Göm gärna flyktingar, men det borde inte behövas

Jag har länge hyst stark beundran för de personer med hjärtat på rätt ställe som ställer upp och gömmer flyktingar, som hotas av utvisning. Denna sunda och mänskliga attityd verkar i hög grad finnas hos äldre damer ("tanter") som annars inte är speciellt politiskt aktiva.

Flykting är den som flytt undan hot i sitt hemland. Att utvisa sådana som riskerar liv och lem vid ett återvändande är emot alla humanitära principer. Att det finns lagar som gör det möjligt (och vanligt!) att tolka detta så att de strider mot internationella konventioner (som t ex Barnkonventionen) som Sverige undertecknat är horribelt!

Det politiska klimatet har succesivt hårdnat under flera år nu, riksdag och regeringar har ansvaret för att de gett MIV-byråkrater och domstolar i uppdrag att t ex utvisa apatiska barn.

Jag är rädd att i många fall har denna hårdnande attityd emot flyktingar varit ett försök att blidka de personer som attraheras av sverigedemokraternas politik. Men att ge efter på det sättet gör bara ont värre, och visar också att det är alltför lätt för många att tumma på grundläggande mänskliga rättigheter när maktinnehavet kan råka i fara.

Jag menar att det enda riktiga och rätta vore att göra tvärtom. Att klart och tydligt och pedagogiskt deklarera att nu är det dags för en mera human attityd till flyktingar! Att det är inhumant att utvisa apatiska barn. Att flyktingar har rätt att leva. Att de inte ska behöva gömma sig. Att tala om att världen blir bättre genom att visa medmänsklighet rättfärdighet.

Det borde verkligen inte behövas att folk ska låta flyktingar gömma sig hos dem.

Mera övervakning, nej tack

Så har en utredare (med bakgrund i fp om jag fattade namnet rätt) föreslagit att övervakningskameror ska få sättas upp i butiker utan att det begärs tillstånd för det. Ännu ett steg in i övervakningssamhället. Ännu ett brott mot integriteten.

Jag menar nog att visst kan det vara befogat med övervakningskameror i vissa lägen, sparsamt använt, och inte uppsatta hur som helst. Frågan är om det inte redan gått för långt. Detta utredningsförslag verkar inte genomtänkt. Inte vad gäller integriteten i alla fall.

Sossekongressen

Jag ska erkänna att jag inte precis lusläst allt om sossekongressen. Min tilltro till sossarna är lika låg som till allianspartierna. Och det jag hört och läst har inte precis stärkt min tilltro.
Dock var ett par frågor av intresse uppe för den som utöver den dagliga grötpolitiken även är intresserad för principiella frågor med ideologisk infallsvinkel. Jag tänker givetvis på FRA-lagen och IPRED-lagen och kongressens ställningstaganden där. Tyvärr har de visserligen i någon mån noterats, men utan djupare analys.

Betr FRA-lagen så har Johan Westerholm en liten text om detta på sin blogg, tillsammans med kommentar till även andra frågor. Jag tolkar Johan, som var en av motionärerna, som i sak positiv till det bemötande som motionen fick, dvs som ett observandum betr offentlighets- och integritetsfrågorna. Hur mycket det är värt återstår att se. Indirekt kan det möjligen även ha någon bäring på Ipredfrågan.

Dock blir jag mycket skeptisk betr sosse-inställningen till Ipred när jag läser alltid vakne Mikael Elmlunds blogg om detta. Han påminner om att Ipred-lagen ju helt handlar om hur en part i egenintresse fått en lag, som gör att det inte behövs polisiär inblandning. Att då som sossarna säga "att utgångspunkten ska vara att det är polisen som utreder brott", ja det är ju ett Goddag, yxskaft. I så fall ska ju lagen helt avskaffas och eventuellt en ny, helt annorlunda lag stiftas.

Dock noterar jag tacksamt att det inom sossepartiet, liksom hos andra partier, finns goda krafter som strävar i rätt riktning. Men de är för få och motlutet är kraftigt. Det behövs en kraftigare allmän opinionsbildning för att öka trycket på riksdagspartierna.

Makten är en farlig drog

Det finns några droger som är värre än alla sådana som klassificerats som farliga droger. Javisst, knark, sprit, tobak, de är farliga droger och bör givetvis bekämpas på grund av de skadliga verkningar de har på såväl nyttjaren som dennes omgivning.

Jag vill ändå påstå att makt och rädsla/fruktan är två andra droger, och faktiskt än farligare.

För vad är det som ligger bakom sådant som främlingsfientlighet, hat, utanförskap etc. Jo, rädsla, fruktan. Rädsla för det okända, för att bli utan jobb (inkomst och ev gemenskap). Fruktan att bli av med tryggheten.

Mark Klamberg skrev en kort text där han pekar på hur politiker bygger på fruktan och övervakning i stället för brobyggande. Så sant. Tyvärr är det inte bara sverigedemokraterna som agerar så. Alliansregeringen fungerar på samma sätt. Vad är FRA-lagen annat än generell övervakning av alla människor, av fruktan för något slags diffus terrorism? Man spelar på en rädsla. En terrorism som också den bygger på rädsla och utanförskap.

Anders Widén skriver också om detta. Om hatet och kärleken. Ja, han ropar av förtvivlan över den värld vi lever i. Och startade med detta en intensiv kommentarsdebatt. Något lugnad uppmanar han mig (och andra) att arbeta för det goda i de politiska sammanhang som ligger oss nära. Jag har aldrig mött Anders, inte annat än på internet, men har i honom funnit en människa som brinner för det goda, för kärleken, för brobyggande. Det känns aningen märkligt att också internet kan föra samman människor i samma gemenskap som den fysiska och geografiska närhet som exempelvis tv-programmet "Den stora resan" nyligen visat. Men så är det.

I den vardagliga samvaron med andra människor kan man förebygga rädslan, man lär känna andra och se att de i grunden inte är annorlunda än vi, trots annan kultur eller religion. På samma sätt kan internet bygga broar mellan människor. Allt som minskar rädsla och ökar förståelse genom brobyggande måste vara rätt.

Det som är fel och farligt, mycket farligt, är hur politiker använder den makt de tillskansat sig, för att skapa klyftor, rädsla, fruktan. Att de spelar på rädsla för att ta makt och hålla sig kvar vid makten. Tyvärr gäller det, som sagt, inte bara sverigedemokraterna. Hur ska riksdagspartierna kunna stoppa sverigedemokraterna när de i mycket spelar på samma rädslor och genom att skapa klyftor?

Strängt taget bryr jag mig inte om partier längre. Det är idéerna som är viktiga, inställningen. Och rätt inställning hittar jag lite här och där, om än i för liten grad i partierna som sådana och i deras praktiska politik.
Hörde just om hur den allt hårdare flyktingpolitiken lett till fler avvisningar - och givetvis att fler söker gömma sig. Rädslan sprider sig. Av maktdrogen berusade politiker utnyttjar och spelar på detta.
Och poliser gör bara sitt jobb. Undviker att tänka och ta ställning.

Att skapa ett samhälle, ett system som bygger på fruktan, det är ett brott mot mänskligheten!

Den stora resan

Ja, de finns ännu. Människor som lever ”primitivt” djupt inne i djungeln eller i halvöken, och utan större kontakt med civilisationen.

Svt´s tisdagssatsning ”Den stora resan” under åtta veckor i september-oktober var oväntat bra. Det hela föregicks ju av negativ publicitet där producentbolaget fick på pälsen för snål arvodering av de medverkande i Namibia. Jag gissar att det möjligen gjorde att tittarsiffrorna blev något lägre än de annars kunde ha blivit.

För de som missat programmen kan sägas att de handlade om tre svenska familjer som under tre veckor följde och levde med i ”primitivt stamliv” (SVTs ord) på var sitt håll, långt ifrån Sverige. En familj for till Namibias torka i södra Afrika, en familj levde med en stam på ön Siberut i Indonesien och den tredje hamnade i Vanuatu i Melanesien i Stilla havet.

Det glädjande var att det var program fyllda av respekt. Från alla sidor. Upplägget visade visserligen hur primitivt stamliv fortfarande levs på flera håll i världen, liv utan (vanliga) kläder, utan el, utan duschar, utan kylskåp och el-spis, och utan pengar. Men det var inte turism, där vita turister såg ner på de stackars infödingarna. De deltog i vardagslivet och lärde sig uppskatta framför allt människorna och även det liv de för. Ett liv utan klockor, med kamp för födan men i eget tempo och med omsorg om varandra. Trots att både de tre familjerna var mycket olika, liksom deras värdfamiljer hade allt den gemensamma nämnaren av förståelse och kärlek. Ja, människokärlek. En djup vänskap som växer fram genom att lära känna varandra. Trots alla olikheter.
Jag fick en känsla av att alla som möttes saknade varandra när de skildes efter tre omtumlande veckor. Visst var det skönt att duscha vid hotellövernattningen före hemresan, inte minst för de som levat utan vatten i öknen. Men alla fick minnen, positiva minnen, som följer dem hela livet. Minnen av en gemenskap som troligen kommer att prägla dem i deras fortsatta liv.
Det gäller både de ”primitiva stamfolken” och de svenska familjerna. Programmen visade att trots olika kultur och vanor så är vi i grunden mycket lika. Lika värda. Och att vad som är lycka, det kan diskuteras. Är det tillgång till kyl och dusch, eller är det att leva i en gemenskap där alla tar hand om varandra?

Sommartid på vintern

En kvällstidning frågar i en av dessa otaliga webb-enkäter om vi ska slopa omställningen mellan vinter och sommartid. Dessa omställningar på senvintern till sommartid och på förvintern till vintertid lär orsaka olyckor.

Kanske det. Men för min del är det framför allt konstigt att vi har "sommartid" under cirka sju månader i detta land där sommaren är bara en-två månader max. Samt att "vintertid" är kortare tid än sommartid, märkligt.

Ska man nu skifta mellan olika tider så bort skiftet komma minst ett par-tre veckor senare på våren och ske minst 4-6 veckor tidigare på hösten. Det skulle kännas mera naturligt, mera i takt med kroppens anpassning till befintligt dagsljus.
Eller så behåller vi vintertideräkningen året om.

Vi behöver ju egentligen inga solstolar eller trädgårdsmöbler i detta land. Det räcker att "glömma" att sätta undan sparkstöttingen.

En tidning för frihets och integritetsvänner?

På Emmas blogg, Opassande, förekommer en debatt om att ge ut en tidning, ett magasin, med blandade texter, om piratpartiet och dess åsikter. Detta för att nå nya väljare.

Jag är ju en såndär som har stark sympati för pp (nej jag vill inte skriva ut hela partinamnet för ofta då det är så töntigt och blockerande för mogna människor), men som ser sakfrågorna viktigare än Ppartiet. Och som därför inte är medlem. Men snudd på...

Nå, det är en oerhört viktig och intressant tanke, som jag hoppas blir verklighet. Men, som både Emma och andra nog förstår, målgrupp och syfte måste vara helt glasklart innan "man" börjar skriva. Det avgör stil och omfång och upplägg.
Det är viktigt att pp faktiskt publicerar sig på papper också. Dels är det i många sammanhang mera praktiskt, dels för att nå fler presumtiva väljare, de som inte sitter 20tim/dygn vid datorn.
Men självfallet måste pp producera fler pappersprodukter än denna tidning/magazin! För olika målgrupper! Vilket måste beaktas vid planeringen av detta!

Och jag konstaterar att de namnförslag som kommit fram hittills verkar helt vansinniga! De är blockerande för vanliga väljare med alla (tidnings-)namn som har "pirat" (spegelvänt eller anagram) i sig. En tidning för en liten grupp frälsta datornördar utan erfarenhet av livet två meter bortom datorn, den når inga 4%!!!

Tänk alltså bortom den egna gruppen, tänk på de som kan/bör dela partiets (alltför snäva) ideologi, men som inte skriver eller läser bloggar!

Detta sagt i all välmening, jag vill att ni kommer in i riksdagen! För frihetsfrågorna, för integriteten, för rättssäkerheten.

Några ord till sverigedemokraternas sympatisörer

Sverigedemokraterna ligger bra till i opinionsmätningarna. Orsaken lär vara deras alltmer uttalade främlingsfientlighet. Deras motvilja mot flyktingar och invandrare. Samtidigt gick de fram även i valen till de olika kyrkliga organen i förra månaden. Märkligt.

Jag vill lägga dessa ord på hjärtat till sd:s sympatisörer.
"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig." (Matteus 25:35)

Den som instämmer i dessa ord kan inte ställa upp på sverigedemokraternas politik. Oavsett om man kallar sig kristen eller inte.

Svensk flyktingpolitik må vara misslyckad i många avseenden, men dess syfte ligger ändå i linje med dessa ord. Att göra politiken ännu mera avvisande och snål, det gör den inte bättre. Tvärtom.

Skilj kyrkan från staten - på riktigt!

Nu är det hög tid att skilja kyrkan från staten! Oavsett vad man anser om beslutet om Sv kyrkan ska få viga homosexuella, så var det ett beslut som fattades av fel personer. Kyrkomötet är - genom statens inblandning - formellt kyrkans högsta beslutande organ. MEN, Svenska kyrkan är lika lite som Baptisterna eller Katolska kyrkan en del av den svenska staten. Ett kyrkomöte som är som en kopia av riksdagen är inte något som hör hemma i ett fritt samfund. Eller i någon annan fristående organisation som helst.

En fri kyrka skall naturligtvis besluta själv vad den tror på, vad den vill arbeta för. En fri kyrka är inte ett samhällsorgan för verkställande av politiska beslut. Hur den interna demokratin skall utformas i fria organisationer skall inte de politiska partierna lägga sig i. Visst kan utomstående ha synpunkter på det, men det är medlemmarnas sak att bestämma det, inte partiernas.

Beträffande beslutet i sig har det uttryckts farhågor för att FRA-lagen ökar risken för registrering och förföljelse av homosexuella. Det är givetvis helt riktigt. Däremot har jag svårt att se den direkta kopplingen till kyrkomötets beslut eller om det var bra eller dåligt.

Andreas Holmberg beskriver beslutet som ett politikens phyrrusseger.

Däremot anser jag att hela hanteringen av frågan om homoäktenskap är helt oacceptabel. Vigseln, äktenskapet är en juridisk inrättning, som har koppling till en tung lagstiftning. Denna lagstiftning är inte något som något samfund kan göra, det är riksdagens sak.

Vigselrätten, att viga till äktenskap ska därför tas ifrån alla religiösa samfund, det bör lämpligen vara en sak för statliga organ att sköta om. Sedan är det upp till varje samfund att självt besluta om det vill ha egna ceremonier för att välsigna och bekräfta vigseln utifrån sin uppfattning.

Svenska kyrkan blir inte lika fri som andra samfund förrän den skakat av sig partistyrningen och sluppit ifrån vigselrätten.

Förvirrade väljare?

En av de kommentarer kring de senaste opinionssiffrorna jag läst (eller hört?) var den att sverigedemokraternas fina siffra nu - klart över spärren - inte innebär ett stöd till sd´s främlingsfientliga politik. Nej, den innebär att många väljare är missnöjda med både allianspartierna och med oppositionen. Vilket jag tror är en riktig analys.
Om de väljer sd i valet är en öppen fråga. Vars svar ligger i de etablerade partiernas händer.

Att piratpartiet inte passerar spärren i dagens undersökningar kan ha flera orsaker. En är att det verkar som att (pp) inte varit ett alternativ att välja på. Ett annat är att (pp) trots allt är ganska okänt utanför de internetaktiva ungdomarna. Liksom att det märkliga partinamnet skrämmer bort en del presumtiva väljare. Om man öht kopplar ihop partiet med något är det olaglig fildelning, i övrigt vet man inget. Vilket till stor del är partiets eget fel.

För mig förefaller det dock uppenbart att även många av de som anger sympatier för något av allianspartierna är missnöjda. Men de ser inte att (pp) är ett alternativ, och de vill inte ta i sverigedemokraterna med tång ens.

Jag skulle också tro att oppositionen drar fördel av missnöjet med alliansens integritetskränkande politik (FRA-lagen, Ipred mm) eftersom även där finns väljare som inte ser (pp) som ett allvarligt alternativ. Dessutom finns en hel del väljare där som är i ett gränsland mellan sossarna och sverigedemokraterna.

Det är klart att väljarna blir förvirrade, de traditionella partierna gör dem besvikna och alternativen upplevs som antingen oseriösa eller otänkbara av andra orsaker.

För oppositionen (s, v, mp) gäller det att göra klart dels skillnaderna mot sverigedemokraterna, dels att vara mera övertygande och klar i sin inställning till FRA-lagen etc.
Vill allianspartierna (m, kd, c, fp) att alla ska klara spärren och dessutom sitta kvar i regeringsställning så måste partierna visa sina skillnader - om de har några! - samt hitta tillbaka till sina grundideologier, dvs snabbt ändra kurs betr FRA-lagen och annat som är på gång i likartade frågor.

I annat fall lär valrörelsen och valresultatet bli en rysare, inte bara för väljarna, utan också för de flesta av dagens riksdagspartier.

Är politiker ondskefulla?

När politikerna syns fatta beslut som går stick i stäv med våra åsikter (eller vårt intresse), då är det lätt att tycka att politikerna är ondskefulla. Politikerföraktet göds. I dessa de yttersta dagar, efter FRA-lagsbeslutet, tänker en och annan i de banorna, politikerna vill oss illa. I vart fall de som inte tycker som vi tycker.

Vad är då en politiker? Vanligen när vi använder beteckningen tänker vi på "toppskiktet", dvs de (ofta välavlönade) heltidspolitikerna, sådana som ministrar, riksdagsmän, kommunalråd. Men det finns många andra politiker också. Mest inflytelserika är de politiska tjänstemännen, de runt ministrar och partiledningar. Men där finns också en krympande skara av fritidspolitiker i kommunfullmäktige och kommunala styrelser.

När man följer den politiska debatten i media är det lätt att få för sig att debattanterna tycker gediget illa om varandra, både vad avser åsikter och person. Den som har alltför färgade glasögon på sig anser dessutom att "den egna sidan" får för lite utrymme i snart sagt varje debatt och i media. Vi har ju t ex de två moderaterna som vill styra SR/SVT hårdare eftersom de anser att public-serviceföretagen är för "vänstervridna". Och så har vi de, som med sina mörkröda glasögon, anser att dagspressen (och då menar de de stora drakarna i Stockholm) är alliansvänlig, dvs har en odefinerbar blå färg. De vill därför vill reglera och kvotera mellan de två blocken, för att uppnå mera vänstervänliga texter. Om detta har jag skrivit bl a här, här och här.
Till det kan jag lägga att det vore förödande för en utvecklande debatt om det vore helt förutsägbart var man hittar texter man helt instämmer i, eller om man vet var det finns sådant man inte alls gillar och därmed helt väljer bort att läsa dessa!
Däremot vore det kanske skönt för enögda partigängare.

Åter till "ondskefullheten". Jag har själv varit politiskt verksam under flera decennier och på flera orter. Främst med kommunalpolitiska uppdrag, men även luktat lite på högre nivåer och diskuterat med åtskilliga "höjdare". Nu är det dock ett antal år sedan jag var aktiv inom partipolitiken.

Min erfarenhet är att absolut de flesta, ja snart sagt alla, som sysslar (sysslat) med politik på basnivå är hyggliga människor som vill väl. De är inte onda. De har olika åsikter, och på min tid var dessa dessutom oftast förankrade i en ideologi, men de vill göra samhället bättre för alla. Det som skilt är vägarna, hur man ska nå det bättre samhället. Inte i någon väsentlig mån målet.
En högerman/moderat har likaväl som en sosse trott att hans/hennes väg är den rätta.
Det må vara att jag, som socialliberal, anser att både den gamla och nya högern likaväl som socialdemokraterna ibland haft företrädare som har en lite nedlåtande syn på de undersåtar som de vill väl. De har en gammaldags patriarkal syn på samhället, inte en modern syn där de ser individen utan mera på kollektivet.

Jag tror faktiskt att till och med många företrädare för extremåsikter, som kommunister och nazister, i grunden vill väl. Och jag har mött flera kommunister (ja, de var äkta kommunister, inte något slags mera salongsfäiga vänsterpartister) som var gediget goda och ärliga människor. De trodde på sin sak. (OK, jag har inte mött någon aktiv nazist, men varför skulle de som människor vara annorlunda funtade än andra?)

Däremot så har och kommer jag intill döddagar att argumentera emot och bekämpa de åsikter som antidemokratiska ideologier som kommunism och nazism företräder. Man bör alltså skilja på sak och person. Än lättare borde det faktiskt vara - och är - när det gäller företrädare för demokratiska partier och deras ideologier.

Men då kom vi till knuten. Knuten är när målet blir så viktigt att det rättfärdigar vilka vägar som helst. Som idag när kampen emot terrorism blir så viktig att man med den kampen rättfärdigar att man inskränker demokratiska fundamenta som integritet och rättssäkerhet. Därmed har man låtit terrorismen vinna!

Hur kan man ha kommit dit? Jag tror att det i väsentlig mån beror, återigen, på att vi fått ett samhälle med "vi och de". En gammaldags syn på ett kluvet samhälle, där maktinnehavarna ser sig som bättre än oss andra. De ser själva makten som det viktiga. Viktigare än ideologin. Makten har blivit överideologin. De förespråkar en välvillig attityd till medborgarna, så länge medborgarna håller sig lugna och nöjda. Den politiska klassen ("Den nya klassen", som Milovan Djilas skrev om för bortåt femtio år sedan om den kommunistiska nomenklaturan) delar på makten och kontrollerar folket. I sin godhet.

Men när vi inte ser deras eventuella ideologi, vet vi inte heller vad de menar med sin "godhet", vilka vägar de anser leda till lyckoriket. Vi kan inte rösta bort dem, när de i praktisk politik är till förvillelse lika i sin strävan att behålla just makten.

Summa. Politiker är inte onda, inte om de vägleds av en ideologi, som vi känner till och som vi kan se hos dem. Gillar vi inte deraas ideologi kan vi rösta bort dem.
Men politiker som inte har en ideologi, utan bara vägleds av makten i sig, de kan vi inte veta om de är onda eller goda. Dock vet vi att makt korrumperar. Och av det kan vi dra slutsatser.

Varför baxades FRA-lagen igenom?

Med detta inlägg vill jag fästa uppmärksamhet på en välskriven och i flera avseenden klargörande analys av alliansregeringens sätt att regera och då i synnerhet hur de ser på politiken och hur de baxat igenom FRA-lagen.

Även om jag inte håller med om slutsatserna till 100% så närmar det sig nog 98%... Det är väl så nära man kan komma utan att lägga sig platt. Som liberal har jag svårt att göra det. Nå, det handlar om Sagor från livbåten, med underrubriken: liberala buckanjärer på flykt undan dumskallarna, och med bloggposten "Regeringsoduglighet".

Några smakprov: "FRA är en studie i hur svansen viftar på hunden, för lagen verkar vara skriven av samma tjänstemän som skall utföra spaningen. Den ser absolut inte ut som ett väl övervägt förslag, där behov och konsekvenser noggrant vägts mot varandra."
Det förefaller mig vara samma analys som Hans Lindblad gjorde för dryga året sedan, och som jag instämmer i.

"I det liberala idépaketet ingår att individens rätt måste skyddas gentemot staten. Det betyder i praktiken att varje inskränkning i individernas rättigheter måste vara väl motiverad, och att alternativet både partikulärt och sett som helhet skulle vara sämre.

När jag använder ordet liberal i det här sammanhanget så menar jag inte den politiska inriktningen liberalism eller någon ekonomisk liberalism. Jag menar liberal som i liberté: ett värnande om individens rätt och frihet gentemot alla former av auktoritet. Det kan omfattas av frihetliga socialister lika gärna som av libertarianer eller socialliberaler, även om de säkert använder olika ord."

Jag upplever att ordet liberal ofta misstolkas när man inte preciserar vad man avser med det. Dock förutsätter jag att de som läser min blogg insett att jag inte sätter likhetstecken mellan liberalism och folkpartiet (eller något annat parti i riksdagen). Inte heller ser jag liberalism som bara en ekonomisk teori. Samtidigt konstaterar jag att liberala värden, som jag ser dem, kan förfäktas även av personer som anser sig vara något annat, dock ej av något parti.

Att det skulle vara svårt förstå att just moderaterna drev igenom FRA-lagen ser jag inte. Moderaterna har sedan decennier varit ett parti med en märklig mix av neoliberaler och konservativa, och under senare år dessutom med klar avidéologisering i syfte att framför allt ta makten. Maktens enda ideologi är makten i sig självt, och maktens bevarande. Då är allt annat underordnat.

Ja, det finns mycket att instämma i, grunna över och även en del att ytterligare problematisera. Därför läs Marcus Fridholm på Sagor från livbåten.

Kan FRA-omröstningen bidra till en ny politisk situation?

Vad gör vi efter FRA och partiledardebatten?
Efter en tämligen trist partiledardebatt och omröstningen om FRA-lagen samma dag så börjar jag fundera över det framtida politiska landskapet i Sverige. Det allmänpolitiska läget har blivit allt tristare och är, ur min synpunkt, urspårat i flera år. Inte har det blivit bättre av det märkliga spelet kring FRA-lagarna, där de partier som traditionellt borde stått för integritet och skydd för medborgarnas rättigheter plötsligt och utan förvarning blivit integritetens och medborgarrättens motståndare.

Folkpartisten Camilla Lindberg var den enda på allianssidan som hade modet att inte stödja version 2.1 av FRA-lagen, hon avstod.

Att den röd-gröna röran säger sig vilja riva upp FRA-lagen vågar jag inte lita på, därtill är deras historia i frågan alltför tvivelaktig. Jag ser det mera som ett taktikspel för att fånga upp en bred opinion, och komma åt regeringen, än en vilja att verkligen göra om FRA-lagen (-lagarna) på ett vettigt sätt.

Piratpartiet (pp) säger då: rösta på oss. Kommer vi in i riksdagen, och då blir det troligen i en vågmästarställning, så lovar vi att stödja det alternativ som river upp FRA-lagarna och andra integritetskränkande lagar.

Men fullt så enkelt är det ju inte. Piratpartiet har inget tillnärmelsevis heltäckande program, även om integritetsfrågan och rättssäkerheten är viktiga frågor. Och jag vill inte rösta i blindo utan att veta vilka de kan stödja. Ja, ännu värre, jag vill inte att de stödjer något av dagens block! Alliansen är helt moderatdominerad, och präglas av en politik där maktetablissemanget står emot medborgarna, den för en extrem ”batongpolitik” och för ökade klyftor i samhället. OK, finanskrisen har hanterats hyfsat, men betr lågkonjunkturen finns en del att anmärka. Och så var det en massa annat.

Tyvärr litar jag inte en sekund på det röd-gröna alternativet heller. Deras ekonomiska politik är inte trovärdig, och jag ser mest taktik i deras motstånd mot de sociala nedskärningarna. Sossarnas förnyelse har kommit av sig och att gå i hand med vänsterpartiet gör inte saken bättre.

Idag finns bara två alternativ att välja på. Cementerade verkar det. Behöver det vara så? Tidigare var det en mera öppen situation och det fanns ett socialliberalt folkparti, som stod för ett anständigt alternativ. Numera är det ett lydparti till moderaterna, och ibland till höger om dessa. Socialdemokraterna och vänsterpartiet är allmänt opålitliga och för kollektivistiskt inriktade. Miljöpartiet har i viss mån utvecklats i rätt riktning som ett kvarts socialliberalt parti med grön färg, men är för hårt lierade med soss+vänstern.

Vad händer om (pp) kommer in i riksdagen? Kan det spela en roll? Tja, om det över huvud taget kommer in tror jag beror på om de breddar sitt program, och då i något slags liberal riktning, vilket skulle stämma med deras inställning till integritets- och frihetfrågor. Men hur många vill rösta på ett parti, som (som idag) säger sig kunna stödja vilka som helst av de ”blå” eller ”röda”? Men säg att de breddar sig och opinionssiffrorna i god tid före valet visar att de kan komma in. Vad händer då?
Är det tänkbart att de andra partierna positionerar sig på ett sätt som skulle underlätta en regeringssamverkan i vad som annars kunde bli ett jämviktsläge där (pp) kan utöva ”utpressning”?

Kan och vill miljöpartiet i det läget lösgöra sig från s+v och gå i mera socialliberal riktning?
Kan och vill fp och centern, och eventuellt kd, lösgöra sig från moderaterna och återgå till eller bli socialliberala?

Kan det ”tillåtas” att piratpartiet, till och med utan breddat program, ska få spela Fru Fortuna och bidra till en cementerad blockpolitik? Eller kan (pp) bredda sig och därmed indirekt få de icke-socialistiska småpartierna att gaska upp sig och bli mera självständiga till moderaterna?
I ett sådant läge borde det dessutom finnas en möjlighet att moderaterna och/eller socialdemokraterna gled i rätt riktning för att möjliggöra en anständig politik i folkflertalets intresse, för medborgarrätt, för social rättvisa och medkänsla, för integritet och rättssäkerhet!

Visst ligger det ett önsketänkande i detta scenario, men dagens politiska läge är så bedrövligt att man måste se om det kan finnas eller skapas alternativ!

FRA-lagen undergräver demokratin

Om FRA-lagen(-arna) tycker jag inte! Många har skrivit bra och analyserat de (marginellt) olika förslagen. För dagen vill jag bara hänvisa till Mary (Mina moderata karameller), som ger en kortfattad beskrivning av sin grundinställning och vad den grundas på. Jag instämmer i den.

Den som vill läsa mer om detta kan ju t ex kolla in alltid läsvärda Farmorgun.

FRA-lagen får underkänt vilket nummer man än ger den (dem). Att det (förmodligen) behövs viss signalspaning är en sak, men det är en fråga om metod, utformning och omfattning.
Här har de klåfingriga lagstiftarna, uppmuntrade och påhejade av maktlystna byråkrater gått inte bara för långt, de har gått fel vägar.

Det är en fråga om kränkning av integriteten, om yttrande- och kommunikationsfrihet utan risk för repressalier, om rättssäkerhet. Om demokratins fundamenta.

Målet helgar inte medlen.

Demokratin skyddas inte av lagar som kränker grundläggande demokratiska rättigheter.
Tvärtom.

Jag önskar att riksdagen betänker detta. Även om jag inte har så stort hopp om detta. Nästa vecka får vi veta.

Svårartad regleringslusta

Sedan jag skrev förra inlägget har jag uppmärksammat att ett par "tokmoderater" vill ytterligare reglera SVT och SR, då de anser dessa statsägda och reglerade organ är för mycket vänstervridna. Detta har bl a också uppmärksammats av Johan Westerholm. Även denna debatt kan ses som en illustration till mitt påpekande i ett tidigare inlägg om att regleringslustan finns hos såväl makt som vanmakt.

Noteras skall dock att de två moderaterna inte tycks ha partiet med sig. Lite kalla fötter tycks de också ha fått. En av dem säger till exempel att det är fri motionsrätt och att 99% av motionerna avslås...
I detta fall känns det bra att så sker.

Inget gott kan komma ur en ytterligare reglering av SVT-SR. Det viktiga är att det finns utrymme för debatt för allehanda åsikter och att även nya idéer får komma fram.
Inte bara de som är stöpta efter partiprogram eller eventuell blocktillhörighet.

Demokrati förutsätter fri opinionsbildning och mångfald, inte regleringar, censur, kvoteringar och annat som skapar enfald.

För övrigt, riv upp FRA-lagarna. Gör om. Gör rätt!

Kan man reglera fram "rättvisa" media?

Detta inlägg var tänkt som en kommentar till en replik till föregående bloggpost. Vännen och trätobrodern Peter vill ha en reglering av media så att mera "röda" åsikter kommer fram. Mitt svar blev dock för långt för att godtas av bloggers ramar, så här kommer det som en egen bloggpost. För helhetens skull rekommenderar jag att ni också då läser inte bara föregående bloggpost utan också kommentarerna där.

Jag väljer att bibehålla textens karaktär som en direkt kommentar till Peters kommentar.

- "Peter, Peter gamle vän. Du laddar med grovt artilleri, men du riktar det fel. Du dödar (tror du) likriktningen i media. Men icke.
Man måste ha målet klart för sig.
Vem är fienden?
Vad vill man uppnå? Är det mångfald i demokratisk anda? I så fall hamnar du helt fel.
---
Alltså, visst kan man (speciellt om man är enögd socialistromantiker som du!) tycka att det för likriktat i media. Men riktigt som du beskriver det är det ändå inte! Du är för svepande i din iver att driva din tes.

Demokratin är hotad, visst.
Men inte i någon väsentlig grad genom det du kallar det alliansvänliga kapitalet.

För det första, som jag skrev i föregånde bloggpost, måste man skilja på olika media och se på strukturen där. Vi har radio-TV, dagspress, internet.

Inom Radio-TV dominerar det statskontrollerade SVT och SR, vilka har ett slags objektivitetskrav på sig, som de lever upp till hyfsat om än inte perfekt. Ändå vill du inte lyssna på P4 och Ekot, eftersom de refererar även Allianspolitiken. Se mina inlägg tidigare om det.
Den slutsats jag drar av detta är att du vill ha en absolut dominans för dina röda åsikter, först då blir du nöjd. Men det är inte demokrati och mångfald.

Inom internet råder, ännu, i det närmaste full åsiktsfrihet och frånvaro av censur och reglering. Låt oss slippa det även i fortsättningen!
Reglering är den stora faran för yttrandefriheten!
Nackdelen med internet är faktiskt att där finns sådan mängd information och debatt att man riskerar att själv "filtrera" bort sådant som man tror inte stämmer med det man själv sympatiserar med.
Därmed motverkas debatt och dialog och utveckling av tänkandet!

Betr dagspressen så anser du att den är (nästintill) 100% alliansbunden genom att du glider till att bara räkna storstadspressen och hur den ägs. Men då faller du offer för din felsyn genom att du förutsätter att alla som inte är röda har en och samma ideologi. DET ÄR FEL.
Dessutom är det inte samma ägare till all storstadpress.
FELET KAN INTE VARA ATT DET ÄR "PRIVATA" ÄGARE TILL DAGSPRESSEN!
Att tro att man genom staten (eller röda partier) skulle kunna garantera mångfald är ännu en typiskt rödfärgad felsyn. Därigenom skulle man tvärtom uppnå enfald i st f mångfald. Som i Sovjetsystemet.
Dessutom vet vi ju att vare sig SAP eller VP är några duktiga tidningsägare. Dessutom har vi ännu en ganska god dagspress runtom i landet, med olika ägare, även om det sker en viss koncentration, tyvärr.

Jag hävdar att mediaägare INTE per defintion är alliansvänliga bara för att de inte är rödmärkta! Ägandet kan tyckas vara för koncentrerat, men det är inte detsamma som att det är "alliansvänligt" (vad nu det är, jag är inte det minsta alliansvänlig själv trots att jag inte är vare sig sosse eller vänsterpartist) eller ens anti-sosse.
Tidigare hade ägarna en mera tydlig ideologisk (och ideell) syn på sina tidningar. Felet är i hög grad att de inte har någon ideologi alls idag! Ägandet är numera samlat i alltför ofta stora mediakoncerner UTAN tydligt ägarskap. De har i stort sett bara EN sak gemensam: största möjliga avkastning på investeringen.

De oideologiska direktörerna har i hög grad tagit över från chefredaktörerna. Därför sorteras olönsamt material ut och man koncentrerar sig på det som säljer, dvs det som de tror läsarna vill ha! De har ingen egen vilja, inte ens att bedriva en traditionell journalistik, än mindre att driva en politisk linje (utom på ledarsidan). Idag finns till och med exempel på att direktörsposten kombineras med chefsskapet för redaktionen, ibland kallas denne person för Tidningschef. Och förr var chefredaktören den som skrev ledarna. Så icke längre.

Att sträva efter något slags 50-50 balans i dagspress anser jag vara odemokratiskt. Av flera skäl. T ex rent praktiskt hur skulle det gå till utan att konfiskera tidningar eller genom att ta ifrån ägarna inflytandet över tidningarna? Det går ju inte. Det skulle tvärtom därför sluta i att Sverige hade EN Pravda. Statsstyrd (av den tillfälliga majoriteten). Samma resultat skulle vi uppnå genom en reglering av åsikterna!

Och som jag sagt tidigare, Peter du vill ju ha en rödare press, men det kan ju inte uppnås genom reglering. Det skulle bli en press som tidvis är helt röd, tidvis är helt "blå". I vart fall om det fortsatt skall vara fria val i Sverige. Om det blir röd diktatur så blir det en helröd press för evig tid (intill revolutionen), inte något slags 50-50.

Ännu en invänding till reglerings- och kvoteringstänkadet. Det är så statiskt! Det förutsätter att i Sverige finns bara två åsikter! Att det för evigt finns bara dessa två åsikter och att vi väljare ska vara åskådare till när den ledande nomenklaturan inom dessa "block" gör upp om makten. Det förutsätter att vi väljare inte vill vara med själva, och att det inte kan finnas en mängd olika ideer och ideologier och att nya kan utvecklas! För då spricker ju schemat för dig Peter!

Jag däremot vill se demokratin som något där vi alla kan vara med, om vi vill, och där det förs en debatt och en dialog som frambringar omprövning och nytänkande! Vilket t ex sker genom att vem som helst ska kunna publicera sig genom att starta en tidning, att ha flera tidningar att välja på när man vill skapa debatt, att radio och teve ska ge utrymme för annan debatt än den som ryms inom ett blocktänkande och att internet ska vara fritt för opinionsbildning - utan risk för repressalier. "

Och därför: RIV UPP FRA-lagarna! Gör om, gör rätt!

Såväl makt som vanmakt ropar på reglering och censur.

Visst är det lätt att bli frustrerad om det man själv tror på inte kommer fram i media. Och än mera när moståndare får, som man tycker, husera fritt. Jämför hur olika grupperingar klagat och klagar på SVT och SR och dagspressen (som ju inte har ett krav på sig att vara neutral)! Och i dessa sista dagar, klagomålen över internet, vårt nya media.

Nu är det ju olika spelregler för olika media. Som frihetsälskande liberal så vill jag givetvis att alla åsikter ska få komma fram. Det finns inget annat sätt för att få en levande och fruktbärande demokratisk debatt. En fri debatt bör stimuleras, inte strypas genom regleringar.

Dock, SVT och SR är public-service-företag med statsmaktens uppdrag att vara objektiva (ett något svårdefinierat begrepp) och opartiska (förutom i försvarandet av demokratin, om jag minns rätt). Pressen kan och ska givetvis inte ha ett sådant krav på sig. Inte så länge vi har pressfrihet och yttrandefrihet i detta land. Och när vi inte har det så har vi inte längre demokrati.

Vårt nyaste media är internet. Ännu så länge tämligen oreglerat och fritt. Enkelt och billigt att använda. Så har där också uppstått friska debatter om det mesta.
På internet behövs inte en egen tryckpress eller radiosändare för att komma ut. Visst får man kämpa med många andra röster, men så är ju livet. Vi är varken enslingar på en öde ö eller de enda med en megafon. Alla konkurrerar om debattutrymme - på lika villkor.

Alla demokratiska krafter borde därför bejaka den fria debatten på internet!
Det beklämmande är att inte minst etablerade makt- och tyckargrupper blir rädda över denna folkets frihet. En del pressmänniskor anser det suspekt med ett media där inte journalister och ansvariga utgivare kollar vad som folk får skriva - och läsa.
Politikerna vill censurera och reglera, styra internet, så att det blir enligt deras önskemål. Kommersiella intressen, med stöd av många politiker, vill göra internet till en säljkanal, till en kabel-TV där vi ska betala för att ta del av reklam och auktoriserade åsikter. Men inte kunna uttrycka oss själva.

Men - det är lika illa när man vill reglera gammelmedia som teve och dagspress. Det går inte att begära stoppur för olika sidors åsikter. Vem bestämmer för övrigt vilka åsikter som ska anses unika och värda presentation och debatt? En statlig övercensor? Inte heller kan rättvisa skapas genom att mäta spaltcentimeter och ålägga redaktioner till något slags rättvis fördelning.

Nej, press och internet ska vara organ för fri debatt. Mångfald och debatt skapas genom fri debatt, därigenom får vi chansen att både delta i debatten och bilda oss en egen uppfattning.
Det ska inte regleras vad som är olika politiska åsikter, hur de grupperas, hur de ska mätas etc. Nya ideer måste få komma fram på alla tillgängliga sätt. En tillfällig maktgrupp ska inte kunna reglera fram mediaövervikt för sig. En tillfällig opposition ska inte kunna kräva reglering för att deras åsikter ska komma fram bättre. En opposition kan se olika ut, den kan vara en tidigare maktelit, men likaväl vara helt nya idéer och åsikter. Opionioner och åsikter kan och ska ändras utifrån hur verkligheten skiftar. Verkligheten låter sig inte regleras. Demokrati är inte ett statiskt tillstånd, där två makteliter för tid och evighet kämpar om makten med väljarna som passiva åskådare. Nej, demokrati är fri och öppen debatt, utan reglering.

Allt annat är en tillbakagång till ett odemokratiskt synsätt.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp, göras om och göras rätt!

Tsunami, apatiska barn och FRA-lag

När jag började blogga för många år sedan, på annan plats, så var två av de stora frågorna apatiska barn, hur de behandlades illa av svenska myndigheter (då s-styrda) och Tsunamin, s-regeringens handlande och icke-handlande och smusslet därefter i regeringens handläggning. Jag gick hårt åt regeringen i båda frågorna.

Betr de apatiska barnen så skedde en viss reträtt till slut, men nu tycker jag mig förstå att dagens m-minister rör sig i fel riktning och att antalet apatiska flyktingbarn visar en tendens att öka. Jag måste nog kolla upp det mera. Men det känns illavarslande.

Betr tsunamin så har vi de s.k. tsunamibanden. De som skulle, förmodar man, bringa viss klarhet i vad gårdagens makthavare (s) sysslade med de aktuella dagarna.
Johan Westerholm och bloggaren "Alla dessa åsikter" beskriver ur olika aspekter det oroväckande, ja vidriga i Alliansregeringens hanterande av Tsunamibanden. De visar hur lite makthavares påstådda ideologi betyder när de väl kommit till makten. Liksom båda dessa bloggare anser jag att det inte är rätt när far super. För att anspela på ett gammalt ordspråk.
Fel är fel, vare sig man kan ha sympati eller antipati för de (angivna) grundvärderingar som styr styrande. Än en gång visar det sig att det överskuggande för dagens makthavare är just makten, att skydda makten.

Frågan om Tsunamibandens eventuella offentliggörande var uppe för ett par år sedan, då regeringen ville hemligstämpla dem för 70 år. Detta kritiserades och underkändes av lagrådet. Bea Ask menade då att man skulle lyssna på lagrådet och kanske behövde göra en del ändringar.
Nu vet vi vad hon - och regeringen - menar. Förslaget strider mot tryckfrihetsförordningen i grundlagen, därför ändrar man, nej inte mörkläggningsförslaget, utan grundlagen! Det är syftet!

Ytterligare ett steg i att begränsa folkets insyn i den makthavade klassens göranden och låtanden. En begränsning i de medborgerliga rättigheterna. Ett sätt att ytterligare fördjupa klyftan mellan de styrande och de styrda. Johan W beskriver även min vrede utomordentligt också i detta blogginlägg.

Jag förmodar att fler än jag ser likheter och samband med hur Alliansregerigen också (miss-)skött FRA-lagen. Hur politiker i styrande ställning ger sig själva rätten att in i minsta detalj kontrollera oss vanliga undersåtar. Samtidigt som de ser till att deras maktutövning skall undandras kontroll.

Och därmed blir det mindre utrymme för sakligt grundad öppen demokratisk debatt.
Utförsbacken blir allt brantare.

Är det för sent att byta regering nästa år? Och var finns realistiska och ärliga alternativ? Alternativ till Bodströmsamhället och mörkläggning. Alternativ som inte bara i ord utan också i handling står för demokrati, insyn, offentlighet, integritet, rättssäkerhet, frihet.

Frihet är inte en fråga som längre kan kopplas till en ideologi. Förr var det ju liberalismens främsta ledstjärna. Dock ej så i Sverige längre av de parti(er) som kallar sig liberala. Och i det röd-gröna lägret finns ingen självklar frihetskänsla. Dock finns många där som ändå kämpar för frihet och demokrati.
Men hur få betongen att krakelera hos maktpartierna?

Kan och vågar piratpartiet ta ett större tag för att greppa dessa frågor? Ser de parallellen mellan sina integritetsfrågor och den obefintliga transparensen i regeringens hantering av Tsunamibanden och det som följer därav?

Reglering blir maktens censur av medborgarnas åsikter

Många vill styra internet, skriver Farmorgun. Alltför rätt. reglerings-och censurlusta finns överallt. Oftast åberopas goda syften. Men vart leder det?
Jag får genast denna tanke när jag läser gode vännen Peters blogginlägg om att reglera media. Han anser att media, press och teve, i hög grad bedriver borgerlig högerindoktrinering av oss mediakonsumenter. Därför vill han reglera media.

OK, visst förekommer indoktrinering. Om än i olika grad av medvetenhet och omfattning. Vi får då inte heller glömma att hur vi ser på den beror på våra egna glasögon. Peters invändning kan spegelvändas av en massa moderater, som anser att SVT och SR är rena kommunistfästena där ohöljd socialistpropaganda vräks över oss.

Jag tycker dock att det har under senare år blivit aningen bättre i SVT och SR. Och samtidigt lite sämre i stora delar av främst rikspressen, och i någon mån i kommersiell teve. Där är det dock mest allmän fördumning som gäller, knappast medveten högerpropaganda. Bara konsumera mera. Att upphöja konsumism till högerpropaganda är dock lite överdriven förenkling.

Dock, min motfråga blir: Vem ska då reglera media, om de bör regleras? Ja, naturligtvis blir det ju makthavarna! Vilket ju är regering och riksdag (oavsett vilken färg dessa har)!
Alltså skjuter man sig själv i foten med kravet om reglering. All reglering går efter maktens önskemål. Och det är medias uppgift att granska makten. Det sista som ska regleras är därför media.

Det som krävs är en självsanering efter gamla, bortglömda journalistiska principer. Hur den ska gå till är förstås en annan och svårare fråga.

Ett tecken på risken med att reglera är hur makten nu i hisnande fart försöker reglera det nya mediet internet efter sitt huvud. Det är ju så hemskt och farligt om folk får tycka och tänka själva. Som detta med bloggandet till exempel.

Vi ser också att den röda röran inte menade något med sitt motstånd emot FRA-lagen, de svävar nu på målet inför avgörandet i oktober. De vill alltså kunna reglera efter sitt huvud. Reglera blir direkt eller indirekt detsamma som att censurera.
Oss medborgare och vår frihet att tänka och tycka är det sista makthavarna tänker på.
Oavsett om de betecknar sig som höger/moderater eller sossar/vänster.

En notis om en katastrof

Som de flesta bör veta, om inte annat av smärre notiser i dagspress och superkorta inslag i radio och teve så har Filippinerna drabbats av ännu en naturkatastrof, tyfonen Ondoy följd av störtregn och översvämningar. Denna gång är det Manilaområdet i Luzon som drabbats. Minst ett par hundra döda rapporteras och bortåt en halv miljon har blivit hemlösa. Och regeringen vädjar om hjälp utifrån. En ny tyfon verkar dessutom vara på väg om ett par dagar.

Självfallet behövs mycket hjälp. Det går till exempel genom olika hjälporganisationer. Det filippinska Röda korset är en. Jag fick dessa uppgifter (inklusive länk till RK) om hur hjälpa konkret.

Monetary Donations

1. CASH or CHECK Please send cash or check donations to the PNRC National Headquarters in Manila. Checks should be made payable to The Philippine National Red Cross. We can also arrange for donation pick-up.

2. BANK DEPOSIT Account Name: The Phil. Nat’l. Red Cross

METROBANK Port Area BranchPeso Acct.: 151-3-041-63122-8Dollar Acct.: 151-2-151-00218-2Type of Acct. : SAVINGSSwift Code: MBTC PH MM

BANK OF THE PHIL. ISLANDS Port Area BranchPeso Acct.: 4991-0010-99Type of Account: CURRENTBANK OF THE PHIL. ISLANDS
UN BranchDollar Acct.: 8114-0030-94Type of Account: SAVINGSSwift Code: BOPI PH MM

For your donations to be properly acknowledged, please fax the bank transaction slip at nos. +63.2.527.0575 or +63.2.404.0979 with your name, address and contact number.

Credit Card
Please fax the following info to +632.404.09.79 and +632.527.0575: Name of card member, billing address, contact nos. (phone & mobile), credit card no., expiration date, CCV2/ CVC2 (last three digits at the back of the credit card), billing address, amount to be donated.

For online donations you may also visit our website at http://www.redcross.org.ph/ .

INTERNATIONAL
Send a letter of intent to donate to the PNRCA letter of acceptance from PNRC shall be sent back to the donor
Immediately after shipping the goods, please send the (a) original Deed of Donation, (b) copy of packing list and (c) original Airway Bill for air shipments or Bill of Lading for sea shipments to The Philippine National Red Cross–National Headquarters c/o Secretary General Corazon Alma de Leon, Bonifacio Drive, Port Area, Manila 2803, Philippines.
The PNRC does not accept rotten, damaged, expired or decayed goods. Though we appreciate your generosity, the PNRC also discourages donations of old clothes as we have more than enough to go around.
SMS and G-CASH (Globe) SMStext REDAMOUNT to 2899 (Globe) or 4483 (Smart)G-CASHtext DONATEAMOUNT4-digit M-PINREDCROSS to 2882
Most urgent needs
Food items: Rice, noodles, canned goods, sugar, iodized salt, cooking oil, monggo beans and potable waterMedicines: Paracetamol, antibiotics, analgesic, oral rehydration salts, multivitamins and medications to treat diarrheal diseases
Non-food items: Bath soaps, face towels, shampoo, toothbrush, toothpaste, plastic mats, blankets, mosquito nets, jerry cans, water containers, water purification tablets, plastic sheetings, and Laundry soap
Rehabilitation Programs: Shelter materials for house repair Call Hotline 143 or 527.0000
THE PHILIPPINE NATIONAL RED CROSSNATIONAL HEADQUARTERS Bonifacio Drive, Port Area, Manila 2803, Philippines

Anka, Eliasson och Widén

Anna Anka, gift med gamle populärsångaren Paul Anka, har gett upphov till en animerad mediadebatt senaste veckan. Inte för att jag följt den speciellt nog, men har inte kunnat undgå diverse inslag i radio och teve om hennes uttalande.

Uttalanden som irriterat många, men även fått en del mörkermän och -kvinnor att vädra morgonluft. Dvs enl den s.k. kultureliten.

Nå, betr jämställdhet är jag mera politiskt korrekt än fru Anka. Även om jag ibland har invändningar emot en del ultrafeministers krumsprång. Betr "family values" är jag nog en aning moralkonservativ (trots min liberalism), men jag lägger tyngdpunkten på andra saker än fru Anka, förutom att hon inte bara är konservativ utan rent ut sagt reaktionär.

Ett par exempel. När fru Anka fick bre ut sig i Skavlan i fredags så sa hon bland annat att kvinnans uppgift är att tillfredställa mannen. Det låter som rena grottmänniskan. Och hon var helt tydlig med att hon menade: tillfredställa sexuellt. Det låter verkligen som att hon är en supporter till machomannens reptilhjärna.
Något mera sympatiskt blev det dock när hon förtydligade sig och sa att mannen hade samma plikt att tillfredställa sin kvinna. Då blev det plötsligt nästan en fläkt av jämställdhet i uttalandet. Om man nu bortser ifrån att det kan finnas både praktiska och andra hinder för att i verkligheten uppnå detta idealtillstånd.

När hon sedan säger att det inte är mannens uppgift att sköta barn, byta blöjor etc, utan menar att det är kvinnas uppgift. Ensam. Då blir det pinsamt, så att det kväljer mig, mitt inre gör uppror. Visst kan en och annan man tycka det är bekvämt att inte behöva byta blöjor eller befatta sig med sina barn. Men jag tror nog att de flesta män faktiskt vill, i lika grad som kvinnorna, ta del av sina barns uppväxt och fostran. Anna Ankas familjesyn berövar männen detta.

För övrigt är det väl så att Anna Ankas sätt att leva är av ekonomiska skäl förbehållet en mycket liten grupp oerhört välbärgade människor. Förutom att ha hennes snäva uppfattning (om än framförd med viss humor och skärpa) så måste det till mycket stora inkomster plus en stor stab av underbetalda tjänsteandar, som gör detta vegeterande lyxliv för såväl herr som fru Anka och deras gelikar möjligt. Det är ju så att hennes hemmafruideal består i att beordra andra att göra allt tungt och jobbigt, medan hon själv håller sin kropp i trim bara för att behaga mannen.

Vi andra skulle inte vilja leva så. Inte ens om vi kunde. Det kändes som en belysande, direkt kommentar att efter Anka i Skavlan se långfilmen "Monalisas leende" efteråt. En film som visade hur överklassflickor utbildade sig att bli just sådana kvinnor, på jakt efter att gifta sig, som fru Anka anser som kvinnans naturliga tillstånd.

Lördagkvällens "Här är ditt liv" blev en uppfriskande kontrast till Anna Ankas syn på meningen med livet. Med Jan Eliasson som huvudperson ställdes viljan att göra tillvaron bättre för mänskligheten i fokus. Därtill presenterat på ett oväntat underhållande och fascinerande sätt! Jan Eliassons korta tid som politiker (utrikesminister några månader före valet 2006) var knappast det viktigaste i hans liv (och har inte imponerat på mig det minsta) och förbigicks också mycket snabbt. Däremot har han gjort stora insatser som diplomat för att medla fram fred. En medlare och diplomat med temperament! Att han varit och är en mycket god och skicklig diplomat, respekterad i vida kretsar, det visste vi. Kanske inte att han också lägger in så mycket känsla, som han uppenbarligen gör, i sitt arbete.

Det som gjorde programmet intressant var att det visade en gedigen människa som inte ser sitt jobb som ett spel vid sidan av hans vardagsjag, utan att han är samma människa privat som i sitt arbete. Att göra tillvaron bättre för andra och speciellt för barnen.

Anders Widén snuddar vid detta när han i sitt inlägg Priset på våra själar citerar diktaren
Rumi, som bl a sagt att vi inte uppskattar priset på våra själar eftersom de getts oss gratis.
Vi förstår inte uppskatta det vi får med liten eller ingen möda. Jag tänker omedelbart givetvis på dessa bonus-direktörer men också, liksom Anders, på hur politiker använder vår rädsla för att styra oss. Men, skriver Anders, på den andra sidan ser jag människor som känner tillit och vilja till öppenhet i världen och oavsett politisk färg äger man en mer generös och givmild hållning.

Och jag tänker på Jan Eliasson och alla andra som vill tro på mänskligheten, som vill göra något positivt för andra. Och gör något. Som inte bara tänker på sig själva.

Men de stora och goda, riktiga tankar som Rumi, Anders Widén och andra stora tänkare och religionsstiftare tänkt genom många sekler, de tycks tyvärr bara ha en begränsad verkan. Det dessa eller andra tänkare sagt med annat och sämre innehåll, det tycks ha större genomslagskraft.
Varför?

Medan vi grubblar över detta får vi ändå söka tröst i att trots all ondska finns också godhet i världen. Och vi får arbeta i den andan.
Kofi Anan ansåg i programmet om Jan Eliasson att man måste vara optimist för att arbeta för det goda. Eliasson kompletterade med att man också måste vara något slags grubblare, realist, ha en otålighet för att åstadkomma något. Det kändes bra.

Om någon undrar...

Om någon undrar varför jag inte skrivit så ofta sedan någon vecka så beror det delvis på att min dator (och internet) inte uppför sig som den ska. Igen. Efter några bra månader så fick den (hela paketet) fnatt igen för sådär en vecka sedan. Dels är uppkopplingen trög, långsam. Tja, enl alla tester funkar det normalt, men likafullt är det alltför långsamt i verkligheten. För mig är det den som räknas... inte testerna.
Datorn i sig då? Ja, jag har defraggat och gjort alla övriga grejer jag kan komma på. Men icke...
Och anti-virusprogrammet funkar fint. Förutom att även det gick oroväckande långsamt några dagar, men nu är det i normalt scannings-hastighet, och inga virus el trojaner finns. Sak samma om jag kör trådlöst eller med nätsladd.

Dessutom är mailen, i Outlook alltså, helt död. Tar varken emot eller sänder mail. Inte ens web-mailfunktionen som är kopplad till Outlook funkar.

Och min bredbandsleverantör kämpar på, men har i vart fall inte ännu lyckats fixa det. Det jag hoppas på är i vart fall att mailen går igång... Och att ändå banksajterna funkar nu när det är dags för div månatliga utbetalningar som måste ske "manuell".

Detta gör att lusten och tiden att blogga avsevärt minskar. Även om det finns mycket att kommentera och reagera över.

Inga pirater i kyrkan?

Hittade på Rick Falkvinges blogg ett påpekande om att det är ett år till valet.

Ett år till valet? Vaddå då? OK, det är ett år tills valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige äger rum. Det är alltså inte ett val, utan tre.

Men REDAN IDAG, SÖNDAGEN 20 sept 2009 är det val! Till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige i de olika församlingarna inom Svenska kyrkan. Alltså, det är inte val av kyrka, vilket den slarviga benämningen kyrkoval kan antyda, utan val till beslutande organ inom kyrkan!

När jag röstade hittade jag inga valsedlar med piratpartiets namn. Och lika bra är väl det. För partipolitik är inget för kyrkan. Frågan är om detta att inte ställa upp i valen till de kyrkliga valen är ett medvetet ställningstagande från piratpartiets sida? Och vilken motiveringen är?

Att riksdagspartierna har olika nomineringsgrupper för att få in sitt folk i kyrkans organ, det vet vi ju. Det gäller att hålla greppet.
Men varför ställer till exempel samerna upp med en lista? Finns det ett speciellt samiskt perspektiv på Svenska kyrkan?

Norskt val - och en norsk saga.

Och Norge gick till val.
Norrmännen har (hade?) ett lillebrorskomplex gentemot Sverige. Och vi svenskar var kluvna, antingen hade vi Moltas syn på detta ruttna land, eller så gillade vi deras hurtighet. Inte minst språket är ju liksom - hurtigt. Vilket inte hindrade oss att berätta norgehistorier. Med oljan blev det än mera komplicerat. Vi avundas dem de ofantliga oljerikedomarna. Som drivit upp de norska lönerna, men också de norska priserna. Det är i det närmaste omöjligt att turista i Norge utan att ruinera sig. Och numera ser de lite smått överseende på oss fattiga svenskar.

Politiskt var Norge länge likt Sverige. Ett sosseparti som nästan tog monopol på regerandet, ibland med hjälp av sentern. Men så kom oljan - och framstegspartiet. Och de hurtiga och numera rika norrmännen började alltmer visa sig vara obenägna att ta emot flyktingar. Främlingsrädslan var grundfundamentet i Haugens framstegsparti. Och tog röster. Breddade sig och blev allmänt högerpopulistiskt, tog ännu mera röster.
Jag måste erkänna att när var fjärde-femte norrman röstar på framstegspartiet, då undrar jag över hur det står till i detta vårt grannland.

Därför var det spännade att se hur det skulle gå i gårdagens norska val. Skulle arbetarpartiets koalition ta hem segern eller inte? Opinionssiffrorna visade på jämn kamp. Den borgerliga oppositionen låg jämt skägg med regeringspartierna.

Dock, det största partiet i oppositionen var/är just framstegspartiet. Och de utmanar arbeiderpartiet som största totalt. Så numera är det skillnad mot Sverige. Om än man kan se en polarisering i båda länderna. Men också skillnader.

I Sverige drar de stora partierna mot något slags avideologiserad mitt. Den svenska högern, nya moderaterna, ser sig ligga mera mot mitten än sina alliansbröder. Men i Norge är inte högern största borgerliga parti, det är framstegspartiet. Som står långt till höger i mycket, och är mycket avvisande till invandrare. Där har de också dragit med sig övriga partier, inklusive de norska sossarna.

Trots allt välkomnar jag därför att det inte blev en borgerlig regering där framstegspartiet ingår eller är beroende av. Jag vill gärna tro att många anständiga människor i Norge i första hand röstade emot framstegspartiets främlingsfientlighet, inte för en sossepolitik.

Märkligt är dock att venstre (dvs Norges motsvarighet till fp) gick tillbaka kraftigt, trots att dess ledare deklarerade att det inte skulle stödja en regering med framstegspartiet.

En pikant detalj. Sverigdemokraterna gratulerade Framstegspartiet till valframgången (det gick ju fram och gjorde sitt bästa val någonsin), de känner givetvis något slags frändskap. Men det gillade inte framstegspartiet, som inte vill kännas vid sverigedemokraterna.
Kan man därav dra slutsatsen att sd inte anses riktigt rumsrena av norrmännen? Trots att sd förutom sin främlingsrädsla även kör med populistiska slagord, dock i mycket hämtade från en gången sossetid.

Reinfeldts "rättvisa"

Så kom då äntligen det länge efterlängtade förslaget till sänkt skatt för ålders-pensionärerna. Tänka sig, runt en tusenlapp. Per år.

Det är som ett slag i ansiktet, menar jag. Jämför med vad de som har jobb redan fått i sänkningar, och mera har ju utlovats. Jag orkar inte räkna igenom hur mycket det blir för dem. Men redan första steget var ju runt tusenlappen, men då per månad!

Att då komma dragandes med ett knappt symboliskt belopp till pensionärerna, det är skamlig!
Men det är väl så Reinfeldts "rättvisa" ser ut. Så lite som möjligt till de som inget har, dvs till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Men desto mera till de som har hyfsade inkomster, dvs de som har jobb, som är friska och unga.

Hur ska Sverige komma ur krisen om de som lever på gränsen inte får något att konsumera för - men medan skatterna sänks rejält för de som har möjligheter att spara?

Kyrkan och politiken, igen

På söndag är det kyrkoval. Nåja, egentligen är det inte val av kyrka utan val till olika beslutande organ inom Svenska kyrkan. Märkligt nog sker det genom att partierna (!) ställer upp kandidater.

Jag skrev om detta bl a här på bloggen den 1 sept, se länken. Igår publicerades en delvis omarbetad och utökad version av detta på Second Opinion.

Nu ser jag att DN igår hade en ledare om detta också, en mycket bra ledare, läs här.

Andreas Holmberg, aktiv folkpartist och kristen, skriver också på samma tema på sin blogg, men har även publicerat sig i Ljusnan och på Budbärarens debattforum. På senare tid har förekommit andra spridda inlägg om detta. I stort är dock tystnad. Vilket även det tyder på att partival är något helgalet när det gäller en från staten fristående (?) organisation.

En ytterligare reflexion från mig är att rena personval kanske vore en väg att avpolitisera kyrkan och göra den fri. Men hur få partierna att släppa greppet?
De opolitiska nomineringsgrupper som finns, ställer ju tyvärr inte upp i alla församlingar.

Ta av skygglappar av olika slag i privatiseringsdebatten

Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg. Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Och dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Och dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.

Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.
Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Men konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.

I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.
Samtidigt har Johan W givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till. Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.


Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!

Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.

Våra frågor var berättigade!

Madelaine Sjöstedt, fp-kulturborgarråd i Stockholm, är inte någon man sätter sig på. Det är bra, inte minst eftersom hon har skinn på näsan och har såväl bra åsikter som insikter i mycket, inte minst då inom upphovsrättsfrågorna.

Häromdagen fick hon, genom att gå direkt på källan, dvs Paul Simon, fram att den faktiska upphovsmannen och dennes "ombud" genom musikförlagen och den mediaindustri som vi i debatten helt frankt kallat för upphovsrättsmaffian, inte är på samma linje.

De s.k. ombuden, som skrikit högst betr stöld etc, har bara ett mål, girighet. Vi kritiker har redan i ett tidigt skede ifrågasatt om mediabolagen och deras organisationer verkligen talade för de faktiska upphovsmännen. Och visst har det varit flera musiker och författare som, lite lågmält ofta, sagt att de får ju inget eller mycket lite från de organisationer som ska företräda deras intressen. Och förresten så har de inget emot att privatpersoner tar en och annan kopia.
Om inte annat kan det ses som reklam, som en marknadsförings"kostnad".

Men detta med Paul Simon och Universal och Stockholms stadsteater och föreställningen "De tre musketörerna" har verkligen varit avslöjande. Inget mumlande, och mediamaffian till och med skruvar lite besvärat på sig.

Fakta är alltså: på olika sätt har upphovsmännen (eller i vart fall deras organisationer) redan fått betalt, det finns även avtal t ex med STIM som reglerar ersättningar, det finns ingen samstämmighet mellan de bolag och organsiationer som företräder upphovsmännen och de faktiskta upphovsmännen, det mediamaffian göra är endast grova försök att ta betalt ännu en gång - och ibland emot de faktiska upphovsmännens vilja.

Madelaine Sjöstedts fråga: Varför respekterar inte skivbolagen STIM-avtalet? är verkligen berättigad.

Hur få representativa representanter i riksdagen?

Annika Beijbom har tagit upp frågan om hur nomineringsprocessen "fungerar" i riksdagspartierna. Ett mycket väsentlig och intressant fråga. Hon gjorde det genom en artikel på politikerbloggen, med rubriken Gammelpartierna är rigida. Det var en bra genomgång av flera av de problem som finns inom de partier som har provval. Alla har ju inte ens det, i vart fall inte genomgående. Hennes artikel följdes idag av ett inlägg av två miljöpartister, som prisade den egna ordningen... Båda artiklarna har föranlett ett antal kommentarer.

I följande resonemang inkluderar jag inte Piratpartiet, dels sitter det inte i riksdagen (än) och dels är det så nytt att det är svårt att veta hur deras nomineringsprocesser kommer att bli i fortsättningen. Av det lilla jag vet om detta hos pp verkar det dock hittills vara en tämligen omfattande demokratisk nominering. (Annika ser dock intressanta inslag i pp´s sätt att hantera nomineringarna.)

Annika pekar bl a på att partiernas medlemstal är låga och att medlemmarna inte alltid ens uppfattar vare sig att det är nomineringsdags eller dags för provvalet. Det leder givetvis till att det är mycket få medlemmar engagerade i nomineringar och provval.
Alltså, få medlemmar i redan små partier. Hur representativt är det valresultat som då kommer fram?
Idag är datorer och internet snart sagt var mans egendom. Dock ej inom partiernas medlemskadrar. Det lär finnas föreningar där inte ens en tredjedel av medlemmarna har e-mailadress! Hur effektivt få in dessa, förmodligen äldre medlemmar utan e-post, i en provvalsprocess? Hur sker den politiska debatten och skolningen utifrån dessa förutsättningar? Det är ju inte många som fysiskt besöker de månatliga (i bästa fall) kafferepen som ska forma politiken.

Man får förutsätta att den debatt som eventuellt förekommer inom partierna sker dels i en liten nomenklatura på hög nivå, dels bland en liten minoritet av datorkunniga medlemmar. De flesta medlemmar tillhör ingendera gruppen!

Nu kanske partierna menar att det faktum att provvalen oftast inte är beslutande, utan bara rådgivande, gör att skevheter som uppstår genom dåligt valdeltagande och slumpmässigt utfall korrigeras i den slutliga nomineringen. Den som sker inom nomineringskommittéer (hårt styrda uppifrån och av "regler" säger att en lista ska ha ett visst antal kvinnor och visa en spridning mellan åldrar och bostadsort t ex) och föreläggs ett, oftast dåligt besökt, beslutande nomineringsmöte.
Men vad säger att en nomineringskommitte förmår att göra en prioritering som är den som vare sig medlemmar eller väljare egentligen vill ha?

Ytterligare en sak. Hur representativ är en nomineringsprocess som startar sådär ett år före valet? Det hinner hända mycket under ett år. Folk flyttar, får andra prioriteringar, folk avlider.
Samtidigt sker samhällsdebatten allt snabbare, inte minst genom internet och bloggar.

Nog krävs det nytänkande på många håll och alternativ till dagens ordning för att vi ska se nomineringsprocessen som mera demokratisk än den varit under senare tid.

... eller deltagardemokrati då?

Med koppling till föregående bloggpost så utspinner sig också en liten debatt som kommentarer till Olof Bjs text, som jag nämnde i den bloggtexten.

Jag noterar att den gode Olof Bj har en viss förkärlek till orden "information", ser kopplingar genom det till flera av piratpartiets ståndpunkter. Jag är dock rädd att den för gemene man inte är så tydlig som den kanske är för en datatekniker. Jag gissar att datorutbildade människor är lite miljöskadade genom att deras utbildningar ofta(st) har ordet "information" i sin beskrivning. (Egentligen borde väl "kommunikation" ha varit mera naturligt, i vart fall sedan datorer och internet blivit så hopkopplade begrepp!)

En kommentar lyfter fram ordet "deltagarpolitik" i stället för ordet "information". Det är en utmärkt notering! Grunden för en kommunicerande demokrati måste ju vara just det, deltagardemokrati i stället för att vara passiva åskådare! Att integriteten misshandlats så måste ju ha sin grund i att idag har vi en åskådardemokrati. Vi ser en mer eller mindre självutnämnd politisk elit göra upp om matchen. De definierar och bestämmer vad som är viktigt och mindre viktigt. Vi på åskådarläktaren kan bara välja mellan vad de stora elefanterna tycker vi ska välja emellan.

Debatten kring både FRA-lagen och IPRED etc handlar om att vi vill vara med. Vi är många som värdesätter den personliga integriteten mer än vad dagens etablerade politiker gör. Vi vill vara med i matchen.

Genom internet har vi chansen att lägga oss i. Vi vill vara deltagare. Men när vi ser att "de stora elefanterna" på olika sätt vill begränsa denna chans, begränsa vårt deltagande, att de vill hålla oss kvar som åskådare, då blir vi inte arga.
Nej, vi drabbas av en helig vrede! Vi känner att demokratin spårat ur. Vi vill vara med i en levande, deltagande demokrati.

Människan, marknaden och friheten

Ett par-tre blogginlägg får mig att knappa på tangentborget. Olof Bj lovordar Rick Falkvinges insats i en Expressen videointervju. Om den har jag föga att tillägga. Dock en sak. Olof betonar att informationspolitik är piratpartiets ord. Jag menar nog att integritetspolitik borde vara det också.
Och betr ordet informationspolitik känner jag mer och mer att det är för smalt, helt enkelt lite gammaldags.
Information går en riktning. Det vi vill se, bl a genom internet, är väl kommunikation! Dvs något som går i bägge riktningar! Eller till och med kors och tvärs – vilket är befruktande både för ekonomisk tillväxt OCH för människans utveckling och frihet, dvs "andlig" tillväxt.
Information känns mera som ett finare ord för det reklambyråer håller på med. Reklam för att sälja något, t ex politik.

En viktig invändning, från både piratpartiet och från andra, gentemot de gamla partiernas syn på internet är väl just att de ser på internet som ett slags kabel-teve, en reklamkanal för att sälja saker och åsikter. Inte som en kommunikationsarena. Något som inte minst FarmorGun också diskuterar då och då.
Så tangerar hon det till exempel i detta inlägg, där hon polemiserar emot den gammeldags syn på internet som en del debattörer och mediaindustrin har.

Även Mårtensson tangerar frågan om människan i förhållande till marknaden i ett inlägg den 5 sept. Detta med utgångspunkt från en text som Annie Johansson (c) skrivit om liberalismen. En liberalism som främjar verklig empati och solidaritet. Till detta skrev Thomas deMing en lång och intressant kommentar som betonar att frånvaro av regleringar också är en reglering. Marknadens (oreglerade) strävan efter monopol minskar människans frihet. Därvid uppstår t ex stora inkomstskillnader och spänningar mellan människor i olika bostadsområden.

Jag menar att Thomas deM:s komplettering är viktig! Indirekt definierar den i vart fall delar av social-liberalismen. Som Gunnar Helén uttryckte det: Frihet i gemenskap.
Marknaden tjänar oss bra, men bara så länge vi (genom våra styrande ombud) sätter upp regler som förhindrar monopol. Det har inte lyckats så bra i Sverige. Marknaden vill ha konkurrens, dvs kunderna vill det och i viss mån många producenter. I vart fall säger de det. Men det ligger i företagandets natur att det vill nå allt större vinster och då inte i första hand genom effektivitet utan genom att skapa monopol för det egna företaget. (Och fackförbund brukar gilla monopolföretag, då det ger dem chansen att ta ut höga löner. Till konsumenternas nackdel... )

Så, för att en marknadsekonomi, som skapar välstånd och frihet, ska överleva så måste den regleras för inte ta död på sig själv!
En fri och oreglerad marknad är inte ett självändamål. Marknaden ska tjäna människan. Och en fri marknad kräver alltså regleringar. Frihet och solidaritet är inte motsatser, i vart fall inte om man vill uppnå ett gott samhälle.

Ett sönderreglerat samhälle kväver oss, andligt och materiellt. Men en oreglerad marknad kväver oss också, både andligt och materiellt.

Camilla har fp med sig!

Med anledning av föregående bloggpost så kollade jag upp med Camilla Lindberg, fp´s talesperson i frågor rörande internet, om hon hade med sig hela fp nu, alltså fp som partigrupp.
Dvs gör en översyn av Lex Black Internet, så att den inte ska kunna användas för censur.

Fick ett klart svar, som jag gärna vill delge bloggarvärlden.

"Hej, du kan vara lugn - jag har med mig partiet i frågan! Vänligen Camilla"

Visst känns det underbart?!

Nu gäller det för Karl Sigfrid att få med sig moderaterna också...
Så undrar vi förstås hur det är inom vänsterpartiet, de stödde ju socialdemokraterna när lagen infördes. Att s svänger i rätt riktning, det kan man ju stilla be om... men om de inte kommer rätt, vart hamnar vänstern i slutändan - för eller emot censur?

Ang Black internet, svänger riksdagen?

Ser nu att Karl Sigfrid (m) och Hax kommenterat en nyhet i radions morgonsändningar om förslag att se över lagen som möjliggjorde att Black internet tvangs stänga ner TPB. Bl a Camilla Lindberg (fp) och repr för centern, mp och v tycker det luktar censur och vill se över lagen.

Det var sossarna som införde lagen, men idag vill de inget säga. KD gillar oförbehållsamt censurlagen. M verkar inte vilja säga något heller, i vart fall inte för att riva upp eller ändra lagen. Var har du ditt parti Karl Sigfrid?

Frågan är nu om partierna lärt tillräckligt av sina misstag betr både FRA-lagen och IPRED-historien?
Har dagens kritiker (fp, c, mp, v) sina partier med sig? OK, centern och miljöpartiet gick emot lagen den gången, men har hela fp och hela vänstern ändrat sig?
Och var hamnar i slutändan moderaterna och sossarna nu?

Ska betongpartierna - de "statsbärande" förmå att ändra sig?

Politik i kyrkan? Varför det?

Vad i allsin dar ska vi ha kyrkoval till? Vad är kyrkopolitik?

Det har varit några debattartiklar Piteå-Tidningen, främst av partiföreträdare, inför kyrkovalet den 20 sept. Dessutom hade PT:s nye ledarskribent Bengt-Urban Fransson en utmärkt ledare den 1 september om vad sverigedemokraterna står för i detta val.
Dock menar jag att han drar delvis fel slutsats. Hans artikel, liksom debattartiklarna, visar framför allt det orimliga i att ha partival till kyrkans beslutande organ!

Svenska kyrkan lever i samhället, men är inte detsamma som samhället. Sv kyrkan är en sammanslutning för och av personer med en viss religiös uppfattning. Den är stor, javisst, och den är mycket generös när det gäller medlemskrav. Icke desto mindre är den något helt annat är ett samhällsorgan! Med nuvarande ordning är det helt tydligt att Sv kyrkan ännu inte är en fri kyrka. Kyrkan bestämmer inte över sig själv, inte över sin tro, inte över på vilka grunder dess styrande skall utses. Det gör politiker, som givetvis utgår från sina program, sina respektive ideologier (i den mån sådanda fortfarande existerar...)

Kyrkomötet beslutar, men kyrkomötet är politiskt utsett. Därför är det svårt att ändra reglerna för hur det och andra regionala och lokala organ utses. Politikerna släpper inte gärna ifrån sig makten.
Samtidigt ger det en god chans för tvivelaktiga idéer och partier, som sverigedemokraterna, att ta sig in i kyrkans styre.

Det finns röster för att avskaffa partivalen, märkligt nog menar en del av dessa röster att folk ska välja deras parti för att avskaffa partival...

Nu är det väl inte så viktigt med kyrkan och kyrkovalet, så menar majoriteten av svenska folket, och avstår från att rösta. De som röstar är mest några ytterst partilojala väljare som vill stödja sitt parti, trots att man inte är helt övertygad om vare sig kandidaternas lämplighet eller det lokala kyrkovalsprogrammet. Det låga valdeltagandet gör att utrymmet för kupper är stort, för den som vill och orkar med sådant.

Nej, kyrkan är inget politiskt organ likställt med riksdag eller kommunfullmäktige. Det är helt andra frågor som en fri och levande kyrka ska syssla med. Och vad det är, det är det de i kyrkan aktiva medlemmarnas sak att avgöra. Inte partiernas.

Hur kan de deklarerat icke-kristna Reinfeldt och Sahlin stå ut med att deras sekulära (trodde man) partier ställer upp till val i ett kristet trossamfund? Vill de helt enkelt ha makt över trossamfunden borde de väl ställa upp i val till Sveriges Muslimska Förbund också? Jasså, det får dom inte - trodde väl det.

PT:s referent från kyrkovalsinformationen härförleden fann det svårt att se några skillnader mellan partiernas kyrkovalsprogram. Tror jag det. De är allmänt välmenande, men knappast speciellt inriktade på kyrkans naturliga frågor. Ett exempel: Svenska kyrkans målsättningar för sitt utlandsarbete är, politiskt styrd som den är av s+c, 1) landsbygdsutveckling, 2) klimat och miljö, 3) ekonomisk rättvisa.
Skratta inte nu. Det är helt OK målsättningar.
Om det vore ett politiskt organ. Men vart tog kyrkan vägen? Borde inte evangeliets spridning komma med på listan?

Avpolitisera Svenska kyrkan, låt den vara ett fritt trossamfund som bestämmer över sig självt.

Vad är värst för den drabbade?

"Populisten" tar upp ett intressant ämne under rubriken "Polisens nya vapen". När ska polisen ingripa, och när gör den inte det? Och, vem ska skydda oss medborgare när polisen inte vill eller inte kan göra det. Andemeningen är att då får privata aktörer gripa in, väktare, ordningsvakter eller privatpersoner. Om jag fattat det rätt.

Jag invände att vi inte vill att privata bolag ska, med lagens stöd ens, få agera polis, som betr IPRED.
Svaret jag fick redovisade en intressant reflexion. Dvs denna; Makten låter storbolag härja fritt, om de skriker nog högt, men makten inte bryr sig om de vardagsbrott som bekymrar oss småfolk. Makthavarnas, dvs de som styr polisens prioriteringar, intresse är främst att skydda mäktiga storbolag från vad dessa anser är brottsligt. Inte att i första hand skydda oss medborgare från de brott vi drabbas av.

Och mitt exempel blir då. Tror någon att polisen lyfter ett finger för att hitta de 2 cyklar som stals från oss utanför vår entrédörr? Nej just det, de gör en nödtorftig pappersrapport, sedan avskrivs ärendet. Inte minsta efterforskning görs eller ens antyder man att man skulle kunna göra. Och skulle vi, mot förmodan, hitta våra stulna cyklar får vi inte utan vidare bara ta tillbaka dem. Då begår vi ett brott... och då griper polisen in.

Jag tycker faktiskt att en cykelstöld är värre än att någon laddar ner 3 min musik från nätet. En stulen cykel drabbar mig både ekonomiskt – i högre grad än vad eventuellt en nedladdning drabbar ett skivbolag – och praktiskt.
Det kostar pengar att skaffa nya cyklar. Det tar tid att skaffa nya cyklar. En cykel man haft några år faller under självrisken i hemförsäkringen. Man blir kommunikativt handikappad för en tid. Och mäkta irriterad. Både på grund av ekonomisk reell skada - och de praktiska bekymmer man drabbas av.

Och psykologiskt. Jag känner mig inte riktigt trygg i mitt bostadsområde längre. Visst var cyklarna låsta. Men med plåtsax eller annat lämpligt verktyg försedd tjuv så hindras inte av cykellås.
Räcker det att låsa in cyklarna i ett låst förråd? Måste man alltid ställa in sin låsta bil i ett låst garage?
Etc.

Nej, sådana frågor tycker inte makthavarna är viktiga. De prioriterar en högst tveksam inkomstförlust för stora skivbolag. Det är till och med så viktigt att polisen inte kan anförtros dessa fall.