Flugor i kylskåpet

Södra Norrlands kustland, måndag fm 21 juli 2014.
Nu har det gått för långt! Flugor i kylen (visserligen små blomflugor, men ändå... )
I ett kallt, fungerande kylskåp.
När flugor behöver bli svalkade har det definitivt gått för långt.
Det är 30 plusgrader ute, i skuggan ( i den mån sådan finns) , 38 plus i solen. Och 32 plus inne.
Tidigt på morgonen, just nu är det än värre.  Tropisk värme.

Hjärnan blir mjuk och degig. Kroppen blir slö, trött och lättirriterad.

Unga frun duschade kallt och sprudlar av energi, ska cykla till jobbet. Men jag orkar inget...

Denna märkliga sommar har de senaste veckorna varit FÖR varma. Jordgubbarna är 3-4 veckor försenade, och till råga på allt små, torra förkrympta. Inte lönt att söka efter dem.
Det kunde väl komma en regnskvätt var eller varannan natt i alla fall. Så att inte allt torkar bort, och så att luften känns aningen friskare.
Man orkar ju inte vattna hela tiden heller.

Till råga på allt så står rötmånaden precis för dörren. Vilken fest för flugorna.

Ska vi (i vanlig ordning?) hoppas på att fruntimmersveckan innebär regn?

En knippe lästips.

Hjärnan är förslöad av värmen, så jag ska inte göra några djupdykningar eller långa komplicerade motiveringar, Utan rätt och slätt säga att nedanstående böcker är bra. På olika sätt och i olika genrer, men BRA.

"Hemligheten på Chimneys" av Agatha Christie. Deckare förstås. Varken Hercules Poirot eller Miss Marple är problemlösare, men det löser sig ändå. Till slut. Puzzledeckare med intressanta personteckningar av gamla tiders England.

"En ovanligt torr sommar", av Peter Robinson. Nutida kriminalroman av hög klass, komplicerad och med ett spann över 50 år och mer i skildringen. Väldigt bra, faktiskt.

"Misterioso" av Arne Dahl, nutida spännande välgjord kriminalroman där Theonious Monks låt Misteriouso spelar en viss roll.

"Minnet av en smutsik ängel", av Henning Mankell. Inte alls en deckare, men spännande nog ändå. Om fördomar och olika kulturer mot bakgrund av Afrikanska förhållanden för sådär hundra år sedan. Mycket intressant och annorlunda upplägg.

"Så blev det". Ola Ullstens memoir om hans väg till makten, och statsminister som lyckades regera Sverige trots minimalt parlamentariskt underlag. Ett slags underliggande kritik emot dagens fp finner jag nog. Ullstens fp var socialliberalt, tveklöst.

"Kärlek, tbc och liberalism". Hans Lindblads oerhört tungt vägande biografi över Sven Wedén, kortlivad som partiledare (fp), men mångårig ledande oppositionspolitiker av genuint socialliberalt märke, av ett slag vi saknar i dagens Sverige. Fängslande och flerdimensionell, där kärleken och sjukdomen tbc spelar stor roll för Wedén och för hur hans politiska väg utformades.

Demokratibloggen3. Sänkt spärr då?

Apropå detta att ge fler chans att delta i demokratin. Ja, ett sätt är ju att det finns fler partier i riksdagen. Det bör ju rimligen innebära att det finns fler åsikter att välja på. Att allt inte blir så grått och jämntjockt som idag.

Därför bör 4%-spärren sänkas,  kanske tas bort helt. Jag ser ingen bra motivering för nuvarande spärr, inte ur demokratisk synpunkt. Visst, det kan finnas praktiska skäl, och till och från har det ansetts bra att inte vilka "dårar" som helst ska komma in. Sådana som kristdemokrater, nydemokrater, sverigedemokrater eller miljöpartister. Nu kom de in i alla fall. Tänka sig.  
Men varför ska andra hindras? Låt säga en 2%-spärr i stället, redan det innebär en massa röster. Och det viktiga är att olika åsikter ska finnas för oss att välja på.  Vi måste inte gilla alla, men nog vore det bra om det fanns någon. Så vi känner oss delaktiga i demokratin, deltagardemokrati.
Kanske skulle det också innebära att nuvarande partier skärpte till sig  och visade att de har någon politisk kompass. Om de har någon.

Nu invänder förstås "vän ar ordning" att med fler partier så blir det svårt att få ihop en koalition för att bilda regering. Det är - om jag minns rätt - huvudmotivet för nuvarande ordning, spec sossarna ville inte att det skulle bli för stor röstspridning. Men snälla nån, vem har sagt att det ska vara lätt att bilda regering?

Demokrati är svårt, och därmed ofta även regeringsbildningar. Det ligger liksom i sakens natur. Diktatur är ju mycket lättare. Men det tilltalar inte mig.

Tänk på det, Olle - och andra demokratiförnyare.

Demokratibloggen2. Yttrandefrihet, utan att hotas?

En av de faktorer som ligger bakom demokratins kris är de hot emot integritet och därigenom också emot yttrande- och åsiktsfrihet, som blivit allt tydligare under de senaste åren, säg dryga halvdussinet år.
En fara, som måste beaktas allvarligt, och göras något åt, det är hur offentlighetsprincipen kan användas, missbrukas, för att komma åt meningsmotståndare för att hota och skrämma dessa till tystnad. En metod som är vanlig bland extremiströrelser som inte hyllar demokratiska principer.

Se denna text häromdagen, länk. Rubrik: "Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack"
 
Som jag ser det är offentlighetsprincipen till för att myndigheterna och den av oss valda överheten inte ska kunna hemlighålla vad de gör, att vi ska kunna kolla vad de gör. Dvs ska vara ett demokratiskt instrument emot maktmissbruk.  Att den kan användas i motsatt riktning, för att trakassera medborgare som t ex genom upprop i en fråga uttryckt sin åsikt, det kan inte vara rätt. 

Man kan också se hur "debatten" mellan människor alltför lätt förgrovats och hur folk grovt förolämpas i vissa internetsammanhang. Det s.k. internethatet. Där åsiktsfriheten används inte för att diskutera åsikter utan för att förolämpa, trakassera och hota andras integritet. 

Integriteten skadas också, och därmed yttrande- och åsiktsfrihet genom det man kan kalla FRA-lagen och det kluster lagar som hänger ihop med det. Genom massövervakning, massregistreringar av allt vi gör på internet så upplever många att det inte bara är helt onödiga (och ineffektiva) åtgärder för att bekämpa det som sägs vara avsikten, utan också upplevs som just ett hot emot åsiktsfriheten. Med följd att fler och fler tvingas till självcensur av vad de skulle vilja skriva och debattera.
Även om de flesta (?) nog tror att vi lever i ett demokratiskt samhälle, med yttrande- och åsiktsfrihet, så ger FRA-lagarna, DLD etc överheten och dess myndigheter stora möjligheter att "komma åt" de som har andra åsikter än dagens makthavare. Och nya makthavare behöver inga nya instrument för att registrera (och förfölja) folk p g a deras åsikter.

Det är självklart att misstron emot politikerna ökar med sådan lagstiftning. 
___
Del 1 i denna serie "Demokratibloggen", finns på denna länk. 

Demokratibloggen 1. Demokrati i kris

Så har regeringen genom demokratiminister Birgitta Ohlsson igår (17 juli 2014) tillsatt en demokratiutredning. Det kanske kan bli en av de viktigaste beslut hon tagit under sin ministertid. Vi får se, behoven av att stärka det demokratiska inflytandet hos medborgarna är stort. Samtidigt är det svårt att göra enkla åtgärder som ger resultat, och kanske minst lika svårt att få gehör hos riksdag och regering för nödvändiga åtgärder.

Att utredaren Olle Wästberg ändå gör sitt bästa för att fördomsfritt se på frågan, det förutsätter jag. Samtidigt är det osäkert hur långt han får gå, så t ex lär författningsfrågor inte ingå i uppdraget.
Ett sätt att stärka det folkliga inflytandet vore givetvis att statschefen inte ska få sitt uppdrag genom arv. Dvs att monarkin avskaffas och republik införes. Nu kan man ju diskutera hur stor praktisk betydelse det skulle ha, men givetvis har det stort symbolvärde om statschefen tillsätt genom arv eller genom val. Man kan också diskutera hur en vald statschef ska utses, dennes uppgifter etc. Alltnog, jag anser att en sann demokrati inte kan vara monarki, men den saken ingår alltså inte i utredningen att bedöma.

Det som anges är att utredningen ska se på hur klyftorna i samhället påverkar deltagandet. Vad som kan göras för att  att stärka delaktigheten och inflytandet mellan valen, särskilt för väljargrupper som uppvisar svagare politiskt engagemang. Därvid pekas speciellt ut unga, utlandsfödda, lågutbildade och kvinnor. Olle Wästberg skriver utförligt om sin syn på uppdraget i DN, se länk. Han visar där också exempel på hur en del frågor kan bli 1cke-frågor om de mest eller endast berör grupper som inte röstar. 

I sitt månadsbrev skriver han också "En selektiv maktlöshet leder till en reaktion som endast ytterlighetsrörelser vinner på. När de som inte fått, eller förlorat, fotfäste i samhället inte tror att politiken kan förändra deras egen situation, kan de vända den demokratiska processen ryggen. Med anledning av samma riksdagsbeslut som ligger till grund för mitt uppdrag tillsattes Mona Sahlin i förra veckan som samordnare mot våldsbejakande extremism."

Olle Wästbergs DN-artikel ger en rätt god bild både av dagsläget betr bristerna i demokratiskt deltagande och orsakerna till det. Jag menar att de visar en demokrati i kris.
Vi har formellt demokrati, men alltfler upplever att de inte kan påverka samhället, de deltar inte i valen, de misstror politikerna, de misstror partierna, de känner sig övervakade av överheten, den överhet som skall lyssna på väljarnas vilja, inte avlyssna. Partierna krymper, trots enorma partistöd. Och partistöden gör att partierna egentligen inte behöver några medlemmar, de blir enklare att styra utan diskuterande och störande medlemmar.  De medlemmar som finns kvar är äldre och en liten, liten grupp som vill göra politisk karriär. Och umgängesformerna känns som förlegade. Att sitta med i bästa fall ett dussin andra kaffedrickare och diskutera politik känns inte meningsfullt.

Partierna är inte några folkrörelser och de gamla folkrörelserna har samma problem, färre medlemmar och fler heltidsanställda funktionärer som avlönas genom statsbidrag.
Allt färre läser dagstidningar, de är för dyra och i st kollar man in nyheter på internet. Vilket innebär att de som är intresserade kan gå mycket djupare in i viktiga frågor, och delta i debatter själva, men att samtidigt många helt missar vad som sker i samhället både betr nyheter och debatter. Möjligen hittar man de som tycker likadant, vilket inte precis stimulerar tänkandet och analyserandet.

Många anser att politikerna bestämmer för mycket, att de är för många (speciellt i riksdagen) med för bra betalt för att trycka på knappar, samtidigt som de inte ser att antalet förtroendevalda (med oftast ingen egentlig ersättning alls) minskat drastiskt. Förr kände praktiskt taget alla åtminstone en suppleant i en taxeringsnämnd, kanske t o m själv suttit i någon nämnd. Idag ser man möjligen ett kommunalråd eller en minister uttala sig i tidningen, valår, om man nu har en tidning. Eller är extremt politiskt intresserad.

All denna misstro emot politiker och partier, vad beror den på? Avståndet mellan "åskådarna" och "eliten" ?
Kanske. Kanske för att politiken bestämmer för mycket - och att politikerna bestämmer "fel"? Att man inte känner igen partiernas ideologi idag, alla verkar ju i praktiken tycka detsamma även om de under valrörelserna anstränger sig för att hitta profiler.

Nå, utredningen ska se över de verktyg för inflytande som finns på lokal nivå, däribland medborgardialog, medborgarförslag och folkinitiativ. Det låter ju bra. Tidigare försök med närdemokrati med t ex kommundelsråd, som främst fp drev fram,  möttes av skepsis av det då socialdemokratiska styret och självdog oftast därför.
Självfallet måste det finnas en dialog mellan väljarna och de valda.  Varför dog den? 
Är det månne partierna fel? Att de är toppstyrda och med för få medlemmar? 
Att personvalet idag är så svagt att det närmast är ett dåligt skämt? 
Att det är för svårt och byråkratiskt med hur medborgarförslag och folkinitiativ idag behandlas? 
Att det är svårt att få in de forum för politisk debatt som finns (t ex bloggar och sociala medier) med partiernas sätt att arbeta? 

Ja, frågorna är oräkneliga. Några enkla patentlösningar finns inte. Men diskuteras det inte igenom ordentligt och fördomsfritt och utmynnar i ett flertal konkreta åtgärder, då lär demokratins kris fortsätta - och förvärras.

---
Detta får räcka för denna gång. Om jag förmärker någon debatt  (eller märker att det är för tyst) så avser jag att återkomma, på bloggen el andra sätt. Kommentera gärna här på bloggen!

Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack

Svenskarna Parti i Sjöbo gillar inte att andra ogillar deras åsikter och metoder.
 "När Svenskarnas parti planerade en affischkampanj i Sjöbo skrev 250 av kommunens 6 700 invånare under en protestlista som de överlämnade till kommunen."   Detta enligt AB, se länk.
En protest som hedrar Sjöboborna, som har dåliga erfarenheter av extrema partiers framfart i kommunen inte för långt tillbaka i tiden. 

Med reservation för att det är Åsa Linderborg, en person jag ofta kraftig kan ifrågasätta, som skrivit artikeln så måste jag starkt reagera över hur uppenbarligen SKL anser att offentlighetsprincipen ska kunna användas tillsammans med tryckfrihetsförordningen av ett politiskt parti, ytterst extremistiskt i detta fall dessutom, för att åsiktsregistrera meningsmotståndare!

SvP gillade inte att folk protesterade till kommunen över SvP:s affischkampanj.  Begärde därför hos kommunen ut namnlistan över protestanterna för att kunna publicera den i sin nättidning "Realisten" (vars namn nog i st borde vara Rasisten). Eftersom många medlemmar inom SvP har just hot och våld som metod, så begärde några undertecknare att Sjöbo kommun skulle sekretessbelägga namnlistan för att förhindra att de utsattes för hot. Så skedde också. Men SvP genom "Realistens" ansvarige utgivare begärde ut namnlistan och SKL (Sveriges kommuner och landsting) gav SvP rätt enl offentlighetsprincipen. 

Som jag ser det är det helt galet. Offentlighetsprincipen är viktig, när det gäller insynen i hur offentliga organ sköter sig. Men det finns ett begrepp som heter personlig integritet, visserligen väldigt oskyddat enl svensk lag, och något som heter åsiktsregistrering. 
Jag menar att integritetsskyddet för vanliga medborgare måste stärkas kraftigt. Och åsiktsregistrering strider emot alla demokratiska rättsbegrepp. Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är begrepp som inte får kränkas genom att använda offentlighetsprincipen för att möjliggöra åsiktsregistrering och därmed göra det lättare för våldsbenägna partier och organisationer  att förfölja de som inte delar deras extrema åsikter. 

Folk får ha vilka åsikter som helst, faktiskt även vanligt folk som är emot extremism, och de ska ha rätt att framföra sina åsikter fritt och öppet så gott de kan. Men det ska inte underlättas av myndigheter att folks åsikter registreras genom att t ex lämna ut namnlistor i anslutning till åsikter. 
Att kandidera till val eller att skriva debattartiklar är en sak - att skriva under skrivelser med åsikter till ett kommunalt organ något helt annat - och måste vara fredat för förföljelse. 

Staten gillar SLÖSA, men ogillar Spara

Hur ska sparbankerna göra med sin sparstimulernade serie Spara & Slösa.  Den klassiska serien var ju borta rätt många år men kom tillbaka, med ny tecknare. Sparbankerna (före Swedbank iaf) var ju till för sparande. Det framgår ju redan av namnet (då) och ansågs inte bara privat- utan även samhällsekonomiskt riktigt. Men det var då det.
Spara först och sedan köpa det man ville ha. Och sparandet gjorde det möjligt för småföretagare att låna till förhoppningsvis lönsamma investeringar.  Idag anses det fult att spara. En uppsjö "nationalekonomer" vill att vi ska konsumera, och då helst på lånade pengar. Och ekonomerna (som syns och hörs) de vill ha en inflation.
Därför sänkte Riksbanken räntan, gjorde det lättare att låna - för att få snurr på hjulen som man sa förr - och för att inte sparande ens skulle få en ränta som täcker inflationen.  Men Bertil Ohlin framhöll att inflationen är mest negativ för de som har det sämst, de som har dåliga inkomster (t ex pensionärer och anställda i branscher som inte kan betala höga löner).

Men idag vill de som bestämmer regering, riksdag (ja även sossarna) och riksbank ha låg ränta så det ska vara billigt att låna men dyrt att spara. De vill gynna de som agerar som gamla Slösa. Inte skötsamma Spara.
Riksbanken var så rätt för risken att inflationen skulle hamna på minus 0,1 % att den sänkte räntan med 0,5%. Och nu visar det sig (enl  KPI) att vi redan har en inflation på plus 0,2%.  Det hade räckt med en kvarts procents sänkning....   Sparandet hade ändå missgynnats nog.

Nu sänktes med viss fördröjning bankerna utlåningsräntor, kanske inte så mycket som Riksbanken avsett, men ändå. Så risken för stigande fastighetspriser (och därmed boendekostnader) kvarstår genom att det så billigt att låna (och att amorteringar blivit omodernt).
Däremot blev det full fart hos bankerna att sänka inlåningsräntorna. Och det rejält. S.k. transaktionskonton har långe inte gett någon ränta. Men spar- och kapitalkonton är nu i stort sett lika dåliga de också, med några små symboliska räntor i något fall. Och de tidigare bästa kontona har rasat ner i botten de med. I skrivande stund verka Nordea vara snålast, men alla verkar följa efter. Även "sparbankerna"...

Spara är inte populär längre. Men Slösa, hon är poppis hon. Spara får lära sig att stoppa sin lilla sparbuffert i madrassen. För förståndiga Spara inser nog också att fonder är dyra de med, med alla bankavgifter och med den statliga schablonintäkten, som tas ut även om  fonden går back. För att inte tappa köpkraft så får Spara lära sig att konsumera pengarna direkt, inte ha någon sparbuffert inte.

Och nog lär det dröja då innan hon kan köpa ett antal aktieposter. Och vems pengar ska bankerna få tag i för att låna ut när nog många inser hur det är ställt med banker, räntor och inflation?

Stjärnfria OJ, m a a Lars Werner

Anrika Orkester-Journalen har avskaffat stjärnorna. Igen. OJ är inte bara anrik utan även världens äldsta jazztidskrift - och Sveriges enda.
Som gammal jazzvän vill jag givetvis att OJ ska leva vidare, jag är ju till stor del uppväxt med den. OJ blev vid sidan av programmen i radion min guide till jazzvärlden. Recensionerna av konserter och av skivor var viktig informationsinhämtning och artiklarna om musiker fördjupade kunskaperna.

Nå, ärligt talat har OJ haft en tillvaro med både upp- och nedgångar innehållsmässigt.
Senaste numret, dvs nr 3 2014 är en illustration till det. Som vanligt under senare år hittar man egna små puffar där OJ säger sig ge 600 sidor om jazz per år. Varmed ska förstås 100 sid i vart och ett av de sex utgåvorna per år.
Då ska noteras att OJ under större delen av sin tillvaro utkom 11-12 ggr/år, om än med varierande sidantal.
Nå, de hundra utlovade sidorna är sen flera år oftast bara ca 80-88, varav cirka 12-15 är skivklubbens. Ändå försvarar redaktionen att olika saker inte finns med, med utrymmesbrist...

Alltnog. Jag gillar OJ, men det är ett slags hat-kärlek. Vill ha mera och bättre material - inte minst för det priset. Och jag saknar de gamla skribenterna. Sådana som Bertil Sundin, Lennart Stenbeck och Lars Werner. Tyvärr alla avlidna.
En artikel om Lars Werner, skriven av brodern Mats,  påminner om detta. Lasse Werner var nog lite för modern för min smak då, när jag först stötte på honom, men onekligen väckte han mitt intresse genom sina initierade och välskrivna artiklar och recensioner. OJ har haft olika betygssystem när det gäller skivrecensioner, men frågan är om inte det som Lars Werner införde var det bästa, det som vägledde läsaren bäst. De baskerförsedda Dizzy-figurerna, med deras olika minspel avspeglande recensentens reaktion för skivan. Stjärnor är tristare... men än tristare är att inte ha någon slags betyg alls. Betyg är svåra att sätta, men ger ändå någon slags vägledning om vad skribenten tycker.  Som det nu är har många skribenter svårt att beskriva både vad de hör och sina reaktioner. Ofta är de för välvilliga, och ibland kanske för försiktiga - både med bu och bä. Det blir så försiktigt och jämntjockt.

Stjärnskribenterna i nutida OJ är det glest mellan, men nog tycker jag att något slags (stjärn)betyg på skivorna vore befogat - och då helst i stil med Lasse Werners Dizzy-figurer.

Dock, en av de skribenter jag uppskattar i OJ på senare tid är Mats Gustafsson. Mycket modern saxofonist. På något sätt påminnande om Lars Werner i sina skriverier.  Tyvärr medverkar han dock inte i varje nummer. När han gör det så visar han genom sina djupdykningar i lite udda gamla vax att han kan sin historia. Och att han vågar skriva så man förstår om han gillar musiken, eller inte. Likt Lasse Werner.

Hur hitta rätt i politiken?

Jag är tämligen blaserad och ointressant av dagens "debatt" inför valen i september. Eller rättare sagt, det är svårt att veta vad partierna står, bakom sina rätt enfaldiga slogans. Jag söker något som de inte vill (?) visa.  Därför känns det tämligen ointressant med valdebatten.

Ideologierna är ju inte döda. Problemet är att de inte har den hemvist i partierna som de tidigare hade. Jag behöver inte här och nu exemplifiera detta, det har jag gjort i mängder av tidigare blogginlägg.
Ett annat problem är hur både kommentatorer och partier själva definierar sig. I den mån sådan analys förekommer är den antingen efter hur partierna söker makt, makten i sig.. Eller så är den efter en (oftast odefinierad) vänster-högerskala.
Klart är dock att vänster-högerskalan i allt väsentligt idag handlar om ekonomisk politik, ekonomiska frågor.
(Inom parentes så vill jag påpeka att vänster från början var detsamma som liberal och höger dess motsats konservativ.)
Vill man ha mera klarhet i frågor som man anser viktiga utöver de ekonomiska så får man lägga in andra dimensioner. Dimensioner som till en del ligger i hur ideologierna tidigare placerade sig, men som man idag inte känner igen i riksdagspartierna i en höger-vänsteranalys.

Jag konstaterar då t ex att när jag gör de tester i dagens media så hamnar jag på ett för mig mycket överraskade resultat. Det beror ofta nog på hur frågorna valts ut, hur de viktas, och vilka svarsalternativ som man ges. Och givetvis på vilka frågor som inte finns med i dessa tester. Jag kan också konstatera att de opinionsundersökningar som jag själv råkat ut för har samma brister som SVT:s och pressens tester.

I och med miljöpartiets inträde på scenen för några decennier sedan så blev det svårt att placera in partier på höger-vänsterskalan. Mp självt ansåg sig vara "neutralt" i den dimensionen, men var och uppfattades också mer eller mindre till "vänster". Men det visade inte riktigt helheten. Idag kan vi också se att mp, trots att det räknas in i en röd-grön allians, ibland har åsikter som även enl den ekonomiska skalan inte är vänster i betydelsens socialistisk.

Inte minst under de senaste decenniet finns en annan aspekt, som många ser viktig, men som inte ryms inom höger-vänster schemat. En dimension som kan kallas auktoritär/kontroll versus frihet.
En länk där man kan testa sig själv och se var partier återfinns utifrån en modell som omfattar både den ekonomiska höger-vänsterskalan och kontroll-frihetsskalan finns här.

Ett par personer som intelligent diskuterar utifrån denna analys och dagens svenska partier är "Opassande" och Christian Engström, den senare intill nyss eu-parlamentariker för piratpartiet. Läs gärna dem. Och se själv var dagens partier hamnar i den sådan mera komplicerad och rättvisande analys.

Jag vill tillägga att givetvis kan fler dimensioner lägga in i en analys av detta slag. Men ju mera man lägger in, ju mera komplicerat blir bilden... och  det viktiga, som jag ser det, är att man har med de dimensioner som man själv anser mest intressanta,. och kan se var partierna hamnar utifrån detta.  Dvs att man själv gör en viktning av frågorna utifrån egna preferenser.
Om man när man gör tester (enklare enl media, el opinionsundersökningar) eller mera vetenskapligt analyserande dels  inte är medveten om hur de görs och dels inte inser VAD de mäter, då kan man hamna väldigt snett.
Men inser man detta kan det bli en aha-upplevelse både för en själv (kanske) och än mera var man själv står i förhållande till partierna. Där inte bara plånboksfrågor utan även demokratifrågor får spela in.  Och visst är det intressant att se att Feministiskt intiativ hamnar inte bara väldigt långt till vänster utan också mycket högt upp när det gäller kontroll/autoritetstro....   Medan det gamla jämställdhetspartiet fp ligger mera till höger och (bara) aningen lägre i sin auktoritetstro än F!.

Sen kan det också vara intressant att gå vidare och kolla in inte bara var de svenska partierna placerar sig utan även hur en del kända internationella politiker hamnar.  Jag kan avslöja att väldigt många återfinns inom den övre högra kvartilen...

Kalott jazz och blues, Kuru och Louise Hoffsten (uppdaterad)

Vi reste upp till Torneo och Kalott Jazz och Bluesfestival i lördags, den 28 juni 2014. Faktiskt för första gången. Flera timmars bilfärd. Kom lite tidigt, men nej, det var precis. Finland ligger ju en timme före Sverige i tid.

Först en barnkonsert. Sådär. Småtrevligt, men det något kylslagna vädret lockade inte så många, varken barn eller vuxna. Och nog var barnvisorna i första hand för barn i förskoleåldern.

Och sedan en pop och jazzkonsert. Sienna kallar sig den gruppen, sammansatt av musikstuderande från Torneo. Ledare Outa Pajus, som här syns vid el-pianot, kompositör av musiken, som kändes rätt trevlig, med mycket av finsk folkton i sig. En aning pop- och jazzinfluenser i en lättsmält mix. I längden dock lite blodfattig, för snäll. Med mera rutin och mera nerv kan det dock bli något. Och Essi Särkijärvi hade en fin röst för denna slags musik.
Kalott Jazz och Bluesfestivalen i Haparanda-Torneo är redan på sitt 31 år. Efter de två gratiskonserterna på Victoria Square, precis på gränsen mellan Sverige och Finland fick vi en paus. Och letade oss sedan fram till Pikisaari, jazzholmen där huvudkonserten skulle äga rum. Stort konserttält, ölbar längst bak. Mat och dryck i tält utanför och även en massa sittplatser för de som åt och drack, eller bara solade. Det lite kylslagna vädret tidigare under dagen hade vikit för en mera normal sommarvärme.

Vi var tidiga, ville inte missa sittplats i tältet. Det visade sig dock inte vara någon fara, de som kom i tid gick runt utanför konserttältet. Någon tog en öl. Ytterst få gick in i musiktältet förrän precis före start. Då blev det  välbesatt, och eftersom mera än så.

Tre band stod på dagordningen.
Först Per Ödberg, gitarrer och Dan Johansson (trumpet och flygelhorn)  Duo. Fint spelat, men blev lite jämntjockt i stora sjok. Det blir lite tråkigt och väl mycket av Chet Baker och finlir, trots att inte minst Danne J i några nummer visade sig ha bett i trumpeten. Kammarjazz, västkustjazz.  Inte min likör, även om mindre doser kan vara fullt OK ibland.

Men sen hände det. Kuru. KURU! Jag har snabbsökt på Google. Det jag finner där är att kuru är en sjukdom, och en fd kommun i Finland.  Men nu visade det sig att Kuru är en grupp musikpedagoger, från Uleåborg, som spelar fullvuxen och "skön" musik. Oj, vilken intensitet. Chockerande bra! Man kan ju inte hålla reda på och kolla in vareviga jazzgrupp runt i världen. Inte ens från  grannlandet Finland. Men budskapet om denna borde ha nått mig. Fastän det är klart,  någon smärre notis skulle nog inte fastnat. Detta är musik som måste höras! Tvivlar på att det räcker med att höra på skiva eller i radio.

Kuru.

Intensitet är ordet. Inlevelse. Uttrycksvilja, en vilja som de kan genomföra, kommunicera med åhörarna.
Mari Leppävuori sjunger texter som verkar episka, mycket finska, inte precis schlager eller pop. Men man behöver inte förstå orden, musiken och sången förmedlar ändå en känsla som man, i vart fall jag och hörbarligen även resten av lyssnarna, tar till sig. Grips av.

Det är svårt att klassifiera musiken. På något sätt är det storslagen "nutida konstmusik", men mycket mera än så med inslag av (bättre) pop (kanske?), visa/folkmusik (visst!) med inte bara lite lätt sorgesam utan mycket mycket mera levande och kraftfull, temperamentsfull, och rytmisk jazz.
Och Olli Tuomainen på tenor, sopransax och flöjt. Vilken lirare! Ingen blyg viol det inte...  Jag gissar att större delen av publiken kommit för Louise Hoffstens skull, men Kuru vann publikens hjärtan.



Kurus nära timslånga konsert, inklusive framtvingat extranummer, det kändes att det skulle bil svårt att toppa.
Men Louise Hoffsten klarade det. Vilken kvinna, vilken artist!

Hon och musikerna anlände bara ett par minuter före sitt framträdande. Hann inte sätta sig mer än möjligen en halv minut innan hon stod på scenen. Men full fart från första tonen. Enorm inlevelse, enormt proffsig -  och äkta. Munspelsintro, mycket blåtonig, till Duke Ellingtons "Don´t get around much anymore". Det var bara att ge sig.
I mångt och mycket är Kurus och Hoffstens musik olika varandra. Men gemensamt är inlevelsen, uttrycksbehovet, intensiteten i framförandet. Och att deras musik har element från olika håll, som de gör till något eget. Dock kan man givetvis påstå att i det mesta som Louise gör finns en stark blueskänsla, och mycket är ren blues. Ja, även de Elvisnummer hon gjord får mera av blues än rock i hennes gestaltning. Samtidigt ska vi ju veta att Elvis r&r hade mycket mera blues och rockabilly i sig än det mesta av det som idag kallas rock.
Nå, Louise kände redan från första stund att detta var en publik som älskade henne och hennes musik, oavsett vilka sånger hon valde att göra. Redan gensvaret till första numret gjorde att hon kände sig hemma, det syntes.
Förutom ren blues och bluesmättade Elvisnummer så bjöd Louise också på lite slow jazzblues i balladform, lite visjazz, och självaste Fats Wallers "Honeysuckle Rose".  Och vilken version av "Since I fell for you"!
Dessutom informativt och lagom mellansnack mellan låtarna. Och en hyllning till fadern, Gunnar Hoffsen.
Kompet hade Claes Crona på piano, jag har aldrig hört honom så till sin fördel. Avspänt och lödigt bluespiano. Erik Söderlind på gitarr, Johan Löfcrantz Ramsay på trummor och Anders Jonsson på bas gjorde precis vad de skulle och Söderlind visade inte bara att han kunde spela bluesgitarr med extra rockkrydda ibland utan även mera renodlad jazzgitarr, som t ex i Visa från Rättvik, i Jan Johanssons anda.

Över huvud taget så visade hela orkestern en spelglädje och entusiasm, parad med inlevelse och kunnighet som gjorde hela Louise Hoffstens framträdande till en fullträff.  Åhörarna gav sig inte heller förrän de fått ett extranummer - och en glad, smått rörd,  Louise lovade att försöka lära sig lite finska till nästa gång. Men Louise, jag tror inte det behövs, det viktiga är att Du återkommer till dessa nordliga breddgrader snart igen.
(Läste ngnstans att dagen efter, söndagen, skulle Louise sjunga och spela på Jazzens Museum, säg cirka 100 mil söderut räknat från Torneo-Haparanda. Ett tufft liv för artister som flänger kors och tvärs.)

Tack Louise!!!

... Även sonen Erik gillade Louise och sa " Du var väldigt bra, det var väldigt bra musik", vilket tycktes glädja henne.

Lästips, De ensamma av Håkan Nesser

Det finns gott om deckarförfattare, goda sådana. Både svenska och utländska. Bland de utländska har jag en förkärlek för de engelska. Men ibland känns det som de vore tretton på dussinet. Bra, men ändå inte SÅ bra. En som dock oftast är bra och dessutom lite annorlunda är Håkan Nesser.

Nu ska man kanske säga att många av de man kallar deckarförfattare skriver kriminalromaner - och att det begreppet är rätt stort och ibland är mera av action än studier av brott eller brottslingar.

Håkan Nessers "De ensamma", som kom ut härom året, är annorlunda. Den är spännande, men ofta på ett lågmält, eftertänksamt sätt. Till det yttre ändå en kriminalhistoria, rentav en deckare. Men egentligen är den mycket mera. Det  är delvis rätt djupa dykningar i människors psyke, hur livet kan gestalta sig bortom den mer eller mindre putsade ytan. Denna bok som spänner om en tidsperiod på 40-50 år, där de två dödsfallen inträffar inom 35 år, behandlar mycket om livets mening, om sökande efter lycka, om slumpen, och om tro, gudstro och om människans ensamhet. Om hur olika attityder vi kan ha till livet, till varandra, och till döden.

Dessutom ger den igenkännande bilder från Sverige som det var under framför allt sent 60-tal och 70-tal. Hur tidsandan var, och hur det akademiska livet i Uppsala kunde upplevas. Liksom dagens.
De flesta svenskar som uppnått mogen ålder har ju, förutom sin uppväxtmiljö, något slags relation till Stockholm och om man studerat så skedde det då antingen i Uppsala eller Lund. Idag kan det ske på så många fler ställen, vilket inte ger samma gemensamma referensram.

Nå, jag gillar boken, den ger mera än yttre spänning. Visar hur vänskap kan byggas men också avta, rent av försvinna med tiden. Och hur olika innehåll som kan ges ordet "vänskap".
Nå, slutet är jag inte helt lycklig över. Det är på något sätt rätt konsekvent i detta att överraska. Överraskningen blir inte så överraskande som den nog avsetts vara. Men OK, när man väl fått den lilla gruppen människors liv redogjort för sig, då kan det kanske inte bli så mycket annorlunda. En förutsägbar överraskning.
Femhundraåttiotre sidor i pocketformat. Månpocket. För mig kändes det som väl använd tid att plöja sig igenom dem.

Min far, en notis om att klara sig i världen

Det här blir en personlig notis. Om min far. Han var en enastående person, intelligent, arbetsam, plikttrogen, tolerant, djupt troende, frisinnad, nykterist. Bara gått 6-årig folkskola, men var mera beläst än de flesta.  En bra karl och en god make. Och pappa givetvis. Hade han fötts 50-60 år senare hade han haft möjlighet att utbilda sig och kunnat bli vad sin helst.  I sin ungdom emigrerade han till Nord-Amerika, först några år i Canada och sedan över till USA. Men återvände efter sju och ett halvt år till Sverige, då han fick bud om att hans far var allvarligt sjuk.
I sinom tid gifte han sig med min mor, som var betydligt yngre. Vilket gick mycket bra, jag har aldrig kunnat få en bättre karl, sa min mamma ofta. Min mor var sjuklig och de gjorde på äldre dar en  del resor till Medelhavet, inte minst Italien, beroende på mammas behov av varmare klimat än i Sverige. Och nu ska jag berätta en episod, som utspelade sig när jag och mina föräldrar var på Sardinien 1972, om jag minns rätt.

Vi bodde i Alghero på Sardinien, på ett hotell som låg en liten bit utanför själva centrum. Sardinien tillhör ju Italien, men är inte en lika stor turistö som Sicilien. Och folket är, eller var i vart fall då, lite mera kärva, inte så fjäskande för turister som det brukar vara på turistorter. Men vänliga på ett genuint sätt.

En dag ville mamma och jag gå in till centrum. Nåja gå, vi tog nog en buss, men pappa var trött, ville stanna och läsa och vila på rummet. Det var väl inte precis sol- och strandväder den dagen, trots att detta nog var i maj månad. Så vi lämnade pappa och begav oss till centrum. Gick runt där några timmar och såg oss om tills vi tröttnade och började gå tillbaka till hotellet, hittade ingen buss som passade.

Vi hade inte hunnit så långt på hemvägen förrän vi såg en liten röd bil susa förbi oss. Förare var en ung och mycket snygg kvinna, bredvid satt pappa. Tja, vi undrade ju vad som hänt. Vart skulle pappa?

När vi så småningom kom tillbaka till hotellet så låg pappa på sängen i rummet och läste. Ungefär som vi lämnat honom.

- Är du tillbaka, frågade vi?  Vi såg dig ju i en bil med en ung kvinna för ett tag sedan.  Ja, förklarade pappa, jag blev less på att ligga och vila mig, vill ut. Inom parentes kan sägas att pappa gärna ville gå ut, och det betydde att han ville ut och se folk, dvs gå ut på stan. Ja, så då gjorde han det. Gick ut och på väg till centrum, hoppades han skulle hitta oss. Men så tyckte han inte att han kände igen sig, var rädd att han gått vilse.
Men det gjorde honom inte bortkommen. Han hade gått in i en liten butik vid vägen. Han hade en lapp med sig i plånboken med adressen till hotellet. Han visade den och undrade hur han skulle gå för att komma tillbaka till hotellet.
(Jag undrar vilket språk han använde. Italienska kunde han inte, och jag har inget minne av att folket på Sardinien var så bra på engelska. Men pappa brukade klara sig oavsett språk. En gång så diskuterade han jordbruk med en bonde på Rhodos. Bonden kunde lite tyska. Pappa kunde varken tyska eller grekiska, men det gick bra ändå. Allt medan mamma och jag var inne i en keramikfabrik.)

Nå, folket i butiken förstod pappa och hjälpte till. En kund erbjöd sig att skjutsa honom till hotellet. Det var den unga snyggingen. Och därmed hade han hunnit tillbaka före oss....  Oj, vad vi skrattade.  Så typiskt pappa. Klarade sig i alla väder. Även om han inte höll sig till de snitslade spåren  för turister...

Tilläggas kan att när detta hände var pappa i 80-årsåldern. Ett par år tidigare hade vi tre, mamma, pappa och jag, varit på en turistort utanför Rom. En dag for vi in till Rom på en s.k. utfärd anordnad av researrangören. Hamnade bl a i Vatikanen, lotsades runt givetvis. Men pappa tyckte nog att det var lite trist och kom i samspråk (på vilket språk?) med några hantverkare som höll på att renovera ett mosaikgolv. Allt medan vi andra snällt följde guiden. Vi upptäckte att plötsligt var han försvunnen och undrade givetvis var han var, om han gått vilse. Med oss i gruppen var ett par äldre damer, dvs i pappas ålder och därmed mycket äldre än min mamma.  Äsch, sa de, den karln skule vi aldrig vara orolig för, han klarar sig.

Och visst, när turen var över i Vatikanen, så där stod pappa vid utgången. Han hade pratat med hantverkarna men när han var klar så såg han inte oss. Men hade ändå tagit sig till utgången, och sett en del intressant på vägen. Damerna hade haft rätt. Sedan gick vi och åt gorgonzola med nånting och tog ett glas vin på en trottoarservering.

Vad vill partierna - det är den stora frågan inför höstens val

Betr valet i höst. 

En sak verka klar, i vart fall som det ser ut idag med opinionssiffror etc.  den nuvarande alliansen får ingen egen majoritet. Och Löfvén kan inte heller sätta ihop en regering med sossar som enda bestämmande och räkna med ett par lydpartiers stöd,  som bara gör som han vill.
Därför ser jag det såhär. Moderaterna är körda, deras kommando över alliansen gillas varken av de egna (vilka de nu är) eller av övriga partiers väljare. Därför sviktar småpartierna... och en del tidigare väljare går över gränsen till främst mp, kanske någon till s. Men besvikna tidigare s-väljare sympatiserar med mp eller v.
Något stort slagkraftigt socialliberalt parti finns ju ännu inte heller som alternativ.
Därför, som ett råd. Till alla partier faktiskt. Kör era egna race! Kompromissa inte bort er (eventuella) profil. Tala om för väljarna vad ni faktiskt vill och står för! Utan sneglingar på ev koalitioner....
Vad vill kd - egentligen?
Vad vill centern - egentligen?
Vad vill folkpartiet - egentligen? Finns där en förtryckt socialliberalism som bör fram - eller är det dagens mix som är partiets linje  även om det inte är inlåst med Reinfeldt skara?
Hur vore det om sossarna visste vad de ville - säg det i så fall!?
Hur ser mp:s politik ut? Så vi kan se om den verkar hålla - eller inte?
Och vänstern - är ni ett slags vänstersossar eller är ni bara lite kamoflerade ex-kommunister, vad vill ni EGENTLIGEN?
SD då? Tja, de låtsas vilja vara "snälla" emot alla - utom invandrarna förstås. Men visa vad ni egentligen står för, sluta vela!

Idag är det väl bara partierna utanför riksdagen som visar vad de vill.
Om än för få upptäckt det.
Nå, F! kan man ju fundera på, vad det vill bakom dimridåerna som ska dölja deras socialism. 

Det är inget lätt val att göra. Men nog borde partierna, i de flesta fall också för sitt eget bästa, tala om vad de faktiskt står för.
Sedan får valresultatet visa om det finns samarbetsmöjligheter, och var de i så fall finns. 

Nu kan man tycka att jag är naiv som tror att partierna dels har ideologier och dels är beredda att agitera och argumentera för sina ideologier. Kanske det. Men jag ställer det kravet av partier som vill ha mitt förtroende. 

Våga visa att det är något annat än makten i sig ni vill.  Göm er inte i ett block. 

Jämställdhet eller feminism?

Den tidigare ledaren för vänsterpartiet Gudrun Schyman är en skicklig talare, demagog.  Det kan inte förnekas.
Förklaringen till F!s opinionsframgångar ligger just i detta.  
Men förmår man tränga igenom hennes (och därmed Feministiskt initiativs) snack blir man, eller  jag i alla fall , förskräckt över det faktiska budskapet. Det har inget med jämställdhet att göra. Det är  tvärtom ett närmast fascistiskt hat mot männen. Trots att de själva (feministerna) förnekar att de hatar män.
Jag har svårt för detta kollektivistiska (och i detta fall socialistiska, det finns ju också en konservativ kollektivism) synsätt att bunta ihop folk i grupper i st f att se individerna. För att "motivera"  detta  så åberopar feministerna det de kallar det patriarkala förtrycket.  Som de menar drabbar kvinnorna som grupp. Och utövas av männen som grupp.
Vilket snömos! 
Män liksom kvinnor är individer, och ska bedömas efter det.  Männen som grupp är inte per definition förtryckare. 
Det finns såväl goda som dåliga personer inom båda könen.  När dåliga individer förtrycker eller gör fel mot andra är det detta handlande som ska beivras och bekämpas.  Inte kollektivbestraffa ett kön.

Självfallet ska, som ett exempel, folk som gör samma jobb och är lika duktiga ha samma lön.  Inte bättre eller sämre lön på grund av könstillhörighet.   En lika behandling av individer oavsett kön är självklar. Eventuella skillnader ska ha andra orsaker än könet. 

Folkpartiet var, under sin socialliberala tid, det parti som först och mest intensivt kämpade för jämställdhet.  
På senare år har fp inte varit lika alert som tidigare i detta. Samarbetet med andra, mera konservativa partier i alliansregeringen kan vara en orsak.
Det har också gett ett större utrymme för Schymans feminister. Sista året eller så har fp lyft fram jämställdheten igen. Detta som ett led i att "visa" att fp är socialliberalt. Tyvärr är det i princip det enda steg som gjorts i den riktningen.  Och det räcker inte. En fluga gör ingen sommar, brukar det sägas.  Så min kritik emot fp betr dess borttappade socialliberala linje kvarstår. 
Till yttermera visso  så kallar sig dagens jämställdhetsförespråkare för feminister, möjligen med tillägget liberala feminister. 
Det innebär antingen att man inte kan eller vill se hur oliberal feminismen är, eller så har man kapitulerat för det alltmer utbredda språkbruket kring detta. Feminism är inte jämställdhet mellan individer. Feminism är en begrepp som ser kvinnor och män som kollektiv, som kollektiv som har gemensamma egenskaper utöver könet. Och som feministerna använder för att hävda att alla kvinnor är bättre och godare människor än alla män, att därför är det kvinnan/kvinnorna  som alltid ska sättas högst, som ska leda och bestämma allt. Mannen/männen är underlägsna varelser, och ska inte vara jämställda med kvinnorna. 
Jag ser feminismen som den de facto ses av de rabiata feministerna (i F! och annorstädes) som lika diskriminerande och extremt socialistisk som andra vänsterfascistiska åsikter och rörelser.  Den har inget med liberalism eller demokrati att göra. 

Nej, jämställdhet mellan individer, det är OK, eftersträvansvärt  och bra. Men inte feminism för att förtrycka  grupper till den egna gruppens fördel och dominans. 

Att feminister då och då använder begreppet jämställdhet, det är bara ett sätt att förvirra lyssnaren, att lägga ut dimridåer om den egentliga innebörden. 

https://www.youtube.com/watch?v=zUBZWF_ZYdU

EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?

Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa.  Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.

I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.

I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.

Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.

EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl.  Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).

OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd.  Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog  katastrof för m, och mycket dåligt för fp.

Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?

Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.

Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men...  dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar.  Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.

Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.

Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet".  I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka.  Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.

Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.

Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad.  Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.

Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil  - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna.  Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.

Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att  piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.

Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare.  I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.

Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...

Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...

Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism.  Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor.  Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang  en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.

Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd.  Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.

Så, kanske är det  trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev.  Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.

Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.

Apell för försvaret av demokratiska värden

Se detta som en appell för att bevara demokratiska värden.

Vill delge er detta. Hämtat från Henrik Alexandersson, bloggaren HAX, därefter min kommentar:

"Nu börjar det sippra ut information om Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden och NSA.

Till exempel uppges att svenska FRA skall ha ägnat sig åt "ekonomiskt spionage" mot bland andra Brasilien.

Detta är föga förvånande. Och de frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?

Likaså bekräftas uppgiften om att FRA via NSA:s Xkeyscore-databas kan komma åt uppgifter om svenskar och svenska förhållanden – till exempel från sociala nätverk som Facebook.

De frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?

Räkna inte med att regeringen frivilligt tar debatten."
---
I SR i morse (13 maj) så refererades i klartext att USA (myndigheterna med politiskt stöd)  har som mål en övervakning som omfattar ALLA, i hela världen. Att samla uppgifter om ALL telefon- och internetkommunikation.  Inget hymlande. Och att Sverige genom FRA är en av de främsta och lydigaste lakejerna i denna enorma övervakningsnojja. Och att USA genom FRA/NSA är mycket nära att uppnå sitt mål, att täcka de luckor som funnits för fri kommunikation.

Det är ingen tvekan om att Ryssland har en fullständig övervakning över medborgarna, liksom China och några till diktaturstater.  Låt oss inte tro annat. Att Putin låter Snowden bo i Moskva är en taktisk gest för att inbilla världen att han är för "demokrati". Och för att reta USA givetvis.

Vi måste inse att staten inte är god. Och de "legala" verktyg som nu skapas,t ex genom FRA-lagen etc, så kan nya, auktoritära regimer bara följa lagarna och göra oss ont än värre.  Både i Sverige och USA (och andra tidigare stabila demokratier) håller statsmakten på att ockuperas av mer eller mindre ideologilösa styren genom politiker som ser makten i sig som viktigare än att  arbeta för en demokratisk ideologi.
Dock har vi fortfarande chansen att rätta till detta uppenbara och nära hot mot demokratin och våra mänskliga rättigheter som integritet och fri yttrande och åsiktsfrihet  och kampen emot rasism och extremism åt olika håll. Rasismen kan ha en grogrund i de ökande klassklyftorna i Sverige.

Vi har i Sverige chansen nu först i valet till EU-parlamentet att strunta i småfrågorna och välja in piratpartiet som är det enda som fullt konsekvent värna  integriteten som ett demokratiskt värde.
Sedan kan vi ge både Sverigedemokraterna och gammelpartierna en nyttig näsbränna genom att rösta in piratpartiet i Sveriges riksdag. För demokrati och emot rasism, konservatism och socialism.

Malena Ernman: politik är på riktigt

Tack Malena Ernman för din artikel i AB: Låt inte solen gå ner över Europa. Du argumenterar både med hjärtat och hjärnan emot den rasism som gör sig allt bredare i Europa.
Jag citerar några stycken. " 

Jag är uppvuxen i ett radhus i Sandviken.Min mamma är diakon i Svenska kyrkan och hela min uppväxt är full av inneboende flyktingar och papperslösa. Det var humanismen som rådde hemma på Fredriksgatan i Vallhov. Vi visste inte så jättemycket om hur det var ställt i Uganda eller Irak, men för mamma och pappa var det en självklarhet att om en människa behövde hjälp, så skulle man hjälpa till.

När jag tänker på det i dag så ser jag ett sorts nostalgiskt Karl-Bertil Jonsson-skimmer över mina föräldrar. Men det var verkligen ingenting som jag tänkte på då. Det var mest trångt och bökigt. Men det gick. Och vi hade råd."

Och jag konstaterar att denna humanism, motståndet emot rasism, ofta har likartad grund. I t ex frikyrkornas folk, de som i generationer bedrivit praktiskt biståndsarbete och som vägrat se hudfärg som något som att vara rädd för. 

" ...är det inte dags att fundera på hur vi vill förvalta den där historiska förmögenheten så att den gör lite mer nytta än att bara bekosta Bentley-bilar och dyra dunjackor?

De högerextrema krafterna vill annat. De vill stänga gränserna.

De vill skicka hem romerna och polackerna och det är så det börjar. När vi lär oss att de är inte som vi. För de är annorlunda, och man ska inte blanda människor." 

" ...här nånstans tänker jag att politik inte längre är politik.

För vem bryr sig om jobbskatteavdrag när var tredje engelsman tänker rösta på ett rasistiskt populistparti? Vem bryr sig om krogmoms när norska partier, som i dag sitter i regeringsställning, har krävt att man ska slänga ut romer? ”Nok er nok, sett opp buss, send dem ut!”.

Nej, politik är inte längre politik, utan något oändligt mycket större. Det är på riktigt nu."

Så rätt du har Malena. Politik är inte en lek för maktsugna. Eller får inte vara. Politik handlar om verkligheten, om hur den är. Hur den borde vara.  Och handlar inte bara om ekonomi. 

Jag behöver inte skriva mer om detta här och nu, men läs hela artikeln. 

Vart tog jazzvännerna vägen?

Kom för nån timme sedan från en jazzkonsert på Musikhögskolan i Piteå. En konsert som i och för sig borde ha lockat en stor publik. Det var lördagseftermiddag, och det var gratis inträde.  Se nedan. Men det var dålig uppslutning.

Varför? OK, det var inga professionella band som spelade utan elevorkestrar av olika storlek och åldersgrupper. Men alla spelade hyfsat, sett med beaktande av att de är under utbildning. Vissa var mycket bra. Och som sagt, tiden borde vara bra och borde inte "gratis" locka fler än musikerna själva? T ex fler föräldrar, fler kompisar, och en och annan ärrad jazzvän av äldre årgång.

Alltså, varför är det oftast så lite publik till jazzevenemang. (OK, en del jazzfestivaler lockar lite mer, vilket är förvånande p g a de höga priserna. Men med följande avser jag i första hand vanliga jazzkonserter, både på estrad eller i mera klubbliknande kafésammanhang.)

En sak är nog att vi alla  är "lite äldre" (utom de yngre, som själva spelar).  Vi jazzvänner är oftast gråhårsmän, ev med en gråhårig fru i sällskap. Inget ont i det, men pensionärernas led glesnar med åren och pensionärer har inte alltid har så fina pensioner. Jazzkonserter kostar mycket i inträde och ev även för viss förtäring. Därmed inte sagt att musikerna har bra gager - tvärtom. Men när jag var yngre tyckte jag inte att det var för dyrt, trots blygsam inkomst. Jag undrar vart pengarna går. De flesta jazzgrejer numera har ju dessutom någon form av offentligt stöd, om än inte till den grad som t ex operan har.

En gång i tiden, under några år i Stockholm och ännu ungkarl gick jag ofta på s.k. familjejazz på Mosebacke, det var snudd på gratis och ändå presenterades stora stjärnor, t o m världsnamn!
Jazz på em-tid idag skulle väl inte precis locka barnfamiljer, men kanske en och annan pensionerad jazzvän skulle orka ta sig ut nån lördag- eller söndag-em? Kanske skulle det till och med vara möjligt att få något barn-barn att följa med för att uppleva den exotiska och märkliga musikform som dagens unga anser att jazzen är. Tror att den är.

Och hur många läser världens äldsta jazztidskrift OJ numera, den är också dyr och är ofta tunn, inte bara betr antalet sidor som inte håller det utlovade antalet...  Nyproducerade skivor är också dyra. Många återutgivningar av jazzhistoriens mästerverk kan man däremot hitta för småpengar. Om nu LP-skivorna är sönderspelade.

Som äldre känns det dessutom inte alltid lockande att fara  iväg sena och mörka vinterkvällar till en jazzgrej - och veta att efteråt är bilen kall, kanske inte ens startar. Bussar går ju inte sent på kvällarna, om man inte bor i Stockholm.

Inte undrar jag på att det känns mera lockande att sitta hemma och spela sina gamla jazzskivor, när det är som det är betr tider, priser, utbud etc numera. Ändå vill vi nog många ut och höra mera av levande jazz. Och både vi och musiken skulle gilla att det också fanns lite yngre ansikten bland lyssnarna.

PS. Dagens jazzmusiker kom dels från den kommunala musikskolan, dels i en antal olika grupperingar från Framnäs folkhögskola och så ett par grupper från Musikhögskolan. Många av dessa kommer om några år vara goda jazzmusiker, ja några är det redan idag och kommer "strax" att finnas på landets jazzscener.
Men var är publiken?  DS.

Att heja på (försöka förklara och försvara) extremisterna, är det hedervärt?

Jag skrev igår och tidigare idag två bloggtexter med rubrikerna "Extremister och deras omgivning" resp "Extremisters hejarklackar mm" . När jag nu tagit del av ytterligare reaktioner på Uppdrag granskning igår av vänsterextremismen känner jag att jag vill diskutera invändningarna emot UG.

En del försök till "förklaringar" eller ursäkter fick vi ta del av redan i programmet. Sådant som att ökande klassklyftor, kapitalism, rasism, att andra åsikter demonstrerar, att någon har "fel" logotyp på sin tröja, att någon ser ut att vara en rik kapitalistlakej, nedmonteringen av välfärdssamhället eller ökande arbetslöshet och arbetsplatsolyckor. Att det därför får och kan tillgripas vilka medel som helst för att störta den rådande, i demokratiskt framvalda, ordningen.

En del av dessa ursäkter (utseende, klädsel etc)  är ju närmast infantila, och visar att man har svårt att sortera argumenten och att förklara konsekvenserna av sitt handlande.  Övriga argument kan möjligen vara en förklaring, som ökande klassklyftor och arbetslöshet, men kan på intet sätt legitimera våldsanvändandet. Dessutom kan en del argument ses som förklaringar också till att högerextremism uppstått, även om jag inte sett att högerextremisterna själva anför det som motiv för sina våldshandlingar.

När nu UG och Janne Josefsson angrips från de som de facto fungerar som våldsvänsterns hejaklack för att han inte djupdyker i dessas eventuella bakomliggande motiv så visar det bara en sak. Hejaklacken försvarar och slätar över extremvänsterns våldsbenägenhet. Få eller inga, utan för SD och dess sympatisörer, försvarar högerextremisters våld på det sättet - eller rättare sagt - inte över huvud taget.
Nog är det skrämmande att en del s.k. vänsterintellektuella och allmänna "vänsteranhängare" kan och vill släta över våld och odemokratiskt agerande från vänsterextremister. Och anser att det ska Janne Josefsson och UG göra också.  Varvid de nogsamt underlåter att nämna att han och UG hårdgranskat högerextremisterna minst lika hårt. Och det inte bara en gång.

Att påtala brister i samhället är hedervärt. 
Att använda våld och att försvara användningen av våld för att råda bot på bristerna - det är verkligen inte det minsta hedervärt. Tvärtom, det är skamligt och undergräver grundvalarna för ett demokratiskt samhälle.

När våld används för att få en politisk ändring, då är det polisens uppgift att försvara demokratin mot våldsverkarna. Inte "stormtrupper" från det ena eller andra extremistiska lägret.

Mera om debatten för och emot UG:s gransking finns bl a i dessa länkar. Här - allmänt. Och här - Janne Josefssons inlägg. Och här ett inlägg betitlat Sluta romantisera extremisterna, vänstern (av A-L Lodenius).
Jag rekommenderar läsning av dem. Som breddat underlag.

Extremisters hejarklackar mm

Vill som uppföljning till gårdagens text om extremvänstern "rädda" Eric Erfors ledarartikel i Expressen om Jonas Sjöstedts problem med våldshyllande undomar i  Ung vänster. Jag citerar hela artikeln här. Men mera följer under den.
"Jonas Sjöstedt har ett allvarligt problem. 
I Vänsterns ungdomsförbund finns en stor hejarklack åt de autonoma våldsverkarna. Men för varje gång Sjöstedt kritiserar våldsvänstern så retar han upp ytterligare ett antal ledande personer i Ung Vänster. På nätsajten Nyheter 24 skriver nio kvinnliga medlemmar, nuvarande och tidigare, att Sjöstedt lever i en privilegierad tillvaro med sina Säpovakter på Östermalm. Och så hyllar de Revolutionära fronten, RF, och Antifascistisk aktion, AFA.

Bland undertecknarna finns tre distriktsstyrelseledamöter från Uppsala, två distriktsstyrelseledamöter från Västmanland och en från Blekinge, Denize Mathisson.

Nyligen tvingades Ung Vänster att sparka sin distrikts- ordförande Erik Drottman i Blekinge. Orsak? Han hade i en intervju i SVT uttalat sitt stöd för RF. När kickas Denize Mathisson?

Förbundets ordförande Stefan Lindborg har ett gigantiskt problem.

Det handlar alltså inte om några enstaka omdömeslösa individer. I Örebro uteslöts Ung Vänsters distriktsordförande Markus Allard på grund av sitt stöd för RF. Efterträdaren Axel Frick fick också gå, och av samma anledning!

Åtta av förbundets 22 distrikt har krävt att Allard ska få komma tillbaka in i vänstervärmen.

Varje ung vänsterpartist som ger den svenska skolkrisen ett ansikte och uttalar sitt stöd för Joel Bjurströmer Almgren och hans lärjungar i Revolutionära fronten förstår inte heller att det oundvikligen spiller över på Jonas Sjöstedt.

Fredrik Reinfeldt behöver inte jagas för kommentarer om Muf:are som stöder våldsamma högerextremister.

Bjurströmer Almgren dömdes nyligen till 6,5 års fängelse för knivattacken mot en nazist under demonstrationen i Kärrtorp. Vi behöver väl inte chockeras över att just en representant för DN Kultur, Niklas Wahllöf, vill relativisera det vänsterextremistiska våldet och tycker att Janne Josefsson och "Uppdrag granskning" ägnar sig åt en kålsuparteori när de nu granskar RF.

De stackars slovakiska byggjobbare som råkade befinna sig i närheten av RF:s stormtrupper och blev brutalt misshandlade, lär inte hålla med DN:s skribent.

Ametist Azordegan är programledare i Sveriges Radio och en uppburen hiphopskribent. Hon lät meddela på Twitter att: "Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla."

För när Josefsson dragit ner brallorna på hennes hiphopkompis Sebbe Staxx i Kartellen brast det för Azordegan.

Det vänligaste man kan säga om Sebbe Staxx är att han definitivt fungerar avskräckande: Håll er borta från tyngre droger, gott folk, det kan påverka intellektet! I Kartellens video till låten "Underklassmusik" medverkar kamraterna i Revolutionära fronten. Våldsvänstern har en hängiven supporter i Staxx.

Och bandets konsertarrangör United Stage skryter med att "Kartellen jämförs med legendariska och provokativa svenska pionjärer som Latin Kings och Ebba Grön".

Visst, det finns ju pengar att tjäna för alla inblandade parter på att "provokativt" flirta med det politiska våldet. Får RF en del av gaget?

På Ung Vänsters hemsida finns ett uttalande från förbundsstyrelsen om att "Det nazistiska våldet måste stoppas".

Får vi någonsin se förbundets handlingsprogram mot det vänsterextrema våldet och en absolut nolltolerans mot medlemmar som uttrycker sitt stöd för våldshandlingar?

Skulle inte tro det. Trots att det är partistödet som finansierar våldets hejarklack i Ung Vänster." 

Jag tror nog att Jonas Sjöstedt vill och försöker hålla rent i detta. Men det är onekligen ytterst besvärande för honom och v att det finns så många som anser sig vara vänsterpartister eller "vänstersinnade" som inte bara slätar över våldsvänsterns extremism utan till och med hyllar den och anser att den är demokratisk och ideologiskt rätt. 

På min Facebook har Lucas Lux lagt in ett långt " försvarstal" från RF, där de försöker bemöta Uppdrag gransknings program. Det är ett ynkligt försvar, men väldigt belysande för hur de och deras anhängare ser på våld som en rättfärdig arbetsmetod i sin "kamp".  Och hur alla som inte stöder deras våldsideologi är fiendet.
Jag väljer att citera hela texten, därefter följd av Lucas Lux klara och ytterst detaljerade analys. Jag behöver inte säga mer till den som läser Lux analys. 

Revolutionära Fronten RF skriver på sin FB-sida:
"I dagens Uppdrag Granskning (2014-05-07) gör Janne Josefsson sitt bästa för att föra fram lika goda kålsupar-teorin, teorin där man försöker likställa socialister med nazister och fascister. I sitt försök till detta drar sig Uppdrag Granskning inte för att undanhålla sanningen och komma med falska påståenden.

Vi väljer här att bemöta några av de värsta påhoppen/påhitten. I anslutning till en demonstration som hölls av ett nazistiskt parti i Stockholm hösten 2013 upptäcktes och konfronterades två nazister. Uppdrag Granskning vill göra gällande att de som konfronteras var helt oskyldiga gästarbetare. Uppdrag Granksning väljer dock att vifta bort att den ena av de konfronterade männen hade en tröja från den fascistanstrukna slovakiska huligangruppen North Brigade. En tröja som även hade en nazistisk symbol i form av en SS-Totenkopf. Huliganerna i North Brigade har även vid andra tillfällen poserat med totenkopf-symboler och anti antifa-plakat (anti antifascism).

Vidare påstås en person som i en film blir konfronterad när denne kör bil vara en vanlig arbetargrabb som kör svarttaxi. Även här visar Uppdrag Granskning prov på att inte vilja gräva så långt i sin journalistik, utan att snarast söka efter någonting som passar deras hypotes. Personen som kör bilen heter Patrik Lundberg och är nazist, det var därför han konfronterades. Han har på sin Facebook poserat med en tröja som haft såväl kelterkors- och hakkorsflagga designat på ett vis som tydligt är en utmaning mot den logotyp Antifascistisk Aktion använder sig av. Bilden finns helt öppen för alla på hans Facebook-sida, så om det gått under reportrars radar så bör dessa journalister ifrågasätta sin yrkesskicklighet. Vi vet även att Patrik varit på resor till vit makt-spelning tillsammans med den då aktiva nazisten Joakim Nordin.

I programmet intervjuas Eskilstuna-Kurirens journalist Mathias Ståhle som någon slags expert. Det krävs dock bara en snabb granskning av hans reportage för att inse att han inte är en expert på "vänsterextremism" på något sätt. Bland annat har han ljugit om att en aktiv nazist dömd för politiska brott var en oskyldig före detta flickvän till en nazist. Han påstår även att SvP:s demonstration i Eskilstuna 2012 var startskottet på en antifascistisk offensiv som sedan spred sig i landet. Självsäkert hävdar han att det "tog nästan ett halvår innan man lyckas formera sig till någon sorts organiserad motattack". Det han verkar ha missat är att Revolutionära Fronten funnits och varit aktiva i tolv år. Redan tio år innan kravallerna i Eskilstuna började vi kontinuerligt utföra vår antifascistiska verksamhet, och innan dess andra organisationer och nätverk.
Ståhle har även påstått att vi har hotat honom på grund av hans arbete. Detta hot ska enligt honom ha bestått av ett klistermärke på en lyktstolpe utanför porten till hans hus. Något som ter sig väldigt löjligt då vår propaganda är extremt framträdande i Eskilstunas gatubild, och det finns få lyktstolpar i staden som inte pryds av våra klistermärken. Man behöver inte heller vara speciellt insatt i vår verksamhet för att förstå att om vi vill hota någon så har vi ett betydligt högre våldskapital än ett klistermärke på en stolpe, eller för den delen att vi inte skulle ha någonting att vinna på att ge oss på journalister. Vi tror att även Ståhle inser att klistermärket helt enkelt är en slump, men den sanningen säljer inte lika många lösnummer. Dessa exempel är långt ifrån allt han hittat på, överdrivit eller grovt vinklat för att främja sin egen liberala agenda. Att denna person får framträda som en "expert" eller ens det minsta tillförlitlig källa är inte seriös journalistik, även om det ger sensationella TV-program och spännande rubriker.

Några andra som lyfts fram som exempel på oskyldiga offer är nazisten Daniel Åbergs föräldrar, som fick sitt hem vandaliserat förra året. Vad de inte nämner är att sonen fortfarande står bokförd på adressen. Inte heller framkommer det faktum att han dagen innan varit i Stockholm och deltagit i det nazistiska "medborgargarde" som, i samband med Husby-kravallerna, misshandlade oskyldiga invandrarungdomar i helt andra förorter än just Husby. I media har det påståtts att Daniel attackerades på grund av att han inför valet 2010 stod som femte namn på Sverigedemokraternas vallista till kommunfullmäktige. Detta påstående stämmer alltså inte, även om det är uppseendeväckande att SD låter nazister kandidera för partiet.

Det är anmärkningsvärt att ett program som utger sig för att vara grävande missar denna enkelt tillgängliga information. Upplägget tyder på att programmet helt enkelt är en del i den politiska strategin att utdefiniera utomparlamentarisk politisk aktivitet, och att i enlighet med den mycket kritiserade rapporten om så kallad politisk extremism söka jämställa, i grunden helt olika, ideologier enbart med den gemensamma nämnaren våld. Att Sveriges parlamentariska partier själva, genom den borgerliga staten, står för den största fysiska våldsanvändningen genom militär, polis, ordningsvakter och väktare diskuteras däremot inte som extremt. Att dagens nyliberala marknadspolitik medför ett psykiskt och psykosocialt våld som drabbar allt fler utförsäkrade, fattigpensionärer, barn som inte får äta sig mätta på privatiserade förskolor, underbemannade vårdarbetare, arbetslösa och ungdomar som växer upp i hopplöshet och ser ett samhälle som bara monteras ned framför deras ögon nämns inte som extremt. Att det fortfarande dör nästan 50 personer per år i arbetsplatsolyckor för att vinst går före människoliv, för att inte tala om alla som dör på grund av självmord eller brottsligheten som är en direkt följd av dagens stratifierade kapitalistiska samhälle, ses inte som extremt.

Vi i Revolutionära Fronten lever i verkligheten. Vi vet att arbetarklassen dagligen utsätts för våld. Våld från en repressiv stat, ett ekonomiskt system som tvingar oss in i löneslaveri för att få mat på bordet och fysiska angrepp mot våra organisationer från fascister. Därför har vi inga som helst moraliska förpliktelser mot dagens ekonomiska system eller de fascistiska grupperingar detta skapar. Vi kommer fortsätta kampen, med de medel som situationen kräver. "

Det var RF det. "Med de medel som situationen kräver".  Vilket uppenbarligen inbegriper våld. 

Nu Lucas Lux analys och svar - också på RF-s FB. Men där redigeras och tas bort friskt. Därför "rädda" denna och ovanstående text.
""Våld är en central del av fascism, de ser våldet som en nödvändig sak för att människan ska drivas till "sina högsta höjder" och "härdas i kamp" osv." Om man byter ut ordet "fascism" i det uttalandet mot "Revolutionära Frontens kampmodell" och propaganda till sina unga medlemmar som lärs upp i våldets väg och hur våldet är den enda äkta kampen, enda sättet att göra något på riktigt... Att det springer runt "troll" som Erik, Kajsa och Sara och får den svenska antifascismen att framstå som våldälskande intoleranta demokratihatande fascistsvin är givetvis beklämmande. Speciellt när de verkar så hemblinda och självgoda att de komiskt nog blir förolämpade och kommer med ovidkommande svammel om kapitalisms förtryck, förolämpningar och hot, eller gruvligt vaga uttalanden om vad de tror fascism är och hur det skiljer sig från deras egen ideologi, doktrin och metod när det påpekas att det de säger, gör och står för ekar klassisk fascism.

Att läsa den här kommentarstråden och ser diskussionen mellan alla från olika politiska infallsvinklar som försöker tala om demokratiska, fredliga och lagliga lösningar och den radikala knivvänstern som svarar hånande och hathyllande om hot och misshandel ger avsmak. Speciellt när fronten dels låter bli att svara på alla de tydliga och riktade frågorna som slår för hårt in, och när de så ofta "gör en sd" och tar bort inlägg och misskrediterar medlemmar som går utanför den välpolerade mallen och råkar tala för mycket klarspråk. Så försöker man att få dom som inte tror på våldsupptrappning som lösning att framstå som veka, inaktiva eller mesiga. Suck.
"Vad har du någonsin gjort mot X,Y,Z" upprepas gång på gång samtidigt som man pissar på den demokratiska processen. Som att enda värdiga kampsättet är med yxa och att ord och val är odemokratiska. Ja, inte stolt uppmuntrat dom, fått dom att beväpna sig och startat nån sorts jävla krig med civila offer på gatorna iaf.

Det finns massa sätt att arbeta. Man kan t.ex som organisationen Exit hjälpa folk att lämna Vit maktvärlden och ta avstånd från våldet, eller så kan man få dom att vara noga med att bära kniv medvetna om att terroristerna 'på andra sidan' har det och är ute och letar efter dom. Bland annat. När man talar om att utrota, radera, misshandla, rensning och så vidare och är det svårt för oss från andra socialistiska vänstergrupper att ta er på allvar, ha med er som organisationspartners för event eller ens ha möten med er för risk att ni blir stötta och anfaller nån som tycker fel om nåt.

"Vi är dock den enda rörelsen som strävar efter total demokrati" rimmar inte jättebra med att ni kräks på demokrati hela tiden i sånt som Saras "Vad är verklig politik?? Farsen till val vi har vart fjärde år??? Med politiker som snackar skit, ljuger och inte har människors bästa för ögonen? Vad är rätt politik??" eller när ni helt bortser från det att den demokratiska majoriteten i landet ogillar våld som politiskt verktyg och känner sig otrygga på stan när politiska grupper i mörkret tar till våld och vapen mot folk de tror, vet eller tycker hör till fienden, är associerade med dom eller ser lite så ut på något sätt. När ni struntar i demokratisk process och låter stålet, näven och hatet tala istället för argumenten, kunskapen, orden och demokratin så får ni väl kalla er för något annat än fascister om det nu smakar så illa när man uppfyller sitt hatord själva i kampen mot det och blir det monster man försöker dräpa, men kalla er iaf inte socialister, vänster eller framförallt demokrater. Att ni är antidemokrater är ni ändå rätt långt bort från att kunna förneka så som ni slåss mot demokratin.

När man läser här inne så ser man varför ni valde att inte alls vara med i programmet. Det får vi väl faktiskt tacka för. Det hade varit ett jättestort bakslag för den antirasistiska och antifascistiska rörelsen om ni hade börjat spöa journalisten när argumenten tagit slut. Det är tragiskt när andra antifascistiska grupper ska vara lika rädda för er som för nazisterna och därmed förlora fokus på den fascism som kallar sig extremhöger, som kallar sig nationalister, nazister, patrioter och så vidare. Vi som arbetar mot politiskt våld, mot fascism, mot antirasism och vill kunna gå hem genom en mörk park utan att få stryk av nån av er terrorgrupper från någon politisk vinkel kommer förhoppningsvis att arbeta mer gränsöverskridande och enade och visa att vi sätter ner foten mot terror, oavsett vem den riktas mot och vad personen har för hudfärg, kön, politisk inställning, sexuell läggning, eller någonting annat som används som kategori för att begå brott mot personer som inte är som oss själva.

Resultatet blir att folket känner som Ali Kia här ovanför (" Jag har större respekt för en rasist som med ord försöker sprida sin ideologi än någon som har "den rätta tron"(om det nu finns något sådant) sprider sin ideologi med våld och huliganism. Är ni bättre än SMR? Visa det i handling istället för att prata om eran ideologi."). Vill ni få med er oss alla i andra förbund och organisationer i kampen, och vill ni dela vår kamp med oss, så att vi enade kan tvätta bort hatet, rasismen, rädslan, våldet, inskränktheten, och separationen så måste ni sluta sprida skräck och terror. Men visst, om ni känner att ni är så mycket bättre och mer äkta att ni inte vill samarbeta med andra, och att vi är fienden om vi inte hyllar terror så kanske ni kan klara allting helt själva och stolta och se ner på oss demokrater som istället tror på demokratiska och informativa lösningar. Vi får se. Jag hoppas att antifascismen kan bli enad och demokratisk istället för splittrad och antidemokratisk."

Högerfascism och vänsterfascism är lika illa. De är våldsbenägna och odemokratiska.
Att de har, eller säger sig ha, orsaker till sin uppfattning, eller ska vi kalla det "världsbild", det är en annan sak. Som kan "förklara" en del, men som inte legitimerar deras bruk av våld i det de upplever (?) som en politisk kamp.