28 mars 2020

Ronny Eriksson, ständigt aktuell sanningsägare...

I samband med att jag tog chansen att, gratis, via länk få ta del av en pinfärsk inspelning av Ronny Eriksson med Rambling Minds - distribuerad av Studio Acusticum - så letade jag fram en liten 35-årig sammanställning av Ronnys gubbar i PT (s). Gubbar på PTs ledarsida, med satiriska och träffande kommentarer till vad som i samhället tilldrager sig. Där Ronny fritt är ironisk, ofta besk, till och med kommenterar makthavare av alla de slag, även de lokala i gamla sossekommunen Piteå.

Jag finner att många kommentarer fortfarande har sin giltighet, även om dagens yngre inte har koll på vem varje person är/var.

Jag skulle gärna se att PT publicerade ett urval, gjort av någon av tidningens veteraner, av gubbarna från 80-talet.
Samt att man förmår Ronny att göra nya kommentarer, gärna på ledarsidan.

Här vill jag bara citera en text, som gör att jag ofelbart kommer att tänka på hur näringslivets företrädare agerar i dessa dagar av covid19-virus.

"PåTal om ... industripolitik.
- DEN SOM GAPAR EFTER MYCKET -
FÅR OFTA STATLIGA SUBVENTIONER. "
....
Ronnys sångtexter har ju också aktuella anspelningar.
Läs gärna om honom på Wikipedia
 https://sv.wikipedia.org/wiki/Ronny_Eriksson
.….
På riksplanet är han känt som pessimistkonsult (Det är aldrig för sent att ge upp), stå-uppare och för flera tv-produktioner.

27 mars 2020

Coronaviruset och ekonomins överlevnad

Nej, jag är, mig veterligt, inte smittad/drabbad av coronaviruset (covid19) direkt. Men jag är i en riskgrupp pga av ålder (och erfarenhet... ), nyopererad under "hemmavård" och med flera sjukdomsperioder i bagaget - och med en ung, arbetande/studerande familj. Så visst berörs jag av "corona". Dessutom är ju i stort sett hela samhället i riskzonen både för smitta - och ekonomiska följder.

Jag vill nu koncentrera mig på de konsekvenser viruset fått och får för ekonomin, i stor och smått.
Att viruset fått spridning snart sagt över hela världen, det har lett till att resandet, resandet av alla slag drastiskt minskat, folk varken kan eller vill flyga, besöksnäringen, turism mm existerar knappt alls. Företag som helt är beroende på intäkter varje dag, de går på knäna... etc. Tiotusentals anställda permitteras, mängder varslas om uppsägningar. Då bara i Sverige.
Vid sidan av att begränsa epidemin och ta hand om de insjuknade, så har därför också åtgärder tagits för att rädda företag, företagare och anställda från ekonomiska smällar.
Initialt så har främst det skett genom att ställa i utsikt krediter. Men också mer och mer bidrag, sänkta avgifter (tidsbegränsade) och t ex lägre hyror.

Sedan någon dag kom också kravet att utdelningarna till aktieägarna i (storbolagen) skulle stoppas eller sänkas. Att miljarder delas ut till aktieägarna för fjolårets vinster, det ses som stötande samtidigt som en del stora bolag (t ex i bilindustrin) permitterar/varslar mängder anställda.

Till detta vill jag säga följande.
Visst handlar det om moral. Men kritikerna skjuter bredvid målet anser jag. Nog kan utdelningarna diskuteras i en del fall, men trots allt är de relaterade till fjolårets resultat, inte till framtida resultat.  
Det som verkligen är provocerande ur moralisk synpunkt, det menar jag är (de stora börsbolagens) VD-ars "löner", som inte bara är en "fast årslön" som kan vara på 12-15 miljoner kr eller mer, plus ett (kortsiktigt) bonus som är lika stort plus lite till, och ett "långsiktigt bonus" som kan ge 30 mille ytterligare. 
 Samtidigt verkar bonusreglerna vara tämligen oberoende från vad VD:n verkligen gjort men är i grunden mera ett resultat på vad "fotfolket" av anställda gjort.
Obs VD är en anställd tjänsteman.

Moraliskt sett, menar jag att inte en krona i något slag av  bonus i dagens läge bör utgå  (och kvalifikationerna/reglerna  för ev  framtida bonusar skärpas kraftigt!),   likaså att fasta VD (och ledningsgruppens) lönerna sänkas med 20-30% fr o m mars månad och året ut.
Styrelsearvodena bör inte bara undvika att höjas, utan sänkas med 25-40% Ledamöterna är ju ofta dessutom storägare el representera storägare. Storägarna är ju också de som får "för mycket" av utdelningarna.
Däremot menar jag nog att de fastställda utdelningar ska delas ut vilket är viktigt för de många små ägarna. Men att det i övrigt kan diskuteras om inga höjningar ska ske, och/eller att utbetalandet kan ske succesivt under året. Detta för att inte dränera likviditeten i förtid.

De olika statliga/offentliga stöden ska inte bidra till att öka företagens vinst, utan för att dels rädda jobben, dels rädda företagens överlevnad så de kan blomma upp igen när coronakrisen är över. Där är det viktigt att hitta former för "stöd" som kan göra att också småföretagare och enskilda företagare, egenföretagare  (som  inkluderar även stora delar av kultursektorn - frilansmusiker, frilansskribenter etc) överlever.

Sen måste givetvis samhället bygga upp en bättre beredskap för att klara stora kriser.  Vilket gäller också hela vårdapparaten, försvaret etc. Men det är en annan fråga, än det akuta läget nu.
---
Tillägg fr TT:

Fakta: Så mycket tjänade direktörerna 2019

Volvochefen Martin Lundstedt, grundlön 14,9 miljoner, totala ersättningar inklusive bonus, aktieprogram och pension cirka 52 miljoner kronor.
Skanskachefen Anders Danielsson, grundlön 11,5 miljoner kronor, totalt 32,3 miljoner kronor.
Atlas Copcos vd Mats Rahmström, grundlön 14 miljoner, totalt 50,1 miljoner kronor.
Essitys vd Magnus Groth, grundlön 13,8 miljoner, totalt 27,7 miljoner kronor.
SKF-chefen Alrik Danielson, grundlön 13,4 miljoner, totalt 29 miljoner kronor.
Ericssons vd Börje Ekholm, total ersättning 49 miljoner kronor.
Källa: Bolagens årsredovisningar.
--- 

09 februari 2020

Claire Martin, anspråkslös vocalist av hög klass

Claire Martin och pianisten Martin Sjöstedt. 
Så tog jag mig, med hjälp av familjen, till söndagens jazzkonsert på Acusticum, Två kök. Jazz-i-Piteå-arrangemang med den brittiska vokalisten Claire Martin och Martin Sjöstedts (p) trio. (Niklas Fernqvist bas, Daniel Fredrikson trummor.) Här några minnesanteckningar från em-konserten, som i o f sig var rätt välbesökt, men gärna kunde ha varit fullsatt.

Claire Martin verkade dock helt nöjd med både plats, ort och med publiken. Det blev en trivsam och avspänd eftermiddag, där repertoaren till största delen var från den Americanska Songboken inklusive även relativt nya tillägg.
Första set gick i mediumtempo, ballader, och med melodier som "The Meaning of the Blues" "Lucky To Be Me", "Rainy Night In Tokyo", "The Man I love", "Lazy Afternoon", plus "Lover Come Back to Me" i up-tempo. Skön sång, vacker röst, anspråkslöst men hög klass och med fina pianosolon här och där.

Andra set var mera varierat i tempon. "Everything Happens To Me" bjöd på en överraskning när pianisten Martin Sjöstedt spelade tenorsax, inte märkvärdigt men gav gott stöd åt Claires sång även det. "Belive in it" var en snabb tungvrickare, "When In Rome" var en svängig hyllning till Shirley Horn, liksom "You Dreamed Flat Tire" var en temperamentsfylld dito till Joni Mitchell. "But Beautiful" i melodisk fantastisk balladutformning. "Boken Wings"  finns också på hennes och gruppens pinfärska CD (som fanns till försäljning i pausen), ett härligt nummer  med fint pianosolo. Liksom i första set så gjorde Marin Sjöstedt goda solon i flera av melodierna, men även basisten hade en del bra solon, och trummisen en del perfekta inprickningar.
Avslutande numret blev "Ornithology" av Babs Gonzales, men måhända mest känd genom Charlie Parkers inspelning - och ingick ju f ö även i de flesta bopmusikers standardrepertoar. En magnifik avslutning!
Claire Martin med Martin Sjöstedts trio, där Martin
Sj spelar tenorsax. 

Claire Martin har varit med ett tag, och håller en så hög klass att hon förtjänar en mycket bredare publik.


Den trivsamt högklassiga konserten föregicks av en likaledes trivsam och anspråkslös stund med en grupp musikstuderande, där Amanda Larsson sjöng en knippe av jazzens standardlåtar, inklusive "All of Me", "Take the A-train" och "Softly As In a Morning Sunrise" till ett fullt godkänt komp.



06 januari 2020

Nytt år, 2020 - ett årsskifte med återblickar.

Så har det gått en bit in på det nya året, 2020. En inte helt lyckosam början när man ser sig om i världen. Och i den nära världen har tiden ägnats åt div bekymmer, men också åt återblickar, av skilda karaktärer.

Lyssnar just nu på en CD med Kurt Järnbergs Big Band. Haft CDn något år, men den är inspelad under åren runt 1970. Kurt Järnberg hade ett mycket fint storband i svensk toppklass, baserat i Gävle, med musiker från runt om i länet, några av dem hade anknytning till musikskolan i Söderhamn, som jag hade en viss "övervakande hand" över då (som skoladministratör över det mesta), och jag ordnade då också konserter med Kurts storband (ibland kallat TBV-storband) bl a i folkbiblioteket i Ljusne. Självklart ger mig denna CD goda vibrationer och minnen av musik som då och där spelades. Fina musiker som Thomas Jutterström p, Leif Halldén tp, Anders Lindskog ts och förstås Kurt J själv på både tp och tb.

Mellandagarna och dagarna kring nyåret har i rätt hög grad ägnats åt något helt annat än storbandsjazz, som Hasse & Tage, inte så mycket av de teve-program som sändes (av rätt skiftande karaktär), utan fastmer av långfilmer (i TV) som Att angöra en brygga och Äppelkriget. Vilket också föranledde att vi tog fram en dubbel-cd med några av de finaste godbitarna med Hasse Alfredsson och Tage Danielson m fl…   (Ännu ospelade finns också några LP:n från den tid det begav sig.)  


En annan tidvis rätt bortglömd gigant, men med förnyad aktivitet och uppmärksammats, är Owe Törnqvist; Melodifestivalen härom året.. Hittade en stump på TV, en timme "Boogieman", och plockade fram en packe cd plus en DVD och en bok om/med Owe. Vilken härlig musiker, sångare, textförfattare med mera. Ordvitsande, intelligent humor, svängigt framförd med de främsta musikerna på de storsäljande skivorna på 50-60-talen. Jazzmusiker av absolut toppklass. Från folkligt skillingtrycksliknande burleskerier, via samtida schlagervarianter - med texter som skiljer sig positivt från de vanliga enklare, och med mera fart och variationer än det vanliga - och till bitande satirer och samtidskritik i humoristisk form över till finstämd lyrik, som också framförts av andra.
Några musikerexempel, bara för att antyda klassen: Arne Domnérus, Georg Riedel, Benny Baily, Bengt Hallberg, Allan Lundström och Arno Gullberg (dessa båda från Piteå),  Leppe Sundevall, Bjarne Nerem, Tommy Potter, Folke Göken Andersson, Joe Harris, Åke Persson, Ove Lind, Anders Burman, Bengt-Arne Wallin, Rune Gustafsson, Gunnar Svensson och hur många fler som helst.
Melodier: Anders & Brita, Rumba i Engelska parken, Titta, titta,  Josefsson, Korvblues, Albin & Pia, Dagny, Loppan, Ösa sand, Wilma, Varm-korv boogie, När min vän, Mister Kelly  (insjungen av  Monica Zetterlund och en massa andra).  Nog med exempel.

Återblickar att duga, det nämnda. Att njuta av, och som relief till nutiden.

Återblick av annat slag. Jag för ett år sedan (jan 2019)
i en annan del av världen. Vid en fiskestrand i den Filippinska södern. 

Boken om Piteås historia 400 år (1621-2021) då? Visst, jag fick den som julklapp. En tung volym, knappast lämpad att läsa i sängen. Men mycket intressant. Jag har bara hunnit läsa några inledande  kapitel, från förhistorien och just tiden runt när Piteå blev stad, placerad i Öjebyn. Plus skummat lite de senaste decennierna. Snabb kommentar: förhistorien och början ger en bred och djup bild av folket och olika viljor, åsikter, stridsfrågor etc. Däremot verkar de senaste decennierna vara en mera ensidig redovisning av dagens makthavare, dvs det socialdemokratiska partiet. Föga om opposition och åsikter utanför SAP. Det känns magert. Hoppas att bilden breddas, i vart fall när vi kommer till nittonhundratalets tidigare delar.



26 december 2019

Jul 2019

Julen 2019. Som "vanligt" på senare år, en massa adventgrejer för tidigt och nära nog lika tidigt pyntning och julgran, klädd t o m, alltför tidigt. Men stressigt med klappar man inte kan komma ut och köpa. Får till en del räddas av internet - och bortglömt "restlager". Och så  planering av hyfsat med julmat, som kan ätas (trots bekymmer med mun, tänder, svalg och mage).
Sonen Erik läste julevangeliet. Men här vid julbordet. 
Mörker. Snö.

Julafton ändå räddad av julevangeliet från Lukas, uppläst av sonen med målbrottsröst. Från och ur den gamla familjebibeln.

Kalle Anka därpå, förstås. Som numera inte känns som en eftergift till kommersialismen utan tvärtom, faktiskt.
Men, av det som teve bjuder på julafton  är allt "Kan du vissla, Johanna", bäst. Gripande, med totalt osentimentalt spel av både smågrabbarna och deras "morfar" (Per Oscarsson). Osentimental nostalgi om människors ensamhet samtidigt med sökande efter gemenskap.
OK, Karl-Bertil Jonssons julafton, den är också ett måste.  Och Svensson, Svenssons jul funkar också bra som komisk underhållning, även om den känns rätt daterad.

Dopp-i-grytan och hyfsad julmat i övrigt. Julklappsutdelning, där boken om Piteås 400-åriga historia var den jag uppskattade mest.
Fin julotta i teve från Boda, men nog kändes det märkligt att julevangeliet där lästes på dalmål med Boda-tvist.

Den fem timmar långa teve-versionen av Fanny och Alexander, var en överraskande stark upplevelse. I sin fulla längd dock på tok för lång, Har tidigare nog bara sett en kortversion av akt 1 och div snuttar av senare akter.  Men min reaktion nu är att den närmast burleska, och långrandiga inledningen gör att "man" inte orkat med resten tidigare. För det är ju i de senare akterna som det hettar till i reaktioner och kriser på ett så gastkramande och närmast outhärdligt sätt.

Nå, den starkaste upplevelsen var ändå de fyra första (av åtta) avsnitt av "Berättelsen om Jesus" som sändes i SVTs kanal två. Etiketterad som drama-dokumentär. Alltså inte en spelfilm, som den i och för sig välgjorda "klassiska" Jesusfilmen, utan en mera "neutral" och vetenskaplig genomgång, som ändå är väldigt stark genom att den bygger på inte bara de fyra evangelierna i Nya testamentet, med ordentliga analyser av dessa, utan också på annat källmaterial från denna tid, liksom ett otal experters analyserande och klargörande kommentarer, t ex om flera av lärjungarna - inkl de kvinnliga, och av moder Maria och Jesu bröder, men också av det politiska maktspelet och den judiska religiösa/politiska elitens agerande visavi de romerska makthavarna.
Och hur de kristna efteråt beskrivit detta spel, för att inte reta upp romarna.

Det återstår att se om de följande avsnitten håller samma klass.
(Undrar bara när de avsnitten kommer... )

18 december 2019

Förfärande julhälsning om kortsiktig egoism

  Jag förfäras. Enl TT (redovisad i dagens PT)  så visar en opinionsundersökning att fler är negativa till biståndet. En orsak är att inte bara (det inkrökta, alltid negativa) SD utan även moderaterna ändrat sin svalt positiva attityd till en uttalat negativ inställning. Den kortsiktiga egoismen breder ut sig. Men, fortfarande så anser en klar majoritet (60%) att svenskt bistånd bidrar till en bättre värld.    
  Vilken dyster julhälsning. Julen har ju länge varit en givandets högtid, med generositet och omtanke. Men alltmer kommersialiserad, stressande.  Det svenska biståndet har dock sedan senare delen av 1970-talet haft en bred, mycket bred uppslutning av svenska folket, även om det förekommit smärre fluktuationer mellan åren. Svenskarna i gemen har insett att världen mår bättre av att de länder som varit minst utvecklade, hjälps framåt till demokrati och välstånd genom t ex undervisning och förbättrad ekonomi.  Som min mor sa, även om man kan ha det fattigt och svårt själv så finns det alltid de som har det värre. De måste man hjälpa.
    Nu verkar den insikten ha minskat. Välviljan till att bistå andra länder gick ner ifjol, och än mera nu 2019. Själviskheten, att bara se till att man själv ska ha det bra, tycks öka.
   Jag förstår inte hur folk (dvs en växande andel) tänker. Eller rättare sagt, jag hör och ser ju det. "Pensionärerna får det sämre. Sjukvården går på knäna. Man går inte säker ute, så det måste bli mer poliser."  Etc.
Och man ser bara till sig själv, blundar för orsakerna. Som de ökande klyftorna - som inte bara finns inom Sverige, utan också mellan länderna. Att inte alla pensionärer har det så illa. Att trots brister så har vi ändå en god sjukvård i Sverige, med fler läkare än någonsin (som  tyngs av byråkrati dock), om än inte tillräckligt många i de glesare delarna av landet. Fler poliser har vi, men orsakerna till brottsligheten måste bekämpas.

De brister vi har i Sverige, de beror på sådant som djupare och bredare klyftor i Sverige, orsakade av skenande inkomster för de redan välbeställa - vilket ökar kostnaderna för de sjuka och arbetslösa (och en del pensionärer) mer än de klarar - men som inte alls drabbar de välbställda på samma sätt. Ökande byråkrati, ofta dessutom beroende på en fortsatt centraliseringssjuka som gått över alla gränser, vilket bl a visar sig inom sjukvården och dess organisation. Korruptionen verkar också ha ökat på senare år.  Sänkta skatter för de redan välbeställda - dvs bristande insikt av att frihet och välstånd kräver gemenskap och omsorg om varandra. Vilket innebär att de stora resurser totalt som ändå finns inom Sverige fördelas bättre och mera effektivt. 

Och det är brister som inte avhjälps av att minska biståndet till länder som behöver utvecklas, som behöver demokrati, utbildning och sådant som ökar förståelse och motverkar krig och konflikter.

Ett brett bistånd, det ökar välfärd och demokrati både för de eftersläpande länderna och för Sverige.

08 december 2019

Julmusik - av olika ålder

Behöver ni julstämning i adventstider? Och då något som inte är muzak som spelas i varuhusen för att öka köplusten. Då rekommenderar jag något som måhända inte är det första man tänker på: En CD med The Blind Boys of Alabama, Titel: "Go tell it on the Mountain"
Det är gospel med djupa rötter, faktisk utgiven detta århundrade. Idag är det inte så mycket av Gospel som framförs av manliga sångare i grupp. För 50-80 år sedan var det dock vanligt.
Sångarna i Blind Boys är rätt ålderstigna nu, men fullt OK. arrangemangen är till viss del rätt annorlunda än de vanliga.  Tillika är det gästsolister (utanför de solister som tillhör gruppen) i 10 av de 12 (klassiska) numren. T ex Solomon Burke och Mavis Staple, hon är nu i 80-årsålder och still going strong. Jag har f ö en LP, som jag köpte 1961, där Mavis Staples sjöng med den ursprungliga The Staples Singers, inkl papa Roebuck Staples.
Bilden nedan visar dock en något tidigare upplaga av the Blind Boys of Alabama. 




Papa Roebuck Staple och barnen Yvonne , Mavis och Pervis.  Tidigt 60-tal.

07 december 2019

Singing the Blues, gammal LP

Beslöt stänga FB. Men "hittade" en gammal LP, la den på skivspelaren.
En av mina första, köpt jan 1961. "Singing the blues" RCA Camden, 12 spår sammanställda av Leonard Feather.
Leadbelly/Good Morning Blues, Lizzie Miles/Yellow Dog Gal Blues, Just another Woman med Hot Lips Page och Teddy Bunn….vilka grejjer !
Och Lil Green med Why Don´t You Do right? Fats Waller med Bessie, Bessie, Bessie. Wingy Manone med How Long Blues. etc etc . Det är inte klokt vilken fin samling musik på dessa 12 spår. Det är säkert 30 år sedan jag lyssnade på just denna skiva.


Hur många av dagens 17-åringar har hört ett enda av dessa enorma inspelningar? Eller av dagens 40-åringar heller... Vilka musikskatter som återstår att upptäcka för dem.
Att upptäcka både från några decennier före den äldsta av dessa inspelningar - och fram till sekelskiftet...
Etiketten med Lil Greens inspelning från 1941, Why Don´t You Do Right. På legendariska Bluebird. Och hon kompas av Simeon Henry piano, Big Bill Broonzy gitarr och Ranson Knowling på bas.

Och tänka sig, hela LP-n, med undantag av ett spår, har en fantastisk ljudkvalitet.!

20 november 2019

Lucia - vem var hon, och varför är hon värd att fira?

Läser i lokaltidningen PT (som liksom så många andra har sjunkande upplaga och lönsamhet) att det inte blir någon Lucia i Piteå i år. Vi har svårt att hitta kandidater, meddelar Lions. Ingen kröning i kyrkan, Lions som stått för arrangemanget i 29 år, tar en paus men försöker igen nästa år. Det har varit svårt flera år.
Nu firas det fortfarande Lucia, i slutna sällskap som t ex skolor, förskolor, en del företag etc, men det ”stora” firandet har avtagit. Det var dessutom flera år sedan som Lucia utsågs genom omröstning i tidningen, det sågs lite som en skönhetstävling, vilket inte alla gillade, även om det aktiverade många läsare – dvs främst föräldrar och bekanta till de tävlande flickorna.

Vad är då Lucia? Dagens riktigt unga tänker nog mest på lussekatter och firandet i förskolan, där Lucia lika gärna, i jämställdhetens namn var en kille, och till slut skedde utan att föräldrarna fick delta – eftersom barnens identitet skulle skyddas, på samma sätt som skolfotografering blivit alltmer ifrågasatt.
De något äldre, dvs unga vuxna och medelålders förknippar nog inte så ofta Lucia med helgonet ”Sankta” utan fastmer med föräldrafritt firande, med öldrickande och ”legaliserad” oreda och bus, där Lucia och skönsång bara sågs som en förevändning att "fira".
De i mera mogen ålder kommer nog ihåg ”Sankta Lucia” med lite förjul-betonade sånger inklusive Staffan Stalledräng. En och annan, och då inte minst mer åldersrika, minns kanske något om Syrakusa och lite religiös välmening och besök på ålderdomshem.

Vad däremot ytterst få tycks ha klart för sig, är att Lucia, inte bara var en mörkhårig ung kvinna från Sicilien utan att hon sågs som en martyr och helgon. Hon var stark, trotsig och stod för det hon ansåg rätt. Hon levde på 300-talet, ville inte bli bortgift med tvång, hon ville stå för sitt eget val, ville inte underkasta sig. Hon bröt sin förlovning, den som skulle bli hennes make kände sig kränkt och anmälde henne till den styrande ståthållaren, som förföljde kristna, hon torterades, men ville inte överge sin tro, dömdes då att säljas till en bordell, hotades med sexuellt våld. Och dödades, i sin kamp för sina rättigheter som kvinna, för rätten och möjligheten att forma sitt liv.

Visst kan man fira henne som en omtänksam ung kvinna som hedrade gamla och avsidestagna med traditionella sånger och lussekatter, men ännu mer som en person som hävdade rätten att själv välja sin tro, en förkämpe för att också kvinnor ska ha samma rättigheter som män att forma sina liv. Ett ljus i det mörker som rådde på den tiden, och som fortfarande råder på många håll i världen – och även i Sverige.

11 november 2019

Katie Thiroux - en stor musikupplevelse, som gick de flesta förbi

Katie Thiroux Trio - det var en stor jazzupplevelse, som var nära att gå mig förbi. Det är inte alltid man har tillfälle att gå på allt som bjuds ut. Eller man tycker att det blir för dyrt, eller man tror inte att man ska gilla grejen, eller lokalen, eller...  Men man ska vara nyfiken, om man orkar,  även om det inte är de mest uppburna världsstjärnorna. Även om det inte suttit affischer överallt och pluggats reklam över hela internet. Eller att man kan misstänka att den (ringa) förhandspubliciteten är för positiv. Men testa...

Med detta vill jag ha sagt att Katie Thiroux Trio blev en positiv överraskning. Spelningen på söndag eftermiddagen i "2kök" i Acusticum i Piteå blev faktiskt än  mer, blev en av de bästa live-upplevelserna jag haft på flera år. Och detta i en, visserligen rätt välbesatt, men ändå ganska liten lokal i lilla, nordliga Piteå.

Trion leds av Katie T själv, på kontrabas och sång, en dansk pianist av stort format (men tidigare okänd för mig), vid namn Martin Schack och trumslagaren Matt Witek, USA,

Katie Thiroux besök hade föregåtts av upplysningar om en debutskiva "Introducing" som rönt stora kritikerframgångar, liksom av lovord i den amerikanska jazztidskriften Down Beat. Man kan också hitta lite smakprov på Youtube med henne, där hon sjunger och spelar kontrabas (vanlig hederlig ståbas) samtidigt. Trumslagaren sägs ha spelat med Woody Hermans storband. Vilket inte ska förstås som att han spelat med Woody Herman, utan med en orkester under Woody Hermans namn, under ledning av Frank Tiberi.

Alltnog, vi kom lite i förväg och kunde höra en stund på det unga förbandet, som var helt OK, medan Katie och hennes musiker övade, kollade lokalen, soundcheck etc. Dörrarna öppnades och de tre musikerna gick ut och vi jazztörstiga gick in och bänkade oss, och så kom musikern in, presenterades och började.
Katie Thiroux i Piteå. 

Det blev helt klart från första början att detta skulle bli något extra. Ordlös scatsång (bopsång) till bas och vispkomp, sjungande bas och sjungande basist, och det visar det sig att det är gamla goda "Just friends" som blommar upp i en snygg ny dräkt, som ändå inte gör sig märkvärdig utan bara bra, fantastisk.  Gamla låtar som känns som nya, stor konst - utan att de görs konstiga eller förkonstlade, sann Happy Jazz, frisk och frän, eller soft, utan damm. "When Lights are Low", "It had to be you", I want to be happy (ja, verkligen!), "I fall in love too easily" osv. Och så gamla "Shiny Stockings" så man tänker på Count Basie m fl.
   Rejäla versioner, arrangemang som ger utrymma för omväxling i temperament och klanger. Härligt fingertrillande på pianot men också rymiska blockackord, mustig jazz. Och en trumslagare som vet att använda sina grejer, känsligt vispkomp, händer och stockar - och cymbaler, intelligenta solon, som är så mycket mera än ren uppvisning.  Snudd på kammarjazz, till och från, men med en ständigt närvarande swing - och dessutom ofta nära på storbandsklang över trion. Med sköna vokalinsatser på topp. Katie Thiroux är en röstkonstnär, som briljerar på ett smakfullt sätt. Hon och hennes två medspelare verkar älska det de gör. Inga sura miner utan breda leenden, och uppskattande tecken åt varandra. Och trevligt, småhumoristiskt mellansnack. "Vi kom från Skellefteå, lätt att komma ihåg, låter ju som She Left You…"

Jag säger inte att de är världens bästa jazzmusiker. Men det var inte en trött rutinspelning, tvärtom de gav järnet, fungerade perfekt som en grupp av mycket goda musiker på hög nivå.   Alla gav det lilla extra, och med en fantastisk sångerska som verkligen kunde spela sin bas också. Det gjorde det hela till en STOR upplevelse!

Ni som inte var där får skylla er själva. Stackare. Och inget skrev PT. Men ni som läser detta, och inte masade et till konserten, ni förstår nog nu att ni missat något verkligt bra!!!

Till råga på allt var det en helt överkomligt entrékostnad. Jazz i Piteå (jazzklubben) måste ha gjort ett bra jobb med att fixa sponsorer. Tack för det.

07 november 2019

Åberopbar, ord som försvinner

Läser en notis i tidningen - papperstidningen förstås. En "kulturnotis" om att 1001 ord är på väg att försvinna. Att en del ord försvinner har man väl haft på känn, det som de beskriver finns inte längre, eller blir i största allmänhet omodernt.

Varför ska allt vara modernt, blir en tanke.
Varje år brukar vi få en lista över nya ord, vars godkännande konfirmeras av att de tas in i SAO, Svenska akademiens ordlista. De flesta nya ord brukar väl vara slangord, som blivit så frekventa att de ses som riktiga, klassas om "svenska". Märkligt nog så känns det ändå som en mycket stor del av dessa nya ord kommer från engelskan, numera.
Varvid jag påminner mig själv om att många ord i tidigare skeden också kom från andra språk, då i hög grad från tyskan eller franskan.

Ett av de ord som nu riskerar att försvinna ur SAO är "åberopbar".  Jag förstår, men vill inte förstå.  SAO kommer således inte längre att vara åberopbar när man vill kontrollera ordet och dess betydelse.
Några av de andra ord som kommer att försvinna, dvs försvinna ur SAO, verkar vara "pigtjusare", "ungflicksaktig" (men där finns engelskans "girlish ", för den som vill.. )  och "rulta".  Det slår mig plötsligt att dessa tre ord alla, i någon grad, har en feminin betydelse...

Nå, vill vi att språket inte ska utarmas, så kan vi väl trots allt använda ord som har en betydelse även om det kräver en viss eftertanke, så att de används rätt, eller understundom behöver förklaras.

Att ständigt använda engelska eller anglifierade ord och smileys, det ökar inte alltid förståelsen för vad vi vill säga.  :)


02 november 2019

Call the Doctor, Isaiah Ross

Dr Ross, one-man-band. 50-tal. 
I jazzens historia finns ett och annat one-man-band (dvs en musiker som spelade fler instrument samtidigt´), men än vanligare (nåja) är det i bluesens historia. Jag spelar just nu en LP (enl nätet betingar den hos samlare ett pris på minst  150 US-dollar, dvs ca 1500 SEK) som har titeln "Call the Doctor" med Dr Ross, Isaiah Ross. Den har säkert legat ospelad i minst ett par decennier, jag köpte den i mitten av 60-talet, då Dr Ross fortfarande var fullt aktiv.
Föddes i oktober 1925 och lär ha varit aktiv intill sin död 1993.
Hans huvudinstrument var munspel och gitarr, men han sjöng också.  Han lär ha börjat spela och uppträda redan i tio-årsåldern (house-parties), men riktig fart tog det nog inte förrän runt WW2. Enligt en klassificering spelade han "Detroit blues"...  större delen av sin karriär spelade hon dock som ett "one-man-band" där han också spelade på en trumma.
Sådana som Paul Blackman, Jesse Fuller (se en tidigare bloggpost) vilar på samma tradition, liksom Dave Stovepipe och Joe Hill Louis.
Dr Ross med lite större trumset, trol från senare år. 
Några av låtarna på denna skiva (som långt senare lär ha utgivits även på CD) är: Cat Squirrel, Freight Train, Hobo Blues , 32-20, Good Morning Little Schoolgirl, men också sån melodi som Blues In the Night. Han var rätt så omväxlande i sin stil och hade en riktig bluesröst. Röst och munspel får ses som det som gav hans speciella karaktär. En av hans influenser var också Sonny Boy Williamson Nr One.

PS. Ser nu att det finns faktiskt Cd-skivor (bl a en dubbel) med Dr Ross hos Ginza. Till rimligt pris. DS.

01 november 2019

Ffg i Skandinavien, Louis Armstrong, 1933

Mycket ung Louis Armstrong
Det är nu 86 år sedan som jazzens störste Louis "Satchmo" Armstrong besökte Skandinavien. 1933, med början den 19 oktober turnerade han med nio konserter i Danmark, åtta i Sverige, fem i Norge och tre i Finland.  Eller rättare sagt, vissa datum gjorde han två eller t o m tre konserter per speldag!  Den 7 november fortsatte han till Amsterdam, Nederländerna.
Visst hade det förekommit konserter med jazzmusiker från USA tidigare, t ex Sidney Bechet i Frankrike. Men Armstrong 1933 var det stora genombrottet för jazzen i Europa, och i synnerhet i Skandinavien.

Den orkester han spelade med var ett hopskrap av amerikanska musiker som redan befann sig i Europa. För den tiden hyfsade, men långt ifrån den klass som Armstrong var. Men med Armstrong lyfte de sig. Och Armstrong var sedan flera år en ytterst etablerad jazztrumpetare, som nu var STJÄRNAN och solisten. Både som trumpetare och sångare.

Under turnén i Skandinavien gjordes  inspelningar, först i Köpenhamn den 21 oktober. I cover the Waterfront, Dinah och Tiger Rag. En vecka senare spelades i Stockholm in Chinatown, My Chinatown, You Rascal You och On the Sunny side of the Street. Det finns ett antal rykten om hur inspelningarna kom till, och att det gjordes fler än dessa, som dock inte kunnat återfinnas.
Efter 18 månader i Europa, inkluderande också inspelningar i Paris, så återvände Armstrong till New York i början av 1935.

Därefter dröjde det ända till 1949 som Armstrong återvände till Skandinavien, där det spelades in två spår i Köpenhamn. Då hade Armstrong slutat spela med och fronta stora orkestrar, och hade med Sig en tidig version av sina All-Stars, dvs förutom Louis A själv, Jack Teagarden trombon, Barney Bigard klarinett, Earl Hines piano, Arvell Shaw bas och Cozy Cole  trummor.



30 oktober 2019

Sölvesborg, ett skyltfönster som förskräcker

SR/P4 meddelar att Sölvesborg har inställt firandet av nya medborgare. Den kommun som styrs av SD, med benäget stöd av lydpartierna M och KD.

"När samstyret i Sölvesborg ställer in årets firande av nya svenska medborgare som ska välkomnas till kommunen, så är det ett brott mot lagen.

– En sådan ceremoni ska enligt Medborgarskapslagen hållas minst en gång varje år och det är inte frivilligt, säger Marita Svensson som är jurist på länsstyrelsen.  
Medborgarskapsceremonin som skulle ha hållits senast den 28 oktober i år innebär att kommunen ska kalla den som blivit svensk medborgare det senaste året till en lunch där det delas ut diplom och hålls tal. Syftet är att det svenska medborgarskapet ska hedras."


Min kommentar:
Sölvesborg, dvs SD-styret där, arbetar helt uppenbart  att bli ett skyltfönster för hur SDs politik rent praktiskt ska bli.
För oss som inte gillar SDs politik, ens i teorin, blir det en alltmer skrämmande bild att se och höra SD-politik i praktiken. Det borde faktiskt också skrämma en del av de som idag som i opinionsundersökningar säger sig vilja rösta på SD.
Eller hur? 


Att SD faktiskt inte vill att det svenska medborgarskapet ska hedras. Det är ju inte det första eller enda som SD-Sölvesborg redan visat. Och mängder annan SD-politik ligger i tuben för genomförande.

Om inte - då är för många "blinda och döva". Och då kanske man ska packa en väska för att snabbt dra ifrån ett Sverige som gått för snett.

Min lilla kommentar ovan, är ett förtvivlans nödrop. Sd, alltså Åkessons naziparti, har makten i Sölvesborg (med stöd av mjäkiga m och kd, om jag inte minns fel)
Där visar SD vad de vill, rent praktiskt.
Men även på flera andra håll så lägger lok
ala SD-are förslag i liknande riktning, … och risken är överhängande för att de kommer att få igenom ngt genom att fr a kd och m, men också genom att ett skrämt S springer iväg åt SDs håll. SD skrämmer skiten ur de andra partierna... som allt oftare anpassar sig efter SD, för att inte förlora väljare. Vilket de ändå gör.....
Alltför många väljare förstår inte vilka konsekvenserna blir av en nyzznazzistisk politik i praktiken. Och de demokratiska partierna har inte förmått upplysa om och förklara det. Och massmedia har inte heller lyckats med sin renhållningsuppgift, för att bevara demokrati, tolerans och mänskliga fri- och rättigheter.
Så jag blir skrämd.


Några färska exempel fr SD-Sölvesborg m fl: 
De vill ha (och genomför) politiks styrning av konsten i kommunen,  ingen samtida konst. Biblioteket ska inte köpa in böcker på främmande språk. Dessa två exempel gör att vissa tjänstemän, som gör det jobb de är satta att sköta, vill sluta.
Nu har SD i Luleå också lagt en motion om censur av konst. Vilket visar att censur är ett starkt SD-krav. Jimmy Åkesson har ju också starka censurkrav och annan styrning av/på  SR/SVT.
I Sölvesborg gillar inte SD regnbågsflaggan, vill begränsa modersmålsundervisningen, införa slöjförbud och begränsa tolkningen från andra språk. Och i Staffanstorp vill SD avskaffa skolmåltiderna på gymnasiet.


 

20 oktober 2019

Ray Charles, musikern och mannen, och filmen



Övervikten av musikrelaterade bloggtexter fortsätter. Nu några rader om Ray Charles, apropå filmen om honom, som jag såg i SVT ettan i lördagskväll/natt.
Jag såg aldrig den när den om, möjligen bara några snuttar, och någon kommentar att den var bra. Med väldigt bra spel av Jamie Foxx i huvudrollen, välförtjänt Oscarsbelönad för detta.
Jag är ingen expert på Ray Charles, "the Genius", däremot har jag ju redan från början av min skivsamlarkarriär stött på honom, och funnit att han är/var en stor musiker, som dessutom blev våldsamt populär också utanför de snävare jazzkretsarna. Däremot har jag inte lagt på minnet speciellt mycket av de notiser som passerat mina ögon om honom som människa. Filmen ger dock visst besked om detta, liksom grova draga av hans karriär en bit in på 60-talet. 
Rays fattiga barndom var rätt tragisk och gav honom ett trauma, som tydligen återkom och plågade honom snart sagt hela livet, om hur han såg sin bror drunkna i en tvättbalja, framför hans ögon, och hur hans syn därvid försämrades och resultera i total blindhet ett par år senare, när han var sju år. Blind och föräldralös från ca 15 år fick han så klara sig själv, spela på småsyltor, luras och utnyttjas och kom i kontakt med narkotika, men en bit in på 50-talet uppmärksammades, fick skivsucceér (på Atlantic).  Kom loss, efter ett år på sjukhus/sanatorium från narkotikan, i början av 60-talet. Och blev allt mera framgångsrik som sångare... Fick bl a Polarpriset 1998. Avled 2004.
Jag skriver inte mer om detta nu och här, men den som sett, eller inte sett filmen och vill veta lite mera om Ray Charles, kan ju kolla in på Wikipedia, men betr musikbiten också  t ex biografin över honom enl denna länk: http://www.swingmusic.net/Ray_Charles_Biography.html

Vill man födjupa sig i (återuppleva) hans musik så ger det en extra dimension om man även känner till en del av hans levnadshistoria. Uppväxt, tidig karriär, narkotikaberoende, kvinnor - och enorma popularitet, både i rythm&bluesgenren och som jazzifierad countrymusiksångare. Och vilken betydelse Quincy Jones hade för Ray. Vill också ge en länk till http://raycharlesvideomuseum.blogspot.com/2010/08/ray-charles-is-in-town-chronology-1930.html
Där kan man bl a se hur Rays barndomhem såg ut, före restaureringen 2004 - och efter.
Detta om Ray Charles. Bilden ovan visar den första EP jag köpte med Ray Charles, sedan följde  både LPs och CDn.
----
Jodå, jag följer med såväl inrikes- och utrikes politik. Men det destruktiva kaos om präglar det mesta där, det inspirerar inte till djupare analyser. Trump, brexit, Åkesson,  demokratins krackelering samtidigt som extremism breder ut sig, etc. Man blir ju på dåligt humör av att höra och se eländet.
Rätt som det är måste jag väl ändå skriva av mig något om den verkligheten också. Vi får se... 

15 oktober 2019

Claes Janson i Piteå, bluestroll och bluesveteran

Claes Janson har en riktig bluesröst, lagom skrovlig. Det visade han när han gästade Piteå på måndagskvällen tillsammans med Wolf Organ Trio, med Micke Finell på el-bas. Trots i det närmaste obefintlig annonsering och reklam hade tämligen många lockats till Kaleido.
Claes Janson, sitter och sjunger blues. 
   Bluestrollet Clas plockade låtar allt från Leadbelly, Ray Charles, Albert King, Fats Domino etc till Cornelis Vreeswijk (Slusk blues och Ångbåtsblues) och Povel Ramel (Gräsänkling blues).
  Kompet,  Kaj Söderström, orgel,  Micke Finell el-bas, Peder Sundahl trummor, var väl inte så märkvärdigt, och orgel kändes väl inte perfekt i alla låtar, och var ibland lite hårt, tungt, men gav ändå ett effektivt stöd, som ju behövs för nå ett totalt bra resultat.
  Det var en klart godkänd blueskväll, även om jag gärna sett att få höra ett par tunga bluesklassiker till. ( T ex ngt av Howling Wolf - när man nu hade en varg vid orgeln, och något Sonny Boy Williamsson-nummer.)

   Men visst måste det erkännas att de svenska numren, Povels Gräsänklingblues och de två Cornelis-bidragen satt bra och passade bra i sammanhanget. Liksom Fats Dominoversionen av Blueberry Hill - som jag nog kände blinkade lite åt Louis Armstrongs version också.

   En kväll med hard times blues - av olika tyngd och utformning. Samt med trevligt mellansnack av veteranen Claes Janson.
 

 

13 oktober 2019

Snyggt och "bra", men lite tråkigt, Rigmor

   Några kom-i-håg-rader kring Rigmor Gustafssons spelning  i Piteå, lördag 12 okt 2019.
Det var minst 3/4 fullt i restaurang "2 kök" på Acusticum, när vi anlände, av folk som smorde kråset innan Rigmor och hennes grupp skulle börja, Ytterligare minst ett 20-tal hann slinka in innan Rigmor och kompet satte igång, i princip fullsatt alltså, efter smärre omflyttningar och med extrastolar.  Helt klart att Rigmor gillade att spela för en lokal fylld av välvilliga och positiva lyssnare.
   Men ändå, det började lite trevande, först med tredje numret "My shining hour" blev det lite mera liv, energi. Nu ska sägas att jag hade svårt att uppfatta så mycket av presentationen av låtarna, om än jag med viss hjälp kunde gissa mig fram till titlarna. Jag avstår därför att nämna mer än någon låts namn. Det framgick ändå att flera melodier var Rigmors egna och återfinns på hennes senaste CD (Come Home).
   Om jag kort ska summera mina intryck blir det såhär. Snyggt, prydligt, fin sång av en sångerska av hög klass - men faktiskt rätt trist, som helhet.
Rigmor Gustafsson
   Väl så lågmält ofta, lite mera up-tempo-låtar hade inte skadat, inte heller lite mera feeling, energi, gärna också lite mera påtaglig swing. Rigmor hade nog behövt, anser jag, ett bättre stöd av kompet, något som stimulerat henne och gett skjuts åt det hela.  OK, pianisten trillade på en del då och då, men det kändes rätt blodfattigt. Och varken basisten eller trummisen fick det att spraka och glimra om musiken. Inget som fick Rigmor att tända till ordentligt. Synn.
   Ett fåtal smärre ljuspunkter kunde man hitta, men egentlige var det bara i gamla "Somewhere Over the Rainbow" som det kom fram energi och musikglädje i någon högre grad.
   Och, extranumret var nog kvällens bästa. I mitt tycke.
   Summa, jag har hört Rigmor live rätt så många  gånger, till och med i Piteå, och då med en mera stimulerande backup, med ett totalresultat i topp.  Det här var snyggt, men utan mycket glöd.

Jazz-i-Piteå var arrangör. Att erbjuda en middag som tillval till musiken, det var ett alternativ som många verkade uppskatta, även om det inte passar alla.

Lars-Erick F

30 september 2019

Helen Sung, internationell jazzgrupp i Piteå

Det här ingen recension, mera en anteckning till mig själv. Men givetvis är det OK för vem som  vill att läsa denna notis om ett besök i Piteå av en internationell jazzgrupp: Helen Sung Quintet.
   Det första jag noterar är att det inte precis var någon stor publik i restaurang Två kök i Acusticum, drygt 30-talet lyssnare. I och för sig är det inte så dåligt, nog har det hänt att färre kommit dit, med då har det varit lite mindre kända, svenska grupper. Fastän Helen Sungs kvintett är ju visserligen internationell - men ändå inte såå känd. I vart fall inte för svenska jazzvänner.
   Musiken då? Nu hör jag lite dåligt när det används musikmickar för tal, men jag uppfattade att inledningslåten var av G Gershwin - dock kände jag inte igen den,  och snappade inte titeln. Avslutningsnumret var Duke Ellingtons "It don´t mean a thing, if it ain´t got that swing". Övriga nummer gissar jag var av Helen Sung själv, med namn som (gissingsvis) "Chaos", "Chasing the High", "We Dance" och "Reflektions".
   Samtliga kompositioner hade en rätt intressant struktur, ibland med drag av det som under 60-70-talet kallades "free form", som här dock även kunde ha element av sweetness (vilket inte precis var vanligt i den "gamla" free formjazzen), sötma, lugn, ja nästan en aning balladkänsla. Men inte alla nummer. Det var många olika ingredienser, med skiftande blandning.


                      
Helen Sung började, efter gedigen utbildning, som klassisk pianist. Men är numera jazzmusiker, med jazzigt anslag på pianot. 
 Det var ingen tvekan att Helen Sung själv var den främsta musikern och den som styrde det hela, med en tekniskt bländande skicklighet som måhända kan komma av hennes klassiska utbildning och karriär. (Hon lär ha varit en uppmärksammad klassisk pianist innan hon upptäckte jazzen.) Hon hade hela tiden ett glatt leende i ansiktet, som visade att hon gillade musiken, publiken och sina musikers prestationer. Dessutom hade hon ett trevligt informativt mellansnack. Inga trumpna miner och tigande där inte, som var så vanligt hos musikerna när den "moderna jazzen" kom fram på 60-talet.



   Ingrid Jensen, dansk trumpetare med modernistisk stil (nutida) var, anser jag, den andra toppmusikern, hennes spel passade precis till Sungs kompositioner. Ofta med en mjuk ton, som stundtals lät som om det var flygelhorn hon spelade, och hon använde flera olika sordiner, där så behövdes. När hon inte spelade, så höll hon mest på och micklade med instrumentet, som om hon inte var nöjd med det. Men nog fick hon ut det hon ville. Med självklar auktoritet, styrka och böljande lyrisk, när så skulle vara.
   Jag vill nog mena att John Ellis, som spelade både tenor- och sopransax och flöjt, kom ett snäpp efter Helen och Ingrid. Inte så pjåkigt, även om han hade en för mörk ton i tenorsaxen i något stycke . men det kanske skulle vara så. Rent allmänt tyckte jag att han kom mest till sin rätt när han spelade på sopransaxen (som verkade lite storvuxen).
Hela kvintetten, Sung, John Ellis ts, John Ginsburg bas, Terreon Gully dr. 
   De två männen i kompet, basisten John Ginsburg och trummisen Terreon Gully gjorde vad de skulle, habilt, men stack inte ut. Och jag tyckte nog att trummisen ibland slamrade för mycket.

   Musiken i sig var rätt skiftande i sin karaktär, kraftfulla intensiva partier omväxlande med mångtoniga partier av porlande lyrisk karaktär, kristallklara utan kväljande utflykter i sentimentalitet.
Rytmen fanns, om än oftast inte i den traditionella swingstilen, ibland nästan trippade musiken fram på tå, ibland bröts den sönder rätt rejält. "It don´t mean a thing",  svängde inte på det sätt vi är vana att  höra den, men nog svängde det ändå.
  Summa, det var en rätt charmfull föreställning, "modern" med drag från flera epoker, utan att överdriva det ens i "Chaos"-stycket. Det kunde någon gång, speciellt i början, kännas aningen konstruerat, men ändå som helhet ovanligt njutbart - för att vara "nutida free form".

   En alternativ rubrik på det hela kunde vara: "Kraftfull och samtidigt lyrisk neo-modern jazz av Helen Sungs Quintet" 
PS.   Ser också att Helen Sung spelat på ett flertal jazzfestivaler det senaste året. Piteåspelningen var den avslutande i en veckolång turné efter norrlandskusten.
   Att jag öht skrev denna text (som blev längre än avsett), beror på att PT inte syntes till. Och f.ö. verkar PT hoppa över de flesta jazzevenemangen i Piteå numera. (Även om Roxys 75-årsspelning kvällen före gavs stort utrymma.) DS.

24 september 2019

Om Greta – och hennes motståndare

Nä, nu.
Greta är ett barn, en ungdom, som vill se att jorden överlever. Hon har insett, efter att läst och förstått seriösa forskarrapporter, att vi lever i en eskalerande klimatkris. Hon tar det på allvar. Engagerar sig, får enorm uppskattning för sitt engagemang, för sitt tal inför FN, och för att hon vill få fart på politikerna, världens ledare.
Hon får nu våldsam kritik, efter sitt tal, en kritik som till en del fanns även före talet.

  1. Jag är glad och lycklig över Greta Thunbergs engagemang och hennes förmåga att kanalisera den oro som många känner – och som extra stark finns hos stora delar av dagens medvetna ungdomsgeneration. Det betyder inte att jag till 100% instämmer i alla de åtgärder hon vill se genomförda. Men till stor del, och framför allt att vi, både som individer, och som vuxna, och att världens ledare har det yttersta ansvaret för att något positivt görs för att rädda klimatet och jorden.
    Vi äldre, i den rikare delen av världen, vi kanske inte hinner drabbas så mycket. Men medelålders och yngre och deras eventuella barn, bör ju också få överleva. Anser jag.
  2. Vad menar då kritikerna? Ett angreppspunkt är personen Greta. Vem hon är. Att hon har aspberger, att hon är för ung, är ett barn. Som om det diskvalificerar henne från att ha synpunkter och att kunna läsa forskarrapporter (vilka ju i mycket visar det vi faktiskt kan se och uppleva själva).

  3. Man misstror henne och menar att hennes tal i FN nog är skrivet av någon annan. För att förminska henne. Om nu någon annan skrivit hennes tal, vad är det för fel på det då? Jag menar att det är hennes tal ändå. För det är inte ett ”vuxental” på politisk nivå. Jag vet inte, men tycker nog det verkar var Gretas ord, hennes tal, ordval – och hennes val att framföra budskapet på ett sätt som hon tror ska vara effektivt. Vilket det i hög grad verkar ha varit, att döma av de flesta reaktioner jag sett och hört. Utom för en grupp klimatförnekare. Som blev väldigt aktiva i sin kritik av henne. OCH genom att kritisera och förminska personen Greta, så söker, försöker de dölja att de framför allt förnekar att det är en klimatkris, att de ÄR klimatförnekare. 
  4. Greta är inte så ”stor”, menar kritikerna, och pekar på att att klimathotet påtalats långt för Greta blev aktiv, dessutom som en ungdomsreaktion på de äldres oförmåga att värna miljön.
    Men har det någon betydelse att hon inte var först? Det viktiga är rimligen att hon engagerat sitt och lyckats kanalisera fram för allt ungdomarna i behovet av att rädda vår jord. 
  5. Kritikerna menar att klimatkrisen aktualiserade för så länge sedan, som en ungdomsrörelse, och att då beskriva den idag som en ungdomsrörelse är fel, eftersom de som ursprungligen väckte frågan idag är medelålders eller äldre. Samtidigt så förminskas nu Gretas och hennes jämnårigs som för unga, för att förstå något. Hur ska kritikerna egentligen ha det? 
  6. Det anförs också olika motiv, för att misstänkliggöra Greta. En anklagelse är att hon sprider ett kommunistiskt budskap (någon gång lite snällare beskrivit som socialistisk). Varvid man påstår att åtgärderna för att rädda jorden är ren och skär kommunism, med diktatur och förakt för människovärdet – och för att föra oss tillbaka till medeltiden. Vilket väl inte är kommunismens må – eller ?
  7. En annan anklagelse är att det ligger pengar bakom ”Gretas kampanj”, att det är storkapitalet som styr Greta, att hon är en lakej under kapitalismen och med hjälp av PR-byråer. Ofta framför dessa motiv/anklagelser från samma människor (grupper) – vilket ju är helt inkonsekvent. De helt motstridiga anklagelserna gör det inte trovärdigt. Och reser frågor om kritikernas egna motiv.
  8. Sedan så ifrågasätts Greta genom att hennes föräldrar anklagas för ”otillbörlig” påverkan av henne, deras politiska motiv och bakgrund. Vilket de är så säkra på att känna till... vara sig det gäller deras påstådda ”kommunism” (till vilket räknas att vara positiv till flyktingar och romer, eller att vara internationalist!) eller deras kontakter med kapitalister och marknadsförare. Summan av anklagelserna ser jag som motstridiga, och dessutom irrelevanta, jag uppfattar Greta som en självständig individ som kan ta ställning själv.
  9. Jag har på senare tid också sett mer än antydd antisemitism (judehat), när man misstänkliggör en del av hennes anhängare som ”rika judar”, väldigt trist argumentering.
  10. Ja, så kommer den mesta kritiken ifrån sådana som förnekar att det skulle finnas någon klimatkris, s.k. klimatförnekare. Ofta kryddat med att de menar att skiftningar i klimatet är naturliga (som om det skulle det göra det mindre farligt med smältande isar och öar och länder som ställs under vatten).
    Men dessutom tillägger man att det kostar för mycket med effektiva miljöåtgärder, att vi inte kan leva på den lägre nivå, som man förutsätter blir en följd av klimat- och andra miljöskyddande åtgärder. Skogar, jord, olja kol och vatten MÅSTE förbukas för att ”vi” ska kunna hålla vår levnadsstandard och för den eviga tillväxtens skull. Alltså, menar de egentligen, våra naturtillgångar ska förbrukas, det räcker inte med att bara bruka dem på en vettig nivå.
  11. Att de som vill rädda jorden och klimatet bara är flummiga drömmare gröna-vågen miljöpartister, som inte ser verkligheten. (Alltså de anklagas inte bara för att vara både kommunister och/eller hylla kapitalismen utan även för att vara notalgiska gröna-vågare.)
  12. Förminskande: ”Lilla Gretas korståg”... Verkligen osnyggt.
  13. Finns också de som ”bara” tycker att hon eldar på för mycket, att man kan ta det lugnt. Att hon blir för känslosam. Men ändå i stort sett har rätt – bara det inte kostar oss något i välfärd.
  14. Så låtsas en och annan vara rädd för hur hennes mentala hälsa är. Larvigt. Den påverkar möjlige för hur hon säger sitt budskap, inte vad det är. Och ibland undrar man mera hur ”frågeställarens” hälsa är – mentala eller fysiska. Det sista kanske var osnyggt, men det kan ju inte hjälpas att man funderar...
    ---
Där tog tid och koncentration slut. Stela fingrar och andra sysslor tar över. Som att få i mig lite mat, som en sen middag och i st f utebliven lunch.

18 september 2019

Bästa boken om Satchmo


Jag vill tipsa om bästa boken om Louis Armstrong.
ALLA jazzvänner bör ju känna till Satchmo, vem han var, varför han blev den han blev, bakgrund och musik. Och varför praktiskt taget alla, både samtida och yngre, jazzmusiker av någon betydelse erkänner hur betydande han var för dem och för jazzen ö h t. 
Jag har läst en massa böcker om Louis, även några av de mest berömda, men den bästa har jag faktiskt inte läst förrän nu nyligen.
(Även den av Louis själv, om hans barndom och första musiker-år. ) 


Den, i  mitt tycke, bästa heter: Louis Armstrong - His life, his music, his recordings. Författare är Abbi Hubner (tyskt y).
Den är på engelska, kanske därför som jag läst den först nu. Den följde med en box av 30 CD, som jag köpte för minst 20 år sedan. Förlag: Oreos.
Jag säger bara: läs den! Den är lättläst på engelska. Väldigt innehållsrik, utan att vara en tegelsten. Jag vet inte om den också finns på svenska, men Läs den!