28 april 2016

John Philip Sousa - i Öjeby kyrka

I söndags var jag i kyrkan, dvs i Öjeby kyrka, en väl bevarad och nyligen dessutom varsamt restaurerad (= tvättad, uppfräschad) stenkyrka, mer än 600 år gammal.
Det var söndagsgudstjänst, vilken jag inte ska kommentera. Med ett undantag: postludiet.

Kyrkomusikern, organisten i Öjebyn heter Lars Nilsson. Han KAN spela, och oftast spelar han mycket bra och inspirerat. Så t ex gör han snart sagt alltid fantasifulla och spänstiga introduktioner till psalmerna - och postludierna väljer och tolkar han med omsorg.

Ja, han väljer med omsorg, och denna söndag (17 april 2016)  var det dessutom ett tämligen okonventionellt val. Plötsligt är det en marsch som ljuder ur den förnämliga kyrkorgeln. Uppfriskande och rätt överraskande för spelas på denna plats och tidpunkt.
Under några sekunder försöker jag komma på vad det var, ja, det var förstås en marsch om än lekfullt svängigt tolkad. Kunde det vara Sousa? John Philip Sousa, den amerikanske kompositören som mest blivit känd för sina militärmarscher.
En blick åt notstället bekräftade min misstanke, på omslaget stod det SOUSA.

Denna John Philip Sousa var, efter att barn och ungdom som i snabb utveckling nästan liknar Mozarts, under ett decennium ledare för United States Marine Band, och som sagt mest känd för sina marscher, inkl Stars and Stripes Forever, men skrev även mycket annat. Däribland även en del av religiös karaktär, ex-vis en marsch för Frälsningsarmén (Salvation Army) och den pampiga Onward Christian Soldiera (som bl a sjungits in i en mäktig version av den stora gospelsångerskan Mahalia Jackson).
Denne Sousa är en av USA:s mest berömda och älskade kompositörer, som alltså hade en mycket bredare repertoar än man kan tro. Läs gärna mer om honom. En länk att klicka på finns när jag nämner honom ovan, men även Wikipedia skriver utförligt om honom, bl a med en rätt utförlig förteckning över hans musik.  Där finns också länkar till midi-filer med Sousamusik.
Ett kuriosum. På 1890-talet lät Sousa utforma en variant av tuban för marschbruk, kallad sousafon.

Och, har ni möjlighet, kolla även in organisten Lars Nilsson vid tillfälle. 

23 april 2016

Byggkris - pga konservatism, skråtänkande

Ett av dagens stora svenska problem är bostadskrisen, delvis förvärrad av att så många flyktingar sökt sig till Sverige. Det byggs för lite, och för dyrt. Och bostadsminister saknas i skrivande stund. p g a ideologisk turbulens i miljöpartiet. Men frågan är om det gör till eller ifrån betr bostadspolitiken i sig. Såg i DI en rubrik om att Roger Akelius kan tänka sig att bli ny bostadsminister. Och han kan onekligen se till att ekonomin går ihop. Han har ju ett bostadsimperium värt många, många miljarder. 

Mer intressant är ändå ett inlägg i 
 SvD-debatt den 21 april som rent konkret har intressanta idèer och uppslag för att ta itu med bostadskrisen. Artikeln skriven av Lars Albinsson. Rubrik "Låt it-folk ta över byggbranschen".
  Jag ser många orsaker till bostadskrisen och de höga kostnaderna, och flera samverkande faktorer till att det inte blir bättre utan tvärtom skenande kostnader både för nybyggen och för befintliga bostäder.  Och alla faktorer berörs inte i SvD-artikeln, men det som tas upp är intressant. 


Jag ger er länken, så slipper jag citera hela texten. Men Albinsson anser att byggbranschen i Sverige är omodern, bygger dyrt och som på miljonprogrammets dagar, dvs för ca ett halvsekel sedan.  Och att det är både fackets och industrins fel. Och att varken regering eller marknad klarar av det
Att facken håller fast vid ett gammalt sätt att arbeta, och sätta löner, att byggföretagen kan bygga till vilket pris som helst, det blir ändå sålt pga bostadsbristen. De behöver inte bygga mycket för att tjäna grova pengar. Konkurrensen fungerar inte. 
Byggbranschen är som varvsindustrin på 70-talet, den som gick kaputt. Har inte moderniserat sig, utvecklats som de framgångsrika branscherna gjort.  Ja, Albinsson menar att i mycket liknar situationen i Sverige idag den i 1800-talets England. (Fastän idag har vi ett byggfack som har skråväsendets "ideologi". Min anm.)
Jag är ingen expert, men tveklöst är det för dyra bostäder som byggs idag, och för få. I artikel menar skribenten att med modern teknik med storskaliga 3D-skrivare och robotar etc kan man bygga till mycket lägre kostnader, till priser som folk kan betala även om de inte är miljonärer. Bra hus, och inte likadana utan kan byggas med variation. Med modern teknik behöver man inte bygga i 60-talslimpor utan kan anpassa till de boendes olika önskemål. Och i andra delar av världen sker det. Men inte i Sverige.
Min slutsats blir att vi måste bort från skråtänkande, konservatism och gränstänkande. Liksom givetvis att politiken, dvs riksdag och regering måste öppna för en fungerande marknad med konkurrens på lika villkor. 
Läs artikeln.

Den genomlysning av förhållandena vid bygget av Mall of Scandinavia som Uppdrag granskning gjorde dagen innan artikeln, det ser jag som en bekräftelse av hur konservatism och "skråtänkande" utan fungerande konkurrens lett till både höga kostnader, usel arbetsmiljö och dåligt säkerhetstänkande - och låga löner för anställda (svartlöner?) hos underentreprenörer. UG-programmet ligger kvar bara till mitten av juni 2016. 

Nog behövs nytänkande - i flera avseenden

15 april 2016

Gamla statsministrar, olika samhälls- och samtidssyn

Jag köpte nyligen hela paketet (22 volymer) med Bonniers statsministerböcker.
Om Karl Staaff har jag ju läst en hel del om tidigare, bl a Hans Lindblad m fl historiskt kunniga liberala författare, i Staaff-paketet som kom ifjol, så det var ju mest en bekräftelse - om än med en del intressanta detaljer. Men noterar när jag läser om både honom och hans samtida statsministerkollegor, dels hur olika de var, både som människor och politiker - och hur olika författarna behandlar dem, om än de formellt håller samma yttre ram i de tunna böckerna.

Jag har inte hunnit med fler än några av de första volymerna, så det ska bli intressant att jämföra med tidigare, mer el mindre omfattande kunskaper betr andra statsministrar som levde och verkade innan jag föddes, men också för de som jag själv upplevt, från Erlander och framåt. Och hur de behandlas...

Karl Staaff var ju en rätt "privat" och ensam människa, ogift men starkt gillad av kvinnorna och arbetare. Han förespråkade i hög grad kvinnornas rättigheter, liksom arbetarnas.  Och han var bildad, och analytisk, obenägen till kompromisser och en självklar ledare för sin tids radikala liberaler, men en  dålig taktiker.
T ex Arvid Lindman  var mera av sällskapsmänniska, praktiker, en skicklig affärsman utan djupare allmän bildning, analytisk men på ett helt annat sätt än Staaff. Lindman var en problemlösare, som kunde kompromissa, även emot sin grundinställning, för att "rädda vad som räddas kunde" av de konservativas privilegier. Karl Staaff var emot kungamakten av principiella skäl, det var folket som skulle styra. Kungen skulle följa folkviljan, bara vara en maktlös symbol (på sin höjd) för landet. Lindman ogillade kungen, och gillade inte fjäsket för kungen, men han stödde ändå kungamakten på sitt sätt, för att bevara det bestående. 


De var två mycket  olika personligheter, som inte alls gick ihop, Staaff och Lindman.

Och så förundras jag över hur devot hyllande Mats Svegfors är till Hjalmar Hammarsköld, som i o f sig är bildad (åt Staaff-hållet), men djupt konservativ i det mesta - och tydligen mycket lyckligt gift men sällan närvarande i hemmet. En ämbetsmannatyp och konservativ som Svegfors själv verkar se som idealet.
En skicklig jurist inte minst betr folkrätten, men en förvaltare av konservativa värden. 

 Ack ja.

Det är tydligt att det var en stor skillnad i hur det tidiga 1900-talets statsministrar såg på sitt uppdrag. Karl Staaff var den medvetne politikern som ville utveckla samhället och inte minst demokratin, så att den omfattade hela folket. Att det var folkets utslag som skulle avspeglas i riksdagens sammansättning, och att regeringen skulle utses och vara ansvarig inför riksdagen. Inte vara kungens privata ämbetsmän för att verkställa kungens vilja. Han såg positivt på hur demokratin växt fram i Norge, och i Storbritannien.
De konservativa statsministrarna såg sig mera som ämbetsmän, överställda folket men i hög grad underställda kungen. Kunde i bästa fall se sitt politiska uppdrag som en samarbete - i syfte att bevara överhetens (kungens, adelns, krigsmaktens, kyrkans och de framgångsrika affärsmännens) intressen. Om möjligt genom att undvika revolution, dvs genom att välvilliga till lydiga och undergivna ur de "lägre" klasserna. De var också starkt influerade av det kejserliga Tyskland, och förfärade av hur revolutionen i Ryssland gick fram emot tsardömet och den ryska överklassen.

Vikingarna, sverigedemokraternas bild av hur svenskar ska vara

Jag känner alltmer en djup förtvivlan över hur samhällsklimatet utvecklas i negativ riktning. Det är till och med svårt att föra egentliga diskussioner om dagens problem, då det ofta är så djupa klyftor av olika slag i hur "folk" ser på sig själva och omvärlden, hur den är och bör vara. Kanske är det ett sätt att fly den omöjliga debatten, eller möjligen för att få perspektiv bakåt som jag läser en del mera genomarbetad litteratur (mer än det fragmentariska och hätska på FB och på div hemsidor på internet eller av kvällstidningstyp).
Alltså, jag läste nyligen om "Röde Orm" av Frans G Bengtsson. Fick den som yngling av min far,  glömt det mesta utom vissa episoder. Och upptäcker att den faktiskt är en rätt skarp vidräkning  (omedvetet av Frans G, eller ej) med den vikingatid som i slutet av 1800-talet och en bra bit inpå 1900-talet sågs som ett slags hjältetid. Vikingarna lyftes då fram som ideal för mod, styrka, självständighet och (om än väldigt geografisk begränsad) nationalism.
Läser man Frans G med dagens ögon, så framstår vikingarna i mycket som väldigt vidriga människor i en vidrig tid. Även om huvudpersonen Röde Orm och några till hade
 en del försonande drag. Men det var faktiskt en tid av våld, sjöröveri och allmänt plundrande. Handel i vanlig mening var rätt obetydlig del av det som vikingarna sysslade med. Att plundra och stjäla var mera "hedersamt" än handel. Så t ex avskydde Röde Orm och hans "fastlandssvenskar" hjärtligt de snikna gotländska köpmännen. Vikingarna ansåg sig som överlägsna, och ville inte beblanda sig med andre. Förutom att de helt samvetslöst kunde utnyttja kvinnor som de "träffade" (dvs våldtog och tog som slavar att sälja). 
Nej, kvinnoförtryck,  våld, hämnd. övergrepp, att ta, utnyttja och sälja slavar, att se ner på de som inte kom från ens egna trakter, de som inte höll på asagudarna (eller när vikingarna "blev kristna", se ner på morerna (muslimer) och de bysantinskt kristna), att bara se till sig själva (och eventuellt familjen och ätten), att bli rik och berömd för egen del, det var vikingatidens ideal och liv.
Jag förstår varför vikingarna idag ses som förebilder för sverigedemokraterna., hur de menar att "riktiga svenskar" är och skall vara.   Dvs som själviska, inkrökta svin. 

03 april 2016

Missa inte Kiralina!

Jag höll på att missa detta.

Jag är rätt kräsen, och springer inte iväg för att lyssna på vad som helst. Så orkesternamnet KOMP blev bara en notering att kolla upp senare. Det är ett så anonymt namn, även om punkt mellan bokstäverna ska visa att det namnet är en förkortning av gruppmedlemmarnas namn. Även om det är hyfsade namn så är det inte speciellt upphetsande.
Mer eller mindre av en slump så såg jag igår att i gruppen ingår en sångerska som heter Kiralina och kommer från Canada. Och det stod nog något om gospelbakgrund också. Då klickade det till i hjärnan, kunde det vara den där härliga, unga sångerskan som det var en stor artikel med många lovord om, i Jefferson, bluestidskriften, helt nyligen. Yes, snabbkollade. Det måste vara hon. På besök i lilla Piteå. På lämplig em-tid dessutom och med jazzklubben som arrangör. Dit måste jag. Trots den torftiga information som lokaltidningen gett.

Frugan sängliggande i feber, men jag tog med sonen och for till musikhögskolan och dess aula. Vi var i tid, och genom dörrarna hördes att musikerna var på plats och kollade ljudet. Jag och grabben sätter oss längst fram, för att lättare kunna fotografera. Publiken strömmade inte in i några större massor, det såg rätt glest ut när förbandet började sin halvtimme.

Dags för huvudnumret, K.O.M.P som ska uttydas Kiralina Salandy, Carl Orrje, Moussa Fadera och Patrik Boman. Sång, piano , trummor och bas, respektive. In träder Kiralina, och den förste hon ser på och ler åt, det är min grabb. Ett varmt leende.
I första låten "Wake Up" övergår hon efter en gospelinspirerad introduktion till att berätta om hur kärleken förde henne till Sverige. En kärlek som, tillsammans med hennes uppväxt i en gospelbemängd kyrka och med en mor som predikant/evangelist, uppenbarligen sätter en varm prägel på henne både som människa och sångerska.

Ja, hon håller hela konserten igenom en publikkontakt, full av värme och kärleksfull glädje. Hon utstrålar hela tiden en lyckokänsla, en positiv glädje och innerlighet, hennes ansikte lyser. Och hon har en härlig röst, med den extra touch som hennes gospeluppväxt ger.
De tre komparna är mer än kompetenta, men de ser alltför allvarliga ut. Vågar de inte le? Att vara en seriös musiker måste inte betyda att man inte vågar le eller ge något uttryck för känslor.

Efter Speak Low så kommer så den gospel jag längtat mest efter, jag har ju läst att hon  imponerat stort då hon framfört den. Precious Lord, Take My Hand av den som kallas gospelns store kompositör, Thomas A Dorsey. En melodi som fått många tolkningar, och jag erkänner förbehållslöst att Kiralinas hör till de absolut bästa. Vilken innerlighet! Glädje och allvar i harmonisk kombination. Hon går ut bland publiken, som en gospelsångerska traditionellt ska göra, och jag ser mer än en som verkar mycket berörd.
Efter den korta pausen kom ytterligare en gospel i "rätt" utförande. Jag hade gärna hört några till. Kan inte någon kyrka i Piteåtrakten ta hit henne för en renodlad gospelkväll? Gärna med komp av Per Slim Notinis gospelgrupp.

Därmed inte sagt att hennes "världsliga" repertoar går av för hackor den heller. De flesta nummer som hon framförde var ur the Great American Song-book. Svängiga, romantiska, ja som de ska vara och som de ska framföras i jazztolkning. Innerligt framförda av denna fantastiska live-artist. T ex Pennies from Heaven, Love is Here to Stay, Lover Come Back to Me, Please Send Me Someone to Love etc.

Och All the Way. i en version som fick mig att minnas Billie Holidays fantastiska tolkning från 50-talet. Dock utan den spruckna röst som Holiday hade sina sista år.  Det är starka ord, men Kiralia lät som en ung Holiday. Bättre betyg kan nog inte ges.

Så tog Kiralina upp min grabb Erik plus förbandets trummis för att "spela med" henne i If I had a Hammer. Skönt gung, och publikknipande.

Extranumret som vi klappade fram var svängiga It Don´t Mean a Thing, If it Ain´t got that Swing (Ellingtons låt).
Vilken konsert!

Jag förstår till fullo de berömmande orden i Jefferson (nr 186), och rekommenderar studium av artikeln om henne där. Jefferson har en hemsida, (www.jeffersonbluesmag.com)  men tyvärr ligger inte alla artiklar ute på nätet, bl a den om Kiralina.

01 april 2016

April, april (?)

Läser någon en text som har rubriken April april?
I dag är det 1 april 2016. Jag hör "lite dåligt", men nog måste nyheten i radion i morse om opinionssiffrorna vara dagens sämsta skämt.
Alltså, att sossarna med viss möda åter är största parti (dvs fortfarande rätt litet, men aningen större än de andra - och att de återerövrat den platsen p g a den ytterst restriktiva flyktingpolitiken, som i praktiken utestänger de flesta flyktingar som knackar på. Och som för de få som i sinom tid "accepteras" så gäller en tidsbegränsning som kastar ut dem innan de haft en chans att integreras (lärt sig språk och fått jobb).
Samtidigt sas det väl (?) att de nygamla moderaterna sackat en aning, också p g a att de numera kör den hårda, inhumana linjen.

Vilket skämt. Eller inte? Riksdagspartiernas - såväl i som utom regeringen - politik har ju länge varit ett skämt. Ett dåligt skämt. Där de sju "gamla" springer ikapp för att sno åt sig sd´s program och väljare. Så till den milda grad att sd verkar ha drabbats av tunghäfta i försöken att vara värre. En normal människa hittar ju inget anständigt riksdagsparti att rösta på. Om än det finns smärre fläckvisa försonande drag hos ett par av de mindre.
En misstanke smyger sig på, det är nog inget skämt. Inte ens ett dåligt skämt.

Och de verkliga skämten blir ju allt sämre också.

Dock vill jag ger er en text i ämnet aprilskämt, av Torbjörn "Tobbe" Carlsson i Piteå-Tidningen. Jag citerar den helt och hållet.

"Det är inte kul att vara lättlurad och särskilt inte en dag som denna. Då får man vara en dum sill. Även i Frankrike har de något emot fiskar. Poisson d’avril (aprilfisk) blir man kallad. I Finland är man en stackare som får äta sill och dricka lervatten (syö silliä, juo kuravettä päälle).
Än värre i Holland, där får den lättlurade en groda i dajmkrysset som aldrig vill ut igen. Kikker in je bil! Die er nooit meer uit wil.
I Norge och Danmark blir man narr och i Skottland gowk (gök/dummerjöns).
I medievärlden gillar vi första april. Det tänks så det knakar, idéer framkastas och förkastas tills ett Liljeholmens tänds och alla gör vågen. Här kommer ett aprilskämt som sätter snurr på läsekretsen. Ibland blir det ganska bra, oftare mindre bra och någon gång så bra att få förstår att det är ett skämt. Om det sistnämnda inträffar är det mindre lyckat och vill det sig illa blir den lättkränkta ilsken när det går upp för hen att allt var ett skämt.
Det gäller alltså att hitta rätt nivå så att folk kan skrocka belåtet över tokigheterna och känna sig nöjda över att ha avslöjat skämtet. Hoho, hur dum tror dom att man är, typ.
Kanske är det ultimata aprilskämtet att det inte finns något skämt i tidningen. Läsarna lusläser förtvivlat och i ren desperation bestämmer de sig för att en fullkomligt sann artikel är ett aprilskämt. Vem vet, kanske är det just detta practical joke som gäller i dagens PT.
Annars är det väl första april varenda dag på nätet. Tanken var väl att vi skulle bli smartare och mer kritiskt tänkande när ordet blev fritt och svämmade över alla gränser. Så kan det givetvis vara, men för den lättlurade är det svårt att navigera i ett hav av konspirationsteorier. Jag menar, det vet väl alla att vi inom ”gammelmedia” har ingått en pakt och har en dold agenda värre än CIA. Illuminati styr PT, tro mig. Eller kan det vara judarna?
Tyvärr kan jag inte berätta närmare om den saken. Jag tillhör ju den köpta sammanslutningen som mörkar alla ”sanningar”. Så sent som i torsdags skrev jag om trafiksäkerheten på Timmerleden utan att nämna att det är flyktingarnas fel.
Eller ta kollegan Joel Gustavssons artikel idag om den spruckna bron över Bondökanalen. Ännu en köpt lakej, inte ett ord om flyktingarnas skuld.
Nej, det är tur att det finns sajter på nätet som skriver som det är och bekräftar våra fördomar, vår otillräcklighet och vårt hat. Som skriver att allt är flyktingarnas fel och att alla muslimer är medskyldiga till terrordåden i Bryssel och IS härjningar i Syrien och Irak.
Dessvärre har jag inte lyckats komma på hur mitt navelludd kan skyllas på muslimerna, men det kommer. Ska bara ta på mig skygglappar och foliehatt."

Och den texten är inget aprilskämt, tvärtom.

23 mars 2016

Behövs låglönejobb - i så fall för vems skull?

Från vissa håll uppges att det behövs (fler) låglönejobb för att klara integrationen av flyktingarna. I något varierande utformning så framförs det av samtliga "allianspartier", och Svenskt Näringsliv (fd arbetsgivarföreningen) genom sin vd Carola Lemne hävdar att det behövs 300 000 enkla jobb med lägre lön.
Nu finns det, som sagt, olika infallsvinklar på detta. Vissa menar att det ö h t behövs fler låglönejobb, en del med, andra utan statlig subventionering. Att många arbetsgivare inte vill betala dagens löner för de jobb de vill ha utförda, det kan man förstå, de vill sänka företagens kostnader och öka vinsterna.
Men i debatten har också framförts krav på lägstalöner, men med motiveringar som om det skulle vara maxilöner. En annan variant är lägre ingångslöner, ofta då dessutom statligt subventionerade - för att företagen ska anse sig "ha råd" att nyanställa.

Nå, häromdagen var det en intressant artikel på SvD Debatt (18 mars)  av två ekonomer på KTH, som anser att behovet av låglönejobb överdrivs i debatten.
Jag citerar ur artikeln, som främst bemöter Svenskt Näringsliv.
"Sverige behöver 300 000 enkla jobb med lägre lön. Det slog Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, fast när hon debatterade flyktingfrågan i SVT:s Aktuellt (9/2) och som senare upprepats. ... Därmed finns en siffra på det policyförslag initierat av det Finanspolitiska rådet som fått betydande genomslag i den aktuella svenska debatten. Behovet av låglönejobb motiveras med flyktinginvandring från länder med relativt sett låg utbildningsnivå. Men hur ser verkligheten ut bakom kravet på en tillväxt av enkla jobb motsvarande en ökning av den svenska arbetsmarknaden med 6 procent? Problemen motsvarar bara en tiondel av de låglönejobb som Carola Lemne vill skapa.
Förra året beviljades nära 33 000 personer asyl i Sverige och befolkningsstatistiken visar att det ­totala antalet människor från de fem stora flyktinginvandringsländerna Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia och Syrien i Sverige nu uppgår till drygt 300 000. Två tredjedelar av dem var mellan 20 och 64 år och med ett arbetskraftsdeltagande på 85 procent innebär det ett arbetsutbud på 190 000 personer. Hälften har minst gymnasieutbildning och är knappast i behov av fler låglönejobb.
Därmed återstår 95 000 personer med enbart förgymnasial utbildning. Varannan är dock redan syssel­satt som anställd eller egen företagare. Kvar finns mindre än 50 000 personer med enbart kort utbildning. Den till synes mest logiska lösningen för att få in dessa personer på arbetsmarknaden borde därför vara att se till att de slutar vara lågutbildade, åtminstone den majoritet som är under 40 år. Till slut handlar den riktigt stora utmaningen om att hjälpa 20 000 flyktinginvandrare in på arbetsmarknaden.
Visserligen innebär den nuvarande flyktingvågen att denna grupp ökar. Räknar vi med att hälften av de aktuella asylsökandena beviljas uppehållstillstånd, och samma andel av immigranter med potentiellt stora problem på arbetsmarknaden som hittills, bety­der det ett årligt tillflöde i storleksordningen högst 10 000 personer.
Det innebär att det är totalt 30 000 flyktingar från Afghanistan, Eritrea, Irak, Somalia och Syrien som kan antas behöva specifika åtgärder eller enklare jobb för att integreras på svensk arbetsmarknad. Det är en milsvid skillnad från Carola Lemnes behov av 300 000 nya låglönejobb.
Det totala antalet personer födda utanför Europa som är öppet arbetslösa eller deltar i program med aktivitetsstöd uppgår i februari till 145 000. Många är flyktinginvandrare som saknar gymnasieutbildning. I likhet med arbetslösa svenskfödda som har kort utbildning är det svårt att konkurrera om jobben utan utbildningsinsatser. Ett annat uppmärksammat problem är de flyktinginvandrare som bor i kommuner med god tillgång på bostäder men få lediga jobb. Ett tredje hinder för integration på arbetsmarknaden är diskriminering mot utlandsfödda. 
Bristfällig utbildning, brist på bostäder i regioner där jobben finns och etnisk diskriminering är viktiga förklaringar till arbetslösheten bland flyktinginvandrare i Sverige. Det finns även en mindre grupp med företrädesvis äldre personer som har extra höga trösklar för att komma in på den svenska arbets­marknaden. Men de motsvarar bara en tiondel av de enkla jobben med låg lön som Carola Lemne vill skapa.
Den pågående debatten om integration av ny­anlända på arbetsmarknaden kännetecknas av en polarisering mellan förespråkare för utbildnings­insatser respektive anställningsformer med låga löner.
Den samlade bilden av forskningen är att det inte finns några enkla samband mellan löner och sysselsättning vare sig för hela arbetsmarknaden eller för olika grupper. I Sverige genomfördes nyligen ett omfattande politiskt experiment med sänkta arbets­givaravgifter för att ungdomar skulle ha lättare att komma in på arbetsmarknaden. Men en utvärdering av reformen visade att den var mycket dyr och in­effektiv.Varför skulle resultatet bli annor­lunda om experimentet gjordes om med enbart flyktinginvandrare och enkla jobb?
det är olyckligt att den aktuella flyktingdebatten präglas av både felaktigheter, överdrifter och vanföreställningar. I Sverige finns en god och lättillgänglig statistik över frågor som rör arbetsmarknad och integration.
Vi ser en stor diskrepans mellan Carola Lemnes svartmålade bild av flyktingintegrationen på svensk arbets­marknad och hur det egentligen ser ut när man analyserar den offentliga statistiken.    Hans Lööf, Gustav Martinsson."
Nu kom en replik i SvD Debatt den 22 mars, från en annan ekonom (Mats Hammarstedt), som inte gillade att att behovet av låglönejobb kritiserades. Hans invändningar är, som jag ser det, inte speciellt tunga eller relevanta. Den utgår från att kritikerna ovan lyfter fram de idag största grupperna av asylsökande (Syrien, Afghanistan, Eritrea, Irak och Somalia) och jämför med statistik som har tyngre grund i utrikesfödda från Afrika och Asien.  Häpp. 
Den enda synpunkt, som är intressant hos Hammarstedt är att andelen kvinnor som behöver sysselsättning är högre, och då hur man än räknar och värderar statistiken bakåt och i de aktuella grupperna asylsökande. Men att det skulle märkbart öka behovet av låglönejobb för flyktingar har jag svårt att se. 
Jag menar alltså att "omsorgen" från Svenskt Näringsliv om att det behövs fler låglönejobb, den är starkt överdriven och beror på näringslivets vilja att få billig arbetskraft. Inte på en vilja att faktiskt integrera flyktinginvandrarna på ett människovärdigt och effektivt sätt.
Svenskt Näringsliv är mera ute efter att få bidrag för att anställa nyanlända och att de ändå ska vara i behov av någon form av bidrag. 
Hindren för nyanlända har många andra orsaker som kan och måste tas på allvar. Dvs brist på utbildning, bostadsbrist där det finns jobb och orsaker som diskriminering etc. Icke att förglömma att nu regeringen (och oppositionen) inte vill ge permanenta uppehållstillstånd, utan bara tillfälliga, det är en stort hinder för nyanlända att få jobb och därmed kunna integrera sig! 

17 mars 2016

"Hjärta av Jazz" gav smak på Lövestam

Jag fick boken "Hjärta av jazz - likaså en enda gång du möter, just den vän du behöver" av Sara Lövestam, helt nyligen av min dotter. Det blev en positiv överraskning. Jag läser tidvis mycket, av skilda slag, men blir sällan speciellt tagen av det dagens unga författare skriver. De verkar väldigt perspektivlösa, självcentrerade just på ungdomars liv just nu, historielösa och med föga förståelse för annat än det de själva upplevt.

Efter att ha läst Lövestams bok, som utkom 2013 "redan", så googlade jag lite på henne och hittade bl a dessa rader i Wikipedia. Jag citerar ur inledningen.
"Sara Lövestam, född 1980, svensk författare. Lövestam lärde sig skriva redan som treåring och fick sin första publicering vid åtta års ålder då hennes dikt om miljöförstöring publicerades i Östersunds-Posten. Det var tidigt hennes mål att bli romanförfattare, och hon hade flera bokmanus i bagaget när hon 2009 vann Piratförlagets manustävling Bok-SM 2009 med manuset till vad som blev debutromanen Udda.
Lövestam rör sig mellan olika genrer och skriver både för vuxna och ungdomar, historiska romaner, relationsromaner och även en spänningsserie i fyra delar om den papperslösa detektiven Kouplan. Den första delen vann hösten 2015 Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminalromansdebut. Hennes romaner skildrar ofta möten mellan människor med olika öden och perspektiv, men också, vilket syns tydligast i Tillbaka till henne (2012) och Hjärta av jazz (2013), kopplingen mellan nutid och historia. Udda nominerades till priset Årets bok vid Gaygalan 2010."   
En pikant upplysning är att hennes två första levnadsår tillbringade hon i Knutby. 

Jag har bara läst just "Hjärta av jazz". Har bara sett hennes namn tidigare och minns en svalt positiv recension av den i Orkester-Journalen. Det var allt. Men jag vet ju att den dotter som gav mig boken, hon läser rätt mycket, så när hon ger mig en bok är den värd att läsa. Min dotter är i samma generation som Sara Lövestam. Både författaren och de två huvudpersonerna är såväl språkligt som musikaliskt inspirerade av Povel Ramel. 
Jag ser också att "Bokmalen" skriver detta om boken: "Det är på samma gång en fin berättelse om vänskap och tragisk historia om utanförskap som skär i hjärtat. Ändå har jag ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet när jag vänder sista bladet."  
Så känner jag också.
Till det vill jag lägga att språket är bra. Berättelsen är inkännande, medkännande för romanfigurerna och deras öden, speciellt för huvudpersonerna, men med några penseldrag som ger relief och djup också åt andra. Så skildrar hon fint mötet mellan två väldigt olika perioder i Sverige, en högstadieflicka i nutid och en ung jazzmusiker i 40-talet, huvudsakligen under WW2. Två personer som möts, av en slump i nutid kring kärleken till musiken, dvs jazzmusiken. Och kring både hans och hennes kamp, deras svårigheter och i en själarnas sympati. Där både den nu gamle jazzmusikerns trattgrammofon och stenkakor får plats tillsammans med flickans el-bas, mp3-spelare och mobiltelefon. Det är således också en historia om klassmotsättningar, åldersskillnader (den unge jazzmusiker blir kär i en äldre jazzböna, och mellan honom och el-bastjejen skiljer sådär sjuttio år), om mobbning,  både nu och då och på och utom nätet. Och om demens. Om omgivningens oförståelse, nu som då, för de som är lite annorlunda eller som förefaller annorlunda än "alla andra".   Plus fina miljöskildringar av Stockholm under det tidiga fyrtiotalet. Liksom dagens "liv" som knapptryckare. 
Ja, jag gillar boken, och jag blir nyfiken på Saras skrivande. Hon verkar ju gilla att ta upp mycket olika ämnen och testa olika genrer - och att koppla sina historier till gamla tider, ha perspektiv och sätta ihop rörande historier.  Och hon har språkglädje.

I ett avseende så har jag en liten anmärkning på författarens skildring av hur den gamle jazzmusikern lever på ålderdomshemmet. Jag tror nog att han behållit sin gamla trattgrammofon, men han hade tämligen säkert följt med tiden såpass att han någon gång under sent 50-tal eller tidigt 60-tal skaffat sig en enkel skivspelare för vinylskivor med 45 och 33 varvshastighet. För han hade självfallet fortsatt att köpa jazzskivor även efter stenkakeepokens slut. Däremot är det möjligt att han inte gått över till CD...

14 mars 2016

Smarta fånar - eller osmarta

Jag blir irriterad. Borde kanske bara skratta åt eländet, men det går inte. Det är ju så dumt. Osmart, ointelligent detta.
Var helt nylingen några dagar i Stockholm. På grund av folkanhopningen där blev det än tydligare än  när man ser på "landet". Nej, jag tänker inte på Anna Batra och hennes tal om lantisar, bevare mig väl. Det är ingen replik till hennes uttalande i början av sin karriär i moderata högerpartiet.

Det jag reagerar på är detta överdrivna användande av smartphones och liknande små apparater att hålla i handen framför näsan. Smarta fånar har jag börjat kalla dem, men menar osmarta fånar. Och tänker då i första hand på de som håller dessa manicker i handen.

Alltså, så sent som häromdagen var det, än en gång, ett inslag i Rapport om att föräldrar gör en stor dumhet när de alltid ha igång mobilen, också när de egentligen ska sköta och se till barnen. Till och med när de är ute på stan, vare sig de har barnen i barnvagn eller om ungarna går. Då de möjligen kastar en snabb blick en tusendels sekund på barnet/barnen men egentligen bara stirrar in i mobilen, som osmarta fånar. Barnen behöver ögonkontakt. Kontakt! med sina föräldrar. Och det gäller även när de lämnas på dagis. De ska inte bara pytsas in på förskolan... barnen (och personalen) måste få ha kontakt med föräldern vid överlämnandet. Liksom de bör ha när de är hemma. Det duger inte att de vuxna sitter med fån-apparaten och knappar när det är frukost och middag. Inte heller när de (eventuellt) ser på teve.

Helt nyligen så läste jag också (i papperstidningen!) att folk börja få besvär med synen mycket tidigare numera än förr, och det på grund av att de sitter (och står och går) med den lilla skärmen framför näsan alldeles för mycket. Ögonen orkar inte med det hur mycket som helst.
Och vad än värre är, det gäller även barnen. För barnen gör ju som de vuxna, "lär sig" att hela tiden de också ha mobilen (som de tyvärr får alldeles för tidigt, och utan restriktioner betr användandet) framför näsan. Och optikerna har observerat att även små barn måste skaffa glasögon mycket tidigare och i större utsträckning än före de "smarta telefonernas" tid.  Men visst, det ger ju optikerna mera jobb och större inkomster.

När jag så kollar medtrafikanterna i Stockholm så observerar jag en något anmärkningsvärt. Många människor ser ut att prata för sig själva. Nej, nej inte med de människor de möter, det var ju inte så vanligt tidigare heller. Snabbt upptäcker jag att de slingar sig en lite sladd, ner från halsen i kläderna. Det tyder på att där också döljs en liten mikrofon - och att de talar i mobilen som vilar i någon ficka. Det visar ju alla fall att de inte är gaggiga eller galna och talar högt för sig själva. Men det visar också att de inte ser mycket av det som är framför ögonen. De koncentrerar sig på telefonsamtalet.

Ärligt talat så är det ändå inte så väldigt många som går och står och pratat i sina mobiler medan de åker i eller väntar på T-banan eller bussen. Kanske bara 10-15%.  De flesta, säg 80 - 85% , de har mobilen framme, och knappar på den. De kan tyckas stirra ner i asfalten, men nej, de ser på den lilla skärmen och knapparna framför näsan. De ser inte sin omgivning, inte folket omkring sig. Mobilen är alltid igång, vilket verkar göra folk både osmarta och asociala. Märkligt nog kallas mycket av det som sker på internet (där smartphones i hög grad funkar) för "sociala medier".  De som gör att folk inte är sociala med varandra IRL (= internetförkortningen för "in real life"). För att vara social IRL måste man vara AFK (=away from keyboard). Vilket ytterst få verkar vara numera, ens utomhus.
Inomhus då? Tja, jag har en känsla av att många på jobbet är online mest hela tiden. Förhoppningsvis är det för att där sköta jobbet, men jag undrar... Och hemma då? Där är mobilen igång och tar uppmärksamhet från det man (dvs många) vaknar, via frukost (och jobbresan och jobbet) till middagen och medan de snabbkollar (mycket snabbt) barnen och (eventuellt) lite teve, innan de går isäng. Där mobilen är den som sist stängs av. Näe, nog är den igång, om än "passivt", även under natten då den laddas upp.

Jag tycker faktiskt att det är skrämmande. Den direkta och fysiska kontakten mellan människor har i hög grad försvunnit. Och mellan barn och vuxna. Visst, nog kan FB etc vara bra ( i måttlig omfattning) för att hålla kontakt med vänner (?) som befinner sig en bit bort.  Men det är ju inte nödvändigt att SMS-a den som är 10-100 meter bort. Eller att kolla "likes" på FB hela dygnet. Nog borde det finnas tid för att se och prata med familj och vänner som finns  i närheten - också.  Se folk i ögonen. Prata i st för alltid knappa meddelanden om allt (ofta onödigt) på en liten ögonförstörande manick.

Använd mobilen som telefon, om det behövs - inte som en dator som snart sagt ligger under huden. Och använd e-mail i st f SMS. Och använd datorn, i fullvuxen version, till det som sker bäst där, e-mail, söka kunskap och information, skriva-räkna, beräkna, sköta ekonomi (med säkerhet) etc. Det är smart att inte låta mobilerna ta över allt. Det är smartare att tänka själv, prata och umgås, utan att avskärma sig från det verkliga livet via smartphones små skärmar.


08 mars 2016

Alla barn har rätt till skydd och hjälp (Rädda barnen)

Jag citerar ur BARN, Rädda barnens utmärkta tidskrift, nr 1/2016. Det är ordförandens "sista ordet". Vill spara det och göra det tillgängligt för mina bloggläsare.  Artikelns rubrik är densamma som jag satt för detta blogginlägg.

"När Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet. Den hårda knuten i magen måste bli till bränsle för ett engagemang.
DE SENASTE MÅNADERNA har jag haft svårt att känna igen mig i mitt eget land. Jag har varit en stolt ambassadör för Sverige och har med trovärdighet kunnat prata om humanism och solidaritet. När land efter land i EU stängde sina gränser var Sverige ett land som stod upp för asylrätten , ett land som sa refugees welcome. 
När så beskedet kom att även Sverige skulle försöka hålla flyktingar borta kändes det som att gå in i en kompakt mur av mörker. Genom införandet av id­kontroller gick Sverige längre än något annat EU land dittills gjort. Tidigare kunde alla människor som kom till de svenska gränserna ansöka om skydd. Nu gäller det enbart de med id­handlingar – övriga släpps inte in. Det är om något en inskränkning av asylrätten.
 Chocken var total – hur kunde vi hamna här? Vad har hänt? Jag kände skam och en stor sorg. Men också en stor maktlöshet. Kan jag verkligen vara en del av detta? Men maktlösheten får inte leda till uppgivenhet och passivitet . Den hårda knuten i magen, den värkande känslan i brösten måste vändas till något annat. Den måste kanaliseras och bli bränsle för engagemang.
Asylrätten måste värnas, barnkonventionen efterlevas. 


Alla barn som kommer som flyktingar har rätt att få skydd och hjälp. Det är viktigare än någonsin att vara en stark röst och att vara uthålliga. Inte minst med tanke på de allt tydligare rasistiska strömningarna i vårt samhälle. Under lång tid har vi drivit frågan om säkra och lagliga flyktvägar. Därför har Rädda Barnen välkomnat utredningen som tillsatts kring frågan men läget är akut.
   Rädda Barnen har uttryckt starkt kritik mot tillfälliga uppehållstillstånd för barn. De har bara negativa konsekvenser. Det samma gäller inskränkningar i rätten till familjeåterförening. Då vi finns med längs hela vägen från krigsområdena ser vi vilka fasor barnen och deras familjer tvingas igenom.
   De migrationspolitiska besluts som nu fattats kan leda till att ännu fler barn riskerar livet på den farliga vägen till Europa. Under denna tiden har jag också känt stolthet över Rädda Barnen. Det är fantastiskt att se det enorma engagemang som aktiva landet över visar, det ansvar vi tar. Det samma gäller vår personal som nu driver vår första humanitära insats i Sverige. Vi är en kraft att räkna med.        Förutom att påverka migrationspolitiken måste vi också värna rättigheterna för de barn som kommit hit. Höstens flyktingmottagande har visat tydliga brister i den svenska förmågan att svara på en humanitär situation. Trots att många medarbetare i stat och kommuner jobbat extremt hårt har det funnits stora svagheter. De barns som kommit hit som flyktingar har samma rättigheter som alla andra barn. Vi vet dock att asylsökande barn ofta har betydligt svårare att få sina rättigheter tillgodosedda. Vår uppgift är att kämpa för att dessa barn får rätt till hälsa, fritid och utbildning på samma sätt som andra barn. Vi kommer fortsätta höja vår röst och kämpa för barns rättigheter och mot alla försök till inskränkningar i asylrätten.

Inger Ashing STYRELSEORDFÖRANDE"
---
Jag vill bara tillägga att jag instämmer. Jag har också haft svårt att känna igen mig i Sverige efter detta beslut. Och de beslut som kommit därefter. 

07 mars 2016

Malala - en förebild på internationella kvinnodagen

"Jag är Malala" heter som bekant Malala Yousafzais bok. Hon som 2014 blev den yngste fredspristagaren någonsin. Som kämpade för kvinnors rätt till lika behandling, blev skjuten av talibanerna.
En fantastisk och sann bok om en stark ung kvinna. Boken finns också i en pocketupplaga (PONTO pocket) , som utkom senare och innehåller ett par tillägg. Dels ett förord, som ger en intressant bild av hennes liv nu, som flykting och studerande i England. Hur hon ännu är en flicka, hur hon och hennes familj lever, men också hennes fortsatta kamp för alla barns rätt, och i synnerhet flickornas rätt till utbildning, och hur utbildningen är vägen till frihet och fred. Hur hon träffar politiska ledare och försöker övertyga dem om detta. Att utbildning är ett bättre sätt att bekämpa terrorism än krig.
Dels avslutas boken med en intervjua med henne, som ytterligare belyser detta. Och hennes längtan efter att få återkomma till Pakistan. Gärna, om hon kan, för att arbeta för ett bättre Pakistan.

Samtidigt så får vi veta att talibanledaren i hennes hemprovins nu är talibanernas ledare i hela Pakistan, vilket givetvis gör allt svårare för henne, inte minst för hennes säkerhet.

Jag vill gärna påminna om Malala och hennes bok och kamp inför internationella kvinnodagen, den 8 mars. Malala är verkligen en förebild för alla denna dag.
Läs boken.

---
Jag har tidigare skrivit om Malala, hennes kamp och hennes bok, länkar här, och här och här.
Något lite finns även här.
En kort presentation av henne som fredspristagare finns på denna länk.
Hon har också intervjuats av Skavlan om jag minns rätt. Och har hållit tal (tevesänt) inför FN och i Oslo i samband med att hon fick fredspriset 2014.

26 februari 2016

Järnväg, behövs det? Var, varför, för vem och vad?

Här följer några  tankar betr järnvägen, dess kostnader, nödvändighet och prioriteringar. Det är ju något som diskuteras till och från, och även just nu. Inte minst p g a att man "upptäckt" det höga kostnaderna för det eftersatta underhålletl OCH för hur en del debattörer (politiker) vill se höghastighetståg, till än högre kostnader, mellan en del sydliga korta sträckor. 
Självklart måste järnvägen underhållas så den fungerar, är säker. Det gäller befintligt nät i princip överallt. Och då både betr person- och godstrafik. Järnvägen är ju mera miljövänlig än biltransporter, som ändå måste ske många ggr, fr f a på kortare sträckor.
MEN att bygga dubbelspår, det kan inte vara nödvändigt i så många fall, möjligen ur säkerhetssynpunkt där det är hög belastning.
Men inte p g a att ge plats för höghastighetståg på de korta sträckor som det gäller i mellan och sydsverige. Det är helt enkelt inte motiverat med de höga kostnaderna för att korta restiden, när det gäller persontrafik, på dessa korta sträckor som bara rör sig om några tiotals mil.
Helt annat är läget för trafiken till och från övre Norrland. Där behövs snabbare tåg (och säkrare, väl underhållna banor) med rätt vagnar som inte fryser ihop vid några extra minusgrader eller lite snö.
Det är där långa avstånd, där persontrafik med tåg måste kunna konkurrera med flyget, men också flyget behövs. I dagsläget vågar man ju knappast planera att ta tåget på vintern, inte bara pga av tidsåtgången.
Men fungerande järnväg, på sträckor som passerar tätorterna hela vägen upp till Haparanda/'Finland är inte bara viktig för passagerartrafiken (vilket sydliga debattörer tycks tro). Visst, goda kommunikationer krävs för att kunna bo och arbeta även norr om Gävle. (Och här finns plats att bygga, t o m oftast till lägre kostnader än i och runt de överhettade storstadsområdena med deras osunda svarta pengar och svarta kontrakt.)
Nej, än viktigare är nog att industrin i norr behöver en fungerande järnväg med tillräcklig kapacitet. Den industri som ger de inkomster till landet som föder de som bor i Mellan- och sydsverige. Och som därmed även ger inkomster som kan kanaliseras till bostadsbyggande. Även söderut."
Som sagt. Ska man sätta in järnvägen i ett större sammanhang, som inkluderar både miljö, och transport, som levnadsförutsättningar i hela landet. Då måste man se även till att järnvägen är viktig också betr godstransporterna. Jag tycker nog att många debattörer - och politiker - i Sthlmsområdet och söderöver, glömmer det, och tror att det bara gäller persontransporter för de som lever och verkar i och kring storstäderna i syd.

I en vettig planering, som tar in helheten, måste man komma ifrån onödiga skrytprojekt, som bara ser till persontrafik,  och att man inte glömmer bort att ett effektivt (och säkert) järnvägsnät måste innefatta även "stickspår" från stambanorna till mindre orter och till industrier som inte ligger precis vid stambanorna. 

23 februari 2016

Är djupa klyftor bra för ekonomi och välfärd?

Som en kort kompletterande kommentar till min text häromdagen betr komplexet löner-klyftor etc, vill jag delge även följande. Och det som en kommentar till de som menar att djupa skillnader mellan olika grupper är en stimulans till ekonomisk tillväxt och välfärd för alla. Att man inte ska vara avundsjuk på de som det går bra för, och gjort och gör sig ofantligt rika.
Men det är inte fråga om avundsjuka, utan om att djupa klyftor gör det svårt att skapa sig en någorlunda hyfsad tillvaro själv. OCH att klyftor är skadliga för ekonomin! Just det, för samhällsekonomin som sådan, inte bara för den enskilde med låg inkomst.

Flera svenska företrädare för olika fackliga organisationer har på senare tid krävt lönelyft, och då även för de med lägst inkomster, och är emot sänkta nybörjarlöner. Det är ju rätt givet. Men inte bara de, utan även folk med näringslivspositioner ser risker och nackdelar med låga löner - eftersom de leder till klyftor i samhället.
Trots vad "nyliberala" ekonomer (?) predikar.

En av de mer prominenta, som går emot sänkta löner för nyanlända är förre Scania-vd´n Leif Östling, som föreslås till ny ordförande i Svenskt Näringsliv. Vilket är precis motsatsen till vad denna organisations företrädare dagarna innan anser.

Och nu fick jag precis korn på vad en amerikansk superkapitalist säger. Nick Hanauer, som verkligen inte är en socialist eller "vänster", utan en vältalig företagsledare som vill rädda kapitalismen. En länk till en liten text,  som säger ungefär som så;
vakna upp (kapitalister), växande klyftor driver samhället in i en situation som liknar den i Frankrike före revolutionen.
Han vill höja minimilönerna dramatiskt, för att vidga medelklassen och ge ett visst mått av välstånd, för att minska riskerna för revolution. 


Det ni!


19 februari 2016

Låga löner - höga löner, höga kostnader, ränta och inflation

Nu blossar åter upp frågan om lönerna. Många ekonomer och näringslivsföreträdare och en del politiker vill att det ska bli fler låglönejobb, att unga och nykomna ska starta på en lägre inkomstnivå än idag. Och då med motiveringen att jobb med lön, om än låg, är bättre än inget arbete men bidragsberoende.
Självklart är det så. Inkomst genom arbete är bättre, både för individen och samhället, än bidragsberoende.
Men, för låg lön är inte bra. Det ska gå att leva på en heltidslön, överlevnaden ska inte bero på att lönen kompletteras med bidrag. Naturligtvis hanterar folk sina pengar olika bra, en del klarar sig genom sparsamhet även på en  låg lön, för andra räcker inga inkomster, man lånar, har inte lärt sig att vara sparsam, man spenderar hela tiden mer än sina inkomster, hur höga de än är.
Detta är ett problem, som beror på dålig uppfostran hemma och i skolan - och genom samhällets intensiva uppmuntran till konsumtion.
Jag hävdar ändå att en normalt sparsam person ska kunna leva på en heltidslön. Det kan vara motiverat med mera differentierade ingångslöner eller lägre löner för jobb som inte kräver utbildning. Men inte så låga att de inte går att leva på. Och om jag minns rätt så menade redan nationalekonomen Adam Smith att arbetarna skulle ha hyfsade löner. För då kunde de efterfråga och konsumera det som företagen producerade.

Ett större bekymmer är det höga kostnadsläget. Levnadskostnaderna stiger hela tiden. Varför? Jag menar att en viktig faktor, numera, beror på att alltfler har FÖR höga inkomster. Nu menar jag inte att "för hög" inkomst är den som överstiger något slags genomsnitt med några tusen kronor i månaden. Det finns ju hos många den åsikten att den som har cirka tusen mer i månaden än vad man har själv, den är högavlönad. Tyvärr. Alla kan inte och ska inte tjäna exakt lika mycket. Mera ansvar, mera skicklighet, högre utbildning och studieskulder bör premieras med högre lön än de som inte har något ansvar, inte är så duktig, och som inte har tagit sig tid att skaffa en längre utbildning och inte ådragit sig studieskulder.
Men, den kompensationen ska vara rimlig. Idag, och sedan 10-15 år verkar inkomstklyftorna ha blivit allt djupare. Helt omotiverat. De högst avlönade kan idag i stor utsträckning, genom kompisskap och ömsesidigt beroende, sätta sina löner själva.
De höga löner, och andra förmåner, som en växande grupp har numera, de är en orsak till högre kostnadsläge - vilket ju främst drabbar de med låga inkomster, eller som p g a arbetslöshet, sjukdom eller ålder, tvingas leva på (låg) A-kassa, sjukpenning eller (högbeskattad) pension. En gång i tiden var (de fåtaliga) höjdarnas löner av marginell betydelse för företagen eller samhället. Idag är det många fler  höjdare, med väldigt mycket högre löner. Då blir det dels ett kostnadsproblem, dels en psykologisk faktor som driver upp allas löner, vilket i sig också givetvis höjer levnadsomkostnaderna.

Nu tror jag inte att höjd skatt för de alltför högavlönade minskar kostnadsnivån för att leva. De högavlönade ser säkert till att de mer än kompenseras för ev höjda skatter.
Däremot kan det ur rättviseskäl ses riktigt att de som har högre inkomster och tillgångar i högre grad ska bidra till att bekosta samhällets utgifter för välfärden. Men det är en annan fråga.
Jag tror att det måste komma till en allmän insikt att för höga löner, förutom att de göder girigheten, leder till ett samhälle som skapar motsättningar och som krackelerar välfärden. Det måste till ett frivilligt stopp för att kräva och ge de fantasilöner som idag förekommer.

Men vad mer är det som leder till högre kostnader och kraven på högre löner och som gör att man inte kan leva på låga (eller sänkta) löner?
En sak är givetvis räntepolitiken. Och då speciellt då dess syfte är att få upp inflationen.
Låg ränta gör det billigt att låna. Dvs privatpersoner kan slösa mera (inklusive att köpa sina bostäder till för höga kostnader!), utan att det straffar sig - i vart fall inte på kort sikt. På lång sikt måste alla lån betalas - och räntorna att stiga. En efterfrågan, höjd konsumtion ska grundas på  inkomster - inte på att de som har för låga inkomster lånar.
Med högre efterfrågan, så stiger inflationen. Som Riksbanken vill - och som politikerna uppdragit till Riksbanken att se till.
Och högre inflation så stiger levnadskostnaderna. Vilket främst drabbar de som inte kan kompensera sig för den, dvs de utan lön eller med alltför låg lön.

Som jag ser det så är det mycket i dagens ekonomiska politik som inte går ihop. I vart fall inte om man strävar efter ett samhälle där välfärden ska vara spridd till alla, ett samhälle där man ska kunna leva på sin lön.  Och utan farliga inkomstklyftor.  En välfärd för alla leder till frihet och trygghet. Ett samhälle där vi lever som fria, jämlika människor som alla kan utvecklas och leva i gemenskap med varandra.

18 februari 2016

"Jag vill inte bli glömd"

Jag vill inte bli glömd, skrev Thomas, men det blev han. Sjuk och ensam efter en stroke, som gjorde att han visserligen med möda kan röra sig i lägenheten, men om han ramlar så blir han liggande. Hans "livlina" var att han skulle få ett dagligt samtal från hem. Detta i stället för det trygghetslarm som inte fungerade.
Men han blev just bortglömd. Gång på gång. Detta var ett av de reportage som Uppdrag granskning (UG) visade i onsdags (17 febr 2016).

Ingen (?) vill väl bli bortglömd. Vare sig man är sjuk eller inte, gammal eller ung. I detta fall, sjuk och äldre (nåja, bara 65 år) är det faktiskt också något som ligger i samhällets, vårt gemensamma, ansvar att stå för. Och som vi alla betalar skatt för, eftersom vi som privatpersoner inte har resurser till för att klara själva. I normalfallet i vart fall inte ekonomiskt, och oftast inte heller mänskligt på grund av arbete, avstånd till släkt och vänner. Som medelålders arbetande människa har man fullt upp med barn och familj, utrymmet för att i någon högre grad hålla intensiv och tät kontakt och tillsyn till en sjuk och ensam anförvant finns ofta inte.

Men äldreomsorg, sjukvård, hemtjänst etc har också svårigheter att klara av det.  Vilket är illa, mycket illa. I det aktuella fallet så blev Thomas bortglömd, och låg där bortglömd. Bortglömd, inte kontaktad via telefon, inte varje dag. Och trots det gjorde ingen "avvikelserapport".  Samtidigt ska man veta att sådana registrerades ofta, men inte betr Thomas. Vilket gör att man undrar hur många gånger som folk glöms bort, totalt sett.  Och man kan diskutera var ansvaret ligger, hos cheferna (höga eller låga), hos de som ska ringa och hålla kontakten i de enskilda fallen. Är det bristande rutiner? Eller ren lathet?

Nå, men även de som (ännu) inte omfattas av något trygghetssystem pga sjukdom eller ålder, fungerande eller ej, har behov att inte bli bortglömda. Vi är ju fria individer, men vi är sociala människor som behöver leva i något slags gemenskap med varandra.
   Ser vi varandra?
Ser vi varandra som medmänniskor? Inser vi att vi måste ägna omsorg åt varandra, i form av reell närhet, se varandra i ögonen, småprata, samtala, ta på varandra. Hinner vi det?  Jag tycker mig ha sett varnande rapporter om att vi numera inte hinner med varandra. Och en stor och viktig orsak är att många är mycket, alltför mycket uppkopplade med inte bara datorer utan också via smartphones och surfplattor, och är ute på Facebook, twittrar eller liknande, mest hela tiden. Alltför många ägnar sig alltså alltför mycket åt "sociala medier", så vi inte hinner med att vara sociala med de nära och kära vi har omkring oss.
Föräldrarna håller på och knappar på sina små mobiler medan de inte ägnar babyn i barnvagnen någon egentlige uppmärksamhet. Sitter med mobilen igång vid matbordet i st för att prata med familjen. Och "ser" på teve med mobil, surfplatta eller laptop i handen eller knäet. Hinner varken följa teven eller prata med de andra som också sitter framför teven. Och "på stan" ser man inte folk, man tittar på smartphonens lilla skärm och knappar på den. Möjligen sms-ar man den som står bredvid.
OK, visst är en mobil bra att ha ibland. Och Facebook kan vara en kontaktväg om alla vänner och all släkt är långt bort fysiskt. Men nog skulle de flesta må bättre av att prata med varandra direkt "face to face".  Inom familjen - men också med vänner och andra som finns nära.
Är det inte rent av löjligt att ständigt kolla om någon sökt en via smartphone eller via Facebook etc? Lyft blicken, kanske står någon du vill ha kontakt med framför dig...  Nicka till den och börja prata...


09 februari 2016

Lars Landberg, en god socialliberal

Sorgligt. Idag är den för mig tyngsta nyheten i min lokaltidning. PT,  att en verklig socialliberal avlidit. Lars Landberg.

Lars var en man jag verkligen respekterade och kände stark samhörighet med politiskt. Den omfattande minnestexten har skrivits av Jan Lundquist, pensionerad tidningsman, men fortfarande aktiv som lokalhistoriker och "senior editor". Tillika socialdemokrat, som bl a varit kyrkopolitiskt verksam. 

Det är en väldigt fin text, ovanligt lång och inkännande, kunnig och uppskattande, som Jan skrivit. Minnesord med stor uppskattning över Landbergs verklighetsbaserade och konsekventa socialliberalism. Den sorts socialliberalism som jag själv står för. Och som jag vet att Lars Landberg under senare år var bekymrad över att den trängts tillbaka inom folkpartiet,  En sorg som jag (och andra) delar.
Jag minns bl a ett långt resonemang om detta som vi hade för ett par år sedan, när vi satt på en parksoffa på Rådhustorget och väntade på att våra respektive skulle handla färdigt. 


Lars Landberg blev 90 år, om några veckor skulle han fyllt 91. Och som Jan Lundquist skriver hade Lars en stark socialliberal kompass som var hans ledstjärna i det politiska arbetet. Landberg hade uppdrag i bl a kommunstyrelse och kommunfullmäktige, men även landstingspolitiken. Och han var aktiv i fp´s lokalavdelning långt efter det att han slutat med sina offentliga uppdrag. 

Jag kan bara bekräfta vad Lundquist skriver att Lars L hade en öppen attityd och diskuterade glatt och villigt även med politiska motståndare, han var modig och frimodig, kunnig och engagerad. En varm människa och initierad socialliberal med social ansvars- och utvecklingskänsla.
Jag minns väl hur han, när jag som nyinflyttad deltog i olika fp-sammanhang lokalt, helt självklart satte sig med mig för lite småprat, för att jag skulle känna mig välkommen. 

Ett annat minne, som visar att han kunde skilja på åsikt och person är att han kom hem till mig och ville ha hjälp med att skriva en insändare. Det var vid en tidpunkt då man ofta i debatten gick hårt åt en del vpk-are som ännu i grunden var kommunister. Han gillade inte detta, inte de personliga angreppen och invektiven. Även om han var en klar motståndare emot den kommunistiska ideologin. Han kunde uppskatta även kommunister som personer, inte minst för deras ärlighet, även om han avskydde ideologin. 
Vi fick ihop en bra text om det, för jag hade samma erfarenhet och åsikt. Några av de ärligaste politiker jag känt under min verksamhet, det har varit riktiga kommunister, inga luddiga rödvinssocialister av det slag som gjorde om skp till vpk och sedan till v.  Trots den vedervärdiga  ideologin var de ärliga och riktiga människor.  
Och minns jag rätt tog PT också in den.


Lars Landberg på 90-årsdagen, med hustru Karin

08 februari 2016

Vem byggde Sverige?

En viktig del av den socialdemokratiska självbilden, det är att det var partiet som byggde Sverige. Per-Albin Hanssons Folkhem, och Erlanders påbyggnad. En bild som får stöd av det långa maktinnehavet för S.

Nu har en moderatpolitiken ifrågasatt detta i en artikel i Dagens Samhälle rubricerad "Socialdemokraterna byggde inte Sverige".  Vilket givetvis retat upp en del socialdemokrater, och det med besked.

Så här ser jag på saken.

Det är inte en korkad artikel. Men ofullständig, och det gissningsvis fullt medvetet. Liksom de vredgade kommentarer från s-håll, som försvarar det höga skattetrycket som grunden för folkhemsbygget.  

Alltså. M-skribenten "glömmer" att industrialiseringen och utvecklingen under perioden 1870 och till medio 30-talet faktiskt till stor del berodde på folkskolans införande några årtionden före 1870, en liberalt framdriven reform. Att välfärd och byggandet av landet fick fart berodde också i hög grad på frihandeln, som drevs fram av liberaler, och där var de konservativ motståndare. 

S kom in på banan på allvar först en bit in på 1900-talet, och liberaler och socialdemokrater var pådrivande för demokratiseringen, en annan viktig framgångsfaktor, liksom olika sociala reformer, emot högerns och "näringslivet". Liberalerna har inte motsatt sig skatter för sociala reformer, däremot skatter och annat som ansågs leda till socialisering. 
Och det hör till bilden att s i vart fall under Strängs epok och lite till hade gott och (alltför) tätt samarbete med storföretagen (läs: fr f a Wallenbergsfären/SEB), vilket jag gissar att båda parter ansåg gynna sig själva och sina mål... 
Däremot gynnade det knappast småföretagandet. Det gynnades främst av det liberaler och sparbanksrörelsen stod för. Och tyvärr glömmer lätt Sossarna att faktiskt näringslivet, företagandet skapat underlag för välfärdsbygget - vilket s i regeringsställning kunnat utnyttja för att ta in skattemedel för det fortsatta byggandet. Det är ett växelspel som såväl högern/moderatena/näringslivslobbyister som sossar inte gärna erkänner - annat än "sin" bit. Saltsjöbadsavtalet och -andan är ännu en sådan viktig bit som idag inte erkänns fulla värdet av från de olika sidorna. 

Utvandringen från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet bidrog  också att Sverige lyckades försörja de som blev kvar. Det som byggt Sverige är ett växelspel av många faktorer och inblandade. 

Alltså, artikeln är ofullständig och vinklad, men det är också de mest hätska angreppen på den. 
Verkligheten är mera sammansatt och mångfacetterad, och beror på hur samförstånd lett utvecklingen framåt. Där det ibland kompromissats, ibland kunnat undvikas dikeskörningar. Men inte alltid...


06 februari 2016

Sprid inte hat emot de som kommer utifrån!

De som läser denna blogg, och som inte känner till Piteå, PT och politiken i kommunen ska få denna introduktion till den kortfattade insändaren nedan.
 Piteå är en kommun på strax över 40000 inv, en sedan urminnes s-styrd kommun som vill bli större. Präglas av några större basindustrier men även av en småföretagsamhet, som liknar den i norra Västerbotten.
1) Under några år har det funnits ett mindre antal romska tiggare, som suttit utanför fr f a de större varuhusen i centrum, men även i viss mån utanför en del mindre affärer i de mindre tätorterna. Även nu vintertid. Nu har kommunen, genom kommunstyrelsen, beslutat upplåta en gammal kulturbyggnad  "Blomska gården" som natthärbärge för hemlösa. Blomska gårdenb har försetts med div brandskyddande anordningar, och kommunen står för uppvärmningen under  den tid det gäller - dvs till 15 april. Det som erbjuds  är nattvila, inte dagtid, rinnande kallt vatten, men inte varmvatten eller dusch. Ingen hög standard alltså, men ändå värme under nattvilan. PKR, Piteå kristna råd, ombesörjer det praktiska arbetet. Den som utnyttjar natthärbärget ska betala tjugo kr/natt. Den lokal som anvisades förra vintern för detta ändamål står inte till förfogande detta år.
Härom dagen gick (den nyblivne) gruppledaren för moderaterna ut i pressen att han inte gillade beslutet, som han själv bifallit. Motivering: han hade "inte förstått" förslaget, inte trott att det skulle gälla även EU-migranterna/tiggarna, och förslaget (handlingarna) hade lagts på bordet vid sammanträdet. Men han tyckte in om att de frysande tiggarna skulle få komma in i Blomska gården. Därför verkar han ha drabbats av eftertankens kranka blekhet och skyllt på att han "inte förstått". Jag kan inte se hans negativism emot tiggarna som annat än att fiska efter smygrasisternas röster. S-kommunalrådet Peter Roslund har kraftfullt bemött moderaten och menar att ingen annan (från ngt annat parti heller) missförstått eller inte förstått förslaget.

2) Piteå kommun har tidigare tagit emot flyktingar, men i rätt begränsad omfattning. Sedan i höstas har de (s+v styrd kommun) i enighet (frånsett SD-arna) beslutat ta emot rätt många fler, inkl ensamkommande flyktingbarn. För att uppfylla det löftet så söker kommunen (fler) lokaler för just flyktingbarnen och har tänkt sig ett modulbygge, där man undersöker olika placeringar. I närheten av villaområden.
Nu har sd-ledaren i fullmäktige på internet (via Facebook och SD-blogg) spritt uppgifter om de platser i kommunen som modulbygget kan placeras. Med adress och kartbilder med mera. OK, det är offentlig handling, men syftet är helt uppenbart - inte minst när man läser hans text också - att hetsa emot flyktingbarnen och emot att flyktingar ska tas omhand i Piteå. Asylbaracker kallar SD f ö detta, samtidigt som de genom sin ledare säger att det är för dyrt. Men något billigare alternativ för barnen har de inte presenterat.
Vi vet ju också hur SD-are på andra håll hetsat emot flyktingar och emot flyktingboenden - och vad det lett till i form av olika sabotage, mordbränder etc.  I några fall har förstås de ansvariga nekat att det var avsikten, men jag menar att det är allvarligt och borde vara straffbart att på detta sätt faktiskt uppmana till brott och förföljelse.
Om än det sker under åberopande av "yttrandefrihet och åsiktsfrihet".


--- insändarmanuset:
Sprid inte hat emot de som kommer utifrån!

Varför trigga den oro för det nya, rädsla för folk utifrån, till ren fientlighet, hat? Den frågan ställer jag mig efter ett flertal insändare i PT, som liknar det hat som sprids av rasistiska rörelser.
För mig är det skrämmande, då det visar att det finns många som inte ser medmänsklighet, medborgerliga rättigheter som ett viktigt värde i ett demokratiskt samhälle. 
Aktuellt i Piteå är motståndet mot EU-migranter (fattiga romska tiggare) och alla varianter av motstånd emot att ta emot flyktingar. Och hur en del politiker vill dra politiska poäng i detta.
Som nu moderaten Håkan Johansson, som säger sig inte förstått det förslag som han biföll i kommunstyrelsen, att EU-migranter skulle slippa frysa ihjäl genom att få sova i Blomska gården. Det är helt klart att han är ö h t emot hjälp till de frysande romerna. Men hans argument är märkligt och slingrigt. Jag ställdes själv en gång i tiden, i skolstyrelsen på 80-talet (före Peter Roslunds tid)  inför att handlingar inte presenterats förrän vid sammanträdet, att ärenden tog upp utanför listan etc. Jag reagerade då SKARPT, och krävde att ärenden ska vara beredda, att man som ledamot ska ha fått underlag och kunnat förbereda sig. Visst kan det, i akuta lägen, hända att ärenden eller fakta "måste" tas upp ändå, men ytterst sällan. Och då ska man som ledamot säga ifrån, kräva ajournering för att hinna se om man förstår och kan ta ställning. Tycker man att man inte kan det så får man yrka avslag eller bordläggning eller på något sätt göra klart att man inte omedelbart kan ta ställning. Och reservera sig eller kräva få in någon slags röstförklaring i protokollet.  Efter ett tag så minskade då "slarvet" med att i onödan ta upp dåligt beredda eller "plötsligt akuta" ärenden.  Det duger inte att komma efteråt och skylla på att man inte förstått.
Jag reagerar också emot hur sd-ledaren i fullmäktige agerar för att späda på oron emot ensamkommande barn/ungdomar genom att publicera adresser och kartor på alternativa placeringar av modulboenden för dessa. Vill han inte ha det, vilket han som vald politiker i fullmäktige har ett ansvar föratt lösa, så borde han komma med alternativa positiva förslag. Nu väljer han i stället att visa sitt motstånd emot att Piteå tar emot dessa flyktingar (där staten står för kostnaden). Och blåser därvid under oron och fientligheten emot de som flyr från krigets hemskheter. Vi vet ju hur sd-are på andra håll gjort detsamma och vad det lett till för grymma konsekvenser för drabbade flyktingar, både barn och vuxna.  Det är vidrigt, omänskligt! 

___
Insändaren infördes i PT den 9 febr. Tyvärr förkortad i vissa väsentliga delar.  Så, för sammanhangets skull, läs mitt manus ovan. 




02 februari 2016

Om utrikesminister Wallströms uttalanden betr försvarspolitiken, kommenterade av Hans Lindblad

Utrikesminister Margot Wallström har verkligen varit i hetluften på senare tid. Och då tänker jag inte (inte just nu) på hennes "bostadsaffärer.
Men hon har ju onekligen sagt mycket i andra frågor på senare tid, uttalanden som i vart fall delvis är rätt diskutabla eller som gör att man höjer ögonbrynen.
 En som har en hel del att säga om utrikesministern som gärna sätter sig på försvarsministern, är 
Hans Lindblad, tidigare fp´s försvarspolitiske talesman - innan fp bytte namn till L och det ännu var det socialliberala partiet.
Det är  t ex intressant att medan Wallström går ut deklarerar åsikter som uppenbarligen inte är genomdiskuterade i alla delar inom regeringen, och därmed desauverar försvarsministern, så slätar denne över det som skiljer dem. 

Från Hans har jag fått hans precis nu publicerade och läsvärda artikel som Hans har på bloggen "Kungliga Krigsvetenskapsakademien".
 

Jag citerar Hans Lindblads inledning.
"
Utrikesminister Margot Wallström överraskade vid Folk och Försvars konferens i Sälen genom att föreslå förändringar på ett annat område än sitt eget. Samtidigt visade hon begränsat intresse för en debatt om utveckling av säkerhetspolitiken.
Normalt brukar statsråd inte gå emot regeringspolitiken och plädera för omläggningar inom andra departements domäner. Det var dock ingen ny tanke hon förde fram när hon sade sig önska att en ”jämställd version av värnplikten återinförs, med både militära och civila delar”. Idén om könsneutral totalförsvarsplikt drevs först av Folkpartiet genom beslut vid landsmötet 1977, alltså för snart 40 år sedan.
I linje med detta ville  partiet få till stånd direktrekrytering och grundutbildning till civilförsvaret, i första hand dess undsättnings- och räddningsenheter. Dessa hade bland annat de riskfyllda och tunga uppgifterna att söka ta sig genom brinnande och raserade byggnader för att under tidsnöd rädda instängda i skyddsrum. Jag kom att driva denna fråga i en rad försvarsutredningar under främst 80-talet."
Lindblad redovisar sedan fp´s förslag och skriver sedan: "Jag har ibland undrat vad som hänt om FP-förslaget godtagits. Vid den tidpunkt då riksdagen brådstörtat 2010 avskaffade värnplikten skulle merparten av räddningsenheterna ha varit bemannade med grundutbildad personal i betydligt lägre åldrar än i den tidigare organisationen.
Jag tvivlar på att riksdagen i så fall utan vidare avskaffat civilförsvarsorganisationen och dess pliktpersonal, eftersom de utbildade naturligtvis i respektive kommun var en värdefull resurs också vid fredstida stora olyckor och katastrofer. Medvetenheten om samhällets sårbarhet hade vid den tiden ökat, så det är svårt att tro att man utan vidare slopat vad som byggts upp."
"Om Margot Wallström tror att hennes tanke är ny visar det bara att hon inte vet vad hon pratar om. Hon talade i Sälen om ”civilister i beredskap ” och nämnde uppgifterna att ”förstärka migrationsverket, asylboende och agera vägvisare”. Vad talar för att just de uppgifterna ingått i en civil pliktutbildning? Det förefaller rimligare att utnyttja arbetsförmedlingen, och vägvisarna får väl rekryteras lokalt och helst inte med tvång.
När vi åtminstone under delar av året hade tiotusentals värnpliktiga under utbildning kunde man vid behov sända ”armar och ben” för arbetsuppgifter vid till exempel översvämningar, utan att soldaterna hade någon utbildning för just den uppgiften. De kunde också, liksom hemvärnet och orienteringsklubbar, användas för att söka efter försvunna personer. Nu finns inte de värnpliktiga men den senare uppgiften klaras bättre än någonsin genom civilsamhällets ”Missing People”."
Ja, Lindblad lyfter fram en hel del andra fakta också, som onekligen gör att man undrar vad Wallström vet och gör - i försvarspolitiska frågor.  T ex betr NATO, och de undantag som Norge och Danmark alltid haft, men som få debattörer verkar känna till. 
Läs därför gärna hela artikeln, länk här

30 januari 2016

Socialdemokratins svek och det politiska förfallet

Socialdemokratin är i kris. Jag hörde bekymrade (utbildade) sossar viska kring detta redan i mitten av 60-talet. Problemet de såg var att arbetarbarnen utbildade sig i stigande grad, och därmed skulle de inte bli arbetare och inte automatiskt rösta på SAP.
Nu gick det rätt länge ändå att Partiet behöll regeringsmakten. Delvis p g a att det var rätt så pragmatiskt, lärde sig att socialiseringsförslag inte gav röster, delvis lyckades bredda sig från arbetarparti till löntagarparti, men också kunde parera valnederlag genom att det orättvisa valsystemet gjorde att eftersläpande majoriteter i första kammaren räddade s-regeringen.

Nu måste ett val vinnas, men ett enda parti lär knappast få egen majoritet, så dels så måste det samarbetas med fler partier, dels så byts regeringar då och då. Och socialdemokratin, som tappat både sin beteckning arbetarparti som ideologi, är ett parti som de andra. Och nu inte ens störst i varje opinionsmätning.  Kris? Javisst!

Jag ser det som att den kris som socialdemokratin genomlider, den är inget unikt för bara det partiet. Samtliga riksdagspartier (möjligen med undantag för sd) har i hög grad tappat sina ursprungliga ideologier, bytt "ansikte" en eller flera gånger. Blivit alltmer lika varandra i kampen om "mittenväljarna". Och det som några decennier har dominerat är att målet inte är att genomföra den respektive ideologin, utan att TA och BEHÅLLA MAKTEN. Inte vad de vill göra med den.

Har ens socialdemokratin någon ideologi? Det namnet står för och stod för är att partiet vill genomföra socialismen, men med demokratiska medel. Inget våld, men socialismen är (var) målet. Trots att Nils Karlebys mera pragmatiska (eller i viss mån socialliberala) linje i mångt och mycket hade starkt inflytande hos partiets ledning så var ändå länge socialismen (förstatliganden, planekonomi, kollektivism) den dröm som präglade partiet. Men det var en dröm som krävde makt, egen majoritet.
Övriga radikala, sociala mål, som folkhemmet i form välfärd, pensioner, rösträtt, barnbidrag, semestrar, föräldraledighet etc, det kunde genomföras i samarbete med liberaler/folkpartiet och ofta med dessa som pådrivande.
Men inte socialisering.

Nu sörjer Åsa Linderborg i AB över förfallet i dagens socialdemokrati. Det kan jag förstå. Inte minst då hon står mycket till "vänster" inom (?) socialdemokratin, eller något snäpp än närmre de uttalat socialiseringsnostalgiska.
Hon verkar anse att redan Hjalmar Branting "svek" revolutionen (som ju hade våldet som metod), genom samarbetet med liberalerna, som då var det stora partiet till vänster, och att Olof Palme också, trots sin retorik, svek och i praktiken var "för borgerlig". Hon anser att alla utom socialdemokraterna (och kommunister och deras efterföljare?) är "borgare". Ser bara svart och vitt. Dvs inom det som hon ser som "vänster" finns grader, där hon dock har svårt att godkänna dagens socialdemokrati. Men allt annat är "borgerlighet". På  samma sätt som socialdemokratin, sen åtminstone 50-60 år kallat all opposition som "borgare" och därmed som höger i den gamla, konservativa meningen.
Visserligen var folkpartiet det stora hotet, genom sin utvecklingspositiva socialliberalism, men propagandamässigt var det lämpligt att bunta ihop dem med högern, Hjalmarssons och Bohmans parti.

Den som har en smula hum om den politiska historien de senaste 100-150 åren, vet ju att vänstern det var liberalerna och till den kom så småningom socialdemokratin, i gemensam kamp för demokrati, allmän och lika rösträtt, sociala reformer och emot den konservativa högern och det kungliga enväldet.
Men liberaler (och folkpartiet) har alltid varit emot socialisering och kollektivisering. Så när s trodde sig se en skördetid för socialismen i slutet av 1940-talet så fick de möta kraftfullt motstånd och fick ge sig även framöver betr socialiseringsframstötar. Det som först var ett samarbete inom oppositionen för att bryta socialdemokratins maktmonopol utvecklades successivt till en alltmer utpräglad blockpolitik, som genom att moderaterna växte i styrka och folkpartiet hamnade mera i skuggan, blev alltmer "borgerlig" (dvs högerbetonad).

När samtidigt s-partiet blev ett parti som måste kämpa om makten precis som de andra, så blev själva maktsträvan den viktigaste ingrediensen. Den eventuell ideologi tunnades ut, och de som sett s som ett parti att klättra i fick alltmer övertaget och att snegla på opinionen var viktigare än ideologin. Och alltmer sneglade man fel...
Alternativet kunde ju ha varit att anpassa och modernisera de gamla dogmerna, utan att släppa dem, till det nya läget, som möjligen "förnyarna" ville. Men så skedde inte, med följd att det enda säkra betr s-politiken blivit osäkerheten om vad partiet står för. Fladdrar som ett rö för vinden.

Och det har väljarna med tiden börjat inse. Att s inte är vad det varit, och att det är osäkert vad det numera vill.

Samtidigt har alla andra partier förändrats. Gammalkommunisterna, tog några steg och försökte alltmer framstå som rumsrena demokrater, om än med en rödare kofta. Vill idag framstå som det parti som övertagit den gamla socialdemokratin med socialistisk fernissa. Men  v inrymmer än idag en del kommunister i gammal mening.

Miljöpartiet började som ett rent miljöparti, grundat av den frispråkige Per Garthon, som hoppat av från fp, gled över till ett halvsocialistiskt parti, som med tiden fick en del socialliberala inslag men numera kompromissat bort sig (för makten) i samarbetet med s (och v) och tappat kompassen helt.
   Bondeförbundet, det gamla särintressepartiet för bönder (i synnerhet för storbönder) gled över till att bli ett allmänt landsbygdsparti som försökte fånga upp stadsväljare genom att ta namnet centerpartiet, fick en uppgång under Fälldin genom hans hederliga folklighet och kärnkraftsmotstånd, fick därefter en kortare period med inslag av  socialliberalism, men som idag är en mix av liberal och human flykting- och invandringspolitik och en närmast nyliberal ekonomisk politik, långt från socialliberalism.
  Folkpartiet gled, under trycket av det alltmer nyliberala moderaterna, stegvis till höger och tappade gradvis den socialliberala kompassen runt år 2000. Anpassade sig alltmer till Alliansen (= nya moderaterna). Men har idag försökt att se mera självständiga och  socialliberala ut, med föga framgång, och har bytt till Liberalerna som partinamn. Och har, i vart fall i vissa delar, i likhet med AKBs moderater och KD, tappat alltmer av sin liberala flyktingpolitik och blivit försiktigt negativ till den - och hukar för SD.

KD då, Alf Svenssons och Göran Hägglunds snälla, hyggliga och kristet präglade parti. Som  fanns där någonstans med socialkonservativa och socialliberala inslag, t ex i bistånds- och flyktingpolitik och en moralkonservativ familjepolitik. Det har nu blivit ett högerkristet parti, alltmer både höger och extremkristet. Och nationellt, som i likhet med m flirtar med sd-sympatisörerna i flyktingpolitiken.

Jarl Hjalmarssons högerparti var ett mycket konservativt parti, som ville göra alla till småkapitalister. Under Bohman ville moderaterna ta sig en liberal etikett, delvis påklistrad men delvis "sann" i nyliberal (dvs neoconservativ) bemärkelse. I stark kontrast till folkpartiet som då ännu var socialliberalt. M betonade ständigt att sänkta skatter var medicin emot allt ont. Med Reinfeldt i ledningen  och med prefixet "nya" så tonades en del hårda höger/nyliberala krav ner, och man ville framstå som ett välfärdsgaranterande arbetarparti - men icke-socialistiskt. Bekämpa utanförskapet. Och med en liberal-human flyktingpolitik. Efter Reinfeldts avgång flagnar den fernissan snabbt, både betr flyktingpolitiken som snabbt närmar sig SD (i likhet med s kantring), och i övrigt med en hårdare, traditionell högerpolitik som än mer förstärker klyftorna i samhället. En politik som knappast ens kan kallas socialkonservativ längre, snarare höger med neoconservativa inslag.

Är det att undra på att jag, och väljarna har svårt att känna igen och lita på vad partierna står för?

Slutligen, sverigedemokraterna. De är i och för sig en mix av diverse "försvenskade" inslag av fascism, nynazism, rasism och allmän främlingsfientlighet, kryddat med tal om det gamla folkhemmet och politikerförakt - och påståenden om att allt elände idag beror på flyktingarna. Och att alla brister kan avhjälpas om vi stoppar all invandring och alla flyktingar avvisas och utvisas. Så visst vet vi vad SD står för och vill. Trots att de ibland säger sig värna främst omsorgen om de äldre, och annats som s en gång i tiden stod för. Men i riksdagen så är det alltid främlingsfientligheten som de betonar, inte några mjuka värden. Och inte demokrati och mångfald. Och att alla som tycker annorlunda än SD, de kommer med SD i maktställning inte få säga vad de tycker. SD styr då allt i media.

Åsa Linderborg har alltså delvis rätt, men ändå fel i sin analys. Bakgrund och slutsatser måste rättas och kompletteras - och det politiska förfallet gäller över hela spektrat. Inte bara socialdemokratin.
Och sverigedemokraternas opinionsframgångar ska ses mot den bakgrunden.