elev som bara har säg 3 km till skolan skolskjuts (om det inte föreligger synnerliga särskilda skäl) , och samtidigt neka eleven med fem mil (50 km) skolskjuts. DS.

Gilla

Kommentera

Dela

Min mammas Boogie, Lill-Babs

 Letade i mina CD-skivor.
Råkade på Svensk Bboogie Woogie, på Scana. 
Blir något konfunderad betr spår 4, Lill-Babs med Simon Brehms orkester. Min mammas Boogie (Helander) Från 1954. 

Gissar att det ska vara  Olle Helander trumpet, ( ej Hellnader, korrekturfel) , som var radions jazzprogrammakare under många år. 
Bengt Hallberg, piano. (ej Hllberg, korr-fel) 
Lill-Babs sång, dvs Lill-Babs Barbro Svensson,  detta anges vara hennes skivdebut. Klart jazzig. Sedan blev det ju mest schlager, populärmusik. 
Men jazzen låg ändå nära till för Barbo Svensson hela livet och hon gjorde på senare år rena jazzgig också. 

Mars månad 2022 var inte en bra månad,

 Mars månad 2022 var inte en bra månad. 
I februari  startade Putin kriget mot Ukraina, vilket fortsatte i stor  stil också hela mars, och än längre ...
Den 19 mars avled min syster Lillian, mycket sorgligt En månad innan hon skulle ha fyllt  76.

Jag satt och försökte nå hennes barndomsvänner, och skriva minnesord.

Detta, plus övrigt elände gjorde att jag inte hade tid eller lust att skriva blogginlägg. 
Datorn var inte  vid god hälsa. 
            I april minnestund och resa till begravningen. Avesta, via Stockholm. 

Lillian Forsgren, som ung och ogift

Makt korrumperar, därför är byte av makthavare viktigt

 Jag vill påminna om det inledande citatet på min blogg: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”  Lord Acton. 
Det får närmast ses som en evig sanning.  
Se bara på dagens verklighet. Putin. 
Mäktiga män dessutom alltför sällan "stora" ens till en början.  Och sedan deformerar makten dem. 
 Snabbast går det i auktoritära och odemokratiska sammanhang. I diktaturstater. 
Se bara på Ryssland, och föregångaren Sovjetunionen. .
Demokrati är viktigt, i demokratin finns kraften att motverka korruption.  Och demokratier krigar inte, startar inte krig,  men försvarar sig,  kan till och med samverka, frivilligt, för frihetens och demokratins bevarande. 

Makthavare, inte ens demokratiskt tillsatta, ska sitta för länge. De ska bytas ut, under demokratiska former, för att förhindra maktmissbruk, förhindra korruption. Förhindra förtyck och krigsrisker. 

Hans Lindblad om kärnvapen, varför ingen info ?

 Här en text där Hans Lindblad frågar varför inte regeringen informerar om vad kärnvapen är. Detta med anledning av Rysslands invasion av och krig i Ukraina, samt Putins hot om att tillgripa kärnvapen, och diskussionen om alliansfrihet. 

"Regeringen missköter gång på gång krisledningen, värst var Stefan Löfvén som helt hoppade av det som är självklart i andra länder, att presidenten eller statsministern har det övergripande ansvaret i kris och krig. Magdalena Andersson ändrade detta redan första dagen som statsminister, men nu visar hon sig lika apatisk som Göran Persson eller Löfvén, denna gång rörande Putins  kärnvapenhot.

Putin hotar ofta med kärnvapen. Sverige ligger i den region där risken från Putin är som allra störst, långt mer än t ex Medelhavsområdet. Men regeringen vägrar att ge befolkningen råd om hur antalet döda och svårt skadade kan minska. Sådana råd gavs under 50-talet och borde vara lätt att återupprepa. 
Det råd som gavs då var enkelt. Ser man ett väldigt eldklot inser man att ett kärnvapen detonerat. Men ser jag skenet måste jag vara en bit från detonationen, för närmare är alla redan döda. Det enda den enskilde kan göra till eget skydd var att slänga sig framåt och söka skydda ansiktet. Det måste ske inom sekunder. Ljusskenet kommer först, sedan hetta, stötvåg och radioaktivitet. En stående person utsätts för mycket värre påfrestningar och slängs förmodligen iväg med stor kraft. Det var den information som gavs till alla. Många som inte dödats direkt i Hiroshima och Nagasaki var svårt brända eller strålskadade.

Jag kan inte bedöma sannolikheten för att Putin beordrar insats av kärnvapen, om den är större eller mindre än 50 procent. Vi kan inte se in i en sjuk hjärna. Det enda vi kan anta är att för varje nytt hot om kärnvapen ökar rimligen sannolikheten för att Putin ger order om insats. Man kan inte ropa på vargen varje stund utan att varningen urholkas. Putin kan välja att sätta in bara en laddning, t ex i Slite. Människor i hela världen skulle drabbas av panik. Putin kan då säga  att han sätter in fler laddningar om inte omvärlden inom fem dagar godtar att Krim är ryskt område. Det är obegripligt att statsministern inte sett till att ge svensk allmänhet råd när landet utsätts för kärnvapenhot.

Jag var försvarspolitiker i många år, och vi funderade mycket kring ämnet Sovjets kärnvapen. Men först  efter Sovjets fall kom sanningen fram och den var, långt bortom allt vi kunnat föreställa oss. Sovjets plan var att vid en konflikt utplåna hela Västeuropas  befolkning. Kärnvapeninsatsen skulle ske i två ”strategiska slag” (på ryska ”udar”) med två till tre timmars mellanrum. Standardtilldelningen till en sovjetisk armégrupp var 200-400 kärnvapen. Enbart för ”gruppen stridskrafter i Tyskland” fanns fram till Berlinmurens fall cirka 6 000 kärnvapen. Det var i denna miljö som Putin utbildades i KGB att ständigt ljuga.

Jag tror inte att Putin bestämt sig för att utplåna världen, åtminstone inte den närmaste tiden. Han inleder knappast med kärnvapen mot USA, med risk för eskalering till terrornivå. Förmodligen inte heller mot ett annat Natoland, för även om Nato inte har egna kärnvapen så har tre av medlemmarna det. Minst risk för att ryskt kärnvapen möts av andra kärnvapen är naturligtvis om han sätter in kärnvapen mot ett land som liknar Ukraina, alltså en demokrati, nära granne till Ryssland och utan löften om militärt stöd från något enda land. Det finns få sådana stater.
Sverige har därmed blivit ett av de troligaste kärnvapenmålen om Putin vill öka sitt krigande."

Författaren är f d riksdagsledamot (L) och försvarsutredare. Han är ledamot av Krigsvetenskapsakademien (KKrVA), och han har tillställt mig artikeln, som jag anser är viktig för alla  att ta del av.
Texten har publicerats på Krigsvetenskapsakademiens hemsida/blogg.

Åtala Ryssland inför Krigsförbrytardomstolen

 Krigsförbrytardomstolen ICC övervakar den ryska invasionen av Ukraina. ICC har inte mandat att utreda aggressionen i sig – men kan väcka åtal om krigsbrott och brott mot mänskligheten begås på ukrainsk mark, meddelar domstolen.

Utdrag ur Di 26 febr, mot bakgrund av hur få stopp på Rysslands, dvs Putins övergrepp, invaderande aggression mot Ukraina. 

Enligt åklagare Karim Khan kan ICC ”utreda varje fall av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott som begås på ukrainskt territorium”. Ukraina står visserligen utanför ICC men har erkänt domstolens jurisdiktion, förklarar han.

”Det är nödvändigt att alla parter i konflikten respekterar sina åtaganden under internationell humanitär lag”, säger Khan.

Själva det ryska angreppet mot Ukraina ligger däremot utanför domstolens jurisdiktion, eftersom inget av länderna ingår bland domstolens 123 parter. Enda sättet för ICC att utreda angreppet som väckt avsky över världen vore om FN:s säkerhetsråd begär det – vilket inte kommer att ske då Ryssland har veto i säkerhetsrådet.

Rysslands president Vladimir Putin har försökt rättfärdiga invasionen genom att hävda att människor i de områden i östra Ukraina som kontrolleras av ryskstödda separatister riskerar att utsättas för folkmord. En hopdiktad ursäkt, enligt experten på internationell lag, Brendan Plant på universitetet i brittiska Cambridge:

”Även om hans vridna motiv till rätten till självförsvar skulle godtas är det oerhört svårt att se hur en fullskalig invasion med angrepp på flera håll i landet ... skulle ses som nödvändigt och proportionellt”, säger han.

Människorättsorganisationen Amnesty International bedömer att Rysslands invasion präglas av ”urskillningslösa attacker mot civila områden och angrepp mot skyddade platser som sjukhus.”

---
Kan inte någon "ta bort" Putin, ser det alltmer på sociala medier. Och därvid menas ofta(st), skjut honom, få död på honom. Ibland genom något slags statskupp av militären, eller andra kring honom. Nå, det kan man önska, men är inte så enkelt... 
Men hur som helst så innebär det att han kommer för lindrigt undan.
Jag skulle helst se att Putin ställdes inför rätta, för krigsbrott. Och fick stå där med skammen. 
Alltså, den/de som vet hur göra, och möjlighet:  Avsätt honom, och ställ honom inför rätta !

Tre generationer omgivna av krig och maktgalna härskare, nu rysk invation av Ukraina

Torsdagen den 24 februari 2022. 

 Så här är det. Min pappa upplevde WW1, ja höll på att bli mycket konkret eftersom han emigrerade till Amerikat, och när USA gick in i WW1 så kallades han in för militärutbildning och var precis klar för överskeppning till Europa när det blev Vapenstillestånd, så det stoppades. Efter något år återvände han till Sverige. Och hamnade i diskussioner med både nazister och kommunister, de båda extrema och odemokratiska ytterligheterna. Farligt.

Jag föddes under WW2, men var för ung för att inkallas. Dock var det världspolitik som var mitt första politiska intresse. Indokinakriget, som ledde till att Frankrike tappade sitt inflytande där och som var en orsak till Vietnamkriget, som blev ett elände för USA. Stalin dog 1953. Men Sovjet överlevde. Ungernkrisen 1956 följde jag i radion, med Kurt Anderssons rapporter. Pragvåren 1968, då jag hade ett besök av en tjeckisk vän, följdes av att Sovjets tanks tog över i augusti, vilket jag följde i skolkontorets centralradio, vilket tysta och chockade lärare också gjorde.

Till slut revs Berlinmuren och Sovjetväldet föll.

Putin vill dock återupprätta Ryssland som en stormakt och i morse hann min unga son uppfatta att Putins startat kriget emot Ukraina, genom en omfattande invasion. Framkommen till skolan berättade han detta där, och följde nyhetsrapporteringen där (genom mobilens nyhetskanaler) så att både lärare och klasskompisar blev rejält informerade.

Ska krigen förfölja oss, generation för generation? min far (född på 1800-talet), jag född på 1900-talet och min unge son, född nu på 2000-talet. När Rysslands diktator hotar med kärnvapenkrig om någon "lägger sig i" när han vill ta över Ukraina och inkludera landet i sitt Storryska välde. Ett välde som blir allt mera reglerat, diktatoriskt styrt, där oliktänkande inte tolereras. Ryssarna måste skaka av sig Putin.

Sorgsna kommentarer av en gammal jazzordförande (SJR) (Om Leif W och Aneby Jazzklubb)

 Notering 18 febr 2022.

Så kom årets första nummer av JAZZ/OJ.

Det var inte roligt. Dels en stor artikel om att trumslagaren Leif Wennerström avlidit. Han var nog den trumslagare som jag hört oftast live, inte minst p g a att han var Bernt Rosengrens favorittrummis. Och han förekommer givetvis på en hel del skivor. Första gången var nog vid en spelning på "Gretas place" (dvs Club Artibus) i Gamla stan. Där spelades också in en del av SJR´s första skiva, "Improvisationer", som också blev Gyllene skivan. Med Bernt Rosengren och Leif Wennerström bl a. Under den aktuella tiden var jag SJR-ordförande. (SJR = Svenska Jazzriksförbundet, numera Svensk Jazz - Riksjazz). Medlem i SJR blev jag 1961, fick diverse kontakter och uppdrag (Jazz-Nytt- redaktör, informatör och sekreterare) som ledde till ordförandeskap ett par intensiva år, och sedan en avtrappning under några år.

(Under pandemitiden avled f ö Också Bosse Skoglund, en annan veteran inom trumslagarskrået. ) Något märkligt att läsa i JAZZ/OJ att Leif W avled redan den 28 april ifjol. Noterar även att förutom Leif W ägnas ytterligare fem nyligen avlidna jazzpersonligheter utförliga In Memoriam-texter i JAZZ. Därtill nämns att också ett tiotal internationella jazznamn avlidit, med bara namn och födelse- och dödsår angivna.

Sorgliga, trista nyheter.

Dels ännu en trist nyhet, som också den har en koppling till min aktiva tid i SJR. Det är att Aneby , jazzklubb tar paus under detta år, 2022. Klubben bildades 1961, och drevs av ett antal personer som var aktiva och pådrivande även i SJR och dess omvandling, och som nära samarbetande mig under 1960-talet. Aneby var dessutom "stationeringsort" för SJRs första (administrativa) kansli ett antal år, vid uppbyggnaden av SJR. En del Aneby-klubbister fortsatte dessutom även något eller några ytterligare decennier, - inte minst då vännen Göran Engström, mångårig förbundssekreterare i SJR, som också var den drivande intill slutet, i jazzklubben. Där de kvarvarande nu tar paus. Jag hoppas verkligen att nya, yngre krafter tar vid så att jazzen får liv i Aneby igen.

Pausen i år, och dess orsaker, känns sorglig för mig p g a av vad AJK betytt inte bara för Aneby, utan också för SJR och jazzen i Sverige.

Jag skulle kunna skriva mycket mera om detta, men intresserade kan finna mera både om Leif Wennerström och Aneby Jazzklubb i det precis nu utkomna numret av Jazz/OJ (som också har en lång historia - men fortfarande lever!) Gör det! Jag vill också nämna att Göran Engström inför SJRs 50års-jubileum 1998 skrev en väl genomarbetad historik, som både innefattar de första 20 åren och omvandlingen 1968 och utvecklingen till 1998 , där riktlinjer och ideér drogs upp till viss del redan före 1968 av bl a de som då tog över, och som lett till att Svensk Jazz är vad det är idag... (PS. "bl a" ska tydas som förutom styrelsen som tillträdde april 1968 så hade resonemang om SJR nya inriktning förts med t ex Anders Kling (som en kort tid var ordf), och Kurt Lindgren, basisten. DS.)

För sent, men nu för tidigt. Om Covid 19.

   Nån skrev på FB nyss (10/2 fm). Vad skönt, nu slipper vi tvätta händerna och nysa i armvecken. Menade att nu är covid-19 över. 
Så fel. Det är inte över än. 
På många håll i landet är det massor av nya insjuknanden. 

Jag har i stort sett tidigare tyckt att myndigheternas åtgärder verkat vara hyfsat  OK. MEN att de oftast kommit väl sent. T ex   provtagningarna, testerna kom igång alldeles för sent. Och betr restriktionerna har det hattats fram och tillbaka väl mycket.  Vaccineringar har erbjudits så fort det funnits vaccin. Men tyvärr är det  många (relativt sett) som varit slöa att komma till skott med vaccinet, och en del tjurar än och vill inte... skandal. 

Jag har tagit alla tre sprutorna. Tyvärr hade den första inte hunnit verka fullt ut innan jag ändå fick sjukdomen, covid-19. Och det var en rejäl smäll, akut in och operationer, ut från sjukhusen först efter dryga sex veckor. Men jag tror ändå att sprutan mildrade det, så att jag ändå överlevde. Puuuh. Men så tröttsamt, jag är så less på allt. Vill bli pigg, orka komma ut, "leva". 
Men...

Efter stark ökning av insjuknanden efter nyår så beslutar regering och myndigheter plötsligt att "släppa farten fri", så tolkar tydligen många det; att nu kan vi (de) leva som förr, eller ännu festligare. Och ställer sig i långa, trånga köer, hostar och har sig,  för att dansa, dricka sprit på krogen, gå på hockey, etc.  
Men de som intervjuats låter mera skeptiska, ta det lugnt. 
För så är det. covid-19 är INTE över. Hur gärna vi än vill  den vore.   Inte än.
Vi bör allt fortsätta att vara försiktiga, tvätta händerna, hosta i armvecken, hålla avstånd, inte umgås med sköra äldre, eller låta ovaccinerade barn smitta ner äldre...  och rent allmänt bära oss åt så inte sjukvården kollapsar - igen. 
Folk smittas, smittar ner, folk dör -  och nya mutationer är på gång. 
Så ta det lugnt och försiktigt. 
"Frisläppandet" kom för tidigt. 
Och kom ihåg: Pandemin är fortfarande klassad som samhällsfarlig!     I bästa fall kan den hävas, och bli lite mera "vardaglig" om sådär ett-par tre månader. 
Ta det lugnt! 

Liberaler, ideologin - socialliberalismen - är viktigare än att rädda det sjunkande L-partiet!

Ser, erfar att en och annan  företrädare för  L-partiet tror, vill, att L ska återvända till liberalismen, och att de , om än ibland med tvekan, tänker ställa upp på L-listor i valet. Detta trots den politiska inriktning som den nuvarande partiledaren Sabuni förefäktar, med förvirrad energi. De tror sig kunna få L tillbaka på rätt köl, trots Sabuni och den grupp hon omger sig med.

De har ju uppmanats att sluta leden... 
Trots allt vill de rädda L, det som tidigare var DET liberala, socialliberala partiet. Och som från 1934 och en bit in på 2000-talet hette folkpartiet. 

 Jag tror dock att det är fel strategi att fortsätt i eller för L-partiet, när det bär emot att lämna ... av olika skäl. 
Men det är inte partiet som är det viktiga, det är ideologin, socialliberalismen. Och den kan bara räddas, överleva i ett nytt parti (t ex folkliberalerna).
De som in i det sista hoppats på något slags tillnyktring från Sabunismen; snälla sluta, det kommer inte att ske! Ytterst osannolikt dessutom att L når 4% på rixplanet, vilken då blir Sabuni, och hennes trognaste ...  MEN varifrån skulle de erforderliga stödrösterna komma????  
Möjligen (?) att Sthlm får någon, en ledamot (Sabuni?)  om L  tar 12% just där.  Återigen, med hjälp av stödröster från vilket håll? 

Samt  kanske  några mandat i i Sthlmsregionen. Men det gör inte L till ett anständigt socialliberalt parti.

Och utan representation blir det inget partistöd heller (annat än litet, tidsbegränsat  avvecklingsbidrag).

Nej, satsa på ett nytt parti, i den mån krafter finns. Det kanske inte heller kommer in i riksdagen, men räddar ansiktet för vår socialliberala ideologi. Trots inget partistöd... Om "man" hinner organisera det, så kanske det ändå kan ta några mandat på region eller kommunalt. Med hjälp av frivilliga insatser, och frivilla bidrag från enskilda. 

Jag vädjar, ni som har svårt för att överge L, det sjunkande, ruttna skeppet/partiet. Gör det, rädda den ideologi som ni trott och tror på!
Ni som med klokhet suttit (eller t o m sitter) i riksdagen, eller som suttit i regioner eller kommunfullmäktige på liberala mandat. Rädda socialliberalismen genom att engagera er för ett nytt parti. L är inte ett liberalt parti längre.

Liberalismen, socialliberalismen behöver ert engagemang. I ett nytt parti.

Lars-Erick Forsgren, 
som under dryga 50 år var fp-medlem, långa perioder en mycket aktiv sådan
 - men som sedan fler år inte känt igen mitt parti, men hoppats det skulle återfinna
sin socialliberala själ och ideologi, men nu inser att L inte vill och inte kan det. Men 
att liberalismen måste finnas i Sverige. I ett nytt parti.

Tillägg, uppdatering. 
Sabunis märkliga synpunkter i SVT-intervjun härom dagen understryker vikten av att de som vill rädda socialliberalismen gör det genom att stödja och gå med i ett annat parti, som står för det som fp stod för (fram till början av 2000-talet). 
Som jag ser det är det alternativet Folkliberalerna.  Det är bråttom. 

Sverigeamerikanerna och religionen, inkl min fars emigration

Allt för Sverige i söndags (23 jan 2022) teve-programmet där ett antal ättlingar till svenskar som under 1800-talet och en bit in på 1900-talet utvandrat till USA (Nordamerika), uppehöll sig vid religionen och dess betydelse för utvandringen. Märkligt nog är det, vad jag minns, första gången som det behandlats mer än ytterst marginellt.  Detta som just religionen spelat och fortfarande spelar en stor roll i USA, i amerikanernas liv, söndagar som vardagar. 
Jag har sett att en del som kommenterat programmet var överdrivet, att  den viktigaste orsaken var fattigdom. 
Jag menar nog att deltagarnas reaktioner visar att religionen inte bara spelat en stor roll, utan fortfarande gör det - i USA.  (På gott och ont, kan sägas, men det får jag behandla en annan gång.)

   Så absolut, bristen på religionsfrihet var för väldigt många emigranter det största och tyngsta skälet för att lämna SVERIGE. Konventikelplakatet, som gjorde det olagligt att hålla gudstjänst annorstädes än i den statliga kyrkan!!! Visserligen avskaffades konventikelplakatet i ett par etapper 1858 och 1868, men de frikyrkliga rörelserna, läsarna, sågs ändå inte på med blida ögon av myndigheterna och statskyrkan under lång tid även därefter. 

Det var det tyngsta skälet också för min far, som ändå reste ut så sent som 1913. Sen var det även svårt att få jobb den tiden, trots hans långa, gedigna utbildning som målare. Och inte ville han göra värnplikt heller. Men i USA fick han göra militärtjänst -utbildning, och skulle precis skeppas över till Europa för att bli kanonmat i WW1, när det blev vapenstillestånd. 

Ett par år senare återvände han till Sverige, i samband med sin fars sjukdom/bortgång (min farfar, som var sågverksarbetare, flottningsförman OCH facklig förtroendeman OCH frisinnad(dvs socialliberal!), pappa fick sen sitta i burken 30 dgr som straff för att han värnpliktsvägrat, for till Amerika och  fick sedan göra värnplikt i Sverige också. Hans gick in i missionsförsamlingen i Robertsfors, flyttade efter ngt år till Boliden där guldgruvan öppnades o gruvsamhället byggdes upp.  Han målade Boliden och har berättat om hårda debatter på byggena med såväl kommunister som nazister.  Gick med i den nybildade missionsförsamlingen, blev en av de ledande i församlingen, byggde och ledde arbetet med Missionskyrkan där. Vid den tiden hade Konventikelplakatet sedan länge  avskaffats i Sverige. Men fullständig religionsfrihet blev det inte förrän under 1950-talet, om jag minns rätt.

Under lång tid så fick vi i Sverige, förutom i viss mån i "Sista brevet till Sverige" (jfr  V Mobergs sista del av hans Utvandrarserie), mest berättelser om framgångar för svenskamerikanerna i sitt nya hemland.  Men de som haft direktkontakt med sina anförvanter, eller haft återvändare i släkten har en bredare bild om hur det var. Och att det inte alltid gick så  bra, det kan man också läsa i Ola Larsmos roman "Swede Hollow", som kom härom året (2016).

PS. Min far grävde inte guld i USA (även om hans militärutbildning gjordes  i Californien, utanför San Fransisco),  se ovan om varför han återvände. Hans ankomst till Nord-Amerika började i Canada, där han arbetade på både farmer och rancher (han gillade hästar) och som målare innan han kom till British Columbia som skogsarbetare. Låg i "kojor" där björnar kunde ramla ner genom taket... Gick över gränsen (dvs tjuvåkte tåg) till USA. Och började att odla upp en bit jord, som skulle bli hans om han gjorde det under fem år , vilket gick i stöpet när han inkallades till militärutbildning, och därefter div vanliga tunga jobb, där han träffade både färgade och indianer. innan han fick brev från Sverige om hans fars sjukdom.  DS. 

Politiska karantänsbeslut

 Alla lär råka ut för Covid-19,  med få undantag. Även de som haft covid-19 och kanske även vaccinerat sig.  Dock, de som vaccinerat sig och/eller råkat ut för coronan verkar (enl dagens "spådomar") komma lindrigare undan. Icke-vaccinerade råkar värre ut.

Vi nås nu varje dag allt tätare av besked att kändisar av skilda slag, ja t o m kungahuset och nu även miljöpartiets språkrör. Och ser  att då passar en del på att ge miljöpartiet och dess språkrör en känga, och önskar dem en evig karantän. Jag måste reagera,  

Alltså, covid-19 är inget att skämta om. Ej heller att försöka dra politiska poänger av hur politiker drabbas.
Jag undgick själv med ett nödrop att fraktas till bårhuset. Och jag önskar inte mina värsta ovänner eller politiska fiender att drabbas hårt av covid-19, förr eller senare lär praktiskt taget alla ändå få en lindrigare släng av det.

Att i politiskt syfte vilja sätta Miljöpartiet, eller dess språkrör i karantän, smakar mycket beskt , anser jag.

OK, Mp har ju inte haft sina bästa dagar de senaste åren. Men vilket parti eller vilka partiledare har haft det?

Jag kan då inte ge ens ett blekt godkänt till någon. Inte någon eller något. Graderingen har snarare varit om de/det som varit  minst dåligt av ett antal dåliga och mycket dåliga partier/partiledare.

(Detta är mitt första blogg-inlägg under 2022.  )

Gott Nytt ÅR 2022, med vissa återblickar

 

Nä, 2021 var inget bra år. Det kan jag konstatera såhär i årets sista dag. Personligt var covid-19 det värsta, plus ytterligare krämpor som påbröd. Och att familjen också drabbades om än utan att de behövde läggas in, men oron för mig var ju oerhört jobbigt för dem förstår jag alltmer. Hur illa det var för mig, hur nära slutet, det blivit fullt klart för mig först efter en tid.

I Sverige knepiga regeringskriser och kaos på högsta nivå - samt politiskt sönderfall och ett fd socialliberalt parti L i snabbt förfall. Hoppingivande dock att krafter är på gång för ett socialliberalt parti, Folkliberalerna.

I världen alltmer aggressiva totalitära regimer och hot mot demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Nämner bara; Ryssland (hot mot Ukraina m fl), Kina (som bl a ockå hotar Taiwan), Ungern, Belarus, Polen, Afghanistan. Etc, etc.

Hot mot klimatet och miljön.

Positivt dock att jag överlevde corona, och att allt fler inser riskerna med att inte vaccinera sig, risker både för sig själv och för omgivningen.

Med stigande ålder så tänker man på vad man upplevt, gott som ont. Fick så sent som i dagarna kontakt med min uppväxttid, om ännu levande personer som ger mig bilder som karaktäriserar min uppväxts by Vallsta, och som jag mötte/hanterade i mitt första skoladministrativa arbete, gökottor, grannar, och sonen till överläraren i folkskolan. Och sedan länge bortgångna klasskamrater. Men också en fb-väns egna barndomsminnen som väcker mina, trots skillnader både i tid och avstånd. Minnen, både bilder/foton liksom berättelser som sätter igång tankarna. Bortgångna klasskamrater. Lite nostalgi, men än mer en vilja att på något sätt kunna/orka leva med i nuet för att förbättra världen. Det var inte bättre förr (än i vissa detaljer) , men idag är det så mycket som går fel. P g a girighet, själviskhet, krig, maktlystnad etc.

P g a för lite kärlek, omtanke och samarbete, för ett bättre samhälle för människor i frihet och gemenskap.

Må vi verka för ett Gott Nytt År GOTT NYTT ÅR 2022!

Läs inte "hårda tag" nedan

 Kombinatione FB och att klippa o klistra in texter..............  brrrr  det funkar inte, inte längre...    
Därfär, öppna inte föregående post, om Hårda tag.   
Inledningen gick, hyfsat bra, om än segt. 
Men sen värre o värre för varje redigering och nytt försök. 
Det var rätt tänkt, klippet, och min följande kommentar etv. Men nej,  FB och bloggprogrammet är emot mig. Vill inte att jag ska skriva, inte samarbeta. 
 Så glöm det inlägget. 
Sorry.

Hårda tag, den alltmer reaktionära framtiden är här - tyvärr

 Jag känner en förtvivlad förskräckelse över hur reaktionär vår samtid har blivit. Det är inte hur illa det kan bli i framtiden. Reaktionen är här - och det är inte av nostalgi jag önskar det inte vore så. 
Jag klistrar in en artikel  här nedan som beskriver en del av det som skrämmer mig. (Och efter det en replik jag fått. 
Artikeln är ur AB, av Karin Pettersson. Men låt inte det skrämma er, läs utan fördomar. 

Alla frågor har samma svar: hårdare tag

Vi klarade inte att vara humanister – då var det tydligen lika bra att bli reaktionära nationalister

Av: 

Karin Pettersson, opinionsskribent. 

Det kändes nästan olagligt. Får man beskriva verkligheten så komplext utan att bli mordhotad av Hanif Balis hatsvans på Twitter?

I den senaste partiledardebatten i SVT var Ebba Busch på vippen att börja teatergråta i en replikväxling med Annie Lööf. I handen höll hon en lång lista som hon ville att Lööf skulle köpa rakt av, undertexten var att Lööf annars i princip var för gängkriminalitet.

”De här förslagen kommer från polisen och är inte partipolitiska” sade Busch med darr på rösten. Listans innehåll skulle radikalt urholka rättssäkerheten: utökad rätt till avlyssning utan misstanke, visitationszoner och anonyma vittnen. Men eftersom förslagen kom från POLISEN behövdes tydligen ingen diskussion.

Med polisaspirant Lisa Nåbo vid rodret ska SSU nu i stället börja ”våga prata om tuffa straff”. Våga? Det finns väl inget mer opportunt i dag.

Jag tänkte på Skånepolisens romregister, på alla rapporter om övervåld i häkten och polisens oförmåga att utreda sig själva. På att polisen är utövaren av statens våldsmonopol och därmed måste omgärdas med både starka normer och regler för att rättsstaten ska garanteras. I potten ligger inte bara vår trygghet, utan också vår frihet. Men vågar man säga det? Att ifrågasätta polisen är det nya att inte hata invandrare. Det kostar på i Jimmie Åkessons Sverige.

Nästan alla har lagt sig platt inför den här utvecklingen: sverigedemokrater, socialdemokrater och moderater har drivit på. Till och med den nya ordföranden för SSU är numera polis. SSU har historiskt utmanat socialdemokratin från vänster: i rättvisefrågor, klimatpolitiken, internationell solidaritet. Med polisaspirant Lisa Nåbo vid rodret ska SSU nu i stället börja ”våga prata om tuffa straff”. Våga? Det finns väl inget mer opportunt i dag.

Nåbo poserar glatt i medierna med polisuniform och säger att det ska vara jobbigt att vara kriminell i Sverige. Några veckor senare kritiserar hon Greta Thunberg för att hon ägnat sig åt meningslös aktivism i stället för att rätta in sig i ledet och gå med i SSU. Kanske borde Greta sätta på sig en polisuniform och ta i med hårdhandskarna mot bångstyriga klimataktivister? Det skulle verkligen göra världen till en bättre, mer ordningsam plats. (Hm)

I Storbritannien har den konservativa regeringen nu lagt fram förslag som just ska göra det lättare för polisen att bryta upp demonstrationer och protestaktioner. Ett års fängelse föreslås för den som försvårar ett vägbygge eller vägrar bli visiterad. Det varnas mycket för Ungern och Polen, men de nya brittiska lagarna förbjuder den som tidigare begått ”protestrelaterade brott” att delta i demonstrationer och jag undrar hur länge det dröjer innan Jimmie/Ebba/Ulf plockar upp förslaget. Sa jag att vi lever i en reaktionär tid?

Den som ifrågasätter om mer repression är vägen framåt eller vägrar erkänna att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är den som ställs till svars.

Det har pratats mycket om Anna Hedenmos intervju med Magda Gad i SVT:s Min sanning de senaste dagarna, men det mest intressanta är inte om den var kränkande eller inte utan det som händer i slutet av programmet. Där visar Hedenmo upp en fråga till Gad från en läsare: ”Låter bra att talibanerna sätter stopp för flyktingströmmen. Vi har vårt eget krig på hemmaplan att tänka på.”

Magda Gad, som tillbringat en stor del av sitt vuxna liv i krigszoner och dessutom rapporterat från utsatta områden i Sverige går inte med på SD-retoriken utan svarar ironiskt. ”Har IS stormat Arlanda än?”. Det accepterar inte Hedenmo. Att inte se att Sverige är ”i krig” måste innebära att Gad ”tappat kontakten med Sverige”.

Det finns undantag, men i både politiken och journalistiken finns i dag ett mönster. Den som ifrågasätter om mer repression är vägen framåt eller vägrar erkänna att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är den som ställs till svars. Kostnaden för att inskränka friheter är däremot noll. Ofta blir frågan den motsatta – varför blir inte straffen hårdare? Varför sätter ni inte in militären?

Den politiska logiken är en sak. Men vad händer när journalistiken till största delen springer åt samma håll? Vi behöver fler stora granskningar också av rättsosäkerheten som följer av anonym avlyssning och polisens arbetsmetoder.

Det blev tilt i huvudet på många när asylrätten inte kunde upprätthållas och gränserna stängdes.

Är det verkligen bara en fråga om pengar att polisen är så dåliga på att klara upp allvarliga brott, eller kan det kanske, möjligen tänkas att de skulle kunna jobba på ett annat sätt? Och varför ställs så sällan någon till svars om varför resurserna till socialtjänst och ungdomspsykiatrin fortsätter urholkas, om allt mer ojämlika skolor och vad som bör göras åt trångboddhet och segregation?

Jag har ingen aning, för det är frågor som sällan ställs i alla dessa ansvarsutkrävande intervjuer.

Hur blev det så här? Det handlar om Sverigedemokraterna, så klart. Men därunder? En viktig vändpunkt är flyktingkrisen 2015. Det blev tilt i huvudet på många när asylrätten inte kunde upprätthållas och gränserna stängdes. Om vi inte klarade att vara humanister så var det tydligen lika bra att helhjärtat bli reaktionära nationalister. Eller i alla fall att checka ut, titta bort. Vi stängde våra hjärtan mot allt. Varenda afghansk tonåring skulle utvisas, kosta vad det kosta ville.

Problemet är förstås att både den segregerade skolan, kriminaliteten, utanförskapet och otryggheten är resultat av politiska misslyckanden

Förra veckan hade den amerikanska tidningen New Yorker ett långt reportage om de flyktingfängelser i Libyen som EU och Sverige indirekt finansierar för att hindra fattiga afrikaner att ta sig till Europa. Det är nattsvart läsning. Människor som inte begått några brott spärras in, torteras, våldtas och säljs som slavar. Behandlas som djur, värre än djur. I Grekland står nu en grupp människor som försökt rädda migranter från döden i Medelhavet åtalade och riskerar 25 års fängelse för människosmuggling. Det är groteskt. Repression är svaret på allt, till och med medmänsklighet.

För att återgå till Barbara Bergström så verkar vi vara på en politisk plats där allt reduceras till individuella val och överlevnad. Mitt barn ska klara sig, oavsett om det är på någon annans bekostnad. Några ungar är genetiskt felprogrammerade. Allt handlar om lydnad och kontroll och i en sådan värld är ömsesidig trygghet aldrig ett svar.

Problemet är förstås att både den segregerade skolan, kriminaliteten, utanförskapet och otryggheten är resultat av politiska misslyckanden och kräver andra svar än ensidig repression, eller att några låser in sig bakom egenfinansierade murar. Det vill säga om vi vill leva i ett samhälle. I ett sådant kan det onda inte skäras bort, eftersom det finns i oss alla.