27 augusti 2016

Carlsson och Hamrin, plikttrogna problemlösare och statsministrar

Folkhemspojken hette en dokumentär i två avsnitt, som visades nyligen i SVT, om förre statsministern Ingvar Carlsson (s). Ett välgjort och snällt porträtt, som samtidigt gav en visserligen avsmalnad men ändå intressant snabbrepetion av Sveriges politiska historia un der den senare halvan av 1900-talet. Jag är inte socialdemokrat, men måste ändå erkänna att det intryck av kantighet och slagordsmaskin som  Carlsson gjorde på mig som SSU-are och de första ministeråren, det blev med tiden allt mer mångfacetterat, ja som statsminister så kändes han faktiskt som statsman, som något mycket större än en statsminister som skulle trycka på folk partiets politik.

Det intrycket förstärktes av tevedokumentären, och Carlssons egen sympatiska framtoning, men samtidigt så påminde det också mig om att Carlsson var och är Socialdemokrat, och i viss mening en rätt så "hård" sådan, en person som gick väldigt nära och i Olof Palmes fotspår, som var mera av partiledare än statsman, trots deras olika personligheter.  Men, detta faktum förändrar ändå inte att Carlsson i praktigen, speciellt då i rollen som statminister var både samarbetsvillig och pragmatisk - på ett sätt som tonade ner den mera egoistiska partiprofilen.

Nå, en karaktäristik som med starkt eftertryck fördes fram var att Ingvar Carlsson som politiker var mycket plikttrogen, och var den som s-partiet (och Palme)  ständig kallade på som problemlösaren.

Detta gör att mina tankar genast far till en annan tidigare statsminister, mindre känd och längre tillbaka i tiden, nämligen Felix Hamrin (frisinnad). Hamrins statsministertid blev kort, men hans insatser och betydelse beror inte bara på hans statsministertid.
Jag läste helt nyligen volymen i Bonniers statsministerserie om honom, skriven av Anders Johnson. Helt okänd var han inte för mig, men boken gav mig onekligen en fördjupad och bredare bild av Hamrin. Och en av de saker som lyfts fram där var just Hamrins plikttrogenhet och hans förmåga att vara problemlösare, att ta tag i och klara av viktiga och allvarliga kriser för Sverige under det oroliga 30-talet.  En problemlösare, krishanterare, som höll huvudet kallt, inte bara för sitt parti, utan nog än mer för Sveriges bästa.

Detta att vara problemlösare är påfallande likheter mellan Felix Hamrin och Ingvar Carlsson, men också deras blygsamhet. De var inte ute efter att göra karriär, de gjorde sin plikt och nådde sin statsministerposition p g a omständigheternas spel.

Felix Hamrin hade en svår uppväxt, med bl a en alkoholiserad far, men arbetade sig upp genom plikttrohet hårt arbete till att bli affärsman och grossist. Han blev aktiv nykterist, och frikyrklig. Och han var frisinnad, dvs en av den tidens liberaler med hans bakgrund som kom att beteckna den folkliga, praktiska liberalismen - i motsats till den mera teoretiska stadsliberalism, som var Nils Edéns.  Hamrins (och hans föregångare C G Ekmans) frisinne betecknade sig stundtals som borgerlig vänster, och idag kan socialliberalismen ses som den beteckning som ligger närmast frisinnet.
C G Ekman var för övrigt den förste kroppsarbetare som blev statsminister i Sverige.

Men visst var Hamrin och Carlsson i övrigt rätt olika personligheter.  Hamrin har kommit i skuggan av företrädaren C G Ekman, trots att Hamrin var den som räddade både partiet och att regeringsmakten inte hamnade i kris p g a Ekman klantiga hanterande av partibidraget (som f ö "alla" partier fick) av Ivar Kreuger och Kreugerkrisen. Det bör nämnas att Hamrin, inte minst som handels- och finansminister moderniserade aktiebolagslagen och tog tag i andra näringslivsfrågor, som hade kunnat gå åt skogen under dessa år.
Hamrin var en djupt engagerad frikyrkoman och företrädare för religioinsfrihet, men han använde inte sin politiska plattform för missionerande. (Jag drar slutsatsen att han inte skulle se kristdemokraterna som ett alternativ om han levat idag.) I omdömena om Hamrin framhålls att han en rättrådig man.
Och han klarade förutom Kreugerkoncernens krasch 1931-32 och C G Ekmans avgång 1932 också bl a den allvarliga valutakrisen 1931.
Som partiledare var han knappst lysande, men han var en av de starkaste förespråkarna för att återförena liberalerna (ett mkt litet parti) och de frisinnade (ett litet, men betydligt större parti än liberalerna) till ETT parti. Det parti som fick namnet folkpartiet. Men han ville inte leda fp, utan där blev Gustaf Andersson i Rasjön partiledare, för att senare efterträdas av Bertil Ohlin.

Hamrin var också en bra finansminister. Han stod visserligen som sådan på den "gamla" ekonomiska teorins grund (liksom C G Ekamn gjorde). Keynes och Ohlin var inte hans "bag", men han medverkade tydligen till att Ohlin blev folkpartist ...
Och trots allt så som praktiker var Hamrin mera framgångsrik i sin pragmatiska tillämpning av krispolitiken och anses vara mer expansiv än E Wigforss i dennes första år.
Hamrin, den förste köpmannen vid konungens bord.

Intressant att notera att både Hamrin (den nyktre köpmannen) och C G Ekman (den nyktre kroppsarbetaren) kom ur mycket enkla förhållanden, kom ur folkets djupa led. Att de var frisinnade - inte höger och inte socialister - och blev statsministrar.

22 augusti 2016

Toots Thielemans död, sorgligt

Så har också Jean Toots" Thielemans avlidit, 94 år gammal.
Det var verkligen tråkigt. 
En riktig speleman, en jazzmusiker som "trots" både bredd och djup blev folkkär för många, inte minst i Sverige.
Enligt diskorgrafin (med historiedel) "Jazz in little Belgium" gjorde han sin första inspelning redan 1949, i Paris.  Yes, han var Belgare, och nog den belgiske jazzmusiker som nått störst berömdehet utomlands. Spelade gitarr, munspel ... och visslade till ibland också. 

Och sedan har han hållit på. Turnéer och inspelningar i många länder. Sverige kändes nästan som hans hemmabas under några år, men han spelade också t ex med Benny Goodman, var påverkad både av Django Reinhardt, den fransk-romiske gitarristen, ja, gitarr var Toots ena (och första) huvudinstrument, vid sidan av munspelet. Och Charlie Parker var en annan tidig, stark influens.
Och visst, han uppträdde med mängder av jazzens andra stora, Miles Davis, Ella Fitzgerald, Monica Zetterlund, Bill Evans, Dizzy Gillespie med många flera. 
Han skrev också musiken till flera filmer, och i Sverige uppträdde han med Svenska Ord "Hålligång" och blev känd för sin Bluesette, en "jazzvalsmusett"-låt.

Jag har hört honom några gånger live. Om jag inte missminner mig totalt en gång till och med i Piteå. Men oftast hörde man honom i radio, på den tid som SR sände ut  jazz i mer än marginell utsträckning. Och även jazzinfluerad populärmusik av kvalitet, där Toots också kunde förekomma.
 Toots var en musiker med glimt i ögat och djup musikalitet, som gav munspelet en plats även i jazzen, och inte bara i bluesen. Kombinationen, gitarr, munspel och vissling gav en extra dimension. 
                                                                                  En ung Toots Thielemans


Jean Toots var verksam upp i hög ålder, och bara för något år sedan skaffade jag en sen inspelning med honom. 

19 augusti 2016

Vad är Sverige och svenskhet för "sverige"-demokraterna?

OK, vad sverigedemokraterna står för, det är ju helt uppenbart, viss mening. Alltså rasism, främlingsfientlighet, stopp för romska tiggare, emot all ny kultur, emot utveckling, emot humanitet och mänskliga rättigheter som omfattar fler än de själva. Och så hyllar de Sverige, svenskhet och vill isolera oss från omvärlden och omvärlden från oss.

Men vad är det för Sverige de menar? Vad är, mera precist, svenskhet. Och hur ska man dra gränserna... både för Sverige och för in- och utresande?

Hur kan ett så "svenskt" parti som SD samarbeta med partier i andra länder, ens nationalistiska. Tja, framför allt hur kan de, som så "svenska" samarbeta med nationalister, vilka ju är för andra nationer och däremot Sverige?

Var drar de tidsgränsen för det Sverige de vill bevara? Och vilka kan ses som "riktiga svenskar"?  Allt detta är ytters oklart när man hör sd-are prata och "argumentera".  Att pizza, kebab och kaffe eller té inte hör hemma i Sverige, det är ju klart. Men sedan då?

Som vi nyligen såg i ett "om"-progaram i Svt så är en stor del av den matkultur vi har haft i många hundra år från de sydliga landskap, som faktiskt var danska då maten kom till Skåne etc. Den rent "svenska" maten skulle vara väldigt torftig, om man inte tog med de i någon mening utländska ingredienserna.
Men det är väl inte det värsta - eller? Sverige som begrepp är ju faktiskt ett rätt ungt begrepp. På sin höjd ca trettio generationer (enl Alf Henriksson, En uppslagsbok). Dvs, snällt räknat, sådär 1000 år bara.
Och då med väldigt diffusa gränser. Med väldigt outvecklad kultur, samtidigt som stora kulturer både kommit och gått både runt Medelhavet och i Asien, t ex. Karl den Stores västerländska kejsardöme hade redan hunnit falla sönder, (Läs f.ö. gärna Eyvind Johnsons mäktiga "I hans Nådes tid"), Antiken är över. Och där nere var det kristen medeltid. I Norden (där de svealändska småkungarnas "riken" ingick) hade knappt kristendomen nått några större framsteg och det var sen vikingatid. Men den danske kungen Knud höll på att erövra England. I det lantliga Sverige ristade runor i sten åt uppländska storbönder. MEN, ingen runsten berättar om Sveriges rike.  Och under den svenska medeltiden var "Sverige" ett svagt och litet rike, där kungar avlöste varandra, men oftast inte genom arv utan våld eller intrikat diplomatiskt spel - och om de var tyska eller danska, det är inte helt lätt att begripa.
Kan en sd-are egentligen erkänna att Sverige fram till Gustav Vasa faktiskt var katolskt? Och mer el mindre under påven. Och hur luthersk var egentligen Gustav Vasa? Som av ren maktlystnad och begär till kyrkans silver (för att betala sin krigsmakt, delvis inhyrd) "avskaffade" katolicismen och gjorde kyrkan till en Statskyrka. Dvs hans och som en del av statens makt över människorna. I någt mera "ordnade  former" blev Sverige svenskt i och med tyrannen Gustav Vasa. Fast litet och med ett fattigt folk (men rik konung) som dock fick hjälp av invandrare både från öster och söder, dvs tyska handelsmän och hantverkare.
Så kom den s.k. storhetstiden som dock gick snöpligt i stöpet i och med Carl XXII. Och en gemensam svensk kultur och ett svenskt språk som "alla" kunde förstå, det kom nog först i och med radion på 1920-talet.  Efter det att folkskolan börjat lära svenska barn att läsa och skriva med start under andra hälften av 1800-talet.
Så vad är det Sverige och den svensket och de svenska traditioner som sd längtar efter? Inte den franska "Små grodorna" i alla fall. Både t ex Danmarks och Norges politiska och litterära historia är mycket längre än Sveriges.
Alla "svenskar" är invandrade, eller avkomlingar till invandrare. Även samerna, vilka dock (mig veterligt) var först. Dessförinnan täckte inlandsisen det som vi idag kallar Sverige.

Och folkslag har ständigt varit på vandring, det är svårt att säga att något "folk" har obestridlig ensamrätt till ett geografiskt område. Stammar, folk, har vandrat, sökt bättre ställen att odla och leva på. Eller fördrivits. Hövdingar, kungar, kejsare och olika slags herremän har stridig för makt och mark, och gjort att folk dött, fördrivts, ockuperats - och blandats - till det de är idag.
Och dessa krig och förflyttningar har inte varit på något sätt demokratiskt igångsatta, det är herrars (någon enstaka ggn även damers) maktbegär, girighet som är orsaken. Den som läser det minsta av historia, glöm inte tiden före 1950 heller... ), den inser snabbt att historiens gång inte är ett stillastående. Det är en utveckling, som hittills mest skett genom tvång av olika slag.
I denna tid, där demokrati och internationalisering borde göra det hela fredligare, så lider vi fortfarande av detta maktens och girighetens och själviskhetens gissel.
Och jag ser sverigedemokraterna (vars namn inte är rättvisade, då de varken är speciellt svensk eller demokratiska) som en fortsättning på den förödande själviska nationalismen, som ger främlingsfientlighet - och krig och elände.

Därmed blir och är sd ett hot både mot Sverige och demokratin. Och kan bli det mot hela världen.

Dåliga, mörka tider (s, EU, Trump mm)

Det är inte så att man vill stiga upp när man hör radions morgonnyheter.  Sossarna verkar planera för att förbjuda tiggeri. Som om  om något skulle bli bättre av det!!! Men det är förstås ett frieri till SD, eller möjligen ett försök att ta tillbak väljare som gått dit....
Visserligen har mp genom Maria Ferm (gruppledare) meddelat att det planerar regeringen inte alls. Men att s-representanter ändå säger att det gör regeringen visst det, det visar ju att tankarna finns där i sossepartiets topp, och att s inte räknar med mp, de kör man bara över om så skulle vara.
Men mp ligger illa till i opinionsundersökningarna - och frågan är om det gör mp mera hanterbart för s, eller motsatsen.  Jag ser det som så att om mp backar även i denna fråga så försvinner de sista av partiets väljare.
Men vart ska de gå? Knappast till v, och absolut inte till s eller m, eller SD.  Inte heller till KD som också sprattlar under 4% och liksom s m fl friar till fördomsfulla sd-sympatisörer.
Några aktuella nyhetslänkar kring detta. M vill också förbjuda. En skam för Sverige.  S resp MP.

Inte blir humöret bättre av nyheten att EU-kommissionen föreslåt att EU inte bara ska ha samstämmiga regler för asyl, utan att de dessutom ska ligga på en mycket hög och sträng nivå. Så att asylrätten de facto närmast avskaffas. Vilken skam!!! Och Sverige  kan inte efter de skamliga år som asylrätten urholkats här, "tidsbegränsat", återgå till de mera humanitära reglerna.   Skammens rodnad borde "pryda" EU-kommissionen, och tas förslagt även alla EU:s medlemsländer.

Samtidigt fortsätter EU att försöka muta Turkiet att ta emot de flyktingar som inte EU "orkar" ta emot. Och Turkiet skärper hela tiden sina krav på EU, mera pengar, mera pengar, och snabbt medlemsskap i EU ......
Och Turkiet kräver att stackars Grekland ska utlämna de officerare, som flytt till Grekland efter den misslyckade kuppen, till Erdogans alltmer rättsosäkra regim i Turkiet.  Dvs att asylrätten ska nonchaleras.

Inte ser framtidsutsikterna bättre ut när man samtidigt får veta att olika naturkatastrofer drabbar också USA. T ex hur stora delar av delstaten Louisiana är översvämmade i en grad inte skett på länge, om ens någonsin.  Och presidentkandidaten  D Trump, som till sina övriga extrema, främlingsfientliga och konservativa uttalande också ogillar att miljöförstöringen bekämpas, han "tror inte" att det är någon fara för vår planet. Han vill väl inte se eller höra vad som sker...

Och samtidigt fortsätter blodbadet i det Syriska inbördeskriget. Och flyktingar på väg till Europa trakasseras och stoppas i Egypten. Och Kina lägger sig nu också  i  den Syriska tragedin...

12 augusti 2016

Skilj på begreppen; radikal omförhandling, enl Sven-Eric Liedman

Jag har en tid irriterats av att alltfler, möjligen också jag själv, en tid använder begreppet radikal och extrem som likvärdiga och då i en betydlese som inte motsvarar vad de tidigare gjorde. På Arlanda läste jag, under en fyra timmar lång försenad flight en artikel i DN, kulturdebatt, av statsvetaren Sven-Eric Liedman, som reder ut begreppen Och där Sven-Eric Liedman, såsom varande socialist inte var värd att att lyssna på enl en del historielös "nyliberaler", kraftfullt försvarar den liberala demokratin, och klargör att det som kallas illiberal demokrati är långt ifrån demokrati som vi alla (?) definierat den.

Låt mig därför ge dels en länk till artikeln, dels göra några korta referat och kommentarer.

Ingressen lyder: "Begreppet radikal har gått från att betyda liberal anti-traditionalist till att syfta på våldsbenägna extremister. Sven-Eric Liedman ser ett språkligt skred spegla en förändrad politisk verklighet." 
Och så första styckena: "När jag var mycket ung var den typiske radikalen en folkpartist; Herbert Tingsten utgjorde själva sinnebilden. Radikalen var en häftig kritiker av monarkin och statskyrkan, avskydde kommunismen, hyllade boklig bildning och spelade en stor roll i den kulturdebatt som fördes i tidningar och Sveriges radio.
Visst hände det att socialister som Moa Martinson sades vara ”ännu radikalare”, och det viskades om att man i Tyskland kunde vara "rechtsradikal”, högerradikal, och då befann sig i närheten av den besegrade nazismen. Men den normale radikalen tänkte och tyckte som Herbert Tingsten." 

Låt mig också nämna att i nät-versionen så illustreras artikeln av Herbert Tingsten, fotograferad av Per Ahlmark, som sinnebilden för vem som var radikal, då. Då, Liedman var "mycket ung", och då även jag var ung - och inte bar mycket ung. Tiden går.

Ja, så var det, och så förklarade både Liedman och andra vad liberalism stod för. En typisk liberal var folkpartist (och en liberal folkpartist var i stort sett detsamma som vi numera måste beskriva som socialliberal). Dvs en person som kritiserade det bestående samhället och monarkin, statskyrkan, var emot kommunism, hyllade bildning och kunskap, var med i kulturdebatten. Och, vill jag tillägga, hade ett socialt och internationellt engagemang.
Och det var i den miljön jag växte upp och kände att jag var liberal (dvs socialliberal), definitionen stämde bra med min livssyn.

Som Lieman skriver: "
I dag är det helt annorlunda. En radikal är en våldsbenägen extremist. Grupper av ungdomar löper risken att radikaliseras, heter det. En rekryt för IS har löpt linan ut. Det antyds också att det sker en radikalisering vänsterut. Men där är uppgifterna svävande och tycks framför allt ha med motdemonstrationer att göra.
Nu laddas ordet med ännu en innebörd. Nyligen skrev Martin Gelin i DN (21/7) att Donald Trump ”öppnat dörren för extrema och radikala idéer”. Det republikanska partiet har genomgått en ”radikalisering”.
Ja, det är verkligen en förskjutning i begreppet "radikal". Från det liberalt ifrågasättandet av traditioner och gamla föreställningar till ett slags försvar och längtan efter det som var, till det konservativa. Men sällan preciserat, bara mest emot det nya, mot utveckling och för insnävning, intolerans.

Liedman: "
Radikaler ville ifrågasätta allt. Men vår tids radikaler söker sig tvärtom tillbaka till något ursprungligt eller åtminstone en förlorad guldålder. De radikaliserade islamisterna vill återuppliva Profetens dagar. Trump och hans anhängare talar om en tid då USA var ”great”. I den meningen är de alla reaktionärer.   IS-krigarna är enligt samstämmiga uppgifter ointresserade av islam som religion. Trumps ”great again” fungerar mer som reklamslogan än en strävan tillbaka till en bestämd epok i det förflutna.
Det är kort sagt inte en genomtänkt åskådning som motiverar vare sig IS fasansfulla excesser eller Trumps verbala förlöpningar. Avståndet till det som tidigare kallades radikalism är svindlande, inte minst intellektuellt." Och Liedman fortsätter "Beteckningen populism har fått en popularitet som aldrig förr. Den nutida användningen skiljer sig visserligen inte i grunden från den tidigare. Det är fortfarande fråga om att vända det sällan preciserade ”vanliga” folket mot en elit, ett etablissemang som sägs ha sina starkaste fästen i de etablerade partierna, den offentliga administrationen, de traditionella medierna och universiteten.
Veterligen vill ingen kalla sig populist i dag. Men ordet ”folk” är lika frekvent bland sverigedemokrater som en gång bland Rysslands narodniker eller USA:s Populist party för mer än hundra år sedan.
Populister som Trump och Jimmie Åkesson hyllar sina respektive nationer som något förlorat som måste återupprättas." 
"Höger och vänster har länge mönstrats ut eller åtminstone ifrågasatts som politiska beteckningar. Andra dimensioner har kommit in och ofta blivit viktigare, säger man. ...  Men, höger och vänster är just nu omåttligt populära beteckningar. De är viktiga för att skapa jämvikt i det nya ideologiska tumultet. Mot den ena extremen svarar en motsatt extrem. Högerextremismen speglar sig i en vänsterextremism. Finns det en högerpopulism à la Trump måste det finnas en motsvarande vänsterpopulism. I USA heter han Bernie Sanders. ....
Vi behöver inte fördjupa oss i rimligheten i dessa jämförelser. Vi måste koncentrera oss på det som varken är höger eller vänster, alltså den mitt kring vilken extremerna grupperar sig.
Svaret ligger på tungan: den liberala demokratin. Nu när Viktor Orbán i Ungern och andra börjat tala om illiberal demokrati blir beteckningen ”liberal” avgörande. Ändå är den djupt problematisk. ”Liberal” är ett tvetydigt ord. Det är en politisk ideologi men också ett ekonomiskt system, och relationen mellan de båda kan gestalta sig på många olika sätt.
I politisk mening är det självklart vad liberal demokrati innebär i motsats till illiberal. I en illiberal demokrati är det majoritetens ord som fäller utslaget. Orbán, Putin och Erdogan kom alla till makten med majoriteter i ryggen. På detta mandat anser de sig fria att inskränka yttrande- och tryckfrihet, fängsla och förfölja motståndare och misshagliga minoriteter och över huvud göra sådant som annars bara diktatorer ägnar sig åt.Den liberala demokratin är uppenbarligen motsatsen till detta. Enligt den kan majoriteten aldrig rösta bort de mänskliga fri- och rättigheterna."    
OBS, läs detta om igen, och igen.  Det är en väldigt viktig och klar definition, av vad som är och inte är demokrati, dvs demokrati enligt allmänt vedertagen liberal tolkning. 
Så skriver Liedman om begreppen marknad och demokrati. Där jag vill kommentera lite efteråt. 
"Det är i dag en vanlig uppfattning att den liberala demokratin hänger samman med det liberala politiska systemet. ”Marknaden och demokratin” låter för många som en naturlig sammanställning.
Men då bortser man från att förhållandet mellan marknad och demokrati kan se mycket olika ut. Under de senaste decennierna har vi upplevt en våldsam förändring. De ekonomiska krafterna har släppts lösa som aldrig förr. Resultatet har blivit en maktkoncentration till allt färre superrika företag och individer och en drastiskt växande ojämlikhet. Den nya ordningen kan skapa både mäktig tillväxt och bråddjupa kriser. Framför allt skapar den osäkerhet och vanmakt bland den majoritet som inte gynnas av den nya ekonomiska ordningen.
Det är denna vanmakt som gör de radikala excesserna och de populistiska förlöpningarna begripliga om än aldrig förlåtliga. Och det är insikten om vanmaktens grund som kan få oss att motverka excesserna på ett fruktbart sätt."

Ja, marknad och demokrati  är inte detsamma. I vart fall måste man definiera vad man menar med "marknad" och om/hur den kan påverka eller spela in i demokrati i praktiken.
Jag instämmer till stor del i Liedmans beskrivning. Och att det blivit så, dvs att det inte bara blivit en väldigt stark ekonomisk utveckling, som främjat välstånd och utveckling, utan också inneburit maktkoncentration och växande ojämlikhet och djupa kriser och skillnader (som gynnat populism), det beror på att (möjligen genom nyliberalismens framväxt - som jag inte ser som liberal utan en ekonomisk variant av en självisk neokonservatism)  man tappat bort ett grundfundament i den liberala definitionen av marknadsekonomi.  Dvs, att en fri marknad MÅSTE innebära verklig konkurrens, (och därmed fria val) där samhället måste ställa upp regler som inte tillåter att marknaden resulterar i monopol och tar bort det "fria" i marknaden. Dvs konsumenterna/väljarna ska ha något att välja på.  Dvs även ekonomisk maktkoncentration är odemokratisk. Och det oavsett i vems händer den maktkoncentrationen ligger - privata eller offentliga. 

28 juli 2016

Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.
Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

24 juli 2016

Fälldin, en stor politiker

Hör och ser att Torbjärn Fällding avlidit, 90 år gammal. Det var ju känt att han varit sjuk en tid, så det kom i och för sig inte överraskande. Men är trist likaväl.
Jag är inte och har aldrig varit centerpartist, ej heller bondeförbundare. Men jag gillade Fälldin, för hans raka och konsekventa linje, hans övertygelse som ibland låg nära min, men ibland långt ifrån (som i kärnkraftfrågen). Och han var den som bröt socialdemokratins långa maktinnehav. Som när det skedde 1976 faktiskt var den viktigaste frågan då - där alla icke-socialistiska partier var överens. Jag minns än hur jublande glad jag var dagen efter valdagen, hur ja sprang iväg och bjöd på tårta på jobbet. Glädjen hos mina arbetskamrater var i de flesta fall ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig. Sosseröstare hade ju betraktat sosseregeringar som något av en naturlag.
Men att bryta detta var en viktig demokratisk seger.
Dessutom var Fällding i det mesta (föruytom i kärnkraftsfrågan) en bra och sammanjämkande statsminister, där det var hans center och Ahlmark/Ullstens folkparti som angav tonen. Moderaterna ville gärna dominera, men det gick inte, lyckligtvis. Och Fälldin var en bonde med fötterna på jorden, hade ett övernattningsrum i Stockholm, där han själv tvättade upp strumporna varje kväll. Och han och hans ministrar föregick med restriktivitet vad gäller statsrådens löner. Vad jag minns så sänkte han lönerna, eller åtminstone frös dem. Vilken kontrast mot tidigare - och senare regeringar.

F.ö. finns bra bilder av Fälldin i både SvD och DN. Jag ger länkarna här och här.

Att han inte precis fick igenom sin och centerns kärnkraftspolitik har han angripits för. Men det är ju helt förståeligt, hans centerparti var visserligen stort, men hade ingen egen majoritet.

Men han "höll gränsen" när Sovjets u-båtar började kränka svenska vatten. Han var emot byråkrati - och han klarade att debattera med-mot Olof Palme. Fälldins lugna trygga argumentering gick bättre hem än Palmes ettriga stil.

16 juli 2016

Turkiet - är stabilitet viktigast?

Kuppförsök i Turkiet. Vad i...  och i går morse SR-nyheter: Ännu ett terrordåd i Frankrike, Nice.
Turkiet nu, de som följde nattens nyheter fick veta att kuppen lyckats... men idag regerar Erodgan igen. Med hårda nypor.
Ser att kuppmännen ville få fort Erdogan, som onekligen är en diktator, om än vald i ett slags pseudodemokratiskt val,  kuppmännen ville försvara demokratin och den sekulära staten. Dvs att det skulle vara fria och allmänna val i rättvis ordning - och att staten, statsmakten ska vara skild från religonen. Men Erdogans AKP är ett muslimskt parti, som sätter religionen som viktigare än demokratin. Och han vill föra in Turkiet i EU. Trots att "demokratin" har så stora brister, liksom hänsynen till mänskliga rättigheter.

Sett så långt borde man lyckönska kuppmännen. Problemet är att militära kuppmakare inte är garanti för demokrati. Verkligen inte. Och att rent formellt har Erdogan och hans parti tagit makten i demokratisk ordning, om än med många frågetecken. Hans AKP förföljer kurderna och ö h t oliktänkande, opposition betraktas inte som lämplig utan snarare som förräderi.

Jag häpnar när Löfven säger ungefär som så att stabilitet är viktigast. Och mängder av (den demokratiska) västvärldens ledarae säger något väldigt liknande, och hyllar att den "folkvalde" presidenten Erdogan och hans regering sitter kvar.

Eller ändå inte. För hur mycket än demokratin hyllas i officiella sammanhang så är det stabilitet, geopolitiska aspekter och maktbalans som gäller. Då blundar man för om stabiliteten sker på bekostnad av demokrati och mänskliga rättigheter.
Är det en lindrigt maskerad diktatur, eller en demokrati på dekis så accepteras den, bara det inte rubbar balansen och "ordningen".  Men demokratiska strävanden, de ser man med misstänksamhet på om en "vän och allierad" kan riskera bli av med makten.

Jag vill nog hävda att demokratiskt styre, reellt, inte bara formellt - det räcker inte,  är att föredra eftersom med dåliga och odemokratiska regimer så blir det ändå instabilitet. Både inbördeskrig och andra krig och stridigheter uppstår när det är ett demokratiskt underskott. Och sådant underskott uppstår när dödsstraff finns eller återinför, när domare avskedas för att de vill följa lagen i stället för makten, när politiska moståndare förförljs, när minoriteter förtrycks etc.  Därför förfäras jag när Erdogans regim försvaras.
Ett litet ljus i mörkret är dock Angela Merkels uttalande och uppmaning till Erdogan att behandla kuppmakarna enligt lagen. Vilket givetvis innebär att hon inte vill se avrättningar.

Men också när militären sätter sig över valresultat.
För, som sagt, även om t ex militära kuppmakare säger sig vilja försvara demokratin, så är de inga garanter för demokrati om de inte följer demokratiskt vald styresmän.

I skrivande stund lär det fortfarande vara oroligt i Turkiet, men det förefaller sannolikt att Erdogans stärker sin makt - än mera. Vilket är en olycka för inte bara Turkiet utan även för det EU som Erdogan kräver att få vara med i - i den demokratiska klubben.  Jag vågar knappt tänka mig ett EU utan Storbrittanien, men med Turkiet. Brrr...

Att välja mellan kuppmilitär och Erdogans styre, det är som att välja mellan pest och kolera. Ingetdera vill vi ha.

(Läs gärna Bo Inge Anderssons analys, som skrevs i natt för SVT, vilken jag i långa stycken instämmer och menar ger en bra bakgrund dessutom. )

13 juli 2016

Betr Boliden, gruvbolaget och lite till

Jag har på annan plats skrivit några mer personliga, och halvprivata, reflexioner kring besök i Boliden, det samhälle där flera av mina barndomsår tillbringades. Senaste besöket var i juli 2016. Texterna innefattar, förutom kommentarer av mera privat karaktär också mer allmänna noteringar kring samhället i sig - och om gruvbolaget, som länge helt och hållet skötte och var samhället.
   År 1924 hittade man guldmalm, bolaget bildades - och därmed samhället. Som framgår bl a av Wikipedia så är Boliden  den enda serviceorten i Skellefteå som inte varit egen kommun. Det beror på att samhället ända till 1965 i praktiken var helt styrt av Bolidens Gruv AB. Därefter övergick skötseln av Bolidens samhälle till Skellefteå landskommun
Då min resetext innehöll en del frågor, så googlade jag lite grand för att få en del svar som besöket i sig inte gav.

Min mor arbetade på gruvbolagets kontor (sent 30- och tidigt 40-tal). Vid besöket 2009 var den en gång ståtliga kontorsbyggnaden museum (och i behov av ommålning), administrationen satt i nybyggnader, tämligen charmlösa. Det gamla kontoret hade nu namnet Bergrum Boliden.
Såhär beskrivs det i Norran 2012, vilket visar vad som hänt efter vårt första besök, men före årets. "
Kontoret togs ursprungligen i bruk 1927. 


Huset var kontor ända tills Boliden lät bygga det nya, en koloss i tegel som togs i bruk 1972. Därefter byggdes det gamla om till utbildningslokaler. 
Var museum i 20 år
Det såldes sedermera till Skellefteå kommun som hyrde ut till Skellefteå museum. Där fanns gruv- och mineralmuseet Bergrum Boliden i cirka 20 år, men lades ner hösten 2012. Sedan såldes huset tillbaka till Bolidenbolaget – för en krona."  
Bilden i svartvitt visar hur det såg ut från början. Det var då rött, men fick senare sin gula färg. 

Alltså. Det gamla kontoret var bolagets kontor från börja och fram till 1972, blev sen utbildningslokal och därefter ett filialmuséum till Skellefteå muséum, men såldes 2012 tillbaks till bolaget (som i o f sig genomlevt både utveckling, diverse skandaler och ägarbyten) för en krona.  Och skulle rustas upp och åter användas av bolaget. Av upprustning, i vart fall utsides, syntes intet vid årets besök. Men en del av det som förutskickades 2012 har nog gjorts, betr takhöjning (bättre isolering) och utstädning av det gamla muséet.  Men en del av entrén var borta, ledstänger etc, och genom fönstren kunde man se en del bråte.  Ovanför entrén står fortfarande "Bergrum Boliden", som ett minne (?) från den tid byggnaden var muséum.

Den gruva, där guldmalmen lång tid var det viktigaste,  lades ner 1967.  Här också en bild av linbanan mellan Boliden och Kristineberg (1943). En linbana av stor betydelse för samhället under dessa år. 


Nå, mera om både Boliden och bolaget kan man googla fram, ex-vis på Wikipedia och bolagets egna hemsida, http://www.boliden.com/sv/

Det är intressant att samhället inte byggdes upp i hast som en kåkstad utan tanke, inget "vilda västern" inte. Tvärtom, det hade karaktär av ett mönstersamhälle.  Det har en intressant stadsplan, med flera gatunamn som både har anknytning till gruvan men samtidigt är rätt ovanliga. Värt att studera. Liksom bolagets historia.


Vid vårt besök 2009 så var samhället mycket sömnigt, med väldigt hög andel pensionärer och övergivna hus. Men samtidigt fanns där ett asylboende, som gav visst hopp om liv. Och numera verkar det finnas gott underlag till skolorna, där den gamla ståtliga skolan, där jag gick, är av en klass som bör bevaras med pietet. Det gamla torget, som strax efter vår flytt blev park, nu med namnet Margaretaparken, har fräschats upp. Och samhället verkar nu ha fått en del inflyttande (efter decennier av tillbakagång) som upptäckt att huspriserna är låga och pendelavståndet till Skellefteå är rimligt.
Boliden AB är ett världsföretag, där metallåtervinning är en viktig och växande del, och bolagets framgångar  bör vara positivt för Boliden även om gruvan varit nerlagd sedan länge.


För övrigt anser jag att ett minnesmärke, som inte är kopplat till gruvbolaget, som är närmast
kulturhistoriskt och gett (och ger) karaktär åt samhället är Missionskyrkan. Den har på senare år tappat namnet, skylten finns kvar men utan texten. Den verkar tämligen väl bevarad, i vart fall på utsidan, men jag kunde senast inte se många tecken på verksamhet. Och jag menar att om de nuvarande ägarna inte har varken verksamhet i någon större omfattning eller resurser att varaktigt bevara kyrkan, då bör samhället på något sätt se till att den bevaras - av kulturhistoriska skäl.  Så att byggnaden inte röner samma öde som Frälsningsarméns, i och för sig blygsammare, kapell.

Denna bild av Missionskyrkan (byggd 1932)  är av äldre, okänt, datum.

20 juni 2016

Har terrorbekämpningen tagit över kampen emot maffian?

För sådär ett år sedan läste jag Tomas Lappalainens genomgång av den italienska maffian, speciellt då Camorran. Nu har jag också läst Francesco Forgiones bok, kallad Maffia på export, som är en synnerligen gedigen och faktatyngd genomgång av hur de tre italienska maffiavarianterna brett ur sig över stora delar av världen.
Förutom drygt 220 tättskrivna sidor redogörelse land för land och hur maffian där uppstått och utvecklats får man också drygt 100 sidor med källhänvisningar (ex-vis till polisutredningar och domstolshandlingar) också rena preciseringar av nuläget (2008-2010), kontinent för kontinent (ett 40-tal sidor), en lista över hela 228 namngivna efterlysta och i Italien arresterade mafiosos. Dessutom finns ett mycket omfattande personregister. Forgione är både författare och forskare, verksam vid ett universitet.

Den italienska maffian har ju sysslat med det mesta vad gäller kriminell verksamhet, från liten skala till internationell brottslighet i stor skala. Numera verkar det dock som om det tyngsta verksamhetsområdet, ivart fall i de globala sammanhangen, är odling eller framställninga av narkotika, liksom smuggling och försäljning av den. Liksom penningtvätt genom att också bedriva mer eller mindre "vit" verksamhet som en fasad, byggverksamhet, pizzerior, produktion av piratprodukter etc. Och där så är möjligt genom att påverka och ha kontakter med det politiska etablissemanget.
Och maffia med italienskt ursprung och med rötter fortfarande i Italien finns snart sagt över hela världen, till och med i Afrika och Australien.  Dock har man, dvs det officella samhället,  i Italien satsat kraftigt på maffiabekämpning under flera decennier. Med viss framgång.

Min undran, efter att ha läst detta, är dock om Italien fortsätter med maffiabekämpningen. Och hur ser det ut i resten av de "maffiasmittade" länderna, sådana som t ex Tyskland, Nederländerna, USA, Canada, Spanien, Mexico, Australien, Columbia etc. Det är ju ingen tvekan om att där maffian är stark så omfattar den stora pengamängder, och sysselsätter massor av människor. Och eroderar t ex demokrati och rättssäkerhet - och liv och lem för de som kommer ivägen för maffian. Maffian har i hög grad också infiltrerat och utnyttjat den globala ekonomin,  och dess sätt att undkomma skatt, slippa miljöhänsyn och myndighetskontroller.

Att bekämpa maffian borde alltså vara en angelägen uppgift.

Jag har dock en känsla av att idag är det terrorbekämpningen som prioriteras framför maffians framfart. Samtidigt som det nog kan finnas beröringspunkter mellan vissa terrororganisatoner och maffian. (Narkotika för finansiering, vapenhandel etc.)

Trots den italienska maffians stora utbredning så finns den inte (?) överallt. I boken antyds det genom att vissa områden/länder finns i stället maffia som kommer från Balkan och andra forna kommunistiska öststater. Sverige nämns inte i boken. Men visst finns maffialiknande kriminalitet också här - varifrån kommer den?  Ryssland? Baltikum? Balkan? Någon som studerat det och vet, vet mer än som ibland antytts i pressen?
---
Maffia på export Hur Cosa Nostra, ´ndraghetan och camorran har koloniserat världen, av Francesco Forgione,  Pocketförlaget, svensk översättning av Helena Monti, tryckt 2012 i Falun.

I juli 2015 skrev jag några  texter på denna blogg om italiensk maffia.
Länkar:
https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=35241987#editor/target=post;postID=4605432283291925450;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=98;src=postname

https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=35241987#editor/target=post;postID=1080461815636153362;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=97;src=postname

https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=35241987#editor/target=post;postID=2665454039515973276;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=94;src=postname



19 juni 2016

RB:s nya giv - BARN tystnar

Rädda Barnen släcker ner BARN, organisationens välgjorda och informativa medlemstidskrift. Senaste numret, nr 2/2016 var det sista.

Som jag ser det har BARN varit den främsta  och viktigaste infromationskällan, inte bara till medlemmarna utan även utåt om än indirekt, till en bredare allmänhet. Tidigare, under de flesta av de många decennier jag varit medlem, så hette den "Barnen och vi", lika välgjord och stimulerande och engagerad.
Under namnet "BARN" har dess enda svaghet varit att den kommit ut med något färre nummer per år än vad "Barnen och vi" gjorde.

Nu skriver RB:s (välbetlada) generalsekreterare Elisabeth Dahlin att RB ska modernisera sig, följa med tiden. Vilket betyder att nerläggning av BARN. Det RB vill säga ska i stället sägas på "sociala medier" (= internet).
Som om det vore effektivare och billigare. Jag tror inte det, jag tror det är ett misstag, även om det idag finns en del människor som inte förmår läsa på papper. Men om de ska nås av informationen lär den i de flesta fall ursprunglligen har stått på pappaer.
Självfallet ska RB finnas på nätet, men att det skulle kunna ersätta en genomarbetad och gedigen information som den som getts i BARN, det tror jag är ett misstag. Inte lär heller de etablerade media (dvs SR/SVT och papperstidningarna) berätta mera om de historier som RB vill berätta om BARN slutar komma ut. Och att så kraftigt öka närvaron av RB-info på nätet som skulle motsvara det som står i BARN, det skulle kosta mer i (anställd) personal än vad BARN gjort. Nej, resultatet blir troligen i stället att både medlemmar och allmänhet får kraftigt minskad information, med minskning i engagemanget som följd.

Att några hundra eller tusen klickar "gilla" på ett annonsliknade meddelande från RB i Facebook eller ser snuttar på Twitter eller liknade, det är för flyktigt och ytligt.
Jag blir allvarligt bekymrad att nedläggningen av BARN minskar intresset och engagemanget för de viktiga uppgifter som Rädda barnen har.

17 juni 2016

Samhällets olycksbarn, Les Misérables av Victor Hugo

Jag har för mig att jag läste den som yngling, Samhällets olycksbarn av Victor Hugo. Den fanns hemma, troligen var det min far som skaffat den. Jag vet inte om jag förstod den då, men kanske ändå den legat i mitt bakhuvud, dess budskap. På gamla dagar har jag sett den som film nyligen, på DVD, 2-3 ggr. 

Mitt råd, läs romanen eller se filmen.
Hela romanen handlar om godhet.  Exempelvis, hur författaren ger en beskrivning av biskopen i Digne, den man som förändrar Jeans Valjeans liv genom att visa honom oändlig godhet och förlåtelse. Samhällets olycksbarn är en roman som handlar om förlåtelse, kärlek till medmänniskan och skildring av livet på samhällets botten.

Romanen/filmen ger en inte bara en viktig påminnelse om hur det var i Frankrike för sådär 200 år sedan, utan hur det ännu i princip är på många håll i världen. Men också i vårt land och närmaste omvärld, när ondskan närs av girighet och omänsklighet. Där konservatism, envälde, ofrihet rådet, där demokratin förfaller och klyftor vidgas och nationalism och främlingsfientlighet förgiftar våra sinnen. 


Betr handlingen kan ni läsa på Wikipedia

Men det viktiga budskapet är att godheten är det som kan rädda mänskligheten. Och att stelbenta lagar kan leda omänsklighet och förtryck. Människor måste få leva i frihet, en frihet där de tar hänsyn till varandra och visar socialt ansvar. 

(Jag har för mig att jag skrivit något om detta även tidigare på bloggen. Men kände efter att ha sett DVSn igen, att jag helt kort igen måste uppmana till läsning av romanen, eller att ses filmen.)

PS. Jag ser nu att en text om romanen finns också på Ohlininstitutet. DS.

03 juni 2016

Kan utländska sjuksköterskor rädda svensk sjukvård inom äldreomsorgen? Uppdat.)

Måste bara delge en artikeln i Vårdförbundets tidskrift Vårdfokus rörande filippinska sjuksköterskor som ska anställas i Sverige.
Det är en mycket intressant artikel, läs den gärna in extenso, som visar hur Attendo söker lösa behovet av sköterskor genom att importera utländska, högt utbildade, då det inte går att få tag på svenska.

"Svenska Attendo, som har stor verksamhet inom äldreomsorgen, följer efter den finska delen av företaget, som tidigare rekryterat sjuksköterskor från Filippinerna.
– Det har varit mycket framgångsrikt och fungerar bra. Orsaken till att vi gör det är bristen på sjuksköterskor generellt i Sverige. Vi ser inte att bristen kommer att lösas under de närmaste åren, säger Carina Andersson, HR-chef på svenska Attendo."  Som vill ha en långsiktig lösning. Sköterskorna har rekryterats i Filippinerna.
Bristen verkar inte kunna lösas på många år "inom Sverige".  Det har ju inte heller gått betr behovet av läkare, så man försöker få bra sköterskor också från utlandet.
Men det är skrämmande hur magsurt de flesta (svenska sjuksköterskor?) kommenterat artikeln......

Jag vet ju att filippinska sjuksköterskor (liksom lärare) har högt anseende runt om i världen. Och som utbildade på högskolenivå, med utbildning som ofta är längre än motsv svenska har de studievana - och torde tämligen snabbt lära sig svenska också. 
Det som akademiskt utbildade i utlandet (och t o m utanför EU) brukar få problem med är de svenska myndigheter som ska validera deras utbilningar, med myndigheter som lever i föreställningen att utbildningar gjorda utanför Sverige per automatik inte är lika bra som svenska....


Nu verkar inte Attendo tro att de kan ta emot sköterskorna och sätta dem i arbete genast. För säkerhets skull räknar de med att det tar 1-1,5 år till, utöver det extraår de redan gjort i Phils (svenska, svensk vårdterminologi, arbetslivskunskap, kultur o historia etc. ) 
Citat  "Sjuksköterskorna får söka svensk legitimation hos Socialstyrelsen och genomgå den process med prov i svenska, samhällskunskap och lagstiftning samt praktik som alla gör som kommer från ett land utanför Europa. Attendo räknar med att det tar ytterligare 12-18 månader innan de har fått svensk legitimation.Det gör att de sjuksköterskor som Attendo tänker använda inom äldreomsorgen, de kommer att ha en 

utbildning på 6-6,5 år innan de börjar sin tjänst i Sverige. (Utöver sin primärautbildning - "grundskola" och "gymnasium" givetvis.)
Jag noterar att enl uppgift i artikeln kräver facket i Filippinerna (Phils) att en sköterska ska ha  motsvarande 4000 SEK i månadslön.  Det låter inte mycket, men det motsvarar cirka 20 000 pesos. Och i köpkraft motsvarar en peso lika mycket som en krona. En köpkraft motsv ca 20 000 är inte illa. Dit har dock inte lönerna nått riktigt i Phils. Och det finns inte jobb i Phils för alla de välutbildade sköterskorna. . 

Inte så konstigt då att de gärna söker sig till att jobba i Sverige, trots att det innebär några år extra i utbildning och byråkratihantering.  Anställningen sker enl svenska avtal och är mbl-förhandlad.

Fler huvudmän som sköter sjukvården i Sverige borde nog pröva samma väg som Attendo. Sjuksköterskebristen är ju numera permanent på många håll. Inte bara sommartid.

Uppdat. Ser nu ,någon timme senare, att något landsting (Region Halland, ev ngt till) har anlitat ett bemanningsföretag Orange, vilket enl Dagens Arena har rena slavlönerna. Illa, illa. Samtidigt så bekräftas av DA att den rekrytering som Attendo gjort är helt OK betr löner och andra villkor.
http://www.dagensarena.se/innehall/attendo-anlitar-60-sjukskoterskor-fran-filippinerna/
samt
http://www.dagensarena.se/innehall/vardforbundet-rasar-mot-hyrforetag-slavkontrakt/

24 maj 2016

Öppet brev till hjälporganisationerna

De senare årens "utveckling" betr administrationskostnader och framför allt löner och arvoden för ordföranden och topptjänstemän inom de olika ideella hjälporganisationerna av skilda slag gör mig alltmer bekymrad.

Jag har sedan min första avlöning i ungdomen varit medlem och fast månadsgivare till en organisation (Rädda Barnen). Därefter har jag dessutom varit månadsgivare till flera andra förutom gett sporadiska bidrag då och då vid olika katastrofinsamlingar. Jag är uppvuxen i en familj där det var naturligt att, trots mycket ringa inkomster, hjälpa de som hade det ännu sämre och inte minst då barn och flyktingar från andra länder.
Min mor brukade säga att man inte blir fattigare för att man hjälper andra. Och länge var det så, när en del andra, som själva inte ville ge bidrag, muttrade att man vet ju inte om pengarna kommer fram. Då invände min mor, liksom andra företrädesvis något äldre "tanter" att det gör de visst de. För de visste ju att hjälporganisationerna sköttes ideellt av sådana som de själva.

Med tiden har vi dock vant oss vid att staten, det offentliga, tagit över en stor del av det som tidigare gick via privata eller ideella hjälporganisationer.  Behoven av hjälp har ändå ökat, framför allt för hjälp över gränserna, och många hjälporganisationer har därför också fått bidrag från staten. Det är förstås bra, men har också fått en del mindre bra följdverkningar.
En sådan är att organisationerna ser sig som nästan statliga organ, och deras topptjänstemän har mer och mer sett sig som jämförbara med generaldirektörer eller riksdagsledamöter eller t o m direktörer i börsbolag som ska ha löner på den nivån.
Det tänkandet har på senare år också spritt sig till när det gäller att rekrytera ordföranden.

Detta är ett faktum, som mer och mer blivit uppenbart även för medlemmarna och andra privata bidragsgivare. Vilket medlemstalen sviktar och givmildheten minskar.

Det är självklart att man som privat bidragsgivare till en ideell hjälporganisation inte vill att ens pengar ska gå till höga löner, nej, man offrar sina surt förvärvade pengar eller högbeskattade men låga pension för att de ska gå till att hjälpa nödsatta, sjuka och behövande av skilda slag.

Nu är det inte fullt ut lika illa ställt inom alla organisatoner, det finns de som håller en rimligare nivå på löner och arvoden, och som kanske till och med rymmer en del idealitet. Men även dessa organisationer drabbas av misstänksamheten vad gäller topparnas löner. Och till annat administrativt schabbel som då och då drabbat vissa organisationer.

För egen del var det som hände nyligen inom Rädda Barnen en stark varningsklocka. En "anställa" en ordförande med heltidslön på hög nivå.  Nu backade valberedningen tydligen, och jag avvaktar den slutliga utgången, innan jag beslutar om jag ska stå kvar eller avsluta både månadsgivande och medlemsskap (för hela familjen). Vi vet ju att många medlemmar hoppat av redan, och att givarna håller inne sina bidrag.

Mitt råd, ja, uppmaning blir därför. Ingen ordförande ska heltidsanställas eller ha ett arvode på hög nivå. Att vara ordföranden ska i princip vara ett ideellt uppdrag, som möjligen kan innebära ett mindre,  symboliskt arvoden. Och nog borde det finnas engagerade och arbetsvilliga äldre personer, som har sin försörjning tryggad ändå, som kan rekryteras (givetvis bland medlemmarna) som ordföranden och vice dito. T ex pensionerade direktörer med god administrativ vana (med eller utan gyllene fallskärmar), som ger några år innan de blir för gamla, till icke-avlönat ideellt arbete.
Och de topptjänstemän (generalsekreterare el liknande) leder den dagliga verksamheten, de borde faktiskt kunna gå ner sådär 25-30% från sina nuvarande lönenivåer, det skulle ändå bli hyfsade löner. De som idag är lägst avlönade kunde kanske slippa sänkningar, och "mellanskiktet" bör nog sänka sin lön med säg 10-15%.
Jag tror faktiskt att med något lägre löner så skulle det ideella skälet för att ta sådana jobb bli mera framträdande än att få ett karriärjobb med hög lön.

Den stora vinsten vore dock att förtroendet för organisationerna skulle kunna återskapas, medlemstappen borde minska och viljan ö h t att hjälpa till och att skänka pengar till hjälporganisatonern skulle öka. Tror jag.

"Det är saligare att giva än att taga."



17 maj 2016

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström

Nej Hans Bergström, SD är inte ett parti som andra, de vill undergräva demokratin.

Jag blev helt perplex när jag såg att Hans Bergström, med långt förflutet i det folkparti som då var ett gediget socialliberalt parti, och därefter DN-chef och senare kolumnist där, att denne man haft (har?) samröre med sverigedemokraterna och gett dem råd och dåd hur de ska stödja alliansen för att störta s-regeringen. Och allt detta för att skapa en situation där s+m går ihop i en regering.  Det är ju så snurrigt att....

SD vill ju få inflytande och de är ju beredda att ta till vilka medel som helst för att tvinga fram en politik enligt deras odemokratiska och främlingsfientliga linje. Och i viss mån har de ju lyckats skrämma upp både stora delar av alliansen liksom regeringen ( s + mp).  Att de vill stjälpa s+mp-regeringen är ju också helt klart. Men att de i stället tänkt sig hjälpa till för att få en s+m-regering, det tror jag inte de kan tänka sig. Då skulle de, liksom de icke-socialistiska partierna som inte kommer med i en s+m-regering, bli helt utan inflytande.
Så det syftet kan inte Hans Bergström ha gjort tydligt för SD.

Men Hans B vill styra den svenska politiken, och då verkar ändamålet, en koalition mellan de två stora (och konservativa) partierna, helga medlen.  Vilket dock, enligt mitt sätt att se det, lägga en död hand över den politiska debatten i Sverige.  Det skulle reducera alternativen i Sverige till bara två (plus SD fortfarande rätt stort, men  i marginalen). Och de två stora partierna bli svåra att skilja från varandra.
Så, under senare år så verkar Hans B, trots sin bakgrund, gått några stora steg bort ifrån socialliberalismen och blivit "nygammal" moderat med både neoconservativa ideer och främlingsfientlighet (vilket framskymtat även före detta avslöjade SD-samarbete). Och därmed rätt lik både SD och dagens alltmer högervinglande moderater.  Tragiskt.

Att SD med förtjusning tagit emot Bergströms råd (vars djupare syfte de inte begrep)  det är förståeligt. Men att han gav dessa råd, det är i vart fall helt emot den ideologi han tidigare haft, och inte heller taktiskt-logiskt att tro att det skulle funka.

Och med DÖ (decemberöverenskommelsen) så sopades förutsättningen för att stoppa regeringen undan. (Och visst, DÖ var också ett sätt att låta ändamålet (stoppa SD) helga medlet (att alliansen la sig platt för s-budgeten. Det var inte heller ett snyggt spel.)

Dagens socialdemokrati är visserligen ideologiskt vilsen, där den delvis i sann konservativ ande ser tillbaka till den tid då s var det ständigt maktägande partiet, men att de skulle vara intresserat av ett samarbete med moderaterna, annat än för att stärka sin maktställning och för att stänga gränserna, det har jag svårt att tro. Och moderaternas intresse är givetvis att återkomma till maktens köttgrytor genom att fiska i sd-vatten med stängda gränser och bedriva en mix av neoconservativ och gammalkonservativ politik.  Deras mål är inte att hjälpa sossarna kvar vid makten. Däremot ser de gärna att de övriga icke-socialistiska partiernas väljare låter sig slutas in i den moderata famnen och inte trilskas med egna åsikter.

Och nej, sverigedemokraterna är inte ett parti som vill bli som de andra. Visserligen  försöker de då och då ge sken av att stå för "folkliga" förslag, lånade från olika håll, men skrapar man på fernissan visar det sig snabbt att det de egentligen vill är att stoppa flyktingarna, att de som ändå lyckas slinka in, de ska inte får asyl utan skickas ut så fort som möjligt. Främlingsfientlighet kryddad med rasism och odemokratiska mål och medel. De har inte utvecklats, bara till och från blivit skickligare i sin marknadsföring av sin åsikter. Där de tar hjälp (PR-mässigt och ekonomiskt) där de kan få den.

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström, Oavsett vilket ditt mål var i detta fall. Om det var ett eller ett motstridigt dubbelt syfte.


13 maj 2016

Duterte, valutslaget och Filippinsk framtid.

Jag fann denna artikel i Economist, May 14. Jag gör inga kommentarer till den, men vill "rädda" den genom att citera hela artikeln - oöversatt.  I det stora hela är det en bra beskrivning av både valrörelsen, bakgrunden och hur filippinarna i gemen har reagerat på Duterte och den gamla, politiska klassen. Och beskriver farhågorna och förhoppningarna nu inför framtiden.
"The dangers of Duterte Harry A  return to the bad old ways under Rodrigo Duterte?
DURING the six years of President Benigno Aquino’s administration, the Philippines has amazed itself and others by being both boring and successful. Once South-East Asia’s chronic underachiever, with a sluggish economy and a politics that puts showmanship over substance, the Philippines belatedly took the path of other, more successful economies. It adopted policies (now there’s a novelty) and these have encouraged foreign investment, spurred spending on infrastructure and boosted consumption. Growth has been a healthy 6% a year, the best among the region’s bigger economies. Jobs have been generated—call centres in the Philippines handle many of the world’s complaints. And social spending has risen even as the national debt has come down. Now all that progress is thrown in doubt with the emphatic election as president of Rodrigo Duterte, a loudmouth pursuing a wildly populist campaign (see Briefing). After the dull-but-sound Mr Aquino, the great risk is that bad old ways are about to return.
Sadly, it’s no joke
Mr Duterte—aka “Duterte Harry” or “the Punisher”—is the long-standing mayor of the city of Davao on the troubled southern island of Mindanao. What he lacks in policymaking interest or experience he made up for during the campaign with the showmanship that had been absent from national politics. Many Filipinos loved it.
He joked about sexual exploits with mistresses and he publicly entertained rape fantasies. In a Catholic country, he made people laugh by saying of Pope Francis that “your mother’s a whore”. He treated allegations of his links to vigilante killings in Davao with pride. And when he promised that he would, as president, dump the corpses of 100,000 gangsters in Manila Bay, the crowd went wild. That claim, a promise to declare a “revolutionary government” if he cannot get his way in pushing through a vaguely defined new “federalism” for the country, plus a vow to shut down Congress if it ever tries to impeach him, are pretty much the only policies he has articulated. Little things like due process, he suggests, are for wimps.
The elites in Manila are in shock at the defeat of their candidates. But they have only themselves to blame. They always found it more pleasant to take the case for liberalisation to Davos than to the millions of Filipinos, especially in the provinces, who have missed out on the fruits of growth. And, in their gated communities in the capital, they failed to grasp how much petty corruption and gun violence blight ordinary lives. The mayor of Davao understood.
The elite rarely mix with ordinary folk, apart from maids, chauffeurs and deferential farm hands who have worked for generations on the vast haciendas of the landowners (such as the clan the Aquinos married into). So they failed to see resentment growing at their wealth and complacency. Shortly before the election, Mr Aquino warned of a return under Mr Duterte to something like the dictatorship of Ferdinand Marcos, (who put the country under martial law, tortured thousands and stole billions). Mr Aquino called on the other presidential candidates to come together to defeat Mr Duterte. They didn’t. Now they should acknowledge that the “people power” revolution in 1986 that unseated Marcos, and put Mr Aquino’s mother in power, has ossified into a self-selecting oligarchy.
Now that the oligarchy has been humbled, the question is how Mr Duterte will govern. In foreign policy his blunt style is cause for concern, at a time when extreme delicacy is needed in responding to China’s high-handed maritime claims in the South China Sea. As for the economy, Mr Duterte’s record in Davao, where he cut crime and encouraged investment, suggests that he may not be opposed to business. Indeed, unlike Donald Trump, to whom he is sometimes likened, he proposes no radical change of economic direction. Rather, he says he will hire the country’s foremost economic brains and put them in charge.
Perhaps that is why the stockmarket bounced on news of his victory. But much remains vague. He is thought to want to scrap competitive bidding for infrastructure contracts. If so, he will frighten off the foreign investment that has underpinned the Philippines’ boom. With so much uncertain, it is not clear what is to be feared more: Mr Duterte ignoring legal norms and trampling his country’s democratic institutions, or the old elite regrouping to frustrate him, inviting political chaos. The Philippines’ future risks being a mix of both."
---
Kommentar dagen efter. Ser i Avpixlat (som jag fått genom en länk) en hyllningsartikel över Duterte. Inledningsvis ganska korrekt bakgrundsbeskrivning, men glider så över till att med beundran skriva om Dutertes record och vallöften. Och artikeln landar i att hans framgångar bygger detsamma som Sverigedemokraternas i Sverige. Och Donald Trumps i USA. I och för sig korrekt. Men skrämmande att det ses som något positivt. 

12 maj 2016

Händer och papper contra minskad kunskap, sämre integritet och hjärnkapacitet

Nu vill regeringen åter öka övervakning och dataavlyssning av medborgarna. Nu med hänvisning till "terrorbekämpning". Regeringars färg varierar, men viljan att övervaka och kränka den personliga integriteten, den består, om än de alltid lägger ut genomskinliga dimridåer om att den ska bevaras.

När jag läser böckerna om tidigare statsministrar (Bonniers serie med tjugotvå volymer) slår det mig hur beroende författarna är av arkivmaterial och dessutom av personliga brev, dagböcker etc. Om vissa finns mycket litet officiellt skrivet och få notiser i dåtidens media, och om politikerna inte heller skrivit dagböcker så är forskningen närmast helt hänvisad till eventuella släktingars och vänners nedtecknade hågkomster. Tills för några decennier sedan så använde de flesta människor, både de som var politiskt verksamma eller "ledande" i andra avseenden papper och penna eller skrivmaskin för att skriva och dokumentera vad de gjort och tyckt. När datorerna var unga så skrevs också de flesta texter ut på papper, som bevarades. I vart fall före internets genombrott.

När jag så läser Pedagogiska Magasinet (papperstidskrift!), nr 2/2016, vars huvudtema är "bortom skärmen", så tycker jag mig se samband, se orsak och verkan beträffande detta med hur våra hjärnor arbetar och hur vi får och kan få, eller missa information och hur vi ska bearbeta fakta för att få kunskap.
En av de intressanta artiklarna har skrivits av professorn (emeritus) och tidigare överläkaren Göran Lundborg och har rubriken "handen spelar huvudrollen i hjärnan".  En vitsig, men beskrivande rubrik.
Handen samspelar med hjärnan, har ett mycket stort område i hjärnan, dvs kräver hjärnkraft. Med händerna gör vi inte "bara" en mängd saker som kräver finmotorik etc, utan vi använder dem också i hög grad för att uttrycka känslor, smeker, straffar, tröstar och beskyddar.  Handen är lika viktig som ögat och örat. Handen formar och utvecklar hjärnan. Arbetar man med händerna utvecklas fantasin och vidgas vyerna. Det är tack vare kreativa händer som vårt samhälle utvecklats (broar, byggnader, parker, konstverk, musikskapande etc). Våra förfäder hade mycket små hjärnor, men med händernas aktivitet så har den under årmiljonernas lopp har den växt och ökat dess kapacitet, t ex gjort att människan även utvecklats sin talförmåga och lärt sig skriva.

Och jag förstår att författaren av boken om Ernst Trygger, en av flera i stort sett bortglömda statsministrar i tidigt 1920-tal, dels menar att man kan lära sig en hel del om dagens politik genom att granska tidigare politiker, dels hennes undran (farhåga) hur man ska kunna göra den granskningen av dagens politiker. De är (blir) ju svåråtkomliga när det inte finns tryckt arkivmaterial om deras förehavanden. De göms bakom en mur av glömska, bortklickade e-mail, raderade SMS och kommentarer på facebook etc. Och genom att teknikutvecklingen gör att det som skrivits och "lagrats" på internet kommer att vara oläsbart rätt snart. Hade Tryggers (och Felix Hamrins med fleras) samtid använt e-mail och mobiltelefoner hade vi inte vetat mycket om honom.
Jag vet ju själv att det jag skrev, och ej skrivits ut på papper eller publicerats i (pappers-)tidningar, det är oåtkomligt. Ev lagringsmedia och program kan inte läsas i dagens datorer, och de gamla fungerar inte.

Inte heller kommer vi (eller kommande generationer)  kunna forska i om den omfattande övervakning som nu sker var nödvändig för vad den skulle användas till, och inte se på vilka data som eventuella ingripanden gjorts, varken betr nödvändighet eller om bevisens tyngd och relevans. Och hur mycket rent strunt och/eller integritetskränkande som registrerats för helt oskyldiga. Eftersom det i vissa (många?) fall raderats efter viss tid, i andra fall blivit oläsbara p g a teknikutvecklingen.

Genom internet och datorer (i olika form) ges, om de överbrukas och missbrukas, möjlighet till en övervakning och åsiktskontroll av enorma mått, på (relativt) kort sikt, men samtidigt förlorar vi det grundmaterial som kan ge oss värdefull kunskap - och om vi låter händerna reduceras till bli ett pekfinger för att "läsa" på skärmen, så kommer hjärnkapaciteten sluta utvecklas och kanske gradvis att förtvina. Aktiva händer håller hjärnan i trim.
---
Visst datorn är ett bra arbetsverktyg i flera avseenden. Jag använder den mycket just för att skriva och lägga ut texter på internet och för att e-maila.
Jag borde nog därför, om någon i framtiden vill veta vem jag var, kanske ta ut en del texter jag skrivit på papper också...



10 maj 2016

Ska "Trumparna" ta över världen? Apropå filippinska valet

Jag är allvarligt bekymrad över valresultatet i Filippinerna. Där Duterte utropas sig till vinnare när i skrivande stund 90% av rösterna räknats. Att folk i så stora skaror röstar på populistiska "politiker" av en typ som föraktar demokrati, som inte har egentliga program men vräker ur sig grova generaliseringar och uttalanden som skrämmer.

Jag ser att Wolfgang Hansson i AB idag (fm 10 maj 2016) har en kommentar som i hög grad stämmer med mina tankar. Så här börjar han (jag kursiverar och kommenterar i texten inom parenteser).

"Den förste jag tänkte på när Rodrigo Duterte blivit Filippinernas nye president var Donald Trump.
För den förre advokaten är på många sätt en Trumpkopia. En av många vi kommer att få se när en ny typ av politiker i allt större utsträckning hotar ta över makten i världen.
I valrörelsen har Duterte använt ett språk som påminner mycket om den amerikanske presidentkandidatens. Vulgärt och svulstigt men också väldigt direkt och enkelt. Han har inte dragit sig för att förolämpa sina politiska motståndare.
På många sätt är Filippinernas nye president en ännu mer extrem variant av Trump. Dutertes metod för att få ner brottsligheten är att döda brottslingarna. Utomrättsliga avrättningar ser han som ett renhållningsarbete.  (Duterte ser domstolar, rättegångar etc som bortkastat, rättssäkerhet är inte något han ser viktigt.
I valrörelsen har han lovat att fylla bukten utanför Manila med liken efter 100 000 brottslingar.
– Akta er, varnar han brottslingarna. Fisken kommer att bli fet." (Och tipsar om att det blir mycket jobb för begravningsentreprenörer.
---
Några timmar före jag läser Hansson i AB har jag läst och hört att Duterte vill ändra konstitutionen. Han är oklar hur, men hans historia visar att han vill göra det enklare att bestämma själv, utan att lyssna på andra, utan att lagen sätter stopp för honom. 
---
Åter till AB-artikeln
.
"
Han drar sig inte för att utmana mäktiga länderNär USA:s och Australiens ambassadörer kritiserade Duterte för att skämta om att han ville delta i en gängvåldtäkt på en kvinna sa han offentligt åt dem att ”hålla käften”.
Han har hotat med att sätta sig på en jetski och gå iland på en av de omstridda Spratley-öarna för att plantera en filippinsk flagga på öarna som Kina i dag delvis ockuperar.
– Om Kina skjuter mig blir jag nationalhjälte. (Ja, han gillar att verka tuff - och uppoffrande.) 
  "
Precis som Trump har Duterte inte presenterat något politiskt program för vad han ska göra. Bortsett från att döda som många brottslingar (vari han inkluderar inte bara "knarkare" utan även "korrupta" och småtjuvar och gatubarn, som det finns hur många som helst av)  som möjligt. De statligt avlönade dödsskvadronerna (som ofta utgörs av poliser under hans kommandoi hemstaden Davao C där han varit borgmästare i många år, är ökända och fruktade.(Civila medborgargarden under Duterte är också en av hans metoder för att stoppa "brottslighet", jfr gärna med hur Sverigedemokraterna agerar emot de som de inte gillar.)

Nu har Filippinernas befolkning med överväldigande majoritet (fel, han har enl rapporterna hittills fått ca 40% av rösterna, men det räcker för att bli vald) valt denne man till president. En tankeställare för de som tror att Donald Trump omöjligen kan bli vald i USA.
Båda är representanter för en ny typ av populistiska politiker som röner framgångar i olika delar av världen. (Trump som ngt slags högerpopulist, och Duterte vill framstå som en macho vänsterpopulist.) De framställer sig som folkliga (trots att de i själva verket också tillhör eliten) och påstår att de säger sanningar som ingen annan vågar yppa.  (Och de ser sig som förföljda av etablissemanget och av PK-media, samtidigt som de får enorm publicitet av media! Liksom SD i Sverige fått.
I Turkiet har president T Erdogan alltmer utvecklats i denna riktning. Marine LePen har fört högerextrema Nationella Fronten till valresultat som ingen trodde var möjliga för bara fem år sedan. Alltfler fruktar att hon kan vinna presidentvalet i Frankrike nästa år.
I Österrike ser Norbert Höfer från högerpopulistiska FPÖ ut att bli vald till president nästa helg. Han skryter med att han går omkring med en Glock-pistol för att kunna skydda sig själv. (Och Duterte poserar gärna med vapen. Vill visa att han är STARK och är beredd att ta till våld för att få som han vill. ) 
Många förfäras över hur den här typen av politiker överhuvudtaget kan komma i närheten av att få styra sina länder. Hur kan det ske?
Detta är inga politiker som kuppat sig fram till makten. De har lyckats få en majoritet av väljarna att lyssna till deras budskap. (Nå, inte majoritet alltid, men att många, alltför många röstar på dem. Som även SD i Sverige). De är symtom på en massiv frustration över det nuvarande politiska systemet som inte lyckas leverera. (Och där partierna lever sitt eget liv, och där folk inte känner sig kunna delta. )
Den nya tidens (populistiska) politiker är ett symtom på djupgående förändringar i våra samhällen som en majoritet av befolkningarna inte vill acceptera.
Men också på ett massivt politiskt ointresse. När det kommer någon som pekar med hela handen och säger ”det här fixar jag” så är det många som låter sig duperas. 
Efter en lång era där liberal demokrati skapat välstånd i västvärlden och i många andra länder håller medborgarna själva på att undergräva demokratin genom att välja auktoritära ledare som använder sin makt för att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna och tänja på rättssäkerheten.  (Och uppenbarligen inser inte väljarna hur farligt det är att välja sådana "starka män", att de väljer bort demokratin. Jag förfäras. ) 
Rysslands Vladimir Putin är kanske det främsta exemplet. Viktor Orban i Ungern en annan. Så istället för att bara förfäras över att Duterte kommit till makten kanske dagens traditionella politiker borde fråga sig vad de kan göra för att reformera demokratin innan världen tas över av Trumpare och Dutertes. 
I vilket fall är det hög tid att sluta skratta åt dem och istället ta dem på blodigt allvar. (Ja, jag har i vart fall svårt att skratta.
---
Min slutkommentar blir denna.
Jag är djupt oroad, både rent generellt över hur lätt dessa populister lyckas attrahera väljare, och än mer när gäller Sverige och Filippinerna - och USA. Jag menar att Putin i Ryssland också är en politiker av samma typ.  Demokratiska värden sätts åt sidan, ofta genom att ge sken av att göra det "bättre" för folk som känner sig utanför och/eller hotade i ett eller annat avseende. Jag ser t ex en parallell hur Putin hållit sig vid makten i Ryssland och hur Duterte gjort i sin hemstad Davao C (och möjligen avser göra som president genom författningsändring). När de suttit de perioder de kan enl vallagarna, så har de båda satt in en marionett en period, en person som de styrt, för att sedan kunna ställa upp igen för att även officiellt vara den styrande. Såväl Duterte som Putin och Åkessons SD säger sig vilja ha ordning (t o m lag och ordning), skärpta straff etc. Men Duterte väjer inte för att gå förbi domstolar och lagar för att skapa "ordning", han vill fortsätta med dödspatruller som "rensar upp" de icke-önskvärda.
Så att det blir lugnt och tryggt...  Lugnt kanske det kan bli, men knappast tryggt, inte rättssäkert.

Allstå, medborgarna ska inte fortsätta att vara åskådare och se hur en liten "elit" kör sin show. De måste få vara med, annars kanske de heller röstar (om de ens röstar) på andra politiska skådisar. Korruption bland makthavare måste bort, det duger inte att de håller varandra om ryggen genom förmåner och fallskärmar. Det räcker inte att ekonomisk tillväxt stannar hos de som redan har det bra, välfärden måste nå även de sämst ställda - vilket bl a måste innebära att stora förmögenheter och fantasilöner beskattas mera, och att skatterna används där de gör nytta. Att den personliga integriteten värnas liksom det fria ordet. Och att utbildningen förbättras, den är ju en förutsättning för utveckling och möjlighet till demokratiskt deltagande.
Och slutligen, jag älskar Filippinerna, landet och folket. Och hoppas att de inte röstar bort demokrati och rättssäkerhet. Att Duterte inte kommer att göra det han sagt, utan att han bekämpar korruption och brottslighet med lagliga medel och utan dödande, inte gör sig till diktator och att han lyssnar och diskuterar med de som inte delar hans åsikter. Och att han får en vicepresident som kan balansera honom, dvs t ex inte blir diktatorsonen Marcos.
--- 

Uppdatering.
Enl ngt osäkra uppgifter, valet är ännu efter en vecka inte helt sluträknat (även om 92% var klart på valnatten), blev det faktiskt förre diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, som valts som vicepresident.  Och Marcos änka, den åldriga Imelda  (hon med de tusentals skorna)  valdes nog också till en post, på lägre nivå....