Liberalismen är ett förhållningssätt, inte en beskrivning av hur det SKA se ut.

Några kortfattade reflexioner om det (social-)liberala samhället.

Många (de flesta) partier hyllar, eller säger sig ansluta sig till en ideologi. Dock är det ofta mera i teorin än i praktiken. Det är något vi insett alltmer under senare år (decennier). Samtidigt är det skillnad på ideologier, hur de är beskaffade. Det konservativa idealet om drömsamhället är som det är idag, eller ännu hellre hur det var igår. De socialistiska och kommunistiska samhällena skildras i rosenrött i ideologin. Men när det kommer till praktik så kan de visserligen ofta i detalj beskrivas, och då får de flesta av oss rysningar. Det rosenröda blir olika grader av helvete.

Den liberala ideologin kan inte beskriva hur dess samhälle "ska" se ut. Liberalismen är inte en dogm som ger kartan för hur det ska se ut. Liberalismen är mera ett sätt att tänka, förhålla sig. Kärnan i tänkandet är frihet, omprövning, radikalitet dvs en öppenhet för det nya. Att människorna själva ska få forma sin framtid och därmed samhället. Därav följer att liberalismen, som inte är en ekonomisk teori (vilket nyliberaler etc har för sig), inte har några fixa lösningar på hur t ex statens finanser ska se ut, AMV:s roll, hur höga barnbidrag, pension och pensionsålder skall vara.

Det liberalismen säger, vilket är än mera poängterat i socialliberalismen, är att vår frihet har en gräns där den skadar andra. Att vi har vi frihet i gemenskap med andra. Att vi som fria individer ändå måste ta ett socialt ansvar. Vår frihet får inte bli andras ofrihet. Lika lite får en knapp majoritet sätta sig på en minoritet.

Visserligen kan tankarna i liberalismen om den fria konkurrensen som välståndsbringande kraft ge en vägledning i olika ställningstaganden. Men de säger inte vad som är självklart bra i förhållande till en detaljutformning betr t ex arbete och sysselsättning, utan måste sättas in i det större perspektiv som tar t ex hänsyn till sociala aspekter och att samhälle och miljö utvecklas.

Andra ledtrådar för det liberala tänkandet är dess absoluta krav på demokrati och respekt för människovärde och individens integritet.

Det betyder självfallet inte att (social-)liberalismen kan se ut hur som helst!
Tvärtom, grundprinciperna måste styra. Ett bekymmer i dagens debatt är att vissa politiker och kommentatorer devalverat ordet socialliberal till den grad att de anser att de flesta partier idag är socialliberala. Det är ett (medvetet?) nivellerande av alla politisk-ideologiska begrepp! Det "man" då menar är att de flesta partier vänder sig till en bred och välmående medelklass, men det har inget med socialliberalism att göra! Varken kd, c eller fp är idag socialliberala. Även om c en kort tid kallade sig det. Och trots Stefan Lövdens uttalanden är inte socialdemokraterna socialliberala heller.

Jag, och fler med mig, menar att det är ett problem att det idag inte finns ett enda klart socialliberalt parti i riksdagen. Partiernas retorik och historia gör dem inte socialliberala.

Dagens sosseparti är som 50-talets fp, en jämförelse

En kommentar till dagens kris i socialdemokratin, satt i ett vidare perspektiv.

Nej, fp under 50-talets början var inget krisparti, tvärtom. Det var ett offensivt socialliberalt parti på framgång, under ledning av Bertil Ohlin.

När jag nu vill jämföra dagens sosseparti med det tidiga 50-talets folkparti är det i dessa avseende; socialdemokraterna idag ligger runt 25% i opinionsundersäkningarna, det är ungefär detsamma som de valresultat folkpartiet uppnådde, under 50-talet (före ATP-kraschen 1958).

Dagens sosseparti har ett medlemstal som motsvarar det som folkpartitet hade då.

Vad säger detta? Ja, (s) idag är inget litet parti i sympatier - även om det varit på dekis ett bra tag.
Femtiotalets folkparti var ett stort parti väljarmässigt, det största efter socialdemokraterna. Det ledande oppositionspartiet, det som helt dominerade oppositionen. Bondeförbundets (c) Hedlund gick förstås egna vägar, men högern (m) låg helt i skuggan av fp, hur mycket Jarl Hjalmarsson försökte.

Men medlemsmässigt då? Ja, idag talas det mycket om medlemmarnas bristande inflytande över valet av partiledare i (s). Det var knappast större på 50-talet då (s)-partiets medlemmar i hög grad var passiva och kollektivanslutna i miljontal. Idag är s-partiets medlemmar en spillra jämfört med då.

Och även om fp var röstmässigt stort då, och hade en medlemsstock jämförbar med s-partiets idag, så var det ett svagt parti organisatoriskt. Medlemsrekryteringen hade inte alls följt med valresultaten. Jag, som var med redan då, upplevde det som ett rätt glest parti vad gäller medlemmar.

(Trots att s idag är på samma låga nivå. Och vad ska man säga om dagens fp? Katastrofalt få medlemmar, liksom hos alla andra partier idag.)

På femtiotalet drällde det ändå av både medlemmar och aktiva sympatisörer, och förtroendevalda. I vart fall inom fp och s. Och visst ja, dåtidens center, bondeförbundet hade också många aktiva. På landsbygden vill säga.

Är inte detta ett memento när man ser på dagens politiska partier och deras bekymmer?

Saknar inte Juholt, men Sverige behöver en slagkraftig opposition

Turerna kring Håkan Juholt sista tid var märkliga. Det verkade som att han envist skulle bita sig fast tills han blev bortburen. Det logiska var ju att han för länge sedan borde insett att han skulle avgå. Frivilligt. Men han ville inte, så till slut måste sossarnas VU (verkställande utskott) konstrura en "frivillig" avgång som han kunde köpa. Så beskedet idag var därför både väntat och oväntat.

Socialdemokratin har länge saknat färdriktning. Många har insett att partiet behöver en förnyelse, men inte minst partiets gräsrötter, framför allt då utanför storstäderna, har stretat emot. Med Håkan Juholt blev det övertydligt. Juholt verkade ju inte ens själv veta vilken väg han ville gå. De ständiga fotbytena gjorde vara motståndarna glada när de kunde peka på partiets förvirring.

Jag saknar verkligen inte Håkan Juholt. Inte bara för att jag inte är socialdemokrat. Men även socialdemokratin, som trots allt ännu är ett relativt stort parti, behöver en ledning med kapacitet. Liksom det behöver bestämma sig för vad det vill.

Än mera viktigt är faktiskt att Sverige behöver en rejäl opposition. Oavsett vilken regering vi har. Reinfeldts kompani har det oförtjänt lätt när landet saknar en slagkraftig opposition. Alliansregeringen har stora brister, men de förbleknar i folks ögon när oppositionen är ännu mera bristfällig.

Faktiskt är en fungerande opposition lika viktig som regeringen, om demokratin skall fungera och vara vital. Ett exempel; hur hade Sverige sett ut om inte Erlander hade haft Ohlins folkparti som ett envetet korrektiv?

För att inte Reinfeldts gäng helt ska spåra ur så behövs en opposition som sätter tummen i ögat på regeringen.

Nya bottensiffror för sossarna, än sen då?

Vem kunde vänta sig annat, än en trång krets partigängare möjligen? Ny bottennotering för Juholts s.
Varför skulle det ha vänt?

Mera märkligt är att det är fina siffror för moderaterna, detta självgoda och pösiga parti runt Reinfeldt. Ett trist förvaltarparti, som dessutom anser sig vara bäst och vackrast, bara för att det råkar vara störst. Och som ser oss medborgare som undersåtar, som ska övervakas, övervakas ini minsta söm.
Och de underdåniga lydpartierna fp, c och kd, vad motiverar att de får några opinionssiffror alls? Är det frånvaron av alternativ?

Man må tycka vad man vill om miljöpartiet, men det visar ändå lite liv emellanåt. Visar åsikter som ibland till och med hänger ihop. Det rättvisa i att vänstern får en del sympatier, det får anstå att bedömas tills vi ser om Jonas Sjöstedt kan ge det en klar linje sedan han blivit vald.

Kd lär vara utom allt hopp, som det ser ut för närvarande.

Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

Återställning som dör

Jag vet, jag har inte skrivit här på länge. Orsaken kan vi ta en annan gång, kanske. En av många delorsaker är denna.
Något slags virus eller trojan ... eller besläktat, som terroriserar våra datorer. Trots antivirusprogram etc.
Nå, för att få lite ordning så beslöt jag göra en s k återställare, dvs gå tillbaka till en tidpunkt då det funkade hyfsat.
Lyckades (hyfsat) på en dator, men vågar inte testa fullt ut om det ligger dolda filer på USB-minnen, som tar över och gör filer osynliga....
Men den andra datorn "dog" helt enkelt. Signalerar först att det är OK. Men så efter ett tag så dör den, kommer inte in i Windows (XP) utan får veta att det är ett oreparabelt fel!
Va? När man snällt klickat för en återställning tillk en fungerande tidpkt.

Någon som har några tröstens ord? Eller ännu hellre, tips på hur vi ska fixa det. Omformatera är uteslutet, då där ligger tusentals bilder som inte finns på andra ställen.
Säk-kop av en del av dem har sabbats av den "trojan" som vägrar låta oss öppna minnet där de (oxå) sparats.....

Kristdemokraterna vid vägskälet.

OK, i sista stund några rader om kd och deras ledarkris. Alltfler vill Göran Hägglunds avgång. Motiven är något disparata, och Göran vill sitta kvar. I sammanfattning menar han att "gnället" inte duger. Den som vill ersätta honom får träda fram och visa sitt alternativ. Så får de slåss om saken och medlemmarna avgöra.

Som jag ser det är den springande punkten att kd måste bestämma sig för vad som är dess kurs. Vilket inte primärt är en personfråga, utan en politisk-ideologisk.

Vad skall kristdemokraterna stå för?

1. Är det den värdekonservativa, socialkonservativa med en religiös betoning och i med positiv inställning till bistånd och invandring etc?

2 Är det en klart "kristen-höger" av amerikanskt reaktionärt märke som önskas?

3. Eller är det en mera utslätad soppa av "allmänborgerliga" åsikter, där det gamla arvet från Alf Svenssons tidiga år nedtonas till värnande om kärnfamiljen.

För det första alternativet, finns nog en väljargrupp. Ovisst hur stor dock. Det var länge kd:s linje, men idag känner nog en del väljare en saknad efter det.
Det andra alternativet känns olustigt, och har förhoppningsvis mycket liten potential i Sverige, trots att en del av Hägglunds kritiker verkar luta åt det hållet.
Alternativ tre, som verkar vara Hägglunds linje, där måste kd trängas med alla andra allianspartier. Det har inte visat sig vara speciellt framgångsrikt. Väljarna vill nog ha en profil, om de ska överge de något större partier som vill ungefär detsamma.

Att kritiken emot Hägglund visar att kristdemokraterna som parti måste bestämma sig, det verkar tydligt. Utslätning för att passa in i alliansen ger ingen entusiasm.

Alla ska kunna lika lite - rädsla för utbildning styr BUN-ordf

Höstterminen 2012 inleds försöksverksamhet med spetsutbildningar i grundskolan.
I Piteå har en högstadieskola tagit ett utmärkt initiativ för att förbättra utbildningen, och att inte bromsa elever! Det gäller engelska och matematik.

Vi har ju sett hur svenska elever sackat efter jämfört med i andra länder. Detta samtidigt som alltfler elever känner att de hålls tillbaka, bromsas, för att de vill gå snabbare fram. Lärarna vågar, pga regler och den attityd en del skolpolitiker har, inte differentiera utbildningen efter elevernas förmåga. Ingen får vara bättre än någon annan. OK, det gäller inte i idrott, men i kunskapsämnen är det tabu att vara mera än högst genomsnittslig.

Initiativet beskrivs bra i Piteå-Tidningen.

Så långt allt bra. Men tidningen beskrivet också att Barn- och utbildningsnämndens ordfärande Ruth Rahkola (s) reagerat surt. Hon kallar spetsutbildningen för elitklasser, vilket den röda majoriteten i BUN är motståndare till.

"I yttrandet inför nya skollagen var nämnden negativt inställd till spetsutbildningar redan i grundskolan. Vi anser att det skapar en segregation mellan elever, säger Rahkola."

Detta är en typiskt konservativ 60-talsinställning som fortlever än idag hos en del sossar (och vänsterpartister). De hyllar den gamla flumskolan, där ingen skulle få lära sig mera än någon annan. Att den långsammaste styrde takten. I deras ögon betyder jämlikhet att stanna upp, att inte släppa fram elevernas nyfikenhet och kunskapstörst. För då kan det uppstå "segregation".

Jag vill nog påstå att då uppstår i stället stagnation. Piteås s-ordf i BUN verkar styras av en rädsla för kunskap.

Självfallet ska alla hjälpas fram efter vars och ens förutsättningar. Men det ska gälla alla. Även de som mera läsbegåvade. Det är inte bara idrottinriktade som ska få utvecklas för att bli bättre.

Spetsutbildningen ska inte på något sätt sänka utbildningstakten för någon. Ingen får sämre eller långsammare utbildning än tidigare. Men man släpper bromsen för de som vill framåt. Vad är det för fel i det?

Vad är bekymret med politiska vildar?

Detta ämne är givetvis aktualiserat av sd-aren William Petzälls avhopp från sitt parti, för att bli det som kallas "politisk vilde". Det vill säga, han kommer inte att tillhöra någon partigrupp i riksdagen.

Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.

Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.

Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!

Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.

Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.

Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.

Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.

På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.

Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.

Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).

Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.

Pressfriheten hotad

Passar på att ge dessa rader från Olle Wästbergs månadsbrev.

Pressfriheten hotad i Sydafrika


För ett år sedan var jag inbjuden till Sydafrika för att tala om press- och informationsfrihet. Då hade regeringen dels föreslagit en kontrollpanel som skulle kunna ingripa mot medier, dels en ”protection och information act”. De hamnade på hyllan efter en omfattande motkampanj. Men nu har de tagits ner igen och mediefriheten i Sydafrika är allvarligt hotad. Nästan allt kommer att hemligstämplas, s k whistleblowers kan få tio års fängelse, liksom journalister som publicerar saker regeringen inte gillar.


En organisation, Right2Know har bildats och samlat 20.000 medlemmar och 400 organisationer.
http://www.r2k.org.za/


Sydafrikas största problem är den omfattande korruptionen och det bästa sättet att komma åt korruption är offentlighet. Men det dominerande partiet ANC är föga intresserat, kanske därför att partiet i så hög grad är korrumperat.
---
Visst, Sydafrika har kastat av sig apartheids ok. Mandela gjorde som president ett storartat jobb för försoning och en demokrati som omfattar alla. Men hans parti, ANC, har speciellt under senare presidenter alltmer blivit självtillräckligt och genomsyrat av den korruption som långvarigt maktinnehav ofta innebär.

Gör inget dumt....

Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).

Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.

Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.

Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!

Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.

Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.

De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.

Den passionerade demokraten, lästips

Minns jag rätt så skrev Christian Dahlgren en gång en bloggpost med detta namn, och den handlade om Per Ahlmark. Jag tror inte Christian har något emot att jag "lånar" hans rubrik för att ge några lästips om Per Ahlmarks skrivande.

På nätet finns (åtminstone) dessa tre böcker för nerladdning.

1. Det öppna såret
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_oppna_saret.pdf

2. Vänstern och tyranniet.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Vanstern_och_tyranniet.pdf

3. Det är demokratin, dumbom.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_ar_demokratin.pdf

Per Ahlmark är nu runt sjuttiotvå år. Hans direkt politiskt aktiva tid ligger långt tillbaka, men fortfarande väcker hans åsikter och demokratiska lidelse känslor hos läsaren. Det går inte att vara ljum inför honom, det är antingen för eller emot.
Han har alltid varit en engagerad fiende till extremism, vare sig den finns till höger eller vänster eller av religiös art.

Jag minns ju honom från det han blev ordförande i fpu (folkpartiets ungdomsförbund) och åren framåt till och med hans tid som ordförande i folkpartiet. (Se t ex denna länk.)
På den tiden var fp odiskutabelt det liberala partiet, och det var detsamma som socialliberalt.
Därefter har han varit författare, dels av lyrik men även av politiska skrifter, där han redovisar sina åsikter och kommenterar aktuella eller principiella frågor. De ovan nämnda böckerna är exempel på detta. Givetvis har böckerna vållat debatt och heta känslor.

Inte minst boken "Vänstern och tyranniet" upprörde vänsteretablissemanget i Sverige. Där lät han citaten av vad kända svenskar sagt och skrivit tala för sig självt. Vilket de citerade inte gillade... Okvädningsorden forsade över honom.

Den nya boken (memoarerna) kommer kanske att förvåna en och annan, inte minst eftersom han är så kritisk till högern. Titeln till boken "Vänstern och tyranniet" fick vissa att tro att han var en högersinnad hök vilket inte är rättvist. Innehållet handlade ju en hel del om folkpartister och moderater också, vilket de som bara läst referat eller andras tyckanden om boken inte uppmärksammat.

Nå, den som vill ha ytterligare tips kan lämpligen ladda ner någon av de nämnda böckerna, för där finns utförliga förteckningar av både hans skönlitterära verk och andra politiska skrifter från 60-talet och framåt.

Per Ahlmark, en klar och tydlig politiker (m tillägg)

På "allmän begäran" skriver jag några rader om Per Ahlmark, fd folkpartiledare, men sedan länge författare.

Nu finns en rätt utförlig artikel om honom på Wikipedia, delvis ord för ord överensstämmande med texten i Nationalencyklopedin, så jag behöver inte bli långrandig, utan mera koncentrera mig på egna kommentarer och om sådant som är diskuterat eller möjligen okänt.

Per Ahlmark föddes 1939, läste statskunskap och kom som rekordung in i politiken. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen. En legendarisk influens för Per Ahlmark var Herbert Tingsten (skarp liberal profil och chef för DN). Per Ahlmark hade således en lång politisk erfarenhet bakom sig redan när han efterträdde Gunnar Helén som partiledare 1975, redan året gick fp framåt och kunde bilda en icke-socialistisk regering, ledd av Torbjörn Fälldin (c), där Ahlmark blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister. Om man jämför hur denna regering var sammansatt och dagens allians, så finns stora skillnader. Centern var störst, moderaterna hade rätt lite inflytande trots att den koleriske Gösta Bohman ständigt ville sätta högerprägel på regeringen. Ahlmarks taktik, grundad på ideologisk övertygelse, var att så långt möjligt få en socialliberal prägel på regeringens politik. Det visade sig i kritiska situationer så att han och fp drev förhandlingarna intill regeringssammanbrottets gräns. För, fp kunde ju alltid hoppa av regeringen. Då skulle inte finnas någon majoritet för regeringen, och kanske skulle fp få igenom sina förslag med stöd från annat håll.

Idag lägger sig ju de små partierna platt för moderaternas diktat. Vilket de verkar ha lovat från början, inget hot om att spräcka regeringen för att få igenom sin politik nu inte... Så ser det ju ut som det gör också. Att Ahlmarks fp ingick i en icke-socialistisk regering berodde inte på någon vilja att ingå i ett "borgerligt block". Men han, och de flesta som inte var sossar, så det som viktigt att bryta socialdemokratins långa maktinnehav. Dvs, vem man samarbetar med beror på vilka frågor som är aktuella.

Redan 1978 avgick Ahlmark, både som partiledare och minister. Plötsligt för de flesta. Jag, som då var politisk sekreterare (fp) fick närmast en chock. Men hans skäl var högst personliga, och högst respektabla. Ahlmarks efterträdare blev Ola Ullsten, som också bildade en framgångsrik renodlad fp-regering-

Per Ahlmark var en vass och skicklig debattör, helt i klass med Olof Palme. Han kunde ibland förefalla väl så teoretisk och intellektuell (liksom Palme), men det var alltid fullt klart vad han och folkpartiet stod för under honom. En klar socialliberal, stod för sociala reformer samtidigt som han var/är en solklar anti-socialist. Givetvis emot allt vad kommunism heter, lika fullt som han var/är emot nazism och fascism. Han engagerade sig mycket för förtryckta grupper, exempelvis de förtryckta judarna i Sovjetunionen. Ahlmark är också en stark förespråkare för att också judarna ska ha rätt till en egen stat, vilket inte innebär att han på något sätt är enögd eller gillar vad alla israeliska regeringar gör. En intressant notis, refererad i SvD apropå hans nyutgivna memoarer, är att han påpekar att Israels befolkning inte är en homogen grupp, utan består av invandrare från mer än 100 nationer. Detta som en replik till Carl Bildt märkliga tro (okunskap) att Israel skulle vara ett mono-etniskt land.

Efter avgången som partiledare har Ahlmark främst varit författare och utgett flera diktsamlingar. Men han har dessutom skrivit flitigt om politik i t ex Dagens Nyheter och Expressen. Han har också varit styrelseordförande för Svenska filminstitutet.
Redan 1964 utgav han "Vår fattiga politik" och 1971 "Sveket mot kusterna".
Han anser att det är demokratiers plikt att stödja demokratiska strävanden.

Tillägg. På begäran har jag lagt till några lästips i kommentarerna om vad som finns att läsa av Per Ahlmark. Och som kan laddas ner på internet!

Per Ahlmark ryter till. Det borde alla folkpartister lyssna till. Och andra med.

Läs artikeln i SvD där förre fp-ledare Per Ahlmark tar itu med bl a Carl Bildt. Ahlmark har skrivit sina memoarer, och det verkar vara en högintressant läsning.

Det är verkligen härligt att läsa Per Ahlmarks totala sågning av inte bara Carl Bildt utan även av toppskiktet av dagens fp. Deras okunskap och frivilliga (?) underordning under moderaterna och Carl Bildt.
Citat ur artikeln. "Han anklagar Bildt för att ha förminskat serbernas massmord på bosnier i Srebrenica och för att ha tigit om den sudanesiska regimens ansvar för folkutrotningen i Darfur. Bildts lojalitet mot Lundin Oil som gjorde honom förmögen var större än hans avsmak för massdödande i Darfur, hävdar Ahlmark.

Per Ahlmark hävdar i sin bok att nuvarande folkpartiledaren Jan Björklund bekräftat för honom att Bildt förbjöd statsråd att använda termen folkmord om dödandet i Darfur.

”Ministrarna, även de så kallade liberala, lydde fåraktigt Bildts anvisningar”, skriver Ahlmark.
"Ahlmark anklagar också de fyra borgerliga partiledarna för att ha lurat väljarna 2006 genom att inte ha avslöjat att Carl Bildt skulle bli utrikesminister.

”Oljemannen med optionerna kommer, trodde vi lättsinnigt, att stanna kvar i norra Afrika och där fortsätta att bygga upp sin privata förmögenhet. Det var alltså fullt möjligt att rösta på alliansen 2006 och hoppas på det bästa. De lurade oss”, skriver Ahlmark."
"Han kritiserar även Bildt för att ha en ”enfaldig” syn på staten Israel som ett monoetniskt land, trots att det består av invandrare från mer än 100 nationer. ”Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd”, skriver Per Ahlmark.

”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”, skriver han."

Jag har länge mått illa av folkpartiets förfall, trots att jag vet att det finns en del verkliga socialliberaler kvar, till och med inom fp. De är bara alltför tysta. Men när Per Ahlmark ryter då är det med besked! Något som alla borde läsa. Givetvis alla dagens fp-are, men även alla andra!

Ett glädjande osvenskt val i Danmark

Svenska kommentarer till det danska valet igår lyfter framför allt fram att det blir (?) en kvinnlig statsminister. Samt att hon är sosse.

Visst är det så, men hur viktigt är det? Att Helle Thorning-Schmidt är kvinna tror jag inte har någon större betydelse rent praktiskt, även om det är en glad dunk i ryggen för feminister. Hon är socialdemokrat, ledare för ett hårt sargat parti som då och då försökt förnya sig, men i grunden ändå är väldigt traditionellt (konservativt dogmatiskt och ungefär lika invandrarfientliga som dansk folkeparti) om än ett snäpp närmare mitten än de svenska sossarna f.n. verkar vara. Danska sossarna tar troligen statsministerposten, men helt säkra ska vi inte vara. För att kunna skapa en regeringsduglig majoritet måste Helle ta väldigt stor hänsyn till att socialistisk folkeparti (SF, ungefär som svenska vänsterpartiet, men också negativa till invandring) gick tillbaka kraftigt de med, samtidigt som socialliberala (icke-socialistiskt och invandrarvänligt) Radikale venstre nära nog fördubblades.

Vinnare i en eller annan bemärkelse är först och främst just socialliberala Radikale. Mandat och röstmässigt, vilket får ses som väljarnas vilja att markera vikten av maktskifte, men samtidigt att de inte vill ha en socialistisk politik, att de är trötta på att både venstre och sossarna lutat sig emot dansk folkepartis invandrarfientliga och populistiska politik.
Framåt gick också den vänsterextrema Enhedslistan, som kan sägas vara en mix av marxister och gröna, liksom Liberal alliance, som är ett närmast nyliberalt skattesänkarparti på högerkanten.
Sossarna kan se sig som vinnare i och med att det blir regeringsskifte och att det (troligen) blir regeringsbildare tillsammans med ett till tre andra partier.
I viss mån kan neoconservativa Venstre se sig som vinnare i och med att de blev största parti, större än s, som fick knappt 25%.

Samtidigt är både sossarna och Ventre förlorare. De första pga att de gjorde sitt sämsta val sedan 1905 och de senare pga att det förlorade regeringsmakten.
Dansk folkeparti (DF, danmarks "sverigedemokrater") förlorade röster om än inte så många, men de förlorar rätt säkert i inflytande. Hur en ny regering än ser ut så lär den inte behöva DF:s stöd. Vilket känns härligt uppfriskande!
Störst förlorare blev det traditionella högerpartiet, de Conservative, som halverades och givetvis hamnar utanför regeringen. Socialistisk folkeparti (= vänsterpartiet) förlorade också stort!

De färöiska (2) och grönländska (2)mandaten brukar i huvudsak stödja socialdemokraterna.

Svenska kommentatorer talar i blocktermer när de beskriver valresultatet. Säger att högern, de blå förlorade och att de röda sidan vann. Det är dock en grov förenkling.
I Danmark är blockpolitiken inte lika hård som i Sverige. Nu luckras den upp än mera i och med Radikale venstres kraftiga uppgång, glädjande nog.
(En gång i tiden fanns också ett litet intressant parti som hette Retslistan el något liknande, som inte var direkt blockbundet. De danska kristdemokraterna är också närmast utplånade och ligger under 1%.)

Verkligheten är mera att det var regeringen som förlorade. Och den bestod av mer eller mindre högerinriktade partier, även om Venstre haft ett liberalt förflutet.

Det röda "blocket" består av sossarna och SF. Den mera extrema marxistiska Enhetslistan står rätt fritt till det röda blocket, men kan knappast stödja neoconservativ/nyliberal politik (som hos Venstre, de Konservativa och Liberal Allians eller DF).

Radikale venstre är, som sagt, socialliberalt och klart icke-socialistiskt. Och därmed obundet till block som är högerinriktade likaväl som till socialistiska. Däremot kan de, beroende på vilka frågor som är aktuella, samarbeta med endera sidan om den därmed kan föra en mera socialliberal politik än om höger eller socialister har egen majoritet.

Dansk politik är alltså annorlunda än svensk. Den visar också tydligt hur partinamn, som från början kan vara en klar indikation på ideologisk inriktning kan urholkas och förändras. Där liknar det ändå i det avseende läget i Sverige.

Att inte hålla käft - en tillämpning av frisinne/liberalism

Se detta gärna som en kommentar till pågående debatter om liberalismens mening och innehåll. Som sådan eller om dess svenska rötter och beståndsdelar, frisinnet och socialliberalismen.
Och till ledande svenska politikers ovilja att respektera ex-vis yttrandefriheten.

"Får man vissla under middagsvilan? Farbror Ernst hävdade att man inte fick det, eftersom man då störde honom när han skulle sova. Min åsikt var den motsatta: att man alltid fick vissla när man kände behov av det. I över femtio år har det varit min publicistiska princip."

Så inleder Bo Strömstedt sitt bidrag till boken "Fritt sinne" (Atlantis 1992).
Via en livfull skildring av hur han, när han lämnat en artikel till tidningen Dagen, fick en hälsning från Lewi Pethrus själv å hela pingströrelsen vägnar, att han skulle ändra åsikt eller hålla käft, så deklarerar han vad som är en tidnings uppgift.

"En tidning är till för att inte hålla käft."

Bo Strömstedt är en i högsta grad frisinnad och socialliberal publicist. Hans hjärta har alltid varit hos provokatörerna. Hos de som inte kunde hålla tyst. Som hos Vilhelm Moberg och dennes envetna rotande i skumma rättsaffärer. Som hos Bengt Anderberg, som smädade Gud men ändå frommare än himmelens änglar. Att inte hålla något heligt, utan att ifrågasätta, att pröva med fritt sinne.

Jag rekommenderar er att försöka hitta boken "Fritt sinne" på biblioteket, eller på något antikvariat. Denna rekommendation gäller självfallet även regeringens ledamöter, Carl Bildt inte undantagen.

Att svenska journalister vill granska Lundin Petroleum, det gillar inte Carl Bildt

Carl Bildt är en skicklig politiker, på sitt sätt. Han är kunnig i utrikespolitiska frågor. Skickligheten och självständigheten i förhållande till andra länders intressen kan dock diskuteras. Och hans ageranden och icke-ageranden väcker allt oftare förundran och frågor. Under senare år har också hans intressen i olika bolag, främst då i Lundin Petroleum, ifrågasatts då det kan innebära en intressekonflikt.

Ett exempel är hans ovillighet att försvara svenska journalister, som råkar illa ut när de fullgör sin journalistiska skyldighet - och demokratiska rättighet - att granska förhållanden i andra länder. Den tysta diplomatin betr Dawit Isaak i Eritreanskt fängelse är mer än lovligt tyst. Så tyst att det verkar som om den inte ens finns, i vart fall vad gäller Bildts agerande.

I somras fängslades de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson när de var i Etiopien för att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleum. Bildts UD var väldigt tystlåtet, och Bildt fräste något om att åker man till länder som dessa så får man skylla sig själv. Från etiopiskt håll anklagades de två för terrorism, en oerhörd men alltför vanlig anklagelse numera emot de som inte till fullo delar maktens åsikter. När det nu kommit fram att det var Lundin Petroleums agerande som journalisterna ville granska, då kan vi se hur vitt och godtyckligt begreppet "terrorism" kan användas när så ses lämpligt.

Jag anser nog att Bildt genom sitt ägande i Lundin Petroleum (vilket finns kvar vad jag vet, även om han mot sin vilja tvangs avgå från styrelsen i bolaget) försatt sig i det som brukar kallas delikatessjäv. Han sitter på två stolar, och därmed finns all anledning att misstänka att han sätter privatekonomiska intressen före sin uppgift som utrikesminister. Bara misstanken är nog. Att han inte inser det själv visar dåligt omdöme. Därtill uppträder Bildt ofta mycket arrogant emot de som inte delar hans åsikter.

Som Åsa Linderborg skriver i AB så använde Bildt i KU-förhören 2007 sina "insatser" i Balkan för att höja upp sig själv till skyarna. Vad han de facto gjorde kan diskuteras, men han har lyckat att i Sverige bli en världskändis pga detta, en person som inte får ifrågasättas. Han tillåts blanda ihop korten. Och som Per Ahlmark, fd fp-ledare som minst av allt kan anklagas för några kommunistiska sympatier, så uppvisar Carl Bildt ”likgiltighet inför massmord” (Dagens Nyheter 27 feb -07).

I tidskriften Etc, 12 sept, redovisas kort men sakligt bakgrunden till hela affären.

Det enda anständiga vore att UD och utrikesminister Carl Bildt med all kraft protesterar emot fängslandet av journalisterna, och på alla sätt ser till att de omedelbart friges. Detta med hänvisning till demokratiska rättigheter och journalisters rätt att granska olika företags förehavanden, när det finns misstankar om att de kränker mänskliga rättigheter.

Gör inte Carl Bildt detta bör han avgå. För att andra ska kunna rätta till det som han inte förmått, och för att förhindra fler situationer där han kan misstänkas för dubbla intressen.

Bloggaren Scaber Nestor har också skrivit bra och skarpt om detta.

Varför ser en del snett på socialliberalismen?

När folkpartiet bildades 1934 var det genom en sammanslagning av de partier som kallade sig liberaler resp frisinnade. Tidigare hade liberalismen partimässigt återfunnits i ett enda parti, men splittrades i förbudsfrågan (förbud till alkoholförsäljning eller inte). (Spritvännerna vann som bekant en ytterst knapp seger i folkomröstningen och resultatet blev ett slags kompromiss i form av motbokens införande.)

Det liberala partiet, som var det lilla, bestod av s.k. stadsliberaler och kulturliberaler. Sådana som var välutbildade och ofta hade en teoretisk bakgrund i och kännedom om de liberala tänkarna.
De frisinnade var det större liberala partiet och bestod av "praktiska liberaler", folk som bodde på landsbygden, där de flesta svenskar levde då, småbönder, hantverkare, arbetare, lärare etc. Ofta var de också aktiva inom de då starka folkrörelserna som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, ibland också inom fackföreningsrörelsen även om den alltmer sågs som en fråga bara för sossar och kommunister.

Inom det förenade folkpartiet fanns länge olika lokalavdelningar för frisinnade resp liberaler. Detta beroende på medlemmarnas bakgrund. Med tiden växte de ihop och någon egentlig skillnad fanns inte eftersom socialliberalismen tog kommandot inom fp, de frisinnade kände sig helt hemma med den och även "stadsliberalerna" accepterade att svensk liberalism var detsamma som socialliberalism. Dvs en förening av frihetsbegreppet och det sociala ansvaret, att friheten bara finns i gemenskap och hänsynstagande till andra. Och emot socialismen.

Med neoconservatismens uppkomst, i Sverige under beteckningen nyliberalism, så kom den in först inom högern/moderaterna, men efter en tid även in i folkpartiet. Det socialliberala sågs (och ses) officiellt som en god etikett, men dess innehåll har alltmer urholkats och ersatts med annat. Och både inom och utom fp så hånas ofta numera socialliberalism som något slags frihetsinskränkande förmyndaraktigt konservativt (och det säger neo-conservativa!) från frikyrkliga och nykterister.

Jag vill därför betona och klargöra att det som de frikyrkliga och nykteristerna stod för var riktig socialliberalism, dvs mycket nära det som länge kallats frisinne. Frisinne är det svenska ordet för liberal, i vart fall enl vissa ordböcker. En annan sak är att med tiden har en och annan blivit mer el mindre konservativ (och då ofta gått till kd), och de gamla folkrörelserna har tappat kraft och medlemmar.
Dessutom har begreppet svartmålats av dess motståndare, inte minst då av de nyliberaler/neoconservativa och andra som vill begränsa liberalismen, ja all politik, till att bara handla om pengar/ekonomi.
Både de frikyrkliga och nykteristerna såg människan, att människan måste leva i gemenskap med andra. Att egoism är något som gör andra ofria.
Deras (och dagens!) socialliberalism bestod därför i hög grad i att befria människor från religiöst tvång (statskyrkan) och för friheten att själv välja det man vill tro på. Eller inte tro på. Att befria människor från alkoholismens tvång och förtryck, både för den enskilde och dennes omgivning. De var frihetsrörelser, som såg människan som en individ som kan och bör leva i gemenskap med andra.

Det är därför ironiskt att en del av de som idag kallar sig för "livsstilsliberaler" ser ner på och förtalar de liberaler som såg och ser just att människans frihet begränsas när den skadar andra människor, men att inte staten/samhället ska tvinga på människor en syn på livet.

Att då socialliberalismen, och då främst en del av dess förespråkare, klandras för sin socialliberalism måste därför bero på att kritikerna inte ser socialliberalismens grund som en frihetsrörelse, och/eller att de inte delar socialliberalismens frihets- och gemenskapsbegrepp.

Bland de som i Sverige stod för socialliberalismen som praktisk politik kan nämnas Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.

Teknisk upplysning för de som vill följa min blogg

En teknisk upplysning till mina bloggläsare. Har på begäran lagt in länkadressen till mitt RSS-flöde i min Geocounterruta, en bit ner i vänsterkanten på bloggen. För de som händelsevis skulle vilja ha den för att på sin blogg se vad som händer hos mig.

För de som använder Blogger finns ju andra vägar att genom en blogglista se rubrikerna för olika bloggares senaste texter. Men det finns ju både wordpress och andra bloggar.

För er info lägger jag in adressen här också.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/feeds/posts/default

Genom RSS-flöden och blogglistor så hittar vi varandras alster bättre och snabbare. Det får väl kallas bloggkärlek. Ett begrepp som inte använts mycket den sista tiden, men desto mera för något år sedan.

11 September. 2001. 2003. 2005.

Vi påminns i dessa dagar om det som hände den 11 sept 2001, terrorattacken i New York. Jag fick nog nyheten ungefär samtidigt via radion och internet, trodde knappt det kunde vara sant. Men det var det. En förfärande massa människor fick sätta livet till, och inte bara i USA utan även i andra länder jorden runt gick det chockvågor. Tveklöst förändrade angreppet vår omvärldsuppfattning. På gott och ont. På gott då vi i väst definitivt måste inse att världen är större och mera komplex än vi velat tro. På ont mest ändå, eftersom rädslan gav politiker och andra opinionsbildare chansen att snäva in oss. Att vilja avskärma oss från främst då den muslimska världen. Att stifta lagar och regler som, i avsikt att skydda oss från terror, har begränsat vår frihet i flera avseenden. Kontrollen över oss alla har ökat helt sanslöst, inte bara på flygplatser världen runt. Alla kontroll-ivars i maktställning har haft julafton.
Bara någon dag efter 11/9 2001 fann jag mig föranlåten att varna för riskerna att ta terrorattackerna som ursäkt för onyanserade och överdrivna aktioner emot muslimer, liksom en övervakning som drabbar oss alla. Dvs att i demokratins namn kväva demokratins fundamenta. Det är sorgligt att jag blev sannspådd.

Två år senare, samma dag, mördades utrikesminister Anna Lindh (s) i Stockholm. Respekterad över partigränserna. Visst blev vi chockade över morder på Olof Palme, men att ännu en minister skulle mördas i lilla Sverige, det var liksom för mycket.
Rent privat kan jag konstatera att UD verkade bli helt förlamat och hade svårt att ta tag i problem av annat slag den dagen.

Så vad skulle då hända den 11 sept när ännu två år gått, 2005? Ja, något hände privat. Av nära nog lika oförutsägbar art. Dock enormt positivt! Vår son, Erik, föddes! Och det skulle verkligen inte alls ske den dagen. Tvärtom, han kom nära sju veckor för tidigt, hade bråttom den lille krabaten. Trots att han var liten och vägde dryga kilot mindre än barn som föds vid "rätt" tidpunkt så har han i alla avseenden utvecklats väl och normalt.

En riktig glädjekälla för oss föräldrar. Går i skolan (F-klass) och blir sex år på söndag.

Erik, nu nära sex år, men på bilden inte mer än tre och ett halvt år.

En återblick på 2006 års valaffischer

Jag har varit med om åtskilliga valrörelser och sett många valaffischer. Dock är det ett fåtal jag minns speciellt länge sedan de tagits ner. En del av de jag minns är dessutom klassiska affischer tillkomna före min tid, som "kosackvalet", de frisinnade som gick den raka vägen där höger och vänster låg i dikena, och fp´s frihetsaffisch där sopkvasten gick mot kommunister och nazister.
Råkade av en händelse se några av 2006 års affischer. En del av dem minns jag inte att jag såg ens när de var aktuella. Hur aktuella är de idag? Vad säger de om partierna, och dagens politik 2011?

Sossarna först då. "Alla ska med". Men även om valresultat visade att s fortfarande var största parti, så tappade det rejält. Göran Persson hade tankarna på annat håll. Varken han eller de två andra affischnamnen, Mona Sahlin och Thomas Bodström, är längre med... Och 2011 är det än färre som är med, i s-partiet eller som "innanför" samhället. Utanförskapet har ökat.

Vänsterpartiet. Det är ingen konst att hålla med om att 5 arbetslösa är fler är 4 direktörer. Även om de fyra direktörerna säkert har högre inkomst än 50 arbetslösa tillsammans. Att rättvisan kommer från vänster kan jag instämma i. Dvs enligt den klassiska definitionen för vänster vs höger. Alltså att vänster är liberal, höger är konservativ. Dagens vänsterparti är ju ett lite bleknat kommunistparti, som inte ens vågar erkänna att det är kommunistiskt. Kommunism i praktiken har inget med rättvisa att göra. Tyvärr.

Miljöpartiet sa: Rösta långsiktigt. Det lät och låter bra. Det antyder att det finns en vision, en ideologi, att det inte bara är röstfiske. Det gillar jag.
Att asylsökande inte ska behöva gömma sig i Sverige, det skriver jag under på. Trots att mp nog har något slags vision är den suddig, och har under åren efter 2006 delvis dolts av strävan efter makt. Vilket jag i och för sig känner igen från alla partier.

Kristdemokraternas tema var mera valfrihet. Utomordentligt bra! Men hur har de levt upp till det? Självklart är det bra med trygg äldrevård. Men valfrihet? Den innefattar alternativ, den innefattar respekt för individens integritet. Aj, aj, där ser vi kd som FRA-kramaren nummer ett. Ivrigt omfamnande både Reinfeldts moderater, Johan Pehrsons fp och hela FRA-etablissemanget.

Centerns "Mauderna tider" och Maud Olofsson som "åstadkommare" var rent pinsamma. Även där sjumilasteg bort från den socialliberalism som centern påstod sig stå för 2006 och istället ivrigt kramande av integritetskränkande FRA-lagar och andra slag både mot frihet och socialt ansvar.

Reinfeldts "nya" moderater påstod att Sverige behövde ett nytt arbetarparti. Det känns inte helt fel, med tanke på hur sossarna misslyckats. Men att det skulle vara moderaterna som skulle vara det nya arbetarpartiet. Det är ju ren parodi. En och annan lurades uppenbarligen av detta. Och nog står både socialdemokrati som konservatism för kollektivanslutning, men någon måtta får det ändå vara. Inser de inte att dagens väljare, oavsett om det är "arbetare" i någon bemärkelse eller inte, är individer. Individer, som ofta tänker själva. Vilket inte behöver betyda att de är själviska.

Till slut det parti som gick tillbaka mest och tappade ca 40% av sina väljare från 2002. Folkpartiet. Partiet med dataintrångsskandalen och den allmer krackelerade fasaden, där frihet i gemenskap alltmer ersatts av batonger, krav och pekpinnar. Temat för fp var affischer med rubriken Framtidens nyheter. Därmed förkunnande att om folkpartiet fick som de ville skulle det se ut som affischerna meddelade. Dvs stöket i skolan skulle minska, ordningsbetyg ger effekt, språkkrav infört. Etc.
Fromma (nåja) önskningar skulle jag säga. Men sättet att föra fram det, oj oj. Friheten försvinner i kraven från fp. Det man ser och hör i affischerna är inte socialliberalism, det är kravliberalism (ett motsägelsefullt ord), det är överhetens krav och pekpinnar till de små undersåtarna att hålla ordning och reda enligt maktens önskemål. Indirekt ger det en fingervisning om övervakning av alla och envar (FRA-lagar etc), att utsätta barn för "kissprov" etc, något man in sin vildaste fantasi inte kunde tro skulle komma från ett parti som ännu kallade sig liberalt!
Det som kunde läsas in i undertonen i budskapet var dock att liberalismen försvunnit och ersatts av en godtycklig konservatism, ett överhetsperspektiv. Att fp avlyssnade, snirklade sig in i sossarna interna valplanering var ett förebud.
Valresultatet visar att många kunde läsa in undertonen.

2006 års affischer kommer inte att gå till historien. Men visst ger de ändå intressanta upplysningar om partierna 2006, och deras kommande väg.

Vart tog fp vägen?

Dessa rader föranleds främst av ett litet grubbel kring i första hand valet 2006.
Vad hände då? Jo. moderaterna gick fram oerhört kraftigt. Från 15% till 26%
Men med 26% kan man inte bilda en regering utan stöd från andra. Således lät sig de andra alliansbröderna plockas in i regeringsunderlaget. Detta trots att de samtliga gick bakåt. Trots att de tappade mycket av sina gamla väljare till just moderaterna.

Fp, kds och c de lydde snällt Reinfeldt och blev undergivna stödpartier och belönades med några ministerposter för det. Bilden har hela tiden varit densamma. Inga sprickor i fasaden. Enade vi stå, söndrade vi falla. Att få igenom sin egen politik har inte varit någon prioritering för de små stödpartierna. Någon departementspost som tröst räckte. Enighet viktigare än innehållet. (Dagsaktuell kommenta: Hur i fridens dagar kan kd svälja att de blev helt överkörda av de tre andra betr pensionärsskatten? Det är obegripligt både sakligt och partistrategiskt.)

Valet 2002 blev dels en framgång för fp, dels var det det sista valet som ännu socialliberalismen ändå var ledstjärnan för fp. Även om antydningar till en krackeliering funnits i några år. Men inför valet 2006 så gjordes tydliga markeringar att fp inte längre stod för socialt ansvar på det sätt som tidigare varit självklart. Fp var öppet för nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Samtidigt hade fp´s ledning svävat på målet betr invandringspolitiken och nära nog varit berett att köpa Göran Perssons (felaktiga) resonemang om "social turism", men fick till slut bakläxa. Det visade dock en svaghet i viljan att stå fast vid den socialliberala grundprincipen. Inför valet 2006 hade fp även en del affischer som visade på en stark frammarsch för det som kom att kallas krav"liberalism" och batong"liberalism".
I sista stund visade även partiets ledning, inkl dåvarande partisekreteraren, att de inte förstod integritetens och rättssäkerhetens betydelse, manifesterat genom intrånget i SAP:s interna datornät.

Så blev valet 2006 en KATASTROF för folkpartiet. Inte bara en smärre tillbakagång. Nära hälften av fp´s röstandel försvann! I glädjen över att få ingå i en moderatstyrd regering så lyckades partiledningen får både det egna partiet och väljarna i stort att glömma bort denna katastrof.

Att få sköta skolan (vilket i stort skett bra) fick skyla över allt annat. Den sociala nedrustningen (som i och för sig påbörjats under sossetiden dessförinnan!) fortsatte i än högre grad än gick att ana före valet. Osäkerheten kring flykting och invandringspolitiken fortsatte. Och frihetsfrågorna försvann från fp´s agenda. Rättssäkerhet och integritet är inte frågor som batong"liberaler" som Johan Pehrson prioriterar precis. Ur ideologisk synpunkt blev både partiets handläggning av och ställningstagande betr FRA-lagen (med närliggande frågor) en fullständig katastrof.

Därför återkom inte 2010 de liberala väljare, som 2006 gick till moderaterna, till fp. Fp´s dataschabbel 2006 visade sig ju bara vara förvarning till FRA-katastrofen 2008.
Och vart skulle de socialliberala väljarna gå 2010, de som redan 2006 var besvikna på partiets väg från socialliberalismen? Ja, inte återkom de till fp i vart fall.

Om fp visat tecken på tillnyktring, till att återta den socialliberala väg som varit naturlig, till att lyfta fram både frihet och integritet liksom socialt ansvar, då borde valet 2010 ha blivit en återhämtning, kanske till och med ej rejäl sådan.
Tyvärr vidhöll fp i stället halsstarrigt sin vingliga, principlösa och till moderaterna (och regeringsmakten) underdåniga politik. Med resultat att även valet 2010 blev en motgång. Helt välförtjänt.

Folkpartiet idag förtjänar inte att sitta i regeringsställning. (Och det gör i och för sig inte kd eller c heller, de är lika principlösa och anpassliga i sin vilja att prioritera makten.)
1976 och 1991 satte sig fp i regeringarna för att genomdriva en socialliberal fp-politik. 2006 och framöver har det bara varit viljan att sitta i regering. Den ideologiska ledstjärnan, innehållet i politiken, det ses inte längre som viktig.

Så har det än en gång visat sig att Lord Actons tes är riktig. Den gäller även liberaler i maktställning. "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."

Detta gäller alla partier och ledande politiker, men här beskriver jag främst folkpartiets förfall.

Fp har tappar både det sociala ansvaret och den liberala frihetstanken i sin praktiska politik. Detta i strävan efter makten.

Som en föjd därav så har fp tappat halva väljarkåren från 2002. Finns det inte någon valstrateg, som ser detta samband? Och är de kvarvarande socialliberalerna inom fp utan inflytande på partiets vägval?

Partipolitiska etiketter är svårt

Vad är höger och vad är vänster? I de senaste decenniernas svenska debatt har socialister och kommunister gjort sitt bästa för att annektera ordet vänster.

Som gammal liberal vänder det sig i magen när jag hör detta. För vänster och höger i politiken är något som härstammar från den franska nationalförsamlingen (slutet av 1700-talet). Där satt de liberala, dvs de radikala samhällsomstörtarna till vänster, och de konservativa, bevararna av kyrkans och adelns privilegier och rojalisterna till höger. Dvs bakåtsträvarna till höger, frihetsvännerna till vänster. Och det var inte ett snävt ekonomiskt begrepp.

Därför är det underligt att socialister och kommunister, som de facto idag är mycket konservativa och traditionsbundna vill kalla sig "vänster". Socialdemokraterna ser sig ju som de statsbärande partiet, och att så ska det vara.

Lika underligt är att en del, alltför många, av de som faktiskt kallar sig liberaler accepterar att socialisterna tagit vänsterbegreppet och så sväljer "liberalerna" att kalla sig höger, dvs de accepterar att kalla sig konservativa bakåtsträvare. Och denna nytolkning av orden gör att vänster-höger dessutom egentligen betraktar politiken som bara omfattande ekonomi. Så andefattigt!

Märkliga tider.

Jag kan känna att det var synd att inte den tidiga svenska liberalismen la beslag på ordet vänster för sina partinamn. Som skedde i Norge och Danmark. OK, idag är norska Venstre närmast utplånat, men om jag inte missat något så verkar det ändå i stort sett behållit sin socialliberala ideologi. Danska venstre, som var ett liberalt bondeparti är dock idag närmast ett neoconservativt/nyliberalt parti. Medan Radikale venstre är det parti i Danmark som närmast är ett socialliberalt parti.

Men det är klart. Tittar vi till dagens svenska partier, visst skulle det vara närmast komiskt om folkpartiet hetat Vänsterpartiet, så långt till höger som fp gått numera. Lika komiskt som att moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet.

Kluvna känslor inför Annie Lööf (c)

Det är med kluvna känslor jag tar del av det inte helt oväntade förslaget från centerns valberedning till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Annie Lööf (Johansson) har onekligen profilerat sig som en av de mest intressanta inom centern under de senaste åren. Det framhålls hennes ungdom, kommunikationsförmåga, att hon passar både i traditionella centersammanhang som i mera liberala.

Nå, ungdom är inte en självklar merit, dessutom går den över med åren. Det som tillkommer med åren är förhoppningsvis erfarenhet, vilket inte är fy skam det heller. Speciellt inte om den visheten tillkommit också utanför det politiska rummet. Jag har en känsla av att Annie Lööf inte kan ha hunnit med mycket mera än att vara heltidspolitiker.
Hennes verbala förmåga är rätt tydlig, dessutom är hon inte främmande för "sociala media", som Facebook och liknande kallas.

Hon verkar också rätt så liberal, inte minst i ekonomiska sammanhang. Väl så mycket till höger dessutom, vilket för mig är en motsägelse - och som gör mig tveksam. Liberal är ju vänster, dvs motsatsen till höger. Socialliberal är därför inte precis det jag vill kalla henne. Om hon inte ändrar sig, vilket ju inte är omöjligt. En kombination av växande erfarenhet och medvetenhet om centerns utsatta läge kan bidra till en sådan kursjustering.

Hennes historia från FRA-striden ger också kluvna känslor. Hon var initialt emot FRA-lagen, men lät sig övertygas om att den måste röstas igenom, och till och med försvarade "kompromissen", som FRA-anhängarna kallade den. Kommer hon att fortsätta med sitt stöd för FRA-lagen och liknande inskränkningar i den personliga integriteten? Eller kommer hon i sin nya position vilja ompröva lagen i liberal, demokratisk riktning?

För centern finns nog inte mycket annat val än Annie, om partiet ska ha en framtidschans. Samtidigt finns flera frågetecken, speciellt om partiet vill framtona som ett modernt socialliberalt parti, som värnar den enskildes frihet i gemenskap med andra.

Har upphovsrättsmaffian tagit över ?

Hörde ett litet inslag igår kväll (torsd 18 aug, Aktuellt) som fick mig att hoppa till mellan nyheterna om skuldkrisen och Victorias graviditet.

Jag snappade inte allt, men det gick ut på att förhandlingarna mellan Copyswede och några andra kollapsat. Så nu skulle Copyswede lägga på mera skatter (ok, de kallar det avgift) på varje såld lagringsenhet, dvs t ex USB-minnen och hårddiskar. Tyvärr följde inte intervjuaren upp sin goda inledningsfråga med följdfrågor av principiell eller praktiskt natur.

Copyswede, det är alltså den paraplyorganisation som upphovsrättsmaffian bildat för att samla in de privatkopieringsersättningar (avgifter = skatter) som riksdagen beslutade om för många år sedan som efterföljare till den s.k. kassettskatten.

Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för snart tretton år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999. Numera har vi alltså privatkopieringsavgiften. Den ska ersätta upphovsmännen för den helt lagliga kopiering som kan ske av musik o dyl.
Motiveringen till skatten finns i denna länk.

Nå, redan den gamla kassettskatten var schbloniserad och väl saftigt tilltagen, men kunde till nöds godtas (frånsett den principiella invändningen att det är orätt att alla ska betala en avgift för något som bara vissa gör). Rätten att kopiera och lagra var ändå rätt vid på den tiden.

Det som nu skett är att avgiften stigit våldsamt, samtidigt som rätten att kopiera och lagra de facto kraftigt inskränkts. Man kan, om det inte bara beror på musikindustrins girighet, att det som kallas privatkopiering numera dessutom ska avgiftsbeläggas för att täcka in mer eller mindre förekommande piratkopiering! Privat och pirat är inte samma sak!

Det är en motivering som jag inte kan godta. Och saken blir inte bättre av att den inte erkänns som en motivering rakt ut av lagstiftarna.

Enligt nyhetsinslaget ska nu läggas nya avgifter på USB-minnen med några tior och på (externa?) hårddiskar med någon hundring. Och detta beslutar Copyswede, eftersom förhandlingarna spruckit.

För det första. Varför ska alla betala för att vissa lagrar sådant som är lagligt, om än upphovsrättsskyddat? Och varför ska jag och många andra betala en skatt för att lagra sådant som vi själva skapat, t ex våra egenhändigt fotograferade digitala bilder. Det är principiellt helt galet! Och dessutom fördyrar de vår (helt legala!) användning av våra redan beskattade (momsen) datorer! Vad jag förstått vill Copyswede även på samma sätt beskatta mobiltelefonerna...

För det andra. Vart har riksdagens beskattningsrätt tagit vägen? Hur kan Copyswede spräcka förhandlingar med mediatillverkarna och självt bestämma avgifterna/skatterna?
Hur kan det komma sig att två intresseorganisationer (= jäviga i någon mening), som inte företräder vare sig skattebetalarna eller konsumenterna förhandlar om en skatt och att den ena kan besluta om hur det ska bli? Nu är det kanske meningen att tillverkarna av minnen för datalagring ska förhandla med Copyswede för att reducera skatten eftersom all lagring (självfallet) inte sker av upphovsrättsskyddat material. Men tillverkarna är inte konsumenter/skattebetalare - och dessutom verkar de kunna köras över av Copyswede.

OK, jag förstår att riksdagen i sin outgrundliga vishet (dvs dumhet) stiftat ett slags ramlag som ger ett par parter rätt att ta över beskattningsrätten inom detta område. Men jag protesterar emot att detta kan ske. Att riksdagen överlämar till andra att besluta om en skatt, det menar jag måste strida emot grundlagen, i vart fall dess syfte.

Jag förutsätter att piratpartiet reagerar mot Copyswedes förfarande. Men menar att namnet på partiet är missvisande. De verkliga piraterna de är Copyswede och upphovsrättsmaffian de företräder.
Man kan göra många jämförelser kring detta, men det får bli en annan gång.

Och jag undrar varför det inte finns starka krafter inom riksdagen som reagerar krafigt över detta! Riksdagen ska ju företräda folket (inte särintressen), och inte frånsäga sig sin beslutsmakt. Varför tiger ni, riksdagsmän?

Kompromiss i frågan om republik eller monarki

Visst är det i ett demokratiskt samhälle mest naturligt att statschefsposten tillsätts genom demokratiska val! Inte genom arv.
Som framskymtat på FB (och med källhänvisning till Wikipedia, för den som inte minns sin historia) så har det ju faktiskt inte varit självklart att svenska kungar ärvt tronen.

Framför allt före Gustav Vasa så valdes många kungar. OK, inte enl nutida demokratiska principer, men ändå. Och ofta blev inte kungarna så förfärligt gamla heller, i vart fall inte som Bernadotterna.

Jag tycker därför det skulle vara en bra kompromiss att vi väljer kung enl republikanska regler. Dvs väljer "kungen" på tidsbegränsad period. Byter helt enkelt ut titeln "president" till "kung".

Folket väljer den det vill ha. Om foket väljer Victoria till första "kung" enl det nya systemet, så OK. Pga graviditeten blir hon väl än mera populär.
Men ungen ska inte behöva känna pressen att bli "kung". Och Vickan ska inte behöva sitta hela livet, enl de nya reglerna.

Ja, jösses, republik där presidenten kallas Kung, det vore väl något det! Vilken innovation! Förutom att rojalisterna får nöjet att kungatiteln blir kvar, så kan vi väl därigenom låta en del av den glans som följer med (?) titeln bli kvar också. Men det blir ändå en demokratisk republik.

PS. Nog känns det ändå märkligt att praktiskt taget alla kommentarer kommer på Facebook. Här kan man föra en grundligare diskussion.

Socialiberalismen är inte något slags halvsocialism

Det kanske är ett tecken på bristande kunskaper i ideologi, detta att så många tror att socialliberalism skulle ha något med socialism att göra. OK, i vissa fall är det väl en medveten misstolkning, men ändå.

Man kan även fundera över vad Håkan Juholt menar med att särskriva ordet socialdemokrati till social demokrati? Ligger något bakom detta, som ska avspegla en förändring - "framåt" eller "bakåt" i s-partiets inriktning?

Nå, jag tar det från början. Liberalismen är en ideologi med anor långt tillbaka i tiden. Låt mig bara nämna Adam Smith, franska revolutionen och USA:s frigörelse från det brittiska kolonialstyret.
Socialismen kom senare, med Marx som främste inspiratör, och som en "biprodukt" till kommunismen.

Efter en tid så splittrades socialisterna i en gren som fortsatt ville vara revolutionär, som inte uteslöt våld, och som predikade "proletariatets diktatur" (ingen demokrati alltså), planekonomi och kollektivet före indviden. En annan gren vill genomföra socialismen med demokratiska och fredliga medel och kallade sig socialdemokrater. Och det blev den gren av socialismen som fick flest anhängare i Sverige.

"Social" i ordet socialdemokrati står alltså för socialism (kollektivet, planekonomi, statligt ägande i en socialdemokratiskt styrd stat).

Liberalismen var (och borde vara) en frihetsrörelse, i kamp emot konservatismen, emot kungavälde och annan diktatur, emot religiös och ekonomisk ofrihet. För individens rätt emot stat och kollektiv, för frihandel och emot tullar, för allmän och lika demokrati, och - faktiskt - för omsorg om den lilla människan. För nytänkande, för omprövning, utveckling och rätten att forma sitt liv utan statens, kyrkans och kollektivets förtryck. Marknadsekonomi som ett medel för att ge valfrihet och välfärd till alla medborgare. Inte för att ge rätt till en liten grupp att profitera på andra.

I Sverige förde inte minst Adolf Hedin, men även Karl Staaff, fram de sociala aspekterna inom liberalismens uppdrag. Arbetarskydd, pension med mera. Det sociala ansvaret inom den svenska liberalismen var en självklarhet långt innan ordet "socialliberal" kom i bruk, och hade ingenting med socialism att göra. Så småningom lancerades dock termen socialliberalism. Delvis - och alltmer - som ett förtydligande av skillnaden till det som kallas "nyliberalismen" vilken i hög grad koncentrerar sig på frihetsbegreppet och då särskilt i ekonomiska frågor.

"Social" i ordet "socialliberal" står därför för "socialt ansvarstagande", för en medvetenhet om att vi lever i gemenskap med andra, att friheten är viktig, men att gränsen går där den kan skada andra.

Socialliberalismen står alltså för en ansvarskännande liberalism, och emot socialism. Och det har t ex visat sig i en medveten utbildningspolitik, för barnbidrag, för goda pensioner, men emot löntagarfonder. För ett fritt näringsliv och emot statliga monopol där marknaden klarar konkurrens och låga priser bättre. För sociala skyddsnät som utgår från individen. För den lilla människan emot den ofrihet och det förtryck som kan komma från alla håll, ex-vis staten, monopol, stora företag och organisationer med starka egenintressen.

Att ordet används felaktigt kan bero på att nyliberaler och högerfolk i allmänhet gillar att utmåla sina meningsmotståndare som hemska socialister. Samtidigt så vill inte minst "förnyare" inom socialdemokratin, som inte alltid är speciellt socialistiskt inriktade, gärna hitta beröringspunkter med liberalismen inom det sociala området. Beröringspunkter som finns, men som inte har något med socialism att göra.

Så ser vi att önskan att svartmåla motståndare resp viljan att hitta samarbetsparter kan leda språkbruket fel.

Jag menar att det är viktigt att hålla reda på den faktiska betydelsen och innebörden av olika politiska termer. Detta eftersom att skiljelinjer och beröringspunkter mellan olika ideologier kan skifta under tidens gång. Vänner och motståndare beror på vilka frågor som är de för tillfället viktigaste.

Och då ska man inte heller låsa in sig i blockpolitik.

Även Torbjörn Jerlerup diskuterar detta med socialliberalism versus socialism.

Ett telefonsamtal

De flesta telefonsamtal är "rutin". Men visst kan de också vara väldigt intressanta, och sätta igång tankeverksamheten. Även minnet.
Nu är det väl så att telefonerandet, i vart fall via den s.k. fasta telefonin minskat kraftigt. I stället har mobilsamtalen ökat, men även e-mailandet har tagit över en del från telefonen, liksom mailen tagit över de gamla hederliga breven på papper, befordrade av Posten. Internet och sociala medier har tagit över. Och det gäller även sådant som tidigare stod att läsa i papperstidningarna.

Det som föranleder dessa reflexioner är ett samtal jag fick idag. Från en för mig okänd person, som tackade för ett antal konsertrecensioner jag skrev för sådär ett 20-tal år sedan. Just åren 1988-95 var jag väldigt aktiv som frilansskribent, främst i musik och andra kulturella ämnen. Både i (lokal/regional) dagspress, men även i annan press.

Personen som ringde var fadern till en då ung jazzmusiker, vid namn Jonaas Wall, som studerade vid Musikhögskolan i Piteå och som under sina studieår i Piteå även gjorde ett antal konserter, som jag recenserade. Det visade sig att både Jonas Wall och hans studie- och spelkamrater, vilkas namn jag i de flesta fall väl kommer ihåg, har fortsatt som musiker med god framgång musikaliskt.

Visst är det trevligt att få beröm för artiklar man skrev för ett par decennier sedan. Pappan ifråga hade först nu sett dem via sin son och gladde sig åt att de faktiskt behandlade ett ämne som jazzmusik, numera nästan utraderat i svensk press i vart för seriös behandling. Dessutom så gladde det honom att mina recensioner behandlande musiken. Dagens "musikskriverier", inte minst då popmusiken, handlar nästan uteslutande om kringaktiviteter och artisternas liv som "kändisar". Jag kunde bara instämma, för så är det ju.

Den seriösa - och därmed mest intressanta - journalistiken har fått ge vika för ett kändisskrivande av kvällstidningskaraktär. Skrivande som möjligen kan reta nyfikenheten på artisters liv i "kändis"-version, en inte ger en gnutta information om musiken i sig. Visst är det trist? Och varför är det så?

Sådana tankar väcktes av dagens oväntade telefonsamtal. Och jag minns även fler av de (tacksamma) samtal jag fick då och då under min mest aktiva som musik- och kulturskribent.

Socialliberal debattgrupp, uppdat

Har precis upptäckt en socialliberal debattgrupp på Facebook. Kolla gärna in länken.

Det har till och från funnits liknande grupper och debattplatser, men en del verkar ha självdött. Denna grupp förefaller dock bildad av personer med genuint intresse för socialliberalismen kombinerat med missnöje av hur dagens riksdagspartier (och även något utanför) hanterar det de anser vara sin ideologiska bas.


Den som inte kommer in i gruppen själv kan meddela mig eller någon annan deltagare så kan vi nog fixa det.

Uppdatering. Efter några dagar redan måste jag erkänna en viss tveksamhet betr denna grupp. Den är inte bara rätt liten, men sammansättningen ger tvivel om inriktningen. Jag skulle gärna se att fler gedigna socialliberaler anslöt sig, och deltog i diskussionerna. Det skulle klarare visa om det finns några förutsättningar för en konstruktiv utveckling. För det behövs en socialliberalt forum, som kan bidra till att lyfta fram det socialliberala perspektivet i samhällsdebatten. Ett forum som antingen kan bli ett eget, seriöst alternativ till dagens ideologilösa maktsträvarpartier, eller som kan stärka de socialliberala krafterna inom något befintligt parti. Vilket också är ett hästjobb.

Det är lätt att bli extremist

I all enkelhet vill jag tipsa om en artikel på Newsmill, där skribenten, Maria Settergren, visar hur hon själv drogs in i en extremiströrelse på 70-talet. Hon försöker också analysera varför det skedde.
Det är en allvarlig varning till oss alla.

Och artikeln visar också att extremism har likheter, vilket förtecken den än har. Och borde vara en extra varning till de som i (berättigad) upprördhet över terroristdåden i Norge nu i enögd förblindning bara ser just en sorts extremism, samtidigt som de visar stark sympati för en annan sorts extremism. Den ena lika farlig för ett öppet demokratiskt samhälle som den andra.

Läs Maria Settergrens artikel: Jag vet hur lätt det är att dras in i extremistiska grupper.

Varför mördas sossar?

Lotta Gröning frågar sig på Facebook "varför socialdemokrater väcker så mycket hat? Vi har ju faktiskt två döda ministrar i Sverige, varav en var statsminister."

Hon är inte den ende (socialdemokraten) som ställer den frågan.

Till henne (och de andra) vill jag säga. Dra inga förhastade slutsatser nu, för att göra socialdemokratin till något slags martyrer. Tyvärr tror jag att just det är för lätt att göra nu. Det är dock ingen hemlighet (följ t ex Facebookdebatterna) att ungefär samma hat finns från extermvänstermänniskor gentemot i princip alla som inte är (yttersta) vänster. Extremvänster och extremhöger har många beröringspunkter i synen på demokrati och föraktet för motståndare.

Ministermorden i Sverige var ruggiga. Oerhört skrämmande och omskakande. MEN jag tror det kunde ha drabbat vem som helts som varit minister just då, dvs oberoende av vilket (demokratiskt) parti denne tillhört!

Och Lotta, du skriver att det var två ministrar som dödades. Just det, i Sverige, liksom i Norge, har det närapå varit monopol för socialdemokrater att leda regeringarna. Därmed blir de mest utsatta för angrepp.

Vem mördade Palme, egentligen? Den officielle mördaren (Christer P) var i vart fall knappast politiskt motiverad, såvitt jag vet! Och hur var det med mordet av Anna Lindh, utrikesministern, var det ett politiskt mord? Knappast i någon verklig mening. Norge nu då, det var troligen ett politiskt mord - men dels begånget av en galen extremist (jag vill nog mena att extremism i så uttalad form är sjuklig vad än man menar från medicinskt håll, och jag menar inte att den sjuke galningen därför ska vara straffbefriad!), dels hyser han ett sjukligt hat emot ALLA politiker som inte är lika extrema som han är. Hade det varit andra vid makten än s i Norge hade de lika gärna kunnat råka illa ut.

Det oerhörda är att det finns människor, sjuka eller inte, som drivs av ett hat mot alla som är demokratiskt sinnade, från "normalhöger" till "normalvänster"! Och att de inte har inre spärrat som gör att de stannar vid att verbalt uttrycka detta hat.

Jag tror faktiskt det är farligt att överbetona det faktum att det varit socialdemokrater (inklusive några regeringstjänstemän av okänd politisk tillhörighet) som dödats nu i Norge, liksom de två svenska ministrarna. Därmed missar vi att besinningslöst hat, som kan slå över i våldshandlingar, begås av folk som politiskt är extrema i olika avseenden, åt olika håll.
De uttalanden som kommit från diverse "gräsrötter" bekräftar att det finns ett utbrett hat emot politiska motståndare, ibland absurt överdrivet, men de flesta (hoppas jag) låter det stanna vid verbala vredesutbrott.

Eftersom det ändå finns folk utan spärrar, och som kan anses som sjuka, är det ytterst beklagligt (och farligt) när politiker i något slags officiell position och till och med partier själva blåser under fördomar och uttalar sig på ett sätt som inte visar demokratiskt sinnelag.

Terrorn har många ansikten

Nyheten om terrorbomben i Oslo kom chockartat. Genom FB, för uppenbarligen tog det tid för SVT att reagera vilket fick garvade journalister (inkl fd tv och radioreportrar) att undra vad SVT gjorde. Nå, till slut vaknade även den svenska statstelevisionen genom att direktsända vad NRK sände.

Att slå emot den norska demokratins hjärta, i vart fall dess verkställande del genom att blåsa ur regeringskansliet är, trots allt, knappast något som man tror kan hända. OK, visst har säkert funnits viss beredskap och handlingsplaner för detta, liksom jag förutsätter att det finns i Sverige. Ändå vill man inte tro att det ska bli allvar.

Jag måste erkänna att som det framtonade genom teverutan så fick även jag en känsla av att risken var stor att det hela hade någon koppling till islamistisk terrorism. Kommentarerna gick i den riktningen. Samtidigt saknade jag, liksom kommentatorerna, några som helst konkreta belägg för att så var fallet. En sak som verkade underligt var även det till en början inte speciellt betonade händelserna på ungsossarnas läger utanför Oslo. Varför skulle finnas ett samband - och är det en naturlig koppling för islamska terrorister att samtidigt utlösa bomber vid regeringsbyggnader centralt och att skicka in någon som börjar skjuta i ett ungdomsläger?

En sak som dock kunde tyda på muslimsk terrorism var dock att minst ett par sådana rörelser var snabba att ta på sig ansvaret (=äran) för det hända.

Nå, redan under fredagkvällen kom dock en del notiser om att en blond norrman gripits. I takt med att dödstalen ökade dramatiskt under lördagen, i synnerhet från ungdomslägret, så preciserades även att den gripne norrmannen var en person som inte bara varit "utklädd" till polis utan även är känd för extrema högeråsikter, något som knappast ger en muslimsk koppling. Samtidigt så kommer högstämda kommentarer som pekar på vikten av att skydda demokratin emot terrorism. Med mera el mindre klara antydningar om mera myndighetskontroll av oss alla. Men också om vikten av ett öppet samhälle.
Ännu vet vi dessutom väldigt lite om den gripne (de gripna) mannens bakgrund och avsikter. Eller ens om det är rätt person(er) som gripits.

Vad visar då detta? Först och främst givetvis att man inte ska dra slutsatser för självsäkert utan faktiska underlag.
Att framför allt kommentatorer inte bör blåsa under rädslan för muslimska terrorattacker så fort något händer. Visst, det har hänt en del sådana, av spektakulär storlek. Och som inte kunnat förhindras av all världens avlyssningar och säkerhetstjänster.
Vi måste också inse att terror utförs av andra, av extrema rörelser med mera "västerländska" förtecken, både till vänster och höger. Som Harry Ascher skrev på Facebook så begicks enligt EU:s polisorgan Europol mellan 2006 och 2009 1.770 terrordåd i Europa. Bara sex av dessa 1.770 dåd, eller 0,34 %, hade muslimska kopplingar.
265 gånger fler terrordåd, nämligen 1.596 stycken eller 90,2 % av alla Europas terrordåd, hade högerorienterade kopplingar.

Självfallet ska vi inte vara naiva. Vi ska inte bortse från något av det hot som olika terrorgrupper utgör. Men vi ska inte heller bortse ifrån att det vi kallar terror även kan utföras av mer eller mindre förvirrade enskilda (som inte behöver ha någon uppenbar politisk koppling). Trots all försiktighet verkar det omöjligt att gardera sig emot alla eventualiteter. I vart fall inte i ett öppet demokratiskt samhälle.

För om vi tror att vi kan stoppa terrorn genom att stänga det öppna samhället, då har terroristerna segrat! Vad är det värt om vi alla ska ständigt övervakas, och alla våra åsikter registreras, utan att minsta misstanke finns 99,999 % av oss?
Ett sådant system är statens terror emot oss alla, det är en diktatur utan åsiktsfrihet och utan människovärde.
Vi får inte bortse ifrån att sådana steg redan tagits.