21 oktober 2014

U-båtar nu och då, diplomati-försvar, U 137, öppna kuster

Det här med u-båtar (med eller utan frågetecken) och diplomati.
Apropå den i skrivande stund ännu pågående spaningsverksamheten efter oidentifierade föremål i Stockholms skärgård.
Spaningsledningen, som inte vill karaktärisera det som u-båtsjakt, verkar helt övertygad om att "något" oönskat föremål/verksamhet av främmande makt, finns eller funnits där. Vilket motiverar en fortsatt aktivitet i området av svenska militära styrkor - för att visa vår vilja och styrka att avvisa just oönskade aktiviteter av främmande makt, inte bara i luften utan även i och under vattenytan.

En "enkel" undran blir då denna. Vilka möjligheter har Sveriges försvar att avvisa oönskade aktiviteter från andra nationer på andra håll än just i Stockholms skärgård. Det kraftigt nedrustande försvaret verkar ju ha koncentrerat alla sina krafter just till Stockholmsområdet.
Var/är intrånget en avledningsmanöver för att kunna härja fritt på andra håll efter vår långa kust. Västkusten, I syd/sydöst (t ex Gåsefjärden i Blekinge där U 137 gick på grund för nära nog exakt 33 år sedan), eller den långa. långa norrländska kusten?

Eller litar militären/kustbevakningen på att civila ska hålla ögonen öppna?  Och kunna skilja på u-båtar och sälar eller skräp?
Tror militären på inrapporterade iakttagelser? Av dagens civila rapporter att döma så verkar tilltron vara selektiv.  En del tror militären på, annat visar sig efter koll vara mera tveksamt. Som det varit även tidigare.

Vilket får mig att tänka på U 137-historien 1981. Där just civilpersoner rapporterade att en u-båt gått på grund i Gåsjefjärden. Militären var skeptisk, men beslöt gå ut och kolla. Och där låg ju beviset i öppen dager. Resten är historia. Dock en historia av intresse, inte minst p g a hur dåvarande regeringen Fälldin med Ola Ullsten hanterade detta. En rysk u-båt strandat i svensk militärt skyddsområde! En stormakts kränkning av lilleputtlandet Sverige.

En omläsning av Ullstens kapitel om detta i sin ifjol utkomna bok "Så blev det"  kan vara värde full både för en större allmänhet och för dagens beslutsfattare på högsta nivå.

Missa inte den avslutande anekdoten, med torr humor återgiven av Ola Ullsten. Med Sovjets utrikesminister Gromykos replik på Ullstens fråga,  en tid efter händelsen.
- Om ni visste herr Ullsten, hur många båtar jag har att hålla reda på skulle ni inte bli ett dugg överraskad om någonting sådant här hände.

15 oktober 2014

Ebola, ett virus som fått ny fart

Ett virus som klassas som möjligt vapen för terrorister, det är klart jag blir oroad. Ja, jag ÄR oroad. Allvarligt.
Jag hade hört om ebolaviruset för många, många år sedan. Lät väldigt läskigt, som något liknande men värre än HIV/AIDS, då det smittade på betydligt fler sätt än AIDS. Många, rättare sagt, de flesta av de smittade dog.  Trots att det inte fanns (finns) några motmedel så verkade det ebba ut. Troligen, tänker jag idag, p g a att fallen inträffade i rätt isolerade områden. Och för 30-35 år sedan reste folk inte lika mycket som idag. I vart fall inte från fattiga områden.

Sedan har det varit tyst, i stort sett. Tills en del varningar kom i början av detta år.
I Svd stod det: "Spridning av ebola saknar motstycke


GENÈVE Spridningen av det fruktade ebolaviruset i Guinea saknar motstycke, varnar nu hjälporganisationen Läkare utan Gränser.
- Epidemin har nått en omfattning vi aldrig sett tidigare, säger Mariano Lugli vid MSF."
Jaha ja, är ebolan igång nu igen, tänkte jag.
 Men i somras så växte varningarna, dels om den väldigt snabba spridningen, dels påminnelsen om den höga dödligheten. Och de sista veckorna är det ideliga varningar om hur sent "vi" är ute med att skicka läkarhjälp till de drabbade länderna i västra Afrika.  Och att det inte finns "färdiga" vaccin, samtidigt som smittan sprids och nu verkar finnas i alla världsdelar.

Läser därför detta (från Wikipedia, uppdaterat bara några timmar innan detta skrivs)
"Ebolavirus är det virus som orsakar ebolafeberhemorragisk feber som är en blödarfeber med hög dödlighet. Viruset tillhör familjen Filoviridae och är ett stavformat filamentöst negativt enkelsträngat RNA-virus (-ssRNA.) Ebolavirus är ett zoonotiskt virus som kan smitta människor och djur via blod och kroppsvätskor. Det finns fem kända arter av ebolavirus; Zaire-, Sudan-, Côte d'Ivoire-, Reston- och Bundibugyo ebolavirus.[1] Ebolavirus är en av de mest dödliga patogenerna för människor och icke-humana primater och måste handhas på de laboratorier som har den högsta skyddsklassen, skyddsklass 4. Viruset angriper främst endotelceller och sprids via blodet ut i kroppen och orsakar nekros av kroppens celler, som leder till ett häftigt sjukdomsförlopp karakteriserat av blödningar ur kroppsöppningarna. Dödligheten är 50-90%.[2] Till familjen Filovirus, Filoviridae hör förutom släktet ebolavirus, också släktetmarburgvirus som även det orsakar hemorragisk feber."
   "De första dokumenterade fallen av ebolafeber hos människor noterades i Zaire och fick namnet efter floden Ebola. Utbrottet skedde 1976 då 318 människor insjuknade. Av dessa avled ca 90% och detta är den högsta dödlighetsprocenten som noterats."
   "Under 2014 tog spridningen av viruset fart i Västafrika, främst i LiberiaSierra Leone och GuineaVärldshälsoorganisationenuppgavs satsa 100 miljoner dollar för att minska spridningen.
   Inkubationstiden för ebolafeber är 2-21 dagar [11]. Symptomen är akut feber, huvudvärk, muskelvärk, torrhet i svalget, svaghet följt av yrsel, blodiga kräkningar och diarréer och blödningar ur kroppsöppningarna." --- "Det saknas vaccin och antiviralt medel mot ebolafeber."
   "tillhör kategori A som potentiellt medel för användning inom bioterrorism."
För fullständig text klicka på länken ovan till Wikipedia.  Texten i Wikipedia verkar i hög grad vara hämtat från denna högst trovärdiga källa. http://www.cdc.gov/vhf/ebola/

Jag reste mycket i de drabbade områdena när SARS var som mest aktuellt, folk gick omkring med munskydd på flygplatserna, flygvärdinnorna hade munskydd och bjöd ut dem till passagerarna. Jag var aldrig rädd för HIV/AIDS, jag hade inte riskbeteendet för det, och någon blodtransfusion var aldrig aktuell, tog inte vaccin för svininfluensan (lyckligtvis!) och inte för de varianter av fågelvirus som härjat då och då. Men ebola oroar mig. Allvarligt.  De lugnande uttalandena som nu skymtar fram, de lugnar mig inte. Mycket måste göras, och det snabbt.
Sådant som massiv läkarhjälp snabbt till de drabbade länderna, snabbt omhändertagande (och isolering) av de fall som uppdagats i andra länder, bättre beredskap och säkerhetstänkande på sjukhus världen runt. Kanske någon form av kontroll av flygresenärer, kanske restriktioner?
Det duger inte med några enstaka team som far till Afrika om en månad eller så.  De som redan drabbats måste få hjälp nu, och spridningen måste stoppas.

En länk till gapminder, där Hans Rosling visar på varför ebola måste stoppas.
https://www.facebook.com/video.php?v=873128299388796

Ebolaviruset får inte bli vår tids digerdöd. Den pest som dödade en tredjedel av Europas invånare under mitten av 1300-talet.  Och som trots de långsamma kommunikationerna spred sig rätt snabbt (tiotalet år).  Och där Sverige och Finland drabbades förhållandevis sent.

10 oktober 2014

Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi, värdiga fredspristagare

Jag kan bara gratulera norska stortinget för att ha träffat så rätt i sitt val av fredspristagare.  Malala Yousafzai och  Kailash Satyarthi

Malala är kanske mest känd, men bra att de lyfte fram Kailash också.    

Malala    Yousafzai är med sina 17 år den yngsta pristagaren någonsin. Hon är en pakistansk skolelev och utbildningsaktivist som 2012 utsattes för ett mordförsök utfört av talibantrogna. Under 2013 fick hennes aktivism internationellt erkännande.









Kailash Satyarthi är en 60-årig indisk barnrättsaktivist som kämpar mot slaveri. Hans organisation Bachpan Bachao Andolan har hjälpt 80.000 barn ur träldom.

Det finns faktiskt goda människor också, som står upp för mänskliga rättigheter. Och därmed för freden. En ung kvinna och en äldre man, för barns, kvinnors, ja för alla människors rättigheter till frihet, utbildning, emot slaveri. Jag blir gråtfärdig av glädje faktiskt att sådana människor finns - och får positiv uppskattning.



08 oktober 2014

Stefan Löfven, otaktisk, övertaktisk eller smart?

Krönikören Stickan Ljunggren undrar i Piteå-Tidningen (s) igår (8 okt 2014) om han röstat rätt. Av texten framgår att han röstat på det rödgröna blocket, han säger inte att det är på sossarna, men det kan man ändå ana.

Varför undrar han? Jo, artikeln är en våldsam och kraftfull polemik emot det förslag som regeringen och vänsterpartiet la fram vid presskonferensen om vinster i välfärden. I ett kvasiboljevistiskt mörker anar han Gosplan. Jag kan inte påminna mig ett så lidelsefullt försvar för både god och effektiv välfärd, kvalitet, och valfrihet i mångfald! Han ryser och mår illa när han hör motiveringarna för den v-färgade kompromiss som s+mp gått med på.

Han frågar sig varför frånvaron av vinst är så viktigt, är inte kvalitet viktigare? Är det motvilja inför vinster som gör att offentliganställda har så taskig lön? Ja, det finns många fler och saftigare formuleringar i texten (jag ger den komplett nedan). Och han undrar över Sjöstedts (v) orimliga entusiasm över antivinst-förslaget.

Till slut kommer han dock på att förslaget är att UTREDA frågan om hur man ska kunna stoppa vinsterna. Och han anar att bakom detta ligger en taktik hos Löfven (och möjligen även hos mp) om att när utredningen så småningom, om ett år eller två, lägger korten på bordet så visar det sig att det mesta är omöjligt.
Tack, säger Löfven till v, och de får snopna gå med svansen mellan benen efter att ha hjälpt till att få igenom den första budgeten. Och istället ombildar Löfven sin regering till att föra mittenpolitik.

Kan det gå så?
Jag känner mig rätt frustrerad över hur klumpigt och otaktiskt (till synes) som Löfven agerat hittills, han säger sig vilja ha samverkan, och har antytt än mer, med inte bara mp och v, utan även med fp och centern. Detta för att få en bred och stabil bas före en mittenpolitik för landets bästa. Mittenpartierna var redan från början kallsinniga, men Löfvens klumpiga örfilar och favorisering av vänsterförslag (från både v och mp) gjorde inte saken bättre.

Eller är det så att Löfvens strategi är att först lugna ned vänsterflanken, och att låta tiden medverka till att mitten mjuknar och faller till föga när det visar sig att vänsterförslagen inte kan och inte skall förverkligas?
Är inte det väl så övertaktiskt tänkt?  
Eller är Löfven så smart, att det kommer att gå som han tänkt sig? 
Svaret lär dröja, kanske ett år eller två.
___

Stickan Ljunggrens text i sin helhet.
"När jag lyssnade på regeringens och vänsterpartiets gemensamma presskonferens om vinster i välfärden fick jag kalla kårar och hemsöktes av dystra tankar på temat att jag kanske röstat på fel block. Imperiet slår tillbaka, tänkte jag. Nu sänker sig det kvasibolsjevikiska mörkret över landet. Gosplan tar över det välfärdsindustriella komplexet. Hur kan någon bli folkvald som dillar om att barnen ska FÅ utbildning när alla vet att det är något vi måste SKAFFA oss?
De naturliga invändningarna mot snacket om att skattepengar till välfärden inte ska gå till vinster hopade sig i min förtvivlade hjärna. Är det därför offentliganställda har så taskigt betalt, därför att de som vårdar och utbildar inte ska få tjäna pengar? Inte ens om de gör ett bra jobb? Är det inte mer angeläget att jaga välfärdsförlusterna än vinsterna? Vore det inte mer klokt att införa tydliga kvalitetsmått exempelvis på skolan som visar om skattepengarna används bra – oavsett om det är dryga kommunpampar eller maffian som driver verksamheten? Varje förslösad skattekrona är ju en stöld av folket, eller hur? Oavsett om det slösas på odugliga offentliga verksamheter eller profithungriga schackrare?
Framförallt är jag fascinerad av att så många tror att vinsterna kan omfördelas till bristområden om verksamheterna förbjuds effektivisera. Då kommer inriktningen inte att riktas in på att få pengar över, utan snarar se till att det blir brister som ängsliga politiker försöker lösa genom att ösa på mer pengar. Ungefär så gick tongångarna. Plus att jag har svårt att begripa denna jakt på privata aktörer inom skola och vård (där tanter jobbar) medan gubbarnas väghyvlar, skolbänkar och sjukhusbyggen med glädje tillåts tälja guld med täljknivar.
Men så började jag fundera lite. Den revolutionära glädjen hos vänsterpartisterna var under presskonferensen något överdriven. Det gjorde mig misstänksam. Och statsministern hummade på om att allt nu skulle ordna sig till det bästa. Och miljöpartiet spinner fina retoriska dimmor kring vad som faktiskt, egentligen, kokar ner till att vinster i välfärden ska utredas. UTREDAS.
En annan tanke slår därmed rot hos mig. Är det inte så, att vänsterpartiet erbjudits en utredning av den typ som revolutionärer i Sverige brukar få, nämligen att under några år grunnar kring stora besvärliga frågor för att så småningom komma fram till att det mesta är ogörligt?
Det brukar ju ibland sägas att kommittéer och utredningar inte har någon själ som fan kan ta, och ingen kropp som vi kan sparka. Kanske är det just detta vi ser här. Vänsterpartiet ställer som vanligt upp och gör lite drängtjänst åt socialdemokraterna (röstar för budgeten), låses sedan in i ett sammanträdesrum medan Löfvén knallar över till mittenpartierna och frågar om de vill vara med och förändra Sverige, eller släppa fram kvasibolsjevikerna och deras galna upptåg.
De fick helt enkelt en liten stund i solen där de tilläts vifta med röda flaggor. För att sedan bli inkommenderade i riksdagens långa korridorer där de kan vanka fram och betänka sina synder. Svaret borde bli, om ett år eller två, att det är onödigt att låta det välfärdsindustriella komplexet falla i fiendernas händer. Lagom till att vänsterpartiets vinstutredning lägger fram ett förslag om att storma Vinterpalatset kommer regeringen att ombildas på mittenpolitisk grund. Kanske röstade jag rätt ändå." 

30 september 2014

Talmansval och offerkofta modell SD

Talmansvalet igår (29 sept 2014) var ovanligt uppmärksammat, och även frånsett kalabaliken kring om SD skulle "få" 2:e vice talmansposten, så väcker det många frågor.

PT skriver att det var en röstcirkus, som bara gav Sverigedemokraterna än mera medial uppmärksamhet, vilket SD också i hög grad gillar eftersom SD därmed kunde visa att de var mobbade av de övriga partierna, men "vann".
PT:s slutsats är att övriga partier tyst och snällt bara skulle ha följt praxis, dvs att utan protester ge SD talmansposten. Det var onödigt att ge SD offerkoftan.

Jag har en hel del synpunkter på det.
SD älskar ju att framställa sig som misshandlade, negligerade och mobbade av övriga partier. Med rätt eller orätt, oftast med orätt.

Att de vill framställa sig som det enda oppositionspartiet och därtill förföljt och som ett parti som inte andra vill tala med, det får inte, ska inte leda till att de får som de vill, att deras politik och strategi ska få vinna!
Det vore ju att ge upp inför deras minst sagt märkliga syn på demokrati. En syn som innebär just att SD:s politik ska bestämma oavsett vad andra partier anser, och oavsett att SD faktiskt inte har egen majoritet (vilket Gud förbjude). SD är, matematiskt sett, vågmästare om övriga partier delar in sig i två block. Men SD´s inställning i demokratiska frågor och betr mänskliga rättigheter är så avvikande att den rimligen inte får vara det som någondera sidan accepterar - eftersom de båda tycker helt annorlunda än SD.
Sverigedemokraterna är inget mittenparti, de har som sagt extrema åsikter även om de plockar in också lite lånegods från både normal "höger" och normal "vänster".

Att då med hänvisning till praxis eller ens formaliserade regler (eller lagar) låta SD ta hand om viktiga funktioner i det demokratiska samhället, det måste vara fel. Praxis och olika spelregler måste utformas efter den faktiska situationen, efter samhällets utveckling. Vi har inte dödsstraff, trots att det länge var lagstiftad praxis. Vi har inte kvar ståndssamhället. Vi har inte kvar Gustav III:s konungsliga enmansvälde.  Etc. Nej, vi har på olika sätt moderniserat samhällets "praxis" i mera demokratisk och human riktning. Och i det syftet har vi då och då till och med ändrad i grundlagarna, just för att öka och säkra demokratin.

Åter från den allmänna diskussionen om praxis till frågan om talmannen, talmansval.
Då vill jag först betona att riksdagen väljs i allmänna och hemliga val. Partierna och deras kandidater väljs efter vilka åsikter de har och som de uppfattas av väljarna.
Att det i riksdagen skulle vara möjligt med hemliga (slutna) omröstningar ser jag därför som mycket tveksamt. Varför? Jo,  därför att i en hemlig omröstning döljer de sina åsikter. Då kanske de röstar på ett helt annat sätt än de gått till val på. De kan lura, bedra, sina väljare!
När de röstar ska det ske öppet och ärligt.

Att vänsterpartiet begärde sluten omröstning betr valet av 2:e vice talman var inte helt genomtänkt. Det tvingade inte övriga partier att visa korten. Blankröstning är ett ytterst ljumt och svagt ställningstagande, spec i en så viktig fråga som ett talmansval. Hade v nominerat en motkandidat till SD:s, en egen eller t ex från c eller fp, då hade partierna tvingats ta ställning, för eller emot också sina "egna" kandidater. Och det hade dessutom visat det bräckliga i att hänvisa till praxis.

Vid ändrad praxis, vad kan då eller bör då gälla?  (Jag tar inte definitiv ställning, vill grunna och höra olika åsikter. Frågorna är viktiga!)

Ja, en fråga är givetvis principen för hur posterna ska fördelas. Ska det ske genom proportionalitet? Och i så fall där varje parti räknas för sig - eller ska man kunna bilda valkoalitioner ("block") för att skapa majoritet?
Ska en majoritet (bestående av ett eller flera partier) tillsätta alla talmän? Eller bör partierna tillsätta en talman i fallande skala efter mandat (som nu skedde)?
Ska en valsamverkan mellan flera, men ej alla, partier kunna ta alla poster, med den fördelning och turordning som de samverkande partierna kommer överens om?  
Och ska/bör då icke-samverkande partier som ej når majoritet inte få någon enda talmanspost? Eller få en eller två med lägre rang?

Ska det, i demokratiskyddets namn, ställas något krav på partierna (alla), att de klart deklarerar och även i praktiken står för demokratiska grundprinciper och värderingar? I så fall hur ska kontrollen av det skötas? Vem avgör?

 Detta är, anser jag, viktiga frågor om vilka de bärande principerna skall vara. Speciellt mot bakgrund av dagens situation.

Jag ska erkänna att jag gärna såg att det kunde ställas ett krav på partierna betr demokratisk och icke-rasistisk grundsyn för att de skall kunna tilldelas en talmanspost av någon valör. Men jag kan inte se hur den prövningen ska kunna ske på ett objektivt och demokratiskt sätt.
Och jag konstaterar att väljarnas val skall vara fritt (möjligen med reservation för att inte rasistiska organisationer ska tillåtas, enl FN-konventionen, men det är en annan diskussion!), MEN att när väljarna sagt sitt är det riksdagens sak att skydda demokratin. Så att inte demokratins motståndare ska kunna ta över och avskaffa genom att använda luckor i demokratins spelregler.
Hur nu det skyddet ska gå till...

Ordet är fritt! Gärna som kommentarer till denna bloggpost.

28 september 2014

Acceptera och t o m respektera SD, eller rent av förbjuda partiet.

Eftervalsdebatten behandlar minst lika mycket Sverigedemokraterna och deras framgångar som regeringsbildandet, i vilket inget annat parti vill blanda in SD.

Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti men en grundsyn som vi andra anser är mycket osmaklig, odemokratisk, diskriminerande och till och med rasistisk. Hur ska vi andra förhålla oss till SD då?
Dessutom så aktualiserar SD:s framgångar hur man ska behandla dem när de med sina framgångar kan göra anspråk på viktiga poster i riksdagen - och i någon mån även i kommuner och landsting, inte minst som möjliga vågmästare om man tänker i blockpolitik.

Låt mig försöka analysera - och därmed komplicera bilden.

1) SD har rasistiska rötter. Andra partier har en mörk historia också, om än oftast en bra bit bort i tiden och som är mer el mindre förlåten. Dessutom, även om en historia inte är förlåten så behöver den inte vara oroande i dagens läge.

2) SD:s ledning försöker på olika sätt tvätta bort denna i demokratiska salonger mindre passande stämpel. Bär kostym som de värsta moderater, vill inte låtsas om brunskjortan under.

3) Men kärnväljarna vet och känner i kroppen vad SD står för, dvs rasism i en eller annan mening.

4) SD är invalda i demokratisk ordning.

5) Och SD´s breda väljargrupper är komplicerat sammansatta. En del, även utanför kärngruppen har mer el mindre (dolda) rasistiska motiv, även de.  Andra, många andra,  blundar för det, vill tro på Åkessons försäkringar om att SD inte är rasistiskt, "bara" vill "minska" invandringen eftersom den är så dyr att den förhindrar förbättringar på andra områden. "Vi måste ju ändå först och främst se till att de gamla får bra pensioner och äldreomsorg."   Därför minska invandringen och ställ högre krav på invandrarna.

Hur vi, som betraktar oss som demokratiska och antirasister, ska förhålla oss till SD, det avgörs om vi ser denna komplicerade helhet.
Ska vi respektera SD:s åsikter och ideologi eftersom de är invalda i demokratisk ordning? Eller ska vi skilja på detta, att alla har rätt att ha sin   åsikt och få välja parti efter egen vilja,  från att respektera denna åsikt?
Och ska/bör vi skärpa till detta med att den åsikt de har, inte bara strider emot vår åsikt, utan konstatera att den också är odemokratisk - och i strid med FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.

Kan vi lösa den knuten? Jag vill koppla resonemanget till vad som skriv i dagens DN-debatt, i en artikel med rubriken "Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg

En intressant precisering  i artikeln är detta resonemang. "Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”med-borgare” uppfattas som icke-svenskar."

Därmed, menar artikelförfattarna, "bör tillträdande regering i sin regeringsförklaring deklarera att Sverige avser följa den FN-konvention vi undertecknat men aldrig verkställt, och som förpliktar oss att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”.

Alltså: förbjud SD. 

Nå, om vi gör så, förbjuder SD som en organisation som främjar rasdiskriminering, har vi då löst problemet?
Nej, SD kanske klyvs eller återuppstår i annan skepnad. Och fångar upp de som är trötta och besvikna på dagens politiska etablissemang, och vill se ett antal frågor lösta, som SD vill finansiera eller lösta på andra sätt genom att drastiskt minska invandringen.
Och, OBS, detta måste vi inse, och bemöta, oavsett hur vi ser på och behandlar dagens SD - i talmansval, i bemötande, eller genom lagstiftning.

27 september 2014

Stefan Löfven vs Olof Palme, Jan Björklund vs Ola Ullsten. Om regeringsförhandlande

Apropå regeringsförhandlingarna. Där i skrivande stund s-ledaren Löfven är i full fart att söka bilda en minoritetsregering med miljöpartiet, då vill jag påminna om hur det gått till tidigare och hur man grunnade då.  
Därför vore det vore intressant att veta om några av de närmast inblandade har läst (och minns) vad Ola Ullsten skrev i 'Så blev det", som utkom så sent som sept 2013, dvs bara för precis ett år sedan. .
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan.  Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik. 
Intressant i Ullstens bok är (borde vara, för t ex både Jan Björklund och Staffan Löfven) de kapitel där han redogöra för de samarbetsförsök som föregick maktskiftet 1976, och med tillbakablickar ytterligare ca 25 år.  Och varför och hur även då under sjuttiotalet (då enkammarriksdagen avlöst tvåkammarsystemet)  diskuterades blocköverskridande samarbeten, t ex hur Olof Palme sände ut trevare till fp-ledaren Gunnar Helén. Hur mycket ideologiska partiföreträdare samtidigt såg det nödvändigt att genom samarbete komma framåt - för att i mesta möjlig mån uppnå resultat som låg i linje med ideologin. Trots frånvaro av egen majoritet. 

Hur man då såg på koalitioner och olika enpartiregeringar utan majoritet. Så hade ju den ickesocialistiska regeringen som tillträdde efter 1976 år val egen majoritet. Den "behövde" inte samarbeta med socialdemokraterna. Liksom dessa oftast tidigare inte behövt samarbeta med oppositionen eftersom s alltid kunnat lita på kommunisternas (förbehållslösa) stöd. 
Att problemen uppstod inom regeringen, mellan de däri ingående tre partierna. Att den sprack på kärnkraftsfrågan. Och att då uppstod en situation så att det till slut visade sig att det enda praktiskta alternativet var en ren fp-regering. Den "tolererades" av socialdemokraterna, eftersom dessa inte kunde få majoritet, p g a kärnkraftsfrågans inbyggda sprängkraft, och centerns (som var stort) och moderaternas (som var rätt litet och lett av den koleriske Gösta Bohman) egna krumsprång.  Det skulle alltså inte vara möjligt att förhandla en minoritetskoalition, där partierna låst sig, för att sedan förhandla med ännu ett-två partier för att få majoritet i skilda frågor. 
Den framkomliga vägen då var en fp-regering (med bara ca 10% av mandaten - vilket dock är dubbelt så mycket som idag) som utifrån sin mittenposition kunde förhandla fritt med det eller de andra partier som var näraliggande i den aktuella frågan.

Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )

Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet.  SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp. 
Min slutsats blir att antingen så bör en regeringsbildare faktiskt bilda en majoritetskoalition (vilket inte är lätt, pga hur fp och c låst sig fast vid m i något slags "allianspolitik") ELLER så att det bildas en regering av bara ett (inte två) parti, som befinner sig i en lämplig mittenposition och utifrån den kan söka behövligt stöd i varje enskild fråga.

Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien. 
Och begrunda varför man vill det man vill - om de inblandade har "rätt" motiv för sin strategi.
Vill man "bara" ha makt för maktens skull?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?



25 september 2014

Edward Snowden, en hjälte för mänskliga rättigheter, ogillas av Bildt

Rättvist och bra att visselblåsaren Edward Snowden nu belönas med Right Livelihood Award (som populärt kallas "alternativa Nobelpriset").


Det är rättvist och fantastiskt att Snowden får detta prestigefyllda pris - för mänskliga rättigheter!
Självklart är det uppseendeväckande att UD (Carl Bildt) plötsligt vägrar ställa sitt pressrum till förfogande för presentationen (kaffe och bullar var ju beställda) 
Inte för att UD måste presentera pristagaren där, utan för att de alltid tidigare gjort det. Att nu vägra det just i detta fall är självfallet en kraftig markering att UD ( Carl Bild, som försvarare av USA och dess övervakning) inte gillar denne pristagare. Och att Carl Bildt inte alls är "neutral" till vem som får priset. 
Beklämmande av Bildt, och upplysande. 
Grattis till Edward Snowden, en förkämpe för mänskliga rättigheter och emot myndigheters lagbrott.  Och fy skäms till Carl Bildt. 
 Jag påminner mig att den sanne liberalen och fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i ett e-mail till mig för kanske  ett par år sedan skrev att whistle-blowers som avslöjar oegentligheter och lagbrott hos myndigheter etc, de bör hyllas som hjältar - inte jagas och straffas. 
Jag har skrivit om och citerat detta på min blogg några ggr, bl a i samband med Saudi-affären.

Om priset kan nämnas att det inrättades av Jakob von Uexkull 1980 och
ska utdelas till personer som "på ett tappert sätt levt efter principen att varje person ska ha ett ärligt yrke som till fullo respekterar andra människor och den naturliga världen, samt ta ansvar för våra handlingars konsekvenser och bara använda en rättvis del av jordens tillgångar". I praktiken översätts detta till att belöna och hedra dem som arbetar praktiskt för jordens och dess invånares bästa på något sätt.
Priset administreras av den allmännyttiga stiftelsen Right Livelihood-stiftelsen, som är politiskt och religiöst obunden. Pristagarna arbetar ofta inom områden som miljömänskliga rättigheterhållbar utvecklinghälsovårdutbildningfredsarbete och liknande.

23 september 2014

Detta med flyktingar, antal, kostnader och välfärdsbygge. Demokratisk debatt, det är svårt det.

Demokrati är svårt det. I praktisk tillämpning. Och likaså att diskutera om den, med bibehållande av de demokratiska principernas hållfasthet.

En sådan debatt är om ett i demokratisk ordning invalt (och numera än större) parti (SD) som anser sig vara demokratiskt, men i sitt program och även i sin allmänna framtoning visar allvarliga brister i demokratiskt hänseende - och i sin historia.  Är det ett "vanligt" parti p g a sitt röstetal?  Ska ett sådant parti kunna besätta en (vice) talmanspost. Besätta poster som ordförande i riksdagens utskott?  Besätta nämndemansposter i domstolarna?
Till och med kunna få bidrag för "biståndsarbete" i demokratisyfte?

Betr det sista säger jag definitivt NEJ. Om reglerna tillåter det, måste de ändras så de stämmer med avsikten och andan för sådan biståndsverksamhet. I övrigt känner jag tvekan och motvilja även de, med motvilja och tvekan, "måste" erkännas kunna tillsätta en vice talmanspost.

En annan debatt är den som man vill föra om SD som parti, respektive deras väljare och sympatiers åsikter och bevekelsegrunder. Där menar jag att en mindre del av sd-väljarna är rasister i egentlig mening. Men det finns en glidande skala via allmänt flyktingfientliga och främlingsrädsla till de som "bara" är rädda för kostnaderna för "invandrare" (som de oftast kallar flyktingarna), Dvs en ovilja att se flyktingfrågan ur humanitär synpunkt, och en ovilja att se mottagande av flyktingar (och andra invandrare) som en investering som med tiden "förräntar" sig och faktiskt skapar välfärd.

Ett exempel från en FB-debatt denna dag. En sd-sympatisör reagerade negativt på en artikel av ett par ledande sossar med en rubrik som sa att SD ska blockeras.  Det var givetvis en provocerande rubrik för sd-sympatisörer som ansåg det vara s-hyckleri och att  det inte var demokrati att inte SD godtas som ett parti som de andra (fastän lite bättre).  Det tyckte jag var överdrivet, och menade att har man inte majoritet så måste man komma överens, och att det inte kan vara ett tvång för andra att gå med på saker hos SD som man inte gillar.
Det föranledde ett inlägg som, med citat från en anonym källa, sökte beräkna kostnaderna för flyktingarna, som klagade över att de andra inte ställer upp på SD:s "fakta" etc och ifrågasatte om de andras agerande och åsikter är demokratiska. En summerings som slutade i en kostnad (inga inkomster) på drygt 122 miljarder plus ytterligare 87 miljarder, bara för bostäder. Samt de 42 miljarder ytterligare som MIV sagt sig komma behöva vid ökad flyktingström.

Till det invände jag ungefär detta, något förkortat:
  Jag är skeptisk till att åberopa anonyma fb-källor. Samtidigt vet jag ju att det kan vara tidsödande att snabbt hitta objektiva källor till det man tror sig veta, har i sin hjärna. Men, det den anonyma fb-källan skrivet är inte bara "fakta" utan faktiskt till stor del subjektiva bedömningar som grund för räkneexempel, som jag till viss del starkt ifrågasätter. 
Exempel. Om jag godtar påstående att 14 000 pers väntar på bostad så betyder det inte att det är = 10.000 lägenheter. Alla kvinnor lever inte i parrelationer. Det finns singlar, och dessutom är nog en del "barn" som bor med sina föräldrar. (Vilket jag ju ser när jag möter dem "på stan" etc.)  Jag räknade inte på det, men påpekade att mina invändningar innebär ett kraftigt mindre behov av lägenheter jfrt påståendet.   Men förnekade inte att ökat antal flyktingar medför ett behov av fler bostäder. 
De kostar att bygga, och delvis i "drift" initialt (där tiden varierar), men där flyktingen givetvis betalar hyra (el köper hus el lgh) när hen skaffat sig jobb. Därför är det självfallet viktigt att de får jobb, helst i det de är utbildade för. 


(En bekant, i det privata näringslivet, sa en ggn att Sverige kunde/behövde snabbt ta in säg 5 milj ryssar hit. Vi har plats i detta glesbefolkade land. De skulle ju snabbt försörja sig själva. Genom t ex att bygga bostäder, ge varandra service, starta affärer och större el mindre företag. Och därmed öka Sveriges ekonomi, skatteintäkter och välfärd. - Ett liknande resonemang kan man nog föra för flyktingarna, med reservation för att 5 milj pers kan vi inte ta emot på 3-5 år, samt att flyktingars utbildning är mera blandad än "normal arbetskraftsinvandring".) 


Nå, p g a de grymma krig som pågår just nu så MÅSTE Sverige ta emot flyktingar. Om än det blir fler än vi varit vana några år. Av humanitära skäl. Krigen slutar inte för att vi stänger gränserna. Enda sättet att få stopp på och förhindra krig är att hjälpa till att avsätta krigstokiga diktatorer och bygga upp demokratiska styren världen runt. Vilket innebär utbildning och handel och bistånd. Men det är långsiktigt, tyvärr, inte något som gör det onödigt att ta emot dagens flyktingar. Av vilka, trots allt, ändå bara en rännil kommer till Sverige, jfrt med närområdena. Men hur ska de klara av, som Turkiet nu, att ta emot 130.000 flyktingar på 3 dygn och där strömmen fortsätter så länge det finns överlevande kvar... och där Turkiet redan har minst en miljon flyktingar som kommit på relativt kort tid. Liknande situation finns i många andra grannländer, t ex i lilla Libanon. 

Sverige måste anstränga sig, och akut skulle jag gärna se att privatpersoner kunde ta emot flyktingar under akutläget. Många har nog utrymme i sina kåkar när barnen flyttat ut, och som kan upplåtas utan att de begär el får några överdrivna ersättningar. Det finns tomma hus också, som kan användas till ringa kostnader under en övergångstid, tills bostäder på orter där det finns jobb har fixats. Om vi bjuder till kan nog mycket fixas till rimliga kostnader. Och tills bostäder byggts. Vilka som sagt, där hyror kommer in som med tiden betalar investeringen. Och vi har fått nya invånare som bygger upp och förbättrar Sveriges välfärd. 


Detta svar gillade inte sd-sympatisören. Som skrev (förkortat) att den anonyma källan är en vän som vill förhålla sig anonym när jag lägger ut uppgifterna och som jag har mycket stort förtroende för. I övrigt håller jag inte med dig ett dugg, speciellt inte din ton. Jag lägger upp en artikel och ger mina åsikter till den. Du går i argumentation utan anledning, Hon menade att jag argumenterade på gränsen till otrevlig, eftersom hon "inte har de minsta förståelse" för vad jag skrivit. Förstår inte mig, är ingen offentlig person, politiker eller debattör, jag är bara en vanlig liten arg medborgare som uttrycker mina åsikter, p g a den ilska jag känner.  Jag är inte intresserad av att argumentera med personer som inte överhuvudtaget förstår mina ståndpunkter och åsikter, det överlåter jag åt de personer som kallar sig offentliga debattörer. Jag har rätt till mina åsikter, skrev hon. 


Jag tyckte allt att jag hade en lugn och resonerande ton, utan överord. Och menade att måste kunna  diskutera lugnt och behärskat. Även om man inte tycker samma sak. Jag  skrev att jag förstår hennes  åsikter, men det betyder inte att jag delar dem, utan förbehåller mig rätten att diskutera dem. Lugnt och behärskat, utan att någon ska bli arg för att vi har olika åsikter. 

Vilka slutsatser kan man då dra av detta? (Och även mot bakgrund av andra jag resonerat med.) 


Först och främst detta att hur demokratin och det demokratiska samtalet bör fungera, det har många ingen större förståelse för. Nu är ju detta bara ett exempel, men jag har mött mängder liknande tidigare. 


Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer är en mycket blandad skara. Kärnan och partiledningen är givetvis starkt fientlig emot alla typer av invandring och invandrare, möjligen med något undantag för andra nord-européer. Där finns klara rasistiska inslag. 


Men hur mycket rasism finns i den stora väljarskaran? Det är svårt att mäta. Men, som sagt, klart är ändå att det är en blandad skara. En del har mer eller mindre rasistiska sympatier, eller i vart fall drag i den riktningen. Men ofta är det inte helt klart för dem själva, och dessutom så motiverar de sin ståndpunkt med oro för kostnaderna för invandringen - vad den medför för olika delar av välfärden. 


Jag har sålunda mött mycket respektabla personer som är genuint oroliga för kostnaderna, en del kan inte nog ekonomi för att se helheten, en del överdriver kostnaderna, en del vill inte se att finns en inkomstsida också, trots att de nog förstår ekonomi. Många har svårt att se de humanistiska aspekterna, de försvinner ur synfältet på  grund av deras uppfattning om kostnaderna. 

Och inte minst de förutsätter att de är orsak till de välfärdsbrister som finns. Och då blir man "arg på invandrarna", dvs vill låsa gränsen för flyktingar. I detta ligger dock inte som det viktigaste att kostnaderna uppstår (menar de) pga flyktingarna. De känner, eller befarar, välfärdsbristerna så mycket att det är det som väger tyngst. Och då köper de SD:s argument. För att få lägre pensionärsskatt, bättre sjukvård, bättre äldreomsorg, bättre och högre sjukpeng och a-kassa. Och i vissa fall, för att få lägre skatt dessutom.  
Samtidigt känner de att de gamla politikerna, de etablerade partierna "inte lyssnar" på dem.  För politikerna sitter i sitt glashus. Och gör som de vill, inte som folk vill... 

Att de inte får som de vill måste ju innebära att partierna inte vill lyssna, menar de. Och när inte det går fram, vill de inte diskutera heller. För de blir ju bara emotsagda, "mobbade", blockerade.  En känsla och attityd som SD skickligt profiterar på och blåser under.  För, menar SD och dess väljare, ett så stort parti som dessutom är vågmästare, det borde ju bestämma... det anser de "demokratiskt". 

De klara och tydliga rasisterna tror jag inte det går att övertyga, de är förlorade. De är ändå inte så många, men det farliga är när de lyckas få sympatisörer, som visserligen till en del kan ligga i ett gränsfält, men som ändå mest är oroliga för välfärdsbristerna i samhället.  Och det är något som alla övriga partier, de etablerade, måste inse och förhålla sig till.


De demokratiska partierna måste upp till bevis att det demokratiska systemet inte bara garanterar (?) fria, demokratiska val, utan även är det system som bäst skapar välfärd för alla. Det klarade inte de demokratiska partierna i Tyskland mellan WW1 och WW2. Och det har inte de sju partierna i riksdagen klarat av heller. I folks ögon.

Att få in en kil mellan SD/kärntruppen och de med mera "lösa" sympatier, det måste vara den riktiga vägen.

Då duger det inte att bara "blockera" SD, att manövrera bort SD och partiegoistiskt gynna sig själva. Då måste man gemensamt försvara de demokratiska värdena på ett sätt som också alla (eller i vart fall 95-97% av) väljare förstår och uppskattar. Och samverka för att reparera de sprickor och välfärdsbrister som uppstått under de senaste två decennierna. 

19 september 2014

Putsa SD:s martyrgloria, eller ?

Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.

MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr.  De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier.  Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.

Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet.  Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.

Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt  samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.

Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di.  Han lyfter tre områden.
"
Jobbpolitik
Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.
  • Kunskaper i det svenska språket
Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.
  • Flyktingmottagande
En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.
EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.
Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.
Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. " 

Klyftorna beror  inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts.  Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för.  Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.


Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande. 


Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN.  Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) 
för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den.  Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin. 



18 september 2014

Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet

Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)

Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.

Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).

Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.

Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.

Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster!  Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.

Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.

Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.

Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.

Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?

Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
 Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...

Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram -  och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.

Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.