29 juli 2015

PT-red Bengt-Urban Fransson död

När jag såg Bengt-Urban Fransson (Bubben) senast så verkade han lätt stressad och inte så pigg. Men ändå kom det som en total överraskning budet om att han avlidit. "Plötsligt" stod det, och det kändes det.
Bubben var politisk chefredaktör för socialdemokratiska Piteå-Tidningen. Otvetydigt en sossetidning, men en sossetidning som undvikit att dras ned av samägande med andra partiblaskor. Och till och från en lokaltidning, som inte uteslutande var/är en partimegafon. Vilket kan ha bidragit till att PT överlevt och fortfarande lever.

Bubben var socialdemokrat, ingen tvekan i det. Men han var inte dogmatisk, han förbehöll sig rätten att tänka och tycka själv. OK, under valrörelser så fungerade han, som ledarskribent och utåt, som en god propagandist för sossepartiet. Men däremellan så kunde han vara en kritisk nagel i ögat på sitt eget parti och dess företrädare när han ansåg att det behövdes. Då var han, om inte oberoende, så självständig och öppen på ett sätt som inte är så vanligt bland socialdemokratiska profiler, inte ens bland ledarskribenter.
Emellanåt så kunde han frankt uttrycka sympati för förslag och idéer som kom från andra partiföreträdare eller andra icke-sossar. Det gjorde honom intressant som debattör.

Jag kan i långa stycken instämma med PT-veteranen Jan Lundqvists minnesord i PT över Bengt-Urban Fransson. Mina kontakter med Bubben var i huvudsak ett utbyte av åsikter och föranledda av Bubbbens ledare eller krönikor i PT, eller av mina bloggtexter (och någon ggn Facebookinlägg)  eller debattartiklar i PT.  Vi var verkligen inte alltid överens, men förvånansvärt ofta visade det sig att vi var det, eller i vart fall låg väldigt nära i omdömen och slutsatser. Och det var diskussioner som höll sig till saken.

Jan Lundquist skriver att Bubben hade en närmast ekumenisk inställning vid beslutsfattande. Det vet jag inget om, men det är fullt klart att han kunde komma överens även med folk från andra partier eller med annan än socialdemokratisk inställning, på ett fruktbart sätt. Han sa vad han tyckte, vad han stod för. Och därmed kunde han säkert reta en del partivänner, men samtidigt skapa respekt och sympati även hos andra.
Hans ärlighet och sätt att vara verkar ha gjort honom omtyckt av många.
Det känns väldigt onödigt att han bara skulle bli 46 år.

27 juli 2015

Är demokrati naturligt?

När man ser sig om i samhället, hur "folk" resonerar och reagerar så möter jag två grundinställningar.

Den ena, den "fina" och i vart fall i långa stycken politiskt korrekta (av partier och media) och officiella är att demokrati är bra, jämlikhet och mänskliga rättigheter är accepterade mål. Det som anses vara naturligt i ett modernt samhälle. Samhället, dvs staten sätter upp lagar och regler för hur vi ska sköta oss som anständiga medborgare, och ger oss ett visst skydd genom rättsväsendet för att så ska det vara.

Den andra är mera komplicerat, mångfacetterad. De flesta av oss ogillar bombsprängningar, mord och diskriminering, inom landets gränser. Men det är ofta en glidande skala. Vi vill inte bli ockuperade av främmande makter, och "vi" vill inte ha en massa främlingar (dvs flyktingar) som kommer hit, kostar pengar och förstör vårt "fina" svenska samhälle.
Alltså, vi ser inte medborgerliga rättigheter som något entydigt, som ska gälla alla. Samhällets våldsmonopol ifrågasätts alltmer, kanske inte uttalat via media eller så, men i praktiken. Man tar "lagen" i egna händer, dvs skipar "rättvisa" på ett sätt som strider emot rättsväsendets lagar och metoder. Friheten att göra som jag vill, den är min, oavsett om den skadar andra. Jag ska kunna köpa billig smuggelsprit, eller åtminstone kunna köpa alkohol när som helst, och systembolagets monopol borde bort. Skatten bör sänkas, eller så vill jag inte betala någon skatt alls. Och kan jag inte få ett jobb, eller skaffa tillräckliga inkomster för vad jag anser vara mina behov, då är det fritt att ta från andra - som jag anser har för mycket. Och som inte beskattas hårt nog av samhället. Och dessutom är inte bidrag min melodi. Jag tar "min" del och bestämmer själv hur stor den skall vara.

Acceptansen för det demokratiska spelreglerna för vårt samhälle verkar ha urholkats gradvis under flera decennier. Varför? Varför accepterar man inte hur demokratin fungerar? Kan det vara för hur den fungerar - att när den urholkats så urholkas och samsynen om den? När partier och politiker fjärmar sig från vardagen - och från sina (tidigare) påstådda ideologier?  Vi känner inga förtroendevalda, och de som finns kvar efter kommunsammanläggningar, de har blivit politiker på avstånd och heltid. Och "politiken" övervakar oss, och vi misstror - givetvis - överhetens övervakning, för den måste förstås vara skadlig.  Vi känner dessutom att politiken är ett skådespel, där vi bara är åskådare, och vi är inte roade längre av skådespelet. Eftersom vi inte kan påverka genom att sitta som åskådare. Då är det lika bra, eller bättre att vi enbart ser till vår egen lilla värld. Oss själva, vår familj, släkten, umgänget och det närmaste samhället.

Jämlikhet är inte något som vi alltid ha sett som naturligt eller värdefullt. Tvärtom. Olika klasser, fria människor som inte behöver arbeta och så en underklass, slavar som gör jobbet, men är värdelösa. Som knappt värderas högre än djuren. Herrar av olika slag som styr. Som "ger beskydd" mot en avgift/skatt. Avgifter som inte är frivilliga utan obligatoriska. Lagar och avgifter stiftas av makten, inte av folket. Ingen likhet inför lagen - nej, nej, herrarna (adeln, frälset, furstar med olika titlar) de hade en egen lag, stod ovanför lagen, betalade ingen skatt. Ibland eftersom de "hjälpte" den högsta makten att driva in skatten från folket (de mer el mindre livegna) och t o m kunde behålla en del av skatten för egen del. Folket bestraffades vid olydnad, makten skipade  sin "rättvisa".

Jämlikhet kom in i bilden i och med kristendomen. Dvs först för 2000 år sedan. Kristendomen segrade i västerlandet, men jämlikheten blev mest något som man talade om från predikostolarna, inte tillämpade i samhället. Först med upplysningen började jämlikhetstankar vinna mera spridning, och gav resultat i och med revolutionerna i Nordamerika (USA) och Frankrike, där demokratiska grundregler vann insteg. Men en demokratisering i form av allmänna och fria val dröjde ännu mera än hundra år ytterligare, till början av 1900-talet. Och Sverige var inte först ut där heller.

Men när demokrati med rösträtt införts så kan man säga att samhällets våldsmonopol fick legitimitet genom att en bred majoritet stod bakom samhällets beslut om försvar, polis och rättsväsende. Liksom hur "beskyddsavgifterna" - skatterna - skulle fördelas på olika ändamål. Det var inte längre självutsedda härskare som disponerade medlen enligt eget gottfinnande.

Det vi ser idag i Sverige (och här och där även utomlands) är att många människor inte känner att demokratin fungerar, inte gäller dem, trots att de nog gillar demokrati. Och att därmed de gamla, mera inskränkta synsätten på hur vi ser på varandra vinner insteg. Vi värnar om den närmsta lilla gruppen, och resultatet blir ojämlikhet, demokratur eller diktatur i någon mening, främlingsfientlighet, tullmurar givetvis. Det gamla fördemokratiska synsättet kan kännas mera naturligt. Och det har ju onekligen en längre historia...

Då ska vi också veta att maffian under olika namn, den är ingen smått romantisk företeelse som försvunnit. Tvärtom den lever och frodas, sprids. Och den trivs i gamla fördemokratiska kulturer, där familjen, klanen, traditionen är det viktiga. Där (kriminella) makthavare stiger fram - och lierar sig med varandra, driver egna affärsverksamheter som bygger på förtryck, våld, "beskydd" etc. Och kan bestå av smuggling, piratkopiering, trafficing, utpressning,  illegal sophantering, knarkhandel etc.  Verksamheter som hotar det civila och demokratiska samhället i sina grundvalar genom att bygga på också ett våldsutövande (mer el mindre raffinerat, viss utlåningsverksamhet kan nog hänföras dit) som konkurrerar med det våldsmonopol som staten har genom demokratiskt fattade beslut.

En bra kartläggning av maffian, spec Camorravarianten, och dess historia och dess farliga "filosofi" finns i Tomas Lappalainens bok "Camorra".  Ska vi kunna rädda demokratin från förfall, så kan det vara bra att veta mera om dess fiender. Så demokratin inte urholkas inifrån.


24 juli 2015

Måste allt gå genom myndigheter? T ex att hjälpa flyktingbarn

Ser på internet, via P4 Jönköping något jag vill uppmärksamma fler på. Ett fint initiativ för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn. De kommer ju alltfler ungdomar som flyr krig och liknande elände. Och kommunerna har inte resurser att skaka fram i hast.

Läs denna länk. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=6217553#

Ett citat" Många kommuner i Jönköpings län är i akut behov av familjehem för ensamkommande flyktingbarn som är under 16 år. Hittills i år har det kommit ungefär lika många barn som under hela 2014. Sedan en dryg vecka kräver Migrationsverket att landets kommuner tar emot ännu fler barn än vad man tidigare avtalat.
En familj som beslutat sig för att emot ett ensamkommande barn är Emmilie och Kenneth Bard från Huskvarna. Ett beslut som påverkat familjen på många olika sätt.
– Det är jättemånga gånger som vi i princip sitter och gråter här vid köksbordet över de livsberättelser vi får höra. Det gör att man får en enorm förståelse för de som kommer hit. Det rör verkligen till det på ett positivt sätt, säger Emmilie Bard."
---
Ja, detta gillar jag. Jag har i olika sammanhang tidigare efterlyst möjlighet till frivilliga/ideella insatser både betr flyktingmottagande i allmänhet och speciellt kanske det borde passa för ensamkommande flyktingbarn. Vilka oftast är i åldern 13-17 år.  
Om jag vore lite yngre skulle jag gärna göra det själv. Men jag är lite för gammal och trött för att ta hand om tonåringar igen. Men jag tror faktiskt att det finns de som kan tänka sig att göra det, som har tid och ork. 

Och som inte vill eller behöver ha mer än ersättning för direkta kostnader, dvs inte behöver (eller vill) gå med "vinst", som dagens uthyrare av asylboenden gör eller som MIV-  eller kommunanställd personal kräver. 
Hur många det gäller vet jag inte, vi välfärdssvenskar har ju i stor utsträckning vant oss av med personligt engagemang. Men nog finns en del, och jag utesluter inte att det går att väcka upp folk till detta.

Idéellt arbete finns ju fortfarande, trots allt kostsamt offentligt organiserande...

Dels skulle det givetvis minska de stora (initiala) kostnaderna för flyktingmottagandet, dels ge oss erfarenheter av ett slag som är oss till nytta, ge oss vidgad förståelse. Dessutom skulle det nog vara bra för de tonåriga flyktingbarnen att få en nära kontakt med svenskar, bli en naturlig lots in i samhället. 



23 juli 2015

Också ett sätt att skildra en ung kvinna på flykt

Pekoral, skrev en recensent om Alexander Maksiks roman "något att hålla fast vid" (Brombergs, 2013).
Hm...   jag gjorde misstaget att kolla om det fanns något skrivet på internet om boken innan jag satte mig att själv tycka till om boken, som jag gillade.

Jag känner mig rätt så upprörd, eller i vart fall besviken, på recensionen. Tonen i Nina Fries recension för Litteraturmagazinet känns överlägen och nedlåtande. Jag ställer mig frågan om en roman, och då speciellt en roman som behandlar livet, situationen för en ung kvinna på flykt, måste skrivas på ett visst bestämt sätt? För att det är ett viktig ämne?  Måste man skriva som Henning Mankell?  _ Jodå, han skriver bra, om detta, kunnigt och inkännande, i Tea-bag. Är det sättet det enda? Eller vad?

Det ÄR ett viktigt ämne. Och visst kan man tycka att inledningen är lite svävande romantiserad, eller idylliserad genom att den unga kvinnan försörjer sig, nödtorftigt, genom att ge turister fotmassage på stranden. För en billig penning. Och det är massage, och lite prat som antyds ha en viss terapeutisk verkan, men ingen strandprostitution. Snopet? Är det för mycket solsken att handlingen, frånsett återblickar, utspelar sig i den grekiska övärlden?

Man undrar vart det ska ta vägen. Visst, och som så ofta så kommer bakgrund in bitvis,  allt eftersom. Och att det inte är en solskenshistoria, om än i flyktingskepnad, det etsar sig in för varje återblick. Och genom kvinnans tankar och reaktioner inför de människor hon möter. Som, trots allt, till och från är rätt positiva. På ett sätt som får henne att hitta något slags grund, ett fotfäste som gör att hon kan leva vidare, trots den fruktansvärda erfarenhet hon har med sig. En erfarenhet som avslöjas först mot slutet.
På sätt och vis kan jag känna det irriterande att vi inte får veta mycket mera omedelbart. Men då skulle det bli för enkelt. Och bakgrunden till hennes flykt, den är inte enkel och hemsk. Den är både hemsk och komplicerad. Som i och för sig det nog ofta kan vara för flyktingar. Inte minst för ensamma flyktingar.

Jag rekommenderar boken till läsning. Den ger, menar jag, fler vinklar på detta med hur det kan vara att vara på flykt, ensam och kvinna.

Ett sätt som skiljer sig från Mankells sätt att skriva, som jag också gillar, men värdefullt ändå.

Syditaliensk maffia igen, Spelmaffian ´ndranghetan.

Jag har nyligen skrivit lite om Camorran i och runt Neapel, Kampanien och därvid även berört den Sicilianska maffian. Båda starka och svårutrotade, men med en del klara skillnader.
En artikel i dagens DN påminner oss om att det finns ännu en maffia av betydelse i syditalien. Den är lite mindre känd och uppmärksammad, möjligen p g a det lite svårskrivna namnet. Det är den maffia som kallas  'ndranghetan och hör hemma i Kalabrien, Italiens tåspets. Även den maffian berörs, om än i mera förbigående i Lappalainens bok om Camorran, och verkar vara rätt likartad Camorran.
Det intressanta är att den länge ansett som lite mindre farlig än den sicilianska maffian och även än Camorran. Kanske p g a att den till en del sysslat med mindre  blodig brottslighet. Däremot så anses den idag vara mycket mäktig och ha spridning även långt utanför Italien (Europa, Amerika, Ryssland, Australien) med verksamheter som narkotika och illegala spel, sophantering och trafficking. 


Det som uppmärksammas i DN idag (23 juli) är att polisen beslagtagit tillgångar för denna maffia på mer än 19 miljarder kronor, huvudsakligen med koppling till illegal spelverksamhet. Det är alltså ingen liten byamaffia det är fråga om. Omslutningen ansågs härom året ligga runt motsv 500 miljarder kr. 
Men lokalt har den en så enorm makt att (legala) politiker inte vågar ställa upp i lokala val eftersom det ändå är ´ndranghetan som bestämmer allt. 

I sammanhanget förtjänar det att påpekas att de olika "regionala" maffiorna inte är enhetliga organisationer, även om de "lokalt" har liknande organisation och struktur. De består i hög grad av olika klaner som ibland samarbetar och ibland bekämpar varandra och där ledare kan växa till sig i makt och inflytande över klangränsen. Men i grunden är det rätt decentraliserade vad gäller ledarskap, och ha delvis olika verksamheter.  

21 juli 2015

Söndagsöppet på systemet? Plus lite bakgrund.

När svenska folket höll på att supa ihjäl sig så diskuterades om det borde stoppas eller om det vore en frihet för alla att supa ner sig, förstöra ekonomi, familj och omgivning och sedan dö i förtid.
Vår första folkomröstning slutade närmast jämt skägg för el emot förbud. Men förbudsmotståndarna var något fler. Resultatet blev att inte förbjuda alkoholförsäljning, men att den skulle ske i det statliga Systembolagets monopol och ingen skulle få köpa mer än en tilldelad ranson. "Motboken" skapades.

Och bruket och än mer missbruket minskade. Men motboken var inte precis älskad av de som vill dricka utan begränsningar, och .hembränningen blev en populär illegal hobby.  Och på 50-talet avskaffades motboken, man hoppades att svenskarna skulle vara mera mogna att hantera spriten...   Men riktigt så bra var det ju inte. Dessutom blev det, genom charterresandet, alltmer vanligt att förutom brännvinet även lägga till ett vindrickande, som tidigare var nästan obefintligt bland "vanligt" folk. Och på 60-talet infördes mellanölet, vilket höll på att knäcka en hel ungdomsgeneration, genom sitt låga pris och lättillgänglighet.
På olika sätt försökte man ända begränsa alkoholtillgången, eftersom tillgänglighet leder till mera drickande, och drickande leder ofta till missbruk, alkoholism. Men efter långa stridigheter fick spritanhängarna ändå igenom att Systemet skulle hålla öppet även på lördagar. Dock har det alltid varit bekymmer med smuggling, vilken inte verkar ha minskat trots alltmer generösa införselregler bl a  p g a EU:s regelverk. Och spritlobbyn är stark i Bryssel.

Nu har, genom en debattartikel i DN, föreslagits att Systembolaget ska få ännu mera utökade öppettider. Detta i servicesyfte...  Kvällsöppet t o m till kl 21 vardagar och även söndagsöppet. Förslagsställaren, Carl B Hamilton (fp), skriver: "Att ge perfekt service till nyktra vuxna bör vara statens inställning".  
Nå, nu behöver knappast nyktra vuxna, dessa utökade öppettider. Nyktra vuxna kan planera sina inköp, så det inte blir kris sent på kvällen eller söndagsförmiddagen. Kan de inte det kan nog deras nykterhet och även faktiska vuxna mognad ifrågasättas.
Det är ju så, enl all erfarenhet och forskning (mig veterligt) att tillgång och låga priser leder till högre total alkoholkonsumtion, högre konsumtion leder till missbruk och missbruk leder till alkoholberoende, dvs alkoholism. Vilket leder till sociala skador, vårdbehov,  för tidig död etc.

Och forskare dömer ut Hamiltons förslag. "Systembolaget har inga planer på söndagsöppet. Och styrelseledamot Carl B Hamiltons förslag möter starkt motstånd hos Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning. ”Det leder med största sannolikhet till fler skador”, säger föreståndaren Jenny Cisneros Örnberg." . DN 21 juli 2015 (länk)

Nu  kan man förstås ha olika åsikter om detta, dvs om man bortser från forskningen. En del menar ju att det är en oförytterlig rättighet att få supa ihjäl sig, utan samhällets inblandning.

Jag utgår dock ifrån min socialliberala inställning (vilken tidigare också varit folkpartiets intill för några år sedan).
Socialliberalism innebär, enl gängse definitioner, att kombinera största möjliga frihet med socialt ansvar och insikten om att vi måste leva i gemenskap med andra. Det innebär att friheten har en gräns där en persons frihet skadar andras frihet. Betr alkoholpolitiken så har det inneburit att även de som själva i o f sig brukar alkohol och kan sköta spriten utan att bli alkoholister, tar på sig de restriktioner som det krävs för att minska skadeverkningarna för de som inte kan (eller vill) hantera alkoholen.
Så t ex brukade Per Ahlmark, som var en skarp motståndare emot socialismen och för frihet, att p g a det sociala ansvar som en socialliberalisme innebär, så måste vi alla acceptera begränsningar i försäljningen, i tillgången, höga skatter etc. Han var/är socialliberal. För att inte nämna Gabriel Romanus, en gång socialminister och sedan systembolagschef. En socialliberal som förstod (förstår) att frihet och ansvar mot varandra måste kombineras.


Liberalismen som sådan har ansetts innebära att friheten inte får innebära anarki och att en persons vilja att vara fri inte får innebära att andras frihet och liv begränsas och skadas. Och exemplet alkoholpolitik (och drogpolitik) anser jag vara utomordentliga exempel på var gränsen ska gå, och att det sociala ansvarstagandet i socialliberalismen gör detta ännu mera klart.

Och observera, höga priser och begränsningar i tillgången bl a genom att inte ha Systemet öppet precis lika mycket som de stora livsmedelskedjorna, det är inte förbud att köpa eller dricka sprit. Den om kan planera sina inköp, och förhoppningsvis styra sin spritkonsumtion, kan göra det. Under ansvar. Men begränsningarna är till för att - just det - begränsa det drickande som går till övermått och som ofta leder eller redan lett till beroende och olika skadeverkningar. 

En ordkonstnär är död, Robert Robban Broberg

Egentligen tillhö inte Robban Broberg en genre som jag sätter främst. Någon slags populärmusik med vis-stuk. Fastän det blir nog fel att sätta etiketter på honom.

Komiker är fel beteckning, men visst fanns det humor och komik i hans underfundiga ordvändningar. Artist och underhållare var han dock, av hög klass. Och in en egen klass, en högst egen personlighet. Trots att mina skivor till största delen innefattar jazz, blues, gospel, klassiskt, folkmusik och bara ytterst lite av vad man kallar "populärmusik" var en LP med Robban en av de första jag skaffade. Och fler har tillkommit med åren.
En lågmäld ordkonstnär vars texter gav många leenden.

Flera exempel på Broberg finns givetvis i SVTPlays öppet arkiv.

Och nu är han död. Bara 75 år. I sjukdomen Parkinson. Det känns faktiskt. Hans profil gav bredd åt dagens slätstrukna "populärmusik".  Och Parkinson är en jobbig, otrevlig sjukdom (ja, det är väl all sjukdom, men ni förstår... ) , min mor led av den också och dog i den.

20 juli 2015

Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa

Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.

Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.

Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.

I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.

Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.

Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.

Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga".  (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.

Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.

Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.

Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?

Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.






Camorran, maffian i Neapel, sopskandal igen

Tomas Lappalainen har skrivit en mycket ingående och väldokumenterad bok om den Neapelianska maffian, kallad Camorran. Boken har bara några år på nacken, men förefaller vara helt aktuell än idag. Och det är kanske inte så konstigt, när man betänker att Camorran existerat i hundratals år, och att den rekryteras ur de arbetslösa massorna i södra Italien.

Att den lever fick vi också en rapport om i gårdagens Rapport. En av camorrans inkomstbringande projekt är sophantering, där "hantering" ska sättas inom parentes. Och förefaller så alltjämt vara, vid sidan av narkotikaförsäljning, utpressning, "beskydd', smuggling, etc.

Boken finns i pocket och är utgiven av Fischer & Co.

Den sicilianska maffian har vi alla hört talas om, inte minst genom mer el mindre romantiserade filmer och dess kopplingar till maffia i USA. Men också att den med kraft bekämpats av rättsväsendet i Italien, och med i vart fall viss framgång. Camorran i och runt Neapel har också bekämpats av polis, åklagare och domstolar, men det förefaller med betydligt mindre framgång.

I boken gör bl a grundliga jämförelser mellan maffian på Sicilien och Camorran i Neapel. Och visst föreligger likheter, men också stora skillnader i flera avseenden.
Den sicilianska maffian är således en företeelse med bas på landsbygden och i en självständig medelklass av jordägare - självständiga emot de olika herrar som behärskat och styrt "staten". Den har sina egna "lagar" och straff, som dock är mera varierade i sin tillämpning och inte alltid är dödsstraff (mord), och interna stridigheter försöker man ofta lösa genom förhandlingar och överenskommelser. Och man skyltar inte med sin verksamhet på det provocerande sätt som camorran gör.

Camorran rekryteras däremot bland det arbetslösa trasproletariatet i storstaden Neapel och dess omgivningar. Den engagerar väldigt många människor, som lever så tätt i staden att det är Camorrans kultur och regler som är de som gäller för alla. Polis etc ses som fiender av allmänheten, inte som skydd för medborgarna. Ledarna blir, givetvis enormt rika, men kan komma från de fattiga leden. Och de omhuldar en slags ideologi som säger att de, liksom tar från de rika för att ge till de fattiga. Nå, tar från de rika (och staten) gör de nog i huvudsak, och en del smulor tillfaller förstås fotfolket som avlöning för utfört arbete, men miljonerna och miljarderna tillfaller ledarskikten. Vilka lever som kungar, och visar det! Våldsbenägenheten är också extrem när det gäller camorran. Och man är "duktiga" på att genom sina företag, t ex i byggbranschen göra sig rik på statliga projekt och på den katastrofhjälp som då och då öses över södra Italien. Kvinnorna har en stark ställning inom camorran. Även om männen gärna stoltserar med sina kvinnoaffärer, på ett helt annat sätt än de mera "konservativa" i maffian. Och camorran ser sig, liksom maffian, som mycket religiös och som om de utför Guds verk. Även om katolska kyrkan i viss mån på senare år visat tecken på att bekämpa de attityder som camorran vilar på. Därför har också flera präster kallblodigt mördats av camorran.

Det är en viktig och skrämmande beskrivning av en organiserad brottslighet i stor, mycket stor skala som boken visar. Mycket större än man gärna vill tro, och existerande ännu på 2000-talet. Läs boken: Camorra - en bok om maffian i Neapel. Tomas Lappalainen, Fischer & Co.


Frank Mangs, John Hedlund...

Vad får ni för associationer av dessa namn?

Karl-Erik Sennvik, Georg Andersson, Yngve Arnström, Viggo Junkes?
Frank Mangs, C G Hjelm, Bertil Paulsson, John Hedlund, Kaleb Tillman, Simon Segerberg, Arthur Eriksson?

Einar Rimmerfors, Berndt Wåhleman.

Arne Imsen, Målle Lindberg?

19 juli 2015

Kampen emot det onda, apropå Fantomen/Dragos

I min barndom läste jag Kalle Anka och lite Bamse när han dök upp. Och det fanns en och annan serietidning också som kom förbi mina ögon.

I Norran, dvs Norra Västerbotten, frisinnad tidning, fanns en gång Dragos, som serie i svart-vitt. Och Dragos är detsamma som Fantomen. Då såg jag Dragos bara som något spännande. Fantomen läste jag i väntrummet hos frisören.
Men visst var det så att Kalla Anka och många andra serier bara är serier, utan speciell sens moral. De skulle vara roliga att läsa, och möjligen driva lite med typer som Joakim von Anka.

 När jag på äldre dagar kollat in t ex Fantomen igen, både i serieform och som film, då slås jag av det tydliga budskapet att man, i likhet med Fantomen, ska bekämpa det onda. Ta ställning för det goda, emot nazister, bovar, rasister och folk som förtrycker andra.
Visst förekommer det våld och framför allt övernaturliga krafter i denna kamp. Men de används av Fantomen för det goda och emot det onda. Och liknande sens moral finns/fanns också i andra serier från denna tid, som ex-vis Stålmannen (Superman). Bamse går ju lite i den stilen också, om än det är en ren "snällhet" som predikas, som bara tar till Bamses krafter pga dunderhonungen.

När jag kollar dagens serier är nog det mycket mera tveksamt om den eventuella moralen i dem. Kanske finns det undantag, men...

17 juli 2015

Apropå Bill Clinton

Jag såg en snutt med Bill Clinton i teve häromdagen, med anledning av 20-årsdagen av minnet av massakern i Screbrenica. Han höll ett tal, som av snutten vi hörde var bra.
Men så gammal han såg ut, tärd och skröpplig. En 68-åring borde inte behöva se så gammal ut.

Jag minns, liksom också amerikanerna (utom en del rabiata republikaner), minns Clinton som en av de absolut bästa presidenter som USA haft. Han fick saker och ting gjorda och i de flesta fall riktigt bra, för USA och för amerikanerna och demokratin.

Och så minns jag vilka han tillägnade sina memoarer.
- Till min mor, som gav mig en kärlek till livet.
- Till Hillary, som gav mig livets kärlek
- Till Chelsea, som gav glädje och mening åt allt
-  Och till minnet av min morfar, som lärde mig att se upp till människor som andra såg ner på, eftersom vi trots allt inte är så olika.

Fina och varma tillägnanden. Och inte minst det sista, till sin morfar ser jag gärna som en slags förklaring eller motto för hans i många avseenden socialliberala politik.

15 juli 2015

Vad är det för fel på konsum?

En gång i tiden startades konsumentkooperationen av ett antal personer som ville ha ett alternativ till den privata, ofta monopolliknande, handeln. De menade, med rätta, att privathandlarna ofta var alltför dyra och dessutom inte alltid sålde varor, främst mat, av god kvalitet. Tanken vann framgång, trots kraftigt motstånd från privathandlarna. Fler och fler anslöt sig till "kooperativa", och blev trogna kunder. Sortimentet vidgades och när konsumentrörelsen mer el mindre bojkottades av fabrikörer och grossister (pga hot från privathandlarna att de skulle sluta sälja varor från de som levererade till "konsum"), då köpte eller startade konsumentkooperationen egen tillverkning.

Det uppstod konkurrens, och därmed lägre priser, då privathandlarna fick bita i det sura äpplet och sänka sina priser även de. Konsumentrörelsen växte och blev etablerad över hela landet, i stort sett in i minsta by. Att konsumenter sluter sig samman är självfallet inte någon socialistisk idé, men alltefter som så kom konsum att mer och mer politiseras och bli helt dominerad  och styrd av socialdemokrater. Framför allt på industriorter med stark socialdemokrati, blev konsum klart dominerande. Arbetarna var sossar, eller möjligen kommunister, och socialister av alla kulörer, de handlade på konsum. Och rörelsen tog allt större marknadsandelar, och konsummedlemmarna kunde varje år räkna sina kvitton och få en välkommen "återbäring", dvs del av den vinst som uppstod trots lägre priser.

Men nu då? Är konsum, som numera oftast går under etiketten Coop, billigast och bäst? Nej, nej.
Någonstans under resan så blev konsum mer och mer likt ICA (som tidigare regionalt kunde heta Hakons el något annat). Privathandlarnas pris sjönk, relativt sett, men konsums steg. Landsbygdens butiker tappade sina kunder när folk fick bilar och flyttade in i städerna. På mindre orter fanns endast en butik kvar, och när konsum konkurrerat ut ICA var det sedan konsum som la ner. Ibland kunde då en privathandlare (inte alltid ICA) öppna igen. För en tid.

I städerna byggde konsum Domusvaruhus, som konkurrerade med EPA, Tempo och de mindre ICA-handlarna. Men konsum tappade farten (eller vad det var). Återbäringen försvann och inte minst ICA fick luft under vingarna, med större butiker och bredare utbud till attraktiva priser. Konsum försökte göra sig "grönt" och spela på sin präktighet, men intrycket blev alltmer en trist tråkighet - som dessutom kostade alltmer.

Jag ska inte dra en massa fler detaljer ur utvecklingen, men måste konstatera att, från min praktiska erfarenhet där jag nu bott halva mitt liv och flera andra orter dessförinnan, så är Coop en beklämmande katastrof, om man ser till dess idé. 
Här där jag bor i en mindre, snudd på mellanstor, stad så finns Coop fortfarande kvar, mycket beroende på tidvis favoritisering av sossestyret och central placering för Coop Forum, som en tid kallades Robin Hood... Men det är dyrt, dyrast av tillgängliga alternativ. Det är relativt stort och med brett utbud. Men inte ens de "billiga" sortimenten är billiga och bra jämfört med hos ICA Kvantum och Willys. Det har i flera mätningar visat sig att ICA Kvantum är billigare än (= inte fullt lika dyrt som) Coop. Som jag upplever det, med min inköpsprofil, är dessutom Willys (ytterst privatägt) klart billigast sedan det etablerades i stan. Nackdelen för Willys är att de inte ligger riktigt lika centralt i staden som Coop Forum och ICA Kvantum, men jag gissar att lokalkostnaden därmed är aningen lägre än konkurrenternas.

Alltså, vad är det för fel med konsumentkooperationen, vad har hänt? Varför klarar den inte av att konkurrera med ICA och Willys?
Konsumkunderna är inte lika trogna som tidigare, i vart fall inte de yngre. Varför, ja givetvis p g a att de upplever alternativen (som ska ge, och ger, fina vinster till ägarna) bättre och billigare, är mer prisvärda.

Jag har hela livet varit kund både i konsum och i privatbutiker. Jag vill se en konkurrens som leder till lägre priser av god kvalitet. Det behövs fler än en spelare på marknaden. De små privathandlarna fick till en början ge sig, men slöt sig alltmer samman, främst i ICA, och andra privata alternativ kom och tog matchen med konsum. Men konsum verkar ha gett upp.  Man kan se gamla trogna konsumiter (oftast sossar) som generat smyger in på ICA eller Willys. För där är det billigare och bättre. Och konsum blöder... de säljer av olika förvärv, antingen för att de inte kan göra dem lönsamma heller, eller för att få in pengar till den förlustbringande kärnverksamheten.
Man byter VD:ar och ordföranden, men inget hjälper. Nu senast är det Anders Sundström som tagit över rodret för Coop, fd kommunalråd (s) i  stan, fd bankdirektör i den lokala sparbanken, f d s-minister, fd i Folksam (starkt "rörelseanknutet" dvs s) etc.

På senare tid märker jag en viss ökning av priserna i livsmedelshandeln (den av Riksbanken efterlysta inflationen) här lokalt. Bara en aning på Willy, lite mer på ICA - och mest markant upp på Coop.
Att läsa veckoreklamen från  matkedjorna är en trist läsning. Coop ger färre extrapriser än förr, ofta till andra affärers normalpris. Det kan inte kallas konkurrens. Tror Coopledningen att det kommer fler kunder till Coop med högre priser?
I så fall tror de fel.
Konsumenterna vill ha bra varor till lägsta möjliga pris. Då krävs konkurrens.  Det verkar inte Coop-konsum klara av. Och då kommer Coop fortsätta att blöda och tappa kunder. Och priserna kommer att stiga även hos de privata alternativen.
Trist, tråkigt. Och det drabbar givetvis främst de sämst ställa i samhället.

(Jodå, jag kan om jag vill och orkar och det önskas, beskriva hur handeln varit, vilka affärer som funnits, etc, på de orter jag levt även tidigare. Och fler synpunkter om detta. Men det få bli en annan gång.)

05 juli 2015

Om livet - och om bankdirektörers värde

En del talande citat, då jag för ögonblicket inte kan koncentrera mig att formulera mig själv.

Lite allmänt.

Somliga redaktörer är misslyckade författare, men det gäller också de flesta författare. (T S Eliot)

Om du inte kan få jobb som pianist på en bordell så kan du alltid bli hovreporter. (Max Hastings)

Spel - det är för människor som varken kan läsa eller tänka. (G Bernard Shaw)

Han är rasist, han är homofob, ha är främlingsfientlig, han är sexistisk. Han är den perfekta republikanska kandidaten. (Bill Press om Pat Buchanan)

Vad skulle det vara bra för att se oss själva som andra ser oss? Vi skulle ändå inte ftro våra ögon.
(Okänd)

Kan man vara glad åt lite, då har man mycket att vara glad åt. ( Okänd)

Och betr bankdirektörer och liknande, samt ekonomi.

Vissa människor tror att de är värda mycket pengar, bara för att de har det.  (Fannie Hurst)

Min bankdirektör skulle genomgå en hjärttransplantation, men de kunde inte hitta en sten i rätt storlek. (Dave Allen)

Syftet med att studera ekonomi är att lära sig hur man undviker att bli lurad av ekonomer. (Joan Robinson)

Om du vill stjäla pengar - råna inte banken - öppna en.  (Bertolt Brecht)

Affärsetik innebär att aldrig ljuga om du inte kan komman undan med det. (Kenneth Cook)

Enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor." (Red Top)

Vänskap kan räcka ett helt liv, om man bara inte ber att få låna pengar. (Mark Twain)



25 juni 2015

Börje Fredriksson på topplistan!

Vem är Börje Fredriksson, undrar vän av ordning.
Då kan jag bara säga detta, du är för ung - eller så har du aldrig varit intresserad av jazzmusik.
Börje Fredriksson var tenorsaxofonist, en av de främsta i Sverige genom tiderna. Komponerade en del, verksam under 1960-talet men avled alltför tidigt.
Personlig, modern, mycket lättlyssnad "trots" sin ofta kraftfulla stil, spelade även ballader.
Och nu har nyligen hans LP, just det LP, med titeln "Intervall" återutgivits. Och jag ser till min glädje och förvåning att skivan hamnat på sjunde plats bland de LP som Ginza sålt sista tiden. Dvs i juni 2015. En jazzskiva, och dessutom en återutgivning med en svensk mästare.
Än är tydligen inte undrens tid förbi!

Har du den inte, köp den!
Titlar: Intervall, En berättelse, Kajsa P, Ballad för Laila, Bröllopsvals. Samtliga av Börje F själv.
Medverkande övriga musiker är  Rolf Ericson tp, Bobo Stensson och Lars Sjösten p, Palle Danielsson och Roman Dylag bas, Fredrik Norén och Albert Heath trumnmor.
Insp 1965-66.




23 juni 2015

Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen

Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation. 
  I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans.  Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.
 I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."

Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att  uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga. 

Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt. 

I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.

För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna. 
Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna. 

Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det?  Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma  sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av. 

Varför? 
Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet. 
Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.

Ett "
problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om. 
Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt.  Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska. 

Hur ska vi då komma förbi detta? 
Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati. 
Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre  rutinärenden").  Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska. 
Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen....   Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det).  En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.

Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt. 

Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift. 
Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då? 
Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt. 
Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor.  Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng. 

Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för.  Att övertyga väljarna i st f att stryka  populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.

Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.

I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet. 

---
Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare. 


03 juni 2015

Tadd Dameron, bortglömd (?) musikalisk storhet


Jag lyssnade på dessa två LP, med Tadd Dameron och olika grupper, igår kväll. Tyvärr kommer ju vinylskivorna oförtjänt i skymundan. De är så många att man inte hinner med annat än att längtansfullt titta på några av dem medan man spelar en CD. Den  tar ju sin tid...

Men än (lyckligtvis) har jag inte allt dubblerat, om än en del. OK det handlar om Tadd Dameron, en av de stora under 50-60-talen, som spelade med och komponerade för de mer kända men också själv var en fin pianist, och kompositör givetvis.  På den ena LPn spelar han som synes med Kenny Dorham tp, Sahib Shihab alt och Cecil Payne barytonsaax, dessutom Henry Cooker tb, Joe Alexander ts, Shadow Wilson dr, John Simmons bas. Fem långa  låtar av Tamerons bästa, i härliga, vassa versioner.
Den andra skivan insp några år senare med bl a Clark Terry, Joe Wilder, Johnny Griffin  med Philly Joe Jones dr. On a misty night, Fountainbleu, If you could see me now, Our Delight, Dial B for Beauty m fl.
Vilken jazzmusikalisk högtidsstund.
Hann faktiskt spela om några av spåren ett par ggr, vilket förhöjde upplevelsen än mer.
Och jag kan bara tillägga att vinyl, i vart fall i gott skick, är faktiskt överlägset i ljudkvalitet än CD.
Skivmärken Prestige resp Riverside.



Två jazzvokalister och en topporkester att upptäcka

Måste bara skriva några rader om en skiva jag just hör i bakgrunden. Efter en stund är den inte i bakgrunden längre.
Skivtiteln, en CD på lågprismärket Past Perfect, har den lite menlösa titlen JOE WILLIAMS, Carmen McRae & friends, "Blues In My Heart". Köper då och då en del CD för att fylla luckor i min samling, skivor som ibland är direkta återutgivningar av klassiska jazz-LPn, ibland sammanställningar av både de absoluta toppnamnen och skikten därunder, men sällan några av de mera okända.  Skivan är av en klass som borde föranleda att den, sent omsider, gavs ut på vinyl, som man numera säger.

Och Joe Williams har jag faktiskt hört LIVE, i Bollnäs Folkets Park en gång i tiden, som tonåring, där han tillsammans med Irene Ried sjön till Count Basies orkester. Och Carmen McRae är ju en av de fina sångerskorna som kom fram ungefär samtidigt med Sarah Vaughan, och ofta lika bra som Sarah.

Det första som slår mig när jag lyssnar skivan är vilken toppenorkester som spelar med Joe och Carmen!  Och tar en del låtar själv också. Kollar nyfiket på skivan. Näe, det står inget på omslaget, jag måste pillra upp det hopvikta lilla papperet och ser: "Live recording with Thad Jones Orchestra."

Inget mer. Ingen sättning, inget inspelningsdatum.
Men CDn är ruskigt bra. Det måste ha varit en sjusärdeles konsert då detta spelande in. Kan den ha getts ut under annat namn tidigare, som LP eller så? Och jag har missat det. Det måste ha varit före 1990-talet, troligen minst ett par decennier tidigare...
Joe Williams avled 1999 och Carmen McRae 1994 efter att inte ha framträtt ett par år.

Nå, båda sångarna gör en fin insats. Inte tu tal om det! Men Thad Jones orkester, vilket gäng! När jag lyssnar med ett halvt öra gissar jag först att det är en upplaga av Count Basies atomband, det gnistrar och sprakar av kraft och swing. Men sen börjar jag misstänka Ellingtons orkester. Eller en grupp med ellingtonmusiker som spelar allt vad tygen håller utan Duke med. Men det är alltså en stor orkester under Thad Jones, och utan att forska en del (vilket jag inte tänker göra) kan jag inte säga mer om sättning eller tidpunkt. Rimligen bör det vara före det kända storbandet som leddes gemensamt av Thad Jones och Mel Lewis. Men, vem vet? Helt säkert är dock att det är yppersta storbandseliten, inget fummel, ingen tvekan, allt är så skärpt och fullödigt det kan vara. Och både sånt som kan ses som Basiemusik och Ellingtonmusik, och annat, framförs som om musikerna inte spelat annat i sina liv. Det sitter så perfekt.

Leta gärna efter skivan, den  kostar nog inte mer än någon tia. Om den inte redan bara finns hos specialister eller samlare.

29 maj 2015

Ränta och inflation - eller?

Enl senaste förljudanden så lånar svenskarna som galningar. Ändå går inte inflationen upp, enl uppgift. Jag tycker nog att det är en hel del som stiger i pris, inte bara maten. Men avsikten är med sänkningen av styrräntan är ju att elda på inflationen. Viket alltså misslyckats.
Riksbankens motiv till sänkningarna är ju att höja inflationen. Men hänvisar till de höga fastighetspriserna och att folk lånar.  Men - folk lånar, men just därför stiger fastighetspriserna - och den enorma skuldbördan. På något sätt biter riksbanken sig i svansen.
Jag tror nu inte att en aning deflation med någon tiondels procent någon enstaka månad är tecken på att allt går åt skogen. Det kan ju faktiskt vara naturliga korrigeringar t ex p g a att en del saker blir billigare, p g a bättre konkurrens t ex. Och teknisk utveckling. Det ska vi inte sörja för. För bättre produkter och tjänster vill vi ha, även om de blir billigare. Totalt sett så stimulerar ju denna efterfrågan ekonomin!
Och inflationen är, som Bertil Ohlin insåg, något som främst drabbar de som har låga inkomster. De har svårast att kompensera sig, men de som har högre inkomster kan ju ändå alltid betala för det de vill ha. Och bankerna tjänar på inflationen, vilket jag inte ser som en fördel...
Jag menar att vi inte ska stirra oss blinda på just behovet av 2% inflation. Inte heller förskräckas av enstaka smärre hack neråt. Se istället vad som de facto händer i den reala ekonomin. Vad är det som blir dyrare med inflation, och varför kan en stark ekonomi också innebära sänkta priser?

Jag ser att förre statssekreteraren  i finansdepartementet Olle Wästberg verkar vara inne på samma linje. Jag citerar ur hans senaste månadsbrev (som f ö rekommenderas till allmän läsning). Mina kursiveringar.

"Räntesänkningarna slår fel

När riksbanken sänkte räntan för att stimulera inflationen fick det rakt motsatt effekt: Eftersom räntekostnaderna väger så tungt i hushållens ekonomi innebar en sänkning av räntekostnaderna att inflationen på pappret minskade. Det är bara ett exempel på att det nuvarande sättet att betrakta ”deflation” inte överensstämmer med den reala ekonomin.

Prissänkningar behöver inte vara negativa och bero på dålig efterfrågan: För några decennier sedan det det dyrt att ringa till andra orter inom Sverige. Nu ingår det i abonnemanget. TV-apparater och andra tekniska prylar blir allt billigare – men det leder ju inte till att människor håller igen sin konsumtion och ser dystert på framtiden.

Vi behöver tänka om i synen på inflation/deflation."

Just det, vi, eller i vart fall riksbanken och diverse ekonomer, bör tänka om. 

23 maj 2015

Märklig tiggeridebatt, några reflexioner + tillägg

Jag måste försöka skriva ihop en del synpunkter på den debatt kring de tiggande EU-migranterna som blivit alltmer infekterad de senaste veckorna. Och jag gör det med avstamp från ett FB-inlägg som Maria Leissner (f.d. fp-ledare) gjort, och som visar att även hon är förundrad och bekymrad över vilka vägar debatten i Sverige tagit på senare tid.

Jag blir lika beklämd som du , Maria Leissner. Dels över den alltmer avvisande attityden rent allmänt till tiggarna och att tiggande får förekomma, dels till del "ministeriella" samförstånd som tycks föreligga (mellan företrädare för s och fp, att m och sd är hopplösa är ju inte lika förvånande) betr att försvåra för tiggarna.
1) Betr begreppet organiserat tiggeri hänvisar jag till denna text.
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2015/05/organiserat-tiggeri-om-ett-tveksamt.html (alltså ett tidigare blogginlägg här hos mig)
2) Jag, och mig veterligt även andra som försvarar rätten för fattiga och utsatta EU-medborgare att tigga, anklagas för att vi inte i tid och otid påpekar att det är andra vägar än tiggeriet som är lösningen på tiggarnas problem.  
Självfallet inser vi att mycket måste göras åt situationen i t ex Rumänien, genom både statliga påtryckningar och organiserad solidaritet genom hjälporganisationer. Men det ena utesluter inte det andra. Tiggeriet är en väg just nu, på kort sikt och som sådan inget som kan el bör förbjudas eller försvåras. Samtidigt vill jag/vi givetvis också stödja mera långsiktiga lösningar. Tyvärr är det ofta (men inte alltid) som de som vill försvåra för tiggarna i Sverige inte heller vill se andra solidariska och mer långsiktiga lösningar.
3) Varför lyfts fram trafficking i denna fråga? Mig veterligt är trafficking redan förbjudet. Det behövs ingen extra lag för att peka ut och försvåra för tiggarna med hänvisning till trafficking. Eller andra redan förbjudna aktiviteter heller för den delen.
4) Tiggarna antal växer, och proportionellt verkar det nog inte som om storstäderna är mest "drabbade". Enl den mycket osäkra statistik, som valsade runt i media för några dagar sedan, så har vi relativt sett fler tiggare i lilla Piteå än i Stockholm. Kanske för att Piteborna är mera givmilda än andra, vad vet jag? Men jag ser inte det växande antalet som en godtagbar orsak för att förhindra folk att hjälpa också kortsiktigt. Jag vet ju att viljan till mera långsiktiga åtgärder finns också.
5) Jag skulle välkomna att fler av de tiggerinegativa med (el utan) politiskt inflytande stödde dessa andra initiativ och förslag som kommit fram, att de inte fastnar i negativism. Såväl från kyrkligt, frikyrkligt, som andra håll finns både förslag och initiativ. Även på FB finns förslag redovisade (för den som orkar leta)
6. De tiggande romerna vill arbeta, Men det är svårt i deras hemländer, men tyvärr också i Sverige. Krångliga byråkratiska regler gör det hart när omöjligt. Se till att förenkla och underlätta!

7. I "fp-s-samsynen" talas det om de kåkstäder som byggts upp av tiggare, som inte hittar någonstans att bo (till överkomlig kostnad). Tält, rostiga bilar, skjul och trasiga husvagnar är givetvis inga bra lösningar, och då vill man få iväg tiggarna från sådant. I bästa fall talar man om bra, närmast lyxiga boenden som lösningen, men sådana finns ju inte. Och en del vill bara har bort "patrasket" från sina ägor. 
Men det finns ju enkla lösningar på många håll, som, även om de inte är perfekta, är oerhört mycket bättre än att bo i som de bor i sina hemländer eller att på i tält i skogen i Sverige. På mina FB-sidor har från olika håll visats på sådant (baracker etc av god standard). 


Som en person skrev (med instämmande av en annan, med erfarenhet). "Ser också problem i den allt eller intet-inställning politikerna har. Att erbjuda baracker som redan finns och som har kokmöjligheter o tvätt o toalett är av någon anledning nedvärderande och ovärdigt. Har myndigheterna inte sett hur tiggarna bor nu? Allt vore bättre. Min son gick sina första skolår i en barack. Ingen såg problem med det. Tillfälliga byggnader för stora årskullar var naturligt. Men när det gäller tiggarna ska vi kunna erbjuda bra lägenheter och arbeten med tydliga avtal och lagstadgad semester. Den inställningen gör att tiggarna bor i kåkstäder och varje morgon tysta går iväg mot städernas centrum där de sprider ut sig för att sitta hela dagen med sin pappersmugg framför sig. Så går det när man inte har någon flexibilitet och hårdnackat säger att: Regler är till för att följas."

8) Betr. Hjälp till självhjälp på plats, dvs i hemländerna skrev Gun Svensson (bloggaren Farmor Gun), med anledning av en artikel av Sofia Mirjamsdotter, i korthet detta förslag. Jag citerar och hoppas på att någon med inflytande nappar.
"Jag undrar: - Finns det verkligen ingen etablerad svensk hjälporganisation, som tillsammans med en liknande organisation i romernas hemländer, kan rigga ett Hjälp till självhjälp-projekt i romernas hemländer finansierat med stöd ur EU:s sociala fonder, där medfinansieringen, som uppgår till 15 procent av projektbudgeten, skulle kunna ordnas med hjälp av Foundedbyme eller en speciell insamling? Någon aktiv part måste visa att en konkret förändring är möjlig. Detta som alternativ till dem som passar på att dra fördel av deras utsatta situation - inte minst bland de flesta politiska partierna.

9) Slutligen. Jag kan inte se det som annat än ett nyspråk att kalla åtgärder för att försvåra och förhindra tiggarnas rätt och möjligheter att tigga, i den svåra situation de är, för att "hjälpa" dem, förbud och negativa glidningar av begrepp som "organiserad" verksamhet där man pekar ut en solidaritet mellan utsatta som något negativt - och "glömmer bort" att då är all organiserat hjälpverksamhet negativ. Godnatt i så fall för IM, RB, RK, Läkarmission, Läkare utan gränser etc, etc.
---
Vill till ovanstående lägga följande korta kommentarer och två länkar till SvD-artiklar den 24/5.
Dels:  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/allemansratten-galler-aven-tiggarna_4588044.svd
Jjuristen Mårten Schlutz påpekar att allemansrätten gäller alla, inget undantag för romer. Vilket många "glömmer" i dagens debatt. Visst är det en i vissa delar svårbedömd lagstiftning, men det gäller alla.

Dels: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hard-kritik-mot-migrationsministern_4588018.svd
Där Morgan Johansson får hård kritik bl a för han anser att inte romska barn har rätt till utbildning i Sverige. Barnkonventionen, som Sverige är på väg "implementera", gör inget undantag för romska barn. "
Barn intar en särställning, de kan inte själva påverka sin situation. Därför är de särskilt utsatta. Och just utbildning vet vi är en väg ut ur utsatthet" säger BRIS.  Unicet och andra är också kritiska till ministerns uttalande.

21 maj 2015

Organiserat tiggeri - om ett tveksamt begrepp.

Jag har rätt långe irriterat mig över hur "organiserat tiggeri" används i den allmänna debatten som något nedsättande, ja rent av som något olagligt. Länge var det en beteckning som främst sverigedemokrater använde, men på senare tid har det smugit in sig också hos moderata företrädare (de som skulle öppna sina hjärtan, enl Reinfeldt), men även i andra partier.

Jag menar att det inte kan vara olagligt eller skamligt att organisera sig. Inte ens för tiggare. Att hjälpa varandra, och tipsa varandra, det är väl bra. En solidaritetshandling mellan fattiga och utsätta människor.

Därför kom en artikel i Västerbottens-Kuriren om detta väldigt lämpligt, och jag vill citera den helt och hållet.


Begreppet organiserat tiggeri fyller ingen funktion
DEBATTARTIKLAR (2015-05-20).  Begreppet trafficking har i många sammanhang fått betydelsen människohandel för sexuella ändamål. Samtidigt är begreppet betydligt bredare än så. Det engelska ordet trafficking betyder helt enkelt ”olaglig handel”. Det innefattar således all olaglig handel, till exempel med vapen, droger, konst, djur eller människor.

 Trafficking av människor, vanligen kallat människohandel, är givetvis förbjudet enligt svensk lag (Brottsbalken 4 kap. 1§).
Ett annat begrepp som är aktuellt att studera är organiserat tiggeri, något som dock är lättare sagt än gjort. Vad menar egentligen politiker och debattörer när de säger organiserat tiggeri? Vi har kommit fram till två tänkbara förklaringar.
Den första är för att beteckna en situation där människor tvingas eller på annat sätt utnyttjas för att tigga i Sverige. Om detta skulle förekomma är det olagligt och klassas just som människohandel,
Den andra tänkbara definitionen av organiserat tiggeri är att människor frivilligt organiserar sig för att be om pengar på Sveriges gator.
Det är ett vanligt fenomen bland EU-migranter och kan handla om att man delar boplats, bil eller delar upp offentliga platser mellan sig.
Vi blir oroade av den här användningen av begreppet. Begreppet används bara för att beteckna utsatta människor som på offentliga platser ber om pengar för att klara vardagen, aldrig för att beteckna insamlingar till förmån för bröstcancer, världens barn, valfonder eller katastrofområden i världen.
Vi vänder oss mot att använda begreppet organiserat tiggeri när man pratar om de människor som tigger på våra gator och torg.
Ett fritt samhälle begränsar inte människor att frivilligt samarbeta. Solidaritet borde vara lika accepterad om den riktas till en enskild person eller till en organisation.
Vi anser därför att begreppet organiserat tiggeri inte fyller någon funktion.
Mikael Rubin. 
--- 
Tack för det Mikael Rubin. Således, "organiserat tiggeri" är inget olagligt, det kan eller ska inte blandas ihop med Trafficking eller annat som är olagligt (och i högsta grad olämpligt). Olaglig handel är något helt annat än organiserat tiggeri. Sluta använda ett begrepp som inte är relevant, och som inte fyller någon funktion.
Och sluta sprid vandringssägner...