SJO Piteå 2 mars 2014

Nej, detta är inte en recension. Det är bara några snabba noteringar från den jazzkonsert som Jazz i Piteå arrangerade söndagen den 2 mars. Plats Kårhuset, eftermiddagstid.

Först ska jag nämna att jag just läst Mats Gustafssons krönika i senaste OJ 1/14. Den tog upp detta med den vanligen mycket välvilliga bedömningen som recensenter gör av svensk jazz. Men också att det faktiskt finns/fanns både en hög kvalitet och bredd i svensk jazz.

Sålunda. Visst kan man sägs att SJO, Stockholm Jazz Orchestra består av gräddan av dagens svenska jazzmusiker. Men betyder det också att det är ett storband i toppklass?
Nej. De flesta storband har en klar inriktning på swing, i en mer eller mindre Basiefärgad stil. Men också med mer eller mindre modernare influenser. SJO tillhör den senare gruppen, som spelar modern jazz på storband.
Men nej, jag blev inte så entusiastisk för SJO som orkester. En stor del av de  stycken de spelade var trixiga låtar som presenterades i överarbetade arrangemang, som kändes lite obekväma för musikerna. Det var mycket muskler i musiken, men den hade inte avspända swing som även moderna storbandjazz bör ha. Om den ska tilltala mig.
Det som imponerade däremot var en lång räcka fina soloinsatser. Praktiskt alla solister gjorde mycket väl ifrån sig. Intressant att även barytonsaxofonisten fick spela solo i sista stycket. Livligt och spänstigt.

Som orkester, nja sådär bara. Men härliga solister.

Som förband till SJO spelade "Jazzkandidaterna". En grupp som jag antar bestod av musikstudenter från Musikhögskolan. Piano, el-bas, trummor samt trumpet och inte minst sång. Det var inte alls så tokigt. Tre nummer där en blå tolking av Black Coffee inledde och en ovanligt personlig tolkning av Billie Holidays Strange Fruit avslutade.  Sångerskan hade en mörk, skönt jazzig röst.

Vad är sanning betr Ryssland/Putin och situationen i Ukraina? Några länkar. (tillägg)

Vad är sanning?
En sanning är att i krig är den ett av de första offren. Men går den att finna?
Är vi intresserade av att finna sanningen? Och finns bara en sanning - eller är det olika delar av verkligheten vi söker. Enstaka delar - eller en helhetsbild?
Vill vi se verkligheten med egna glasögon? Och i så fall är det något fel i det?
Eller beror det möjligen på vilka glasögon vi har? Dvs om vi har  skygglappar på oss, och färgar glasen.
Är vi medvetna om vilken sanning vi söker - och varför?

Dessa frågor kan man ställa sig med anledning av Rysslands uttalade vilja att påtvinga Ukraina sin vilja. En stats vilja att lägga sig i en annan stats "inre angelägenheter".
Är det då det vi ska bedöma, söka "sanningen" om? Principen om icke-inblandning - eller se till uttalade eller dolda motiv för denna inblandning?
Om detta kan man fundera mycket.
Är det förekomsten av (höger/nationella) extremister i Ukraina som är den viktigaste frågan?
Eller att det är nationell, traditionell Stor-rysk vilja till att expandera som är orsaken, oavsett hur den motiveras - eller varför denna politik nu används av ledarskapet i Kreml/Putin?
Eller andra faktorer?

Och när man talar om förhandlingar - vad vill man uppnå?  En kompromiss som båda parter kan enas om, dvs för att nå något slags "fred",  eller för att få Ryssland att acceptera Ukrainas suveränitet (och själva lösa sina interna problem)?

Jag vill nog försöka få in en så fullständig bild som möjligt - för att göra min bedömning. Samtidigt som jag erkänner att jag inte ser det tillräckligt att det inte blir någon större (fortsatt) blodspillan. Jag vill kunna bedöma om parternas (vilka ju är fler än Rysslands och Ukrainas regeringar) ageranden och något slag av överenskommelse leder till respekt för nationellt självbestämmande inkl bortdragande av militär och att det i vart fall betr Ukraina ska resultera i (verklig) demokrati, respekt för integritet och för mänskliga rättigheter för alla - även olika minoriteter. Att Ukraina som nation ska få välja sina samarbetspartner, inte påtvingas av andra. Att inte andra länder underblåser ev missnöje hos olika minoriteter, men som sagt att minoriteter behandlas likvärdigt med majoriteten.
Ja, i förlängningen önskar jag det givetvis för Ryssland också. Men det lär vara svårt att uppnå i detta läge.

I den allmänna debatten i Sverige så är det antingen svart eller vitt. Ryssland gör fel, vilket de ju gör, men blir det "rätt" då det finns nationalister i Ukraina. Blir det bättre betr ev diskriminering om Ryssland ska bestämma, det land som självt är så nationalistiskt, som förtrycker egna minorieter, både etniska och andra som judar, homosexuella, politisk opposition etc.

För att få en mera komplett bild vill jag veta mera om hur de som bor i Ukraina själva betecknar sig, är det faktum att en stor del av ukrainarna använder ryska språket detsamma som att de är "förtryckta ryssar".  Vem är "ryss" i Ukraina? Är skillnaderna så stora, och innebär det olika syn på lojalitet - eller demokrati?

För att belysa detta vill jag ge några länkar eller hänvisningar. Till sådant som inte tillhör det vanligaste källmaterialet i debatten.  Kanske tillkommer flera senare.

Journalister i Ryssland som protesterar emot Putins beskrivning av "sanningen":
http://www.dn.se/nyheter/varlden/journalist-lamnar-russia-today-i-direktsandning/

Om etnicitet, skillnader etc men även om demokrati och korruption.:
http://www.liberaldebatt.se/2014/03/forenklad-bild-komplex-verklighet-darfor-ar-ukraina-i-uppror/

Putin vill inte få sina konton utomlands frusna.  http://www.di.se/artiklar/2014/3/5/ryssland-hotar-konfiskera-tillgangar/

Anton Shekhovtsov visar hur mångfacetterad den ukrainska verkligheten är. Det visar också på svensk debatt är mer är intresserad av att tröska runt variationer av propagandalögner för att bekräfta sina egna inrikespolitiska agendor.
Anton Shekhovtsov is editor of the Explorations of the Far Right book series at ibidem-Verlag and European Fellow at the Radicalism and New Media Research Group, University of Northampton, UK. He is the author of New Radical Right-Wing Parties in European Democracies: Determinants of Electoral Support (ibidem-Verlag, 2011) and, with Galina Kozhevnikova and Aleksandr Verkhovsky, co-editor of Radical Russian Nationalism: Structures, Ideas, Persons (Informatsionno-analiticheskiy tsentr "SOVA", 2009).

Bristande respekt för FN: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18486704.ab

Om antisemitism i Ukraina, och judisk syn på det och i Ryssland.
http://www.thedailybeast.com/articles/2014/03/03/who-s-really-behind-ukraine-s-synagogue-attacks.html

Putins egna ekonomiska motiv till agerandet. http://www.di.se/artiklar/2014/3/5/debatt-putin-krigar-for-sin-formogenhet/

Om Putins förakt för demokrati, krigsmoln över Europa och en allmän bakgrund.
http://christiandahlgren.wordpress.com/2014/03/04/krigsmoln-over-europa/
---
Så ett dokument, i klartext för enkelhetens skull.
Dels Putins påståenden. Dels US State Departments svar. Alltså - båda sidors åsikter. Givetvis anser båda sidorna att det de säger är fakta. Vi kan ju bedöma om vi anser detsamma. Jag tar inte med den mera polemiska inledningen från USA-sidan, i objektivitetens namn.

"Below are 10 of President Vladimir Putin’s recent claims justifying Russian aggression in the Ukraine, followed by the facts that his assertions ignore or distort.

1. Mr. Putin says: Russian forces in Crimea are only acting to protect Russian military assets. It is “citizens’ defense groups,” not Russian forces, who have seized infrastructure and military facilities in Crimea.

The Facts: Strong evidence suggests that members of Russian security services are at the heart of the highly organized anti-Ukraine forces in Crimea. While these units wear uniforms without insignia, they drive vehicles with Russian military license plates and freely identify themselves as Russian security forces when asked by the international media and the Ukrainian military. Moreover, these individuals are armed with weapons not generally available to civilians.

2. Mr. Putin says: Russia’s actions fall within the scope of the 1997 Friendship Treaty between Ukraine and the Russian Federation.

The Facts: The 1997 agreement requires Russia to respect Ukraine’s territorial integrity. Russia’s military actions in Ukraine, which have given them operational control of Crimea, are in clear violation of Ukraine’s territorial integrity and sovereignty.

3. Mr. Putin says: The opposition failed to implement the February 21 agreement with former Ukrainian President Viktor Yanukovych.

The Facts: The February 21 agreement laid out a plan in which the Rada, or Parliament, would pass a bill to return Ukraine to its 2004 Constitution, thus returning the country to a constitutional system centered around its parliament. Under the terms of the agreement, Yanukovych was to sign the enacting legislation within 24 hours and bring the crisis to a peaceful conclusion. Yanukovych refused to keep his end of the bargain. Instead, he packed up his home and fled, leaving behind evidence of wide-scale corruption.

4. Mr. Putin says: Ukraine’s government is illegitimate. Yanukovych is still the legitimate leader of Ukraine.

The Facts: On March 4, President Putin himself acknowledged the reality that Yanukovych “has no political future.” After Yanukovych fled Ukraine, even his own Party of Regions turned against him, voting to confirm his withdrawal from office and to support the new government. Ukraine’s new government was approved by the democratically elected Ukrainian Parliament, with 371 votes – more than an 82% majority. The interim government of Ukraine is a government of the people, which will shepherd the country toward democratic elections on May 25th – elections that will allow all Ukrainians to have a voice in the future of their country.

5. Mr. Putin says: There is a humanitarian crisis and hundreds of thousands are fleeing Ukraine to Russia and seeking asylum.

The Facts: To date, there is absolutely no evidence of a humanitarian crisis. Nor is there evidence of a flood of asylum-seekers fleeing Ukraine for Russia. International organizations on the ground have investigated by talking with Ukrainian border guards, who also refuted these claims. Independent journalists observing the border have also reported no such flood of refugees.

6. Mr. Putin says: Ethnic Russians are under threat.

The Facts: Outside of Russian press and Russian state television, there are no credible reports of any ethnic Russians being under threat. The new Ukrainian government placed a priority on peace and reconciliation from the outset. President Oleksandr Turchynov refused to sign legislation limiting the use of the Russian language at regional level. Ethnic Russians and Russian speakers have filed petitions attesting that their communities have not experienced threats. Furthermore, since the new government was established, calm has returned to Kyiv. There has been no surge in crime, no looting, and no retribution against political opponents.

7. Mr. Putin says: Russian bases are under threat.

The Facts: Russian military facilities were and remain secure, and the new Ukrainian government has pledged to abide by all existing international agreements, including those covering Russian bases. It is Ukrainian bases in Crimea that are under threat from Russian military action.

8. Mr. Putin says: There have been mass attacks on churches and synagogues in southern and eastern Ukraine.

The Facts: Religious leaders in the country and international religious freedom advocates active in Ukraine have said there have been no incidents of attacks on churches. All of Ukraine’s church leaders, including representatives of the Ukrainian Orthodox Church-Moscow Patriarchate, have expressed support for the new political leadership, calling for national unity and a period of healing. Jewish groups in southern and eastern Ukraine report that they have not seen an increase in anti-Semitic incidents.

9. Mr. Putin says: Kyiv is trying to destabilize Crimea.

The Facts: Ukraine’s interim government has acted with restraint and sought dialogue. Russian troops, on the other hand, have moved beyond their bases to seize political objectives and infrastructure in Crimea. The government in Kyiv immediately sent the former Chief of Defense to defuse the situation. Petro Poroshenko, the latest government emissary to pursue dialogue in Crimea, was prevented from entering the Crimean Rada.

10. Mr. Putin says: The Rada is under the influence of extremists or terrorists.

The Facts: The Rada is the most representative institution in Ukraine. Recent legislation has passed with large majorities, including from representatives of eastern Ukraine. Far-right wing ultranationalist groups, some of which were involved in open clashes with security forces during the EuroMaidan protests, are not represented in the Rada. There is no indication that the Ukrainian government would pursue discriminatory policies; on the contrary, they have publicly stated exactly the opposite.

(not. Rada är namnet på det Ukrainska parlamentet.)

Lite betr A Merkel och olika orsaker till Ukrainas problem

Plockar lite i "Ukrainaproblematiken"
Angela Merkel har fått en del gillande instämmanden för sin "balanserade" insats i krisen mellan Ryssland och Ukraina. Dvs att hon vill ha någon form av samtal mellan parterna - och att hon är mycket sval till reaktioner och sanktioner emot Ryssland.
Det är givetvis lätt att instämma i den fromma önskan om samtal, direkta samtal mellan Putin och den Ukrainska regeringen. Det är bara det att Ryssland inte erkänner den regering som parlamentet godkänt som ersättare för den som den till Ryssland flyktade fd  president Janukovitj tillsatt.
 Angela Merkels  negativa inställning till kritik av Ryssland och sanktioner, tror jag tyvärr bottnar i hennes realpolitiska och ekonomiska bedömning av läget, inte i omsorg om Ukrainas suveränitet. Tyskland är beroende av rysk gas. Och är och blir det än mera pga omställningen bort från kärnkraft. Tyskland söker alternativa energikällor inklusive den inte speciellt miljövänliga ryska gasen. Tillgången till (billig) energi är viktigare för Tyskland (och även för andra) än att Putin håller fingrarna borta från Ukraina.

Via Facebook fann jag en intressant länk till en artiken av Alex Voronov i Liberal Debatt. Mycket initierad och bekräftar i allt väsentligt den bild jag har av Ukraina och dess problem.

Således. Det finns en "etnisk" (kulturell-historisk) dimension, som dock är både svårfångad och mycket komplicerad och som underblåses av Putin och hans Stor-Ryska politik. Men i någon mån givetvis även av extremnationalisterna inom Ukraina. Men - som Voronov beskriver -  den är inte så stor och entydig som det kan förefalla när dagens kris beskrivs.

citat: "Den senaste ukrainska folkräkningen ägde rum 2001. I den definierade sig 78 procent av befolkningen som ukrainare medan 17 procent såg sig som ryssar. Det bör understrykas att ryss och ukrainare avser här etnicitet – inte nationalitet, samhörighet med en stat och liknande. I ryska språket finns en tydlig sådan åtskillnad mellan ryss och ryssländare.

Det går heller inte att sätta likhetstecken mellan etnicitet och språk. 67 procent ansåg ukrainska vara sitt modersmål. 30 procent angav ryska. Inte alla etniska ukrainare ser alltså ukrainska som sitt modersmål, men de utgör en tillräckligt stor andel för att 22 av landets 25 regioner ska betraktas som ukrainskdominerade enligt denna definition. De tre ryskdominerade är Luhansk, Donetsk och Krim.

Enligt en studie från 2003 gjord av Kievs internationella sociologiska institut visade dock att 53 procent av befolkningen använder i huvudsak ryska i sin kommunikation. Och när Gallup 2008 gjorde en liknande undersökning och lät de svarande välja svarsformulär valde 83 procent det som var tryckt på ryska.

Som synes består alltså inte Ukraina av två distinkta befolkningsgrupper." 

Lojaliteten med den Ukrainska staten är stor också i de östra delarna.  En förkrossande majoritet även i de östra och mest ryssvänliga delarna röstade för Ukrainsk suveränitet vid omröstningen 1991. 

"Men visst finns det skillnader mellan framför allt de yttersta landsändarna i synen på dagens Ukraina och dess historia. Krig, sovjetisk historieskrivning och reaktioner mot denna har satt spår – samt det enkla faktum att människor som lever långt ifrån varandra vet lite om varandras verkligheter."

De två nationalistiska sidorna (Putins Rysslandsnationalism och extremnationalister i Ukraina) utnyttjar och blåser på båda håll upp en konflikt som inte "till vardags" finns bland vanligt folk. 

De stora frågorna för de flesta ukrainare (alltså oavsett hur de beskriver sin "tillhörighet") är längtan efter demokrati i västeuropeisk mening (inkl närmande till EU) och längtan efter  ett korruptionsfritt Ukraina. 
Denna längtan ledde till de långvariga och omfattande demonstrationerna i Kiev (bl a). Men det var något som inte  den korrupte och ryssvänlige president Janukovitj gillade, och inte heller Putins Stor-Ryska politik. 

Ett Ukraina som tvingas på, direkt eller indirekt, ett Putin-ryskt styre, det lär varken bli av med korruption, antisemitism eller homofobi. Putins Ryssland har ju ett klimat som gynnar korruption, antisemitism, homofobi - och som inte är demokratisk, som inte står upp för mänskliga rättigheter, integritet eller yttrandefrihet. Ett Putin-Ukraina skulle också fördjupa de nationalistiska klyftorna på ett olyckligt sätt.

I skrivande stund talas det om det tillbakadragande av ryska trupper från den västliga gränsen till Ukraina som Putin lär ha beordrat. Givetvis är det ett drag i spelet om Ukraina som Putin gör.  Det ska blidka de som protesterar emot Rysslands agerande. Samtidigt är det inte fråga om något tillbaka dragande av de ryska styrkor som redan i stor grad finns inom Ukraina, företrädesvis på Krim.  Dessa finns kvar, delvis anonymt "insmugglade" i ryska fordon som avidentifierat sig. Och som "övertalat" ukrainska styrkor att inte göra motstånd. Vilka verkar ligga lågt alternativt kapitulera inför övermakten, möjligen enligt direktiv från regeringen i Kiev som vill lugna ner känslorna för att inte reta Ryssland.

Den ryska björnens sätt att visa musklerna har givetvis orsakat oro även på andra håll, inte bara av principiellt försvar för internationell rätt utan som ett faktiskt hot för andra länder i Rysslands närhet. Och då också för svensk försvarspolitik, där till och med moderaterna inser att Putins upprustning också har sin bakgrund i maktanspråk - som förefallit obefintliga tidigare, men som nu gjorts tydliga.
Krisen är självfallet storpolitik, men har också blivit inrikespolitik.  Där fler och fler (även politiker)  inser att ska friheten behållas så krävs ett försvar som gör detta tydligt för andra makter.

Och China stöder Putins aggression. Men har problem att förena detta stöd med sin tidigare linje att andra länder inte ska lägga sig i ett lands inrikespolitik.  Och ryska Gazprom höjer nu priset på gasen till Ukraina.

PS. Idag tisd em. Kronprinsessan Victoria lär ha ställt in sin resas till Ryssland och Paralympics.
Alltid något.   Däremot verkar det som om idrottarna inte ställer in sitt deltagande.

Är det legitimt för en nationalistisk stat att invadera ett annat land där det finns nationalister?

Den debatt som nu engagerar många betr Rysslands invasion (mer el mindre omfattande eller krigisk) av Ukraina, den lockar fram många synpunkter och frågetecken, i olika avseenden.
Rysskräcken kommer fram, med hänvisning till historien. Och den är givetvis mycket intressant och skrämmande betr Rysslands record. Men också kvardröjande sympatier för kommunismen och Sovjet (och därav ofta följande misstro emot USA) gör en del människor märkligt överseende med hur Putins Ryssland påstås ha legitima skäl att ta för sig Ukraina, och då inte "bara" Krim.

Historien visar att Ryssland, med eller utan sovjetiskt prefix, alltid haft ambitionen att utvidga sitt välde. Åt alla håll. Att inte respektera mänskliga rättigheter, att inte behandla minoriteter speciellt väl. Och den demokrati som efterträdde sovjetkommunismen är utomordentligt skör och behäftad med så stora brister idag att den knappt ens formellt kan ses som en verklig demokrati. Valfusk. Långt ifrån fria och rättvisa val där opposition på alla sätt förhindras, förtryckande av yttrandefrihet etc.

De som ursäktar Ryssland/Putin nu verkar inte ha någon större respekt för demokratiska värden. Ibland söker de maskera detta med tal om realpolitik, att geopolitiska strävanden gör att Ryssland får göra som de vill. Att sträva efter demokrati ses därmed som idioti eller i vart fall som naivt.

Så finns frågetecken på grund av den extremnationalism som finns i Ukraina. Men som också finns i Ryssland som sagt, och även t ex i Ungern.... och i Sverige, om än utan direkt och tungt inflytande här. Antisemitism finns också i Ukraina, liksom i Ungern - och i Ryssland. Liksom den oftast finns med där det finns nationalism av olika grader. Låt oss inte heller glömma den homofoba inställningen i Putins Ryssland.

Putins Ryssland struntar också i underskrivna avtal. Till och med börsen är orolig.

Till detta blir min kommentar:
Naturligtvis ska vi oroa sig för extremnationalisms förekomst varhelst den uppträder!  I Ukraina, i Ryssland, I Ungern - eller i Sverige. 
Alltså, Rysslands agerande, nu som tidigare, är uttalat nationalistiskt.
Putin rusar inte till undsättning för att skydda judarna. Han agerar precis enligt traditionell sovjetisk (och tsaristisk) nationalism, vill återskapa ett Stor-Ryskt imperium.
Samma slags nationalisms förekomst i Ukraina som i Ryssland, det motiverar inte Rysslands/Putins agerande betr Ukraina.  Det är mig obekant om den ukrainska nationalismen är expansiv som den ryska.
Ukrainas problem med extremister måste de ta itu med själva, gärna med hjälp av t ex EU, som de ju ville bli med i, men inte fick för Ryssland.  EU ska ju omfatta bara demokratiska stater (och där är Ungern nu ett problem!), vilket ju gör att före ett inträde så måste kandidaterna uppvisa en klar utveckling  som leder till en hyfsat demokratisk riktning. Vilket ju t ex innebär att Turkiets (regeringen Erdogan)  utveckling den senaste tiden sätter stora frågetecken.

Ett mera demokratiskt Ukraina, rensat från extremnationalister, det kan inte skapas som vasall till Ryssland. 
T ex de baltiska staterna vill ju inte in under Ryssland igen, därför har de gått med i NATO för att få skydd.
I en demokrati får och skall makten granskas och kritiseras.
I Ryssland hindras i hög grad kritik av Putin, censur, hot för att skapa självcensur, trakasserier, fängelse, ja t o m lönnmord av kritiska röster.

Jag önskar givetvis att denna kris snubblande nära krig löses utan våld. Men jag vill betona att jag anser att det inte får ske genom att offra folkrätten och demokratiska principer. Inte för att jag har en konkret handgriplig lösning, men alla ansträngningar måste göras för att förhindra blodspillan, förhindra farliga prejudikat som rättfärdigar våldtäkt av andra länder, och som underlättar och säkrar demokrati, integritet och respekt för såväl majoriteter som minoriteter.

Nationalism (även i SD-variant) är farligt för fred och samexistens i vår värld

Hade jag tid skulle jag vilja ta upp detta med det farliga med nationalism, oavsett om den finns som extrem till "höger" eller till "vänster".
Sverige-Demokraterna (SD) kan verka småttiga  och ofarliga sedda i ett större sammanhang, men deras grundsyn är ju samma andas barn som nu är aktuell i t ex Rysslands inställning till sina grannar (Ukraina) och andra fd sovjetstater.  Uppladdningen vid gränsen och delvis i den ryska basen i Krim är mycket illavarslande. Extremnationalismen i Ukraina är inte heller precis demokratiskt sinnad.
(Vi bör också minnas hur Sovjets imperialism drabbade t ex Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.)

Glöm inte heller Chinas maktanspråk på områden som tillhör Japan och Filippinerna. Det är en nationalism med gamla anor, som överlever och förstärkts av kommunismen i China. Att det kommunistiska China anammat en vulgärkapitalistisk ekonomisk väg har inte försvagat denna aggressiva nationalism. Nationalism har svårt att förenas med mänskliga rättigheter och demokrati och yttrandefrihet. Vilket, för de som inser det,  borde innebära moraliska-demokratiska problem betr  att genom handel stärka Chinas ekonomiska styrka.  Handel i sig kan ju vara ett sätt att samarbeta, men om den uppmuntrar nationalism hos de som har svällande muskler.. ?

Och så har vi Nord-korea, som vill härska även över Syd-korea. Inte bara en kommunistisk-nationalistisk utan dessutom en stat med ett styre med utvecklad hybris maktgalenskap, som är extra farlig i kombination med de andra ingredienserna.
Cuba har ju visat liknande inslag under Fidel Castros tid, även vilja att sprida hans "socialism" till grannarna.
Hur det blir med det nu är mera svårbedömt.  Och den smittade regimen i Venezuela har bekymmer. Det är också viktigt att komma ihåg och inse att regimer med inre problem gärna söker avleda uppmärksamheten från dessa genom nationalistiska utspel. För att ena folket mot utländska krafter....

Nationalism kan ju sägas ha sitt ursprung i viljan att värna det "egna", egen kultur, eget folks särart och stolthet, men slår (numera) ofta över i att bli ett hot mot andra folk och länder genom sina anspråk på överhöghet och överlägsenhet i olika avseenden.

Frihet är grunden för demokrati och fred. Utan frihet och demokrati får vi aldrig fred på jorden.
Men nationalismen, på det sätt som den yttrar sig idag, den är ett hot mot både frihet och demokrati och därmed också för fred och fredlig samexistens. På samma sätt som kommunism och nazism är hot mot fred och frihet. Och än värre när nationalism kombineras med dessa extremer till höger och vänster.

Så skrev jag ändå några rader om detta, avsedda som avstamp för diskussion i ämnet.

Sveriges Radios viktigaste bluesprogram fyller 50.

För hundra år sedan företogs ett av de värsta angreppen på den pågående demokratiseringen av Sverige när kungahuset (inte minst drottning Viktoria!) i samarbete med konservativa krafter och ett uppbåd av bönder inte bara ville "stärka" försvaret (genom dyra och långa byggen av krigsfartyg) utan även gärna att Sverige skulle ställa upp på Tysklands sida i första världskriget. Och orsakade regeringskris som tvang den liberala ministären under Karl Staaff att avgå.
Så ett raskt hopp 50 år framåt, till 1964. Säger jag Olle Helander så minns alla mogna - och äldre - jazz- och bluesintresserade honom som den som skötte om jazzprogrammen i SR. Därigenom blev han den som var praktiskt ansvarig för vårt första möta med jazzen. I vart fall för oss som inte hade levande jazz inpå knutarna.

Sagde Olle Helander for 1961 till USA (heders SR som kostade på jazzen detta!) och gjorde inspelningar främst med ännu kvarvarande jazzpionjärerna. Samtidigt så skaffade han sig kontakter, som skulle visa sig värdefulla också för den resa han kunde göra  våren 1964 till bluesens kvarter. Hösten 1964 sändes så hans inspelningar i en lång rad program i SR. Jag minns ännu vilka högtidsstunder det var.  Och att jag troligen inte missade ett enda program. Med rullbandspelaren redo.

Visst var jag rätt bekant med bluesens pionjärer redan dessförinnan, främst genom skivor. Men programserien "I Blueskvarter" var något extra. En grundlig genomgång och inventering på plats av Olle Helander av det tidiga sextiotalets bluesscen. Såväl kända som okända namn. En del av de då okända fick väl lite mera stjärnglans genom programmen, andra fortsatte sina sista år i skymundan vilket innebar fattigdom och elände.

Riktigt hur viktiga dessa program var insåg jag knappast då. Men de gav en rejäl skjuts åt bluesintresset i Sverige. Fler blev intresserade och fick större bredd i sina kunskaper. Fyra år senare startades bluesorganisationen SBA, Scandinavian Blues Associsation med huvudsyfte att ge ut bluesmagazinet Jefferson, som ges ut än idag!

För 10 år sedan fick så SBA/Jefferson den goda idén att ge ut musiken från "I Blueskvarter" på skiva. Sagt och gjort. Inalles producerade tre ytterst välgjorda dubbel-CD-album i samarbete med Sveriges Radio.
Skivmärke Jefferson.

Nu spelade jag igenom det tredje albumet och slås åter av kraften i musiken. Över överflödet av fantastiska musiker och bluessångare.  De tre albumen ger tillsammans faktiskt en stor del av gräddan av bluesartister, som man "behöver" känna till.  Många av dem var runt de sextio när de gjorde dessa inspelningar men ännu i full kraft, om än de levde ytterst miserabelt.  OK, här finns varken John Lee Hooker eller B B King med, och givetvis inte de absolut första pionjärerna eller de senaste decenniernas bluesartister. Men ändå, mycket av det dessemellan.  Jag ska bara nämna några, Big Joe Williams, Champion Jack Dupree, Willie Mabon, Sunnyland Slim, Big Walter Horton, Little Brother Montgomery, Paul Butterfield, Washboard Sam, Blind John Davis, Johnny Young, Robert Nighthawk....  och massor andra.

Nu är det 50 år sedan dessa inspelningar gjordes, och tio år sedan skivorna gavs ut. Båda saker att minnas och hyllas. Skulle någon mot förmodan inte ha införskaffat skivorna, gör det! Leta upp Jefferson Bluesmag på internet - eller på närmsta bibliotek (om ni inte prenumererar) och beställ skivorna. Jag gissar att några ex finns kvar. Annars är det till att leta på andra vägar.

Musiken är viktig, inspelningarna är fina, med vissa "atmosfärtillägg" som bara kan ses som bonus. Och med alla tre albumen följer mycket innehållsrika häften som beskriver tillkomsten av inspelningar och programmen. Miljöbilder som visar hur bluesens kvarter såg ut.

Statens ungdomsstyrelse har gjort sitt. Men inte avvecklas den inte!

Partier och politiker som suttit för länge vid makten, växer ihop med den. Ännu ett tecken på detta har Christian Dahlgren observerat och skrivit om på sin  blogg. Denna gång är det Maria Arnholm, folkpartistisk minister och av många fp-are ansetts som den, vid sidan om Birgitta Ohlsson, som ska rädda fp från dess snedtramp till höger som skett under Jan Björklunds styre, som  gjort en logisk kullerbytta som onekligen ser ut som en satir ur verkligheten.

"Maria Arnholm konstaterar att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk. Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor”.

Christian Dahlgren fortsätter: "Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige."

Rent spontant verkar Christian Dahlgrens kommentar sund och riktig. När en myndighet gjort sitt ska den avskaffas, inte utvidgas med luddiga mål. Likaså kan man ifrågasätta  det föreningsliv som behöver stöd i sådan utsträckning som idag. Många gånger verkar det inte ha en egen livskraft. Och med statsbidrag fungerar de som en del av staten, de med. 

Som t ex de politiska partierna. De ser sig som statsbärande (med kraftiga bidrag) i st f att samla människor med liknande ideologisk idé till samhällsförbättringar och förändringar för att ge den enskilde människan mera livsrum. Tillsammans med andra.

För en socialliberal är det  riktigt och naturligt att inse att vi lever i gemenskap och bör stödja varandra. Men vi ska behålla vår frihet, inte sättas under förmyndarskap av statens myndigheter.  

Makt korrumperar och vanställer.

Borgs virriga omsvängning

En del kommentarer till Borgs och moderaterns omsvängning betr skatterna menar att Borg inte tänker. 

Men nog tänker moderaterna. Men det leder till så knepiga resultat. De vill ju på något sätt vrida vaknet ur händerna på sossarna, som ju vill höja skatterna. Och då ska m det också.
 Först sänker de skatter som inte behöver sänkas, i vart fall inte så mycket. Och gör det orättvist. Sen lånar de till dessa skattesänkningar.
Sen byter de fot, och höjer en massa skatter. I en enda röra. En del fullt OK (spritskatt etc) en del annat mer el mindre galet. Tar bort avdraget för pensionssparande eftersom det inte behövs någon sparstimulans, säger Borg.
Det avdrag som pensionssparare fått (nja, fått?)  är uppskjuten skatt. Nu blir det dubbelbeskattning för den som fortsätter spara till ålderdomen. Först skatt på den inkomst man sparar på, sen skatt en gång till när pensionen (eventuellt) betalas ut. Moderat logik som slår knut på sig själv. (Väldigt lik den som sossarna för övrigt brukar hamna i.) 
Och så sänker M bidragsdelen av studiemedlen, för att studenterna ska låna - låna för konsumtion. Eller så ska de extraknäcka så de inte hinner med studierna, som alltså tar längre tid. Konsekvens? 
Och höjd bilskatt - så det blir ännu dyrare att bo i glesbygd. Dvs se till så folk flyttar till överhettade storstäder med bostadsbrist och skyhöga hyror. Hm.... 

Det var ju  mera förslag, men dessa räcker väl för att visa hur vimsigt m tänker? 

Hörde inledningsvis en del gny från en del alliansbröder. Men det verkar tystna snabbt. 
Har Borg eller Reinfeldt hutat år de andra, sagt att nu ska det vara tyst i alliansklassen?  Inga soloåkningar inte. 
Vi får väl se...

Rimliga löneskillnader eller orimliga inkomstklyftor

Någon  på Facebook skrev att det  var fel att LO-pampar klagade på att näringslivsdirektörer på börslistan hade mångmiljonlöner. Och menade att det skulle inte LO-pamparna säga eftersom de själva hade väldigt höga löner.

Nå,
1. nu tycker jag faktiskt att alla, oavsett egen lön eller sysselsättning, har rätt att konstatera att nog är det en våldsam löneskillnad när (en del, många) VD:ar har en lön som är ca 30 ggr högre än en normalinkomsttagare. Det är en skillnad  som inte  på något sätt kan  motsvaras av en 30 ggr högre arbetsinsats.
2. Men visst, även LO-, TCO- och SACO-topparna (de som företräder löntagarna) har mycket bra löner.  Sådär dryga miljonen per år i  snitt. (Varierar från 1 milj till 1,6 milj/år). Det är tio ggr mer än vad jag har. Nu gör jag väl inte så mycket mer nytta än att jag försöker påverka opinionen efter min ringa förmåga, men är det inte det som fackförbundsordförandena gör också? Fastän de har fina kontor och mer el mindre raka rör till massmedia.
3. Löntagarsidans prat-toppar har alltså mycket bra betalt. Men den andra sidans prat-toppar har inte motsvarande inkomster. Nej, de är mångdubbelt högre. Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström hade 2012 drygt 7,7 milj och VD Kenneth Bengtsson hade drygt 17,9 milj kr. Två VDar samma år, det tyder på att de avlöste varandra....  (har en svag aning om att det var så också). Tillhopa hade motsvarigheterna i SN till LO:s Karl-Petter Thorwaldsson 25,6 milj, Drygt.  (Enl Di idag.)
Trots allt är det en enorm skillnad !
4. SUMMA. Löneklyftorna är enorma i Sverige. Ovanstående är bara ett litet exempel. Löneskillnaderna är inte på ngt sätt rimliga sett ur utbildning, värde eller arbetsinsatser!  Folk ska givetvis kunna tjäna bra, om de kostat på sig utbildning och om jobbar bra, extra bra. Men SÅ stor skillnad är det inte på arbetsinsatsen i vad folk gör!
Att de beror på marknadskrafterna är inte heller riktigt riktigt. Topparna sätter nämligen i hög grad lönerna åt varandra, dunkar varandra i ryggen.
Fackföreningstopparna  har för höga löner, men Svenskt Näringslivs toppar har, i likhet med många börsföretagsVD-ar väldigt mycket för höga löner! Och deras lönesättning är kostnadsdrivande, "alla" vill ju ha mer... och höga lönekostnader höjer priserna.
De som får betala, genom eftersläpning, är de lägst avlönade och de gamla, sjuka och arbetslösa, de som inte kan kompensera sig.

Vanföreställnigar (m) om A-kassan -och hur det är...

Jag blir så irriterad över den soppa av fördomar och vanföreställningar som frodas hos personer, som uppenbart sympatiserar med moderaterna, om A-kasseersättningar, att jag känner att jag måste skriva av mig en del fakta om hur det faktiskt är.
Eftersom även fp, c och kd ingår i alliansregeringen, och där medverkar till att urholka trygghetssystemen, så finns troligen samma fördomar, som visar ett förakt för allt som luktar arbetare och sådant vanligt folk som råkar i olycka på ett eller annat sätt. Är det inte "bara" grumliga fördomar så är de ju ren illvilja.

Nå. Det sägs på bl a Facebook att s-ledaren Löfven vill ge folk med A-kassa 20.000 kr/mån. En del uppfattar det till och med som 20 papp skattefritt! Varvid en del hakar på att får man 20.000 i månaden utan att arbeta, så slutar folk jobba. Och de (m-sympatisörerna) skulle självklart göra det. Påstår de.
Samtidigt ondgör sig en och annan över att garantipensionen till de som inte lönearbetat bara skulle vara "6.000 kr till jordbrukarhustrur".

Alltså. Jag ingår inte i Löfvens hejarklack. Men rätt ska vara rätt. (Mina källor är Af och Wikipedia).
Det som framkom i Agenda (16 febr) var att sossarna vill höja TAKET för beräkningen av arbetslöshetsförsäkringens ersättning till 20.000/män, idag är taket 18.700 kr.
Ersättningen är 80% därav, dvs ca 15.000 kr/månad, eller 680 kr/dag, 5 dgr/vecka. Ersättningsperionden är begränsad till 300 dgr. Taket har gällt i tiotalet år.
Citat från Wikipedia.
"Arbetslöshetsersättningen får som mest utgöra 80 procent av medlemmens tidigare lön. Ersättningen har dock ett maxtak på 680 kronor per dag. För att en arbetslös ska ha rätt till ersättning som baseras på tidigare förvärvsinkomster måste denne ha varit betalande medlem av a-kassan i minst ett år samt uppfyllt det s.k. arbetsvillkoret (80 arbetade timmar/månad i minst 6 månader under en period av 12 månader innan arbetslösheten) inom medlemstiden."

Detta gäller de första 200 dagarna av arbetslösheten. Dag 201-300 gäller 70% av tidigare lön, fortfarande max 680 kr/dag.
OBS detta är de maximala ersättningarna.

A-kassa är inte något man bara kan få så där. Det förutsätter dels att man varit betalande medlem i försäkringen lång tid. Dela att man är arbetslös. Arbetsvägrare göre sig icke besvär, vilket däremot de som ondgör sig även A-kassan tycks tro. Och, som sagt, det är en tidsbegränsad ersättning för inkomstbortfall.

Jag konstaterar att visserligen har en del, även heltidsarbetande,  en inkomst som understiger 18.700 kr/månad före skatt, men de flesta har en bra bit mera utan att på något sätt vara högavlönade.  Säg en normal inkomsttagare med en bruttolön på 25.000/månad, som blir av med sitt jobb. Den får max 15.000 brutto i A-kassa, och ska på det klara att hålla kvar bilen (t ex för att skjutsa barn till skolan, handla och för att kunna ta ett jobb som kräver bilinnehav) och dessutom betala en hyra på 8-10.000 kr/mån eller att betala räntor och amorteringar på huslånet. Hur tufft  blir inte det? Med Löfven(s) förslag skulle ersättningen stiga med en tusenlapp i månaden, före skatt.  Innebär det ett lyxlirarliv i sysslolöshet? Nej, inget lyx, och man kan inte bara välja det. Man ska ha blivit av med jobbet - och aktivt söka nytt  jobb. Tiden försvinner snabbt.

Såhär beskriver Af reglerna, "Vad måste du göra för att få ersättning?
Här får du veta vad som är ditt ansvar, från att du anmäler dig på Arbetsförmedlingen tills du börjar på ditt nya arbete eller i annan sysselsättning.

Medverka till att upprätta en handlingsplan

Du ska tillsammans med Arbetsförmedlingen göra en handlingsplan där det ska stå vad du ska göra för att så snabbt som möjligt få ett arbete. Om du har godtagbara hinder enligt arbetslöshetsförsäkringen för att inte söka vissa arbeten, ska det stå i handlingsplanen vad du ska göra för att åtgärda dem. Om du inte medverkar till att göra en handlingsplan meddelar vi det till din a-kassa.
  

Lämna aktivitetsrapport

Du som får eller begär arbetslöshetsersättning ska lämna en aktivitetsrapport en gång i månaden till Arbetsförmedlingen. Aktivitetsrapporten ska innehålla aktiviteter som du utfört för att få ett arbete eller annan sysselsättning. Om du inte lämnar in aktivitetsrapporten i tid meddelar Arbetsförmedlingen det till din a-kassa.

Så här går det till att aktivitetsrapportera

Besöka och kontakta Arbetsförmedlingen och kompletterande aktör

Du ska besöka och kontakta Arbetsförmedlingen eller kompletterande aktör vid överenskomna tider eller om du blir kallad till ett möte. Kompletterande aktör är samlingsbegreppet för de företag som utför en kompletterande arbetsförmedlingstjänst på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Om du uteblir från ett bokat möte meddelar vi det till din a-kassa.
     

Söka anvisade lämpliga arbeten

Du ska söka arbeten som Arbetsförmedlingen anvisar dig och vara beredd att ta alla slags arbeten som du kan utföra. Om du inte har några hinder som är godtagbara enligt arbetslöshetsförsäkringen, måste du vara beredd att söka lämpliga arbeten på hela arbetsmarknaden. Det gäller redan från första dagen som du får eller begär arbetslöshetsersättning. Det innebär att du kan behöva dagpendla, veckopendla eller flytta. Om Arbetsförmedlingen bedömer att du inte är beredd att ta ett lämpligt arbete meddelar vi det till din arbetslöshetskassa.

Hur bedöms om ett arbete är lämpligt för dig?
     

Aktivt söka arbete

Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring och inte en yrkesförsäkring. Du ska själv vara aktiv i ditt arbetssökande, så att du så snabbt som möjligt får ett nytt arbete. Om Arbetsförmedlingen har anledning att tro att du inte vill eller kan ta ett lämpligt arbete meddelar vi det till din a-kassa." 

----

Betr garanti- och andra pensioner får jag ta upp det en annan gång. Men viss håller jag med om att garantipensionen (f.n. drygt 7.800 kr/mån för en ogift) är låg. Men kom ihåg att det är just en minimipension avsedd för de som inte haft beskattat arbete av någon betydelse. T ex de som varit arbetslösa hela livet, och tvingats leva på "försörjningsstöd", som t ex varit gifta med en jordbrukare men valt att låta inkomsten bara gå till maken, eller huvudsakligen levt på kapitalinkomster, eller som jobbat svart....
Det  förutsätts faktiskt att alla ska arbeta och ha beskattad inkomst (= tjänstepension tillkommer), eller delat lön/pension med maken.

Men nog är det orättvist att pensionärer ska ha högre inkomstskatt än de arbetande som inte är pensionärer. 

"Sällsynt" Old Man River

Old Man River, av Kern-Hammerstein, då tänker i alla fall jag på Paul Robeson, bassångaren som sjöng den låten i en slags operaversion med drag av folksång.  Det var ju en blandning av folksånger och spirituals  med "klassiskt" föredrag som gjorde honom känd. Plus det faktum att han anklagades för kommunism under McChartytiden i USA.

 Paul Robeson

Nå, anledningen till dessa rader är att jag nyss upptäckte att självaste Louis Armstrong också gjort en inspelning av Old Man River.  Jag gissar att jag har det mesta av Louis inspelningar, om än inte alla. Och denna kände jag inte till förrän jag lyssnade igen vol 3 av cd-albumet "Louis Armstrong In Scanadinavia". (Storyville 101 8350).
Nu är väl inte denna inspelning Louis bästa. Men det är alltid roligt att hitta okända (för mig) inspelningar Av Satchmo.
Inspelningen av Old Man River är inte en studioinspelning, utan är från en konsert i Stockholms konserthus den 16 januari 1959 med hans All Stars. Jag undrar om man någonsin gjorde en studioinspelning av detta nummer? Någon som vet?

Stycket är dessutom i huvudsak ett nummer där basisten Mort Herbert får visa sina färdigheter, dels i början dels i slutet. Och det är inte så tokigt alls. Men - däremellan gör Louis själv ett vokalinslag, som är Louis egen tolkning, inget lån från Robeson.  Old Man River brukar väl oftast sjungas rätt slow, långsamt. Här görs det i ett rätt hastigt tempo.

Louis singing

Mort Herbert, bas 

Intressant LO-inlägg om skatterna

På DN-debatt idag har ett par LO-ekonomer en intressant artikel om förslag till ändringar i skattepolitiken. Det är värt att diskutera. Och ett betydligt bättre, och smakligare, sätt att söka påverka politiken än att skänka medlemmarnas pengar till sossepartiet för att det ska verkställa LO:s tyckanden.

Förslaget har sju punkter och utmynnar i en förhoppning om att att den regering som tillträder efter valet i höst, oavsett politisk färg, väljer att tillsätta en bred översyn av hela skattesystemet. Det sistnämnda instämmer jag helt i. 

En utgångspunkt för förslaget är de växande ekonomiska klyftorna i Sverige, att finansieringen av välfärden drabbats genom olika skattebeslut.  Det ser jag som helt rimligt och måste samhället ta itu med. Vill vi ha minskade klyftor, i ett samhälle där vi lever i gemenskap med varandra, då måste välfärden finansieras. 
Jag hinner inte gå igenom förslaget och dess konsekvenser, men vill för egen del ge en del korta kommentarer. 

1 Skatterna kan behöva höjas för att rädda välfärden. Finansieringen av den framtida välfärden bör i första hand ske genom en effektivare sysselsättningspolitik. Men skatter kan behöva höjas. Det är då viktigt att använda skattebaserna rationellt. 
JA. 

2 Ta bort avdragen. Vi menar att den stora mängd av nedsättningar och avdrag som subventionerar viss konsumtion bör avskaffas. Det skulle inom ramen för en intäktsneutral skattereform ge ett utrymme för en bred generell skattesänkning som kom hela näringslivet till del.
Det är opreciserat, men som princip värt att diskutera. Så, kanske.... 

3 Se över kapitalbeskattningen och återinför arvsskatten. Man bör se över och avskaffa olika typer av avdrag som sänker den genomsnittliga skattenivån för höginkomsttagare. Särskilt undantagen i kapitalbeskattningen bör ses över. En arvsskatt är eftersträvansvärd. 

Tänkbart i vissa delar, men måste preciseras. Delvis tänkbart, men får inte drabba folk med normala inkomster och smärre "kapital" genom sparsamhet inför ålderns höst. 

4 Ersätt jobbskatteavdraget med ett grundavdrag. Jobbskatteavdraget har inte någon större effekt för de som redan är i arbete. Enligt ekonomisk teori så är jobbskatteavdraget effektivast för de grupper som gör ett aktivt val mellan att arbeta och inte arbeta, exempelvis hemmavarande make/maka. Ett grundavdrag skulle ha samma effekt som ett jobbskatteavdrag för denna grupp, är rättvisare och har fördelen att det är enkelt att förstå för samtliga löntagare.
Svar: Ja, det kan vara en framkomlig väg, som också skulle skapa större rättvisa än dagens där speciellt utsatta grupper missgynnas. 

5 Gör en försiktig översyn av fastighetsskatten. Den samlade beskattningen av bostäder behöver ses över tillsammans med en översyn av bostadspolitiken. Förändringar av beskattning av bostäder måste ske med stor varsamhet. Allt för snabba förändringar, höjningar såväl som sänkningar kan utlösa kraftiga förändringar av bostadspriserna.
Ja. En försiktig översyn vill jag också se. Dagens system drabbar de som bor i enkla och lågt värderade bostäder, men gynnar de som bor "lyxigt" och driver upp fastighetspriserna på ett samhällsekonomiskt oförsvarligt sätt. 

6 Använd skatterna för att förbättra miljön. LO-ekonomerna anser att principen om att den som orsakar miljökostnader ska betala för skadorna bör vara vägledande. Under de senaste åren har det funnits en ovilja att använda denna form av skatter. Tvärtom har exempelvis skatten på handelsgödsel avskaffats, vilket minskat kostnaderna att använda kväve och kadmium i jordbruk.
Behöver tänkas igenom noga. Speciellt vill jag se ett sätt som inte drabbar de med små inkomster, medan folk med god ekonomi och förmögenhet har råd och kan fortsätta att smutsa ned miljön. 

7 Harmonisera bolagsskatten med EU. Finanssektorn måste möta internationella skatter. Bolagsskatten är en skatt där det sker en kontinuerlig internationell press nedåt och där vi ser ett behov av en ökad harmonisering inom EU.
Kanske, det låter vettigt men jag måste tänka igenom och studera det mera. 

Alltså, förslaget sägs ska vara neutralt betr det totala skatteuttaget. Det är bra, men måste ju testas. En förändrad skattepolitik ska ge förutsättningar för tillväxt och fler jobb, vilket i sig ökar välfärd och minskar vissa klyftor. 

Det innebär att välfärden måste finansieras även genom en del omfördelningar av skatterna. Och förslaget är intressant och förtjänar en diskussion, och givetvis både preciseringar och gissningsvis ändringar.
För att passa min socialliberala grundsyn. 

EU-debatt, för och emot demokrati

För ett par dagar sedan skrev jag lite om EU, att valet till parlamentet är viktigare än vi tror. Detta bl a mot bakgrund av en aktuell opinionsmätning.
Jag kan inte påstår att det är någon intensivare debatt eller starkare informationsflöde än kring det i maj stundande valet till Europaparlamentet. Men något har skrivits på bloggar och t ex på Facebook. En del  vill jag i någon mån referera och diskutera.

Eftersom jag här diskuterar europaparlamentet och dess betydelse för demokratiseringen av EU inleder jag med några rader, tagna från Wikipedia.
"Valet 2014 är det första valet sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget stärkte Europaparlamentets roll inom unionen genom att utöka dess lagstiftande befogenheter. Fördraget ger också Europaparlamentsvalen en direkt betydelse för vem som ska få bli Europeiska kommissionens ordförande (”unionens statsminister”). Kommissionsordföranden är en av de mest betydelsefulla befattningarna inom unionen; han eller hon har stor betydelse för kommissionens utformning och dess politik. Europeiska kommissionen fungerar som unionens regering och har ensamrätt att lägga fram lagförslag.

Enligt de nya bestämmelserna ska Europeiska rådet (medlemsstaternas stats- eller regeringschefer) föreslå en kandidat till att bli ny kommissionsordförande med hänsyn till utgången i Europaparlamentsvalet. Denna kandidat måste sedan väljas av Europaparlamentet medabsolut majoritet; i annat fall måste en ny kandidat föreslås. Övriga kommissionsledamöter (”unionens ministrar”) föreslås av medlemsstaterna i samförstånd med den valda ordföranden. Hela förslaget måste godkännas av Europaparlamentet innan den nya kommissionen (”unionens regering”) tillträder.

I tidigare val har utnämningen av kommissionsordföranden aldrig varit en uppmärksammad fråga i valrörelsen eftersom valet formellt sett inte har berört denna fråga. Mot bakgrund av Lissabonfördragets förändringar kommer flera europeiska partier att föreslå egna kandidater till kommissionsordförande inför valet 2014. Den av dessa kandidater som får stöd av majoriteten i Europaparlamentet efter valet väntas bli vald till nästa kommissionsordförande."

---

När man granskar argumenten i EU-debatten blir det strax klart att synen på EU och parlamentsvalet har väldigt olika utgångspunkter.

Jag och en del andra, t ex "FarmorGun", ser valet viktigt eftersom EU på olika sätt bestämmer vad som ska gälla också i Sverige. EU ligger så att säga en nivå över Sverige som nation i beslutstrappan. Därför är det viktigt att EU är demokratiskt - och fortsätter att vara ett fredsprojekt, och där folket genom sina representanter påverkar besluten i allt som ligger på EU:s bord. Inte minst vad gäller mänskliga rättigheter och ex-vis integritet. Vi konstaterar att den i sig något märkliga uppbyggnaden av EU:s beslutsorgan,  faktiskt förändrats så det från början helt kraftlösa parlamentet fått, tagit sig, alltmera makt. Ministerråd och kommission är inte helt allenarådande. Jag och andra menar att den utvecklingen till mera av demokrati genom valda ombud måste fortsätta. Alltså att EU bör vara ett folkens samarbete mera än en klubb  för regeringschefer som med hjälp av en ämbetsmannabyråkrati (kommissionen) bestämmer över våra huvuden.

Vad man kallar detta folkets samarbete är mindre väsentligt, och innehållet i sig måste också vara något som utformas av folkvalda representanter, dvs av Europaparlamentet. Även om vi som är positiva till EU gärna ser ett fördjupat samarbete i gemensamma frågor, men helst låter det som är lokalt beslutas lokalt.

Detta är det många som ogillar. En del eftersom de är helt negativa till EU, till samarbete över nationsgränserna. Dvs en i grunden konservativ och nationalistisk grundsyn. "Sverige är bäst, och vi ska inte och behöver inte samarbeta med andra."    Märkligt (?) nog är det en syn som i vart fall tidvis förmärkts inte bara hos SD utan även hos S och V, liksom hos C och Mp. Ibland hos mp samtidigt förtydligats med att de inte vill att samarbete ska ske inte bara inom Europa utan internationellt. Vilket jag inte ser som en motsättning!

Så finns det de som är kritiska till vad EU ska syssla med, att "för mycket" bestäms av EU (vilket då oftast är kommissionen), alltså en kritik av mängd eller typ av frågor. Jag kan delvis hålla med om det (subsidaritetsprincipen), men tillägger att det beror också på om besluten tas demokratiskt eller av en kombination av byråkrater och regeringschefer.

En del är kritiska just p g a att demokratin inom EU är ofullkomlig, och de varken tror att den kan bli det eller bör bli det. Och att därför parlamentet och val till det inte är så viktigt, eller rent av är onödigt.

EU-kritik har således olika innebörd eller bakgrund. Jag är EU-positiv men kritisk, vill öka det demokratiska inslaget. Andra är emot EU hur det än ser ut. Som SD, och i vart fall tidvis både c, mp och v. De tre sistnämnda vill dock sitta med i parlamentet för att kämpa för sina åsikter, och betonar inte lika starkt som tidigare sin helt negativa syn på EU. Men är ändå "officiellt" emot EU, om än i varierad grad.
Socialdemokratin har länge varit emot EU-samarbetet, "Sverige är bäst, och ute i Europa är det hemska högerkrafter som styr."  En syntes det socialistisk variant av nationalism.  Idag får man säga att socialdemokratin är splittrad om än den officiella synen är försiktigt positiv. I vart fall om Sverige genom statsministern och andra ministrar kan inlägg veto på något sätt...
I en FB-debatt har Jan Rydh, fd landshövding och socialdemokrat menat att EUs beslutsstruktur i grunden är korporativt- fascistiskt. När EU byggdes upp var en av grunderna att den "opolitiska" kommissionen och EU domstolen skulle hindra politiker dvs folkviljan att få fullt genomslag. Nå,i visst kan den ses som korporativ, men jag menar att den har succesivt förändrats - och att det bör vi fortsätta att arbeta för.   Och när han menar att EU ska vara ett mellanstatligt samarbete, dvs som NATO alltså och FN (varvid jag noterar att FN inte är ett samarbete endast med demokratier, tvärtom finns där åtskilliga diktaturer som kan både påverka och blockera beslut och ställningstaganden).  Då är jag inte med.  Konsekvensen av hans inställning är att inte vilja ha ett EU som bygger på ett demokratiskt folkvalt parlament, utan att det är regeringscheferna som skall besluta.
Rydh anser att min strävan efter demokrati i EU är naiv.  Kan så vara, men jag föredrar att vara naiv och för demokrati i st för att se en styrelseform som bygger på ett överhetsperspektiv där en politisk elit bestämmer långt över våra huvuden och skapar ett samhälle där klyftorna vidgas och medborgarna hålls utanför och övervakas så de/vi till slut inte ens vågar debattera och kritisera fritt. 

SD vill in i parlamentet för att sänka det, för att obstruera genom samarbeta med andra ultranationalistiska och främlingsfientliga partier. T ex "stoppa invandringen".

Moderaterna är på något sätt för EU, men har ändå i grunden en konservativ syn, ser hellre det som ett statligt samarbete myndigheter/ministrar emellan. Dvs en bra bit från folket.
Som jag uppfattar Piratpartiet så är det kritiskt, men inte egentligen emot  EU. Kritiken bottnar i att pp vill ha ett mera demokratiskt EU. Dvs väldigt likt fp:s syn. Som vad jag förstår faktiskt inte ändrats i någon väsentlig grad sedan fp´s socialliberala tid. Fp i EU är också bättre (= mera socialliberalt) än fp i riksdagen.

I integritetsfrågan är förstås Pp bättre och mera konsekvent än fp, men fp kommer närmast. Möjligen beroende på vilka som f.n. sitter där för fp.


Nå. Ett demokratiskt EU som närmare sig det som kan kallas Europas förenta stater, det syns mig mera smakligt än ett icke-demokratiskt EU som styrs av ämbetsmän och ministrar.  Det senare anser jag vara en konservativ och nationalistisk inkrökt syn, snubblande nära inte bara M utan även S och SD.

Partistöd och integritet, om makt till salu

Skrev härom dagen om ett röd-grönt förslag till ändrad partifinansiering, eller rättare sagt om offentlighet i redovisningen.
Det verkade som ett elegant förslag. Men helt säker kände jag mig inte. Inte minst då moderaterna verkar kunna svälja betet. Men det finns ju fler frågetecken.

En bloggpost av Christian Dahlgren tydliggör det. Rubriken är "Regeringsmakt till salu".
Här ett citat:
"Tyvärr har S som vanligt inga skrupler mot att sälja ut sig till ett organiserat särintresse (”facklig-politisk samverkan”, som eufemismen lyder inom arbetarrörelsen). LO levererar trucklaster med sedelbuntar till partikassan på Sveavägen. Över 70 miljoner kronor bara de senaste fem åren (SvD 6/2). Fy skam är heller inte värdet av den arbetskraft som LO:s funktionärer bidrar med i valrörelsen.

Förra veckan utlovade LO-ledningen en storskalig mobilisering, närmast liknade en amerikansk presidentvalskampanj, för att få svenska folket att rösta rätt – det vill säga rött. Vilket parti kan motstå en sådan översvallande generositet? Svar: ett parti som värnar sitt oberoende, sin integritet och självrespekt.

Dit hör uppenbarligen inte S. Och därmed är man blottade för LO:s kravlista. Thorwaldsson har nämligen en egen valplattform, några punkter berörs i ovan nämnda debattartikel: stoppade skattesänkningar, ökade offentliga satsningar, höjda bidrag." 

Och: "på vems mandat agerar egentligen Thorwaldsson? Endast hälften av LO:s medlemmar röstade på S förra valet. Dryga 25 procent föredrog något av Allianspartierna. Ändå tvingas samtliga i Thorwaldssons medlemskår finansiera vad som i praktiken är LO:s försök att köpa sig politisk makt via socialdemokratiska valsedlar. Är det demokratiskt sunt och riktigt att ett särintresse ges denna formidabla position? Sverige är väl inte en bananrepublik, trots allt.

Antag att Svenskt Näringsliv hade gift ihop sig med Moderaterna på samma intimt ogenerade sätt, att företagen uppmanat sina anställda att de måste rösta blått. Ungefär som vd:n för Max nyligen gjorde. Det blev ramaskri från vänster, en kritisk Stefan Löfven slog fast: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Men det gäller tydligen inte LO-fackens 1,5 miljoner medlemmar." 

Läs gärna hela texten. 

 Dahlgrens text får mig att fundera extra på om det röd-gröna förslaget är så bra egentligen. Mottagarna kan ju krypa undan i hålen på ett sätt jag inte gillar.

Om moderaterna får nog med anonyma bidrag kan de ju välja att inte ta emot statligt partistöd  (men kanske behålla det från landsting och kommuner). Vi skulle alltså inte veta vem som köper moderaterna politik. 

Och sossarna kan välja att redovisa sina enorma bidrag (i pengar, men inte bry sig om allt personellt stöd de få från bidragsgivarna) från LO och LO-fack.  Eftersom de inte har mage att skämmas för LO-mutorna, Och fortsätta ta emot även statligt (och kommunalt) partistöd.  

Båda de stora partierna skulle utan att blinka kunna fortsätta att ta emot bidrag som innebär att de låter sig köpas.  För att låta sig användas i maktställning av bidragsgivare som kräver betalt. 

Illa, mycket illa.  Bidrag som öppnar för maktmissbruk.

EU-valet, viktigare än du tror, inte minst för integriteten

Sveriges Radio har låtit göra en opinionsmätning inför det i maj stundande valet till Europaparlamentet.
Resultatet är intressant. Både skrämmande och glädjande, på flera sätt.

Glädjande att det kan tyda på ett något högre valdeltagande än i senaste parlamentsvalet, 2009. Skrämmande att trots allt så många inte ser det angeläget att rösta i detta val, som faktiskt kan ses som än viktigare än riksdagsvalet i september!
Glädjande siffror för miljöpartiet och vänsterpartiet. Men samtidigt skrämmande eftersom det är partier som, om än i varierande grad, är negativa till EU.  Det är ju faktiskt så att det inte är i EU-parlamentet som Sveriges ställning till EU avgörs, det är i Sveriges riksdag. I parlamentet kan man möjligen försöka obstruera i vissa frågor.

Skrämmande siffror för i första hand kristdemokraterna och piratpartiet, båda åker ut så det stänker om det om dessa siffror håller sig någorlunda fram över valdagen den 25 maj. För mig gör det inget om kd åker ut, men piratpartiets sorti är ett kraftigt bakslag för de som värnar medborgarnas integritet och därmed sammanhängande frågor. Piratpartiet skulle behövas just för dessa frågor även i riksdagen, men eftersom det är EU som i mycket sätter ramar och grund för hur mycket integriteten ska kränkas - eller försvaras - så är piratpartiet än viktigare i parlamentet!

Illa till i februarimätningen ser det ut också för sverigedemokraterna, vilket jag inte alls beklagar. Dess sympatisörer är i  hög grad EU-negativa men samtidigt ointresserade av världen utanför Sverige över huvud taget. Centern riskerar också att falla under strecket, på samma sätt som partiet kan hamna utanför riksdagen.
De stora partierna, moderaterna och socialdemokraterna, verkar göra ett svagt val jämfört med till riksdagen. Deras väljare verkar inte riktigt orka tänka sig att rösta också i parlamentsvalet. I SR:s kommentarer förbigås med tystnad att även fp verkar göra ett något sämre EU-val i år än 2009 (10,9 i st f 13,6%). Det gör att fp:s tredje mandat sitter ytterst löst. Att fp gick bra senast, och ännu ligger bättre till i EU-valet än i riksdagsvalet torde helt bero på Marit Paulsen-effekten.
Ändå för fp-ledamöterna i parlamentet även i övrigt en mera konsekvent socialliberal linje än vad fp inrikes förmår att göra.

Att så stor del av väljarna inte går och röstar är ett nederlag både för partierna och för media, som inte lyckas föra ut hur viktigt valet är. För många väljare är EU för långt bort, för diffust, något främmande och för många skrämmande. Att EU i stort och faktiskt även parlamentet beslutar om och styr både politiken i Sveriges riksdag och våra liv, det blundar alltför många inför.

Att verkligen ta ställning till att man röstar och hur man röstar i parlamentsvalet är viktigt både för de som i grunden är positiva till samverkan och samarbete över gränserna, och detta samarbetes inriktning och omfattning, och för de som är skeptiska eller negativa. Och för de ointresserade, för de påverkas även de.

Att över huvud taget rösta är viktigt. Dessutom finns det alternativ, man  kan faktiskt hitta partier som passar för de flesta olika inställningar och ideologier. I högre grad än vad gäller riksdagen, menar jag...   Och med rätt placerade valsedlar kan man bevara denna mångfald och valfrihet.

En härlig socialliberal!

Vilken härlig socialliberal Sven Wedén var! Klar motståndare både till nazism OCH kommunism/socialism. Därför en övertygad demokratiförespråkare, konsekvent betr den personliga friheten och integriteten liksom till det sociala ansvarstagandet.

Han var socialt medveten och övertygad om behovet av företagsdemokrati, jämställdhet och minskade klyftor i samhället - redan som fpu-ordförande!  Lanserade tidigt förslag om andel-i-vinst och behovet av tjänstepension för alla, värdesäkrad. Ja, han var företagare själv men  insåg behovet av företagsdemokrati, styrelserepresentation för de anställda och behovet av anställningstrygghet - decennier innan det genomfördes. Han höll distans till Wallenberg.
Betr andel i vinst skrev han:  ... " (det) ger ett klart uttryck för en högre uppskattning av varje arbetsinsats värde och motverkar den materialistiska uppfattningen om den mänskliga arbetskraften som endast ett kostnadselement  bland andra i produktionen. Vinstdelning gör de anställda till medarbetare och stärker deras självkänsla. Dess produktionsfrämjande verkan gör välståndsstegringen snabbare."
Både LO och arbetsgivarförening var emot vinstdelning.

 Wedén var också en framsynt bostadspolitiker. Inte minst från sin egen barn- och ungdom visste han hur dåliga bostäder påverkade hälsan och välbefinnandet. En viktig orsak till tuberkulosens härjningar var ju trånga och dåliga bostäder.  Wedén lade tidigt förslag om ökat bostadsbyggande och han ansåg att det var viktigt med konkurrens, som skulle sänka kostnaderna.
(Min notering är att den socialdemokratiska politiken i detta i stället inneburit olika slag av skattefinansierade subventioner och även bostadsbidrag. Åtgärder som visserligen hållit nere utgifterna för att hyra lägenhet, men knappast stimulerat till konkurrens och lägre samhällsekonomiska kostnader. )

Och så var Wedén en ovanligt empatisk och trevlig person, som gillade rent spel i politiken.  Ledande fp-politiker under 25 år, men p g a sjukdom bara partiledare i drygt två år.

Detta är några exempel, tagna delvis ur Hans Lindblads biografi över Wedén på Ekerlids förlag.  Läs den. Titeln är: Kärlek, tbc och liberalism.
Lindblad jämför Wedén även med de partiledare i fp som kom efter honom och finner att Bengt Westerberg är den som mest liknade Wedén.