Franska revolutionen, 14 juli. Den liberala revolutionen

Skriver detta den 14 juli. Den dag som är den franska nationaldagen, och den dag som ses som den Franska revolutionens startdag, 1989. En dag att minnas, inte bara för fransmän, utan också för att den ses som den liberala revolutionen.

En blodig revolution, javisst. Men annat var nog inte möjligt då och just där. Den var ett viktigt steg till demokrati, om än Napoleon så småningom avskaffade republiken och gjorde sig till enväldig kejsare. Efter en tid då revolutionen spridde kaos och oreda.
Men, trots allt, den liberala revolutionen var en naturlig följd av det godtyckliga envälde som kungar och adel förtryckt folket under.

Nog, sagt, det finns åtskilligt att läas om detta. Nu vill jag bara påminna om denna dags betydelse, för utvecklingen av liberalism och demokrati. Begrepp som ständigt måste försvaras, för människovärdets skull, för en rättvis värld.
Här den berömnda målningen, som symboliserar "Marianne" (Frankrikes "Moder Svea"), och den franska revolutionen, där också kvinnorna spelade en stor roll.

Ett lästips ändå: Herman Lindqvist: "REVOLUTION, om Frankrikes blodiga år."
Skildringen där ger oss också en hel del om de svenska kopplingar som finns till revolutionen.

Marianne leder revolutionen


Sedan kan man ju komma ihåg varför det är just den 14 juli som blev nationaldag. Det är till minne av Bastiljens stormning, när "folket" tog över och släppte ut de fångar som hölls fängslade där.

S-politiken i Piteå innebär diskriminering av landsbygdens folk

Jag stöder, som möjligen bekant, Skol och landsbygdspartiet i Piteå i höstens kommunalval.
Har just tillställd PT en insändare enligt nedan. (Med någon språklig justering, som jag inte sparat.)

" (S)-politiken för landsbygden innebär centralisering och orättvisa villkor

(Replik till s-insändaren om landsbygdspolitik, PT 7 juli)

Det var många vackra ord i Lundqvist-Pettersson-Edlunds s-insändare om ”Stad och land – hand i hand”. Hela kommunen ska utvecklas, långsiktighet, lika värde, möjlighet att påverka, ett Piteå där välfärd och trygghet står i centrum.

     Det som gör det så svårt att tro på s-löftena och orden, det är ju erfarenheterna av hur (s) styrt och verkat under decennier av egen maktfullkomlighet. Man frestas att tolka det som att (s) menar att välfärd och trygghet, det gäller just centrum, inte den landsbygd som omfattar 40-50% (beroende på hur man definierar landsbygd resp centrum) av kommunens invånare.      Betecknande är att s-insändaren inte med ett ord berör skolan, den som är så viktig för landsbygdens överlevnad. Inte så konstigt eftersom (s) där grundligt svikit sina löften och några byamöten, lagt ner flera byaskolor. Svek, och i strid med påståendet om en politik att utveckla hela kommunen.

     Fler exempel, som visar att landsbygden inte ska gå ”hand i hand” med staden, utan komma långt, långt efter med (s)-styre. Bostadsbyggandet, där säger (s)-styret att 10% ska byggas utanför centrum, annars får byggbolagen skämmas (!). Varför bara 10%? Landsbygden borde ju få 40-50% om det ska vara någon rättvisa i möjligheterna att bo. Kommunen får släppa till mark. Det finns ju människor som inte vill bo vid busstorget i stan...

     Allt mer av både samhällsservice och handel koncentreras till stan. Nära till för stadsborna, som dessutom åker buss gratis inom stan för att ha det enkelt och billigt att använda servicen. Men de som bor utanför stan har inte bara längre till servicen utan måste också åka bil eller ta en buss till stan, som kostar, om det ens finns turer. Självklart är det en rättvisefråga att även landsbygdens folk ska kunna ta sig till stans service, utan att det ska behöva kosta mera än för stadsborna!
     Dessutom vill (s)-styret slå ihop de olika småbidrag som byarna kan få söka (t ex till bygdegårdar) till ett. Jovisst, det blir ju enklare att centralstyra på det sättet, enligt känt sosse-vänstermaner.
     Av (s)-programmet verkar det, betr arbete, är det kommunala tjänster som gäller. Vi menar nog att det är minst lika viktigt att underlätta för företagande och att bo i byarna, är tillgång till skola och bostäder utanför centrum viktiga faktorer. Liksom vägfrågorna.

Lars-Erick Forsgren, Skol och landsbygdspartiet (SLP)
---- 
Det finns givetvis mycket mera att framhålla, både betr SLP:s politik och betr (s)-styrets (som inkluderar också vänsterpartiet och miljöpartiet i kommunen.  Men det får komma när det kommer, och är motiverat. 

--- Insändaren publicerad i PT den 13 juli. Dock utan bild på mig. I stället bild av den s-insändare jag bemöter, inklusive bild på ett sossekommunalråd....

En nazistisk terrorgrupp är inte en vanlig förening.

Det som beskrivs i denna artikel är tyvärr en fruktansvärd verklighet, hur nynazister (NMR) angriper det demokratiska samhället, genom att skrämma folk, genom att sprida sitt hat emot de som ser tolerans och medmänsklighet som viktiga värden i en demokratisk stat. Och hur polisen hanterade detta, om hur otillräckligt det var och är.  Jag var inte i Almedalen, men har tagit del av direktskildringar som bekräftar artikeln, tagen ur DN, nätupplagen, lördagen den 7 juli 2018. Jag menar att den är så viktig att alla bör ta del av den, inte bara de som har DN.

Citat:

"Fredagen den 6 juli vid 16.30-tiden hetsade nazistledaren Jimmy Thunlind mot judar på Hamnplan i Visby. Han stod på ett podium, omgiven av våldsdömda vänner. Hans ord om ”juden David Schwarz”, ”juden George Soros” och ”judiska bankirer” dånade ut i en högtalaranläggning inför hundratals människor. 

Jag hade tänkt vända mig till polisen och informera om detta, men kom på att det inte behövs. Ni var ju där. Jag såg massor av poliser på plats, uniformerade och civilklädda. 

Några av er agerade. Ni föste undan en kvinna som gick fram mot podiet och protesterade. ”Ni skämmer ut Sverige!” skrek kvinnan ursinnigt åt nazisterna. När ni förde bort kvinnan skanderade nazisterna glatt: ”Ut med packet! Ut med packet!”.  Sedan fortsatte de nazistiska talen dåna ut i högtalarna.

Ni poliser har haft en fruktansvärt svår uppgift i Almedalen. Ni har försökt punktmarkera en terrororganisation som är öppen med sitt hat mot minoriteter och att våld är en del i deras strävan att avskaffa demokratin. ”Kampen kräver mer än ord”, som det stod på tre knivar som polisen beslagtog i en bil som tillhörde 33-årige Emil Hagberg, en av flera ledargestalter i Nordiska motståndsrörelsen med våldsdomar i bagaget.

Denna Almedalsvecka har nazisterna stått för en rad våldsamma angrepp. I onsdags kväll attackerades tre kvinnor med en regnbågsflagga. 36-åriga Nenna Zithrine från Hässleholm, aktiv i Kristdemokraterna, var en av dem. Hon har nu armen i gips efter att hon blivit upptryckt mot en lyktstolpe av nazister och fått skador på flera fingrar. 

51-åriga Camilla Wagner från Stockholm misshandlades av en man från NMR-gänget som ”kom som en rugbyspelare”.

– Han tacklade mig bakifrån. Jag flyger i backen och slår i bakhuvudet i stenläggningen. Polisen griper honom direkt. Polisen var med oss hela tiden, fast vi förstod inte det.

”Polisen var med oss hela tiden”. Ja, ni har ju verkligen försökt vara det. Civilklädda och uniformerade har ni legat som frimärken intill de nazister som verkligen hatar er. På Hamnplan i fredags fick jag syn på en tatuering på en nazists ankel: ”ACAB”. En förkortning för ”All Cops Are Bastards”, ungefär ”Alla snutar är svin”. 

Läs mer: Polisen: ”Vi kan inte garantera någonting – men gör allt vi kan” 

De hatar er poliser för exakt det som vi andra uppskattar er för: Att ni är satta att skydda och upprätthålla demokratin. Ändå har ni misslyckats med just detta den här veckan. Det har blivit fel, massivt fel. För demokrati handlar inte bara om yttrandefrihet, att alla ska få säga sitt. En central del i en frisk demokrati är också skydd för minoriteter. 

Vem kan klandra RFSL Ungdom för att de ställde in sina evenemang och åkte hem? Varför skulle inte unga bögar och lesbiska vara rädda för en nazigrupp vars högste ledare dömts till fängelse för sin delaktighet i en hatattack mot en gayfest i RFSL:s lokal i Kristianstad? Under rop som ”jävla bögjävlar” och ”ni ska inte få leva” gick Simon Lindberg och hans knivbeväpnade nazistkompisar till attack mot schlagerlyssnande gäster.

Vem kan klandra Artur Ringart, vars farföräldrar mördades i Auschwitz, för att han känner sig utsatt när ett stort gäng nazister kliver in i tältet där han leder en debatt, börjar filma och dela ut Hitlerhyllande tidningar?

Vem kan klandra den femtonåriga tjej som började gråta när hon i fredags ansattes av nazister som kallade henne hora, fotade henne och hotade att lägga ut bilden i sociala medier?

Nyligen sade era poliskolleger från Säpo att NMR ”har förmåga att begå allvarliga brott som skulle kunna klassas som terrorattentat”. En organisation med ett sådant våldskapital kan man inte hantera som om den vore ett vanligt politiskt parti.

Ni poliser som föste undan kvinnan som ville protestera mot nazisterna – jag inser att ni inte gjorde det för att ni tyckte att hon gjorde fel, utan för att skydda henne. Ändå sändes en fruktansvärd signal just där. Att höra ett femtiotal segerrusiga nazister med svällande tuppkammar vråla ”Ut med packet!” åt den modiga kvinna som sa det vi alla tänkte – det var för mig Almedalens svartaste stund.

”Vi är politiskt färgblinda”, har poliser under det senaste året sagt när nazisterna sökt och fått demonstrationstillstånd. Men det går inte att vara färgblind inför en folkmordsideologi. 

Detta förstår ju egentligen ni poliser. Annars hade ni inte gripit fem nazister som gjorde Hitlerhälsning natten till i lördags. De sitter anhållna när jag skriver detta, misstänkta för hets mot folkgrupp. 

Men det är svårt att fatta hur det kan vara förbjudet att heila, men okej för en nazistledare att stå på ett podium inför hundratals människor och vräka ur sig hat mot judar. Jimmy Thunlind hetsade även mot homosexuella, som han kallade äckliga och onaturliga. Hans tal var en påminnelse om nazismens kärna. Behöver vi verkligen fler påminnelser?

Förra året slutade Almedalen på exakt detta sätt. Glada nazister, skrämda minoriteter. Jag stod i nazisternas tält vid ett bokbord där Förintelseförnekarlitteratur låg prydligt intill Hitlerhyllningar. Vilken är den populäraste boken? frågade jag. ”Det är nog den här”, sa den blondskäggige NMR-mannen och höll fram den fanatiske rumänske antisemiten Corneliu Codreanus ”Till mina legionärer”. Codreanus stödde Hitlers utrotningsidéer och agerade även på egen hand för att döda judar.

”Varför gillar du Codreanu?” frågade jag den blondskäggige. ”För att han bekämpar samma fiende som vi bekämpar i dag”, svarade nazisten. 

Det plingar till i mobilen, när jag skriver detta vid lunchtid på lördagen: Ännu en rapport om en misstänkt misshandel, där nazister ska ha slagit ner en ensam man. Mer jobb för er poliser. Jag vet att många av er är utarbetade, att ni fått försaka semestrar för att agera krockkudde mellan våldsamma nazister och upprörda motdemonstranter. 

Felet är inte ert, ni poliser som jobbar på fältet i Almedalen. Felet ligger i synen att en nazistisk terrorgrupp kan hanteras som om den vore vilken förening som helst.

Niklas Orrenius."
---- 
Just det, nazistiska terrrorister i grupp är ingen vanlig förening. De måste betraktas som terrorister, vare sig de uppträder i grupp eller som enskilda personer. Vare sig de har kostym och slips eller mera uniformliknade klädsel, med eller utan tryckta slagord eller symboler som visar förakt för människor som de inte gillar.
De får inte skrämma, förfölja, terrorisera folk, inte frånta folk sina mänskliga rättigheter, inte skrämma folk så att de inte vågar rösta, eller ens visa sig ute bland andra. Och polisen måste skydda oss från de som vill förstöra demokratin.  

Nynazzarna NMR vill krossa demokratin, jfr Almedalen

Årets Almedalsvecka sker på två plan. Politikenra håller sina tal och PR-utspel inför media. Men vid sidan av detta är de "vanliga" människor som faktiskt vill ta del av veckan, att informera sig eller själva sprida info eller diskutera med andra, "höga" som "låga".   Ibland möts ändå de två världarna, tydligen. I år verkar dessutom NMR, de svenska organiserade nynazzisterna;  de som inte ens försöker hålla en putsad fasad, de som inte ens försöker vinna någar val. De som bara vill störa och rasera demokratin. De som talar (nå, skriker då) om riggade val. Som vill knäcka bögar, som vill skicka ut (eller ännu värre) alla som inte tycker som nynazzarna själva tycker, dvs judar, muslimer, färgade, flyktingar, minoriteter. De är väldigt aktiva, på sitt provcerande sätt, i Almedalen. Och nu efter någon dag verkar de ha fått upp farten, inte minst p g a att polisen gett dem demonstrationstillstånd. Märkligt nog. NMR som förnekar förintelsen.
Inte nog med att de störde, så gott de kunde, Annie Lööfs tal igår. Men hon tog kampen emot dem, öga mot öga. De har fortsatt med att störa fol i Almedalen.
Det torde nu vara uppenbart att de utgör ett hot för alla som inte lever upp till deras mall. Jag har tagit del av flera skildringar av hur folk hotas, knuffas, trakasseras på alla de sätt. Folk som muntligt framför singa  åsikter om nazism, de misshandlas av nazisterna, det drabbar unga flickor, medelålders kvinnor och äldre damer, och män. Ibland hinner någon polis, ofta inte. Och poliserna tycks ibland tycka att de som inte gillar nazzarna inte ska säga något utan bara drypa iväg. Jag blir välidgt upprörd. 
Polisen skulle inte ha gett NMR tillstånd, för NMR är ute för att provocera och störa det demokratiska samtalet. Det verkar som om  bryter mot förbudet om att utsätta folkgrupper för hot och våld. Det borde polisen ha förutsett. 

Nu läser jag dessutom att en forskare befarar att NMR (uttytt nordiska motståndsrörelsen) planerar att störa valen också, genom att sända ut "valobservatörer" med uppgift att ställa till oreda vid vallokalerna.
Jag citerar lite ur artikeln i SvD.
"NMR har vuxit och rekryterat fler medlemmar och är den ledande högerextrema organisationen i Sverige. Säkerhetspolisen bedömer att gruppen blivit mer aktiva och att fler är benägna att begå brott.

– Det är inte en lätt uppgift för Säpo att ha koll på NMR, för NMR har inte ens koll på sig själva helt och fullt. Men just nu ligger det inte i deras intresse att på något sätt gå för långt över gränsen inför valet.

Christer Mattsson (forskaren, experten ) säger att i vissa kommuner och vallokaler så är risken stor att NMR dyker upp. De har själva sagt att de kommer agera "valobservatörer". I deras poddsändningar har de dessutom börjat tala om valfusk för att försöka undergräva förtroendet för valsystemet i förväg.

– Om man dyker upp i vallokalerna blir det lättare för NMR senare när de vill hamra in budskap om att valet inte gick rätt till eller att det var riggat, säger Mattsson.

NMR kan dyka upp med flaggor och filmutrustning, eller så är man inte öppen med sin agenda. Kungälv, Lundvika och Boden är tre av platserna som NMR pekat ut som viktiga under valrörelsen.
NMR har skrikit slagord som "krossa homolobbyn" och försökt att plocka ner prideflaggor och satt upp nazistpropaganda." 

NMR ska givetvis inte ha demonstrationstillstånd, men de kan ju ändå dyka upp där de vill och ställa till bråk. De vill ju ha uppmärksamhet, och sprida skräck och misstro till demokratin.
Frågan är hur det ska bemötas?  Undervisning? Att inte tro allt som skrivs på Facebook etc, inte tro på fejkade dumheter? Och... ? 

Jag har blitt Skolpartist.... men inte bytt ideologi

Jag har förstått att ett och annat ögonbryn har höjts när det blivit känt att jag kandiderar i höstens val (kommunalt) - och dessutom på Skol och landsbygdspartiets lista. Jag vill därför förklara bakgrunden och varför detta steg.

Rent allmänt bör detta vara av visst intresse för många av mina vänner som kollar min blogg, och/eller på Facebook. Men möjligen än mera för Pitebor, som känner till (eller inte känner till!) mina tidigare politiska aktiviteter i kommunen och annorstädes.

 Jag har inte bytt grundideologi. Jag har allt sedan jag blev politiskt medveten, och det blev jag mycket tidigt, varit socialliberal, vilket var detsamma som folkpartist. Var medlem och mer eller mindre aktiv i drygt femtio år. Då gick jag ur fp, men har behållit min grundideologi frisinne/socialliberalismen, dvs för frihet i gemenskap, en frihet som långt den inte skadar andra och med socialt ansvar. Frihet och rättvisa.  Fp´s tilltagande högerglidning i kombination med en mix av nykonservatism och udda populistiska inslag, den kunde jag inte i längden försvara och företräda. När Jan Björklund tog över ledarskapet för fp var det droppen.  Det har varit svårt att hitta ett (riksdags-)parti som passar min grundsyn. Namnbytet till Liberalerna (L) har ju inte gjort saken bättre, jag ser det som snudd på falsk marknadsföring, även om man ännu i högtidliga sammanhand talar väl om socialliberalismen, men numera kanske mest om liberalism utan prefixet social. Rent faktiskt skulle möjligen prefixet ny- framför liberal passa bättre. För det betyder ju egentligen nykonservativ... i vart fall i vissa avseenden.

Alltså, jag har, som jag antytt i tidigare bloggpost, beslutat mig för att stödja och till och med kandidera för det lokala Skol- och landsbygdspartiet i Piteå, SLP.  Ett parti som vid förra valet kom in under namnet Skolpartiet, som en direkt följd av de stora protesterna emot den regerande socialdemokratins planerade nedläggningar av flera landsbygdskolor.

Varför då nu SLP? Ja, det är ett lokalt parti, som i första hand hävdar skolans och landsbygdens intressen, och det på ett sätt som är förenligt med min grundideologi. Skola och utbildningsfrågor har följt mig i stort sett hela livet, som skoladministratör många år, som skolpolitiker, genom giftermål,  och som grunden för demokrati och utveckling. Jag har till och med sysslat lite med undervisning själv. Jag är dessutom uppväxt i mindre samhällen, delvis ren landsbygd och bor efter en del år i större eller mindre städer nu en mindre tätort på landsbygden, snudd på glesbygd. Därtill har jag alltid hävdat att en levande demokrati förutsätter en aktiv opposition, som håller ögonen på makten.

SLP grundades och leds av Anders Nordin, med bakgrund bl a i Miljöpartiet (som tidvis haft en del socialliberala tendenser - dock inte under de senaste åren), och med starkt engagemang i just skol-  och landsbygdsfrågor, och demokrati, hur den ska bedrivas och göras levande, så alla känner sig inkluderade. Så att makten granskas. Nu instämmer jag inte i alla detaljer i vad SLP i Piteå tyckt och föreslagit, men i huvudprinciperna - dessutom är taket högt i SLP.
Jag har också funnit att SLP nog är det parti som är mest aktivt i kommunen. Koalitionen under sossebefäl och stöd av vänstern och miljöpartiet, de administrerar och bestämmer. Men SLP är de som granskar och kommer med förslag på bätrre politik.

Några korta exempel på vad som är (eller bör vara) SLP-politik.
Bevara skolorna i byarna, underlätta för ett öppnande av de som lagts ner. Ge möjlighet för elever i trånga "tätortsskolor" att välja en glesbygdsskola där det finns utrymme, om de så vill - med skolskjuts. Försvåra inte för friskolor genom lägre skolpeng genom budgettrixande. Bevara även dansundervisningen i Piteå, det är en skam att den "förvisas" till Luleå.
Bevara samhällsservice i byarna i st f att lägga ner den. Samhällsservice (och skolor) gör det mera attraktivt att bosätta sig i byarna, för att arbeta där eller för att pendla till jobb.

Eftersom mycken samhällsservice t ex betr viss sjuk- och hälsovård mm, bara finns i Piteå C så bör parkering i stan, liksom ett bredare affärsutbud etc, vara helt avgiftsfri (och med minimal byråkrati), gärna utan tidsgräns (eller minst tre tim fritt) för alla som bor utanför centrum.
För att minska behovet av bilar, eller i vart fall begränsa användandet av de ändå nödvändiga bilarna, bör lokaltrafiken, vara fri/gratis för landsbygdens folk vid resor till stan. Dvs inte bara för stadsbornas centrumlinje.
En aktiv och granskande oppositionspolitik, som också bekämpar alla tendenser till nepotism och korrumption, jävsbrott etc som finns eller kan dyka upp (vilket tydligen många pitebor befarar finns).
Etc. SLP är det i särklass mest aktiva partiet i fullmäktige. En ordentlig och samlad redovining av SLPs initiativ i fullmäktige finns på SLPs hemsida på internet.

En lämplig huvudslogan för SLP kunde vara: "Rättvisa åt landsbygden!"

Piteå behöver ett aktivt parti som tar ställning för skola, landsbygd och levande demokrati.

PS. Skol- och landsbygdspartiet i Piteå har en FB-sida, där man kan följa partiets aktiviteter, åsikter och förslag. 

https://www.facebook.com/piteslp/

eller om du har FB öppet redan, sök direkt på: piteslp

Där finns både sådant som är av mera lokalt intresse och principiellt viktiga frågor av allmänt intresse oavsett var man bor.

SLP har även en egen hemsida  på internet.  https://www.slp.nu/ 

Hans Lindblads minnesord om nära vännen Per Ahlmark

Fick just från Hans Lindblad hans minnesord i GD idag om Per Ahlmark. Hans är en viktig vän och inspiratör för mig betr socialliberalismen, och Per A var, som framgår nedan, en när vän och ideologiskt närstående till Hans L, jämnåriga och aktiva samtidigt, bl a i fpu och i riksdagen.
Läs!

”Stod alltid upp för demokratin”

Hans Lindblad skriver om sin personliga relation till den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark, som nyligen avled.

I 60 år var jag nära vän till Per Ahlmark, personligt och ideologiskt. Svag hälsa gjorde det ansträngande för honom att skriva sin sista bok, memoarerna ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011). Bokens budskap är att i alla lägen stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. I dedikationen till mig tackade Per för ”åren av samverkan som lärt mig massor”. Men jag hade självklart lärt mer av honom.

Per Ahlmark 

Boken tar upp hur jag mirakulöst överlevde en bilolycka 1961, då min 19-åriga lillasyster Gudrun och vår ombudsman Jörgen Ydemark omkom. Per skrev: ”Det här blev också min tragedi, jag var FPU-ordförande då. Jag kände inte igen Hans på sjukhuset i Falun när jag besökte honom efter olyckan.”         Per talade på Gudruns jordfästning och kom att skriva mig ganska långa personliga brev.

I ett sådant två år senare tyckte han att jag i artiklar överlät för mycket åt läsarna att tänka ut. ”Är det inte bättre att tala om lite mer själv, bestämt säga ifrån att det här är åt helvete och att S. är en åsna.” Till del tog jag nog till mig rådet. Per stod för allvar och moral, men hans glada skratt fanns ändå nära.

   Jag har hört att Per var den som mest påverkade partivänner i Gävleborg att 1968 välja in mig i första kammaren, Jag agerade inte i egen sak, vet därför inte hur han egentligen bar sig åt. Per och jag var efter varandra kammarens yngste ledamot.

   Pers stora förebild var Herbert Tingsten, och han blev dennes lärjunge. Det började med att Per och en kamrat skrev till regeringen om att få slippa tvånget att delta i gymnasiets morgonböner. Regeringen sade nej, men Tingsten tog upp saken i Dagens Nyheter.

Kring 1960 blev ”unga liberaler” ett känt begrepp, med Per som sammanhållande namn. 15 år senare var han partiledare. En av efterkrigstidens främsta nordiska politiska retoriker, alltid noga förberedd. Många har vittnat om hur de blev liberaler på grund av Per. 
Den unge Bertil Ohlin och Bengt Westerberg har möjligen stått för något liknande.

Hans Lindblad 

   Per och jag var väl inlästa på hatet och lögnerna mot Karl Staaff under den långa striden kring demokratin. När den vulgäre och skrupelfrie Gösta Bohman började driva bluffen att det var högern som slagits för folkstyre reagerade vi starkt. Bohman och jag hade en ilsken muntlig debatt om detta här i Gävle, vilket Per uppskattade.

   Per Ahlmark blev partiordförande 1975 efter förlustvalet två år tidigare. Han drev en tydlig ideologisk valrörelse 1976. Folkpartiet ökade mest, vilket ledde till att Palmes socialdemokrater förlorade makten efter 44 år. Per blev vice statsminister. Han tyckte mycket om Thorbjörn Fälldin, hur olika de än var som personer.

Plötsligt lämnade han bara två år senare sina uppdrag. Han som varit så intensiv politiker. Utmattningsdepression men nog främst ett personligt val. Hans fästmö hade drabbats av cancer och tog sitt liv. Per var knäckt av att han låtit problem i regeringen ta också tid som han borde ha ägnat henne.

Han valde då att bli fri intellektuell, skriva, driva opinion och starta angelägna nätverk. Tre lyriksamlingar, en roman och översättning av den israeliske poeten Yehuda Amichai till svenska.

   Pers tre viktigaste böcker kom att gälla demokrati kontra diktatur. ”Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet” (1994), ”Det öppna såret: om massmord och medlöperi” (1997) och ”Det är demokratin, dumbom!” (2004). Han drog fram rader av kända gestalter som hyllat eller urskuldat diktaturer. Han redovisade forskning om regimer som mördat i störst skala.

Att Per stod upp mot alla slag av diktaturer fick många att avsky honom, andra att beundra honom. Nog vad han väntat, i linje med vad som mötte hans förebilder Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Den senare väckte irritation med sitt tal för demokratin, och mot Sovjet, inför Uppsalas studenter 1951.

Per ringde mig långa samtal. Han var skakad över att antisemitismen åter ökade, också i Sverige. När jag skrev biografin om Ohlins efterträdare Sven Wedén, en varm person med stor empati, tyckte Per att jag tog för lång tid på mig. Nog orolig för att boken skulle komma för sent för honom. När den kom ut 2013 var Per djupt rörd, inte minst av kärleksbrev jag fått låna av sonen från Svens långa och svåra år på sanatorium. Ganska snart upphörde sedan telefonsamtalen, när Pers minnesfunktion försämrades.

Högerextremism, nynazism och hatkampanjer växer som kusliga hot mot allt den liberala demokratin står för. Den välkända striden mellan konservatism och liberalism är tydligt tillbaka i både Europa och USA. Per Ahlmark hade verkligen behövts några år till.

Hans Lindblad"

(Inf i Gefle Dagblad 26 juni 2018) 

Det är viktigt att läsa - oavsett generation

Burning Daylight  och min far E.V (Walfred) Forsgren, 1917 

En gammal bok kom fram häromdagen.

     En bok som min far  köpte under sin tid i British Columbia, Canada, 1913 (!).   Min far var då 21 år, och hade arbetat sig igenom Canada från östkusten och genom vetestaterna (bl a på farmer och rancher) och arbetade i British Columbia som skogsarbetare. I skogskojorna som de sov i kunde ibland björnar ramla in genom taket, så sömnen blev det väl lite si och så med.
     Boken jag hittade är "Burning Daylight" utgiven 1910 (svensk översättning 1913 som "Kungen av Klondyke") och är skriven av Jack London. På omslaget ser man en varg och en man klädd i varm päls och varma handskar.           Det är en tjock äventyrsroman, på engelska, som min pappa pratade med mig om om då och då, många decennier senare. Pappa avled 1982. Han hade bara gått 6-årig folkskola, men var både intelligent och kunnig i det mesta. Han läste redan som ung under sina år i Canada och USA, och hade några böcker med sig hem, liksom efter återkomsten till Sverige, köpte t ex också Svensk Uppslagsbok i drygt trettio band, och en tjock världsatlas, vilket nog var rätt ovanligt för en enkel arbetare (målare). Han kunde prata med vem som helst, hög som låg, och jag minns hur han i 80-årsåldern kunde diskutera med ministrar, lugnt och insiktsfullt, när jag ibland drog med honom på politiska möten.

Min son Erik 2018

     Jag har fortsatt att läsa, och att också köpa olika uppslagsböcker, encyklopedier . Jag är född under 1900-talet, och har en son som är född 2005. Min far föddes således på 1800-talet och min far, jag och min son är alltså födda under tre olika decennier.  Jag försöker få min son att förstå, också han, hur viktigt det är att läsa - böcker. Trots internet.
Och att inse att för att förstå vår nutid bör man också känna till sin egen historia.

Bilderna visar omslaget till Burning Daylight, och min far i unga år (men något år äldre än när han köpte boken). Han var då under militärutbildning i USA, utanför San Fransisco, dit han tagit sig efter tiden i Canada.
Så en bild av min son, vid ett besök i år vid min farfars grav (dvs min sons farfars fars grav E A Forsgren) i Robertsfors.

Frälsis kan gospel

Var i Stockholm en sväng i förra veckan. Inkl ett par svängar till Avesta för att hälsa på och ta hand om sjuk syster.
Hamnade också ett par gånger i Kungsan (Kungsträdgården) i Stockholm. Utan att vara beredd på det så pågick där matfestivalen "Smaka på Stockholm".  Massor av folk och massor av mat i skilda former. Och varmt var det, mycket varmt.
Det som gjorde störst intryck var dock inte maten utan att direkt ramla in på en gospelkonsert, gratis, från scenen i Kungsan. Ett fartfyllt gäng, en stor kör kallad "Vasa gospel". Frälsningsarmén bildade kören 1994. Fart och fläkt och djupt engagemang, och jag gissar att de flesta i kören inte var födda 1994. Ungdomligt alltså. En gång i tiden hade ju Frälsis musikkårer lite överallt, med en massa blåsare. På senare år är det väl mest små grupper av äldre damer i Frälsningsarmén uniform, som spelat gitarr, som man stött på.
Vasa gospel hade enhetlig klädsel, i Frälsis färger, men inga uniformer, utan i stil med vad de stora nutida gospelkörerna "overthere" har. Plus givetvis fullt komp och några blåsare.  Och sången och inlevelsen, ja, den var så nära man kan komma det som gospelkörer i USA åstadkommer. Högsta klass alltså. Friskt och nutida, men med gospelns klassiska formspråk. Goda solister och en fantastisk kör.

Dagen efter framträdde ännu en kör, som presenterades som en av de största  soul och gospelgrupperna i Skandinavien, "One Voice". Nå, "Vasa Gospel" var klart större. Men visst, One Voice var också bra, men inte alls i klass med Vasa Gospel, trots att också den hade flera goda solister. Dessutom kändes One Voice mera utslätad, välsjungande men mera "europeisk" och skolad. Och ingen enhetlig klädsel.

One voice var bra, men Vasa gospel var fantastisk, och med mera gospelfeeling.

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 

Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.

1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.

Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.

Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.

Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.

Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".

OLLE WÄSTBERG 

Är det vettig och rättvis miljöpolitik att skatta bort flyget?

Nu plötsligt är det fullt med maskrosor på gräsmattorna. De är egentligen hyfsat vackra, men blir snabbt för många och vissnar, förökar sig igen och blir en ren miljöfara när de tar över annan växtlighet. 

Är det så PT:s nya ledarskribent, Kata Nilsson, också ser det när hon under rubriken Höjd flygskatt ett straff för att du inte bor i Stockholm ? (ledare i PT den 29 maj)
     Hon polemiserar där emot miljöpartiets vilja att höja flygskatten ytterligare. Men hon säger inget ont om den skatt som nyligen införts... Hon påpekar att i Sverige med så stora avstånd som vi har,  så behövs flyget. Och att alternativ inte finns, och därför ska man inte avveckla flyget.
     Men när hon skriver att flyget är en stor klimatbov, så är jag inte med. Det finns många andra större bovar. Jag ser ingen vits med att göra flyget dyrare genom en generell flygskatt.

En flygskatt minskar inte utsläppen, den gör inte flyget mindre miljöfarligt. Den gör det bara dyrare att resa, och ger lite mera skatteinkomster. Det vettiga vore, om man nu vill styra genom beskattning, att premiera flygbolag som har nya flygplan som är bränslesnåla, har mindre skadliga bränslen och som flyger så att bränsleåtgången blir mindre än idag. 

Men att beskatta de som inte är miljöanpassade betr flygplan, bränsle och flygteknik. 

      Flyg kommer alltid att behövas, för långa avstånd, för att möjliggöra utveckling och företagande inte bara i storstäderna. Och för att ta sig till länder och kontinenter som skiljer sig från oss genom oceaner. Att paddla kanot är liksom inget alternativ vare sig man ska korsa Atlanten eller Kinesiska sjön.
    I viss mån kan utbyggda järnvägar vara ett alternativ, men kanske mera för godstransporter än persontrafik när snabbhet krävs och ändå måste kombineras med buss eller bil. Och biltrafiken är mera miljökrävande, även med el-bilar vilka kräver våldsamt miljöförstörande batterier. Vi kan inte ha pendeltåg över hela vårt glest bebodda land. Dessutom är det inte alltid som kollektivtrafik är det naturliga ens för lite längre resor, i en tid när vi snart har förarlösa bilar. De alternativ som behövs är inte alltid så miljösmarta, de finns inte än, och de kan bli väldigt dyra (även miljömässigt).

   Så ta det lugnt med flygskatter, gör det inte omöjligt att flyga för de som faktiskt inte har alternativ, och där inte alternativ kan skapas till rimliga kostnader, fullt ut. Storstadsbor kan redan idag resa (korta sträckor) tämligen billigt och miljösmart. Rika människor, även de som inte bor i storstad, kan givetvis strunta i miljön, och betala både skatt och faktiskt miljöstörande färdsätt ändå. Vilket inte precis räddar miljön.
    Skatta inte bort det nödvändiga flyget. Stimulera miljösmartare flyg. Ta fram alternativ, där sådana kan vara ett alternativ, som inte skadar miljön och som inte blir för dyra vare sig för samhällsekonomin eller för oss som vill och måste flyga ibland. Även för oss som inte är rika eller bor i storstäder. För en rättvis miljöpolitik.

Ola Ullsten, den förste, och hittills ende liberale statsministern efter Felix Hamrin.

Ola Ullsten kom in i riksdagen 1965 för att bryta gubbväldet. En av de "halmhattar" som kom fram dessa år.
Nu har han, 86 år gammal, avlidit, en viktig socialliberal, väl värd att minnas.  Här några kommentarer och noteringar-

Ullsten är den som mest framgångsrikt bedrivit socialliberal politik i praktiken, som statsminister men även på andra poster. 
1976 bröts den långa raden av socialdemokratiska regeringar i och med att de icke-socialistiska partierna  (fp, c och m) vann majoritet.  Per Ahlmark var fp-ledare, och drev en linje som innebar att moderaternas inflytande i regeringen marginaliserades, med taktiken att om inte moderaterna/Bohman följde den socialliberala linje som fp (och c) höll, så skulle mittenpartierna, eller rättare sagt fp, kolla om  sossarna skulle stödja dem i st f moderaterna. 
Ullsten efterträdde Ahlmark och blev statsminister under 10 månder 1978-79, ledde en ren fp-regering med stor framgång, trots att den bara hade ca 11% av riksdagen bakom sig. Men han lyckades få igenom sin och fp´s (då) socialliberala politik genom skickligt förhandlande med olika partier ... ibland med några andra icke-socialistiska partier, ibland med socialdemokraterna. Ibland både-och. Det viktiga för honom och fp (då) var att få genomslag för socialliberal politik - inte vem samarbetspartnerna var! 

Ola Ullsten, socialliberal statsminister

Bara för några år sedan kom Ullstens memoarer "Så blev det" (Ekerlids förlag). En mycket läsvärd bok, som inte bara ger en insiderskildrig av de stora kriser som präglade de icke-socialistiska regeringarna från 1976 års segerval, sådant som Kärnkraftsfrågan/Fälldin och Skattefrågan där Bohman hoppade av, U 137-krisen etc, utan också hur vardagsarbetet formandes och utvecklades utifrån både ideologiska och praktiska hänsynstaganden.

Ola Ullsten, den förste och hittills ende liberale statministern efter Felix Hamrin.
(OBS. I DN och många andra media anges, med stöd av NE som källa, att Ullsten var den förste liberale statsministern efter C G Ekman. Det är dock fel! Efter Ekman kom Felix Hamrin. Sedan dröjde det 46 år innan Ullsten blev statsminister.) 
 Varken Bertil Ohlin eller Bengt Westerberg, andra framstående folkpartiledare och socialliberaler blev ju statsministrar.
Ullsten arbetade mycket med internationella frågor, började som biståndsminister och efter sin statministertid så blev han utrikesminister (och vice statsminsiter) när Torbjörn Fälldin tog över som statsminister efter valet 1979. Men valet 1982 blev en besvikelse.
Jag blev 1970 invald i kommunalpolitiken och inte minst 1976-1982 blev mycket aktiva år. Och jag hamnade 1977 i Botkyrka och trots att mitt uppdrag där var "lokalt" så befann jag mig ofta nära hetluften och hade kontakter med fp i riksdag och regering, t.o.m. Ahlmark, Ullsten, Friggebo och Mundebo m fl. Och än mer med de under dessa, som länge var de som formade fp´s sociallibera politik även efter 1982. 

Sen kan man ju också läsa volymen om Ola Ullsten i Bonniers statsministerserie (nr 18), skriven av Mats Bergstrand. Ullsten, bondpojken från Teg uppvuxen i det Västerbottniska frisinnet, sysslade mycket med t ex bostadspolitik, jämställdhet, sociala frågor och, som sagt,  bistånd. Och efter det att han slutat med partipoliltik, han avgick som partiledare 1983, så var han ambassadör i bl a Ottawa, Canada och Rom, Italien.

Ullsten var analyserande och eftertänksam. Inte precis någon skämtare, i vart fall inte i officiella sammanhang, även om han kunde ha en torr humor.
En klar icke-socialist, som dock gärna kunde arbeta över blockgränserna när så behövdes.  En politiker som såg ideologin som viktig, och kunde pragmatiskt arbeta för dess förverkligande. 

Tillägg;  med kommentarer från andra.  
"Ola Ullstens linje var mer till vänster i det politiska landskapet än dagens Liberalerna – och framgångsrik, säger Sören Holmberg, valforskare och professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. "Då var Folkpartiet mer av ett utpräglat borgerligt mittenparti med ett mer mänskligt ansikte som värnade om välfärden. I dag är det ett marknadsliberalt parti som förespråkar Nato och är än mer entusiastiskt till kärnkraften än man var då. På den tiden var man dessutom ett hyfsat framgångsrikt parti, medan man i dag är farligt nära att åka ur riksdagen", säger han till nyhetsbyrån.. 
Korrekt. Fp var ett socialliberalt parti, ett mittenparti, inte ett högerparti. 
Och Ulf Adelshon, fd m-ledare säger att Ullsten var vänsterfolkpartist, som nog hellre samarbetade med s än med m. Visst, vänsterfp-are var vad fp-arna var då. De var socialliberaler, men inte socialister. Och ville förverkliga socialliberal politik, då var det naturligt att samverka med andra i frågor där man kunde få samförstånd. Vilket innebar att m inte alltid fick eller inte ville vara med. 

Bengt Westerberg, Ullstens efterträdare och partiledare för Folkpartiet 1983-95 säger att Ola Ullsten hade humor och kunde koppla bort fördomar. " Han var sakinriktad, han kunde koppla bort egna fördomar och verkligen lyssna på sakargument. Det kanske inte är många som förknippar det med honom, men han hade en väldig humor. Han spred mycket glädje omkring sig och många skratt",  

Ja, utåt var sällan Ullsten humoristisk eller skojfrisk. Men många av de som hade mera att göra med honom, vittnar just om hans humor, den som inte syntes utåt. 

Om miljöförstöring, miljöfascism som kan avskaffa demokratin och The Handmaids Tale.

Richard Appelbom (VLT) har på Facebook länkat en ledare med rubriken " Farligt om överheten blir översittare" , skriven av honom, där han varnar för, utifrån protesterande sommarstugeägare och att staten har tvingat fram ett naturreservat varnas för att överheten kan bli översittare. och att "goda" GAL-människor kan tvinga på andra sin vilja. Vägen till helvetet är kantat av goda föresatser. 
    Det är ju riktigt.
Det gör samtidigt att jag osökt (?) kommer  att tänka på den ruggiga framtidsbild vi får i "The Handmaids Tale" i tv1, söndagkvällar. (I skrivande stund några avsnitt kvar av serien.)

Jag har inte stött på GAL-TAN-begreppet, som Richar Appelbom använder i sin ledare, eller rättare sagt inte orkat kolla vad det anses betyda.  Men ser att  GAL-TAN-skalan, sägs ersätta eller komplettera höger-vänsterskalan. Där GAL står för Grön-Alternativ-Libertariansk (frihetlig), i praktiken de "goda", och TAN för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk, i praktiken de "onda".  
Men, Handmaids Tale har fått mig att, allteftersom, fundra över vad som kan ses som miljöfascism. Hur den lätt (?) blir något som säger sig vilja rädda jorden/världen genom att diktatoriskt ålägga oss en livsstil OCH ett i högsta grad diktatorisk styrelseskick, som bara gynnar den klick som lyckats ta makten. 

Vi vill väl alla (?) ha ett gott samhälle, och att staten genom de vi väljer ska stå för ett gott samhälle. Ett samhälle där vi är fria medborgare, där vi tar hänsyn till varandra, lever i en socialt ansvarstagande gemenskap - och där vi - liksom samhällets organ - värnar en god miljö i samspel med naturen och där inte miljögifter och utsläpp tar död på oss. 
Men att detta goda inte lägger bördor på oss som vi inte orkar med, t ex p g a "miljöskatter" som knäcker de som har låga inkomster, men som de som har höga inkomster glatt kan betala - och strunta i att leva miljöriktigt, för de har råd... 

Vissa miljöfaror har vi lyckats minska, eller i vart fall minskat öka förstörelsen genom... Men väldiga insatser, som bekämpar miljöförstöringen i stället för att knäcka vanligt folks ekonomi och frihet och integritet, återstår. Jag avstår från att rada upp det jag anser är felaktiga beslut och förslag (här och nu) - konstaterar bara att vi lever farligt.  

Handmaids Tale visar hur det kan gå, i vissa avseenden, om man inte i tid lyckas stoppa miljöförstöringen och där religiösa fanatiker (eller rättare sagt något slags maktgalna extremister) använder långt gången miljöförstöring som en förevändning för ett maktövertagande med en märklig mix av tvångsåtgärder för att fortsätta producera barn i ett samhälle där de flesta kvinnor (och även många män) inte kan föda barn. 

Vi har ju sett hur Trump använder en mix av "högerkristna" inslag med en isolationistisk, nationalistisk politik som förnekar miljöfaror för att "rädda amerikanska jobb". The Handmaids Tale visar att utnyttjande av religiös extremism också kan mixas med miljöargument, till en mycet farlig brygd. 
Extremism är alltid farligt, men när flera sorters extremism mixas blir det än farligare - både för demokratins och människans överlevnad. 

Plus, så tänker jag förstås på Lord Actons insiktsfulla och varnande ord "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Om PT, åsikter och innehåll

Eftersom allt betr e-mail inte funkar just nu (pga att Bredbandsbolaget och Telenor slår ihop och det inte går att logga in på mitt mailkonto, och inte att skapa ett nytt konto för att komma in - ionte det heller ) så lägger jag ut detta mail i obearbetat skick på bloggen.  Ett mail med åsikter till redaktionen på PT, därför med en blandning av lokala och principiella frågor och åsikter. /LEF

Till redaktionen@pt.se

Åsikter om "åsikt" med mera. 

Jag bryr mig om PT. Den har ju varit av mycket skiftande i kvalitet genom de decennier jag kan överblicka, men om jag ser till senare år så har den varit en bra tidning, om än stundtals ojämn.
Nu är det inte PT´s utveckling de senaste fyra decennierna jag ska recensera eller tycka till om, utan dagens - och det ni kallar moderniseringar, som pågått en tid och enligt dagens Insikt ska fortsätta. Därför är detta inte en insändare, inte heller tänkt som en debattartikel, utan tänkt att hela redaktionen ska få ta del av, och möjligen grunna på. Tja, ordf-Marita kan väl också få läsa det.

Min åsikt och reaktion om detta är denna.
Att använda ordet modernisering är ett värdeladdat ord, som kan diskuteras. Det ni gör är ju att göra om placering av olika typer av texter, vilket också kan innebära en värdering, som i o f sig inte innebär modernisering.  Ni gör om i papperstidningen. Punkt.

Det ni idag flaggar extra för är att ni flyttar insändarna sådär 16 sidor bakåt. Att de plus debattsidorna kallas Åsikt. Det tycks innebära, förutom flyttningen, att utrymmet för dessa åsikter kraftig minskar, från ett helt uppslag varje dag till en sida per dag plus en sida en (eller två) gånger i veckan. Det innebär att något av det mest lästa i tidningen flyttas bakåt och får mindre utrymme. Dvs gör tidningen mindre läsvärd. 
Ingår detta i en planerad permanent minskning av sidantalet?  Dagens PT kändes tunnare än normalt...
Betr Åsikt så är det en term som används sedan länge i andra tidningar, ibland även benämnt Opinion och då inkluderat även ledarsidan. Det kan vara en logisk sortering, som dock inte med nödvändighet likställer ledare, insändare, debatt och krönikor/kolumner. Då skulle det ses som naturligt att lägga allt sådant material i en följd, i början av tidningen - eller i närheten av sporten...
OBS. Jag förespråkar inte att ledarna och politiska krönikor läggs mot slutet av tidningen (ej heller gillar jag att detta material ligger långt ner på er webbsida!)
Vill också påminna om att ledare står för den ledande artikeln,  där tidningens åsikt framfördes - av chefredaktören. Före nyhetsmaterialet. När insändare och debatt förekom så var det vanliga att det också lagts nära den ledande artikeln.
En nyfiken, och lätt orolig fråga, har PT några planer att flytta även ledarsidans åsiktsmaterial längre bak?

Att motor får mera utrymme har jag ingen åsikt om, om det inte tas från åsikt förstås.

Betr korsord/kryss så har jag en känsla av att de tar mera utrymme nu, vilket kan kännas som spaltfyllnad, men jag vet ju att det är populärt material för en stor (men minskande?) andel av (de äldre) läsarna. På gamla dar ha jag själv börjat att lösa korsord igen, vilket jag inte gjort sedan barnaåren. En åsikt där dock. Namnsdagskrysset är och har varit sådär lagom svårt/enkelt att snabbt ta itu med till frukostfikat. Och inte för omfattande. Detta att ni ger lösningen samma dag är dock irriterande, anser jag. Kör man fast på ett ord så är det så lätt att man fuskar i st f att anstränga sig. Och då blir inte så kul längre...

Jan Lundquists artiklar med grävande i gamla PT och andra källor, de är oftast mycket intressanta. Även för den som inte är barnafödd i Piteå, utan bara bott här i runt fyrtio år... Så de hoppas jag inte blir föremål för "modernisering".

Många börjar att läsa tidningen bakifrån - och kanske blir det än fler om ni lägger "åsikt" där. Därför, min åsikt är att serierna blivit sämre. Jag saknar väl i o f sig inte de borttagna så att jag gråter precis. Men de nya är ju erbarmligt dåliga,  ingen humor, om det någon ggn ska föreställa "samhälls-" eller "samtidskritik" så är det ytterst vagt och svårtytt...  bara trist. Dessutom, det verkar som de två kvarvarande, Hagbard och Hälge, börjat tappat stinget också.

Därmed har jag luftat mina åsiketer om åsikt och annat ni ändrat och ändrar i tidningen.

Det får räcka. (Även om jag har mycket annat att säga också.)

Med engagerade hälsningar,

Lars-Erick Forsgen

(Jag orkar inte korr-läsa, men hoppas det går att förstå ändå.)

Janne Carlsson i 5-stjärnig film på lördag-em

Jag visste ju att Janne Carlsson gjort "På palmblad och rosor", filmatiseringen av Slas roman. Och råkar se att den står på teveprogarmmet, lördag em, i ettan. (12 maj). Ja, det är verkligen en femstjärnig film. Tycker mig känna igen början, men sedan förstår jag att jag nog inte sett hela filmen tidigare - eller så läste jag boken en gång i tiden. "Yngve Frej" har jag däremot sett minst ett par gånger, i teve. Den är också oerhört bra.
Måste bara skriva detta, om ni inte sett filmen tidigare så hoppas jag att ni såg den idag. Eller försöker se den, den finns på SVTPlay till 11 juni. Svenskt drama kallas det. Ingen action, tack och lov, utan ett stillsamt och fascinerande drama. Om en man "Proppen" (Janne Carlsson) som ska leverera en tv-sladd till en lam  och stum gumma i ett litet hus i skogen. Det kanske inte låter så spännande, men det är ändå dramatik. Om ensamhet, om att bry sig, många tankar om livet. Fantastisk spelad av Janne Carlsson, som förutom att han var en bra trummis, och konstnär också var en begåvad skådespelare i seriösa roller. Inte bara en komiker i Göta Kanal-filmerna.

Femstjärnigt! Med plus. En tidsbild från 1970-talets allt glesare landsbygd, lite kontraster med den tidens stassbor, men framför allt ett äreminne över Janne Carlsson, och Slas och regissören Lars Forsberg. Och människors ensamhet - men också om att bry sig.
---
PS. Någon timme efter det jag skrev ovanstående så slog det mig att jag skulle kolla mina bokhyllor om jag inte hade den Slas-boken (eller ngn annan) där.  Jo men visst. Jag har ju boken, På palmblad ochy rosor. Med det omslag jag genast känner igen. Och jag har ju läste den. Den var/är bra. Men jag måste erkänna att filmatiseringen är ännu bättre än boken, troligen på grund av Janne Carlssons insats. Annars är det väl si och så med filmatiseringar av romaner, ibland är de bra, men ofta tycker jag nog att boken är bättre.
DS.

Sjukhuskrisen, räddas liv med centralisering?

Jag kan inte släppa tankarna på programmet i SVT, kanal ett igår: Dokument inifrån. Den stora sjukhusstriden. Del 2. 
Ett program som visade att den centralisering, som pågått rätt länge nu, av sjukhusvården - därtill i accelereande fart under seanre år, vilar på felaktiga och slarvigt analyserade fakta. Det är inte ca 500 patienter som dör årligen p g a att de opereras på små sjukhus med kirurger som inte är tillräckligt kvalificerade p g a för få operationer.

Programmet kan ses i SVTPlay till 5 nov 2018.

Politikerna vill att mer vård samlas på färre sjukhus. De lutar sig mot en statlig utredning som visar att 500 liv per år skulle kunna räddas. Men nu kunde Dokument inifrån avslöja flera allvarliga brister i utredningen.

Regeringen och en enig riksdag (häpp!)  har beslutat att vården ska centraliseras och Socialstyrelsen fick i uppdrag att snabba på koncentrationen av högspecialiserad vård. Landstingen visste att det här var på gång och har redan börjat centralisera delar av den högspecialiserade vården till färre sjukhus. Politikerna stödde sig på Måns Roséns statliga utredning. 

Enligt den statlige utredaren Rosén skulle 500 liv per år kunna räddas. Siffran 370 nämns också. – "Det vi gjorde beräkningar på var kirurgiska operationer, och det var 370. Sedan sa vi i avslutningsdiskussionen att vi tror ju inte att det bara är kirurgin som vinner på koncentration."
Det som är fullt klart är att Roséns utredning hade som en förutsättning att träning ger skicklighet. Och att direktivet därför var att hitta vägar att centralisera. 

MEN, Uppdrag granskning visar att det underlag som utredningen tagit fram har väldiga brister och inte visar det den sägs visa. De 500 som skulle kunna räddas med centralisering, var en gissad siffra lagt på underlag som, fastän mycket felbemängt, redan inkluderade andra grupper som Rosén trodde skulle må bra av centralisering/stordrift. Dvs fanns i siffran 370. Men i den siffran fanns: 

- Döda, som räknats flera gånger (man dör ju ändå bara en gång, även om man finns med i olika statikgrupper)

- Människor som inte ens var sjuka, utan skulle föda barn räknades med 

- Personer i livets slutskede räknades med, som avlidit, men inte p g a någon operation. 

Beräkningarna i utredningen ifrågasätts också av flera läkare. Så har t ex läkare vid mindre sjukhus kollat statistiken för sitt sjukhus, där de genomfört (så länge de fått) kvalificerade canceroperationer, men funnit att där inga dött under kollade perioder, trots att det borde ha varit flera om utredningen visat rätt...
Däremot har centraliseringen medfört längre väntetider på centraliserade operationer, än när de utförts (med gott resultat) vid mindre sjukhus. Och fler långa transporter med ambulansflyg. Att vänta med en canceroperation ökar riskerna. 

Den ansvarige ministern, socialminister Annika Strandhäll (S) reagerade starkt på uppgifterna som kom fram i Dokument inifrån och som visar att politiska beslut har fattats efter felaktiga beslutsunderlag. – "Jag blir väldigt upprörd. Det finns olika kontrollorgan längs vägen som ska se till att sådant här inte ska ramla igenom."  Hon försökte hålla masken, men hon nästan skakade och jag tyckte mig se att tårar av ilska inte var långt borta.   

Jag förstår henne. Samtidigt så är det direktivet som styrt utredaren som gjort att han tyckt att den statistik (där äpplen blandades med päron) han fått fram, gav belägg för att kräva stoppade operationer (och en del annat) vid mindre sjukhus, till förmån för centralisering.

Hur ska man (vem?) nu kunna stoppa detta? Sluta att dränera mindre sjukhus, som är närmare patienterna, på kvalificerade kirurger och andra läkare, som trots något färre operatoner ändå klarar dem bra, snabbare och görs närmare patienterna.
Den statlige utredningen har sådana brister att man kan fråga sig om det ö h t går att rädda patienter med centralisering? I vart fall inte 500, inte 370. Kanske inte ens 100 - eller ingen alls? 
Kanske är det så att centralisering faktiskt ökar dödligheten i vissa fall, p g a längre väntetider etc. Och genom att kvalificerade läkare flyr de mindre sjukhusen (då de inte får operera det de kan), och kvar blir färre läkare som inte får den träning som de behöver för att bli kvalificerade. Och som blir så få att de inte ens hinner med enklare operationer eller behandlingar. 

Eric Forsgren öppnade Norrland för sydsvenskarna genom teve

Såg ni den fina dokumentären i TV2 torsdag kväll 26 april 2018?  Om teve-pionjären Eric Forsgren. Mannen som satte Norrland på kartan. Genom intervjuer och reportage och dokumentärfilmer om vardagen i norr.
Om en värld som var helt okänd för de flesta svenskar söder om Dalälven.

Om inte, kolla programmet på SVTPlay innan det försvinner. Det ger främst glimtar från hans journalistiska liv, men också om honom själv, lite om hans fattiga uppväxt, att han gillade och spelade dragspel, och gripande om hans reatktion när hans hustru avled efter 62 års äktenskap. 

Och ja, han är en äldre släkting till mig, uppvuxen i Robertsfors, som min far.
Eric föddes 1928 och gav för två år sedan ut sina memoarer.

Mera om Eric Forsgren hittar man på Wikipedia, länk  

https://sv.wikipedia.org/wiki/Eric_Forsgren

Letar man på SVTPlay så hittar man f. n. totalt tio olika program om eller av Eric Forsgren

Varför försvåra för friskolorna – och byarna? PITEÅ

Läser i lokaltidningen PT om hur den s-styrda kommunen än en gång försvårar för friskolorna, de som trots allt finns, genom att trixa med den interna bokföringen (för lokalkostnaderna) så att skolpengen och därmed friskolorna ska få sänkta bidrag.

     Sossarna gör allt för att stoppa och försämra för friskolor som ju tvingats fram genom s-styrets negativa skol- och glesbygdspolitik. För de idella friskolorna innebär det stora sänkningar, som de dessutom fått besked om först en bra bit in på budgetåret.

     Men, de ”besparingar” som kommunen gör för skolans del är en intern bokföringshistoria. Den gör inte någon märkbar reell effekt för BUN och de kommunala skolkostnaderna – däremot gör det det än svårare för friskolornas drift och underhåll.

     S-styret lägger gärna ner kommunala skolor på landsbygden, men andra skolor ska inte heller få finnas där.

För barnens skull – och för glesbygdens skull – måste det finnas skolor där!
Försvåra inte för friskolorna!
Och varför inte rädda glesbygdsskolor (med befarat vikande elevtal) genom att låta barn i centralorten (eller andra större tätorter där det är trångt) få välja att gå i en glesbygdsskola – med skolskjuts!!! I stället för att skjutsa barn från byarna till överfulla skolor i stan! 

(Manus, som i ngt bearbetadform tillställts PT som insändare.) 

Makten (s) gnäller över gnällig opposition...

Piteås kommunalråd nr ett Helena Stenberg (s), gnäller över att den lokala alliansen är gnällig. (PT-debatt 11 april 2018)
Jag ska verkligen inte försvara alliansen, men är det rätt av Helena att bemöta deras kritik och alternativ som gnäll? Det är inte oppositionens uppgift att jamsa med makten, oppositionen ska granska de som styr.

För som Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) sa: "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."
En sanning som står sig.

Jag tycker att fru Stenberg ska ta på frågan på större allvar, och fråga sig varför det finns kritik, om det nu finns kritik, och om det i så fall är vi vanliga medborgare som ska efterlysa mer eller annan kritik av hur makten utövas - eller inte utövas - i kommunen.
Om det finns en aktiv opposition. En granskande opposition är viktig för en fungerande demokrati. Och hur ska vi medborgare kunna veta vad som händer i maktens korridorer, dvs vilka frågor som tas upp och de behandlas och hur argumenten är? Dvs att inte media (dvs främst PT) bara refererar beslut (maktens beslut) och sådant som PT ser som publicistikt intressant.

Om det inte finns kritik av makten så är det något fel på demokratin. Då är makten för mäktig, dvs maktkorrumperad. Mitt intryck är att det är för lite kritik och granskning av den styrande s-ledda koalitionen i Piteå. Är inte t ex "Alliansen" lite för snäll? OK, ibland glimter det till i media (PT) om något som förevarit i fullmäktige, men inte är det så imponerande. Eller är det bara så att vi inte får information om att det finns en massa motioner och andra förslag, får möjligen kort veta om att en del avslagits, men sällan varför de lagts före eller motivet för avslaget.

Dessutom bör givetvis kommunförvaltningen göra det lättare för både PT och vanliga kommunmedborgare att ta reda på vad som händer, eller inte händer, i maktens korridorer.

Jag känner att de som granskar makten i kommunen behöver allt stöd de kan få. För demokratins skull. För rättvisans och mångfaldens skull.

(Vilket innebär att jag i höstens val till fullmäktige stöder SLP,  Skol- och landsbygdspartiet, vilket varit det mest aktiva i oppositionen i Piteå.  Och med mestadels vettiga förslag och synpunkter på både skolpolitiken här och betr landsbygspolitiken. )

Staffan Öbergs Nonet, veteraner spelar 60-talsjazz

Borde jag skriva något om söndagens jazzkonsert i Piteå?
OK då, några rader. Det var Staffan Öbergs Nonet, från Umeå som gästade Piteå, och där nonet berättar att det var nio musiker på scenen i "2kök"  i Acusticum.  Bra musik, bra framförd. Stilen var det som länge kallats modern jazz, så länge att det är nästan meningslöst att inte precisera det mera.
     Alltså, under begreppet modern jazz sorterar alla stilar som växt fram i jazzen efter swingen. Först kallades det ofta bebop, men senare också hardbop, cool jazz, västkustjazz, budskapsjazz-messengerjazz. Och den fria jazzen, Free jazz får också anses som modern, men med en extra vässning av det "moderna". Sen kom också andra influenser in  i den "moderna" jazzen, men de kan vi förbigå i detta sammanhang.
   Parallellt med den "moderna jazzen" har givetvis också spelats swing, i lätt modifierad, moderniserad form kallad mainstream, men också traditionell jazz som en samlande beteckning för den jazz som har sitt ursprung i New Orleans och när den utvidgade sitt geografiska område och togs upp ävan av vita musiker kallats dixieland.  Dess första utövare är nu alla avlidna, eller så ålderstigna att de inte orkar vara aktiva. En och annan dixiemusiker finns förstås kvar, men annars är de veteraner som spelar idag mest vita trad-musier som kommit fram i revivelmusiken (New Orleansmusikens återuppståndelse).

Nu har det gått så lång tid sedan också den moderna jazzens utövare, och efterföljare så också de kan kallas veteraner, som spelar sin tids musik, som var modern för åtskilliga decennier sedan.... Och deras repertoar är sådär runt 50-60 år gammal, eller äldre.  Och inget fel i det, liksom det inte är något fel i att "tradjazzens" nutida utövare/veteraner  spelar den repertoar som ligger inom den ramen.

Nåväl, detta sagt så förstås att Staffan Öbergs Nonet i huvudsak spelar låtar av John Coltrane, Miles Davis, Charles Mingus, Wayne Shorter, Thelonius Monk  etc, plus någon standardlåt och egen komposition i "60-talsstil".  Det gör de bra, och i arrangemang som ger lite touch till en egen tolkning, ibland kanske motiverad av att nio musiker är en aningen större sättning än den vanligaste under 50- och 60-talen. Ja, så spelade de också en Ellingtonlåt, "The Mooche", något omfriserad. Lars Gullins "Happy Again" passade också in bra. Men ärligt talat så gillade jag mest  deras version av Charles Mingus "Fables of Faubus", med ursprung ur kampen emot 60-talets rasism i USA. Monklåten kändes också mycket bra.

Alla musiker, både de verkliga veteranerna, sådana som Staffan Öberg, bar-sax, Sten Öberg, trummor, Lars-Göran Uhlander altsax, och de aningen yngre spelade fint och med känsla och var uppenbart inspirerade, trots den rätt glesa lyssnarskaran.
En mysig eftermiddag, med strålande sol som sken in genom de stora fönstren, och med en modern jazz som väl får kallas som mainstream i den genren.