Soft, prydligt, snällt. Ung tolkning av Jay & Kai

Eftermiddagsjazz på Kaleido, Piteå. En ungdomlig orkester spelade sin uppfattning av hur den på 50-60-talen berömda och populära "Jay & Kai"-gruppen spelade.  Dvs decennier innan dessa unga musiker var födda. En tribut, en hyllning till trombonisterna J J Johnson och Kai Winding. Det konceptet nära nog fyllde Kaleido, med en publik som till övervägande del nog har hört Jay & Kai, om inte in person, så i vart fall på skiva (dvs vinyl-LP).

Hur var det då? Redan första tonen gjorde att "man" kände igen musiken. Det var stiltroget både till den aktuella tidsepoken och till den speciella gruppen. Igenkänning, soft, mjukt och mycket prydligt. Men efter några nummer kände det, i vart fall för mig, alltför prydligt, jämntjockt snällt, oftast i långsamt tempo eller i medium.
Jag noterade dock friska solon och insatser av pianister Britta Virves och ett skojigt trumsola av Magnus Jonasson. Först i sista numret före paus visade gruppen som helhet lite mear liv.
Efter paus var det åter en myckehet mjuk,  melodisk och ofarlig musik, till en början. Skickliga instrumentalister, visst.
Kompet hade ett trionummer och temperaturen steg en aning. Sedan med "It´s All-right With You" var man uppe i varv lite mera, någon låt lite snabbare, Mot slutet till och med lite muskler.

Lars Ullberg och Hannes Falk Justav var tromonisterna, välspelande. Basisten Johan Tengholm var inte alls oäven i sin roll. Men de som visade mera av fantasi och kreativitet var faktiskt piansten Britta Virves och trummisen Magnus Jonasson. Magnus spelade trummor, inte bara slog på dem.

Jag kanske låter lite sval i min kommentar. Tycker det var väl snällt och prydligt. Anledning? Ja, jag minns fortfarande mycket väl den enda gång jag hörde J J Johnson live. Det var i Molde, Norge,  för sådär femtio år sedan. Ett jam i festivalhotellets källare. Där spelade JJ, friskt, kraftfullt och med en gnista som var helt enorm. Ett jam där mest Kenny Drews trio (med NH Örsted-Pedersen och Alex Riel) kompade, och andra deltagare var t ex Roland Kirk. Och en massa andra höjdare  i publiken.
Så jag vet ju att J J Johnson kunde spela med märg och kraft. Inte bara soft.

Valnämnderna, deras roll, 2018 år val

Valnämnden sysslar inte med politik, utan med administrerande av val och valresultat. Formalia för att val och röster ska behandlas korrekt och rättvist. Valnämnderna utses av kommunerna, fullmäktige, är alltså politiskt valda, men ska agera opolitiskt, neutralt, som det ska vara i demokratiska val.

Valnämnden är en av de tre nämnder som är obligatoriska i en kommun, de övriga är Kommunstyrelsen och Överförmyndarnämnden. En av mina uppgifter detta val, var som ledamot av Valnämnden. Här också en bild från det stora sista (förhoppningsvis) sammanträdet 2018, där nämnden också fungerar som ett slags valförrättare och tillika granskare av felanmälda röster från distrikten, liksom av den sista "skvätten" av förtidsröster, som inte hunnit in till distrikten i tid under valdagen. Denna sista skvätt var, enl uppgift, i år tio gånger så stor som normalt. Just förtidsrösterna är den stora felkällan vid valen numera, bl a p g a den stora omfattningen och att de leverers fel eller sent. Det betyder att det är mycket att granska. Det mesta av vad som blivit fel ute i distrikten går till Valnämnden. Det innebär kontroll av samtlig röstlängder, att antalet röster och avprickade röstande stämmer. En del, som koll av valdistriktens rapporter och räknande går, liksom det Valnämnden kollat och räknat, sedan till resp Länsstyrelse, som också räknar personkryssen för personvalet.

Valnämnden beslutar också om att utse valförrättare, att ordna lämpliga lokaler och utrustning och att inlämnade valsedlar skall finnas på alla vallokaler, såväl sådana med bara partinamn som de med kandidaternas namn. Likaså att det finns helt blanka valsedlar. 

Jag i aktion i Valnämnden

Ett konstaterande detta val är att det på sina håll nog behöver organiseras så att valhemligheten stärks, dvs så att ingen ska kunna se vilka valsedlar som den röstande tar. OBS, det gäller även för den numera omfattande förtidsröstningen.
Eftersom  förtidsröstandet innebär så många felkällor, möjliga fel, så bör man nog också överväga om fördelarna med förtidsröstning överväger alla risker för fel, som i o f sig nog rättas, men som innebär en mängd arbete och förseningar av slutresultatet. 

Demokrati - för åskådare och beställare, eller för deltagande och inflytande?

Så är då valdagen passerad. Val till både riksdag, region/landstingsnivå och till kommunfullmäktige.
En sak är tydlig, medborgarna, väljarna är inte nöjda. De/vi är missnöjda på olika sätt, och en sak verkar dock rätt allmän - man är missnöjda med dagens  ordning, med partierna hur de agerar, missnöjda med politiken, med inflytandet, med "leveransen", en misstro att politikerna håller vad de lovar, att de inte samarbetar, att de samarbetar, att det inte är klara besked i sakfrågor, att det är svårt att den eventuella ideologin hos partierna och deras företrädare.
Allt fler är politiskt engagerade -  men allt färre engagerar sig i partierna, speciellt inte i de etablerade. Det är svårt att hitta folk som kan eller vill offra tid på att ta politiska förtroendeuppdrag, att sätta sig in i sammanträdeshandlingar och ta ställning.  Däremot kan man tycka till om både det ena eller andra, utan fakta- eller bakgrundskoll. Det är lätt att klicka på gilla eller ogilla på Facebook.

På något sätt tror jag att de flesta vill ha demokrati. Däremot så verkar det finnas många olika meningar om vad demokrati är. Och så finns det, allt fler verkar det, som inte alls gillar demokrati,
möjligen till namnet, utan vill se starka ledare och att "demokratin" ska begränsas till vissa grupper.

Det talas allt oftare i termer som att "politiker" (opreciserat vilka), deras löften kan man inte lita på, de vill bara ha makt. Självklart vill en politiker, en förtroendvald ha makt, men det vi försöka ta reda på är varför, till vad? Är det för att klättra i en politisk karriär, för att få fina, pengainbringande uppdrag - eller kan det beror  på att man vill uträtta något? Och - i så fall - vad då? Låta bygga fina monument, för att höja skatterna eller sänka dem? Förbättra välfärden i någon mening, i spå fall hur och för vem, och vem ska betala, Du eller någon annan? För att förbättra undervisningen - för vem, var? För de i tätorterna - eller för alla barn i kommunen? Etc
Oftast finns det ju ett "eller",  ett eller flera tänkbara alternativ även om det är vanligt att bara få ett alternativ presenterat.

Ska vi, vill vi, se demokrati så som att "politikerna" (dom) ska leverera något som vi beställer genom att ge dem en röst. Och blir arga när det inte blir som den politiker, det parti vi röstat på, sagt. Och vi tänker inte på att partiet inte har majoritet, eller ens ingår i en majoritetsgrupp. Majoriteten kan ju ha en annat åsikt (oftast) än det vi röstat på. Men då blir vi arga och besvikna på alla "politiker".  Har vi blivit besvikna flera gånger... då röstar vi på något annat parti, ett nytt parti, som vi inte hunnit bli besvikna på.

Detta har vi sett ty dliga bevis på i det senaste valet. Vi menar att partierna inte lyssnar på oss, vilket ofta är rätt. Vi inser att partiernas företrädare ofta befinner sig på ett annat plan än vad vi väljare gör.  Och vi söker något nytt, partier som lyssnar, eller som i vart fall förklarar vad de vill.
Det bildas partier emot eller för "planskilda korsningar", trafikleder i tunnlar eller i långa krokar runt om staden, alternativa partier som vill fixa sjukvården, för det klarar inte dagens  styrande i landstinget, vi ropar ofta på experter som ska fixa det som inte politikerna klarara av. Vi blir trötta och less på långvariga maktinnehav som kört i stå, som vi inte förstår, som inte samarbetar med andra, eller som inte vill samarbeta utan springer iväg i extrema riktningar.

Ofta är det ett berättigatt missnöje. Det är både vårt fel som inte vill engagera oss, utan mest bara klaga, men dels också  partier som har stelnat. Som mera vårdar sig om att ingen får rubba partiets cirklar om vilka som ska representera det, att följa sina inarbetade rutiner, att de glömmer sina ideologiska grundvalar och diskutera med medlemmar och sympatisörer  om vad och hur ideologin ger för vägledning i dagens läge - eller om det finns andra sätt att tänka, gamla eller nya.

Partierna måste nog, anser jag, öppna sig, hitta nya arbetsformer, och samrådsformer, att inte tvinga folk bli medlemmar, utan få vara med och diskutera och känna sig för. Jag tycker nog inte enfrågepartier är en vettig väg för att skapa levande demokrati, även om det kan  kännas berättigat någon gång. Detta eftersom partier bör vara såpass stabila att de kan ta och se ett större perspektiv. Att kunna diskutera och väga prioriteringar, att ha flera aktuella - och f n mindre diskuterade men viktiga - frågor som kan diskuteras.

Detta leder också till att vi inte ska se demokratin som ett system av beställare och utförare. Jag tror att demokratin fungerar bättre om vi är delaktiga, att vi diskuterar på ett brett plan.  Om vi låter oss sättas på åskådarplats medan de stora, eller små, elefanternsa dansar och förnöjer oss. Eller inte.
Vill vi inte ständigt vara missnöjda med skådespelet, så är det nog bättre med deltagardemokrati.

Men då bör vi nog själva tänka igenom också  varför vi tycker som vi gör. Är det av egoistiska skäl, eller vill vi arbeta för ett bättre samhälle för alla. Och vad är viktigt? Ex-vis. Varför vill vi att skolorna ska vara offentligt ägda (dvs inte gå med vinst utan få kosta hur mycket som helst)  eller "privata" friskolor. Är det viktiga att det inte går med vinst, eller att det finns alternativ och finns skolor, där barnen finns? Är  eleverna och undervisningen det viktiga - eller vem som äger dem, oavsett att det ena inte kostar mer än det andra i skattepengar? Är det viktiga att vi får bidrag, som andra betalar, eller att vi får lägre skatt som gör att vi inte gemensamt kan fixa allt som väljarna vill ha? Vad är viktigt, och vad är mera viktigt än annat? För vem, för mig, för dig, för samhället, för jordens överlevnad?

Ska vi bara beställa eller bör vi vara aktiva, fria medborgare som hittar goda prioriteringar, i något slags gemenskap med andra?
Demokratins kris, kanske är den både partiernas kris, och vår oförmåga att engageras oss?

SLP om sossarnas i Piteå valbudget för att gå hand i hand med landsbygden

Det är så att man vill utropa "Stoppa pressarna" när man läser lokaltidningen PTs presentation av det regerande partiet, socialdemokraternas, utspel i PT den 4 sept.

Det är en presentation,  mycket skissartad,  av vad S tänker lägga för budget efter valet, en valbudget, lätt maskerad till valmanifest. Min snabba kommentar blir denna.

Panik verkar ha utbrutit hos sossepartiet i Piteå. Efter att ha styrt kommunen längre än någon nu levande minns, gick de tillbaka kraftigt i senaste valet på grund av skolnedläggningarna och allmän nonchalans av landsbygden, där faktiskt runt hälften av kommunens invånare bor. 

Centralisering ligger i sosseideologin (liksom i vänsterns), hur de än försöker maskera det. Det är denna s-politik som har lett till problemen.

Nu befarar de fortsatt tapp av röster, och försöker mota det genom att i PT presentera en del förslag, som de säger sig vilja ha med i den budget som ska behandlas senare i höst.

Av artikeln att döma (något annat har inte S presenterat oss) är mycket oklart, och i vissa fall att de ”vill lyfta förslag” som tidigare lagts av oppositionen, men som S & Co avslagit...

De ”funderar” på servicepunkter... De vill ”se över” stadsdelscentra, tydligen främst betr moduler/lokaler, de antyder extrapengar till enskilda vägar. Det beskriver PT som att sossarna vill satsa på byarna. Häpp!

S säger att de vill börja ”leverera” direkt. Det betyder när budgeten för 2019 är tagen, strax före nyår. Det lilla som konkret framgår av artikeln är framför allt sådant som rör mer centrala frågor, samt att det förutsätter S-seger i riksdagsvalet, trots att, i vart fall det de antyder betr landsbygden, kommer från oppositionsförslag i kommunen – som de avslagit.
Varför dags att "leverera" först nu (dvs efter nyår), när de suttit så länge vid makten?
Betr skolnedläggningarna så sägs inget, och inget löfte betr kommande eventuella nya nedläggningar. Kanske för att de vet att ingen vågar tro på S-löften där. 

Sen undrar vi vad S ser för konsekvenser för landsbygdens del av investeringarna på Haraholmen och på universitetsområdet. I sig nog vettiga, men inser S att det behövs fler bostäder och skolor i byarna som en konsekvens av detta?

Betr nya gång- och cykelvägar räcker inte det småfjuttiga de beslutat om, det krävs stora satsningar framför allt på landsbygden. Betr enskilda vägar kan, förutom höjda bidrag, det ibland vara vettigare att kommunen tar över ansvaret.

"Undersöka ny modell", en fundring, för taxor och avgifter, konkret vilka och hur? Finns någon tanke på att nätavgifterna för el ska göras förbrukningsrelaterade? 

Vad som sägs i övrigt, enl PTs referat, så är det knappast nya tag eller specifikt för socialdemokraterna...

Min slutsat blir: Stoppa centraliseringspartierna, dvs sossarna och vänstern, detta för att rädda landsbygden!

För Rättvisa åt landsbygden! Rösta på Skol och landsbygdspartiet, det är Piteås lokala parti! Det aktiva partiet!

Har du redan förhandsröstat? Då kan du ändra Dig. Valsedlar ska finnas i vallokalerna. Då kan Du ändra Dig - det är Din röst i Vallokalen på söndag som gäller! 

Lars-Erick Forsgren, SLP

Ett 50-årsminne som visar att fake news och hatkampanjer inte är något nytt

År 1968 var ett händelsrikt år på många sätt, men jag ska, med Hans Lindblads hjälp, påminna om något som hände under den svenska valrörelsen i dessa dagar för femtio år sedan, och som fick stora konsekevenser.
En artikel från SvD.
"Hatkampanj i socialdemokratisk regi"
Bakgrunden var hur det kommunistiska Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, brutalt. Jag har mycket levande minnen från detta.
(Och i valrörelsen utnyttjade socialdemokraterna detta på ett helt skamlöst sätt.)
Såhär skriver förre riksdagsmannen Hans Lindblad om detta.
"För snart 50 år sedan, den 5 september 1968, inträffade den mest perversa och utstuderat lögnaktiga aktionen i svensk 1900-talsvalrörelse. Den går under namnet ”Wedén-affären” eller oftast bara ”hemliga brevet”. Utrikesminister Torsten Nilsson kallade till en presskonferens i syfte att genomföra politiskt karaktärsmord på Sven Wedén, liberal partiordförande och oppositionsledare och därmed utmanare till Tage Erlander om statsministerposten.

Att bestörtningen hos liberaler genom attacken mot Sven Wedén blev så djup berodde delvis på att kombinationen hemligt dokument och försök till karaktärsmord var välkänd sedan tidigare. I hatkampanjerna mot Karl Staaff kring 1914 ingick anklagelserna att han var spion och sålt militära hemligheter till ryssarna. Det var alltså ett trauma sedan många år tillbaka.

Affären sträckte sig över hela valrörelsen 1968 och började med att Sven Wedén i ett tal den 26 juli varnade för Sovjetunionens verbala hotelser mot Tjeckoslovakien, snart följda av trupp- och stridsvagnssammandragningar vid landets gränser. Wedén ville att Sverige skulle uttrycka en solidaritetsförklaring med det hotade landet.

Han menade dessutom att hotelserna mot Tjeckoslovakien stod i absolut kontrast till den kommuniké som Tage Erlander och den sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin strax innan skrivit under i Stockholm om att utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, respekt för statlig och territoriell integritet och övriga principer i FN:s stadga.

Kommunikén var för Kosygins del enbart lögner för att vilseleda inför det förestående anfallet, och det visade sig sedan att han flög direkt från Stockholm till möten där den kommande invasionen planlades.

Folkpartledarens solidaritetsförklaring med Tjeckoslovakien ledde till besinningslösa angrepp mot honom från i första hand Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme. Erlander jämförde Wedén med den amerikanske högerrepublikan Barry Goldwater. Olof Palme gick långt i sin hatkampanj mot Wedén och sade den 17 augusti att "det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull".

Delar av Palmes attack mot Wedén fanns med i dokumentärfilmen Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström som visades i TV och på biografer 2012, dock inte Palmes ord om att det gällde att tiga.

I en intervju i Expressen sade Torsten Nilsson en vecka före invasionen: "Det blev i alla fall ett gott resultat. Vi var oroliga men det gick ju bra." Inför utrikesnämnden den 15 augusti sade Tage Erlander att Sovjet inte brutit mot principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. 

När invasionen kom natten till den 21 augusti vällde stridsvagnar in över gränsen i avsikt att stoppa demokratisering och liberalisering, det som kallats "Pragvåren" eller socialism med mänskligt ansikte. Det var säkert en dubbel chock för den socialdemokratiska partiledningen, som hela tiden markerat sitt förtroende för Sovjet.

Å ena sidan fick man regeringen kommunistiska mördaraktionen och folkrättsbrottet på den politiska dagordningen, och å andra sidan visade det svenska folket att Sven Wedén hade haft rätt i sina varningar. Han hade på klarare än UD och hela regeringen förstått vad som höll på att ske.

I det läget beslöt den socialdemokratiska partitoppen att fabulera ihop en historia i avsikt att misskreditera Sven Wedén så brutalt att det fungerade som politiskt karaktärsmord – att han äventyrade Sveriges existens. Det var en svår uppgift eftersom Sovjets angrepp ju visat att Wedén haft rätt i sina varningar.

Erlander, Palme, Torsten Nilsson hade inget UD-dokument som i sak kunde användas mot Wedén. Det dröjde drygt två veckor innan Torsten Nilsson och hans medarbetare hunnit koka ihop en historia som kunde iscensättas som "bevis" mot Wedén. Upplägget byggde på att säga att man hade ett sådant bevis, men att det av sekretesskäl inte kunde delges allmänheten. Svenska folket fick alltså inte veta att det gällde ett brev till UD från ambassadör Agda Rössel i Belgrad. I brevet fanns inget specifikt rörande Sverige.

Rössel var själv oskyldig till att hennes brev kom att missbrukas mer än kanske något annat svenskt UD-dokument i modern tid.

Det mest dramatiska och spektakulära inslaget i valrörelsen var när utrikesminister Torsten Nilsson gick till generalangrepp mot Sven Wedén genom att den 5 september kalla till en TV-sänd presskonferens där han sade sig ha en "en ytterst hemlig UD-rapport" som "bevisade" att Wedén utgjorde en säkerhetsrisk genom sin kritik av Sovjetunionen. Nilsson sade sig dock vara förhindrad att delge allmänheten det sakliga innehållet i rapporten.

Det är unikt i europeisk historia att en regering kallat till presskonferens om ett specifikt dokument utan att ange något om dess innehåll. I verkligheten saknade rapporten relevans för svensk del. 

Någon av Wedéns vänner borde lätt ha kunna ordna att tidningar fick tillgång till brevet. Med sin starka beundran för brittisk parlamentarisk tradition och hedersbegrepp ansåg han sig dock personligen inte kunna bryta mot lagen ens för att stoppa en lögnaktig och närmast kriminell aktion igångsatt mot honom själv. Jag tyckte att det var närmast löjligt att Sven flera år senare sände mig ett långt handskrivet brev kring dokumentet, men ändå inte formellt ville bryta hemligstämpeln genom att låta mig se det faktiska dokumentet. 

Torsten Nilssons totalt skrupelfria agerande borde ha lett till att åtminstone någon såg till att tidningar fick veta sanningen. Men anta att brevet ändå hade någon substans som talat för att Sverige borde hålla tyst, som Palme önskade. Men det hade ändå inte kunnat påverka Wedén eftersom regeringen inte visade honom brevet förrän 16 dagar efter den sovjetiska invasionen. Wedén hade kommit med sin vädjan 27 dagar innan invasionen ägde rum. Hade regeringen haft dokument som visade att demokraterna i Prag inte önskade svenska sympatiaktioner, hade det alltså funnits gott om tid att visa dem.

Jag skrev min biografi om Sven Wedén bland annat för att få fram mer fakta rörande det hemliga brevet. Jag fick till exempel fram uppgifter om att Torsten Nilsson bad sina medarbetare att undersöka om det gick av att avskeda liberalen och folkrättsexperten Hans Blix från UD, då Nilsson misstänkte att denne gav information till Sven Wedén. Blix själv har berättat för mig att han inte hade tillgång UD:s alla dokument och att han inte heller lämnade sådana till Folkpartiet.

Aktionen mot Wedén är illustration till hur skrupelfritt och totalt hänsynslöst den socialdemokratiska partiledningen kunde vara i ett läge där man efter nederlaget i kommunalvalet två år tidigare kände att det fanns en överhängande risk att förlora regeringsmakten i andrakammarvalet 1968.

Valet beskrivs ofta som en stor framgång för Tage Erlander. Med 50,1 procent fick partiet för enda gången under Erlanders ledarskap ett valresultat med egen majoritet. Det är ett exempel likt Donald Trump på att skrupelfrihet och lögner mot huvudmotståndaren kan löna sig. 

Jag gjorde som riksdagsman försök att få ta del av det "hemliga" brevet. Jag fick nej, men privat sade utrikesminister Karin Söder att det inte vore bra att visa omvärlden hur dåliga brev en del svenska ambassadörer stod för. Först i april 1994, 18 år efter Wedéns död, hävde regeringen Bildt i en interpellationsdebatt på Lennart Rohdins (FP) begäran brevets hemligstämpel. Dock bara den enda mening som berörde icke namngivna tjeckiska, jugoslaviska och rumänska personers icke preciserade utsagor.

I debatten kunde både Bildt och Rohdin konstatera att Wedén utsatts för ett förkastligt övergrepp. Rubrikerna efter debatten (också i socialdemokratiska tidningar) var att Wedéns heder återupprepats. Ingen socialdemokrat deltog dock i kammardiskussionen och såvitt jag sett togs skandalen inte heller upp på någon socialdemokratisk ledarsida. Det vill säga, ingen av dem gjorde minsta försöka att försvara Erlanders, Palmes och Torsten Nilssons agerande mot Sven Wedén.

En enda socialdemokrat, Pierre Schori, tog till orda och hävdade i ett TT-uttalande att beskyllningarna mot Sven Wedén visst var rätt och riktiga. Några sakargument angav han dock inte. Schori angav att det dokument Torsten Nilsson i TV-framträdandet beskrev som "direkta bevis" enligt Schori kunde "läsas på olika sätt". Det låter mest som Schoris vanliga ryggmärgsreflex att i alla sammanhang hylla Olof Palme.

Inte alltid helt utsagt, men som botten i anklagelserna mot Sven Wedén under valrörelsen 1968 låg att hans kritik mot Sovjet var farlig genom att den kunde leda till ett anfall mot Sverige. Wedén kände den argumenteringen väl, då den gällande Hitlertyskland hade använts mot hans antinazistiska publicistiska idoler Torgny Segerstedt, Ture Nerman, JA Selander och Vilhelm Moberg. Men Sven var en av riksdagens ledande säkerhetspolitiker och visste att inga krigsscenarier för svensk del utgick från att Sovjet gick till angrepp i ett strategiskt viktigt område på grund av åsikter hos enskilda politiker.

De allvarligaste riskerna för sovjetiska anfall i Norden bedömdes ha flyg- och marinstrategiska orsaker.

Att Wedén kände så stor sympati med det tjeckoslovakiska folket hade en bakgrund som han själv inte talat så mycket. När han under 1930-talet låg svårt medtagen i tbc följde han från sjuksängen den allt kusligare utvecklingen. Den händelse som mer än annan skakade om honom var när demokratierna i München 1938 utlämnade Tjeckoslovakien till Hitler. Wedéns allt överskuggande passion blev att göra allt han kunde som intensiv antinazist. Han gav ut egna skrifter och tog kontakt med ledande antinazister. Länge bedömde han människor främst utifrån hur de förhållit sig nazismen. Han ogillade samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland och då särskilt ingreppen mot pressen.

Efter Hitlers död var kampen mot Sovjetunionen Wedéns självklara huvudintresse. Mentalt var han aldrig neutral. Han hade redan i 20-årsåldern tagit starka intryck av Hjalmar Brantings ord "demokratin är freden" och han bejakade Brantings övertygelse om kollektiv säkerhet demokratier emellan. Det var en mycket bättre tanke än alliansfrihet och neutralitet – och efter invalet i riksdagen 1948 blev han en av de ledamöter som intensivast förespråkade ett svenskt inträde i Atlantpakten. Det dröjde flera år innan alliansfriheten förvandlades till svensk dogm och debatten tystnade.

Wedén-affären kan ses som en brutal aktion i en politisk maktkamp. Men ideologiskt var den också en fortsättning på konflikten under andra världskriget och sedan under kalla kriget om i vilken grad partier och enskilda skulle tillåtas att kritisera näraliggande diktaturer. Alla visste att utrikesminister Östen Undén i nästan alla sammanhang undvek att kritisera Sovjet. Det var också aktiva beslut från Undén som låg bakom att Sverige inte gjorde något försök att bistå den fängslade Raoul Wallenberg genom utväxlingar av det slag andra länder fått till stånd. 

Bakom ryggen på Tage Erlander fick Undén 1959 regeringen att under en kort tid utestänga högerledaren Jarl Hjalmarson från den svenska FN-delegationen. Inte många kände till att Undén under 13 år, 1951-63, upprätthöll ett motsvarande förbud mot Sven Wedén. När Olof Palme lät regeringen utfärda en personlig utrikespolitisk bannbulla mot Carl Bildt var det en aktion utan täckning i gällande lag. 

När Sven Wedén uttalade sin sympati för Tjeckoslovakien var det samtidigt en markering av att Folkpartiet inte accepterade att regeringen hade rätt att bestämma vad andra partier och ledamöter fick säga om stormakter och andra stater. Undén, Erlander och Palme drev i flera sammanhang tesen att de hade rätt att ange vad andra partiers företrädare hade rätt att säga eller inte säga i internationella frågor. Bertil Ohlin och Sven Wedén – och för den delen inte heller högerns ledare – reflekterade dock inte ett ögonblick på att låta sig bindas på det sättet.

En del inom S och UD ville till och med gå längre och menade att regeringen inte bara skulle avgöra vad oppositionen fick säga utan också att den skulle kunna styra vad tidningarna fick skriva. Detta trots att tryckfrihetslagstiftningen ändrats efter andra världskriget för att undvika fortsatta tillslag mot tidningar. 

Dagens fyra allianspartier önskar svenskt inträde i Nato. På Erlanders tid skulle Socialdemokraterna med emfas ha hävdat att sådana tankar var förbjudna för svenska partier.

På det personliga planet kom Sven Wedén och Tage Erlander bra överens. De hade anspråkslösheten gemensamt och båda var starkt intresserade av Storbritannien. Båda hade starka minnen av tbc, i Erlanders fall genom att följt broderns plågsamma sista år. Men viktigast var nog att Wedén visste rätt mycket om det hemliga svenska samarbetet med Nato. Han såg denna samverkan som ytterst viktig och uppfattade Erlander som garanten för att den skulle fortsätta. Men personligen hade han helst sett att det inte varit hemligt utan redovisats för medborgarna.

Tage Erlander och Torsten Nilsson insåg naturligtvis att förr eller senare skulle "det hemliga brevet" bli offentligt och deras bluff därmed avslöjas. Brevet var det mest spektakulära inslaget i Erlanders mest framgångsrika valrörelse, och den dramatiska TV-sända presskonferensen var rimligen det mest publika ögonblicket i Torsten Nilssons långa politiska karriär. Båda tar upp valrörelsen 1968 i sina memoarer och lägger stor vikt vid den sovjetiska invasionen, men ingen av dem nämner med ett ord "det hemliga brevet" eller deras hårda angrepp mot Sven Wedén. Läsarna fick inget veta.

Och så har det förblivit i den socialdemokratiska historieskrivningen.

Professor Dick Harrison har nyligen gett ut en 875 sidor tjock bok om Tage Erlander – Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2018). Strax före sin bortgång invände Sverker Oredsson, också han historieprofessor i Lund, att Harrison behandlat Erlander så utförligt men mörkat det mest spektakulära inslaget i Erlanders sista valrörelse som statsminister, alltså det "hemliga brevet".

Oredsson har skrivit att det sorgliga 1968 är att "då vann det parti som orsakade skandalen":

"Sven Wedén var utomordentligt konsekvent i sitt engagemang för den tjeckoslovakiska liberaliseringen. Han uppmärksammade faran från Sovjet långt tidigare än regeringen, och hans verklighetsbild var mer realistisk. Ändå blev han den tjeckoslovakiska krisens stora förlorare."

I en kris kände fler förtroende för landsfadern Tage Erlander. Oredsson konstaterar om Wedén "att socialdemokratisk taktik, och fräckhet, var honom för svår".

HANS LINDBLAD.

Rättvisare taxa för nätavgiften för el

För kännedom, primärt för Pitebor, men även för andra, om nättaxorna för el.

Här presenterar jag den motion som lades redan i januari i år, av Skol och Landsbygdspartiet i Piteå. Den gör avstamp i den under senhösten livliga debatten om de höjda avgifterna för el i kyrkstugorna i kommunen, inte bara i Öjebyn utan även i övrigt - ett kulturarv, som innehavarna av stugorna själva helt förvaltar, och bekostar.  Intill nu, och sedan många år har energibolaget Pite Energi (PE, kommunägt) debiterat en årlig paketavgift som inkluderar såväl nätavgift som (schabloniserad) förbrukning.
Eftersom ny lagstiftning säger att debiteringen skall utgå efter mätning av faktisk förbrukning enl separat mätare för varje kund, så så  beslöt PE att nätavgiften/abonnemangsavgiften skulle fr o m 1 jan 2019 dels höjas kraftigt (enl  schblon för lägenhetstaxa), dels förbrukningen enl mätare.
De flesta kyrkstugeägare förbrukar väldigt lite el, främst för belysning (en glödlampa), och för att koka kaffe, sommartid, några fåtal gånger per år. Möjligen ha igång ett kylskåp någon veckor, och om det var dåligt väder vid något besök ha igång ett element någon timme (i stället för att elda i öppna spisen). Naturligvis finns (fanns) det några som var i stugan mera frekvent och kanske använde el i något större utsträckning, men de var ett fåtal, och inte heller deras nyttjande stod i nivå som den man har i en fullt utrustad lägenhet året om.

Förslaget konstaterade detta, som ett exempel på att nätavgiften inte på något sätt står i relation till förbrukningen och nyttjande av nätet, den är orättvis och stimulerar inte heller till att spara på energi. Motionen har därför en generell inriktning som syftar på rättvisare taxesättning och stimulans till att spara el.

Yrkandet lyder: "Hemställer härmed att
PiteEnergi åläggs att basera nätavgiften på förbrukad konsumtion istället som nu en fast avgift."

Här motionen i sin helhet. 

"Bakgrund:

Elförsörjningen till kyrkstugorna i Öjebyn, Norrfjärden och Hortlax ska förändras. Elskåp ska monteras upp och elmätare installeras. Ny lag är orsaken. Den fasta avgiften närapå tredubblas.

När förändringen träder i kraft den 1 januari 2019 kommer den fasta avgiften att hamna på 1 890 kronor per fastighet och år. Till det läggs kostnaden för elförbrukningen.

Denna konstruktion av ett monopolföretags prissättning visar hur absurd prissättningen är. I viss kyrkstugor kan förbrukningskostnaden vara några tjugor under året.

Vi har redan nått den maximala besparingen som hushåll kan utföra. Vi har led-lampor och bytt ut vitvarorna till snåla förbrukare av el, PiteEnergi,liksom andra nätbolag, vill få in lika mycket pengar som man fått in tidigare till underhållskostnader och även höga löner för vissa. För konsumenten finns inte en chans att spara in mera på el.

Med dagens datorprogram är det ingen större svårighet att få in lika mycket mycket pengar som nu de fasta nätavgifterna tar in genom att lägga om så att den som förbrukar mycket el betalar även abonnemangsavgiften efter hur mycket man förbrukar. Genom att ha olika tariffer för säkringsstorleken har man i grunden infört detta. Men det slår orättvist.

På samma sätt som el-konsumtionsavgiften varierar varje månad beroende på hur mycket el man förbrukar så kommer abonnemangsavgiften göra likaså.

PiteEnergi-nät har cirka 22.000 abonnenter. Dessa betalar nu en fast avgift per månad. Det är den summa som bolaget behöver för att betala underhåll av nätet, nyinvesteringar, löner osv. Med lite vilja kan man ändra så att abonnenter betalar nätkostnaden efter hur mycket el man förbrukar.

Vi får ett rättvisare system. Den  som förbrukar mycket el kräver grövre kablar osv. Och kyrkstugor och andra som har en minimal eller liten förbrukning kommer därför kunna betala rättvist efter sin förbrukning.

Hemställer härmed att
PiteEnergi åläggs att basera nätavgiften på förbrukad konsumtion istället som nu en fast avgift.

Anders Nordin
Skol och Landsbygdspartiet"

Hallå SD-are; genetiskt svenskt finns inte!

För SD-are är detta med genuin svenskhet  mycket viktigt, ur alla aspekter verkar det. Invandring stör SD-arens självbild, en svensk ska vara en svensk.  Men vad ÄR en svensk?  Och varför är SD´s ledning och sympatisörer så rädda för det som de tror är annorlunda?

Därför menar jag att en artikel i Metro visar forskning som borde vara intressant för de som ser den "rena svenskheten" så viktig.
Rubrik: DNA-analys visar: Varannan begravd i vikingastaden Sigtuna var invandrare.
Alltså inte ens "vikingarna" var genuint svenska...  Några citat: "Lämningarna av Sigtunabor som levde på 900- och 1100-talen har analyserats med flera metoder och tekniker. Bland annat analyser av DNA och strontium i tänder, som visar var personen levt under sina första år.

Hälften av de begravda Sigtunaborna var invandrare, visar det sig.

De kom från södra Sverige, Danmark, Norge, Ukraina, Litauen, norra Tyskland och andra delar av centrala Europa." Och Sigtun var en stor handelsplats dit folk från olika håll sökte sig. "med stort internationellt utbyte .

– Den som ville göra någonting, arbeta sig upp inom kyrkan eller politiken, var först tvungen att åka till Sigtuna, säger Anders Götherström, professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet, till TT.   Det var som ett vikingatida skandinaviskt Shanghai eller London." 

Den som hoppas att forskarna kommer fram till vad som är svenskt lär bli besviken.

– Något genetiskt svenskt finns inte, säger Anders Götherström.

– Vi har plockat på oss delar från hela världen. Och ju mer genetik vi kartlägger, desto mer ser vi att människan rört sig hela tiden. Han nämner Riga i Lettland, Kiev i Ukraina och Ribe på västra Jylland i Danmark som viktiga ”populationshubbar” likt Sigtuna."

Det som gjort oss, är en blandning av gener från många håll. Det svenska är att vara en mix av invandrare. Människor har rört sig hela tiden, folkvandringar, krig, handel, katastrofer etc. Vi ska inte vara rädda, att vi rör på oss och blandas, det är bara bra! Det blir min slutsats. 

Invandringen kostar - men skattefusket kostar ännu mer

Att invandringen kostar, det vet vi ju. Hur mycket kan man tvista om, beror på hur man räknar, kortsiktigt eller långsiktigt. Och om man blundar för de positiva effekterna den också har.
Men här hittar jag i DN en jämförelse som är intressant.
Jag citerar rakt av:

"Invandringen kostar mindre än skattefusket"

DN DEBATT 21/8. Den utomeuropeiska invandringen pekas ut som främsta orsak till dagens problem. Moderaterna uppskattar kostnaden för invandringen till 40 miljarder i år. Men överklassens undangömda förmögenheter kostar samhället mer än så i förlorade skatteintäkter. I en ny bok ser vi tio viktiga förklaringar till ­dagens politiska situation, skriver Daniel Suhonen och Göran Therborn. 

I debatten målas nu de senaste årens utomeuropeiska invandring ut som den främsta orsaken till Sveriges problem. I boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” som utkommer i dagarna menar vi att det finns andra viktigare förklaringar till dagens politiska situation.

Här sammanfattar vi de tio viktigaste:

1

Sverige vänder mot ojämlikhet 1980. Omkring 1980 skedde en historisk vändning i en lång svensk samhällsutveckling som började på 1860-talet med ståndssamhällets avskaffande. Den fortsatte med folkrörelsernas genombrott, den allmänna rösträttens införande för 100 år sedan och med reformpolitiken från 1930-tal till 1970-tal. Riktningen var under cirka hundratjugo år minskat fåvälde, minskad ojämlikhet och utvidgade sociala rättigheter. Från 1980-talet, med tilltagande hastighet från 1990-talet till i dag, har samhället styrts i motsatt riktning. Mellan 1930–1980 skedde en utjämning av inkomsterna. Sedan vänder kurvan, för att under 2000-talet vara tillbaka på det tidiga 1940-talets nivå. Ett halvt sekels inkomstutjämning var utplånad.

2

En ny överhet. Efter det demokratiska genombrottet försvann stegvis det gamla Överhetssverige. Politiken och staten demokratiserades men den nyliberala motreformationen från 1980 som skulle närma staten till ”kunderna”, skapade i stället en ny politisk överhet. Politik förvandlades från förtroendeuppdrag till karriär vilket lett till en växande sammansmältning av politik, byråkrati och näringsliv och ett växande avstånd till vanliga medborgare. Det viktigaste målet för politiker och ämbetsmän, verkar numera vara att berika sig. I kölvattnet av denna utveckling och en rad korruptionsskandaler har förtroendet för demokratin urholkats.

3

Nya geografiska klyftor. Det skiljer 23–24 procent mellan det län som har högst respektive lägst medianinkomst, men det skiljer omkring 60 procent mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i hushåll som lever i varaktig fattigdom 2 procent, i Malmö femton gånger större. Skillnaderna i medellivslängd är åtta år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och sex år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som mellan Sverige och Thailand.

4

Välfärdsstaten en kassako för kapitalet. Enligt SCB var medianvärdet av avkastningen på eget kapital 2015 för företag inom skola, vård och omsorg 32 procent. Inom hela tjänstesektorn var avkastningen bara 23 procent. År 2015 levererade skattebetalarna 133 miljarder kronor till vård- och skolkapitalet. Men ingenting tyder på att välfärden blivit bättre, medan klasskillnaderna i sjukvård, medellivslängd och skolresultat fortsätter att öka.

5

Finanskapitalets dominans. Avregleringen av bankerna i mitten av 1980-talet ledde till en enorm kreditexpansion, i fast penningvärde en fördubbling mellan 1985 och 1990. Börsvärdet steg från 12 procent av BNP 1980 till 68 procent 1989 och upp till maximinivån 181 procent före den senaste finanskraschen, för att sedan gå ner något. Det är mer än i USA och Storbritannien, som gått i spetsen för ideologin om ”aktieägarvärde”.

6Arbetsmarknaden polariseras allt mer. Såväl höglönejobben som låglönejobben blev fler till antalet, medan medelinkomstjobben blev färre eller ökade långsammare. Antalet högre tjänstemän ökade åren 2000–2015 med 122 procent och antalet lägre tjänstemän med 44 procent, medan antalet tjänstemän på mellannivå minskade med 7 procent. De tillsvidareanställda utgör 75 procent av de sysselsatta medan de tidsbegränsat anställd eller egenanställda utgör 15 procent av arbetskraften som tillsammans med de 6 procenten arbetslösa bildar ett återskapat svenskt prekariat.

7

Fördelningspolitikens borttynande. Mellan 1981 och 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2,5 till 9,0 procent. Värdet av det samlade ojämlikhetsmåttet, Ginikoefficienten, växte med 60 procent, från 0,20 till 0,32. Sedan krisen 1991–1993 har andelen fattiga ökat från 7,3 till 14,4 procent år 2016 och andelen välbeställda från 3,5 till 6,9 procent.

Avståndet mellan medelklass och överklass har ökat kraftigt. Den rikaste tusendelen har 38 gånger högre disponibel inkomst än medianmedborgaren. Dagens svenska inkomstfördelning kan i vissa avseenden mäta sig med Englands 1688. Två tredjedelar av inkomstklyftornas fördjupning har skapats av den förda politiken.

8

Europas ojämlikaste land. Finans­kapitalets kapning av folkhemmet har lett till en enorm anhopning av rikedom hos ett litet fåtal. På 2000-talet har förmögenhetsfördelningen i Sverige skilt ut sig från resten av Europa och Norden och blivit lika snedfördelad som i USA, Brasilien och Sydafrika. Mellan 1983 och 1997 ökade den rikaste hundradelens förmögenhet med 81 procent, medan den minskade med 129 procent för de fattigaste 40 procenten av befolkningen. Dessa skuldsatte sig i stället för att hålla konsumtionen uppe. År 2012 hade de minst förmögna 60 procenten av den vuxna befolkningen tillsammans ingen nettoförmöghet alls, utan skulderna övervägde.

Sedan år 2002 har den rikaste hundradelens andel av förmögenheterna ökat från 18 procent till 42 procent, och den rikaste tiondelens andel från 59 procent till 78. Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.

9

Invandringen kostar mindre än skattefusket.Integration verkar bli det viktigaste slagordet i årets val. Men integration 2018 handlar inte om solidaritet och jämlikhet utan om att få de fattigaste och mest långväga invandrarna att hitta till låglönejobben. Om vi vågar tro Moderaterna kostar invandringen i år 40 miljarder kronor netto. Det är 0,9 procent av Sveriges nationalinkomst. Den svenska överklassens undangömda förmögenhet utomlands uppskattas av Sveriges ledande förmögenhetsforskare till omkring 500 miljarder kronor eller omkring 10 procent av nationalinkomsten. I samband med den så kallade Paradisläckan beräknades att 43 miljarder kronor varje år undandras i skatt. 

10

Digitalt ståndssamhälle? Vi står bara i början av en stor teknologisk omvälvning, som hittills helt kontrolleras av kapitalet. Utan en demokratisk reglering kan vanliga löntagare vänta sig kraftigt förstärkt otrygghet, ständigt digitalt övervakade arbetsplatser och en allt mindre del av nationalinkomsten.

Kärnfrågan i valet borde vara hur vi ska förhindra att dagens extrema förmögenhetskoncentration i kombination med automatisering skapar ett nytt ännu värre klassamhälle. Ska vi fortsätta utvecklingen mot ett nytt ståndssamhälle eller styra mot jämlikhet igen?

Daniel Suhonen och Göran Therborn.
--------------  Nu har jag en del invändningar emot en del resonemang, men låt det vara. Jämförelsen är ändå intressant, hur man än analyserar motiv för och värderingar av orsakerna till klyftorna etc. 

Souldrottningen död - Aretha Franklin

Aretha Franklin död. En av de absolut största sångerskorna under vår tid. Det är svårt att överskatta hennes betydelse. Visst, det har funnits många stora sångerskor, bluesdrottningen Bessie Smith, jazzens Billie Holiday och Ella Fitzgerald. Liksom andra storheter i andra genréer.
Men född 1942 blev Aretha Franklin snabbt soulens drottning, även om hon började som gospelsångerska - och förblev det vid sidan av soulen.

Nu skrivs och uttalas hyllningar i mängd, så  i st för att knåpa ihop något själv, så väljer jag att citera Nils Hanssons artikel i DN.
"Aretha Franklin hade kraften hos en vulkan och temperamentet hos en sann diva" 

Aretha Franklin var en av de allra största, en självklar stjärna från fjorton års ålder. ”Räknar man till det artistiska inflytandet finns knappt någon större, i någon genre” skriver DN:s Nils Hansson.

Aretha Franklin 1967, 25 år gammal.

Hon var den första kvinnan att väljas in i The Rock and Roll Hall of Fame, hon har en stjärna på the Hollywood Walk of Fame och en gata i Detroit, hon har förärats status som naturresurs och alla möjliga sorters utmärkelser – utom Polarpriset (vilket gör det priset mindre, inte henne).

Räknar man grammys, försäljningssiffror eller liknande statistik hör Aretha Franklin till de stora. Räknar man till det artistiska inflytandet finns knappt någon större, i någon genre. 

Även om Gud – jo, just – vet att det aldrig saknats briljanta sångerskor i soulgenren så går det inte att bortse från Aretha, oavsett ur vilken vinkel man studerar soulmusiken och dess historia. Eller amerikansk populärmusik i stort. Eller varför inte 1900-talskultur.

Själv vill jag gärna jämföra med Jussi Björling, en sångare jag till min förvåning kunde uppskatta så fort jag hörde honom, trots att de klassiska sångarnas skolade röster i vanliga fall lät så konstlade i mina oskolade öron.

Hos Jussi hörde jag inte tekniken, han tycktes stå över den och bara sjöng, rakt och vidöppet.

På ett liknande sätt är det med Aretha Franklin och soulmusiken. I synnerhet på senare år har den blivit alltmer ett tillhåll för hypertränade röster som inte sparar någon möda på att få in så många drillar och finesser de bara kan i varje fras. Som om wailandet vore musikens högsta mening, snarare än ett medel bland många.

Aretha Franklin sjöng inte så, det lät som att hon bara sjöng. Med kraften hos en vulkan och temperamentet hos en sann diva. Känslig, lynnig och ytterligt, påtagligt levande.

Det sägs ofta att de stora soulrösterna fostras i gospelkyrkan. För Aretha Franklin var det mer uppenbart än för de flesta. Hon växte upp som dotter till baptistpastorn CL Franklin – en karismatisk man som bland annat kallades för miljondollarrösten – och sjöng i hans kyrka i Detroit från späda år. Gospeldrottningen Mahalia Jackson var en vän till familjen och i hemmet passerade en lång rad av storheter från gospel-, soul- och den politiska världen. Inte minst Martin Luther King och Sam Cooke.

Även i detta sammanhang lyckades Aretha Franklin stråla från tidig ålder, och vid fjorton var hon en framlyft stjärna vid de turnerande predikoshower som hennes far hade börjat företa. Vid samma ålder fick hon 1956 sitt första skivkontrakt och gav ut det liveinspelade albumet ”Songs of faith”. Många gånger återutgivet, under olika titlar, fastän i alla avseenden underlägset 1972 års gospelalbum ”Amazing grace”.

Det var under 50-talet som gospelmusiken på allvar började omvandlas till världslig populärmusik. Två av de främsta arkitekterna var just Sam Cooke och Ray Charles, som i vissa fall helt sonika satte en ny kärlekstext till en redan känd gospellåt.

Så kom det sig att Aretha Franklin redan var en veteran med två separata karriärer bakom sig, när hon som tjugofyraårig trebarnsmor kom till Atlantic.

Aretha hade turnerat med Sam Cooke redan när denne ännu sjöng gospel och efter hans framgångar ville även hon försöka sig på samma bana. Storasyster Erma Franklin hade redan kontrakt med Detroits stora soulbolag Tamla Motown, som dock var litet och oetablerat vid den tiden. 

Efter att ha inhämtat pappas tillstånd hamnade hon i stället på stora Columbia i New York, signad av den redan då legendariske John Hammond – upptäckare av såväl Billie Holiday som Count Basie, samt senare Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Det var dock inte där hon hände, hennes profil förblev otydlig trots sex år, nio album och en växande frustration där bolaget till slut valde att inte förlänga hennes kontrakt när det gick ut.

Så kom det sig att Aretha Franklin redan var en veteran med två separata karriärer bakom sig, när hon som tjugofyraårig trebarnsmor kom till Atlantic, USA:s största och viktigaste soulbolag (i stark konkurrens med Tamla Motown).

Skivbolagschefen Jerry Wexler visste exakt vad hon behövde, och en inspelning ordnades snabbt med de på sydstatssoul specialiserade studiomusikerna i Muscle Shoals på vischan i Alabama. Resultatet blev albumet ”I never loved a man the way I love you” 1967 med hittar som titellåten, ”Do right woman – do right man” och en frustande ”Respect” som fick Otis Reddings två år gamla originalversion att förläget krympa ihop.

Aretha Franklin 2009.

Succén var omedelbar, ”Respect" toppade listor överallt och under de närmaste åren producerade Aretha Franklin en katalog som vore nog för att göra ett helt stall av artister legendariska. Två album per år och hittar som ”(You make me feel like) A natural woman”, ”Chain of fools”, ”Think”, ”I say a little prayer”, ”Call me” och ”Spanish Harlem”.

Dock var det bara det första albumet som spelades in nere i Södern, efter det ville Aretha inte resa dit. Varför samma musiker i stället flögs till New York, ett tecken på både hennes starka vilja och redan då stora tyngd.

Med tiden blev riktningen mindre självklar och 70-talets disco var aldrig en naturlig fortsättning för henne. Privatlivet var också komplicerat mellan varven, inklusive problem med kärleken, vikten och alkoholen. 

I mitten av 80-talet fick Aretha Franklin dock en ny karriärskjuts, med tidstypiskt syntstinna hittar som ”Freeway of love”, Eurythmics-samarbetet ”Sisters are doin’ it for themselves” och den överraskande kärleksduetten ”I knew you were waiting (for me)” med den tjugoett år yngre George Michael. I samma veva gav hon ut karriärens tredje gospelalbum, ”One Lord, one faith, one baptism”, inspelat i hennes nyss bortgångne fars kyrka.

En ytterligare liten karriärtopp kom mot slutet av 90-talet, med ”A rose is still a rose” i produktion av en hel hord yngre samtidsnamn, däribland Lauryn Hill, Dallas Austin, Sean ”Puffy” Combs, Babyface och Jermaine Dupri .

På senare år handlade det mer om att hålla liv i arvet. Skivorna blev färre, hälsoproblemen fler och beslutet att sjunga opera var inte helt välgrundat. Hennes aura var samtidigt sådan att framträdandet vid president Obamas installation 2009 skänkte glans åt båda håll. Och så sent som 2014 gjorde hennes tolkning av Adeles ”Rolling in the deep” att hon fick in sin etthundrade låt på Billboards R&B-lista.

Hon blev sjuttiosex år."
---
Vill bara tillägga en sak.  2015 sjunger Aretha  ”Amazing Grace” i samband med påve Franciskus besök i Philadelphia. Framträder i tv-showen ”American idol”. Framför en magnifik version av ”(You make me feel like) a natural woman” när kollegan Carole King, som skrivit låten, får ta emot Kennedy Center Honor-priset i Washington D.C. President Barack Obama på läktaren gråter öppet. Han säger efteråt att ”Amerikas hela historia väller fram när hon sjunger. Ingen förkroppsligar så fullkomligt banden mellan spirituals, bluesen, R&B och rock'n'roll och hur sorgen och umbäranden förvandlades till någonting fullt av skönhet, vitalitet och hopp”, säger han."
Amen.

Aretha Frankling, Gospeldrottning.

Några bilder av valkandidaten

Kanske läge att visa några bilder. Det är ju valkampanj och man ska visa upp sig ;)  Kandidat på en fullmäktigelista.
Dessa är inte några urgamla foton, och klart  fräschare än den bild av mig som PT har använt.  Vi får se om de vill visa något nyare bilder.

Den  med mig i helfigur är äldst av dessa. När jag var hemma för lunch en valdag då jag var valförrättare.

Testar en moped

 Och en blandning porträttbilder, en från 2013 och någon aningen tidigare och de flesta flera år senare.

Denna bild från Singapore, i väntan på att byta flyget för att komma hem .

Maktpartierna (s+v) gillar inte en aktiv opposition

I lördags (4 aug 2018) hade Brith Fäldt, vänsterpartiets ledare i Piteå kommun, en insändare i PT, där hon skrev att "vänsterpartiet har gjort skillnad".  Det kan man ju i någon mån hålla med om. Men den väsentliga skillnaden är numera så gnäller vänstern alltmer över att den opposition hon inte längre tillhör (ens formellt), att den  är så besvärlig och inte "samarbetar" (dvs lägger sig platt för makten), utan kritiserar, begär återremisser, lägger egna förslag etc  Just denna inställning från v-ledaren blir det bestående intrycket av hennes insändare. Därför har jag tillställt PT en insändare som en replik, enligt nedan, underskriven av mig och Anders Nordin, SLP, som klargör vad som är oppositionens uppgift i en demokrati.

"Maktpartierna (s+v) i Piteå gillar inte en aktiv opposition.

Att socialdemokraterna inte gillar en aktiv opposition har bekräftats flera gånger på senare tid – i insändare och på andra sätt. Kritik och egna förslag kallas gnäll. En bra opposition ska snällt hålla med (s) – då är det samarbete. Sedan valet 2014 ingår även vänstern i maktkoalitionen och har anammat (s) syn på att oppositionen inte ska granska, opponera eller ha egna förslag, de ska bara ansluta sig till maktkoalitionens göranden och låtanden.

Nu verkar det ändå svårt för Brith Fäldt/vänstern att bestämma sig för vad de vill. Före 2014 års val var (v) formellt i opposition, men var ofta väldigt undergivna (s), med smärre undantag. Nu skriver ändå v-ledaren Fäldt att koalitionssamarbetet med (s) varit svårt, dvs att (s) varit ovana att ta hänsyn till samverkanspartierna. Samma (s) som hon tidigare berömt för samarbetsvilja, när (v) formellt var i opposition... Men hon vill ändå att (v) och (s) ska fortsätta tillsammans (underförstått: regera ihop). Varför det då? Ja, (v) vill förstås ha den makt som deltagande i en majoritetskoalition ändå innebär.

Det som bekymrar henne, och därmed (v), är att det finns en opposition som granskar och opponerar. De gör det svårt och så besvärligt med återremisser och egna förslag och synpunkter. Trist, tycker hon, när inte alla snällt ”samarbetar” och säger ja till allt som kommer från maktpartierna.

Nu är det faktiskt, i en demokrati, en oppositions uppgift att just granska makten och att ha egna förslag. Att kalla det trist eller besvärligt, det gör att man inte förstår oppositionens roll – eller majoritetens. Och, faktiskt, samarbete förutsätter att makten också ger något. MEN, inte heller ett verkligt samarbete mellan majoritet och opposition fritar oppositionen från att granska makten eller att lägga egna förslag (motförslag eller motioner etc).

Vi tror att (s) skulle kunna fungera bra (om än till en början med viss ovana) som oppositionsparti. Men skulle (v) göra det, oavsett hur majoriteten ser ut?

Lars-Erick Forsgren, (SLP), Anders Nordin (SLP)"