24 mars 2017

Peter Springare - ordningsman i SD ?

Det är viktigt att skärskåda vad opinionsbildare säger.  Vet de vad de pratar om? Kommer de med någon analys, eller försöker de bara piska upp stämningar? I så fall vilka? Är det rätt att hetsa mot de som har andra åsikter? Ska en polis hindra det fria ordet? Det är många frågor som uppstår i den debatt, i vart fall den på nätet, som polismannen Peter Springare orsakat och i hög grad själv deltagit i betr hans (och polisens) syn på brottsligheten.
Nå, en som inte räds att säga ifrån är
 kolumnisten Torbjörn Carlsson i PT i fredagens tidning. (Idag har jag f.ö. redan skrivit om ledarsidans klarläggande text om EU och Romfördragets 60-årsdag.  Länk till min blogg om detta här. )

Torbjörn Carlsson skriver att  "hårdföra rasister har fått en alldeles egen polis att pussa på. En opinionsbildare som skriver om misstänkta kriminella som är invandrare och tycker att Sverige, ja, det är ett för jävla dåligt land på snart sagt alla håll och kanter."
Springare är nu krönikör på Nyheter Idag och det är, som sagt, inte konstigt alls att extremhögern jublar, menar Carlsson.  Jag instämmer.

Springare skrev att han ville 
"Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”. Förinta? Magstarkt ordval och det borde vid det här laget vara självklart att Peter Springare inte är lämplig som polis. Men så försöker han, Springare förklara sig, och det blir på ett sätt ännu värre.  För då skriver han att "vänsterextremistiska" journalister inte ska få skriva sådant som inte Springare gillar.

Alltså, de som Springare anser vara vänsterextremister (vilket verkar vara alla utom SD-are och gelikar), för dem ska inte lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet gälla.

 Jag citerar klämmen på Carlssons kolumn:
Istället vill han/Springare/  göra våld på Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen och förvandla Sverige till en obskyr diktatur. Frågan är om karln ens förstår vad han skriver.
För vilka är vänsterextrema? I den SD-värld fylld av hatiska troll som Springare numera tillhör kan nog alla som vågar kritisera bli kallade vänsterextrema.
Här kan det vara en poäng att påpeka att tryck- och yttrandefriheten även ger de verkliga extremisterna, nämligen hatarna och hotarna på högerkanten, möjlighet att lufta sig, men om dessa har Peter Springare uppenbarligen inget att säga.
Peter Springare får tycka vad han vill och snart sitter han säkert i riksdagen för SD. No problems, de kan behöva en polis med tanke på allt bus som finns i leden. Eller rättare sagt "före detta polis". För som polis är han inte längre lämplig."

Amen.

Och visst behöver den i särklass mest kriminellt belastade riksdagsgruppen i riksdagen, dvs SD (om nu något missat det), en "ordningsman", en polis (om än f.d) som håller ordning. Så länge som SD har ledamöter i riksdagen.
Om detta borde alla vara eniga.

Dags att fira EU - för fred och samarbete!

OK, EU har en del problem. Men samtidigt är det viktigt att se vad det är och åstadkommit. PT (Olov Abrahamsson) gör en välgörande genomgång om detta, med anledning av Romfördragets 60-årsdag den 25 mars.

Några citat och (kommenterade) referat:
"I den europeiska debatten talas ofta om en kris för EU-projektet. Själv skulle jag vilja beskriva EU som en formidabel succé. Den 25 april 2016 höll USA:s dåvarande president Barack Obama ett fantastiskt tal i Hannover där han påminde om EU:s enorma betydelse för att skapa fred och ekonomisk utveckling.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han."

Ja, så är det kanske. Och det gäller även debatten i Sverige, som  mest betonar problem och brister. Inte mist är det motståndarna, som gör så. Dvs SD och vänsterpartiet, men också i viss mån mp och c och delar av s. Problemen finns, idag är det nog värst betr flyktingpolitiken och den bristande solidaritet som många av medlemsländerna visar. Och brexit är ett problem som kommer att bli väldigt negativt för både EU och Storbrittanien. Om det senare får vi se vad det blir, när verkligheten går upp för britterna, och betr flyktingfrågan så arbetar krafter inom EU för lösningar. Jag tänker då främst på Cecilia Wikström (L).

Men vi måste komma ihåg varför Europeiska unionen (EU) skapades. EU skapades för att bevara freden och lösa gemensamma problem - genom samarbete i st för på blodiga slagfält.

Obama sa bl a. "Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest”, fortsatte han, ”men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid."  Vilket PT (s) kommenterar sålunda: "Det är svulstig amerikansk retorik. Men ibland är det befogat att använda stora ord. Det var ju verkligen ingen självklarhet att Europa skulle välja samförståndets och försoningens väg efter andra världskriget." Och påminner om att det fanns krafter som ville svälta ut Tyskland efter WW2 och göra det till en agrarstat. Som hämnd. Vilket skulle ha skapat en bitterhet och en situation som banat vägen för nationalism av extremt slag.
"”Vi måste bygga ett slags Europas förenta stater”, sa Churchill i ett tal i Zürich 19 september 1946.
Som ett första steg i återuppbyggandet av den europeiska familjen såg han ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland.

Utan ett fungerande och ekonomiskt starkt Tyskland skulle aldrig Europa få tillbaka en ledande ställning i världen, menade Churchill. Han varnade för att en utarmning av Tyskland skulle väcka nya aggressioner bland människorna i landet, leda till nya konflikter och kanske ännu ett krig.
Klokt nog valde Europa samarbetets väg efter andra världskriget. Vi fick Europarådet, Schumanplanen, kol- och stålunionen, Romfördraget, EU:s inre marknad och en massa annat som knöt länderna närmare varandra."   Låt oss inte glömma de stora perspektivem. Det är ett fantastiskt framsteg för mänskligheten att tyskar, fransmän, italienare, tjecker, etc löser sina tvister vid sammanträdesbord i st för genom krig.
Fred och ekonomisk tillväxt skapar välstånd i vår del av världen, och Obama såg (men knappast Tump) som en fantastisk framgång att 500 milj människor, tidigare splittrade på en massa länder, som ofta varit i krig med varandra, som en enastående framgång. Och att det är viktigt i komma ihåg i dessa tider med framväxande extrem nationalism. En nationalism som kostat oss så mycket av mänskligt lidande.

"Det vore en idioti av historiska dimensioner att slå sönder dagens europeiska samarbetsstrukturer.
På sin hemsida presenterar EU-kommissionen 60 anledningar till att vi kan vara stolta över EU.
"Ibland är vi oense, men vi förhandlar i stället för att kriga", lyder en av punkterna."

Jag instämmer. Det som löser problem är samarbete, inte att stänga in sig i självisk nationalism för den ökar bara konflikter och förvärrar problem.

Läs gärna hela artikeln, på länken.

16 mars 2017

FN ger inte barnen skydd

Jag kokar av vrede. UG (Uppdrag granskning) igår kväll biter sig fast i min hjärna. Och hjärta.
Jag begriper inte hur ondskan kan sitta så djupt hos människor som plågar och utnyttkjar barn.

Barnens rätt och säkerhet är viktigt.
Jag käner ju i viss mån till sedan tidigare hur Anders Kompass, en tämligen hög chef i FN, misshandlats av detta FN:s ledning när han påtalade och försökte få stopp för hur FN-soldater utnyttjat de barn de var satta att skydda. 
Alltså, de franska FN-soldaterna i Centralafrikanska republiken var där för att skydda civilbefolkningen, inte minst då barnen, från de fasor som de inrikes strider som där förekom. Men FN-soldaterna utnyttjade barn, barn som var föräldralösa och/eller svältande. Utnyttande dem sexuellt, pojkar som flickor, i låg ålder. En del flickor blev med barn, smittades av HIV. 


UG igår förstärkte och klargjorde hur illa det låg till, och hur FN även i fortsättningen verkar skylla ifrån sig och mörka vad som skett, hur de utsatta barnen ännu i stort sett står utan skydd. Jag är så arg att jag skakar.
FN är en organisation som Sverige alltid stöttat. Alltsedan Dag Hammarskjölds tid. Men FN har det stora felet att omfatta även diktaturer, och att det även i mycket är så korrupt, och inriktat på att bevara sin egen fina status. FN har haft flera goda generalsekreterare, som dock sållan lyckats lyckats rå på den egna byråkratin och korruptionen. Men också flera dåliga, svaga chefer som inte klarar av att få en del stormakter med på båten. 
Svensken Jan Eliasson, som är bitr generalsekreterare,  har jag haft ganska stor respekt för tidigare, nu snubblade han ordentligt. Visade genom att försöka fläcka Anders Kompass att FN:s status är viktigare än vad FN, i detta fall, gör eller inte gör för att skydda de utsatta barnen. FN har också ett ansvar för vad deras olika underorgan gör. T ex betr skyddet av mänskliga rättigheter, där det är starka brister.

Givetvis måste också UNICEF Sverige förklara sig, ärligt, i detta med hur FN-soldater uppträtt väldigt illa (och det har ju skett även tidigare och på andra ställen)  innan man är beredd att stödja dem.  
Det finns bättre och effektivare alternativ för att hjälpa barn i nöd. Men det var/är FN:s uppgift att skydda barnen i de aktuella fallen. Och så sviker FN.
En katastrof för barnen, och för FN - och för hela världen.

13 mars 2017

Edda M med NBB i Piteå

Så liten, kort och blek hon var, såg blyg och smått ängslig ut, Edda Magnason, när hon skulle utfrågas lite inför söndagens konsert i Black Box på Accusticum i Piteå. Hur ska detta gå, undrade jag så smått.

Men det var ingen fara. På scenen, inför fullsatt sal, så var hon helt annorlunda. Nåja, lika kort och lika blek, men säker både i uppträdande och som sångerska och pianist. Första numret öppnade Norrbotten Big Bands trumpetsektion vasst och högt, som om de ville väcka publiken. När det var gjort lugnade NBB ner sig lite, och vi fick höra Edda. Ingen klen, blyg tonårsröst inte, nej full av kraft, fullvuxen och med brett register. En härlig röst. Inte vad man skulle kalla jazzröst och än mindre en bluesröst, men bra.


Trots att det är hennes insatser i filmen om Monica Zetterlund som gjort henne känd (välförtjänt) så var det inte Monicakopian som sjöng utan Edda, med egen profil och med egen repertoar och egna låtar. Låtar av skriftande karaktär, från nästan finstämd, men "modern" musik som skulle ge nordisk vinterstämning, till lekfulla och/eller mera popliknande alster. Nej, pop är nog fel ord. Och  varje komposition var innehållsrik och skiftande, om än oftast inom ett spektra av medium och högsta kraft och volym. Det var ingen diskret musik att ha i bakgrunden till andra aktiviteter.

Så, vad slags musik var det? Ja, inte helt lätt att säga. Visst fanns bitvis element som hör hemma inom jazzen, men i stort sett så saknades det sväng (swing) som får anses som en av jazzens viktigaste särtecken. För mig var det därför inte jazz. Om än både Edda och solisterna i NBB stundtals fick till något slags sväng. Rytmsektionen producerade rytm, inte swing. Men det var bra ändå, på sitt sätt. Jag vill inte heller kalla det pop, som ofta sätts ihop med rock,  i den idag vedertagna meningen. Möjligen kan man kalla det för populärmusik, ett bredare begrepp som för mig i vart fall är mera kvalitativt än pop eller rockpop. Dock möjligen smalare rent publikt, eller i vart fall vänder sig till en mera vuxen publik än den enklare "babypopen".

Att som sångerska/kompositör framträda med ett storband, med jazzkaraktär dessutom, det är något extra på flera sätt, och dyrare. Så det vill till att locka en stor publik med mera moget musikintresse. Det lyckades dock för Edda och NBB. Både hon och orkestern verkade trivas förträffligt med varandra. Också med de genomarbetade och delvis rätt okonventionella arrangemangen som största delen Håkan Broström, bandledare och saxofonist, stod för.

Jag ska inte rabbla orkestermedlemmarna namn, inte ens alla solister men vill ändå nämna just Håkan Broström bl a på sopransax, Robert Nordmark, också sax, och Danne Johansson på flygelhorn. Johan Lindström hade dels ett gitarrsolo som gled iväg åt rockblueshållet, men också ett solo på ett instrument som klangmässigt lät som en (el-förstärkt) zittra och en steelgitarr, som t ex en del gospelgrupper (amerikanska) använt.

Av detta förstår läsaren att jag var nöjd med konserten (2 tim musik plus paus). Trots att det inte var en vanlig jazzkonsert, så var den  bra ändå. Det var en bra mix där både Edda Magnason visade sin bredd inom sin profil både som fullvuxen sångerska och kompositör, och NBB visade sin enastående tekniska kapacitet inkluderande en fin anpassning till Eddas musik.

Och, ja, vi fick ett extranummer också. Men inte en endaste låt ur Monica Zetterlunds repertoar. Vilket i och för sig var helt OK, även om nog en och annan lyssnare hade förväntat sig det.

05 mars 2017

M sviktar och bara 18% tror på SD:s flyktingpolitik

DN visar en mätning DN/Ipsos om opinionen i ett antal frågor, publicerad 5 mars 2017. Där finns många intressanta noteringar, men jag ska koncentrera mig på ett par. Ingressen lyder: "Väljarnas förtroende för Moderaternas politik rasar på flera tunga områden, visar en DN/Ipsos-mätning. Det gäller såväl jobben och skolan som förmågan att sköta Sveriges ekonomi. Samtidigt minskar förtroendet också för Socialdemokraternas välfärdspolitik."
Därtill visas att centerns förtroende, föga överraskande, närmar sig mp:s  i miljöfrågan.  Att väljarna tycket att s lovat runt, men håller tunt, inte minst i välfärdsfrågorna.

Ett intressant reultat i mätningen är alltså att de båda partier, som hittills ansedda som huvudmotståndare, m och s, tappat förtroendet i det som varit deras paradgrenar.  Socialdemokratin har rasat betr förtroendet i skola, sjukvård och äldreomsorg.  Det är tydligen en rikstrend. När jag ser till det län där jag bor i så är det knappast förvånande, där har de styrt och ställt länge, men nu ökar missnöjet med dem även här, inte minst i sjukvårdsfrågorna där servicen kraftigt försämrats samtidigt som skatten höjts kraftigt. Men väljarna är missnöjde även med s-politiken inom dessa områden trots att s är i regeringsställning. 


Moderaterna har tappat det förtroende de byggt upp under tiden i regeringsställning, inte minst betr ekonomin, men också betr jobben och skolan, försvaret och migrationen.  De har nu lyft fram frågor som flyktingpolitik, invandring och brottslighet. Vilket betr flyktingpolitik är en omsvängning från Reinfeldts tid. En omprioritering som dock inte gillats av dess sympatisörer, vilka spridits åt olika håll, inte minst till SD som för en politik som moderatera närmat sig. 
Mätningen framhåller att SD har störst stöd för sin linje i invandringsfrågan, 18%. Att det är så beror förstås på vad de tillfrågade lägger in i frågan. Samt att det visar att det är just den frågan som avgör var SD ligger även i hur många som stöder just partiet SD. 

Dessutom visar det faktiskt att 82 % inte har förtroende för SD i den frågan! Samtidigt som framför allt m, men också s+mp regeringen (stödd av v!) glidit i den riktningen.
Men sammantaget är alltså väljaropinionen just nu klart delad. En femtedel negativ till invandring och fyra femtedelar mer el mindre positiv.
Dock, i de flesta fall är det förtroende som partierna har just i denna fråga kraftigt avvikande från resp partis väljarstöd...

Det senare kan bero på oklarhet i ställningstagandena hos partierna - och tveksamhet om resp part följer den linje som det "borde" följa av den ideologi som de anse som är deras.  Och möjligen också hur partierna motiverar sina positiva eller negativa ställningstaganden i frågan. En fråga som onekligen är stor och omfattande.

03 mars 2017

Värnplikt eller yrkesarmé?

Apropå detta med värnplikt, totalförsvar, yrkesarme - eller inget försvar alls.

 Debatten kring dessa begrepp idag handlar, hos många, alltför mycket om ovilja eller vilja att försvara demokratin OCH om uteslutande militärt försvar.
Jag ser det militära försvaret som en del av totalförsvaret (som ska vara för demokratin och emot ex-vis nazism eller annan odemokratisk extremism), och det bör stärkas genom en bredare folklig förankring. Det ger en psykologisk effekt som, kanske mer än antal gubbar/gummor i uniform med kpistar, visar att vi vill bevara vår frihet och demokrati.

Något slags inriktning, grundat på att vi ändå inte orkar (inte vill) försvara Sverige,  som leder till att Sverige snabbt ska ge upp, men övergå till gerillakrigföring emot en ock
upant, det imponerar inte på en tänkbar angripare. Ett hyfsat starkt, dvs starkare än idag, och effektivt militärt försvar behövs .

Det är en del av det psykologiska försvaret, som blir allt viktigare, inte minst pga att det psykologiska kriget är igång sedan länge på många sätt. Och bedrivs på många nivåer och forum. 
Samtidigt så finns viktiga delar av ett totalförsvar av det svenska samhället, som bör stärkas. Både i den s.k. fredstid vi har idag, och vid mera "öppet" militär aggression.

Jag är ytterst tveksam till ett militärt försvar som bara består av yrkesmilitärer. Att försvara frihet och demokrati är något som måste vara förankrat hos hela folket. 

Ett renodlat yrkesförsvar tenderar nog ofta till att bli ett vapen (!) i händerna hos de som har makten hur de än är valda/tillsatta. Eller så kan det bli så att yrkesmilitären kuppar till sig makten själv. OK, det behövs en kärna av experter och anställad officerare, men inte bara sådana. 
Ett "folkförsvar" ska inte bli en repris på de "sega gubbarna" (den gamla sossevarianten) med ett gammalt gevär/kpist i handen. Det måste vara effektivt - inte bli skyddslös kanonmat för fienden.

Värnplilkten, är en plikt att skydda demokratin, inte ses som ett tvång. Och ska givetvis omfatta såväl kvinnor som män. 


Och ett liberalt kom-ihåg. Fram till början av 1900-talet hade Sverige ett "yrkesförsvar" (de indelta soldaterna som levde på sina soldattorp, och skulle vara beredda att rycka in för att försvara kungen när det behövdes. 
Detta var/blev omodernt och inte effektivt. Karl Staaff gillade inte det. Kungen vill ha ett "starkt" försvar för sin makt, och t ex för att Sverige skulle ha kvar Norge i en union, underställt Kungen. Jfr "Borggårdskrisen". Karl Staaff ville ha ett effektivt försvar, och ansåg att det skulle vara ett försvar byggt på allmän värnplikt. MEN en under en viktig förutsättning: att försvaret inte skulle vara Kungens, utan skulle försvara demokratin. Ett folkets försvar. Där inte odugliga adelsmän skulle vara officerare som starfflöst kunde terrorisera beväringarna av folket.

Jag menar nog att det är nödvändigt med försvar med modern utrustning - inte bara militär - för att försvara Sverige som ett fritt och demokratiskt land.  
Ett totalförsvar. 


Och det innebär att det militära försvaret inte heller får bli en tummelplats för extremister, typ skjutglada SD-are. Att värnplikten inte innebär att hela årskullar inkallas, utan att ett urval görs som i tillräcklig grad täcker (total-)försvarets behov, vid sidan av en "mindre" del fast anställda, yrkesmilitärer.

Mera fakta om den totalförsvarsplikt som gäller, se denna länk från Försvarsmakten, med underlänkar. 

07 februari 2017

Stöd de goda - emot ondskan.


J
ag är mycket bekymrad över läget i världen. För mycket ondska, ondskefulla människor som styr. Jag behöver inte räkna upp dem. Ni vet vilka de är, och de är många. Statschefer, diktatorer, presidenter, ministrar, partiledare - och alla deras underhuggare och medlöpare. Och personer som frammanar ondskan, ondska i olika former.

Jag känner faktiskt förtvivlan. Det är så lite man kan göra. Visst, man kan skriva och försöka påverka i god riktning. Det gör jag ju också.  Men lite mer kan man kanske göra. För det finns även många goda krafter. Och de bör stödjas. Personer och hjälporganisatoner som hjälper till, ofta helt ideellt.  Som tar hand om flyktingar, hjälper de som flyr ondskan, som arbetar som hjälparbetare, läkare, sjuksköterskor. Som journalister som med risk för sina liv talar om vad som sker, som avslöjar ondskans lakejer.  Alla åldrar, folk med olika ursprung, religion etc drabbas. Värst kanske det drabbar barnen, och ja, de gamla också.

Därför vill jag visa en "pin" ett rockmärke med en ängel.
(Den gick inte få på bild, så jag skannade. Det blev inte bra heller , men bättre än att fota. Och det ska alltså föreställa en ängel. Den kom till mig, som ett tack och "bevis" för att jag sedan en tid är månadsgivare till Sv kyrkans internationella arbete. Ett arbete för mänskliga rättigheter, hälsa, försörjning, katastrofhjälp.  En hjälp som ges oavsett mottagarens religion, nationalitet eller politiska uppfattning!)

Ängeln är en symbol för att man bryr sig, bryr sig om de som behöver hjälp. 

03 februari 2017

Kan demokratins fiender bli demokratiska? Vad visar historien? Apropå högern, kommunisterna och SD.

I dagarna (men i det fördolda en något längre tid) har  fd  nya moderaterna, numera nygamla moderaterna (dvs högern) fört hemliga samtal med SD (med det oegentliga namnet sverige-demokraterna). Detta för att sammanjämka sin politik och få SD:s röststöd i riksdagen för en "moderat" politik. Med syfte att ge ett alternativ till dagens rödgröna regering. Jag ifrågasätter om det kan bli ett demokratiskt alternativ.  Liksom att moderaterna borde hålla sig för goda för att flörta med SD med tanke på deras åsikter och ideologiska anti-demokratiska  grund.

Den fd fp-riksdagsmannen Hans Lindblad, med gedigen kunskap om bl a demokratins genombrott och partiernas historia,  har mot den bakgrunden kartlagt om odemokratiska partier kan ändra sig, och i så fall hur lång tid det tar.  Och han sätter in SD i sammanhanget, har en fråga och fundering om hur dagens moderater tänkte när de på förintelsedagen bjöd in SD till samtal.  Han gör också en kort notis som tangerar Trump.
Lindblads genomgång har karaktären av ett-email till AB:s ledarskribent Anders Lindberg, där Lindblad nämner att hans genomgång tangerar en planerad text inför demokratijubileet 2018.  Jag citerar, med en lätt inledande redigering, hela Hans Lindblads text.
-----
I sin ledare behandlar Anders Lindberg de tre stora antidemokratiska partierna i svensk modern historia, alltså högern, kommunisterna och sverigedemokraterna. Lite förvånande är att din (AB/Anders Lindbergs) huvudpoäng är att visa skillnaden mellan de två senare just nu. Mer intressant är väl likheten mellan de tre partierna och frågan om och i så fall hur ett ickedemokratiskt parti kan byta till motsatsen, alltså att bejaka och aktivt verka för demokrati. Det tog mycket lång tid för både moderater och kommunister, i båda fallen kring 30 år eller mer. Det skulle förmodligen ta betydligt längre tid för SD, men inget tyder på att de ens kommer att söka inleda en sådan process.

De två politiska riktningar som drev igenom parlamentarism och allmän rösträtt var liberalerna och socialdemokraterna. Det blev en lång och hård politisk strid (ungefär från 1890 till 1918), varför Sverige sist av Nordens länder fick demokrati. Det är dock fel att säga att högern hade hela skulden, eftersom familjen Bernadotte ledde motståndet och högern i mycket var marionett till kungafamiljen. Jag hade anledning att beskriva detta närmare i min bok ”Karl Staaff – försvaret och demokratin” som utkom inför hundraårsminnet 2015 av Staaffs bortgång.

Kungaparets och högerpressens lögn- och hatkampanjer mot Karl Staaff 1914 har i generationer framstått som den värsta bottennoteringen i modern svensk historia. Staaff mordhotades och beskylldes för att vara rysk spion. Först de senaste åren har vi tvingats uppleva ett högerextremt näthat som nått ned till bernadottsk ondskenivå.

I år är det hundra år sedan Nils Edéns koalition mellan liberaler och socialdemokrater tillträdde i oktober 1917, sedan högern förlorat stort i valet till följd av den hungersnöd som till stor del skapats av kungaregeringen Hammarskjöld. Edén vägrade att bilda regering om inte kungen först lovade att inte längre ha högerledarna som sina hemliga rådgivare. Den nya regeringen satte som främsta mål att införa demokrati. Högermajoriteten i första kammaren fällde dock våren 1918 regeringens proposition om kvinnlig rösträtt. Sedan också den tyske kejsaren (liksom tidigare ryske tsaren) tvingats bort ställde Edén i samband med en urtima riksdag på hösten samma år ultimatum till högern att acceptera ett principbeslut inom införande av kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt (som skulle ta bort högermajoriteten i första kammaren). Skulle högern en gång till rösta nej var det sannolikt att också Sverige skulle få en revolution.

Riksdagen har beslutat (efter en motion från Leif Pagrotsky) att hösten nästa år högtidlighålla hundraårsminnet av demokratins införande. Han tänkte sig nog en historisk manifestation, men genom högerextremismens tillväxt i både Europa och USA bör jubileet naturligtvis breddas till ett mycket starkt försvar också i nuläget av demokrati och mänskliga rättigheter. De väldiga kvinnoledda demonstrationerna världen runt mot Trump kan vara inledningen till något mycket stort. Så stora manifestationer för demokrati har inte förekommit sedan de folkliga resningarna i Centraleuropa. Alltså de som ledde till Sovjetväldets sammanbrott.

Högern lade ned sina röster hösten 1918 för att släppa igenom regeringens förslag. Det var väl knappast någon människa som bytte åsikt till demokrati just då. En folkmajoritet med liberaler och socialdemokrater hade länge önskat demokrati. Högern ville undvika en revolution men tog naturligtvis inte demokratin till sitt hjärta. En av ytterst få högermän som under 20-talet öppet bejakade demokratin var Gunnar Heckscher. Jarl Hjalmarson som senare blev partiledare före Heckscher agiterade i stället hårt mot demokrati och fann de orimligt att godta den i en tid när Mussolinis fascism visade en annan väg. Hjalmarson skrev 1926 att ”konservatismen står mot demokrati. Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal individualism”.

Professor Rolf Torstendahl har sin ”Mellan nykonservatism och liberalism. Idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934” (1969) visat hur Lindman och andra inom högern aldrig talade väl om demokratin under dessa år. Så länge riksdagen haft konservativ majoritet talade konservativa inte negativt om den, men när vi fick allmän rösträtt såg högern riksdagen som något negativt och skadligt.

Det är sant att Lindman ansåg att partiets ungdomsförbund gick för långt genom att bejaka nazismen. Det ledde 1934 till brytning mellan parti och ungdomsförbund. Det senare bildade ett nytt parti, nazistiskt. Några högermän i riksdagen övergick till nazismen, men ingen av dem återvaldes 1936. Under Hitlers tid tog sig ingen svensk in i riksdagen på en nazistlista. Den typen av personer har kommit in i parlamentet först genom sverigedemokraterna.

Under kampen mot demokratin var Tyskland idealland för kungahus och högerparti. De som var unga under striden mot Staaff var ju på 30-talet ungefär 20 år äldre och hade efter Hitlers mattillträde väl ofta kvar samma beundran för det tyska. Högerledaren Gösta Bagge var aktiv för att stoppa judar från att komma till Sverige.

Under beredskapsåren var Bagge ecklesiastikminister med ansvar för utbildning och kyrkofrågor. I min biografi om Sven Wedén har jag berört hur Bagge ville ta efter Hitlertyskland genom att i gymnasiet minska läroämnen och i stället införa mer av ideologisk skolning. Förakt för bildning var ju ett nazistiskt kännetecken. I första hand önskade Bagge en kraftig ökning av propagandan i skolan för Svenska kyrkan. Han drev detta inom 1940 års skolutredning där han var ordförande. Det blev tio betänkanden på närmare 4 300 sidor. Bagge ville minska kunskapsförmedling till förmån för ”karaktärsdaning”. Där ingick ”trohet mot vårt lands traditioner”. Professor Gunnar Richardson har visat (i boken ”Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik”) att i Bagges utredning fanns i kapitlet om ”skolan i samhället” ordet ”demokrati” inte på med på något enda ställe.

När Bagge avgått som statsråd tog socialdemokraterna ett starkare grepp om utredningen. De bejakade att skolan skulle ägna sig åt karaktärsdaning, men på demokratins grund. Då vände högern på klacken och menade, som före Bagges utspel, att skolan skulle koncentrera sig på kunskapsförmedling.

I årtionden har jag sagt att det är ganska lätt att ange den slutliga omslagspunkten till demokrati för högern, nämligen Hitlers död. Efter den dagen är det svårt att hitta exempel där högermän programmatiskt talat negativt om demokratin, även om själva ordet var fortfarande olustigt för dem. Ordet finns inte i högerns ”handlingsprogram” antaget i maj 1946. Där sägs att partiet ”sätter fosterlandet först, dess trygghet och oberoende över alla andra politiska omsorger”. (Trump fick samma idé långt senare.)

Gösta Bohman började på 70-talet hävda att införandet av demokratin i Sverige var högerns förtjänst. Vi blev starka personliga ovänner då jag menade att han spred lögner om Staaff. Bohman blev förbannad och utmanade Gefle Dagblads ledarredaktion till offentlig debatt, något även moderata tidningar tyckte var ett konstigt sätt av en partiledare. Men när Bohman 1976 besökte Gävle hade vi ändå en debatt inför moderat publik rörande demokratins införande. Det enda publiken uppfattade var nog hur starkt vi avskydde varandra. Han har nämnt vår fiendskap i sina memoarer, utan att ange vad ämnet gällde.

Sofia Arkelsten (m) kom att upprepa Bohmans lögner, men lade också, som du visar, till också jämställdhet och apartheid. Där gick hon längre än Bohman, som aldrig skulle ha sagt att hans parti var för jämställdhet.

Jag vet inte vilken utbildning Arkelsten fått. Men hon har uppenbarligen gått igenom skolor utan att ha det ringaste begrepp om hur Sverige blev demokrati. Detta trots att striden för och emot demokrati pågick länge och var den särklassigt mest brutala konflikten någonsin i vårt land.

Det är inte hennes fel att skolan ägnar så ringa intresse åt hur Sverige blev demokrati. I Norge kan nog varenda skolunge hur ombuden i Eidsvoll efter att den 17 maj ha antagit grunnloven tog varandra i hand och uttalade ramsan ”enige og tro til Dovre falder”. (Alltså eniga och trofasta tills Dovrefjäll faller.) När jag besökt Eidsvoll har guiden frågat barn, och alla har kunnat ramsan.

Den nuvarande moderatledaren A K Batra kan helt på egen hand (utan att innan rådgöra med partistyrelse och riksdagsgrupp) göra konstiga utspel. Men jag undrar om ens hon skulle komma på tanken att under demokratijubileet nästa år följa Bohmans och Arkelstens exempel och hävda att det var högern som införde demokratin. Det tog alltså ungefär 30 år efter 1918 innan högern godtog demokratin. Jag har intrycket att de flesta moderater inte kan redogöra för personer och händelser bakom hur demokratins införande i Norden. Ännu värre är naturligtvis att liknande obildning nog också kan finnas hos en del i andra partier. Pratar man om att demokrati är viktig måste man väl åtminstone bekväma sig att lära sig åtminstone något om hur Sverige gick över till parlamentarism och rösträtt för alla.

Vad gäller kommunisterna fanns säkert ingen enda medlem under Hilding Hagbergs tid som ville ha demokrati. Skulle Sverige ha blivit kommunistiskt skulle det som för andra europeiska stater naturligtvis förutsätta ett anfall från Röda armén. Politiker ur alla andra partier skulle likvideras, skolor och universitet predika kommunism, pressen likriktas, rättsväsendet ställas i kommunistpartiets tjänst.

Den fanatiske Stalinbeundraren C H Hermansson sökte lite plagiera Aksel Larsen i Danmark när denne ville fjärma sig från Kreml. Men i Sverige blev det långt mer halvhjärtat. Namnbyten och annat gjorde att det ändå kom in personer som inte önskade diktatur. Men ännu under Werner var partiet lojalt med Sovjet, och Ohly fortsatte att kalla sig kommunist. Så småningom blev det nog fler demokrater än diktatursvärmare i partiet. Den som fortfarande tror på diktatur håller förmodligen tyst, utom i fråga om Castro. Detsamma gäller nog moderater som fortfarande skulle önska personlig kungamakt. Om man tänker sig att personer går med i ett parti vid 20 års ålder och är kvar livet ut kan en total omsvängning av ett parti ta 50 år eller mer. Exemplen moderaterna och vänsterpartiet talar för att omsvängningen för majoriteten i ett parti tar åtminstone 30-40 år.

Inte minst moderater brukar kritisera vänsterpartister för att mörka partiets antidemokratiska förflutna. Men i den genren är moderaterna snarast värre. Det har ju också skrivits  mer om kommunistisk antidemokratism än om konservativ och monarkistisk sådan.

För Sverigedemokraterna tar det rimligen längre tid, eftersom en sådan process ännu inte påbörjats. Den som offentligt lovordar gaskamrar och antisemitism kan uteslutas, men nog mest för att Åkesson tycker att det PR-mässigt inte är till fördel för partiet att de är kvar. Det är en konstig tanke att ju fler som utesluts ur ett parti på grund av hatattacker mot människor på grund av kön, etnicitet, religion etc desto mer demokratiskt skulle partiet framstå.

Ska ett parti kallas demokratiskt måste det i alla sammanhang stå upp för människovärde, demokrati, tolerans och bildning. Ingen hos sverigedemokraterna har förmodligen tänkt att SD en gång i framtiden kan bli ett sådant parti.

Det skulle vara intressant att veta hur moderaterna tänkte när de på förintelsedagen berättade om det kommande mötet med SD.
-----
Så långt Hans Lindblad.

Jag ser Lindblads text som en gedigen historisk genomgång av högsta aktualitet som det ser ut i Sverige idag. Och även betr utvecklingen i USA, där Trump "kidnappat" det republikanska partiet, som i och för sig sedan några decennier blivit alltmera konservativs/neoconservativt, men som under Trump fått en del rent extrema inslag, som knappast hör hemma i ett demokratiskt parti som försvarar mänskliga rättigheter.  Både betr Sverige och USA visar det hur ett parti, för maktens skull, är berett att svika demokratiska ideal.  / Lars-Erick Forsgren

31 januari 2017

Trumps sjukdom, oförmåga att se verkligheten.

Ett antal ansedda psykologer i USA anser att  Trump har narcissism.

Kriterierna i den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV-TR för Narcissism är följande:
  1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
  2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
  3. Tror sig vara "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
  4. Kräver stor beundran.
  5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på egna förväntningar.
  6. Är manipulativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
  7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
  8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för avundsjuka från andra.
  9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

    Tja, nog tycks det mig som att de har ställt en riktig diagnos. Han borde alltså få behandling. Men hur ska det gå till?

29 januari 2017

Den alternative Trump

Donald Trump och hans talesmäns argsinta reaktioner när media redovisade andra uppgifter om hur många som följde presidentinstallationen, på plats eller via media, gav en träffande beskivning om hur Trump ser på omvärlden. Inte i blixtbelysning kanske, men väldigt talande. Trumps kallade sin åsikt om antalet lyssnare för "alternativa fakta", och han förklarade krig emot media som visade dokumenterade fakta.
Jag har inte kommenterat Trump på bloggen, hans valkampanj och åsikter, under rätt lång tid, men nu måste jag göra det.

Det har redan under valkampanjen, men än mera sedan valet visat sig att Trump inte skiljer på sina åsikter och fakta. Hans åsikter är fakta, för honom. Att åsikter inte per automatik är fakta, bekymrar inte honom. För honom är hans åsikter lika med fakta. Att de inte stöds av vetenskapen, av statistik, av erfarenhet eller av en handfast verklighet, det rubbar inte hans uppfattning. Hans åsikter är "aternativa fakta".
Vilket visar att han inte bara är ytterst vårdslös med sanningen, utan att han över huvud taget har en "alternativ" syn på verkligheten, på demokrati, på omgivningen, på människan som individ, att hon är en del av ett kollektiv, ett kollektiv (en grupp, en ras, en religion, nationalitet etc) som han antingen gillar/accepterar eller som han fördömer.

I Trumps makabert trångsynta värld, är media (inklusive internet) en underhållningsindustri och en reklamkanal för företagen, för de rika och en megafon för makten. Media ska absolut inte granska makten, inte redovisa fakta - bara sälja produkter och sälja in hans "alternativa åsikter och världsbild.

Man kan tycka att frågan om hur många som såg (och jublade över) hans installationshow inte har så stor betydelse. Däremot visar det hur Trump ser på vad som är sanning och lögn. Det visar att om han blir emotbevisad och påkommen med lögn, så ser han det som "alternativa fakta".  Det gör att vi inte kan lita på att något han säger är riktigt, dvs stämmer inte med statistik, vetenskap eller bevis.
När Trump ser presidentskapet som en show, är det ju också ett mycket alternativt betraktningssätt på en presidents uppgift och ansvar.

De som inte passar in i hans alternativa världbild, de ska straffas. Invandrare som kommer till USA via Mexico ska hindras genom en mur längs hela gränsen, och antalet gränsvakter (som redan är stort) ska ökas kraftig och omedelbart. Och den som försöker komma in ska skjutas, enl Trump. Mexico ska på ett eller annat sätt tvingas betala för murbygget. Att det inte bara är mexicaner som kommit över gränsen, det är ett faktum som inte bekymrar Trump. Att en hög tull på mexikanska varor inte i första hand drabbar Mexico utan de i USA som vill köpa mexicanskt, det blundar han för. För honom räcker det (?) att en eventuellt minskad import gör att i Mexico blir fler arbetslösa.
Trump vill kraftigt minska världshandeln, för att göra USA great. Frihandel, det är en styggelse för honom. Hans bild av USA är att landet inte ska importera, t ex genom höga tullar som de facto stoppar import eller gör det våldsamt dyrare att köpa utländskt. Därigenom menar han att det skapas fler jobb i USA, vilka dock måste bli lågavlönade...
Så ska också inköp från Canada bli 35% dyrare (enl TT). Trump ser t ex Mexico som fientligt. Men vänligt sinnade länder kommer också att drabbas, både Latinamerika, i Europa och Asien. Handelsavtal brytas för att försvåra och fördyra handel med USA, som därigenom blir isolerat och inkrökt, knappast större men fattigare (även om det till en början kan gynna en del inhemska företag). Trump gillar förstås inte heller EU, att europeiska länder samarbetar.

Trumps aviserade och till en del redan beslutade åtgärder innebär inte bara begränsad handel, vilket ju försenar utveckling i många länder i tredje världen. Trumps syn på mänskliga rättigheter är ju mycket "alternativ" och omfattar bara de som han gillar - och som inte säger emot honom. Vetenskap kan eller vill han inte förstå, information är inget självklart, kultur ser han inte som ett värde utan som ett nöje som ska bekostas av konsumenten. Givetvis gäller inte mänskliga rättigheter minoritetsgrupper, invandrare, sjuka och fattiga, muslimer etc. Så t ex ser han muslimer och invandrare som terrorister.  Flyktingar, som flyr från krig och diktatur, ser han som terrorister.
Han har redan också utfärdat order om att visum inte ska beviljas människorna från ett stort antal länder, bl a muslimska. Dock anser han tydligen inte att Saudi-Arabien hyser några terrorister, trots att erfarenheten visar att det är till stor del de kommer därifrån.
Samtidigt så är risken stor att många från länder som inte i sig svartlistats löper risk att inte får resa in i USA ens om de redan har visum. Resenärer har stoppats vid ankomsten, men i en del fall har - hittills - passkontrollerna gjort en egen tolkning och ändå släpp in en del. Och, enl radionyheterna, så är inte alla delstater överens med Trump om hans negativa inreseregler. Men SVT visade igår kväll att Trumps "regler" kan innebära att också svenska familjer kan stoppas. Om en i familjen, där alla är svenska medborgare, har någon form av invandrarbakgrund kan det bli stopp. Allt detta leder till oro och förvirring, och bitterhet givetvis emot Trumps USA.
Att stoppa och riva upp handelsavtal innebär också att andra länder kan lockas in i andra avtal med t ex Kina, där det inte finns några regler om hållbarhet och mänskliga rättigheter.

Trumps alternativa världsbild innefattar således inget skydd för mänskliga rättigheter, för flyktingar, för frihandel, och inte heller för hållbarhet och en bättre miljö. En viktig ingrediens i Trumps vilja (?) att öka sysselsättningen i USA är att sätta igång nedsmutsande och miljöförstörande industri. Vilka, om de blir av, dessutom i hög grad kommer att vara farliga arbetsmiljömässigt och/eller relativt lågavlönade.
Fler jobb vill han också skapa genom att sänka (avskaffa?) skatten för företag som stannar kvar i USA, och inte flyttar ut tillverkningen.
Däremot så ska han straffa/beskatta de USA-företag som har (en del av) sin verksamhet utomlands.
 (Jag har inte sett om han också avser att försvåra för utflyttade företags produktion att importeras till USA, men det vore ju logiskt - för honom.)

Hela Trumps attityd till handel och affärsverksamhet är mycket protektionistisk, prishöjande och inskränkande och isolationistisk. Går precis på tvärs emot vad som varit USAs linje de senaste decennierna, och har mera likhet med 1930-talets. Ett isolationistiskt Trump-USA skulle aldrig ställa upp för att försvara demokratin på andra håll i världen.  (Som USA gjorde för att stoppa Hitlers nazism, WW2).
I det sammanhanget bör också nämnas motsägelserna i hans försvars- och säkerhtespolitik. Hans anser (har i vart fall sagt) att USAs försvarskostnader (budget) är för stora.  Samtidigt vill han höja försvarsutgifterna - och inte arbeta för minkning av kärnvapnen. Vad jag förstått vill han öka USA:s satsning på kärnvapen, och att det "inspirerar" Putins ryska satsningar också.
Trump släpper också tydligen Ukraina till Putin... vilket givetvis Putin noterar med tillfredställelse. Men skapar oro i flera andra f.d. Sovjetstater, som känner sig hotade av Putins Storryska anspråk.

Här kan också nämnas frågetecken i Trump och hans syn på China. Trump vill höja importtullarna på varor från China med 45%. Minska beroendet av China. Gör kinesiska varor dyra i USA. Stör relationerna med kommunistiska China kraftigt, som ju vill handla, sälja till USA. Men med sänkta skatter i USA, minskad handel, och en mur mot Mexico måste USA rimligen låna mycket för att täcka hålen i sin budget. Då måste USA/Trump låna från China.  Kommer han att få det? Och i så fall till vilka villkor?  Andra ev långivare vimlar det inte av, och vill och kan de låna ut till ett land som försvårar handel - och människors fria resor - så till den milda grad?

Så stödjer ju Trump tortyr också, ännu ett exempel på en väldigt alternativ syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och rättvisa ö h t.

Mycket mer finns att säga om Trumps alternativa världsuppfattning, och konsekvenserna av den. Men jag väljer att stoppa här.



18 januari 2017

Endast för Pitebor, om parkeringsproblemen i Piteå C

För kännedom ett manus som jag tillställt lokaltidningen Piteå-Tidningen (PT).  Faktiskt ofta en bra lokaltidning. Men jag vet ju inte om mitt inlägg publiceras, därför tar jag in det nedan, för "säkerhets skull".
Bakgrund. Samhällsbyggnadsnämnden i Piteå kommun, med Brith Fäldt (vänsterpartiets ledare i stan) som ordförande, har lagt ett förslag till KS, där den gratis parkering i upp till tre tim, med p-skiva, i vissa centrala lägen, ska avskaffas och ersättas med ett digitalt (appar och kort) system med avgifter på de tider dagtid (då folk handlar), men avgiftsfritt när arbetstiden närmar sig sitt slut...
Handlarna har protesterat, och förutser minskad omsättning - och att Piteå blir ogästvänligt för tillresande. Men det biter inte på Brith Fäldt & Co. Jag lägger därför in aspekter som inte redovisats i debatten.
Mer finns att tillägga, och utveckla, men det skulle gjort texten för lång för PT).
----
MItt rubrikförslag till PT: P-förslaget sämre för alla.

”Vi vet inte om handlarna har hela bilden”, säger Brith Fäldt hela tre ggr i PT, om förslaget om att digitalisera, fördyra och komplicera parkerandet i Piteå centrum.

Det är möjligt att hon har rätt, men ser hon och samhällsbyggnadsnämnden verkligen själva ”hela bilden”? Eller föredrar de att blunda, eller vill de inte ta in aspekter som de anser oviktiga?
Vad jag förstår av PT, så ser Fäldt/nämnden som problemet att ”uppemot 400 platser av 1300 missbrukas”. Som missbrukare utpekas de som parkerar gratis under sin arbetstid genom att fiffla med p-skivan. Nu vet inte jag om SÅ många fifflar, däremot har jag sällan haft problem att kunna parkera från morgonen och fram till runt kl 15. Därefter är det ofta väldigt trångt.

Hur logiskt är det då att frigöra p-platser dagtid genom att avgiftsbeläggning. Möjligen ger det någon krona till kommunkassan. Avgiftsfritt från kl 16, när behovet är störst enligt nämnden, lär inte ge fler fria platser. Tvärtom!

För att komplettera ”hela bilden” här några ytterligare aspekter. Avgiftsbeläggning ser jag som fientligt både emot pensionärer, landsbygd och besökande från andra orter.

De centrala p-platserna bör rimligen vara till för de som behöver dem, på tider som passar dem. Nu anser tydligen inte Fäldt & co de som arbetar i centrum, pendlande eller ej, tillhöra den kategorin, inte avgiftsfritt i vart fall. Det må de anse, men att jaga bort (även ) dem, löser det verkligen problemet? Möjligen flyttar det, och gör det svårare att jobba i stan, innebär kanske att jobb försvinner genom minskade intäkter och ökade kostnader för arbetsgivarna (färre kunder, dyrare att fixa p-platser för de anställda).

Mycket centralt boende, yngre pensionärer kan gå till butikerna, om de inte handlar tunga varor. Övriga pensionärer behöver bil, och vill handla på dagtid, inte i trängsel eller kyla och snö. Varför tvinga bort dem, med avgifter? De betalar ju högre skatt än yrkesverksamma och ju äldre de är har de låg pension. Och ofta känner de också obehag att behöva fumla med digitala lösningar.

För glesbygdsboende är det viktigt med tillgång till centralortens service utan extra kostnader och tidsbegränsning. Även om det finns en matbutik i byn söker man ibland större sortiment och lägre priser. Dessutom är det i stan som det finns annat än matbutiker! Att försvåra för glesbygdens tillgång till centralortens service, det påskyndar landsbygden utarmning och tvingar folk (inte bara pensionärer) att flytta till stan. Då hjälper det inte med 3-4 nya ”stadstorn”/ år, med hyror som byborna inte har råd att betala.

Och, varför göra Piteå ogästvänligt för folk som kommer utifrån? Det är ju ett plus för oss att de handlar här, det ger jobb och skatteintäkter.

Lars-Erick Forsgren 
(pensionär, och bor i Öjebyn utanför Piteå centrum) 


13 januari 2017

Okända, men viktiga rösträttskämpar lyfts fram (texten!)

(Här kommer den text som "utlovades" tidigare genom att en rubrik av misstag lades ut i förtid.) 

Nästa år, 2018, ska demokratiseringen av Sverige firas och högtidlighållas. Detta med anledning av att 1918 togs principbeslutet om införande av av allmän lika rösträtt (dvs även för kvinnor) i politiska val, genomdrivet av Nils Edéns liberala regering, i koalition med socialdemokraterna. Eftersom det var en grundlagsändring så måste det tas av två riksdagar med val emellan, så kunde kvinnor dock delta i val till riksdagen (andra kammaren) först 1921.

Demokratiseringen var en lång process, och i meningen att såväl män som kvinnor skulle ha rösträtt, kom långt senare i Sverige än i grannländerna. Under senare år har teve (SVT) i viss mån uppmärksammat kampen för kvinnornas rösträtt, bl a genom ”Fröken Friman”-serien, dramatiseringar gjorda på några av de välkända kvinnorättskämparnas liv och gärningar. Välgjorda program, som dock inte alltför  väl gjorde klart dessa kvinnors ideologiska hemvist, deras motiv för kvinnans rätt.

Den kvinnliga rösträtten är självfallet en viktig och avgörande del för att rösträtten ska kunna betecknas som fri, demokratisk och lika. Därför är det också viktigt att vi har kunskap om vilka rösträttskämparna var, inte bara de mest kända och vad de stod för. Var de fanns och vilka de samarbetade med. Detta har Hans Lindblad tagit fasta på, och i en genomarbetad och väl dokumenterad (40-sidig) uppsats visat, som nu publicerats i ”Från Gästrikland 2016”, utgiven av Gästriklands kulturhistoriska förening.

Tyngdpunkten i Lindblads framställning ligger på visa upp två kvinnor i Gävle, båda med anknytning till Gefle Dagblad, som gjorde storartade insatser både lokalt men också genom att sprida en artikelserie under flera år i en mängd lokaltidningar över hela landet. Detta utan att de lyfte fram sig själva, tvärtom, och på ett sätt som var ovanligt (okänt) på den tiden för politisk opinionsbildning. Artikelserien startade 1909 och höll på ända till 1920. I sanning en lång och målmedveten opinionsbildande verksamhet.

Artiklarna innehöll olika argument och pläderingar som stöd för att kvinnor skulle ha rösträtt även de. Den manliga rösträtten hade till slut ju genomförts, trots starkt motstånd från högern och kungahuset, men kvinnornas rösträtt sågs ännu av den starka högern som närmast naturvidrig. De två Gävlekvinnorna var Klara Lindh och Gerda Modén, båda av en betydligt yngre årgång än de mera kända kvinnorättskämparna från Stockholm och södra Sverige.
Klara Lindh var gift med huvudredaktören för Gefle Dagblad, Karl Magnus Lindh, även han en stark förespråkare för kvinnlig rösträtt, som även satt i riksdagen en kort period. Gävle var vid denna tid den största staden norr om Stockholmsregionen och en ort med livlig handel,  starka folkrörelser, inklusive frikyrkor.

Att genom artiklar sprida kunskap om kvinnornas rättigheter var i och för sig inte en nyhet för rösträttskämparna, men hade tidigare bara skett i mindre tidskrifter och med räckvidd främst för de egna. Med artikelserien, som med avstamp i Gefle Dagblad, såldes till ett 35-tal tidningar utanför storstäderna nåddes en läsekrets på minst ett par hundratusen. Det var främst liberala landsortstidningar men även några mer konservativa, men ingen socialdemokratisk tidning. Totalt ett 45-tal olika kända och framstående skribenter stod för artiklarna, däribland de rikskända som Ellen Hagberg, Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner. Allt noga redovisat i Hans Lindblads text.

Klara Lindh avled 1914, endast 37 år gammal, och ännu yngre Gerda Modén övertog ansvaret för artikelserien. Framför allt den flitiga, blygsamma och uppoffrande Klara Lindh var också verksam lokalt och på länsplanet inom Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR), men var även en drivande och respekterad kraft på riksplanet. Lindblads uppsats ger en utförlig redovisning för de båda kvinnornas liv och insatser – och ger också intressanta upplysningar om den miljö de växt upp i och levde i. Vilken var liberal och frisinnad, framstegsvänlig och demokratisk, frireligiös för religionsfrihet, och ofta med enkelt ursprung.

Kampen för demokrati kan sägas ha nått sin kulmen i och med den kvinnliga rösträtten, och demokratin måste ständigt föras och försvaras. Detta under medvetande om hur hård kampen var och alla hot idag. Det är viktigt att se att undervisning, kunskap är en viktig ingrediens, där folkskolans införande var en viktig grund. Den var också en av de saker som gynnade framväxten av folkrörelserna, som gynnade demokratisk fostran – och gjorde folk mera medvetna om hur odemokratiskt det var med en stat som styrdes av en konung och en statskyrka i kungamaktens tjänst.

Det var kungahuset och högern, de konservativa, adeln och de förmögna som var demokratins starka fiender. Som endast kunde stegvis besegras genom rösträtt och parlamentarism och bl a Karls Staaff. Det är ju t ex ingen mening med en regering som utses av kungen och inte av parlamentet. Ett demokratiskt valt parlament. Om allt detta skriver Lindblad pedagogiskt också, liksom om olika lokala aspekter, av betydelse för demokratins framväxt och seger. Som en bakgrund och ram för de två kvinnornas (och andras) strävan för demokrati och rösträtt.

Viktig och värdefull information inför det demokratiska 100-årsjubiléet. Och för demokratins överlevnad. 

10 januari 2017

Reinfeldts samtal med andra toppledare

Fredrik Reinfeldts samtal med fyra andra toppledare, mer el mindre avgångna, har rönt en hel del kritik.
En del kritiker tycker att Reinfeldt inte var journalistiskt kritisk, och/eller nog "vänster" som en del av hans kritiker anser att SVT-journalister ska vara. En del gissar att SVT med de programmen ville ge en motvikt till att SVT anses vara vänstervridet (vilket är en överdrift).
Jag tycker att programmen, som helhet, var bra och intressanta. Faktiskt oväntat bra.  Och att kritiken inte är berättigad.

För det var en fd statsminister som frågade ut sina intervjuoffer. Jag tror inte med ambitionen att vara journalist. För det är han inte. Och även om han inte intervjuade som en kritisk journalist (det ska ju journalister vara!), så fick han fram rätt mycket av intresse, som gällde just de  som  han intervjuade. Men visst, ibland skymtade det ju fram vad Reinfeldt själv tyckte och var han stod. 
Det var kanske onödigt, eftersom programmen ju inte skulle behandla honom.

Jag såg programmen som samtal som fördes mellan en avgången statsminister och med några personer som han träffat under sin tid som politiker. Personer som haft viktiga positioner, tre av fyra har varit statsministrar (motsv) och en topprådgivare åt president Bush. Reinfeldt kunde inte, och det avsågs säkert inte, ställa hårda journalistfrågor, men att han mött dem tidigare i sin positon som statsminister gjorde att han ändå kunde få fram mycket av intresse om hur de såg på själva. Och till en del sådant som vi vanliga, om än politiskt intresserade, människor kanske inte kände till. Jag menar, så hårt har man inte "bevakat" alla dessa.

Tappade min grundliga genomgång, en timmas arbete.  Försöker göra en starkt förkorta grej i st.

Alltså, kritiska intervjuer ska journalister göra. Kritiska och analyserande oavsett journalistens egen politiska-ideologiska hemvist. Reinfeldt samtal visadeds andra sidor av samtalsparterna, men också hur Reinfeldt, trots att hans och den han pratade med olika ideologier, sökte hitta likheter med dem. Och att han gärna vill visa att han och den andre stod för något slags "modernitet", förnyelse av politiken.

Nå, Condoleezza Rice var rådgivare och utrikesminister åt George W Bush, mycket intelligent, vad man än anser om hennes poliltik. Och visade en bredare bild än man fått i teves nyhetsinslag. Republikan ja, och statsvetare. Och redovisade vilka aspekter hon faktiskt tog in innan hon tog ställning. 

Danske Fogh-Rasmussen, ideologiskt en mix av nykonservatism och bondeliberal (Venstre är ju ett bondeliberalt parti, som gått åt höger unde senare decennier.) Som också samarbetat med populistiska Dansk Folkeparti, Glistrups skapelse.  Men framför allt en väldigt trogen USA-vän.
Jag kan se hans styrkor, men inte är jag odelat positiv till honom. Inte alls, hans attityd irriterar mig.

Jens Stoltenberg, socialdemokrat. Som fick hantera Utöya... och förnyade sitt parti så raskt att han förlorade makten efter bara 17 mån som statsminister. Men som kom tillbaka. En sympatisk man, som trots allt han gjort - och fortsätter göra - ändå känns lite blek, Och som generalsekreterare för NATO har han en viktig roll, men som gör att han var väldigt försiktig när Reinfeldt försökte pressa honom på hur han uppfattade Trump.

Tony Blair var ju den som för en ovanligt lång period lyckades bryta torys regeringsmakt och samtidigt reformerade det gamla stela Labour till något som mera låg i tiden. Labour blev Nya Labour. Vilket uppenbarligen inspirerade Reinfeldt att göra moderaterna till Nya moderaterna. Försök alltså att från två håll omforma partierna mera till "mitten".  Man får väl säga att Blair lyckades bäst och för en något längre tid, men att idag har nog Labour tappat en del av sin förnyelse, är mera av gråsossar igen. Och nya moderaterna är för fullt på reträtt från sina (bitvis) modernare linjer tillbaka till en mera gammelkonservativ linje, ok med en del nyliberalism också - vilket ju är ett slags neokonservatism.
Tony Blairs eftermäle har inte blivit så positivt, trots väldiga framgångar inrikes betr att skapa ett modernt, närmast socialliberalt,  välfärdssamhälle. Blair ställde ju upp på George W Bush sida betr Irakkriget, trodde på Bush och säkerhetstjänsternas uppgifter att Saddam Hussein hade kärnvapen. Det var en felbedömning, av både Bush och Blair, men Blair har fått sota mest för den. Som sagt, det var en felbedömning, av stora mått.
Mitt intryck av Tony Blair och hans tid som regeringschef är dock i det mesta övriga mycket positiv, när man får en snabbrepetition så här, Och kan se den mot bakgrund av vad som hänt i Storbrittanien och dess förhållande till omvärlden - inte minst betr EU - hur hans efterträdare vid makten handlat.

Intressanta progam, som blev samtal mellan (avgångna) makthavare av olika bakgrund ideologiskt. Där möjligen Reinfelt kunde ha hållit sig själv lite mera i bakgrunden, för det skulle ju inte handla om honom. Men där han inte skulle vara något slags skjutjärnsjornalist.
Faktiskt en typ av program jag gärna skulle se mera av. För allsidighet i samhällsbevakningen. Och som komplement till den kritiska journalistiska bevakningen, som också är SVTs och övriga medias uppgift.
 

06 januari 2017

Vart går Filippinerna under Duterte? Allierad till Ryssland?!

Ingen bra början på detta år. Terror, attentat och oväder över Sverige. Och så meddelar SR:s nyheter att Filippinernas nye president återigen gjort ett märkligt och illavarslande a uttalande. Duterte meddelar att Ryssland och Filippinerna ska samöva med sina marina styrkor.
Vet han vad han gör?
Jag gissar att Duterte är sur för att USA är oroade över Dutertes syn på mänskliga rättigheter. Dvs hans uttalade förakt för bl a rättssäkerhet, att han till och med uppmuntrar till att föregripa gripande av misstänkta, låter både polis och civila grupper skjuta folk som de anser misstänkta för brott.

Han har farit ut i förolämpningar emot president Obama, p g a dennes oro betr detta, att mänskliga rättigheter innefattar rätten att få rättvisa rättegångar och inte bara fängslas eller till och med avrättas utan dom.  Duterte har därvid hyllat både Hitler och Putin - och Trump.
Och nu ska Ryssland och Filippinerna ha militära samövningar.  En klar markering att Duterte inte kan acceptera att det finns andra meningar än hans. Men att han hyllar och samverkar med de som delar hans märkliga syn på rättvisa och mänskliga rättigheter.

Samtidigt får jag från en annan källa höra att ryska krigsfartyg redan finns i filippinska farvatten. Och erfar att marinsoldater visat sina färdigheter i Manila.  Duterte vill "öka vänskapen" med Ryssland.
Vad blir nästa steg?
Att utvisa de militära rådgivare som USA sedan decennier haft i Filippinerna för att hjälpa dem att bekämpa olika terrorist- och gerillarörelser?
Att ta in rysk militär i stället?
Att upplåta en marinbas till Ryssland?

Under valkampanjen i fjol var Duterte kaxig emot China, som gör anspråk  på en del Filippinska öar i Sydkinesiska sjön.  Efter det han blivit vald så har det låtit annorlunda, nu är han medgörlig och förhandlingsvillig. Till och från.

Den impulsive och självsvåldige Duterte håller helt uppenbart på att byta sida betr synen på demokrati. Från västvänlig och demokratisk till postsovjetisk och/eller kommunistisk diktatur. Han vill framstå som en kraftfull populistisk ledare - men alltmer fjärmad från demokratiska värden  och mänskliga rättigheter.

Skrämmande.


29 december 2016

"Fröken Friman" och kvinnosynen hos olika tidiga statsministrar

Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer.  Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!

Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern",  det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).

Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia.  Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.

Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.

Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var  "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter.  Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för).  Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.

Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.


06 december 2016

Vilken värld vill Du ha? Om den nakna terrorn och hoten emot rättssäkerhet och demokrati


Det som byggts upp med tålamod kan raseras på ögonblick.
  Så lyder rubriken till en DN-artikel, av Ola Larsmo,  jag vill "rädda". 

PUBLICERAD i DN  2016-12-03


Under de senaste månadernas politiska tumult har några klassiska strofer av William Butler Yeats fått ny och dramatisk aktualitet. Ola Larsmo återvänder till en profetisk dikt.