Låt oss fire demokratin på nationaldagen, inget annat schvammel.

Vill ge er en artikel av Hans Lindblad, införd i GD, där han reder ut varför vi bör fira natioinaldagen.  Demokratin. Inget annat.
 Länk: http://www.gd.se/kultur/lat-nationaldagen-bli-demokratins-hogtid

Citat:
DEMOKRATI UNDER PRESS: "Bristen på innehåll i nationaldagen var tydlig när landshövding Per Bill talade i Gävle 6 juni i år", skriver Hans Lindblad i en debattartikel och kommer med ett förslag.
DEBATT: Två skånska präster skriver på DN-debatt att vi borde sluta fira nationaldagen, då inget gott har kommit ur nationalism och patriotism. Snarare är de ”ett gift som sprider sig i människors sinne och ställer människor och länder mot varandra”. Kyrkan bör avstå från ”hyllandet av nationalstaten om den ska undgå att utnyttjas av högerpopulistiska krafter”.
   

Mot detta ställer de ”kristen tro och kyrka”. Men vill man verka enande i ett land med religionsfrihet bör man inte ensidigt utgå från ett enda samfund. Svenska kyrkan bygger på Luther, med bland annat fanatisk antisemitism och önskan att döda så många judar som möjligt. Han såg kvinnor som underlägsna och syndiga medan män angavs som Guds avbild. Präster låg bakom mord i stor skala på kvinnor i form av häxprocesser. Fjäsket för kyrkan gör att i ett Sverige med massor av minnesplatser finns det, till skillnad från i Norge, inget enda ställe som söker hedra de mördade kvinnorna. Ytterst få svenska biskopar och präster tog avstånd från Hitler. I Gävleborg fanns en av de kyrkoherdar som flitigast förkunnade nazism från predikstolen. Genom att inte reagera på den värsta ondskan någonsin kom Svenska kyrkan i generationer att sakna trovärdighet rörande moral och människovärde.

Nationaldagen står inte för något som har relevans i vår tid. 6 juni knyts dels till den despotiske Gustav Vasa, dels till den inte längre gällande 1809 års regeringsform.

Bill ställde sig själv frågan vad dagen stod för. Han nämnde ett 20-tal företeelser, däribland kungafamiljen (men inte demokratin), utan att egentligen landa någonstans. En rådvillhet han absolut inte är ensam om.

Det finns starka nationaldagar med tydligt idéinnehåll och väl förankrade hos medborgarna. 14 juli i Frankrike erinrar om Bastiljens stormning och begreppen ”frihet, jämlikhet och broderskap”. 4 juli i USA hyllar självständighetsförklaringen 1776 med bland annat religionsfrihet. Norges 17 maj bygger på den ännu gällande ”grunnloven” som antogs i Eidsvoll 1814 som sin tids särklassigt mest demokratiska författning i Europa. Norge ville bli fritt, men Karl Johan Bernadotte anföll landet under sommaren samma år och tvingade med våld in det i en union. 17 maj blev officiell nationaldag 1836 och stimulerade den fortsatta olusten mot unionen liksom senare motståndet mot den nazistiska ockupationen 1940-45.

Den norska kungafamiljen bejakade demokratin och kom att stärka samhörighetskänslan i landet. Haakon VII utsågs genom en folkomröstning i samband med unionsupplösningen l905. Efter det nazistiska anfallet på Norge 1940 tog sig kungen, kronprins Olav och regeringen till London för att därifrån leda det norska deltagandet i den allierade krigföringen. Detta i stark kontrast till familjen Bernadotte som ledde motståndet mot demokrati i både Norge och Sverige och dessutom före och under andra världskriget hade nära kopplingar till det tyska nazistpartiet.

Bristen på innehåll i nationaldagen var tydlig när landshövding Per Bill talade i Gävle 6 juni i år. Bill ställde sig själv frågan vad dagen stod för. Han nämnde ett 20-tal företeelser, däribland kungafamiljen (men inte demokratin), utan att egentligen landa någonstans. En rådvillhet han absolut inte är ensam om.

I slutet av nästa år kommer demokratins hundraårsjubileum att firas. 1918 lyckades Nils Edéns koalition av liberaler och socialdemokrater, under revolutionshot, äntligen driva igenom ett principbeslut om demokrati, med rösträtt för kvinnor och män till riksdag, landsting och kommuner. Sverige var sist i Norden, genom att högern och kungahuset så länge sade nej till demokrati och parlamentarism. Kulmen i striden kom 1914 med hat- och lögnkampanjerna mot Karl Staaff.

Genom demokratin blev Sverige på riktigt en nation med full medborgarrätt. Därför bör nationaldagen ges en innebörd liknande vad Frankrike, USA och Norge länge haft.

Historieförfalskarna Gösta Bohman och partisekreteraren Sofia Arkelsten har drivit tesen att det i stället var högern som gick i spetsen för demokrati.

Som landshövding borde Bill kunna frigöra sig från moderata skygglappar och ange demokratin som grundförutsättning för ett gott samhälle. Först genom beslutet 1918 blev Sverige en nation i meningen att omfatta medborgarna. Innan fanns två Sverige. Ett med kungen, statskyrkan och annan överklass med privilegier och all makt. Ett annat bestående av den folkmajoritet som tvingades lyda men förvägrades medborgarrätt. De senare dock med stöd från demokrater också bland de röstberättigade.

Genom demokratin blev Sverige på riktigt en nation med full medborgarrätt. Därför bör nationaldagen ges en innebörd liknande vad Frankrike, USA och Norge länge haft. Nära knutna till demokratin är mänskliga fri- och rättigheter oavsett kön, hudfärg, tro, sexuell läggning eller annat. Vidare likhet inför lagen, pressfrihet, rättsstat och socialt ansvarstagande. Principerna finns i FN-förklaringen 1948, så demokrati och internationell solidaritet hör samman.

En demokratins nationaldag bör naturligtvis markera samhörighet med andra demokratier, tydligast genom EU. Både Europa och USA har på senare år drabbats av högerextrema och andra brutala krafter som söker rasera det mesta som demokratin står för. Det som för svensk del vanns genom beslutet 1918 måste ständigt försvaras och vinnas i varje ny generation, så inte barbariet och hatet åter tar över. Också i Sverige har under senare årtionden rader av mord utförts av nynazistiska och andra politiskt och religiöst extrema grupper.

Med ett par justeringar skulle riksdagen enkelt kunna knyta nationaldagen till demokratin och alla människors lika värde. Flytta dagen till 24 maj, det datum 1919 när riksdagen konfirmerade principbeslutet från november året innan. Samtidigt borde regeringen vänligt anmoda kungafamiljen, som står för en annan tradition, att stanna hemma den dagen för att i stället låta riksdagens talman vara självklar huvudperson vid firandet av nationaldagen som demokratins dag.

Hans Lindblad.

---

Helt riktigt, enl min åsikt. 

Keep distance, but... en reflexion

Jeepnies är det vanligaste allmänna transportmedlet i Filippinerna. Vid sidan av tricyles (7-8 passagerare), och den helt trampade varianten, som tar 3-4 passagerare.

Vid alla besök tidigare hade alla jeepnies två "slagord" målade under eller vid sidan av "fotsteget" baktill.
Dels, "Keep distance", dels "In God We Trust".  Alltså en vanlig, och berättigad varning/uppmaning att ta det försiktigt i den täta och intensivá trafiken. Plus ett tecken på att Filippinerna är ett kristet land, vilket där uttycks som katolskt.

OK, att hålla avståndet, det står fortfarande på alla jeepnies. Vilket innebär att man försöker hålla ett avstånd mellan fordonen på ett par decimeter. Ibland blir det förstås bara ett par centimeter. Om ens det...

Däremot slog det mig vid det nyligen avslutade besöket i landet att devisen "In God We Trust" inte finns längre.  Jo, inne i jeepnies såg jag det EN gång. Och jag såg vid två tillfällen att man målat en Jesusbild, utan kommentar, på baksidan vid insteget.

Jag gissar att det inte betyder att tillslutningen bland jeepneyförarna (el ägarna) till katolicismen sjunkit till noll. Troligen beror det på direktiv från överheten, dvs regeringen - eller kommunledningen i Davao City - som numera stavas Duterte.

Och olika slags hyllningar till Duterte syntes däremot här och där, på olika slags fordon, även lastbilar och firmabilar.

Våga vägra orättvisor

Tiden lider, och vi med den. Attentat hit och dit. Politiska rävspel, som jag har svårt att se någon mening med. Det jag vill se är ansvarstagande från politiker, och andra, för att göra vår sargade värld bättre, så att dess invånare får ett drägligare liv, slipper orättvisor av olika slag, slipper krig och otrygghet.
   OK, en positiv sak ser jag i att en dotter plötsligt börjat intressera sig för släktforskning. Det ger, bör ge, inte bara insikter om ursprung och bakgrund utan även om förståelse för vad som formar människors liv.
   Möjligen kan man också se det som positivt att just innan jag börjar skriva dessa rader så får jag veta, dock ej via svenska media, att ledaren för den IS-anslutna terroristgerillan i Marawi i västra Mindanao, Filippinerna, gripits i Davao C (Dutertes hemstad), i östra Mindanao.

Ett än mera positivt tecken ser jag dock i en artikel i Svenska Journalen (nr 3/2017), en tidning som jag minns att min mor hade, och som numera främst är ett organ för Läkarmissionen med information om dess arbete. Där hittar jag ett kort referat från ett seminarium om modet att vägra orättvisor. Där hittar jag flera av de människor som jag beundrar för deras insatser just för att arbeta emot orättvisor, på olika sätt och på olika ställen i världen.
   Det var bl a Anders Kompass, som avslöjade övergrepp som FN-soldater i Kongo utförde emot barn som de var satta att beskydda, avslöjanden som ledde till att han själv fick sparken av FN och baktalades dessutom, Inga-Britt Ahlenius, revisorn som talat klarspråk om korruption och felaktigheter både i Sverige och i FN, och Miriam Mondragon, från Piteå, som arbetar emot övergrepp mot kvinnor/barn och korruption i Honduras. Jag nämnde något om hennes arbete i en bloggpost nyligen, liksom om den nyutkomna boken om henne.

Jag brukar ofta framhålla att för att få slut på orättvisor, orsaker till krig och flyktingströmmar så måste det blir demokrati (som underlättas av bl a utbildning och arbete), men också rättssäkerhet.  Detta betonades också vid detta seminarium. Liksom, helt riktigt, att demokrati kan bara fungera om medborgarna känner trygghet, att det finns rättssäkerhet, repekt för mänskliga rättigheter.

Så riktigt. Och så värdefullt att Läkarmissionen ser det som sin uppgift stimulera till att ge mod att vägra orättvisor.  Och stödja sådant arbete.

Ska världen bli bättre bör många fler våga vägra orättvisor. På ett eller annat sätt.

Att överleva innebär också gemenskap i frihet

Överlevnadskunskap bör bli ett skolämne, skriver en ung läsare i DN. Ett inlägg fullt av insikter, som jag länkar till här, men också vill citera och kommentera.

Först kort, sådant som naturkatastrofer och smittspridning är inte alltid helt oförutsägbara. Inte heller andra katastrofer, människors attityd till varandra är en viktig faktor, som kan antingen skapa katastrofer - eller förhindra dem.

Så citat: "Vi i Sverige har det väldigt bra – men det betyder inte att vi kan slappna av. Överlevnadskunskap borde bli ett ämne i skolan för att förbereda oss på eventuellt framtida katastrofer." inleder skribenten Saga Modenius.
Och hon fortsätter: "Efter att ha läst boken ”Spring så fort du kan” av Sofia Nordin inser jag hur mycket som kan gå fel och hur lite vi människor vet om hur man överlever ute in naturen. Det kan vara från att man går vilse i skogen, till att man sätts i en situation där man måste överleva under jordbävningar och orkaner. Naturkatastrofer och epidemier kan inte förutsägas och vi alla måste göra oss beredda.

Just nu pågår krig och terror, människor svälter och global uppvärmning hotar hela världen. Som tur är har vi i Sverige det väldigt bra i förhållande till andra länder, men det betyder inte att vi kan andas ut och slappna av, det är nu vi har chansen att utbilda och göra oss beredda på vad som än händer i framtiden.

I tidningen Tjugofyra7 (mars 2017) menar MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) att människor är dåligt förberedda på en situation utan exempelvis el, vatten och värme och att folk söker så konkreta och handfasta råd som möjligt. Det är exakt vad överlevnadskunskapen kan ge dig. Du får kunskaper inom djurhållning, jordbruk, vattenrening, sjukvård och mycket mer.

Överlevnadskunskap kan ge nyttig kunskap i andra ämnen också, SO och NO till exempel. Det kan hjälpa dig i sociala och vardagliga situationer och gör dig också mer allmänbildad.

Det är inte bara att vara förberedd praktiskt, det gäller att ha en mental beredskap också. Ifall ett krig skulle bryta ut, eller om vi drabbas av översvämning, jordbävning eller andra naturkatastrofer gäller det att agera snabbt. För att inte hamna i chock behövs en mental beredskap. Med hjälp av överlevnadskunskapen vet du vad som behöver göras och hur du ska agera på bästa sätt, vilket kan rädda många liv.

Politikerna är också oroade. Nyligen beslutade regeringen att återinföra värnplikten i Sverige. Det säger mycket om vad som händer ute i världen just nu, bland annat att politikerna är oroade för vad som kan hända Sverige och att försvaret måste förstärkas.

Det är nu vi har chansen att göra något åt det här, innan det är för sent. Som sagt har vi som bor i Sverige det väldigt bra, men vi måste vara redo om en katastrof drabbar oss. Det har inte hänt än, och därför är det nu vi ska göra något, genast. Det är dags att vakna och börja inse att vi inte är så trygga som vi tror, men att vi faktiskt kan göra något åt det. Överlevnadskunskap bör bli ett skolämne!"

Jag instämmer, men vill tillägga och stryka under detta.
Att göra överlevnadskunskap till ETT skolämne är kanske inte den bästa vägen. Det är en så omfattande kunskap, och kräver insikter som bör meddelas i många ämnen. I skolan som i övrigt. 

Krig, terror och svält uppstår inte av sig självt. De orsakas av hur människor uppträder och behandlar varandra.  Och detsamma gäller till en del också naturkatastrofer (typ global uppvärmning), vilka kan uppstå genom att vi inte skyddar naturen, inte stoppar klimatförändringar och t ex förbrukar i st f brukar naturresurser, eller använder sådant som olja och kol i för stor och miljöskadlig utsträckning.

Att lära sig hantera olika slag av katastrofer av olika slag är givetvis viktigt. Men minst lika viktigt är att söka förebygga dem. Att förstå orsakerna.
Krig kan förhindras genom att vi har ett försvar, som avskräcker ev angripare. Vilket i dessa tider innebär också försvar emot agrepp via internet.  Att farlig smitta kan användas som ett anfallsvapen.
Men varför skulle någon angripa oss, eller andra länder? Ja, i grunden ligger nog sådant som girighet och maktbegär, att vilja utnyttja andra människor, att utnyttja folks rädsla för det okända, för de av annan religion, av annan hudfärg eller kultur.  Botmedlet är att inse att demokrati, som ger oss frihet och medbestämmande också innebär att vi inser att vi har ett ansvar för varandra. Frihet i gemenskap. Att friheten är viktig, men har en gräns när den skadar andra. Likaså att gemenskapen inte får bli ett kollektivets tvång över den enskilde.
Det innebär då att konfliktorsaker måste undanröjas. Genom utbildning, genom fria och demokratiska val och avskaffande av diktatur och förtryck. Genom samarbete och avvisande av osund och begränsande nationalism.
Vi i Sverige, och i andra i vart fall vad gäller ekonomisk välfärd rika länder, måste inse att allas överlevnad (vår och "de andras")  innebär att också de som lever i fattigare länder och i länder som styrs auktoritärt/diktatoriskt måste få bättre levnadsförhållanden.   Dvs få utbildning, frihet och hjälp att leva i demokrati och utvecklas så de kommer ur fattigdomen. 

Händels Messias i musikstaden Piteå, 15 maj 2017.

Detta är ingen recension, utan mera av en notis för att uppmärksamma en stor konsert, som lokaltidningen PT inte recenserat. I vart fall inte i dagens tidning. Och som protest emot att PT, som annars i stort sett är en bra tidning, inte heller haft någon recension inne av den stora vårliga kyrkokonserten i Öjeby kyrka i söndags, Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.

Gårdagskvällens (månd den 15 maj) konsert skedde i Acusticum, Stora salen. En drygt en och halv timmes version av Händels oratorium Messias, ett av kyrkomusikens absolut största och mest spelade verk,  vari ingår den berömda kören "Halleluja".

Jag förstår att PT inte skriver om vanliga gudstjänster, men nog borde rimligen konserter, även med prefixet "kyrko-" recenseras. Piteå är faktiskt en musikstad med en stor bredd på utbudet, vilket bättre bör uppmärksammas fullt ut även i PT,  också om de sker i kyrkorummet.

Nå, Händels Messias är ett klassiskt storverk, som trots sin ålder (skrevs 1741) och längd faktiskt spelas flitigt än idag, världen runt. Nu även i Piteå. Och det var ett mycket kompetent, fullödigt och engagerat framförande, dirigerat av Stig Sandlund.
Kören, Troendegruppen med lärare från Musikhögskolan och Framnäs Fhsk, bestod av 33 personer, om jag räknat rätt. (Vilket i o f sig var en knapp tredjedel av den kör som sjöng i Öjeby kyrka kvällen innan.) Musikerna var Skellefteå  kammarorkester, 21 pers, sådär dubbelt så många som i kyrkan. Därtill fem sångsolister, som medverkade med recitativ och i arior, alltid med orkesterstöd.

Orkestern hade den inledande korta Sinfonia helt för sig själv, men också ett antal korta avsnitt i anslutning till solosångarna arior.

Dock, det som imponerade och fängslade mig allra mest var de mäktiga, jublande och kraftfulla partierna med kören, stödd av orkestern. Både musiken i sig, kompositionerna, hade en sådan övertygande kraft, och framförandet gjorde musiken full rättvisa.
Avslutande "Hallelujah: for the God omnipotent reigneth" skickade rysningar genom min kropp.

Ovationsartade, stående, långa applåder visade åhörarnas tacksamhet.
Och jodå, det var snudd på fullsatt också i Acusticum. Så nog finns det ett stort intresse för även denna musik.

(PS. I onsdagens PT var det en ynka liten notis från söndagens stora konsert i Öjeby kyrka. På "familje-nära-sidan", där förutom familjenotiser ocsk tas in föreningsnotiser av mera intern karaktär, som rapporteras av föreningsmedlemmar och funktionärer. OK att PT till slut tog in en mininotis ändå. Men dels felplacerad och dels ingen recension. )

Mäktig Förklädd Gud

Det var vårkonsert i Öjeby kyrka igår, söndag, med Förklädd Gud som  annonserat huvudnummer. Ett av de mest kända kyrkomusikaliska verken från mitten av 1900-talet. Uppenbarligen är det ännu ett verk som många vill höra. Eller var det  kören (dvs de fyra samverkande körerna från Furubergskyrkan, Infjärdens-, Piteås- och Öjeby kyrkokör) och sångsolisterna som drog? I vart fall så var det svårt att hitta en p-plats, trots att vi var ute trekvart i förväg.
Och solen sken in i Öjeby gamla och pampiga stora stenkyrka, som var fullsatt, även på läktarna - och extrastolar fick tas in. Öjeby kyrka är då och då rätt välfylld och nära nog fullsatt, men nu var den spikad, och extrastolar kan jag inte minnas jag sett behövas tidigare.

Nu var det inte "bara" Förklädd Gud som stod på programmet, utan den mer än hundrahövdade kören började med fyra väl utvalda och genomförda melodier; Med en sång från mitt hjärta (J Rutter/K Svensson), Låt mig växa fri (J Eriksson), Låt mig växa stilla (K-E Svedlund/A Frostensson) och Vårens stilla väntan (J-O Kulander/O Jansson). Och låt mig säga det redan här, kören i sig gjorde väldigt fint ifrån sig och blev för mig kvällens höjdpunt. Väl nyanserat, vårlikt och mäktigt på en gång.

Sedan ett mellanspel, där kören fick vila sig lite, och Rainer Lindhs kraftfulla stämma fick tolka W Petersson-Bergers Jungfrun under lind, med ackompanjemang av en liten orkesterensemble och med Staffan Sandlund som dirigent. Organisten Lars Nilsson ,Öjebyn, gjorde en sprudlande pianotolkning av Sindings Frulingsrauschen, och Anette Jernelöf, Piteå, sjöng finstämda Vilar Glad, ett något mera nutida stycke (B Anderson, K Lugn) som ändå passade väl i sammanhanget.

Efter gemensam psalmsång var det då dags för Förklädd Gud. Med den stora kören, sångsolister, musikensemblen, recitation, allt under Staffan Sandlunds ledning.
Ja, det var bra, faktiskt mycket bra. Nu måste jag erkänna att jag inte kunde höra texten, men den sjöngs på ett kvalificerat och fint sätt som inte stod ett steg efter de största, helproffsiga körerna. Sångsolisterna levererade som de skulle och den lilla ensemblen lät bra. Även om jag nog tyckte mig höra en skorrande dissonans vid ett tillfälle, som jag knappast tror att Lars-Erik Larsson skrivit in i musiken. Men den gled snabbt förbi. Som helhet alltså ett mäktigt och imponerande framträdande, som gjorde all heder av de medverkande, med ett extra plus till den hopslagna kören.

Men nog kändes det snopet att "bara" musikerna, sångsolisterna och dirigenterna fick blommor. Visst, det skulle ha gått åt mängder av blommor om varje körmedlem också fått var sin ros, men ändå. Det var de värda, de också.

-----



Här en bild av en liten del av den mäktiga kören. Ett par av musikerna skymtar också. I bakgrunden skymtar också några av orgelpiporna. 

Betr fred och fredsminister, förtydligande

Min text nyligen om fred och fredsminister, som också i en något kortad version varit införd i PT, har föranlett en del kommentarer.
Jag har bl a vänligen fått (mp-aren) Valentin Sevéus helt nyutkomna bok i ämnet "Världen behöver fredsministrar" översänd (som fil). Den innehåller i mycket ett antal initiativ i fredsfrågan,  från mp i sig och från mp-medlemmar just betr vikten av en fredsminister.

Om detta och, och kringhörande kommentarer, finns mycket att säga. Just nu vill jag dock bara poängtera följande. Och det fär ses som ett förtydligande till tidigare text.

Alla, eller de flesta, gillar väl fred, i vart fall "vanligt folk" liksom de som styr demokratiska länder. I ett fullt demokratiskt land är det svårt att tänka sig att man röstar fram en aggressiv krigshetsare. Visserligen kan det uppstå, och det är det vanliga, krig där en demokrati och en diktatur än invovlverade, men inte mellan två demokratier.

När det då reses frågan om en fredsminister i olika sammanhang så brukar den hamna i sidospår, som inte visar hela eller ens delar av hur komplicerat det är att få fred.
Felet med resonamanget om fredsminister etc (liksom i nämnda bok) är att man ser för "snällt", för begränsat på det hela. Som om en fredsminister är ett slags quickfix. Att man tror (?) att något slags förbud mot vapen och vapenförsäljning i sig är fredsbefrämjande. Och att man därvid bortser från hur det ser ut i världen, där det faktiskt är bristen på demokrati och överflödet av auktoritära och diktatoriska regimen som är orsaken till icke-fred (krig).

En demokrati måste försvara sig emot angrepp, av skilda slag, från dess fiender, vilka är diktaturer. Då är det farligt att, som en kvarleva från forna tider, tro att neutralitet till förekomsten av diktatur gagnar freden. 
Förutom att orsaka krig emot sina grannar så är ju diktatur också en osäkerhetsfaktor inrikes. Medborgarna vill ha frihet. Fria medborgare röstar inte fram styrande som anfaller andra länder. Mellan demokratier förhandlar man. Man håller fred. 

En fredsminister är inget värd om hen inte har ett omfattande mandat, som inbegriper en stor mängd departement. Plus att det finns, måste finnas,  en helhetssyn - dvs på orsakerna till krig (icke-fred).
Dvs att avskaffandet av diktatur är det viktigaste. Dvs införandet av stabil demokrati är grundbulten.
Vapenförbud är verkningslöst om det inte råder demokrati.
Det hela är alltså mkt svårare än att bara ropa "fred" och lägg ner vapnen eller avstå från NATO eller avstå från försvar.
Ett aktivt arbete för demokrati i alla jordens länder - är det viktiga - och då får inte Sverige vara neutralt till de delar av omvärlden, även mäktiga statet, som är diktaturer.

Och man ska inte tro att det är lätt.
Det torde kräva mer än en "fredsminister". Däremot kräva aktiva demokratiseringssträvanden, från både Sverige och andra demokratiska länder.

Ondskan är stark, men det finns motkrafter. T ex Miriam Mondragon från Piteå

Just när jag ska skriva denna text ser jag att Expressen haft en artikel om den bok och den person som jag tänkte skriva om här. Därför inleder jag med att direkt citera Expressens ingress.
"Miriam Winroth-Mondragon, 52, lämnade Svartuddens myrmarker i Norrbotten för det extrema våldet i Honduras i Centralamerika.

I dag arbetar hon och hennes organisation Team Rescue med att ge rättvisa åt barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Hon verkar i en extremt kriminell miljö där elvaåringar rekryteras av gängen för att langa narkotika och begå väpnade rån.

– Det är lätt att säga: ”Javisst sexuella övergrepp är sådant som är vanligt i Honduras, men det händer ju inte här”. Men det gör det, säger hon."

---
Jag la ut en liten statusrad på FB och på en liten stund kommer kommentarer och ihågkomster.  Miriam Mondragon är känd i Piteå, av både jämnåriga och de som känner hennes föräldrar. Boken om henne och hennes arbete gavs ut i dagarna, finns på Libris förlag, författare Berthil Åkerlund.    Det är en bra bok som gärna fått vara lite längre. Jag hoppas att många läser den, tar emot dess budskap och blir inspirerade av det. Dvs att hjälpa andra människor i utsatta situationer - och att kämpa för det goda, emot ondskan, på ett eller annat sätt. Inspirerande, men också en spännande berättelse ur den verklighet som finns, i olika varianter och grad, på alltför många ställen på vår jord. 

För mig tog det inte många sidor in i boken förrän jag "lokaliserade" vilka Miriam och hennes föräldrar är. Jag bor i o f sig i Piteå, sedan många år. Men mig veterligt har jag inte träffat Miriam in person, men däremot, om än flyktigt, hennes mor (i något politiskt sammanhang) och läst (positivt) om hennes far en del under mina första år i kommunen.

Nå, det är intressant att läsa hur Miriam som barn såg sig själv och av sin omgivning som ett mycket änglsigt och räddhågat barn - men att hon succesivt blev av med sin änglan och blev en stark och självständig ung kvinna som tidigt bestämde sig för att hjälpa andra. Därtill tydligt inspirerad av sin far, läkaren. Vilken hon hade väldiga diskussioner med. Nu räckte inte hennes betyg riktigt till för de höga kraven för läkarutbildning, och hon visste inte hur hon skulle göra, men kom att läsa spanska, blev tolk för flyktingar, och kom så småningom i kontakt med människor från Honduras och kom att börja i alfabetiseringsprojekt i Honduras. Jag ska inte dra allt i boken, men efter mängder av olika slags upplevelser, en del mycket farliga och/eller jobbiga på annat sätt så fann hon sin kärlek i en man från Honduras. Gifte sig, fick barn men fortsatte, efter en period av utarbetning med mera och återvndande till Piteå, till Hondueas och började arbeta för utsatta människor, med fokus på barn och ungdomar som utsatts för sexuellt våld. Att finna förövare, för att förhindra att de begår fler övergrepp, men också för att ge offren vård och kunna bearbeta sina upplevelser för att orka gå vidare i livet. 

Boken ger också exempel, ända intill i princip den dag den utgavs, på hur hon och hennes grupp "Team Resuce" arbetar och vad som händer både medarbetarna själva, deras familjer och de som lever i de utsatta miljöerna.  Vi får också viktiga och intressanta inblickar i makens bakgrund - och hur Miriam formats av sina föräldrar och miljö.

Boken utges av Libris och för att ge inblickar i hur det arbete som Miriam Mondragon och hennes team gör, inom ramen för ASJ (Asociación para una Socieadad más justa), en organisation för mänskliga rättigheter och rättvisa, som stöds av Läkarmissionen (fd Svenska Journalens Läkarmission),  Pg 90 00 21-7. Vilket f.ö. är en hjälporganisation som min mor regelbundet stödde så länge hon levde.

(OBS, har rättat pg-numret till Läkarmissionen. Var lite för snabb att lägga ut texten, med bristfällig korr-läsning. Men nu är plusgironumret rätt.) 

Fredsminister, varför det?

Fredsminister – jag hörde i radion i morse att en sådan förespråkades, från mp-håll, . Och skulle placeras inom utrikesdepartementet. (Men noterar att partistyrelsen avstyrker. )

Fredsminister låter ju jättebra, för fred vill vi väl alla (?) ha! Bort med krig och terror.

Men, vad är fred – och framför allt, hur får man fred? Fred är ju motsatsen till krig. Men krig är ”bara” ett skarpare tillstånd än konflikt. Förutom krig mellan nationer så finns ju även inbördeskrig, vilka i sin tur kan ha olika karaktär, omfattning och orsaker.

Det räcker alltså inte bara att ”vilja ha fred”, att ålägga länder eller grupper att hålla sams i största allmänhet, eller att lägga ner vapnen.

Vi vi uppnå en stabil fred måste vi inse orsakerna – och finna (återupptäcka?) vägar att minska krigsriskerna och eliminera djupa konfliktorsaker. 

Vi ska inte tro att t ex FN (som vi ju ofta ser som ett samarbetsorgan för fred) kan lagstifta fram fred. Möjligen kan FN, i något fall bidra till att skilja stridande åt.
Varför det då? Ja, medlemmar i FN är i princip alla världens stater, även de med olika grader av diktatur, utvecklingsgrad och brister i mänskliga rättigheter och syn på minoriteter. Och med väldigt olika mål för sin politik.

EU är däremot en organisation som bildats för att genom samarbete (även betr fri handel och rörlighet) demokratiska stater emellan förhindra krig. Däremot gäller det ”bara” europeiska stater, och den senaste tiden har väckt frågor om hur djupt de demokratiska värderingarna sitter i en del av de nyare medlemsstaterna.

Vi måste alltså gå djupare. Och jag ser att den grundläggande orsaken är brist på demokrati, och då betr både krig och inbördes våldsamma konflikter.
Varför är då inte alla länder demokratiskt styrda?
Ja, demokrati är svårt. Allt sedan tidernas begynnelse så har auktoritärt styre varit det vanliga. Varför det? Ja, p g a maktlystnad, egoism, girighet, förtryck av oliktänkande och underlydande, en ringaktning av kvinnors och barns värde, rasism. Obildning, bristande kunskaper om människors lika värde.

Och – om vi snabbt går till vår tid – även om kunskapen om värdet av demokrati, frihet och medinflytande, i brist på något som är bättre för alla, är mera spridd än för säg hundratalet år sedan, så innebär det ändå inte att demokrati bara kommer till i en handvändning. Att befria sig från en auktoritär regim, av egen kraft eller genom hjälp utifrån, det är ingen garanti för att snabbt det ska bli demokrati. Traditioner och auktoritära ideologier (både till höger och vänster) har visat sig utgöra stora faror. Liksom givetvis brister i utbildning, arbete och svält.

Fredsarbete är därför något komplicerat, och täcker över väldigt många fält. Och måste göra det. Kräver en helhetssyn. Vilket inte per automatik gör det lämpligt med en ”fredsminister”. Denne kan ju få för begränsat uppdrag, formellt eller reellt. Och måste ha en samsyn med, framför allt ha en omgivning, dvs regering och riksdag som inser hur betydelsefullt fredsarbete – och därmed t ex biståndsarbete, integration och diplomati, demokratiarbete, utbildning, försvar etc – är.

Det innebär att Sverige inte ska vara ”neutralt” betr demokrati eller inte. Både diplomati och bistånd, om hur lösa akuta krig (inkl inbördeskrig) flyktingfrågor måste vila på strävan till demokrati och andra för demokrati grundläggande mänskliga rättigheter som utbildning, arbete, rättssäkerhet och yttrande- och pressfrihet, fri rörlighet etc. Där det inte finns frihet kan inte heller finnas en varaktig fred. 

Det räcker inte, även om det är nödvändigt i akuta lägen, att hjälpa till vid katastrofer, vare sig de är naturkatastrofer eller orsakade av människorna själva (genom regeringar och/eller girighet), svält, flyktingströmmar, och liknande.
Det måste till kraftigare åtgärder, som är svåra, som kräver samarbete över gränserna, som är tidskrävande och kostnadskrävande, i vart fall på kort sikt.

Men de är nödvändiga. För hela mänsklighetens överlevnad. 

Fotboja eller fängsligt förvar, det är tecken på hat emot flyktingar

Hatet emot flyktingar tar sig många uttryck. Ett exempel är hur hatet blåses under av populistiska uttalanden om hela gruppen aslysökande, som fått avslag på ansökan.

Hela detta snack om fotbojor och "avvisningar" (= utvisning av flyktingar som inte fått asyl, dvs inte ens ett tidsbegränsat uppehållstillstånd) är en rätt så ruskig och pinsam snedvikling av debatten. Därvid skuldbelägger man grupper av folk, med hänvisning till vad en enskild misstänkt terrorist/gärningsman gjort.

Alltså, den som inte beviljats asyl, den är inte per definition en brottsling.

Denne ska inte bara för detta (avslaget) sättas i fängsligt förvar eller förses med fotboja!

Någon anständighet måste man ändå visa.

Att dra alla över en kam, det har inte med demokrati eller rättssäkerhet att göra. Gruppstraff för att man tror eller förutsätter, utifrån sina fördomar, att någon i gruppen kanske kan ha begått något brott, det är ju helt horribelt .

En helt annan sak är om man, efter utreding och rättslig prövning, funnit att någon person (inte en hel grupp) begått ett allvarligt brott (som kan leda till mer än böter). DÅ, men först då, kan det bli tal om fotboja eller något slags förvar/fängelse.

Jag har svårt att se att detta tal, där man generaliserar och gruppbestraffar folk, som något annat än främlingsfientlighet, för att inte säga bottna i ett hat, som i detta fall, mot flyktingar.

Att ansöka om asyl kan inte vara ett brott.

Den farligt populistiska trenden med snabbköpslösningar har väldigt snabbt spridit sig. På detta tåg är, i skrivande stund, KD genom partiledaren, M är otydligt, men verkar luta åt att fotboja löser en del problem, mp var tidigt ute. Och nu visade det sig häromdagen att det är ett förslag som innefattar den rödgröna regeringen, dvs socialdemokraterna. Ja, det troliga är tyvärr att S är de pådrivande. Och givetvis är SD entusiastiska. Eftersom SD:s riksdagsgrupp är den mest brottsligt belastade så kunde man väl köra den gruppen som ett slags försöksprojekt. Boja dem, så får vi se om det förhindrar dem från att begå nya brott...
Emot är Liberalerna, vars huvudargumenta tycks vara att fotboja inte är effektivt i detta fall. Finns det starka belägg för misstankar om terrorbenägenhet så räcker förstås inte fotboja. Vänsterpartiet verkar inte heller pigga på fotboja.

Jag är inte emot att använda fotboja som bestraffning, påföljd i de fall som det kan anses vara lämpligt, vilket rimligen ska gälla lindrigare brott och utan våldsinslag i brottsbilden. Och då inte p g a någon grupptillhörighet, utan p g a begånget brott.

Mitt motstånd emot fotboja som metod att hålla asylsökande under kontroll när de fått avslag på sin asylansökan har flera orsaker.
1. Även om t ex mp menar att fotboja bara ska användas där det, från polis/SÄPO (?), finns starka skäl att mistänka terrorbrott så är det ett misstänkliggörande av en hel grupp. 2. Om det finns starka misstankar, då är fotboja inte effektiv. En fotboja, som satts på, lär inte vara så svår att ta av för den som vill avvika och vet att hen är terrormistänkt. Då är förvar motiverat, inlåsning, i väntan på rättegång.
3. Därtill är elektronisk fotboja dyrbar, den kostar inte bara i sig. Dessutom ska den ses till, polis ska rycka ut varje gång som bojan larmar att den bojade rör på sig för mycket. Det kostar och binder polisresurser, som behövs på andra håll. 4. Den får dessutom ses som mycket integritetskränkande för den helt oskyldige, som bara använt sin rätt att söka skydd och asyl, även om hen fått nej. Och, som sagt, bojan torde inte stoppa den som verkligen planerar terrorbrott. Att fotboja skulle vara ett quick-fix betr att förhindra brott torde vara starkt överdriven. Varför, ja dels av de skäl jag redovisat ovan. Dels p g a att den utpekade gruppen minskar i numerär p g a allt färre flyktingar söker sig till Sverige. Men också eftersom de som begått terrorbrott inte kommit som asylsökande från något oroligt land. Terrorbrott har (med något enda undantag) begåtts av personer som är födda och uppvuxna inom EU-området.
I den svenska debatten har flitigt nämnts en summa att i landet finns 12.500 personer som som fått nej på sin asylansökan, men som inte kunnat avvisas. De sägs då ha gömt sig.
Nu betvivlar jag starkt den siffran, vilket även stöds av en artikel av juristen Gabriel Donner. Han framhåller att ca 4000 av dessa faktiskt inte finns i Sverige. De har lämnat Sverige, men glömt att säga adjö. En viss del, som anses som avvikna, är pågående ärenden... som utreds om de ändå har asylskäl, skydsskäl. Och det är en grupp som växt starkt. Donner skriver "Men, under nuvarande regering har personer nekats asyl som för fem år sedan skulle ha beviljats asyl och antalet beviljade asylfall är i dag lägre än under normalår. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att ett påtagligt antal nekade flyktingar gömmer sig av rädsla. De har anledning att fly. De är rädda för sina liv. De fruktar tortyr med mera, men fick ingen fristad i Sverige. Tanken att skickas åter till hemlandet driver dem till att gömma sig. Denna grupp som upplever en verklig fruktan för att återvända till hemlandet utgör självklart ingen fara för vårt samhälle. Men hur stor är den? Om vi tar sikte på den ändrade viljan att erkänna skyddsbehov kan det röra sig om uppemot en tredjedel av alla som är gömda."  (Efter dessa två faktorer är det runt 4000 pers kvar av de 12500.)

Sedan skriver Donner om " kristna konvertiter från länder som Iran och Afghanistan som numera nekas asyl under de mest fantastiska argument man kan tänka sig. Migrationsverkets egen land­information uppger att kristna konvertiter behöver skydd och alla kristna konvertiter som nekas asyl är just konvertiter. De är döpta och aktiva i sina församlingar och församlingarna bedömer att de är genuint troende." Och han visar på en osäkerhet och okunskap hos svenska myndigheter om religionens betydelse och vikt i andra länder, och speciellt där kristna utgör en minoritet. Och det uppskattas att antalet kristna konvertiter i Sverige är ca 1000 st.
 Alltså, räknar man bort dessa grupper, då finns det inte många kvar i Sverige, som dessutom är gömda. Mycket få kvar, och rimligen är det bland dessa som kan utgöra ett problem. Men där deras enda "brott" är att de inte har har tillräckliga asylskäl, utan ofta då "ekonomiska flyktingar, dvs fattiga.

Summa sumarum. Fotboja är inget bra skydd mot terrorism, och den av fotbojepratet misstänkliggjorda gruppen är mycket, mycket mindre än några 12.500.
Och de tilltänkta terroristerna återfinns, med hög sannolikhet, inom andra grupper... 

Bevara gammelskog och behåll ett levande skogslandskap

På senare tid har skogens framtid och skogsindustrin diskuterats rätt flitigt, t o m i lokalpressen. Nu ser jag att det även på riksplanet pågår aktiviteter för just bevarande av gammelskogen (urtidsskogen), och även för bättre sätt att bevara ett levande skogslandskap. Väldigt få procent av skogsmarken är skyddad som naturreservat jfrt med i andra länder. Det är fullt klart att det samtidigt finns starkt divergerande åsikter kring detta. Skogsägarintressen står i kontrast till naturvännerna. Vilket i och för sig är naturligt.
Jag ser nu också att Göran Greider, profilerad ledarskribent i Dala-Demokraten (s) har synpunkter på detta, synpunkter som stödjer naturintressena, dvs fler bevarade gammelskogar, och även att den skog som brukas och avverkas ska i högre grad få ha kvar sin karaktär av skogslandskap.

Ett litet citat ur Greiders ledarartikel.
"Den i Dalarna beskrivna utarmningen torde vara ett generellt fenomen, åtminstone från Dalarna och norröver i landet där människan inte redan tidigare totalt omvandlat naturskogen genom skövling i form av till exempel kalavverkning av lövskog för skeppsbyggnad med efterföljande svedjebränning (SV Sverige) eller kalavverkning för att producera träkol till järnbruken (Bergslagen). 

Ett permanent skydd av idag resterande naturskogar är enligt min uppfattning en av de mest angelägna politiska åtgärderna inom skogsbrukets område för att säkra miljömålet Levande skogar. En annan åtgärd är att finna metoder för att ersätta kalhyggesbruket med ett kontinuitetsskogsbruk."  

Jag instämmer i behovet av att bevara mera gammelskog, och även av ett levande skogslandskap, som inte skövlas genom kalhyggen.
Jag lägger mig inte i tolkningar av olika experters kunskaper och uttalanden, jag menar bara att för både skogens, skogslandskapets och vi och våra barns skull och framtid är det värdefullt med den natursköna lunga som levande skog utgör, gammal som ny.

Jag menar att det inte finns någon anledning att pausa strävandena att skapa fler skyddade gammelskogar. Och är tveksam om det verkligen är viktigt att skogsbolagen ska ha höga ersättnningar för att de avstår från att bruka/förbruka någon procent av sina skogsarealer. Det är ju så att i vart fall delar av deras, de gamla stora skogsbolagens, skogar "köptes" väldigt billigt en gång av bönder som inte förstod värdet av sina skogsägor. Dvs det som kallats baggböleri".

Betr privata skogsägare däremot kan det finnas anledning att kompensera om de i någon väsentlig grad ska avstå från att avverka skog.

Ett bevarande av gammelskog i högre grad än idag, och ett levande skogslandskap ser jag som ett allmänintresse, för allas vår framtid, och jordens framtid. Skogen är en viktig naturresurs, som i hög grad har gjort Sverige mera välmående och gett arbete. Men den skall brukas med förstånd och inte förbrukas.
Det gäller den svenska skogen likaväl som djungelskogarna i Borneo, Amazonas och på andra tropiska breddgrader.

Om terrorism, snabba domar och hat

Den tragiska händelsen i fredags eftermiddag, då en lastbil mejade ner ett antal människor på Drottninggatan och slutligen körde in i Åhlens och fattad eld, har utlöst en mängd kommentarer av de mest skilda slag.
Jag känner att jag måste kommentera detta, bl a med ett antal frågor.

1. Var det ett terroristdåd? Utförd av en terrorist? Det är möjligt, MEN i skrivande stund långtifrån klarlagt. Det var ett massmord. Men uppfyller det alla kriterier för att beskrivas, både språkligt och juridiskt (vilket inte verkar helt överensstämmande) som ett terroristbrott?
Hade den misstänkte gärningsmannen (eller om någon/några andra till slut befinns skyldiga efter utredning och en rättssäker domstolsbehandling) för avsikt att ta död på folk som hen anser skyldiga till att vara "otrogna" gentemot islam eller emot IS/Daesh-ledningens maktlystna gäng? Var avsikten att skrämma de som bor/vistas i Sverige, oavsett nationalitet?

Jämförelse. Bussolyckan i Härjedalen nyligen, där dog flera personer och flera skadades. Var det en olycka? Eller ett terroristbrott p g a antalet döda och skadad? Eller var det en olyckshändelse orsakad av brott - utan terrorism?

2. Har någonsin ett terroristangrepp skadat en nation, ett lands självständighet? Nej, jag kan inte erinrar mig det. Det har dött en hel del människor, men inte skadat landets säkerhet eller självständighet.
Däremot har de i accellererande grad lett till inskränkningar i integrietet och andra mänskliga fri- och rättigheter, som anses omistliga i en fungerande demokrati.
Inskränkningar som kan leda till minskad yttrande-  och åsiktsfrihet, och rörelsefrihet, direkt eller indirekt, genom omfattade övervakning av hela befolkningen, både av all mänsklig kommunikation och genom fysisk övervakning och kontroll. Alltså inte bara av de som kan misstänkas komma vilja begå terroristbrott.

3. Är det rätt och rimligt att media och/eller myndigheter  (inkl polisen, ministrar etc) uttalar sig självsäkert både om brottets art eller en misstänkt förrövare? Långt innan man vet vad det är eller vem det är, kan vara?
Jag menar att media i det aktuella fallet spred en del rykten och var sena att dementera dem. Det ledde till mycken oro och förvirring. Myndigheter ska inte heller bidra till förvirring och förhastade kommentarer eller spekulationer, som föregriper en rättssäker utredning - och dessutom kan tas som orsak för en del personer att sprida hat och fördomar.
Sans och besinning är viktigt att behålla även i en krissituation. Det som är viktig just när det hänt eller händer, det ska göras snabbt och effektivt.  Och verkar, i stort sett,  ha gjorts i detta fall.
Men inte att döma eller sprida fördomar. Det hör inte till.

4. Om det nu, efter utredning, befanns vara ett terroristbrott, hur ska då sådana förhindras bättre i fortsättningen? Dvs inte bara tas omhand just när det sker.
Jag vill nog mena att det grundläggande och mest effektiva är att utrota orsakerna till att terrorism uppstår! Alltså; bekämpa okunnighet, orättvisa förhållanden i världen - inte minst avskaffande av alla sorters akutoritära styren och ren diktatur!   Det är svårt och långsiktigt - men det som måste ske! Diktatur leder till förttryck, följer inte folkviljan, leder till korruption och både inbördeskrig och krig med andra länder.

5. På kort sikt måste dessutom möjlighetern för terrorister att verka motverkas. Det innebär att göra det svårare att resa, att begränsa tillgången till vapen och sprängmedel, inkl att stjäla fordon att använda som mordvapen. Det är också viktigt att aktivt sprida kunskap om vad som skapar terrorism, både hos den breda allmänheten  och hos de som kan utgöra en rekryteringsbas för terrorism. Det innebär en bättre integration, där inte grupper ställs åt sidan och känner sig diskriminerade.
En viktig faktor är göra det svårare (och olagligt!) att sprida rasistiska eller diskriminerande och felaktiga budskap, som ju kan ses som en förberedelse för terrorism emot de utsatta. 
Men hur det ska ske, det är en annan fråga. 
I debatten efter dådet har bl a påpekats att det behövs säkerhetsåtgärde för att göra det svårare att stjäla lastbilar/tunga fordon. På senare tid har det ju ofta varit så att en terrorist stulit/kapat ett tungt fordon, och med det mejat ner människor som kommit ivägen för det. Samtidigt sägs det att på många  håll har det redan försvårats för tjuvar att komma över och köra iväg i sådana fordon. Men, det är möjligt att det behövs mera av det. Om det går att göra det fullt effektivt. En fråga är dock hur länge trenden med lastbilsdåd håller i sig. Det  har i o f sig förefallit rätt enkelt, men samtidigt så är det troligt att terrorister (och deras inspiratörer) byter metod efter omständigheterna - och för att inte  "fienden" ska tro att de ska vara säkra på hur det sker nästa gång.

6. I det aktuella fallet är den misstänkte gärningsmannen från Uzbekistan. Det är möjligt att han är den (eller en av de) skyldige/a. Men jag skulle inte säga det så tvärsäkert. Uppenbarligen så är det fler som använt samma identitet, vilket gör tolkningen av indicierna tveksam. Och jag vill veta mera innan jag skulle godta Uzbekistanska totalitära myndigheters uttalanden om IS-stämpel på mannen som sanning. Regimen är ju en av de värsta diktaturerna som är väldigt snabb med att terroriststämpla alla som på ett eller annat sätt är oppositionella emot regimen, att bara vara muslim räcker ofta. Inte heller är detta att regimen kallas honom "kriminell" en sanning. Det krävs en svensk utredning. Men visst kan han vara "terrorist", men det kan finnas förklaringar, om än de inte är en ursäkt för dådet.
Som sagt, vi får inte vara lika snabba att sätta terroriststämpel som man är i dikaturer. Assad i Syrien kallar ju all oppositon för terrorister. Och detsamma verkar Putin göra, han och hans regim anser att alla som är emot Assad är terrorister och därmed är det även IS-terrorister.
Och uttalanden på Facebook med sympati för IS gör inte honom automatiskt till IS-terrorist. Hans sympati kan vara förorsakad av just hur oliktänkande behandlas i Uzbekistan. Och/eller som en konsekvens av hur han behandlats av MIV, dvs fått avslag på sin asylansökan och skulle avvisas - till Uzbekistan.
Jag försvarar inte mannen, men innan han döms ska man vara säker på hans identitet (dvs ocskå veta om det är han och inte någon annan som använt hans namn för uttalanden på Facebook) - och även om det inte ursäktar hans brott (om det kan fastställas att det är han) - så kan det finnas förklaringar som lett till det, och att det inte är "uzbekistanska" påståenden som binder honom till brottet. Terroristforskare är ju mycket skeptiska till Uzbekistanska myndigheter som pekar ur verm som helst som islaminst.  

7.  Förstärka polisen då¨? Kan det vara nått... Just nu verkar partierna (även det med den mest brottsbelastade riksdagsgruppen) springa ikapp för att föreslå "hårdare tag" i synnerhet emot terrorister. Och då med att kraftigt och ganska snabbt (de måste väl ändå utbildas?) öka på antalet poliser.  Detta efter att polisen under många år utökats kraftigt. Dock utan att fler brott klarats ut. Och utan att fler poliser syns på gatorna. (Utom de senaste fem dagarna.)
Det är möjligt att fler poliser behövs. Men viktigare är väl att de klarar av både att förebygga brott och bli duktigare på att utreda och lösa brott?  Jag är alltså tveksam till att just antalet poliser gör förhållandena bättre. Bättre utbildning - och fortbildning - och högre kvalifikationskrav vid antagande till polisutbildningen kanske skulle ge bättre effekt?

8. Kriminalisera "samröre" med, eller "deltagande" i planering eller stimulans av terrorism, det har lancerats (igen) de senaste dagarna. Tja, det låter sig sägas. Men reser en massa frågor. Självklart får ju vem som helt tycka vad som helst. Men gränsen för när det blir eller kan bli något farligt rent konkret, den är svår. T ex hur ska man bevisa vad som planerats, och av vem, om ett terrorbrott misslyckats? Om ej det går är det ju bara en defensiv åtgärd, för at, om möjligt" straffa någon för något som redan gjorts. Svåra gränsdragnings- och tolkningsproblem också betr vad som är "samröre med" eller "deltagande i" planering. Bevisföring?

9. Hur ska dessutom detta "samröre" eller "deltagande"  kopplas till en organisation? Är det 2 eller fler som kommer överens om att begå ett brott så är det ju ett samarbete, ett "organiserande", där de alla kanske rent praktiskt genomför det, men det också kan vara så att några "bara" initierar och planerar brottet, medan några andra genomför det. Eller ska det göras en avgränsning, eller precisering i vad som är en organisation (praktiskt och juridiskt) - och geografiska preciseringar? Integritetsfrågan?
Vad är - och hur precisera, vad som är t ex att initiera, att stimulera till, propagera för åtgärder och åsikter som kan leda till t ex "vanlig" terrorism, och sådant som är rasism och diskriminerade förföljelse av oliktänkande. 
Och att sprida hat - det är, anser jag, ett sätt att initiera allvarliga brott emot mänskliga fri- och rättigheter.
Var går gränsen? och finns det en gräns? Och var går gränsen för att förespråka en idologi som förhärligar och uppmuntrar även fysiskt våld,  från mera teoretisk åsiktsfrihet. OBS, ett partis verkliga avsikter är inte alltid desamma som de skriver i fina programskrifter... men syns desto mer i praktiskt handlande och buskpropaganda.

Jag undrar alltså hur "man" tänkt sig detta? Om man tänker igenom allt, med möjliga konsekvenser, och då inte bara för det som man avser göra det svårt för, utan även andra.

Jag utesluter inte viss lagstiftning betr detta, MEN inser svårigheterna att göra det på rätt sätt, på ett sätt som inte inskränker yttrande- och åsiktsfrihet. Men som får stopp på rasism och terror, vilket väl ofta är sammanfallande begrepp... 

10. Det kanske inte går att helt utesluta något slags skärpt eller om formulerad lagstiftning. Men om det anses nödvändigt så ska den rimligen omfatta även den slags terrorism som rasistiska hel- eller halvnazistiska organisationers budskap står för.
Samtidigt är jag väldigt skeptisk till att, med allmän hänvisning till "terroristhot" genomföra begränsningar av integritet och andra demokratiska fundamenta. (Se även denna länk kring detta. ) Terrorister kan skada oss fysiskt, men det är bara vi själva som kan ge oss på åsiktsfriheten, föreningsfriheten och skada våra egna grundlagar.

_ Jag avslutar denna text här. Men avser att återkomma med fler aspekter i en senare bloggpost.

Folktribuner - en väg bort från högerpopulismen

Att öppna vägar för långt fler kontakter med väljarna och för mer profilerade och identifierbara förtroendevalda är en huvudväg bort från högerpopulismen.

Så avslutar Olle Wästberg, socialliberal veteran i L, en artikel i Nu, där han söker vägar att minska klyftan emellan väljare och valda.

Olle W konstaterar att det är dålig kontakt mellan väljare och valda i Sverige. Långa valperioder, stora valkretsar och litet inslag av personval gör att få vet vem som representerar dem. Jag citerar" : "Det amerikanska representanthuset har endast tvååriga mandatperioder. Vartannat val ställs ledamöterna inför väljarna. Det innebär att den som mister kontakten med sina egna väljare får det svårt.

Valkretsarna är ganska små och ledamöterna har som regel ett eget kontor i valkretsen. Dit kan medborgarna komma med åsikter och förslag, men också för att be om hjälp. När man fått en komplicerad blankett från myndigheterna kan man gå till sin valde representant och där få reda på hur man fyller i den. Och mycket annat, till exempel frågor om tillståndsgivning. Detta skapar en direkt länk till väljarna.

När de engelska liberalerna var som framgångsrikast, på 1970-talet, formulerade de ett av sina mål som att ”göra den representativa demokratin mer representativ”. Vad de menade är att enskilda som vill få synpunkter och åsikter framföra ska kunna ha det liberala partiet som kanal – om inte ståndpunkterna är totalt oliberala. Men partiets representanter skulle se det som sin uppgift att företräda de lokala opinionerna."
---  

Nu är väl inte valdeltagandet i USA mycket att skryta med, men onekligen har de där ett system som möjliggör en tätare kontakter med de som kandiderar. Och jag vill betona, som en kommentar till de engelska liberalerna, att de som väljs ska stå för en ideologi, den som resp parti ska företräda, men att de inte slaviskt ska följa partiprogrammet, utan kunna ha en självständigare ställning gentemot partiledningen, och vara fria att i högre grad än idag kanalisera lokala opinioner. Att öppna upp partierna bör rimligen vara ett sätt att göra det.  Den socialliberale pionjären Adolf Hedin, som verkade runt förra sekelskiftet, hade en klar  liberal ideologi OCH fungerade som en folktribun, han förde fram enskilda människors,  förde fram deras problem. Att ta upp enskilda fall, människor som råkat i kläm hos byråkratin, haft svårt att föra sin egen talan mot myndigheterna.

--- 
Jag citerar igen: "Att vara folkvald bör vara att representera folk. När ledamotsstödet i riksdagen infördes var tanken att ledamöterna skulle kunna bygga upp en egen stab och också vara lokalt representerade. Sedan dess har, i samtliga partier, partiledningarna lagt beslag på ledamotsstödet för att stärka kretsen kring partiledaren. Orsaken är att nästan alla partier har krympt, och därmed också får mindre i partistöd. Men att detta leder till minskade kontaktytor med väljarna är inte bra för demokratin." 

--- Nog ligger det mycket i det Olle Wästberg skriver. Personval, friare ställning för ledamöterna och närmare kontakter med väljarna. En demokrati som ligger nära medborgarna är ett värn emot högerextremism. 

Peter Springare - ordningsman i SD ?

Det är viktigt att skärskåda vad opinionsbildare säger.  Vet de vad de pratar om? Kommer de med någon analys, eller försöker de bara piska upp stämningar? I så fall vilka? Är det rätt att hetsa mot de som har andra åsikter? Ska en polis hindra det fria ordet? Det är många frågor som uppstår i den debatt, i vart fall den på nätet, som polismannen Peter Springare orsakat och i hög grad själv deltagit i betr hans (och polisens) syn på brottsligheten.
Nå, en som inte räds att säga ifrån är kolumnisten Torbjörn Carlsson i PT i fredagens tidning. (Idag har jag f.ö. redan skrivit om ledarsidans klarläggande text om EU och Romfördragets 60-årsdag.  Länk till min blogg om detta här. )

Torbjörn Carlsson skriver att  "hårdföra rasister har fått en alldeles egen polis att pussa på. En opinionsbildare som skriver om misstänkta kriminella som är invandrare och tycker att Sverige, ja, det är ett för jävla dåligt land på snart sagt alla håll och kanter."
Springare är nu krönikör på Nyheter Idag och det är, som sagt, inte konstigt alls att extremhögern jublar, menar Carlsson.  Jag instämmer.

Springare skrev att han ville "Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”. Förinta? Magstarkt ordval och det borde vid det här laget vara självklart att Peter Springare inte är lämplig som polis. Men så försöker han, Springare förklara sig, och det blir på ett sätt ännu värre.  För då skriver han att "vänsterextremistiska" journalister inte ska få skriva sådant som inte Springare gillar.

Alltså, de som Springare anser vara vänsterextremister (vilket verkar vara alla utom SD-are och gelikar), för dem ska inte lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet gälla.

 Jag citerar klämmen på Carlssons kolumn:
" Istället vill han/Springare/  göra våld på Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen och förvandla Sverige till en obskyr diktatur. Frågan är om karln ens förstår vad han skriver.
För vilka är vänsterextrema? I den SD-värld fylld av hatiska troll som Springare numera tillhör kan nog alla som vågar kritisera bli kallade vänsterextrema.
Här kan det vara en poäng att påpeka att tryck- och yttrandefriheten även ger de verkliga extremisterna, nämligen hatarna och hotarna på högerkanten, möjlighet att lufta sig, men om dessa har Peter Springare uppenbarligen inget att säga.
Peter Springare får tycka vad han vill och snart sitter han säkert i riksdagen för SD. No problems, de kan behöva en polis med tanke på allt bus som finns i leden. Eller rättare sagt "före detta polis". För som polis är han inte längre lämplig."

Amen.

Och visst behöver den i särklass mest kriminellt belastade riksdagsgruppen i riksdagen, dvs SD (om nu något missat det), en "ordningsman", en polis (om än f.d) som håller ordning. Så länge som SD har ledamöter i riksdagen.
Om detta borde alla vara eniga.

Dags att fira EU - för fred och samarbete!

OK, EU har en del problem. Men samtidigt är det viktigt att se vad det är och åstadkommit. PT (Olov Abrahamsson) gör en välgörande genomgång om detta, med anledning av Romfördragets 60-årsdag den 25 mars.

Några citat och (kommenterade) referat:
"I den europeiska debatten talas ofta om en kris för EU-projektet. Själv skulle jag vilja beskriva EU som en formidabel succé. Den 25 april 2016 höll USA:s dåvarande president Barack Obama ett fantastiskt tal i Hannover där han påminde om EU:s enorma betydelse för att skapa fred och ekonomisk utveckling.
”Ni behöver kanske någon som inte är europé för att påminna er om vad ni har åstadkommit”, sa han."

Ja, så är det kanske. Och det gäller även debatten i Sverige, som  mest betonar problem och brister. Inte mist är det motståndarna, som gör så. Dvs SD och vänsterpartiet, men också i viss mån mp och c och delar av s. Problemen finns, idag är det nog värst betr flyktingpolitiken och den bristande solidaritet som många av medlemsländerna visar. Och brexit är ett problem som kommer att bli väldigt negativt för både EU och Storbrittanien. Om det senare får vi se vad det blir, när verkligheten går upp för britterna, och betr flyktingfrågan så arbetar krafter inom EU för lösningar. Jag tänker då främst på Cecilia Wikström (L).

Men vi måste komma ihåg varför Europeiska unionen (EU) skapades. EU skapades för att bevara freden och lösa gemensamma problem - genom samarbete i st för på blodiga slagfält.

Obama sa bl a. "Ni kan tvista om vilka fotbollsklubbar som är bäst och vem som borde vinna Eurovision Song Contest”, fortsatte han, ”men 500 miljoner människor från 28 länder i en union med en gemensam valuta är en av de största politiska och ekonomiska bragderna i modern tid."  Vilket PT (s) kommenterar sålunda: "Det är svulstig amerikansk retorik. Men ibland är det befogat att använda stora ord. Det var ju verkligen ingen självklarhet att Europa skulle välja samförståndets och försoningens väg efter andra världskriget." Och påminner om att det fanns krafter som ville svälta ut Tyskland efter WW2 och göra det till en agrarstat. Som hämnd. Vilket skulle ha skapat en bitterhet och en situation som banat vägen för nationalism av extremt slag.
"”Vi måste bygga ett slags Europas förenta stater”, sa Churchill i ett tal i Zürich 19 september 1946.

Som ett första steg i återuppbyggandet av den europeiska familjen såg han ett partnerskap mellan Frankrike och Tyskland.

Utan ett fungerande och ekonomiskt starkt Tyskland skulle aldrig Europa få tillbaka en ledande ställning i världen, menade Churchill. Han varnade för att en utarmning av Tyskland skulle väcka nya aggressioner bland människorna i landet, leda till nya konflikter och kanske ännu ett krig.
Klokt nog valde Europa samarbetets väg efter andra världskriget. Vi fick Europarådet, Schumanplanen, kol- och stålunionen, Romfördraget, EU:s inre marknad och en massa annat som knöt länderna närmare varandra."   Låt oss inte glömma de stora perspektivem. Det är ett fantastiskt framsteg för mänskligheten att tyskar, fransmän, italienare, tjecker, etc löser sina tvister vid sammanträdesbord i st för genom krig.
Fred och ekonomisk tillväxt skapar välstånd i vår del av världen, och Obama såg (men knappast Tump) som en fantastisk framgång att 500 milj människor, tidigare splittrade på en massa länder, som ofta varit i krig med varandra, som en enastående framgång. Och att det är viktigt i komma ihåg i dessa tider med framväxande extrem nationalism. En nationalism som kostat oss så mycket av mänskligt lidande.

"Det vore en idioti av historiska dimensioner att slå sönder dagens europeiska samarbetsstrukturer.
På sin hemsida presenterar EU-kommissionen 60 anledningar till att vi kan vara stolta över EU.
"Ibland är vi oense, men vi förhandlar i stället för att kriga", lyder en av punkterna."

Jag instämmer. Det som löser problem är samarbete, inte att stänga in sig i självisk nationalism för den ökar bara konflikter och förvärrar problem.

Läs gärna hela artikeln, på länken.

FN ger inte barnen skydd

Jag kokar av vrede. UG (Uppdrag granskning) igår kväll biter sig fast i min hjärna. Och hjärta.
Jag begriper inte hur ondskan kan sitta så djupt hos människor som plågar och utnyttkjar barn.

Barnens rätt och säkerhet är viktigt.
Jag käner ju i viss mån till sedan tidigare hur Anders Kompass, en tämligen hög chef i FN, misshandlats av detta FN:s ledning när han påtalade och försökte få stopp för hur FN-soldater utnyttjat de barn de var satta att skydda. Alltså, de franska FN-soldaterna i Centralafrikanska republiken var där för att skydda civilbefolkningen, inte minst då barnen, från de fasor som de inrikes strider som där förekom. Men FN-soldaterna utnyttjade barn, barn som var föräldralösa och/eller svältande. Utnyttande dem sexuellt, pojkar som flickor, i låg ålder. En del flickor blev med barn, smittades av HIV. 

UG igår förstärkte och klargjorde hur illa det låg till, och hur FN även i fortsättningen verkar skylla ifrån sig och mörka vad som skett, hur de utsatta barnen ännu i stort sett står utan skydd. Jag är så arg att jag skakar.FN är en organisation som Sverige alltid stöttat. Alltsedan Dag Hammarskjölds tid. Men FN har det stora felet att omfatta även diktaturer, och att det även i mycket är så korrupt, och inriktat på att bevara sin egen fina status. FN har haft flera goda generalsekreterare, som dock sållan lyckats lyckats rå på den egna byråkratin och korruptionen. Men också flera dåliga, svaga chefer som inte klarar av att få en del stormakter med på båten. 
Svensken Jan Eliasson, som är bitr generalsekreterare,  har jag haft ganska stor respekt för tidigare, nu snubblade han ordentligt. Visade genom att försöka fläcka Anders Kompass att FN:s status är viktigare än vad FN, i detta fall, gör eller inte gör för att skydda de utsatta barnen. FN har också ett ansvar för vad deras olika underorgan gör. T ex betr skyddet av mänskliga rättigheter, där det är starka brister.

Givetvis måste också UNICEF Sverige förklara sig, ärligt, i detta med hur FN-soldater uppträtt väldigt illa (och det har ju skett även tidigare och på andra ställen)  innan man är beredd att stödja dem.  
Det finns bättre och effektivare alternativ för att hjälpa barn i nöd. Men det var/är FN:s uppgift att skydda barnen i de aktuella fallen. Och så sviker FN.
En katastrof för barnen, och för FN - och för hela världen.

Edda M med NBB i Piteå

Så liten, kort och blek hon var, såg blyg och smått ängslig ut, Edda Magnason, när hon skulle utfrågas lite inför söndagens konsert i Black Box på Accusticum i Piteå. Hur ska detta gå, undrade jag så smått.

Men det var ingen fara. På scenen, inför fullsatt sal, så var hon helt annorlunda. Nåja, lika kort och lika blek, men säker både i uppträdande och som sångerska och pianist. Första numret öppnade Norrbotten Big Bands trumpetsektion vasst och högt, som om de ville väcka publiken. När det var gjort lugnade NBB ner sig lite, och vi fick höra Edda. Ingen klen, blyg tonårsröst inte, nej full av kraft, fullvuxen och med brett register. En härlig röst. Inte vad man skulle kalla jazzröst och än mindre en bluesröst, men bra.


Trots att det är hennes insatser i filmen om Monica Zetterlund som gjort henne känd (välförtjänt) så var det inte Monicakopian som sjöng utan Edda, med egen profil och med egen repertoar och egna låtar. Låtar av skriftande karaktär, från nästan finstämd, men "modern" musik som skulle ge nordisk vinterstämning, till lekfulla och/eller mera popliknande alster. Nej, pop är nog fel ord. Och  varje komposition var innehållsrik och skiftande, om än oftast inom ett spektra av medium och högsta kraft och volym. Det var ingen diskret musik att ha i bakgrunden till andra aktiviteter.

Så, vad slags musik var det? Ja, inte helt lätt att säga. Visst fanns bitvis element som hör hemma inom jazzen, men i stort sett så saknades det sväng (swing) som får anses som en av jazzens viktigaste särtecken. För mig var det därför inte jazz. Om än både Edda och solisterna i NBB stundtals fick till något slags sväng. Rytmsektionen producerade rytm, inte swing. Men det var bra ändå, på sitt sätt. Jag vill inte heller kalla det pop, som ofta sätts ihop med rock,  i den idag vedertagna meningen. Möjligen kan man kalla det för populärmusik, ett bredare begrepp som för mig i vart fall är mera kvalitativt än pop eller rockpop. Dock möjligen smalare rent publikt, eller i vart fall vänder sig till en mera vuxen publik än den enklare "babypopen".

Att som sångerska/kompositör framträda med ett storband, med jazzkaraktär dessutom, det är något extra på flera sätt, och dyrare. Så det vill till att locka en stor publik med mera moget musikintresse. Det lyckades dock för Edda och NBB. Både hon och orkestern verkade trivas förträffligt med varandra. Också med de genomarbetade och delvis rätt okonventionella arrangemangen som största delen Håkan Broström, bandledare och saxofonist, stod för.

Jag ska inte rabbla orkestermedlemmarna namn, inte ens alla solister men vill ändå nämna just Håkan Broström bl a på sopransax, Robert Nordmark, också sax, och Danne Johansson på flygelhorn. Johan Lindström hade dels ett gitarrsolo som gled iväg åt rockblueshållet, men också ett solo på ett instrument som klangmässigt lät som en (el-förstärkt) zittra och en steelgitarr, som t ex en del gospelgrupper (amerikanska) använt.

Av detta förstår läsaren att jag var nöjd med konserten (2 tim musik plus paus). Trots att det inte var en vanlig jazzkonsert, så var den  bra ändå. Det var en bra mix där både Edda Magnason visade sin bredd inom sin profil både som fullvuxen sångerska och kompositör, och NBB visade sin enastående tekniska kapacitet inkluderande en fin anpassning till Eddas musik.

Och, ja, vi fick ett extranummer också. Men inte en endaste låt ur Monica Zetterlunds repertoar. Vilket i och för sig var helt OK, även om nog en och annan lyssnare hade förväntat sig det.

M sviktar och bara 18% tror på SD:s flyktingpolitik

DN visar en mätning DN/Ipsos om opinionen i ett antal frågor, publicerad 5 mars 2017. Där finns många intressanta noteringar, men jag ska koncentrera mig på ett par. Ingressen lyder: "Väljarnas förtroende för Moderaternas politik rasar på flera tunga områden, visar en DN/Ipsos-mätning. Det gäller såväl jobben och skolan som förmågan att sköta Sveriges ekonomi. Samtidigt minskar förtroendet också för Socialdemokraternas välfärdspolitik."
Därtill visas att centerns förtroende, föga överraskande, närmar sig mp:s  i miljöfrågan.  Att väljarna tycket att s lovat runt, men håller tunt, inte minst i välfärdsfrågorna.

Ett intressant reultat i mätningen är alltså att de båda partier, som hittills ansedda som huvudmotståndare, m och s, tappat förtroendet i det som varit deras paradgrenar.  Socialdemokratin har rasat betr förtroendet i skola, sjukvård och äldreomsorg.  Det är tydligen en rikstrend. När jag ser till det län där jag bor i så är det knappast förvånande, där har de styrt och ställt länge, men nu ökar missnöjet med dem även här, inte minst i sjukvårdsfrågorna där servicen kraftigt försämrats samtidigt som skatten höjts kraftigt. Men väljarna är missnöjde även med s-politiken inom dessa områden trots att s är i regeringsställning. 

Moderaterna har tappat det förtroende de byggt upp under tiden i regeringsställning, inte minst betr ekonomin, men också betr jobben och skolan, försvaret och migrationen.  De har nu lyft fram frågor som flyktingpolitik, invandring och brottslighet. Vilket betr flyktingpolitik är en omsvängning från Reinfeldts tid. En omprioritering som dock inte gillats av dess sympatisörer, vilka spridits åt olika håll, inte minst till SD som för en politik som moderatera närmat sig. 
Mätningen framhåller att SD har störst stöd för sin linje i invandringsfrågan, 18%. Att det är så beror förstås på vad de tillfrågade lägger in i frågan. Samt att det visar att det är just den frågan som avgör var SD ligger även i hur många som stöder just partiet SD. 
Dessutom visar det faktiskt att 82 % inte har förtroende för SD i den frågan! Samtidigt som framför allt m, men också s+mp regeringen (stödd av v!) glidit i den riktningen.
Men sammantaget är alltså väljaropinionen just nu klart delad. En femtedel negativ till invandring och fyra femtedelar mer el mindre positiv.
Dock, i de flesta fall är det förtroende som partierna har just i denna fråga kraftigt avvikande från resp partis väljarstöd...

Det senare kan bero på oklarhet i ställningstagandena hos partierna - och tveksamhet om resp part följer den linje som det "borde" följa av den ideologi som de anse som är deras.  Och möjligen också hur partierna motiverar sina positiva eller negativa ställningstaganden i frågan. En fråga som onekligen är stor och omfattande.