Terrorism och dess orsaker

Vill ge en del läsning om terrorismen, dess bakgrund, orsaker - och i vilken grad den är "religiöst" betingad eller inte. Framför betr talibaner och anhängare till IS. Utan speciella kommentarer just nu.

Först en krönika från PT, som jag tycker verkar vara en väl genomtänkt analys - som dock lite för för lätt snubblar förbi just den "religiösa" aspekten (dvs hur mycket som kan ses som kopplat - inte till islam i sig , utan till i vilken mån, och varför så många "jihad"-hyllande terrorister åberopar islam. Torsten Nilsson har skrivit krönikan med rubriken: Islam är inte fienden.

 Den andra länken är till AB, där bl a en svensk imam menar att de aktuella ungdomarna inte blir jihadister av religiösa skäl.

Nå, läs artiklarna enl de givna  länkarna. Sammantaget visar de ändå att bakgrunden är komplicerat, att orsakerna är mera än att skylla på radikaliserad islam, och ännu mindre på "vanliga" muslimer. Men att det finns faktorer som extremister utnyttjar, där anhängare värvas "i islams namn".  Vilket är faran. Att utbildning, i tid, måste till för att "vaccinera" emot extremismen.

Jag menar att vi också bör komma ihåg att de värsta följderna av den terrorism som dessa talibaner och "kämparna" för IS, det islamska kalifatet utför, det är emot muslimer inom "hemområdet".

Hur blev talibanerna extremister? (Och något om Malala.)

Att det finns en växande extremism, med "religiös" bakgrund, det vet vi. Att en del religioner har förespråkare som använder våld, det är inget nytt. Men varför, och hur har det blivit så även i dagens värld?
Såvitt jag förstår så är både kristendomen och islam i grunden religioner som grundar sig på människokärlek och är emot våld.
(Nu lämnar jag åt sidan både judendomen, som i och för sig är äldre än de två andra religionerna som uppstått inom samma område, och övriga religioner, där jag ändå vill nämna att buddismen är en fridsam religion, samtidigt som både militärt och annat våld utövas flitigt även i länder som anses som buddistiska. Vilket ju kan ses som egendomligt.)

Jesus gick omkring och sa att hans rike inte är av denna världen (dvs i motsats till vad judendomen hävdar som väntar på en Messias med jordisk makt), och när han sa till lärjungarna att de skulle gå ut och göra alla folk till kristna (sina lärjungar), då förespråkade han INTE att det skulle ske med våld, utan att evangeliet skulle sprida genom förkunnelse. Att det blev både si och så med det vet vi dock. Visst skedde det ofta genom missionärer som predikade (t ex Ansgar), men också att kungar och korsriddare i hög grad använde våld för att "andra folk" skulle "bli kristna".

Sammalunda hände när islam bredde ut sig, och t ex att morerna på 700-talet e Kr erövrade stora delar av Spanien (Iberiska halvön) skedde det med våld. Vilket jag ser inte i första hand som att de som härskade över områden som var muslimska ville sprida religionen, utan att det var sina maktsfärer de vill utvidga. Religionen togs som förevändning för att öka makten. Såväl biskopar, påvar, som mullor och imamer, kungar, kejsare, emirer, kalifer etc använde religionen för egna syften, för makt. Jihad omtolkades till fysisk strid i st för att predika, övertyga.

Idag  vill människor ha demokrati, mer eller mindre uttalat. I vart fall de som känner sig förtryckta. De vill ha fred, vilket förutsätter frihet. Som förutsätter kunskap och frihet från hunger. Men makthavare vill behålla sin makt. Och kan de inte vinna makt genom demokratiska val så tillgrips andra medel, t ex militär/våld och/eller en aggressiv tolkning av religion. Att den person eller det folk som inte gör som härskaren säger att den egna religionen påbjuder, den är ond, otrogen och skall underkasta sig eller förgöras.

Det vi ser idag är i vart fall delvis orsakat av sådan politiserad användning av religioner, som möjliggörs dels av indoktrinering, en brist på kunskap, och att maktsträvandena också inkluderar ekonomiska aspekter (girighet hos maktens män och/eller företag). Det verka också vara en stor portion politisk dumhet (=okunskap om både religiösa och ekonomiska faktorer) på vissa håll som möjliggjort dagens situation med en växande islamsk extremism, som använder terror. Och att många, alltför många, politiker i "väst" liksom de experter de anlitar, har ett begränsat västerländskt perspektiv på problematiken.

Jag vill nog påstå att fredspristagaren Malala Yousafzais budskap och hennes  beskrivning i sin bok "Jag är Malala" kan öka förståelsen, och därmed möjligheterna till att bekämpa den extremism som vuxit fram ur islam.
       
Så beskriver hon t ex att "taliban" från början betydde en person som studerar religion (islam). Men hur det mer och mer kommit att glida över till att betyda outbildade personer som indoktrinerats med lösryckta citat ur Koranen, som gör dem till fanatiska redskap för sina ledares maktsträvan.
Hon påpekar att hennes hemland, uppväxtområde, Swatdalen i nordvästra Pakistan bebos av pashtuner, ett folk som även bor i Afghanistan, och inte riktigt erkänner gränsen emellan länderna. Att buddismen kom dit på 100-talet e Kr och islam kom först omkring år 1000 e Kr. Att Sovjets ockupation av Afghanistan ledde till ett folkligt uppror, vilket ju underblåstes av USA (och väst) genom att uppmuntra den våldsamma tolkningen av jihad som ett krig emot de otrogna, vilka då var Sovjet. Men det ledde till att när Sovjet var borta vändes jihad emot USA och andra västmakters inflytande.

En av de som använde en extrem  islamisering för att komma till och behålla makten i Pakistan var generalen Zia ul-Haq, som genom en militärkupp tog makten efter den demokratiskt valde Ali Bhutto. Zia såg till att indoktrinera de mullor som dittills ansetts nästan som byfånar till sina religiösa företrädare och införde mängder av inspektörer som skulle se till att folket levde som han sa var det ENDA rätta (enl islam). Toleransen minskade och skräcken för talibanerna tilltog gradvis, och inte minst kvinnornas frihet (som även tidigare var rätt relativ) minskade drastiskt. Flickor behöver ingen utbildning, de ska bara gifta sig och få barn. Samtidigt så ska flickor ha kvinnliga lärare och kvinnor undersökas av kvinnliga läkare. Hur nu det ska gå till när flickor/kvinnor inte ska få utbilda sig alls...

Hon beskriver hur en talibansk ledare Fazlullah startar radioutsändningar samtidigt som en våldsam jordbävning i Pakistan dödar 70 000 människor. Hur myndigheter och armé står rätt handfallna, trots mycken hjälp utifrån, och hur talibanerna utnyttjar situationen och skyller katastrofen (denna, och andra) på att folk inte följer talibanernas extrema islam. De hjälper, och skrämmer samtidigt till underkastelse. Militären, som är och länge varit, en stark maktfaktor i Pakistan har en mycket vacklande ställning till talibanerna, liksom i förhållandet till USA/väst, gör vissa försök att bekämpa talibanerna, men det är ofta bara något som är en kuliss att visa upp för omvärlden. För att kunna ta emot enorma summor från väst, som ju är rädda för att Pakistans atomvapen ska falla i fel händer.
Fazlullahs anhängare blir alltfler och får alltmer stöd. Butthos dotter Benazir Bhutto kommer till makten och ger folket visst hopp, men avsätts, återkommer - och dödas, osäkert av vem och på vems uppdrag.
Talibanerna skrämmer och dödar folk. Beordrar att flickskolor ska stängas. Görs det inte "frivilligt" så terroriseras rektorer och lärare, skolor bränns ner. Och skolorna stängs med våld. T o m flickor/elever dödas. Allmänna våldsamheter uppstår. Miljontals människor blir flyktingar i sitt eget land, i de nordvästra områdena av Pakistan. Islamiska domstolar. Militären ingriper, och den säger sig få till lugn och ordning, men i praktiken är det ytterst relativt. Militären håller vissa poster, punkter, vägspärrar men egentligen är det talibanerna som härskar, genom skrämsel och genom samarbete med en del militära chefer. Etc. Trots regeringens uttalanden är inte Swat-dalen ett talibanfritt område, tvärtom.
Kriget i Afghanistan påverkar hela området. I okt 2012 utsätts Malala, då bara  15 år,  för ett grovt mordförsök i minibussen på hemväg från skolan. Märkligt nog "hittar" inte regeringen/militären mördaren. Och så sent som strax före jul 2014 så dödar talibanerna en mängd elever i en mycket väl skyddad skola, i Peshawar, inte långt från Swat-dalen.
Malala betonar och visar gång på gång att hon är en starkt troende muslim, och visar att hon dessutom moraliskt/kulturellt är rätt så konservativ. Men att talibanerna misstolkar koranen och utnyttjas av folk som söker makt, av folk som inte vill att folk utbildas och får vara fria att forma sina liv.

Vad säger då detta? Jo, att bakgrund och orsaker är komplicerade. Och att de extrema våldsbenägna islamister som finns också på andra håll i världen nog i mycket liknar talibanerna i Afghanistan och Pakistan. De finns p g a maktsträvande och politiserande islamister, som använder religionen och okunskapen som redskap. Ofta också i kombination med fattigdom och att det finns vanstyre av dagens makthavare inom området. Och korruption. IS, de som strävar efter ett "kalifat" med snart sagt världsherravälde, har uppenbarligen enorma resurser i form av oljetillgångar (och kunder) som gör att de t ex kan köpa precis så mycket vapen som de vill och anser sig behöva.  Och liknande rörelser finns ju även i Nigeria och Mali. Med terroristceller i Europa.

Det duger sålunda inte att tro att denna form av extremism kan stoppas bara med militära eller polisiära insatser. Vare sig i Europa eller i sina hemländer. Det är också förödande att söka använda rörelserna för att bekämpa andra motståndare, som "västerlandet" för dagen anser de värsta. Det måste givetvis till ordning och reda, men bestående resultat lär inte komma förrän man lyckas utrota den värsta svälten och misären, förrän folken får frihet (inklusive religionsfrihet, utbildning och yttrandefrihet, dvs i vart fall vissa demokratiska fundamenta). 
Grogrunden för extrema rörelser måste försvinna. 
Ett jättejobb.

PS. Läs gärna Malalas bok. Den är inte bara en fascinerande berättelse om hennes liv. Inte heller bara heller "förklaringen" till varför hon är en stark, modig och god ung kvinna och muslim som är i högsta grad en värdig mottagare till Nobels fredspris 2014. Inte heller bara en bok om kärleken mellan far, mor och dotter och den ömsesidiga påverkan  dem emellan.
Den ger dessutom mycket av den bakgrund, både historiskt och om nutiden, som beskriver och förklarar hur den "religiösa" extremismen växt fram i norra Pakistan (och Afghanistan).
Den bakgrund vi måste känna till för att inte bara stå handfallna, som inför något obegripligt.

Extremism som förfalskar både forntid och nutidshistorien, som förstör för de som inte är extrema.

Talibanerna både i Afghanistan och Pakistan, de försöker, och lyckas i viss mån, förfalska historien bland annat genom att förstöra historiskt och kulturellt värdefulla byggnader, som de inte vill se.
Och i nutid förnekar de flickor utbildning och låser in kvinnorna i husen, de ska inte synas ute bland män. Och måste de någon gång gå ut ska de givetvis ha sällskap med sin man eller en manlig släkting. Och ha burka, som täcker hela ansiktet sånär som ögonen.
Dessutom anser sig inte bara vara muslimer, utan vara de enda sanna muslimerna. Vanliga, normala muslimer ser de som otrogna.
Samtidigt får de vanliga muslimerna, som är de flesta, lida och utsättas för misstänkliggöranden och till och med hat när de extrema blir terrorister och dödar.

Men det här då?
I strävan att stoppa angrepp på den israeliska staten så tillgriper dess försvarare allt oftare extremt övervåld.  Vilket givetvis ogillas av många israeler, men också försvaras av andra.
Och apropå Parismanifestationen.
Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, är världens mäktigaste kvinna. Men det stoppade inte den ultraortodoxa judiska tidningen från att sudda ut henne – tillsammans med flera andra kvinnliga deltagare – ur en bild på gårdagens (söndagens) protestmarsch.

Vad är detta annat än förfalskning av nutiden? Ett sätt för väldigt extrema att radera bort det man inte önskar se.

Världens ledare samlades för att marschera mot terrorn, efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i förra veckan då 17 personer miste livet.
Bland de marscherande fanns bland andra Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, den franske presidenten Francois Hollande och Malis president Ibrahim Boubacar Keita.
Men, inte en enda kvinna. I alla fall om man ska tro den judiska ultraortodoxa dagstidningen The Israeli Haredi daily HaMevasers förstasida. Det stämmer inte riktigt. Fler mäktiga kvinnor, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Paris borgmästare Anne Hidalgo stod mitt i bilden. Men på tidningens förstasida har de redigerats bort.

Det är inte bara talibanerna som inte vill att kvinnor skall synas.
Men alla judar har inte denna extrema syn. Vilket de vanliga också får lida för. 

En manifestation för, emot eller både och, eller... ?

Dagens stora, enorma manifestation i Paris idag skulle, uppenbarligen vara en manifestation för yttrande- och tryckfrihet, och emot terrorism som dödar för att förhindra det fria ordet och åsiktsbildningen. Detta med anledning av hur terrorister slaktade ett antal redaktionsmedlemmar hos en fransk satirtidning i tidningens lokaler i onsdags, och hur slutet (?) på terroristjakten medförde ytterligare offer, inte bara så att mördarna utan även ett antal oskyldiga personer i den gisslan som togs dog.

Att manifestera för yttrande- och tryckfrihet är, sett ur västerländsk demokratisk mening, närmast en självklarhet. Att få uttrycka sin mening är viktigt i en demokrati och inte bara för de som tillhör en majoritet. Och även om det som sägs och trycks inte behagar de som har makten, även om det är satir och även om det av de som drabbas av satiren anser att det är häderi.

Och vi anser dessutom att pennan är starkare än svärdet. Dvs att tangentbordet och internet är starkare för att skapa och behålla frihet än våld och dödande. Om än diktatorer och extremister gör allt för att bevisa motsatsen. Frågan är förstås ändå om inte självmordsbombare etc som skickas ut av maktgalna extremister är kan skapa så stor skräck att det känns svårt att kämpa för yttrandefrihet och andra friheter.

Räcker då manifestationer emot terrorism? Visst, de visar förstås att vi inte gillar, att vi inte accepterar att leva under den skräck som terroristerna vill skapa med sina aktioner.
Men jag vet inte, eller rättare sagt, det räcker inte. Manifestationerna måste leda till konkreta åtgärder från de demokratiska makthavarna så att grogrunden för extremism försvinner.

För extremisterna har ju andra mål än vi, de vill ju avskaffa frihet av alla slag, för att i st skapa ett samhälle enligt deras vilja.

Även om ca en miljon manifesterade sitt stöd för tryckfriheten i Paris, tillsammans med ett sextiotal regeringschefer, och manifestationer samtidigt skedde på många andra håll i världen.
För frågan är om alla som gick ut på gatorna förenades av engagemanget för yttrande- och tryckfrihet. Och sorg över de dödade. Jag anar att en del protesterade emot just terroristerna, samtidigt som de såg dem som en grupp med "fel" extremism. Och gjorde den gruppen större än den är...
Något märkligt var det också att se ledande politiker från länder med helt olika inställning till både demokrati och vad som är terror delta i denna demonstrationen. Deltog de verkligen av hjärtat?

Nå, manifestationen kan också ses som en demonstration till stöd för Frankrike, och än mer för det som är symbolen för fransk inställning till demokrati, nämligen "frihet, jämlikhet och broderskap".

Menar man allvar med det så finns det ändå goda förutsättningar för att (på sikt) tränga tillbaka det som göder våldsam extremism.
Frihet i demokrati som ger fred, frihet att välja sin religion och att inte förtrycka de som väljer en annan religion eller inte väljer någon tro alls, frihet att utbilda sig även för flickor, tolerans, jämlikhet som innebär minskade klyftor och fattigdom, broderskap som innebär att det inte finns slaveri men att vi tar ett socialt ansvar för varandra, att vi lever och måste leva i gemenskap med andra. Att inte girigheten tar död på något av de tre begreppen. 

Det är stora uppgifter, och ger ingen snabbfix för att komma åt våld, ondska och förtryck. Men det kan gå, om vi vill.

Ronnie Gardiner, en god man och ett ovanligt människoöde

Ronnie Gardiner, född 1932, trumslagare, intervjuade jag en gång i världen för Norrbottens-Kuriren i samband med att han spelade i Piteå. Redan då en "äldre" man, mycket trevlig och med mycket att berätta. I går kväll fick vi se ett teveprogram med honom i Svt, kanal två. Rubriken var "En ovanlig livsresa" för den knappt timslånga dokumentären. TV-programmet ligger inte så länge på SVT-play så utöver länken till det skrivet jag lite mera och ger några fler länkar.

Programmets tyngdpunkt låg inte på honom som jazztrumslagare, utan att han efter en del märkliga och hårda livsöden som också redovisades kom att utveckla sin Ronnie Gardiner Method (RGM) för att med stöd av sina erfarenheter som trumslagare finna en träningsmetod för strokepatienter för Parkinson, MS med mera, byggd på samverkan mellan hjärnans olika centra och kropp, kroppens inbyggda rytmkänsla.
Förutom i programmet kan mera om detta läsas på Wikipedia och exempelvis här (rehabilitering i takt med människan). På internet kan även hittas en mängd annan information om både Ronnie Gardiner och RGM-metoden, även kallad RGRM, liksom om den tragiska bakgrunden till att han började utveckla metoden, som en hyllning till sin sambo.

Förutom detta vill jag nämna att jazztrumslagaren Gardiner, som härstammar från USA, har spelat med mängder kända musiker, som Dizzy Gillespie, Benny Carter, Gerry Mulligan och Dexter Gordon förutom svenskar som Charlie Norman, Karin Hammar och även haft egna band.

I jazzsammanhang kallas Ronnie Gardiner för "Mr Nice". Det stämmer nog på honom även i övrigt. En svängig och god man, som vill hjälpa andra.

Ronnie Gardiner trumslagaren resp som föreläsare för sin rehabiliteringsmetod av strokepatienter med flera
Samt som instruktör för medicinare.

En obehaglig fråga

Kan vi stoppa den negativa utvecklingen detta år? Hinner vi?

Jag grubblar. 2014 var ett år med rekordmånga krig på gång. Hatet breder ut sig, mer och mer, verkar det. Grupphat. Diktatorer mördar "sina" folk. Och startar krig åt höger och vänster, för att få mera makt, för att vända bort "sina" folks berättigade klagomål om brister i landet. Religiösa extremister använder egna, hemgjorda tolkningar av resp religioner  för att få politisk makt. För att skrämma till underkastelse. Och för att få folk att hata de som inte deras extrema tolkningar. Talibaner och IS ställer muslim emot muslim, och vill dessutom sprida "sin" förvridna tolkning av islam med våld. Demokrati - nej, säger de. Och menar det.
Och extrema judar hatar alla muslimer. Utan urskillning. Visst, de har blivit förföljda, men varför detta grupphat? Inget blir bättre av hat. Och vad var de "kristna" korstågen annat är ett hat både mot judar och muslimer. Maktpolitik maskerad under religionens namn.

Hur ska världen överleva? Ska vi tvingas in under extremisters diktatur? I ofrihet, tystnad, censur, rädsla, avskaffad demokrati, registreringar, adjö till yttrandefrihet, och nej till utbildning, nej till tänkande och framsteg. (Jfr t ex Malala Yousafzais kamp för allas rätt till utbildning och rätt att leva och tänka.)

Svaret är förstås KUNSKAP, tolerans, att våga tala med varandra, upplysning, inte mörkläggning, demokrati över hela världen. Fred. Att komma förbi den girighet som vill ödelägga världen. Att genom demokrati minska fattigdom, både fysisk och psykisk slaveri.  Etc

Men hur kommer vi dit?  Att genomföra det tar tid.
Men om vi inte har tid med det då? Hatet är ju så starkt att folk dödar varandra. Dödandet och tystandet av oliktänkande breder ut sig snabbt.  Behjärtansvärda insatser för att hjälpa slår ofta fel.

Vi kan ju inte stoppa terrorism med terrorism och inskränkningar av demokratin. Och vi kan inte bara stänga dörrarna om oss, som t ex SD vill. Som jag ser det så representerar sverigedemokraterna samma slags åsiktstvång talibanerna. Tycker man inte som SD så "ut med dom bara".

Det finns många goda förebilder. Levande och döda. Men samtidigt för många onda.

Har någon en snabb-fix för att få slut på ondskan?   Utan onda vapen.

Så många tar sida, för den ena eller andra sidan i sig. Och grupperar in sig. Men det är ju inte fruktbart, det är ju ondskan som vi bör bekämpa.

Regering genom folkvilja eller genom partiledartrixande?

Om folkviljan och regerandet. Och var är partierna?

 Att ett extraval inte blir av i mars, det är bra, ur många aspekter. Men hur och varför man trixade sig fram till detta med decemberöverenskommelsen, det finns massor av invändningar emot. Både politiskt/taktiska och ideologiska. Jag har berört det i några blogginlägg redan tidigare, men vill utveckla mig lite mera.

Sålunda, förändringar i hur regeringar ska utses och fungera ska beslutas i laga ordning av riksdagen, inte av en grupp partiledare som en utomparlamentarisk överenskommelse som dels kan ses stridande emot RO (riksdagsordningen), dels de facto kan brytas när som helst.  (Ser dessutom  i skrivande stund att den visst verkar vila på så skakig grund att den redan är på väg att rivas upp.) Vill man ha en förändring i stil med DÖ (decemberöverenskommelsen),  så skall den ske just genom riksdagsbeslut, inte genom att förhandla över huvudet på riksdagens valda ledamöter, vilka ju i vart fall teoretiskt skulle kunna rösta emot partipiskorna.
Att drastiskt minska den folkvalda riksdagens makt genom en partiledaröverenskommelses till förmån för regeringsmakten, det har jag svårt att se någon demokratisk motivering för!

Vad DÖ faktiskt innebär, det kan man ha olika åsikt om också. Jag ser det som att det man kommit överens om är att inte komma överens, förutom att en minoritetsregering ska kunna regera, el i vart fall sitta kvar. Alltså ingen överenskommelse om sakfrågor, bara i form, och inte enl hur vi hittills uppfattat begreppet regeringsduglighet.

Hittills har ju minoritetsregeringar (s) antingen vilat på ett tämligen villkorslöst stöd från kommunisterna/vpk eller så genom mer el mindre breda överenskommelser i sakfrågor över (de tidigare inte så hårda) blockgränserna. Oftast genom ett regeringsparti som sökt "hoppande" majoritet med ett eller flera partier. När en regering (=s) inte hade majoritet så klarade sig den, när den ansåg att det räckte, med kommunisternas stöd. Ville den så kunde den ibland få stöd av något parti i mitten.

En regering skall söka majoritet. Klarar den inte det skall den mer eller mindre tvingas att söka majoritet för sin budget och andra förslag. Inte garanteras att kunna regera emot riksdagens majoritet.  En framkompromissad majoritet ska, i demokratins namn, rimligen ligga så nära "folkviljan" som möjligt, dvs vila på "mitten".

Ett problem blir då förstås hur man definierar var "mitten" ligger.  Att beskriva det som att alliansen är "mitten", med de rödgröna (vänstern) och sd (högern) på vardera sidan, det är en grov förenkling. .
Blockmässigt man man ju se det så. Däremot anser jag att ideologiskt stämmer det inte.  Inget av de 3 blocken är så lätt definierade.
Ytterligare en komplikationen är förstås att det är svårt att, rent praktiskt, placera partierna ideologiskt. Deklarerad och faktiskt profil stämmer ju snart sagt aldrig numera. Och vad som är "mitten" beror ju på var ytterkanterna befinner sig. För att förenkla resonemanget bortser jag från dessa komplikationer, detta  är ju inte avsett att vara en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Jag anser alltså att demokratiska beslut ska fattas så att "folkviljan" ska respekteras. Och att när inte ett parti har en solklar och överlägsen majoritet, så respekteras folkviljan bäst genom praktiska kompromisser (i aktuella frågor) mellan partier som kan komma överens, vilket rimligen bäst sker genom att hitta "mittenståndpunkter", dvs tar hänsyn till mera än vad 51%  av väljarna vill. Gärna klart bredare än så, men utan att låta ytterkantsståndpunkter styra. 

Mitten idag ser jag idag således delvis gå tvärs igenom partier. Det går inte att säga att blocken i sig är "rött/vänster", "mitten" eller "höger".

Tveklöst rött är förstås vänsterpartiet (dock ej så rött som gamla vpk eller skp).
Mp har ibland en viss kantring åt rött, samtidigt med svårdefinierat grönt och ibland socialliberala inslag, mp är alltså inte alls klart "rött" (eller klart rödgrönt) idag.
Stora delar av dagens sosseparti är idag "mitten", men försöker samtidigt hålla en balans med de rödare/socialistiska medlemmarna och väljarna. Vinner endera sidan inom s så tappar det än fler väljare, inte minst på grund av att sossarna definierar partiet som "vänster" samtidigt som det försökt flirta år mitten trots beroendet av vänsterpartiet.  Jag menar nog att så länge sossarna inte har egen majoritet (vilket lär dröja) så måste de vända sig till mitten för att kunna reagera. Därvid tappar de möjligen en del till vänsterpartiet, men kan samtidigt få en del väljare från "mitten" (eller soffan), de som nu känner viss sympati för s, men räds för dess eventuella (?) socialism och dess beroende av vänsterpartiet.

Allianspartierna då? Fp har delvis glidit åt höger, socialliberalerna sitter trångt, men partiet får rimligen totalt ändå ses som "mitten".  (Idag ligger ju partierna/ledningarna till höger om sina "trogna" väljare, till skillnad för hur det var på 70-talet då partiledningarna låg till vänster om sina väljare.)
Nya moderaterna är en skvader, som till och från betecknar sig som mitten eller till och med ngt slags vänster-light, men de facto är det ett högerparti ändå, med sin mix av rester av socialkonservatism (Reinfeldt), en gnutta värdekonservatism, mycket av neo-conservativ nyliberalism (främst ekonomiskt) och framför allt ren maktsträvan utan klar ideologi, ett "statsbärande" parti, ungefär på samma sätt som socialdemokratin länge betraktade sig.

Centern får nog ses som "mitten" idag om än med fläckvis inslag av högerpräglad nyliberalism.
KD är i botten ett värde- och moralkonservativt parti med socialkonservativa inslag som strävar efter att vara "mitten" genom viss praktisk anpassning till liberalism, för att attrahera mittenväljare. (Vilket i o f sig gör att en del värdekonservativa inte riktigt känner sig hemma.)

Ska man sortera partierna inom alliansen så är ändå, trots inre skillnader inom partierna,  fp, c och kd "mitten", medan moderaterna är höger.

Som jag ser det så ligger mitten totalt i svensk politik idag hos sossarna(s mitten- o höger), fp, c, kd, som partier.  Men dessutom hos mittenväljare som kan ha röstat på mp eller m.

"Vänstern" är v, delar av s  och delar av mp (men ej hela eller ens majoriteten inom dessa partier)

Högern är moderaterna, och till en del sd...

Ser man det som block så är sverigedemokraterna idag ett eget "block".

Sd är, i det som är dess profilfråga, den främlingsfientliga invandringspolitiken, förstås extremt och högerextremt i sin närmast perversa nationalism. Samtidigt så ska man komma ihåg att det också är ett missnöjesparti rent allmänt, missnöje med de gamla partiernas politik och deras sätt att "inte lyssna på folk", en populism som får ses som höger - hårdare tag emot brottslingar, ekonomisk politik (men som också kan vara vänster).
En stor del av sd:s förslag som inte direkt berör invandringspolitiken, kan dock ses som en populistisk variant av gammal sossepolitik (som ju också i mycket var värdekonservativ!) , med bättre sjukvård, bättre äldreomsorg och pensioner etc. Att "finansieringen" av detta ska ske genom ett stopp för invandringen, det är man inte lika tydliga med.
Alltså, SD är ett extremt högerparti, som samtidigt försöker fånga nostalgiska vänsterväljare.

Därför borde inte DÖ ha träffats. Men partierna borde på något sätt tagit sig tid för att lösgöra sig från blockpolitiken, hitta och göra tydligt sina egna ideologiska förankringar, och sedan antingen hitta fram till ett sätt att bilda en mittenregering (med majoritet!), eller så acceptera att det behövs ett extra val, kanske sept 2015 eller i maj 2016. Vilket förhoppningsvis kunde visa partierna var folkviljan ligger. Och tvinga dem till en demokratisk kompromiss i mitten.

Varför detta enögda hat, dessa generaliseringar, denna intolerans?

Jag har den senaste tiden sett och läst så mycket om hat och intolerans. I tidningar, hört på radion (t ex i Ring P1) och läst om på Facebook.
Jag blir förtvivlad.

Jag blir bedrövad och skrämd när ser och läser om vad judar, t o m i Sverige utsätts för. Hur t ex synagogor bränns eller sprayas med hatiska slagord.
Jag blir lika bedrövad och skrämd när jag ser och läser om vad muslimer t o m i Sverige utsätts för. Hur t ex moskéer bränns eller sprayas med hatiska slagord.

Än mera bedrövad och förtvivlad blir jag när repr för både muslimer (ej alla) och judar (ej alla) buntar ihop den andra gruppen och vill utrota eller skicka iväg "packet".  Liksom när främlingsfientliga människor vill stoppa flyktingar vid gränsen och skicka tillbaka dem till kriget.
Var är toleransen, var medmänskligheten?  Varför vill man se  "de andra" med hat och avsky, varför generaliserar man?!?

Varför kan man inte se de enskilda människorna, att de är just människor, oavsett vilken grupp som "de andra" vill sortera in dem i och sätta peststämpel på? Och varför vill man inte se de bakomliggande orsakerna som att en del (både i den egna och andra gruppen) blivit extremister och så fyllda av hat. Varför inte söka bekämpa roten till det onda i st f att hata och utrota människor?

Ska det bli fred på jorden måste vi kunna tala med varandra, ge frihet, visa tolerans och utrota fördomar och okunskap.  

---

Varför läser man inte Malala Yousafzais bok "Jag är Malala" ?   

Varför utmålar man (som jude!)  Malala som "otrogen", och att stödja "västerländska icke-muslimska värderingar, det är ju att helt köpa talibanernas syn.  Hon visar precis i boken vad hon står för.  Har inte det större trovärdighet än hur hatfyllda motståndare vill stämpla henne? 

 Hon är en religiös muslim, hon förespråkar alla ungdomars rätt till utbildning, att det gäller även kvinnor/flickor, hos tror på kunskap, hon ser orsakerna till talibaniseringen, och redovisar dem. Hon har demokratiska värderingar, är ingen trotskist som påståtts av en person som "anklagar" henne för att vara "världsvänsterns" nya kelgris. Jag menar nog att hon är en, om man ska sätta västerländska stämplar på henne, en rätt normal mittenliberal med en skvätt värdekonservativ i moralfrågor, absolut ingen extremvänster och inte heller någon extremhöger eller nyliberal i fråga om ekonomi. Och hon menar att som hon och många andra som kan läsa, så är det väl överensstämmande med islam (Koranen).   På samma sätt som de flesta (men inte alla) kristna och judar anser att deras religion stämmer med demokratiska värderingar. 

Kan vi stoppa odemokratiska åsikter med förbud eller skymford?

Min absoluta åsikt är att demokratin måste skyddas med demokratiska medel.
Det vill säga debatt, upplysning, argumentation stödd av erfarenheter och fakta, och i förekommande fall givetvis genom att stoppa faktisk terrorism.

Inte med förbud mot oliktänkande, inte genom yttrandeförbud,  inte genom att trixa med lagar och genom "överenskommelser" som nollställer vissa rösters värde. Inte heller är det en framkomstväg att skymfa eller idiotförklara och säga att de (alla)  som t ex röstar på sd är små och illasinnade människor. Det torde tvärtom leda till att de än mera anser att sd är enda som säger "sanningen" och är det enda oppositionspartiet som vågar ifrågasätta det politiska etablissemanget i Sverige.

Därför anser jag att det i och för sig är bra att det inte blir något extraval i mars, men att sättet och motiven för decemberöverenskommelsen är minst sagt olyckliga.
De partier som kallar sig demokratiska orkade inte samarbeta på riktigt, utan tillförsäkrar sig själva ett slags maktmonopol - utan att behöva argumentera emot den stora fienden, SD. Troligen eftersom de inte tror sig kunna övertyga SD:s väljare att inte rösta på SD en gång till.
Vilken ynkedom! Vilket bevis på bristande tilltro till demokratin och demokratisk debatt!

SD står, som jag skrivit om många gånger, som parti för vidriga åsikter och har en mörk historia. Men det betyder inte att alla deras väljare nu i senaste valet,  har vidriga åsikter eller är småsinta människor. Det finns säkert en skara i SD (partiledningen och en kärna kring den)  som är både rasistisk och annat vidrigt. Men jag är övertygad om att den skaran i sig knappast skulle nå upp till några fyra procent. Men SD har (haft ?) en skicklig partiledare, som blandat bort korten och spelat på folks rädsla för det okända, på brister i dagens politik, som den förs av de gamla partierna, och av oro för landets finanser vid en ökad flyktingström.  Detta har inte de andra partierna begripit och inte kunnat bemöta på ett klart och tydligt sätt. Trots att Sverige är beroende av invandring, att skälet att ta emot flyktingar är humanistiskt, trots att det inte är "flyktingarna" som skapade t ex finanskrisen 2008 etc.

Att bekämpa sverigedemokraterna som parti, det måste ske gnom att göra klart för väljarna vad sd:s politik innebär konkret, att det som de föreslår "finansieras" genom ett helt orimligt,  omöjlig och inhumant stopp för flyktingmottagande. Dessutom rymmer SD:s politik så konstiga och vidriga förslag i övrigt som borde få det att vända sig i magen hos folk. Om de bara visste.  Däremot går det inte att resonera och diskutera med SD:s ledande partiföreträdare, de vill inte resonera, bara propagera.

Jag vill citera från Ann Rambergs blogg några rader betr vad SD står för: "Vad är det då för värderingar och konkreta förslag som Sverigedemokraterna vill genomföra?

Om man besvärar sig med att läsa bara ett axplock av de motioner till Sveriges riksdag som partiets främsta företrädare står bakom blir man förskräckt. Det gäller såväl förslagen som motiven. Motionerna handlar om allt från införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, förbud mot böneutrop, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, förbjudande av religiösa attribut inom polisen, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige. Vidare förekommer ett antal mer eller mindre vildsinta förslag om ökade krav på icke europeiska asylsökande. En annan motion vill förbjuda fyrverkerier på andra nationers helgdagar. Bara vid vissa svenska högtider och särskilda tillfällen ska fyrverkeri kunna godtas. En motionär önskar stoppa den etniska diskrimineringen av svenska medborgare på arbetsmarknaden. Av partiprogrammet kan vidare bland annat utläsas att samkönade par inte ska få adoptera.

Listan kan göras mycket längre. Men, redan detta axplock åskådliggör på ett tydligt sätt den människosyn som präglar riksdagspartiet och dess avsaknad av respekt för de humanistiska värderingar som ligger till grund för internationella konventioner och svensk grundlag."

Men är det skäl att idiotförklara sd:s väljare eller att trixa bort valresultatet? Nej, det är partiets egentliga syfte och mål som måste göras klart för väljarna. Innebörden av deras förslag.  De gamla partierna måste lyfta sig i kragen för att klargöra sina egna (eventuella) ideologier, att visa skillnader mellan sig, liksom vad som skiljer dem från SD, att komma ut från sina glashus och sina krympande partikadrer och förstå att det väljarna vill ha är klara besked i grundläggande frågor, övertyga om sina visioner och vägval. Inte bara i mer el mindre tillfälliga frågor, utan i riktning och mål ideologiskt.  Förklara att demokrati innebär mångfald, tolerans och öppenhet.

Att trixa eller att skälla på sd:s väljare är kontraproduktivt. 

Den socialliberala utmaningen för 2015, se på Malala

Vad är viktigast att betona och kämpa för som socialliberal? Inte som ett "partiprogram", utan som det som är visionen och tron på vägen till en bättre värld.

 Utbildning. Då den lägger grunden för kunskap. Inte bara om en massa fakta, utan (förhoppningsvis) frigör kreativitet och nytänkande. Därför att utbildning drar upp oss ur okunskapens och fördomarnas träsk. Får oss att ifrågasätta, diskutera, vara nyfikna. Kunskap lägger grunden för demokrati, ger oss förutsättningar för att känna och kräva människovärde. Lägger grunden för ett liv där vi utvecklas, kan arbeta, kan samarbete. Att inse att män och kvinnor har samma värde. Att människovärdet inte kan räknas i pengar, att rik och fattig har samma värde. 

Dvs utbildning är inte bara ett skrik på en "bättre skola' , vilket ju kan kännas både väldigt rätt men också väldigt begränsat och sekteristiskt. 
Kravet är mera långtgående, ett sätt att söka beskriva varför utbildning är viktig! Att läsa, skriva, räkna och förstå sammanhang, att historien kan ge förståelse för varför världen ser ut som den gör - på gott och ont. 
Och ge en vink om vad som kan bekämpa ondskan och vad som gör världen bättre. Frihet att utvecklas och inse att vi kan och bör få leva i gemenskap med andra. Att fred förutsätter frihet och tolerans. Och det är förutsättningar för att vår jord skall överleva. 
Att inte tappa sambanden mellan frihet och gemenskap, frihet, jämlikhet och fred.

Det ser jag som den stora utmaningen för socialliberalismen. Att få förståelse för detta.

---
Jag måste säga att min övertygelse om att detta är rätt, den har stärkts än mera av att ta del av Malala Yousafzais tankar, som hon beskriver dem i sin bok "Jag är Malala". Jag har i skrivande stund inte hunnit läsa hela hennes bok. Men det känns som en tröst och befrielse att hon och hennes berättelse bekräftar synen på utbildningens betydelse. Hon, en ännu bara 17-årig flicka, muslim från ett land som så mycket plågats av naturkatastrofer, av diktatur och olika former av religiös fanatism, av obildning etc. Att hon har denna styrka och klarsyn, det ger hopp inför framtiden. Trots allt.

Och hennes bok ger en djupare insikt i den komplexa bakgrunden inte bara till hur det är i dagens Pakistan, utan hur viktigt det är med utbildning, och hur och varför talibanrörelsen växt fram. Och demokratins nödvändighet.

"Borgerlig" och blockpolitik

Borgerlig, borgarna.

Det är ord som är bra och bekväma att användas av dels sossarna, dels av moderaterna (såväl gamla som nya), för att peka ut fienden och att det bara är två partier som räknas. Båda dessa sidor vill med att använda "borgarna" säga att t ex fp och c är små krusiduller utan värde, och obehövliga.

Skrämmande!

I mina ögon/öron är det enda (egentligen) som förenar de icke-socialistiska partierna just det att de inte är socialistiska! I vart fall fanns det ett konservativt parti (högern/moderaterna) och ett socialliberalt parti (fp) med klart skilda och delvis väldigt motstridiga mål och åsikter. Och så fanns bondeförbundet, med ideologin Gunnar Hedlund.

Jag vet att Bertil Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig, och att han föredrog ordet "icke-socialistisk", men att han ville gärna se ett mindre klumpigt och ohanterligt ord. Men något sådant har aldrig sett dagens ljus.

Ordet borgerlig är ett sätt att med språket tvinga fram blockpolitik. Vilket jag som socialliberal stark ogillar.

Jag menar att vi som liberaler (vilket för mig är detsamma som socialliberaler, då det var det som var fp´s linje fram till sekelskiftet) ska välja samarbetspartner och fiender allt efter vad som är de aktuella sakfrågorna. Så gjorde fp och dess föregångare tidigare.

Varför inte nu? Varför låter fp´s ledning sig inordnas som ett "borgerligt" parti???????????????????? Då är fp ju bara ett annex till högerpartiet moderaterna. Skam!

Jag har, under de 50 år jag var folkpartist, till snart sagt varje partiledare (i vart fall från Helén och t o m Leijonborg) framfört detta och sagt att de inte ska kalla sig borgerliga. Alla har hållit med mig i sak, men tycker det ändå är ett "praktiskt" ord. (Bengt W var väl den som kände sig mest obekväm med det.)

Men så har det blivit som det blivit också. Inte bra alls. Blockpolitiken är förödande för demokratin och valfriheten. Det finns inte bara ett par sätt att se på tillvaron, samhället.

Alla måste få komma fram, sedan får politikerna samarbeta för att hitta vägar att kompromissa sig fram till det som är mesta naturligt utifrån valresultatet. Inte att göra upp i förväg.

Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 

Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text)  (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 
Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 

Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 
Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.

Adventskalender eller julkalender? Teve och tidsanda.

Nu ska vi vara snälla.

I min barndom hette det adventskalender. Innehållet bakom luckorna var mestadels snällt, med en religiös underton. Med tiden kom ett och annat paket in, för att visa den alltmer kommersialiserade bilden av julen.
Advent betyder ju väntan, väntan på julen, på Kristi födelse. Inte väntan på Kalle Anka, som teve fått oss att tro. Inte heller betyder advent att det är den tid vi ska stressa oss genom att shoppa julklappar, som köpmännen lyckats få oss att tro. Med resultat att vi, ligger proppmätta och utmattade framför teven efter att ha öppnat alla de "kärleksbevis" som dyrt inhandlade onödigheter ska föreställa.

Så kom då teve med Julkalendern. Ett underhållningsprogram för barn. Med ett kort avsnitt varje dag från 1 dec till och med julaftonen. Ofta trevliga program, en del till och med minnesvärda. Men ytterst sällan med någon antydan om att julen eller adventstiden har någon som helst koppling till det kristna budskapet. Men som sagt, snällt, ibland lite spännande, gärna mystiskt med spöken. Eller om en gumma som plötsligt blev liten som en tesked. Så kom då på köpet (ja, visst kostar julen...) beteckningen advent och adventskalender bort. Julkalender blev begreppet även utanför teve. Och en julkalender kan handla om vad som helst.

Men inte riktigt till hundra procent. Vår son fick i år en kalender av Svenska kyrkan,.som kallades adventskalender, och som faktiskt i någon mån hade en ton av advent, speciellt då i de texter på baksidan om handlade om kyrkan, om Jesus, om advent och om att ge barn som föds i fattiga delar av världen en bättre framtid.

Texterna under luckorna är riktade till barn, och snälla. Om att vara snäll, tänka på andra och att var och en duger. Känns kanske lite vagt och svagt. Att vara snäll, är inte det rätt så menlöst?
Nja, det behöver det ju inte vara!

Dagens lucka, den 23 dec, har texten: "Berätta för någon att du tycker om den."  Det bör vi alla göra. Till andra i familjen, om vi har någon. Men även till andra. Tänk efter, visst finns det någon som du tycker om? Och alla vill vi väl vara omtyckta, känna någon annans omtanke. Genom att det sägs, och kanske till och med genom en liten kram. Det behöver inte vara med julpaket. I många fall kanske det vore mycket bättre med någon annan form av konkret omtanke än just en julklapp, förutom ett varmt ord.

Gårdagens lucka dolde texten: "Vad längtar du efter?" Jag tror inte att den som formulerade det i första hand tänkte på en önskelista av julklappar. I vart fall gör inte jag det. Det jag längtar efter är så stort och måhända så orealistiskt som en bättre värld. Genom att bekämpa fattigdom, okunnighet, ofrihet, tvång och förtryck. Genom utbildning, demokrati, samarbete, och den fred som förutsätter frihet i gemenskap och tolerans. Till en värld utan krig - och utan flyktingar.

Låt oss vara "snälla",  och faktiskt hjälpas åt att göra världen bättre. Genom att tänka på varandra, och inte bara på oss själva. Att inse att vi lever i en värld som hänger ihop, att vi inte stänger in oss.

Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Bekymmersamt kd-utspel.

Jag är verkligen bekymrad över kd-ledaren Hägglunds utspel. Han talar volym och kostnader. Om sänkta bidrag, om tuffare regler och svårare att få permanent uppehållstillstånd. Att flyktingar ska vänta i tre år på att få veta om de får stanna. Inte om flyktingarnas behov, vad de flyr från. Tyvärr verkar det som om Göran Hägglunds hugskott öppnat dammarna för mer el mindre flyktingfientliga uttalande hos många andra politiker utanför SD också. OK, ofta maskerat som en oro över kostnaderna för Sverige om flyktingströmmen ökar kraftigt.

Självfallet kostar det initialt att ta emot flyktingar, det är ju en självklarhet. Men vi vet ju, i vart fall finns det flera utredningar som visar det, dvs att på lite sikt är det lönsamt även ekonoimiskt att ta emot flyktingar. Samtidigt så är det många som likställer siffran för invandring som om det vore flyktingar. Och allt hamnar snett eftersom man blandar ihop både begrepp och kostnader.

Flyktingars integration underlättas inte av att bara få ett tillfälligt uppehållstillstånd. De behöver trygghet, de flyr ju ifrån otrygghet. De måste få bättre chanser att snabbt komma i jobb, att få hitta rätt jobb, att få göra det de kan (vilket ofta är mycket mer än fyrkantiga svenska myndigheter vill tro), de måste kunna få rota sig. De behöver inte motivation att söka jobb, det som behövs är jobb att söka! Vilket Mark Klamberg påpekar i ett kort blogginlägg. Efterfrågan öht på arbetskraft måste öka, vilket kan ske genom att stimulera ekonomin. Samtidigt är många flyktingar välutbildade och borde snabbare kunna lotsas till rätt jobb, utan alltför mycket byråkratiska hinder.

Flyktingarnas boende, både tillfälligt och permanent, måste man se på kostnadsmässigt. Liksom byråkratin. Det är t ex inte rimligt att entreprenörer som Bert Karlsson och gelikar ska kunna skära guld med täljknivar, men inte heller att asylboenden ofta är ännu kostsammare när de anordnas direkt i offentlig regi. Etc.

Och det verkligt kostnadssänkande, det vore att arbeta för en värld där det finns demokrati och frihet. Inte att räddhågat skyffla över problem på andra länder.
Fast det är klart, då kanske bristen på viss arbetskraft inom vissa områden i Sverige, skulle bli än mera akut. Idag söker ju vissa arbetsgivare aktivt efter utbildad (t ex inom vård och omsorg) arbetskraft på flyktingförläggningarna.
I en värld med frihet, fred och demokrati, där skulle arbetskraftsimporten bli mycket dyrare än idag. Och där skulle inte finnas några flyktingar. En utopi -  kanske det. Men nog är det dit vi borde sträva. Istället för att kortsiktig och snålt stänga våra gränser och hjärtan.

Socialliberaler längtar efter ett socialliberalt parti. (M a a ett öppet brev t Jan Bj.)

På Facebook hittade jag just detta öppna brev från en socialliberal folkpartist. En socialliberal som är starkt kritisk över hur fp utvecklats under senare år.

"Som socialliberal och Folkpartist förväntar jag mig att Sveriges liberala partiledare noga tänker igenom sina uttalanden gällande migration och integrationspolitiken i en tid då våra humanistiska och liberala värdering är så hårt ansatta i den politiska debatten på ett sätt som vi inte har upplevt sedan 40 talet.

För första gången under efterkrigstiden står vi inför ett faktum där opinionen och samhällets normer är avhumaniserande och bakåtsträvande i sin utveckling. Det går inte att lägga hela skulden för den utvecklingen på Jimmie Åkesson och SD. Jag menar att som liberaler så måste vi se vår roll i denna utveckling. Folkpartiet har under de senaste 10 åren misslyckats att vara den tydliga motkraften till denna utveckling. Även om det inom partiet finns krafter som hållit dom liberala värderingarna högt så har dom hållits tillbaka till förmån för en smalare, hårdare och "flexiblare"
politik.

Med denna partiutvecklingen har Folkpartiet radikalt misslyckats med att bedriva en liberal och human opinionsbildning och med att agera som den självklara motkraften till nationalism och främlingsfientlighet som liberalismen ideologiskt är.

En liberal migrationspolitik är öppen och human och en liberal integrationspolitik handlar om att riva hinder och därigenom skapa förutsättningar för en snabb integration. Det här är de politikfrågor där liberalismens motpol har lyckats med sin opinionsbildning på bekostnad av våra humana och liberala värderingar.

Sverige behöver ett starkt liberalt parti och med facit i hand så är det tydligt att dom ideologiska kompromisserna har skadat både Folkpartiet och Sverige. Som partiledare och vice partiledare under större delen av den tid jag talar om så måste du ta ditt ansvar för det läge som vi nu står inför." 

Jag instämmer i den (ännu) aktive folkpartistens analys och beskrivning. Och jag kan i vissa delar skärpa den ytterligare. Brevet kan ses som en uppmaning till Jan Björklund att antingen avgå eller så kraftig korrigera tillbaka kursen till den som den var från Bertil Ohlins tid och via Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och fram till och med Bengt Westerberg och Maria Leissner och början av Lars Leijonborgs tid som partiledare. 

Jag hoppas att Jan Björklund, och kretsen omkring honom läser och begrundar. 

En inre kritik och oro över den gradvisa kursändring som skedde med start kring sekelskiftet har alltid funnits, men inte lett till att socialliberalismen fått vara fp´s politik, utom möjligen till namnet ibland. 

Inom partiorganisationen har det lokalt ändå tillämpats socialliberal politik, men på riksnivå har fp alltmer låst fast sig i en blockpolitik som innebär en undanskymd roll för fp under moderat ledning. Speciellt i skymundan har det socialliberala inslaget hamnat. Vilket lett till att många tidigare väljare lämnat partiet - åt olika håll. En och annan nyliberal eller konservativ "allmänborgerlig" kan ha tillkommit, vilket tydligen uppmuntrat ledningen att fortsätta på vägen bort från socialliberalismen.

Jag tycker mig ändå ha märkt en allvarligare oro och kritik de senaste tiden. Troligen på grund av  SD:s framgångar som dessutom lett till en än skarpare blockpolitik, där fp inte förmått att frigöra sig för en socialliberal linje. Det bubblar och sjuder över allt. Jag märker hur missnöjet med läget inom fp ökat markant, man förstår inte den benhårda kopplingen till alliansen, hur Sverigedemokraterna tillåts styra debatten utan att få klara mothugg från liberalt håll,  och hur valhänt alla inviter från sossehåll till samverkan för en mittenpolitik behandlats av fp-ledningen (och från den nyliberala centerledningen).

Och mängder av socialliberaler har som sagt försvunnit från fp, men hoppas på en tillnyktring inom fp. Man saknar fp som ett klart och tydligt socialliberalt parti. Det visar sig t ex också på den partipolitiskt obundna diskussionsgruppen på FB, med namnet socialliberalerna. Tillströmningen av nya deltagare är mycket kraftig. Men även utanför gruppen ropas det efter socialliberalism, och efter ett fp som inte är ett stödparti till högern. De som ropar och längtar är oftast mycket skeptiska emot både vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna, men då främst när dessa partier betonar socialismen. Men vill se en samverkan med s i dessa tider, efter social nedrustning, en stark höger, och ett rasistiskt parti som växer sig allt starkare. 

Varför är inte fp den klara och starka motkraften till socialism OCH högerpolitik och rasism? Varför förstår inte fp(-ledningen) att det behövs ett parti som kan samarbeta, i nuläget med socialdemokratin, emot extremism?  Om inte socialliberala krafter samverkar med andra partier i mitten, så kantrar de andra över åt endera hållet. Antingen till mera dogmatisk socialism eller till en reaktionär och rasistisk politik bortom all sans och måtta, bortom all humanism.

Kommer fp fortsätta sin nuvarande väg mot avgrunden? Eller förmår fp att staga upp sig för att ta ledningen för ett mera socialliberalt Sverige? 

Eller måste det till ett nytt parti? 

Ett par sorters klasstänkande.... SD:s och "stordirektörer"

Trots kvarstående krångel att få igång alla funktioner i datorn så känner jag behov att skriva av mig betr ett par aktuella frågor. Ett par frågor som på sätt och vis hänger ihop, beroende på hur en del människor ser på sig själva och andra.

Alltså. En del av de som anser sig som näringslivets företrädare, dvs topptjänstemän, VD-ar och styrelseordföranden, de lever och har värderingar som gammaldags brukspatroner, fastän med än större makt och ännu längre från sina underlydande än de gamla patronerna.
Som vi vet har de ofta våldsamt höga löner, plus bonusar (om deras anställa gör ett extra bra jobb), fina pensioner och generösa fallskärmar om de skulle göra bort sig. Vi vet ju också att när en VD gjort det antal år han anser sig behöva göra så, så trappar han av jobbet, men trappar upp i makt och kan sätta sig som styrelseordförande, trots att han/hon i "bästa" fall bara har en blygsam aktiepost och  alltså inte är huvudägare. Samtidigt brukar ett antal andra "tunga" styrelseuppdrag ge bra klirr i kassan, förutom den generösa pensionen.
Sålunda har vi de senaste dagarna fått veta att SE-bankens högsta tjänsteman, Annika Falkengren hade en inkomst 2013 på 29 milj kronor.
Vi läste också om hur SCA göder sin VD, Jan Johansson, genom att han kan använda SCA:s privatjet även för hustruns resor hit och dit. Och att detta privatjet även används av KF:s och Swedbanks ordförande Anders Sundström (tidigare VD för Folksam och fd sossepamp) vid diverse jaktresor.
Vi vet också att SCA seglar för en halv miljard (!).

Just SCA har sista tiden figurerat ofta senaste tiden, idag också genom avslöjandet att bolaget har bekostat ett jaktslott i Härjedalen för sådär hundra miljoner, vilket används av toppcheferna och deras bekanta, och speciellt då av förre VD:n och numera styrelseordföranden Sverker Martin-Löf. Anläggningen beskrivs som ett jaktparadis i lyxklass.

Detta är några exempel på att det finns en ekonomisk (och i viss mån även inflytandemässigt) överklass som lever helt i sin egen värld. I en bekymmerslös värld, utan kontakt med den verklighet som vanliga inkomsttagare (och arbetslösa och sjuka) lever i. Exemplen visar också att de faktiskt har en massa fritid också, tider då de inte arbetar (trots att de brukar sägas att de jobbar dygnet runt) utan har dyrbara nöjen, som firman betalar. Och de är inte ens ägare, inte entreprenörer som satsar egna pengar, nej de är "bara" sällsynt högavlönade tjänstemän, som lever (bättre) än kungar.
En tjänstemannaöverklass i sin egen värld.

En annan grupp i vårt Sverige, som vill leva helt för sig själva, det är Sverigedemokraterna. Man må åsätta dem vilka etiketter man vill, men helt klart är (numera) för alla (?) att de står för vidriga åsikter betr de som inte i allt är som de själva är - eller vill vara. SD:s definition av vad som inte är "svenskt" är minst sagt vid. Och väldigt intolerant, samtidigt som konsekvens och logik inte precis hänger ihop. Detta visar sig ju genom att många av de främsta företrädarna inte skulle platsa som svenskar, om de var konsekventa.
Kent Ekerot, en av SD:s främsta företrädare,  vill t ex registrera inte bara invandrare utan även de svenska medborgare, födda i Sverige OCH som har en invandrare som förälder. Detta p g a att han anser att "invandrare", även i andra led, har annan kultur och därmed inte passar in i Sverige.
Därmed så blir en mängd svenska medborgare, födda i Sverige, diskriminerade  då de har minst en förälder som inte är född i Sverige.
Då ska vi veta att Ekerot själv, med judiskt ursprung, har en mor som inte är född i Sverige, och som är straffad, vilket är väldigt allvarligt för den som inte "svensk"  sedan generationer (Ekeroth, känd bl a för järnrörsaffären). Varifrån modern kommer råder visserligen delade meningar om (Expressen har en uppgift, Wikipedia en annan), men född i Sverige är hon inte. Varför Kent Ekeroth enl de regler han själv sätter upp inte skall godkännas som svensk. Och dessutom registreras, för säkerhets skull.

När Jimmie Åkesson är sjukskriven dansar råttorna på bordet. Åkesson försökte ju genom ett väldigt korrekt uppförande och genom att ständigt dra fram olika brister i välfärden som kunde fixas om bara "invandringen" skulle minskas (med 90%!).  Och det är klart att många är oroade av (de kortsiktiga) kostnaderna för flyktingmottagandet. Men nu är det helt klar, eller borde vara, att det är rasism och främlingsfientlighet som ÄR sverigedemokraterna primära och allt dominerande mål och syfte. Allt som inte är "svenskt" ska stoppas, ska ut.
Så har vice talman (!) Björn Söder (SD) framfört att invandrarna bör "fara hem" (vart far den som flytt från politiskt förtryck?), och att de ska få pengar för att sticka iväg. Utvisning med betald biljett och en liten peng på fickan, kallar jag det.
Han menar därför att gamla minoriteter, som han inte anser "svenska" (samer, judar) också är oönskade och inte är som "vi andra", som inte är riktiga svenskar, de "får" leva i Sverige, men de ska veta att de inte är svenskar. Vilket lämnar fältet öppet för olika behandling, ngt slags apartheid.
SD anser att olika kulturer i Sverige är "samhällssplittrande".

Det blir allt tydligare att det inte är "kostnaderna" som oroar SD. Nej, det viktiga är att allt som de anser är annorlunda, det ska bort. Oavsett om det är etnicitet, färg, ursprung, "fel föräldrar", annan kultur än den kultur som SD godkänner, eller vad som helst annat som inte SD gillar, de ska ut. 

Jag blir inte det minsta förvånad av de krav som nu kommer på att Björn Söder ska avgå som talman. Han vill ju tydligen inte representera ens alla svenska medborgare, än mindre de svenskar som inte hunnit blir medborgare.

Att sätta sig sjävt främst och att inte ha med andra att göra, om än på olika sätt, det förenar våra toppdirektörer och SD:s ledarskikt, och medlemmar (?).

Makt korrumperar, en alltid aktuell sanning. (jfr A Borg och A Sundström)

Makt korrumperar, så sa Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet). Det är ett kallt konstaterande, som har ständig aktualitet. Som vanliga medborgare måste vi ständigt ha det i minne, för de som har makt i något avseende, de "glömmer" eller förnekar att det skulle gälla dem. Politiker som kommit sig upp på höjderna glömmer sina ideal och sina ideologier, och hoppar de av eller blir de avsatta så är många snara att utnyttja sin forna makt och sina förbindelser och kontakter för att skaffa sig lönsamma uppdrag.

Nu avslöjas det att Anders Sundström, bl a f d s-minister och nu ordförande i Swedbank och KF (lönsamma "reträttposter" för sossepolitiker) liksom Sparbanken Nord/Pitedalens sparbank minsann inte bara umgås med s.k. näringslivshöjdare, som knappast delar den ideologi som en sossepolitiker i toppositioner förväntas ha (men som hen nog lämnat) utan också helt "fördomsfritt" (skamlöst, skulle nog många mena) utnyttjar de olika förmåner som han kan få i sitt nya umgänge av kompisar som badar i pengar.

Så här skriver Dagens industri, med uppgifter från SvD/N360. "SCA:s företagsplan har använts för privatresor av Anders Sundström, ordförande i Swedbank, KF och tills nyligen Folksam, tillika jaktkompis med SCA-vd:n Jan Johansson."" Anders Sundström gjort ett tvåsiffrigt antal resor med SCA:s privatjet, enligt flera källor. Bland annat har Anders Sundström fått åka planet flera år i rad för transport till en årlig dovhjortsjakt i Skåne.

Anders Sundström och SCA-chefen Jan Johansson uppges vara gamla bekanta. Samtidigt är relationen pikant med tanke på Swedbanks rivalitet med Handelsbanken, som kontrolleras av SCA:s storägare Industrivärden.
Anders Sundström är tidigare socialdemokratisk minister och tillfrågades att ta över partiledarposten för S men tackade nej. Hans uppdrag för folkrörelseanknutna KF och Folksam andas långt ifrån jaktresor i privatjet.

Di har tidigare avslöjat att SCA:s VD Jan Johansson  låtit sin fru flyga i SCA-planet på privatresor till Dubai, Barcelona och Nice.
Jag anser att SCA:s VD:s privata utnyttjande av firmans jetplan för frun i sig är illa nog.
Men Anders Sundströms resor är än värre, och systematiska, genom att han nått sin nuvarande maktställning genom sin politiska bakgrund som socialdemokrat (kommunalråd, minister etc) med åsikter om minskade skillnader i samhället, rättvisa och socialt ansvar. Och det var inte länge sedan han var aktuell i diskussionerna om ny partiledare för socialdemokraterna. 

Jag blev en gång i tiden (några decennier tillbaka) uppringd av en kvällstidningsjournalist (och även av en annan journalist, som numera sen länge är känd och storsäljande deckarförfattare) om jag, som då var känd som skarp och aktiv oppositionspolitiker (fp) i Piteå, hade några saftiga avslöjanden betr Anders Sundström t ex om hans privatliv eller agerande som kunde ses som omoraliskt i hans kommunalrådsroll. Nej, svarade jag, politiskt är jag väldigt kritisk, men hans privatliv vet jag inget om och bryr mig inte om. Inte heller kan jag anklaga honom för maktkorruption eller något skumt ekonomiskt för hans egen vinning.

Nu kan jag bara konstatera att Sundström privat lämnat de socialdemokratiska värderingar som han hade en gång, och som s än idag gärna hävdar. Att han låtit makten korrumpera sig. Vilket tid efter annan olika journalister kan avslöja. 

I sammanhanget kan jag påminna om att kontakterna mellan näringslivets höjdare, inte minst Wallenbergs, och socialdemokratin varit täta och utan ideologiska "fördomar" och utnyttjats av båda sidor. Sträng t ex gillade att kunna ringa Wallenbergs och vice versa, och komma överens. Sämre, betydligt sämre var det med kontakterna mellan s-topparna och småföretagarna. På senare år har det till och från ifrågasatts om inte fd ministrar o likn borde sitta i karantän några år innan de går till poster inom företag som är beroende av politiska beslut. Detta då ex-ministrar sitter inne både med kunskaper som gör dem jäviga i någon mening och dessutom har kontakter som näringslivet gärna betalar för att kunna påverka. Insiderinformation från avhoppare ger bra pengar.

Och vad läser jag då mera idag? Jo, Anders Borg, helt nyligen finansminister (m) ska börja tjäna pengar på att vara styrelseproffs i storbolag. Di skriver att ex-ministern ska  ta plats i styrelserna för Kinnevik respektive sfärens telekombolag Millicom.styrelse. Med hans oöverträffade marknadsinsikt och globala perspektiv kommer han att bidra med unik kompetens till styrelsen. I ett skede när vi förstärker vår närvaro på utvecklingsmarknader ser jag fram emot att arbeta med Anders Borg för att bygga ett ännu starkare Kinnevik", säger Cristina Stenbeck, ordförande i valberedningen och styrelseordförande i Kinnevik.
 Jojo, Stenbeckssfären har ju inte heller tidigare varit sen att rekrytera en avgången minister, Björn Rosengren (s). Ideologiskt är måhända inte det avhoppet så stort, men ändå, Anders Borg sitter ju på kunskaper (och kontakter) från sin ministertid, som inte ska byta sida. Dvs från vald politiker till att lotsa fram ett par bolag i den politiska djungeln. Nu avser Anders Borg att använda sin maktställning som politiker för att tjäna pengar själv och åt privata företag.

Nu lyfter Göran Persson ett varnande finger åt Anders Borg, Han säger att Borg kan bli misstänkliggjord. Och han tycker att en karenstid på ett år borde vara rimlig för Borg. Riktigt. Samtidigt så var ju inte Persson själv mera blyg än att han själv raskt tog på sig lobbyistuppdrag, för att tjäna pengar på sina ministerkunskaper. Ack, ja. 
I och för sig är det inget fel i att arbeta i privata företag, tvärtom, men inte genom att utnyttja i tid närliggande makt och insiderkunskap etc från politikertiden.

Makt korrumperar. Nu som tidigare. Låt oss inte blunda, utan vara medvetna om detta.