09 februari 2015

En musikfest av ovanligt hög kvalitet, TV2 i lördags.

Fantastiskt! SVT bjöd på ett högklassigt alternativ till den lördagsplåga som kommer att dominera ettan nu hela våren...  Hoppas Tvåan letar fram fler pärlor ur sina arkiv för att ge oss musikvänner chansen att slippa plågas av den s.k. mellon.

Alice Babs i en fantastisk konsert från 1999,  i finfin form (det var hon väl alltid!) i en generös knippe toppenmelodier. Mycket ellingtonia, men också annat.
Och med Charlie Norman och hans trio. Charlie i vanlig ordning leklysten och humorisk. Plus de tre blåsarna Bosse Broberg tp, Olle Holmquist tb, och Ulf Andersson sax och lite flöjt.  Två timmar, där Charlie och grabbarna hade några egna nummer, som de förvaltade väldigt bra.

Alla på utomordentlig spelhumör, inspirerande varandra. Det var musikalisk kärlek. Sent ska jag glömma när Alice improviserade på duo med trummisen. Ovanligt, och fint.

Vilken skön påminnelse om vilka härliga musiker de var, Alice och Charlie!   För det är ju ändå en smolk i glädjebägaren detta att de inte är med oss idag utan båda spelar "ovan molnen".

De som missade programmet, skynda att klicka in SVTplay, http://www.svtplay.se/video/2649171/swingtime-again/swingtime-again-alice-babs-och-charlie-norman
Det ligger bara kvar för avlyssning i 4 veckor till. Så skynda!

04 februari 2015

Malalas Swatdal är männens värld

Fredspristagaren Malala Yousafzai har i sin mycket läsvärda bok "Jag är Malala" beskrivit hur extremismen växt fram i Pakistan och speciellt i det nordvästra området - och därmed även i Afghanistan, eftersom folket där inte direkt erkänner gränsen. Hon skriver även vilket motstånd hon, men även andra, rönt av talibanerna och visar även att Pakistans ledning, militären, som de facto för det mesta är mäktigare än president och premiärminister varit kallsinniga eller emot hennes kamp för mänskliga rättigheter. De politiska ledarna har dessutom ofta, i den mån de varit folkvalda, "ersatts" av höga officerare. Sålunda var General Zia ul-Haq en sådan kuppmakare som i hög grad jämnade marken för talibaniseringen genom sin politik.

Se betr detta även den tidigare bloggtexten med rubriken "Hur blev talibanerna extremister?". Den ger en fyllig bakgrund också till följande rader.

I sin bok beskriver Malala även hur hon, ju mera hon framträdde som försvarare för flickors rätt till undervisning, kom att bli måltavla för talibanernas attacker och misstänkliggöranden. Men även möttes av ett misstroende från det politiskt/militära etablissemanget. Militären har, visar Malala, ett minst sagt kluvet förhållande till USA. Även Malala är kritisk till hur USA skött sig.
Men militären har låtsat att stödja USA i kampen emot talibanerna, tagit emot miljarder i hjälp, men samtidigt till och från varit väldigt passiv i att bekämpa talibanerna och deras terrorism.
De som Malala Yousafzai lyfter fram i sin fredliga kamp för mänskliga rättigheter är det fåtal demokratiskt valda ledare som Pakistan haft, sådana som Ali Bhutto och Benazir Bhutto.

Nu har SVT:s kunnige korrespondent Stefan Åsberg rapporterat att Malala är ifrågasatt, spec i sin hembygd Swatdalen i nordvästra Pakistan. Det är ingen nyhet i och för sig, utan snarare är det fyra minuter inslaget en bekräftelse på det vi redan visste, både genom Malalas egen bok och på andra sätt.
Jag vill betona att det inte räcker med att läsa det korta skriftliga referatet, lyssna därför (så länge det går) på hela inslaget för en fylligare bild.
Sålunda angrips hon av en man (i talibananda) för att vara en CIA-agent (!), att hon svikit sin hembygd, och inte gjort något konkret.
Det ska då konstateras att Swatdalen är en männens värld, vilket ju Malala ifrågasatt genom sin kamp för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Hon har dessutom faktiskt gjort konkreta insatser, genom sin fond, utöver att missionera för kvinnors rätt till utbildning. Att hon blev skjuten av talibaner tvingade henne (utan att hon visste det just då, hon låg i koma) att söka läkarhjälp utomlands, vilket räddade livet på henne. Nu studerar hon vidare, för att utbilda sig för den fortsatta kampen. Det är tydligt att en del män inte gillar det. Och framför allt inte talibanerna och de som är inspirerade av eller är rädda för talibanernas groteska människosyn. Avundsjukan är utbredd.

Självklart är Malala inspirerad av sin far, men det betyder inte att hon är en nickedocka. Den som sett och hört henne tala, eller läst hennes bok, inser att det är en stark och självständig ung kvinna, full av kraft för att bekämpa ondskan. Den som läst henne ser också hur orimligt det är att anklaga henne för att vara CIA.agent! Det är dock ett rykte som sprids av hennes motståndare, vilka är både talibaner och de som inte vill erkänna att en muslim kan vara en fredskämpe. Jag sett de anklagelserna emot Malala framföras av "Israelvänner" på Facebook, som samtidigt sprider ryktet att hon skulle vara trotskist.
De som säger sådant verkar inte känna till något om Malala eller CIA eller den kommunistvariant som kallas trotskism. De vill bara fläcka hennes rykte i syftet att sprida sina egna extrema åsikter.
Det har ju till och med spridits rykten att hon inte alls blev skjuten. Och den som läser hennes bok ser också vilket politiskt spel det var i den Pakistanska ledningen när hon skulle opereras, hur man hela tiden försökte dra politiska växlar på hela tragedin. Och de var rädda att hon skulle hoppa av, begära asyl i Storbritannien, vilket hon alltså inte gjort. Av politiska skäl uteslöts också att hon skulle tas till USA för operation... Efter det att hon blev skjuten, men överlevde, så har från talibanhåll riktats nya hot emot henne om att hon kommer att dödas.

Det är också viktigt att minnas, trots avundsjuka och rykten,  att inte minst för kvinnor och flickor så är Malala en förebild. En jämnårig flicka, Sobia, självsäker och med en tro på framtiden, som dock av risk för repressalier inte vill att namnet på hennes skola ska anges, säger:
– Kvinnans framtid är mycket ljusare nu. Vi tror på oss själva och jag vill en dag bli läkare här i Swatdalen.
Det har alltså Malala åstadkommit, vissa förbättringar och en framtidstro hos många. Men mycket återstår. Talibanerna har trängts tillbaka, men finns i bakgrunden och styr mycket både direkt och indirekt, militären är fortfarande kluven. Och folk är rädda. Inte ens hälften av flickorna får gå i skola.

Och bara för en kort tid sedan dödade och skadade talibanerna en massa elever och lärare i en välbevakad skola i Peshawar, som inte ligger så långt ifrån Swatdalen.

De som främst drabbas av de extremistiska talibanerna (och deras gelikar på andra håll), det är muslimer, tiotusentals, ja egentligen många fler. Även på grund av hur de av andra buntas ihop med extremisterna. En polarisering som skadar förståelsen mellan människor och ökar motsättningarna.

02 februari 2015

Vilken princip ska styra familjepolitiken, betr barnen?

Nu vill socialdemokraterna (och mp) i regeringsställning ta bort vårdnadsbidraget. Igen.

Jag börjar med några fakta.

  • Vårdnadsbidraget ger föräldrar med barn i åldern ett till tre år 3.000 kronor per månad och är obeskattat och alltså inte pensionsgrundande.
  • Alliansregeringen gav kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008.
En kommun får lämna vårdnadsbidrag för ett barn som har fyllt ett men inte tre år under förutsättning att barnet är folkbokfört i kommunen och inte har en plats i förskola som avser heltid.      

Enl media kommer folkpartiet att stödja den rödgröna regeringen, och vårdnadsbidraget försvinner. Detta trots att fp i alliansregeringen, som en kompromiss till fördel för kd, genomförde vårdnadsbidraget i den form det har idag. Fp prioriterar, liksom s, inte ett vårdnadsbidrag som håller en förälder (oftast kvinnan) hemma, barnen bör gå i förskola. De ser det som en jämställdhetsfråga. 

Jag känner mig kluven, eftersom jag ser två för mig viktiga principer, som strider emot varandra. I vart fall delvis. (Och samma principer står emot varandra när det gäller fördelningen av tiden för föräldrapenning.)
De krockande principerna är jämställdhet eller valfrihet. 

Alltså. Det gäller endast barn i åldern ett till tre år. Och bara 3000 kr/mån, ej pensionsgrundande. Kommunerna får själva besluta om det ska utgå vårdnadsbidrag, det är ej obligatoriskt utan beror på den lokala politiska majoriteten. Kan ej kombineras med förskola för barn vars förälder valt vårdnadsbidrag.

Fp och regeringen anser att jämställdheten är viktigast. Dvs jämställdheten mellan man och kvinna, barnen är det inte fråga om. Vårdnadsbidrag anses "låsa" kvinnan hemma, att ej kunna förvärvsarbeta, färre pensionsgrundande år och risk för att komma efter i yrkeskarriären. Och det drabbar främst, anses det, lågutbildade invandrarkvinnor. Att familjen själv ska få välja, ens för en kortare tid, ses  inte som viktigt på grund av de nackdelar som bidraget innebär. 

Valfriheten, är det som alliansen, och då främst kd hävdat. Och det man då avser är föräldrarnas rätt att få chansen att välja mellan förskola och vårdnadsbidrag för sitt/sina barn. Om än bara för en kort tid och med en ytterst begränsad ersättning, som inte är pensionsgrundande. Begränsningarna är, som sagt, flera. 

Att kd står för familjen, som de poängterar som motiv för vårdnadsbidraget,  är naturligt, det är ju ett socialkonservativt parti. Att det stöds av m och c, i vart fall hittills, kan ju de motivera ur valfrihetssynpunkt. 

Socialdemokraterna, och övriga röd-gröna, vill ju gärna se barnen som ett kollektiv, att de ska uppfostras lika, och poängterar att kvinnan inte ska komma efter på arbetsmarknaden. Naturligt då att inte ge valfrihet. 

Men folkpartiet då? Borde inte det parti som ser sig som liberalt, värna valfriheten för föräldrarna, att de ska vara fria att, inom vissa gränser, få välja hur de vill uppfostra och ta hand om sina barn, själva eller genom samhällets institutioner? Jo, det menar jag. Men - fp betonar samtidigt just jämställdheten, och att den ska gå före valfriheten. Möjligen kan man se det som en mera socialliberal inställning än en renodlat liberal. Dvs att båda föräldrarna ska få leva i ett mera jämställt samhälle, vilket i viss mån inskränker valfriheten. 
Vad barnen tycker frågar ingen och kan man inte veta. En del anser att det är familjens sak att bedöma vad som är bäst för barnen. Andra anser att det ska samhället i form av riksdag och regering fastställa. Eller till och med kommunens politiska majoritet, om det ska möjliggöra en lokal valfrihet. Observera att jag inte ser att någon förespråkare för vårdnadsbidrag menar att det bara ska finnas vårdnadsbidrag. Däremot anser jämställdhetsförespråkarna att det bara ska finnas samhällelig barnomsorg. OK, visst tillåts att barn är hemma med en förälder, men då utan att den föräldern får någon del av samhällets ekonomiska stöd.  Vilket ju inte precis gynnar jämställdheten i inkomst m m. 

Jag ser goda poänger i båda sidornas argumentation. Men medge att principerna kolliderar. Och att det är svårt, att tillgodose båda samtidigt. 

28 januari 2015

Varför minnas förintelsen?

I dagarna påminns vi om Auschwitz, om nazisternas besinningslösa, men kallt och beräknande industriella likvidering av miljoner judar och andra under WW2.
Det är bra att vi påminns. Men ändå mer om vi betänker varför detta skedde. För,varför ska vi minnas förintelsen?
Vi får inte glömma, sägs det.
   Men varför? För att inte gå på det som (ny)nazisterna påstår om att förintelsen är en myt? Och att därför media inte ska uppmärksamma folkmordet av judarna, vilket budskap hotfullt gick ut i dagarna från någon extrem nynazzegrupp.
Självfallet måste vi förstå att det inte är en myt, förintelsen är ett plågsamt faktum. Vilket bl a ledde till att världssamfundet genom FN bidrog till att överlevande judar skulle få ett område i Mellanöstern som egen stat, Israel. Där judarna till och från under långa tider haft en egen stat.
Ja, det är viktigt att veta.
Men än mera viktigt är att se orsakerna till förintelsen. Att "principerna" bakom den inte är något som är unik för nazismen och dess judehat.
Förintelsens enorma omfattning är unik - i volym. I vart fall i någorlunda modern tid. Men visst finns och har funnits många exempel därefter på liknande handlingar, övergrepp. Som ofta gällt andra än judar, men lika fel för det!
Det nazismen bygger på är den vedervärdiga inställningen att vissa människor är mera värda än andra. Att grupper av människor är mera "högstående" än andra, och därför har rätt (eller till och med skyldighet!) att både förtrycka, fördriva och utrota de som anses som mindervärdiga. P g a ursprung, "ras", religion, sexuell läggning el likn.
Men samma inställning finns även hos andra "ideologier", att vissa är mer värda och andra mindre. Den kommunistiska tanken om "proletariatets diktatur" (där en partielit styr) är i grunden detsamma. Liksom extrema tolkningar/rörelser inom olika religioner. Där "uttolkarna" helt klart har maktpolitiska syften. Jfr påvar, biskopar och prästers uppmaningar till Korsriddarna att "befria Palestina" från judar och muslimer. Hur konungar med våld "kristnade" länder, för att erövra land. Hur morerna med våld erövrade större delen av Spanien för att sprida Muhammeds lära. Hur i dag talibanska ledare "tolkar" islam för att med våld och terror få makt (och pengar), ofta där samhället kapsejsats med vanmakt och fattigdom som följd och där demokrati inte fått ordentligt fotfäste.
Det vi måste minnas och förstå, det är att alla människor har samma värde. Att varje människa är unik. Att inte skuldbelägga, nedvärdera människor p g a något slags mer el mindre godtyckligt definierad grupptillhörighet.
Inte bara med avsky minnas Auschwitz och de nazistiska förintelselägren, utan också kommunistiskt dödande av oliktänkande. Staten Israels urskiljningslösa dödande av palestinier i Gaza. Terrororganisationer som Hamas dito dödande av israeler/judar. ISIS (islamska kalifat) dödande av både muslimer (som de anser som otrogna) liksom kristna och andra folkgrupper som de anser mindervärdiga. Talibaners dödande av andra muslimer, kristna och andra "otrogna". Boko Harams dödande av de som de inte "godkänner" i Nigeria, och flera andra liknande extrema grupper på andra håll som förföljer, terroriserar och dödar oliktänkande eller av "fel" folkslag. 

Stig-Björn Ljunggren skriver idag i PT insiktsfullt och bra speciellt om det svåra i att skriva om islam, att det är att skaffa sig problem. Men jag vill i en detalj kommentera. Han anser, som "hedning" att Islam måste moderniseras, liksom kristendomen gjorts (vilket väl är riktigt, i stort sett). Men också att det måste ske inom islam, av muslimerna själva. 
Jag ifrågasätter om det, när det gäller islam, är en modernisering som måste ske. Det som sker idag kan ju ses som en "modernisering", men som de facto är en utveckling i politiserande syfte, en förgrovning. Jag menar, bl a med stöd av djupt troende muslimen Malala Yousafzai, fredspristagaren, i hennes bok "Jag är Malala" att islam ÄR en tolerant och kärleksfull religion, inte den råa våldsbenägna och totalitärt enögda lära som talibaner och andra extremister menar. Och jag menar att de flesta muslimer har samma tolkning som Malala. "Talibaniseringen" är en "modernisering" som vi kan vara utan. Däremot kan vi kanske välkomna en modernisering av islam i den meningen att islam "accepterar" det moderna samhället, tar till sig framsteg och forskning. Eller som Stig-Björn nog menar, blir en aning sekulariserad. Men Malala är inte sekulariserad, men tolerant och "modern", men ändå rätt konservativ i moralfrågor etc. Den synen hos alla muslimer skulle effektivt stoppa terror och mord i profetens namn.
I sammanhanget vill jag också ge en länk som visar på att allt inte är extremism. Där muslimer visar samhörighet med judarna i Malmö.
Än en gång, det vi måste inse, och övertyga andra om, det är att se människan, varje människas lika värde. Inte "se" grupper som vi är rädda för, inte sortera in det vi inte gillar i stora kollektiva grupper att hata och förfölja. Att se människan.
PS. Ser nu att Göran Persson, som annars jag inte brukar ösa beröm över, tydligen höll ett mycket bra och insiktsfullt tal igår om Förintelsen. I vart fall enligt Expressens referat. Ett tal där han också lyfte fram vad som leder till extrema, hårda ställningstaganden som kan leda till våld och dödande. Dvs ett brett perspektiv.

27 januari 2015

Apollo Theater - att minnas i en bedrövlig tid och värld

 Man får söka tröst.
INTRO
   Det är lätt att bli deppig av världsläget. Över en värld och tid som verkar helt galen. En värld som inte verkar ha tagit någon lärdom av varken kommunismen eller nazismen, hur våld och elände uppstår genom ideologisk eller religiös fanatism, fattigdom och ojämlikhet, djupa klyftor och brist på medmänsklighet och kärlek.
Oroshärdarna är närmast oräkneliga. Och så en galen syn på ekonomi. Som nu när Grekland tror sig kunna slippa betala sin ofinansierade välfärd, där folket tröttnat på att svälta. Helt förståeligt. Men där politikers överbud glatt anammats, då och nu. Där som på andra håll, liksom i Sverige.
   Ekonomi som styrs av girighet. När, som idag, när Ericson för stryk på börsen för att det inte "går" riktigt så överdådigt bra som "finansanalytikerna" hoppats. Ett bolag som höjer utdelningen, och säljer bra på de flesta marknader, med undantag för Nordamerika. Numera räcker det alltså inte att företag går bra, ger goda vinster och kan dela ut av vinsten. Nej, att företag går runt och ger en bra avkastning, det är inte nog. De ska gå väldigt bra. Svinaktigt bra, då blir dess direktörer inkomster svinaktigt höga - och finansmarknaden tillfreds. Och börsen kan stiga. Då, men först då.
   Oro för egen hälsa och ekonomi (som hårdbeskattad fattigpensionär) är inte heller något som höjer humöret.

TRÖSTEN
I det läget är det skönt att råka titta i en bok som ger viss lindring. Som praktverket om Apolloteatern i New York, som kom härom året.
"Ain´t Nothing Like the Real Thing", hur Apolloteatern skapade den amerikanska underhållningen. En stor, tung, bildrik bok av högsta kvalitet, insiktsfulla texter,  ingen trist liten pocket detta. På engelska, förstås. Jag minns inte hur mycket det kostade, men speciellt dyr var den inte. Utgiven av  Smithsonian Books, Washington, DC.  Jag köpte den genom Adlibris. Fraktfritt.

Apolloteatern har en hundraårig historia, vilken boken beskriver mycket väl. På det sätt som gjort den berömd är den något yngre, säg ca 80 år, där de första var mycket av vaudeville och "burleque" men som eftersom alltmer var mera modern underhållning, i framkant med tiden. Med storband som Ellington, Basie och Lionel Hampton, där sångerskor som Ella Fitzgerald och Pearl Bailey liksom Billie Holiday upptäcktes och vann stora framgångar. Där unga talanger kom fram, och senare uppträdde flitigt. Där storstjärnor ibland kunde göra både dåliga och fantastiska framträdanden, dock inte alltid till såpass stor publik att det gav någon vinst. Vilka som spelade och sjöng där? Omöjligt nämna ens en bråkdel, "alla" började där eller i vart fall framträdde där! Ofta väldigt ofta även som stora namn. Charlie Parker förstås, liksom Louis Armstrong, Steve Wonder, Aretha Franklin, Gladys Knight, Sam Cooke, The Supremes, Etta James, Tina Turner, massor av bluessångare, mängder av gospelsångare och grupper, Bessie Smith, Sarah Vaughan, Dina Washington, John Coltrane, Miles Davis, Dizzy Gillespie. James Brown, B B King, John Lennon, Earl Hines, Art Blakey, Monk, Chuck Berry, Smokey Robinson.... ja, det var några få exempel. Och stand-upkomker, med flera.
Alla dessa presenteras och kommenteras mer eller mindre utförligt, med mängder av härliga och oftast unika bilder. Bilder som gör mig glad.

Många skribenter och infallsvinklar, som både livfullt beskriver de olika epokerna och de olika artisterna, musikerna, sångarna och orkestrarna. Visar att medborgarrättsrörelsen var med.  Och mycket annat.  Liksom intressanta inblickar i hur "affärerna" gick, genom kopierade artistkort, där både attraktionernas musikaliska framträdanden "betygssätts", liksom vilket gage de fick - och om de drog stor eller liten publik. Och om publiken var nöjd eller inte.
Och jag måste nämna bilder än en gång. Fina, konstnärliga bilder med både liv och stämning.

Det sprakar av liv och musik av både text och bild.
Blues, gospel, jazz, dans, sång, underhållning av klass.
En bok som visar att allt inte alltid varit mörker, inte ens under mörka tider i övrigt.
Att musik kan vara den helande kraften för universum.

23 januari 2015

Terrorism och dess orsaker

Vill ge en del läsning om terrorismen, dess bakgrund, orsaker - och i vilken grad den är "religiöst" betingad eller inte. Framför betr talibaner och anhängare till IS. Utan speciella kommentarer just nu.

Först en krönika från PT, som jag tycker verkar vara en väl genomtänkt analys - som dock lite för för lätt snubblar förbi just den "religiösa" aspekten (dvs hur mycket som kan ses som kopplat - inte till islam i sig , utan till i vilken mån, och varför så många "jihad"-hyllande terrorister åberopar islam. Torsten Nilsson har skrivit krönikan med rubriken: Islam är inte fienden.

 Den andra länken är till AB, där bl a en svensk imam menar att de aktuella ungdomarna inte blir jihadister av religiösa skäl.

Nå, läs artiklarna enl de givna  länkarna. Sammantaget visar de ändå att bakgrunden är komplicerat, att orsakerna är mera än att skylla på radikaliserad islam, och ännu mindre på "vanliga" muslimer. Men att det finns faktorer som extremister utnyttjar, där anhängare värvas "i islams namn".  Vilket är faran. Att utbildning, i tid, måste till för att "vaccinera" emot extremismen.

Jag menar att vi också bör komma ihåg att de värsta följderna av den terrorism som dessa talibaner och "kämparna" för IS, det islamska kalifatet utför, det är emot muslimer inom "hemområdet".


18 januari 2015

Hur blev talibanerna extremister? (Och något om Malala.)

Att det finns en växande extremism, med "religiös" bakgrund, det vet vi. Att en del religioner har förespråkare som använder våld, det är inget nytt. Men varför, och hur har det blivit så även i dagens värld?
Såvitt jag förstår så är både kristendomen och islam i grunden religioner som grundar sig på människokärlek och är emot våld.
(Nu lämnar jag åt sidan både judendomen, som i och för sig är äldre än de två andra religionerna som uppstått inom samma område, och övriga religioner, där jag ändå vill nämna att buddismen är en fridsam religion, samtidigt som både militärt och annat våld utövas flitigt även i länder som anses som buddistiska. Vilket ju kan ses som egendomligt.)

Jesus gick omkring och sa att hans rike inte är av denna världen (dvs i motsats till vad judendomen hävdar som väntar på en Messias med jordisk makt), och när han sa till lärjungarna att de skulle gå ut och göra alla folk till kristna (sina lärjungar), då förespråkade han INTE att det skulle ske med våld, utan att evangeliet skulle sprida genom förkunnelse. Att det blev både si och så med det vet vi dock. Visst skedde det ofta genom missionärer som predikade (t ex Ansgar), men också att kungar och korsriddare i hög grad använde våld för att "andra folk" skulle "bli kristna".

Sammalunda hände när islam bredde ut sig, och t ex att morerna på 700-talet e Kr erövrade stora delar av Spanien (Iberiska halvön) skedde det med våld. Vilket jag ser inte i första hand som att de som härskade över områden som var muslimska ville sprida religionen, utan att det var sina maktsfärer de vill utvidga. Religionen togs som förevändning för att öka makten. Såväl biskopar, påvar, som mullor och imamer, kungar, kejsare, emirer, kalifer etc använde religionen för egna syften, för makt. Jihad omtolkades till fysisk strid i st för att predika, övertyga.

Idag  vill människor ha demokrati, mer eller mindre uttalat. I vart fall de som känner sig förtryckta. De vill ha fred, vilket förutsätter frihet. Som förutsätter kunskap och frihet från hunger. Men makthavare vill behålla sin makt. Och kan de inte vinna makt genom demokratiska val så tillgrips andra medel, t ex militär/våld och/eller en aggressiv tolkning av religion. Att den person eller det folk som inte gör som härskaren säger att den egna religionen påbjuder, den är ond, otrogen och skall underkasta sig eller förgöras.

Det vi ser idag är i vart fall delvis orsakat av sådan politiserad användning av religioner, som möjliggörs dels av indoktrinering, en brist på kunskap, och att maktsträvandena också inkluderar ekonomiska aspekter (girighet hos maktens män och/eller företag). Det verka också vara en stor portion politisk dumhet (=okunskap om både religiösa och ekonomiska faktorer) på vissa håll som möjliggjort dagens situation med en växande islamsk extremism, som använder terror. Och att många, alltför många, politiker i "väst" liksom de experter de anlitar, har ett begränsat västerländskt perspektiv på problematiken.

Jag vill nog påstå att fredspristagaren Malala Yousafzais budskap och hennes  beskrivning i sin bok "Jag är Malala" kan öka förståelsen, och därmed möjligheterna till att bekämpa den extremism som vuxit fram ur islam.
       
Så beskriver hon t ex att "taliban" från början betydde en person som studerar religion (islam). Men hur det mer och mer kommit att glida över till att betyda outbildade personer som indoktrinerats med lösryckta citat ur Koranen, som gör dem till fanatiska redskap för sina ledares maktsträvan.
Hon påpekar att hennes hemland, uppväxtområde, Swatdalen i nordvästra Pakistan bebos av pashtuner, ett folk som även bor i Afghanistan, och inte riktigt erkänner gränsen emellan länderna. Att buddismen kom dit på 100-talet e Kr och islam kom först omkring år 1000 e Kr. Att Sovjets ockupation av Afghanistan ledde till ett folkligt uppror, vilket ju underblåstes av USA (och väst) genom att uppmuntra den våldsamma tolkningen av jihad som ett krig emot de otrogna, vilka då var Sovjet. Men det ledde till att när Sovjet var borta vändes jihad emot USA och andra västmakters inflytande.

En av de som använde en extrem  islamisering för att komma till och behålla makten i Pakistan var generalen Zia ul-Haq, som genom en militärkupp tog makten efter den demokratiskt valde Ali Bhutto. Zia såg till att indoktrinera de mullor som dittills ansetts nästan som byfånar till sina religiösa företrädare och införde mängder av inspektörer som skulle se till att folket levde som han sa var det ENDA rätta (enl islam). Toleransen minskade och skräcken för talibanerna tilltog gradvis, och inte minst kvinnornas frihet (som även tidigare var rätt relativ) minskade drastiskt. Flickor behöver ingen utbildning, de ska bara gifta sig och få barn. Samtidigt så ska flickor ha kvinnliga lärare och kvinnor undersökas av kvinnliga läkare. Hur nu det ska gå till när flickor/kvinnor inte ska få utbilda sig alls...

Hon beskriver hur en talibansk ledare Fazlullah startar radioutsändningar samtidigt som en våldsam jordbävning i Pakistan dödar 70 000 människor. Hur myndigheter och armé står rätt handfallna, trots mycken hjälp utifrån, och hur talibanerna utnyttjar situationen och skyller katastrofen (denna, och andra) på att folk inte följer talibanernas extrema islam. De hjälper, och skrämmer samtidigt till underkastelse. Militären, som är och länge varit, en stark maktfaktor i Pakistan har en mycket vacklande ställning till talibanerna, liksom i förhållandet till USA/väst, gör vissa försök att bekämpa talibanerna, men det är ofta bara något som är en kuliss att visa upp för omvärlden. För att kunna ta emot enorma summor från väst, som ju är rädda för att Pakistans atomvapen ska falla i fel händer.
Fazlullahs anhängare blir alltfler och får alltmer stöd. Butthos dotter Benazir Bhutto kommer till makten och ger folket visst hopp, men avsätts, återkommer - och dödas, osäkert av vem och på vems uppdrag.
Talibanerna skrämmer och dödar folk. Beordrar att flickskolor ska stängas. Görs det inte "frivilligt" så terroriseras rektorer och lärare, skolor bränns ner. Och skolorna stängs med våld. T o m flickor/elever dödas. Allmänna våldsamheter uppstår. Miljontals människor blir flyktingar i sitt eget land, i de nordvästra områdena av Pakistan. Islamiska domstolar. Militären ingriper, och den säger sig få till lugn och ordning, men i praktiken är det ytterst relativt. Militären håller vissa poster, punkter, vägspärrar men egentligen är det talibanerna som härskar, genom skrämsel och genom samarbete med en del militära chefer. Etc. Trots regeringens uttalanden är inte Swat-dalen ett talibanfritt område, tvärtom.
Kriget i Afghanistan påverkar hela området. I okt 2012 utsätts Malala, då bara  15 år,  för ett grovt mordförsök i minibussen på hemväg från skolan. Märkligt nog "hittar" inte regeringen/militären mördaren. Och så sent som strax före jul 2014 så dödar talibanerna en mängd elever i en mycket väl skyddad skola, i Peshawar, inte långt från Swat-dalen.
Malala betonar och visar gång på gång att hon är en starkt troende muslim, och visar att hon dessutom moraliskt/kulturellt är rätt så konservativ. Men att talibanerna misstolkar koranen och utnyttjas av folk som söker makt, av folk som inte vill att folk utbildas och får vara fria att forma sina liv.

Vad säger då detta? Jo, att bakgrund och orsaker är komplicerade. Och att de extrema våldsbenägna islamister som finns också på andra håll i världen nog i mycket liknar talibanerna i Afghanistan och Pakistan. De finns p g a maktsträvande och politiserande islamister, som använder religionen och okunskapen som redskap. Ofta också i kombination med fattigdom och att det finns vanstyre av dagens makthavare inom området. Och korruption. IS, de som strävar efter ett "kalifat" med snart sagt världsherravälde, har uppenbarligen enorma resurser i form av oljetillgångar (och kunder) som gör att de t ex kan köpa precis så mycket vapen som de vill och anser sig behöva.  Och liknande rörelser finns ju även i Nigeria och Mali. Med terroristceller i Europa.

Det duger sålunda inte att tro att denna form av extremism kan stoppas bara med militära eller polisiära insatser. Vare sig i Europa eller i sina hemländer. Det är också förödande att söka använda rörelserna för att bekämpa andra motståndare, som "västerlandet" för dagen anser de värsta. Det måste givetvis till ordning och reda, men bestående resultat lär inte komma förrän man lyckas utrota den värsta svälten och misären, förrän folken får frihet (inklusive religionsfrihet, utbildning och yttrandefrihet, dvs i vart fall vissa demokratiska fundamenta). 
Grogrunden för extrema rörelser måste försvinna. 
Ett jättejobb.

PS. Läs gärna Malalas bok. Den är inte bara en fascinerande berättelse om hennes liv. Inte heller bara heller "förklaringen" till varför hon är en stark, modig och god ung kvinna och muslim som är i högsta grad en värdig mottagare till Nobels fredspris 2014. Inte heller bara en bok om kärleken mellan far, mor och dotter och den ömsesidiga påverkan  dem emellan.
Den ger dessutom mycket av den bakgrund, både historiskt och om nutiden, som beskriver och förklarar hur den "religiösa" extremismen växt fram i norra Pakistan (och Afghanistan).
Den bakgrund vi måste känna till för att inte bara stå handfallna, som inför något obegripligt.


13 januari 2015

Extremism som förfalskar både forntid och nutidshistorien, som förstör för de som inte är extrema.

Talibanerna både i Afghanistan och Pakistan, de försöker, och lyckas i viss mån, förfalska historien bland annat genom att förstöra historiskt och kulturellt värdefulla byggnader, som de inte vill se.
Och i nutid förnekar de flickor utbildning och låser in kvinnorna i husen, de ska inte synas ute bland män. Och måste de någon gång gå ut ska de givetvis ha sällskap med sin man eller en manlig släkting. Och ha burka, som täcker hela ansiktet sånär som ögonen.
Dessutom anser sig inte bara vara muslimer, utan vara de enda sanna muslimerna. Vanliga, normala muslimer ser de som otrogna.
Samtidigt får de vanliga muslimerna, som är de flesta, lida och utsättas för misstänkliggöranden och till och med hat när de extrema blir terrorister och dödar.

Men det här då?
I strävan att stoppa angrepp på den israeliska staten så tillgriper dess försvarare allt oftare extremt övervåld.  Vilket givetvis ogillas av många israeler, men också försvaras av andra.
Och apropå Parismanifestationen.
Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, är världens mäktigaste kvinna. Men det stoppade inte den ultraortodoxa judiska tidningen från att sudda ut henne – tillsammans med flera andra kvinnliga deltagare – ur en bild på gårdagens (söndagens) protestmarsch.

Vad är detta annat än förfalskning av nutiden? Ett sätt för väldigt extrema att radera bort det man inte önskar se.

Världens ledare samlades för att marschera mot terrorn, efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i förra veckan då 17 personer miste livet.
Bland de marscherande fanns bland andra Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, den franske presidenten Francois Hollande och Malis president Ibrahim Boubacar Keita.
Men, inte en enda kvinna. I alla fall om man ska tro den judiska ultraortodoxa dagstidningen The Israeli Haredi daily HaMevasers förstasida. Det stämmer inte riktigt. Fler mäktiga kvinnor, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Paris borgmästare Anne Hidalgo stod mitt i bilden. Men på tidningens förstasida har de redigerats bort.

Det är inte bara talibanerna som inte vill att kvinnor skall synas.
Men alla judar har inte denna extrema syn. Vilket de vanliga också får lida för. 

11 januari 2015

En manifestation för, emot eller både och, eller... ?

Dagens stora, enorma manifestation i Paris idag skulle, uppenbarligen vara en manifestation för yttrande- och tryckfrihet, och emot terrorism som dödar för att förhindra det fria ordet och åsiktsbildningen. Detta med anledning av hur terrorister slaktade ett antal redaktionsmedlemmar hos en fransk satirtidning i tidningens lokaler i onsdags, och hur slutet (?) på terroristjakten medförde ytterligare offer, inte bara så att mördarna utan även ett antal oskyldiga personer i den gisslan som togs dog.

Att manifestera för yttrande- och tryckfrihet är, sett ur västerländsk demokratisk mening, närmast en självklarhet. Att få uttrycka sin mening är viktigt i en demokrati och inte bara för de som tillhör en majoritet. Och även om det som sägs och trycks inte behagar de som har makten, även om det är satir och även om det av de som drabbas av satiren anser att det är häderi.

Och vi anser dessutom att pennan är starkare än svärdet. Dvs att tangentbordet och internet är starkare för att skapa och behålla frihet än våld och dödande. Om än diktatorer och extremister gör allt för att bevisa motsatsen. Frågan är förstås ändå om inte självmordsbombare etc som skickas ut av maktgalna extremister är kan skapa så stor skräck att det känns svårt att kämpa för yttrandefrihet och andra friheter.

Räcker då manifestationer emot terrorism? Visst, de visar förstås att vi inte gillar, att vi inte accepterar att leva under den skräck som terroristerna vill skapa med sina aktioner.
Men jag vet inte, eller rättare sagt, det räcker inte. Manifestationerna måste leda till konkreta åtgärder från de demokratiska makthavarna så att grogrunden för extremism försvinner.

För extremisterna har ju andra mål än vi, de vill ju avskaffa frihet av alla slag, för att i st skapa ett samhälle enligt deras vilja.

Även om ca en miljon manifesterade sitt stöd för tryckfriheten i Paris, tillsammans med ett sextiotal regeringschefer, och manifestationer samtidigt skedde på många andra håll i världen.
För frågan är om alla som gick ut på gatorna förenades av engagemanget för yttrande- och tryckfrihet. Och sorg över de dödade. Jag anar att en del protesterade emot just terroristerna, samtidigt som de såg dem som en grupp med "fel" extremism. Och gjorde den gruppen större än den är...
Något märkligt var det också att se ledande politiker från länder med helt olika inställning till både demokrati och vad som är terror delta i denna demonstrationen. Deltog de verkligen av hjärtat?

Nå, manifestationen kan också ses som en demonstration till stöd för Frankrike, och än mer för det som är symbolen för fransk inställning till demokrati, nämligen "frihet, jämlikhet och broderskap".

Menar man allvar med det så finns det ändå goda förutsättningar för att (på sikt) tränga tillbaka det som göder våldsam extremism.
Frihet i demokrati som ger fred, frihet att välja sin religion och att inte förtrycka de som väljer en annan religion eller inte väljer någon tro alls, frihet att utbilda sig även för flickor, tolerans, jämlikhet som innebär minskade klyftor och fattigdom, broderskap som innebär att det inte finns slaveri men att vi tar ett socialt ansvar för varandra, att vi lever och måste leva i gemenskap med andra. Att inte girigheten tar död på något av de tre begreppen. 

Det är stora uppgifter, och ger ingen snabbfix för att komma åt våld, ondska och förtryck. Men det kan gå, om vi vill.



09 januari 2015

Ronnie Gardiner, en god man och ett ovanligt människoöde

Ronnie Gardiner, född 1932, trumslagare, intervjuade jag en gång i världen för Norrbottens-Kuriren i samband med att han spelade i Piteå. Redan då en "äldre" man, mycket trevlig och med mycket att berätta. I går kväll fick vi se ett teveprogram med honom i Svt, kanal två. Rubriken var "En ovanlig livsresa" för den knappt timslånga dokumentären. TV-programmet ligger inte så länge på SVT-play så utöver länken till det skrivet jag lite mera och ger några fler länkar.

Programmets tyngdpunkt låg inte på honom som jazztrumslagare, utan att han efter en del märkliga och hårda livsöden som också redovisades kom att utveckla sin Ronnie Gardiner Method (RGM) för att med stöd av sina erfarenheter som trumslagare finna en träningsmetod för strokepatienter för Parkinson, MS med mera, byggd på samverkan mellan hjärnans olika centra och kropp, kroppens inbyggda rytmkänsla.
Förutom i programmet kan mera om detta läsas på Wikipedia och exempelvis här (rehabilitering i takt med människan). På internet kan även hittas en mängd annan information om både Ronnie Gardiner och RGM-metoden, även kallad RGRM, liksom om den tragiska bakgrunden till att han började utveckla metoden, som en hyllning till sin sambo.

Förutom detta vill jag nämna att jazztrumslagaren Gardiner, som härstammar från USA, har spelat med mängder kända musiker, som Dizzy Gillespie, Benny Carter, Gerry Mulligan och Dexter Gordon förutom svenskar som Charlie Norman, Karin Hammar och även haft egna band.

I jazzsammanhang kallas Ronnie Gardiner för "Mr Nice". Det stämmer nog på honom även i övrigt. En svängig och god man, som vill hjälpa andra.


Ronnie Gardiner trumslagaren resp som föreläsare för sin rehabiliteringsmetod av strokepatienter med flera
Samt som instruktör för medicinare.

07 januari 2015

En obehaglig fråga

Kan vi stoppa den negativa utvecklingen detta år? Hinner vi?

Jag grubblar. 2014 var ett år med rekordmånga krig på gång. Hatet breder ut sig, mer och mer, verkar det. Grupphat. Diktatorer mördar "sina" folk. Och startar krig åt höger och vänster, för att få mera makt, för att vända bort "sina" folks berättigade klagomål om brister i landet. Religiösa extremister använder egna, hemgjorda tolkningar av resp religioner  för att få politisk makt. För att skrämma till underkastelse. Och för att få folk att hata de som inte deras extrema tolkningar. Talibaner och IS ställer muslim emot muslim, och vill dessutom sprida "sin" förvridna tolkning av islam med våld. Demokrati - nej, säger de. Och menar det.
Och extrema judar hatar alla muslimer. Utan urskillning. Visst, de har blivit förföljda, men varför detta grupphat? Inget blir bättre av hat. Och vad var de "kristna" korstågen annat är ett hat både mot judar och muslimer. Maktpolitik maskerad under religionens namn.

Hur ska världen överleva? Ska vi tvingas in under extremisters diktatur? I ofrihet, tystnad, censur, rädsla, avskaffad demokrati, registreringar, adjö till yttrandefrihet, och nej till utbildning, nej till tänkande och framsteg. (Jfr t ex Malala Yousafzais kamp för allas rätt till utbildning och rätt att leva och tänka.)

Svaret är förstås KUNSKAP, tolerans, att våga tala med varandra, upplysning, inte mörkläggning, demokrati över hela världen. Fred. Att komma förbi den girighet som vill ödelägga världen. Att genom demokrati minska fattigdom, både fysisk och psykisk slaveri.  Etc

Men hur kommer vi dit?  Att genomföra det tar tid.
Men om vi inte har tid med det då? Hatet är ju så starkt att folk dödar varandra. Dödandet och tystandet av oliktänkande breder ut sig snabbt.  Behjärtansvärda insatser för att hjälpa slår ofta fel.

Vi kan ju inte stoppa terrorism med terrorism och inskränkningar av demokratin. Och vi kan inte bara stänga dörrarna om oss, som t ex SD vill. Som jag ser det så representerar sverigedemokraterna samma slags åsiktstvång talibanerna. Tycker man inte som SD så "ut med dom bara".

Det finns många goda förebilder. Levande och döda. Men samtidigt för många onda.

Har någon en snabb-fix för att få slut på ondskan?   Utan onda vapen.

Så många tar sida, för den ena eller andra sidan i sig. Och grupperar in sig. Men det är ju inte fruktbart, det är ju ondskan som vi bör bekämpa.


05 januari 2015

Regering genom folkvilja eller genom partiledartrixande?

Om folkviljan och regerandet. Och var är partierna?

 Att ett extraval inte blir av i mars, det är bra, ur många aspekter. Men hur och varför man trixade sig fram till detta med decemberöverenskommelsen, det finns massor av invändningar emot. Både politiskt/taktiska och ideologiska. Jag har berört det i några blogginlägg redan tidigare, men vill utveckla mig lite mera.

Sålunda, förändringar i hur regeringar ska utses och fungera ska beslutas i laga ordning av riksdagen, inte av en grupp partiledare som en utomparlamentarisk överenskommelse som dels kan ses stridande emot RO (riksdagsordningen), dels de facto kan brytas när som helst.  (Ser dessutom  i skrivande stund att den visst verkar vila på så skakig grund att den redan är på väg att rivas upp.) Vill man ha en förändring i stil med DÖ (decemberöverenskommelsen),  så skall den ske just genom riksdagsbeslut, inte genom att förhandla över huvudet på riksdagens valda ledamöter, vilka ju i vart fall teoretiskt skulle kunna rösta emot partipiskorna.
Att drastiskt minska den folkvalda riksdagens makt genom en partiledaröverenskommelses till förmån för regeringsmakten, det har jag svårt att se någon demokratisk motivering för!

Vad DÖ faktiskt innebär, det kan man ha olika åsikt om också. Jag ser det som att det man kommit överens om är att inte komma överens, förutom att en minoritetsregering ska kunna regera, el i vart fall sitta kvar. Alltså ingen överenskommelse om sakfrågor, bara i form, och inte enl hur vi hittills uppfattat begreppet regeringsduglighet.

Hittills har ju minoritetsregeringar (s) antingen vilat på ett tämligen villkorslöst stöd från kommunisterna/vpk eller så genom mer el mindre breda överenskommelser i sakfrågor över (de tidigare inte så hårda) blockgränserna. Oftast genom ett regeringsparti som sökt "hoppande" majoritet med ett eller flera partier. När en regering (=s) inte hade majoritet så klarade sig den, när den ansåg att det räckte, med kommunisternas stöd. Ville den så kunde den ibland få stöd av något parti i mitten.

En regering skall söka majoritet. Klarar den inte det skall den mer eller mindre tvingas att söka majoritet för sin budget och andra förslag. Inte garanteras att kunna regera emot riksdagens majoritet.  En framkompromissad majoritet ska, i demokratins namn, rimligen ligga så nära "folkviljan" som möjligt, dvs vila på "mitten".

Ett problem blir då förstås hur man definierar var "mitten" ligger.  Att beskriva det som att alliansen är "mitten", med de rödgröna (vänstern) och sd (högern) på vardera sidan, det är en grov förenkling. .
Blockmässigt man man ju se det så. Däremot anser jag att ideologiskt stämmer det inte.  Inget av de 3 blocken är så lätt definierade.
Ytterligare en komplikationen är förstås att det är svårt att, rent praktiskt, placera partierna ideologiskt. Deklarerad och faktiskt profil stämmer ju snart sagt aldrig numera. Och vad som är "mitten" beror ju på var ytterkanterna befinner sig. För att förenkla resonemanget bortser jag från dessa komplikationer, detta  är ju inte avsett att vara en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Jag anser alltså att demokratiska beslut ska fattas så att "folkviljan" ska respekteras. Och att när inte ett parti har en solklar och överlägsen majoritet, så respekteras folkviljan bäst genom praktiska kompromisser (i aktuella frågor) mellan partier som kan komma överens, vilket rimligen bäst sker genom att hitta "mittenståndpunkter", dvs tar hänsyn till mera än vad 51%  av väljarna vill. Gärna klart bredare än så, men utan att låta ytterkantsståndpunkter styra. 

Mitten idag ser jag idag således delvis gå tvärs igenom partier. Det går inte att säga att blocken i sig är "rött/vänster", "mitten" eller "höger".

Tveklöst rött är förstås vänsterpartiet (dock ej så rött som gamla vpk eller skp).
Mp har ibland en viss kantring åt rött, samtidigt med svårdefinierat grönt och ibland socialliberala inslag, mp är alltså inte alls klart "rött" (eller klart rödgrönt) idag.
Stora delar av dagens sosseparti är idag "mitten", men försöker samtidigt hålla en balans med de rödare/socialistiska medlemmarna och väljarna. Vinner endera sidan inom s så tappar det än fler väljare, inte minst på grund av att sossarna definierar partiet som "vänster" samtidigt som det försökt flirta år mitten trots beroendet av vänsterpartiet.  Jag menar nog att så länge sossarna inte har egen majoritet (vilket lär dröja) så måste de vända sig till mitten för att kunna reagera. Därvid tappar de möjligen en del till vänsterpartiet, men kan samtidigt få en del väljare från "mitten" (eller soffan), de som nu känner viss sympati för s, men räds för dess eventuella (?) socialism och dess beroende av vänsterpartiet.

Allianspartierna då? Fp har delvis glidit åt höger, socialliberalerna sitter trångt, men partiet får rimligen totalt ändå ses som "mitten".  (Idag ligger ju partierna/ledningarna till höger om sina "trogna" väljare, till skillnad för hur det var på 70-talet då partiledningarna låg till vänster om sina väljare.)
Nya moderaterna är en skvader, som till och från betecknar sig som mitten eller till och med ngt slags vänster-light, men de facto är det ett högerparti ändå, med sin mix av rester av socialkonservatism (Reinfeldt), en gnutta värdekonservatism, mycket av neo-conservativ nyliberalism (främst ekonomiskt) och framför allt ren maktsträvan utan klar ideologi, ett "statsbärande" parti, ungefär på samma sätt som socialdemokratin länge betraktade sig.

Centern får nog ses som "mitten" idag om än med fläckvis inslag av högerpräglad nyliberalism.
KD är i botten ett värde- och moralkonservativt parti med socialkonservativa inslag som strävar efter att vara "mitten" genom viss praktisk anpassning till liberalism, för att attrahera mittenväljare. (Vilket i o f sig gör att en del värdekonservativa inte riktigt känner sig hemma.)

Ska man sortera partierna inom alliansen så är ändå, trots inre skillnader inom partierna,  fp, c och kd "mitten", medan moderaterna är höger.

Som jag ser det så ligger mitten totalt i svensk politik idag hos sossarna(s mitten- o höger), fp, c, kd, som partier.  Men dessutom hos mittenväljare som kan ha röstat på mp eller m.

"Vänstern" är v, delar av s  och delar av mp (men ej hela eller ens majoriteten inom dessa partier)

Högern är moderaterna, och till en del sd...

Ser man det som block så är sverigedemokraterna idag ett eget "block".

Sd är, i det som är dess profilfråga, den främlingsfientliga invandringspolitiken, förstås extremt och högerextremt i sin närmast perversa nationalism. Samtidigt så ska man komma ihåg att det också är ett missnöjesparti rent allmänt, missnöje med de gamla partiernas politik och deras sätt att "inte lyssna på folk", en populism som får ses som höger - hårdare tag emot brottslingar, ekonomisk politik (men som också kan vara vänster).
En stor del av sd:s förslag som inte direkt berör invandringspolitiken, kan dock ses som en populistisk variant av gammal sossepolitik (som ju också i mycket var värdekonservativ!) , med bättre sjukvård, bättre äldreomsorg och pensioner etc. Att "finansieringen" av detta ska ske genom ett stopp för invandringen, det är man inte lika tydliga med.
Alltså, SD är ett extremt högerparti, som samtidigt försöker fånga nostalgiska vänsterväljare.

Därför borde inte DÖ ha träffats. Men partierna borde på något sätt tagit sig tid för att lösgöra sig från blockpolitiken, hitta och göra tydligt sina egna ideologiska förankringar, och sedan antingen hitta fram till ett sätt att bilda en mittenregering (med majoritet!), eller så acceptera att det behövs ett extra val, kanske sept 2015 eller i maj 2016. Vilket förhoppningsvis kunde visa partierna var folkviljan ligger. Och tvinga dem till en demokratisk kompromiss i mitten.

03 januari 2015

Varför detta enögda hat, dessa generaliseringar, denna intolerans?

Jag har den senaste tiden sett och läst så mycket om hat och intolerans. I tidningar, hört på radion (t ex i Ring P1) och läst om på Facebook.
Jag blir förtvivlad.

Jag blir bedrövad och skrämd när ser och läser om vad judar, t o m i Sverige utsätts för. Hur t ex synagogor bränns eller sprayas med hatiska slagord.
Jag blir lika bedrövad och skrämd när jag ser och läser om vad muslimer t o m i Sverige utsätts för. Hur t ex moskéer bränns eller sprayas med hatiska slagord.

Än mera bedrövad och förtvivlad blir jag när repr för både muslimer (ej alla) och judar (ej alla) buntar ihop den andra gruppen och vill utrota eller skicka iväg "packet".  Liksom när främlingsfientliga människor vill stoppa flyktingar vid gränsen och skicka tillbaka dem till kriget.
Var är toleransen, var medmänskligheten?  Varför vill man se  "de andra" med hat och avsky, varför generaliserar man?!?

Varför kan man inte se de enskilda människorna, att de är just människor, oavsett vilken grupp som "de andra" vill sortera in dem i och sätta peststämpel på? Och varför vill man inte se de bakomliggande orsakerna som att en del (både i den egna och andra gruppen) blivit extremister och så fyllda av hat. Varför inte söka bekämpa roten till det onda i st f att hata och utrota människor?

Ska det bli fred på jorden måste vi kunna tala med varandra, ge frihet, visa tolerans och utrota fördomar och okunskap.  
---
Varför läser man inte Malala Yousafzais bok "Jag är Malala" ?   
Varför utmålar man (som jude!)  Malala som "otrogen", och att stödja "västerländska icke-muslimska värderingar, det är ju att helt köpa talibanernas syn.  Hon visar precis i boken vad hon står för.  Har inte det större trovärdighet än hur hatfyllda motståndare vill stämpla henne? 
 Hon är en religiös muslim, hon förespråkar alla ungdomars rätt till utbildning, att det gäller även kvinnor/flickor, hos tror på kunskap, hon ser orsakerna till talibaniseringen, och redovisar dem. Hon har demokratiska värderingar, är ingen trotskist som påståtts av en person som "anklagar" henne för att vara "världsvänsterns" nya kelgris. Jag menar nog att hon är en, om man ska sätta västerländska stämplar på henne, en rätt normal mittenliberal med en skvätt värdekonservativ i moralfrågor, absolut ingen extremvänster och inte heller någon extremhöger eller nyliberal i fråga om ekonomi. Och hon menar att som hon och många andra som kan läsa, så är det väl överensstämmande med islam (Koranen).   På samma sätt som de flesta (men inte alla) kristna och judar anser att deras religion stämmer med demokratiska värderingar. 


02 januari 2015

Kan vi stoppa odemokratiska åsikter med förbud eller skymford?

Min absoluta åsikt är att demokratin måste skyddas med demokratiska medel.
Det vill säga debatt, upplysning, argumentation stödd av erfarenheter och fakta, och i förekommande fall givetvis genom att stoppa faktisk terrorism.

Inte med förbud mot oliktänkande, inte genom yttrandeförbud,  inte genom att trixa med lagar och genom "överenskommelser" som nollställer vissa rösters värde. Inte heller är det en framkomstväg att skymfa eller idiotförklara och säga att de (alla)  som t ex röstar på sd är små och illasinnade människor. Det torde tvärtom leda till att de än mera anser att sd är enda som säger "sanningen" och är det enda oppositionspartiet som vågar ifrågasätta det politiska etablissemanget i Sverige.

Därför anser jag att det i och för sig är bra att det inte blir något extraval i mars, men att sättet och motiven för decemberöverenskommelsen är minst sagt olyckliga.
De partier som kallar sig demokratiska orkade inte samarbeta på riktigt, utan tillförsäkrar sig själva ett slags maktmonopol - utan att behöva argumentera emot den stora fienden, SD. Troligen eftersom de inte tror sig kunna övertyga SD:s väljare att inte rösta på SD en gång till.
Vilken ynkedom! Vilket bevis på bristande tilltro till demokratin och demokratisk debatt!

SD står, som jag skrivit om många gånger, som parti för vidriga åsikter och har en mörk historia. Men det betyder inte att alla deras väljare nu i senaste valet,  har vidriga åsikter eller är småsinta människor. Det finns säkert en skara i SD (partiledningen och en kärna kring den)  som är både rasistisk och annat vidrigt. Men jag är övertygad om att den skaran i sig knappast skulle nå upp till några fyra procent. Men SD har (haft ?) en skicklig partiledare, som blandat bort korten och spelat på folks rädsla för det okända, på brister i dagens politik, som den förs av de gamla partierna, och av oro för landets finanser vid en ökad flyktingström.  Detta har inte de andra partierna begripit och inte kunnat bemöta på ett klart och tydligt sätt. Trots att Sverige är beroende av invandring, att skälet att ta emot flyktingar är humanistiskt, trots att det inte är "flyktingarna" som skapade t ex finanskrisen 2008 etc.

Att bekämpa sverigedemokraterna som parti, det måste ske gnom att göra klart för väljarna vad sd:s politik innebär konkret, att det som de föreslår "finansieras" genom ett helt orimligt,  omöjlig och inhumant stopp för flyktingmottagande. Dessutom rymmer SD:s politik så konstiga och vidriga förslag i övrigt som borde få det att vända sig i magen hos folk. Om de bara visste.  Däremot går det inte att resonera och diskutera med SD:s ledande partiföreträdare, de vill inte resonera, bara propagera.

Jag vill citera från Ann Rambergs blogg några rader betr vad SD står för: "Vad är det då för värderingar och konkreta förslag som Sverigedemokraterna vill genomföra?
Om man besvärar sig med att läsa bara ett axplock av de motioner till Sveriges riksdag som partiets främsta företrädare står bakom blir man förskräckt. Det gäller såväl förslagen som motiven. Motionerna handlar om allt från införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, förbud mot böneutrop, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, förbjudande av religiösa attribut inom polisen, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige. Vidare förekommer ett antal mer eller mindre vildsinta förslag om ökade krav på icke europeiska asylsökande. En annan motion vill förbjuda fyrverkerier på andra nationers helgdagar. Bara vid vissa svenska högtider och särskilda tillfällen ska fyrverkeri kunna godtas. En motionär önskar stoppa den etniska diskrimineringen av svenska medborgare på arbetsmarknaden. Av partiprogrammet kan vidare bland annat utläsas att samkönade par inte ska få adoptera.
Listan kan göras mycket längre. Men, redan detta axplock åskådliggör på ett tydligt sätt den människosyn som präglar riksdagspartiet och dess avsaknad av respekt för de humanistiska värderingar som ligger till grund för internationella konventioner och svensk grundlag."

Men är det skäl att idiotförklara sd:s väljare eller att trixa bort valresultatet? Nej, det är partiets egentliga syfte och mål som måste göras klart för väljarna. Innebörden av deras förslag.  De gamla partierna måste lyfta sig i kragen för att klargöra sina egna (eventuella) ideologier, att visa skillnader mellan sig, liksom vad som skiljer dem från SD, att komma ut från sina glashus och sina krympande partikadrer och förstå att det väljarna vill ha är klara besked i grundläggande frågor, övertyga om sina visioner och vägval. Inte bara i mer el mindre tillfälliga frågor, utan i riktning och mål ideologiskt.  Förklara att demokrati innebär mångfald, tolerans och öppenhet.

Att trixa eller att skälla på sd:s väljare är kontraproduktivt. 

01 januari 2015

Den socialliberala utmaningen för 2015, se på Malala

Vad är viktigast att betona och kämpa för som socialliberal? Inte som ett "partiprogram", utan som det som är visionen och tron på vägen till en bättre värld.

 Utbildning. Då den lägger grunden för kunskap. Inte bara om en massa fakta, utan (förhoppningsvis) frigör kreativitet och nytänkande. Därför att utbildning drar upp oss ur okunskapens och fördomarnas träsk. Får oss att ifrågasätta, diskutera, vara nyfikna. Kunskap lägger grunden för demokrati, ger oss förutsättningar för att känna och kräva människovärde. Lägger grunden för ett liv där vi utvecklas, kan arbeta, kan samarbete. Att inse att män och kvinnor har samma värde. Att människovärdet inte kan räknas i pengar, att rik och fattig har samma värde. 

Dvs utbildning är inte bara ett skrik på en "bättre skola' , vilket ju kan kännas både väldigt rätt men också väldigt begränsat och sekteristiskt. 

Kravet är mera långtgående, ett sätt att söka beskriva varför utbildning är viktig! Att läsa, skriva, räkna och förstå sammanhang, att historien kan ge förståelse för varför världen ser ut som den gör - på gott och ont. 
Och ge en vink om vad som kan bekämpa ondskan och vad som gör världen bättre. Frihet att utvecklas och inse att vi kan och bör få leva i gemenskap med andra. Att fred förutsätter frihet och tolerans. Och det är förutsättningar för att vår jord skall överleva. 
Att inte tappa sambanden mellan frihet och gemenskap, frihet, jämlikhet och fred.


Det ser jag som den stora utmaningen för socialliberalismen. Att få förståelse för detta.


---
Jag måste säga att min övertygelse om att detta är rätt, den har stärkts än mera av att ta del av Malala Yousafzais tankar, som hon beskriver dem i sin bok "Jag är Malala". Jag har i skrivande stund inte hunnit läsa hela hennes bok. Men det känns som en tröst och befrielse att hon och hennes berättelse bekräftar synen på utbildningens betydelse. Hon, en ännu bara 17-årig flicka, muslim från ett land som så mycket plågats av naturkatastrofer, av diktatur och olika former av religiös fanatism, av obildning etc. Att hon har denna styrka och klarsyn, det ger hopp inför framtiden. Trots allt.

Och hennes bok ger en djupare insikt i den komplexa bakgrunden inte bara till hur det är i dagens Pakistan, utan hur viktigt det är med utbildning, och hur och varför talibanrörelsen växt fram. Och demokratins nödvändighet.

29 december 2014

"Borgerlig" och blockpolitik

Borgerlig, borgarna.
Det är ord som är bra och bekväma att användas av dels sossarna, dels av moderaterna (såväl gamla som nya), för att peka ut fienden och att det bara är två partier som räknas. Båda dessa sidor vill med att använda "borgarna" säga att t ex fp och c är små krusiduller utan värde, och obehövliga.
Skrämmande!
I mina ögon/öron är det enda (egentligen) som förenar de icke-socialistiska partierna just det att de inte är socialistiska! I vart fall fanns det ett konservativt parti (högern/moderaterna) och ett socialliberalt parti (fp) med klart skilda och delvis väldigt motstridiga mål och åsikter. Och så fanns bondeförbundet, med ideologin Gunnar Hedlund.

Jag vet att Bertil Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig, och att han föredrog ordet "icke-socialistisk", men att han ville gärna se ett mindre klumpigt och ohanterligt ord. Men något sådant har aldrig sett dagens ljus.
Ordet borgerlig är ett sätt att med språket tvinga fram blockpolitik. Vilket jag som socialliberal stark ogillar.
Jag menar att vi som liberaler (vilket för mig är detsamma som socialliberaler, då det var det som var fp´s linje fram till sekelskiftet) ska välja samarbetspartner och fiender allt efter vad som är de aktuella sakfrågorna. Så gjorde fp och dess föregångare tidigare.

Varför inte nu? Varför låter fp´s ledning sig inordnas som ett "borgerligt" parti???????????????????? Då är fp ju bara ett annex till högerpartiet moderaterna. Skam!

Jag har, under de 50 år jag var folkpartist, till snart sagt varje partiledare (i vart fall från Helén och t o m Leijonborg) framfört detta och sagt att de inte ska kalla sig borgerliga. Alla har hållit med mig i sak, men tycker det ändå är ett "praktiskt" ord. (Bengt W var väl den som kände sig mest obekväm med det.)
Men så har det blivit som det blivit också. Inte bra alls. Blockpolitiken är förödande för demokratin och valfriheten. Det finns inte bara ett par sätt att se på tillvaron, samhället.
Alla måste få komma fram, sedan får politikerna samarbeta för att hitta vägar att kompromissa sig fram till det som är mesta naturligt utifrån valresultatet. Inte att göra upp i förväg.

27 december 2014

Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 


Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text) 
 (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 

Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 


Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 

Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.





23 december 2014

Adventskalender eller julkalender? Teve och tidsanda.

Nu ska vi vara snälla.

I min barndom hette det adventskalender. Innehållet bakom luckorna var mestadels snällt, med en religiös underton. Med tiden kom ett och annat paket in, för att visa den alltmer kommersialiserade bilden av julen.
Advent betyder ju väntan, väntan på julen, på Kristi födelse. Inte väntan på Kalle Anka, som teve fått oss att tro. Inte heller betyder advent att det är den tid vi ska stressa oss genom att shoppa julklappar, som köpmännen lyckats få oss att tro. Med resultat att vi, ligger proppmätta och utmattade framför teven efter att ha öppnat alla de "kärleksbevis" som dyrt inhandlade onödigheter ska föreställa.

Så kom då teve med Julkalendern. Ett underhållningsprogram för barn. Med ett kort avsnitt varje dag från 1 dec till och med julaftonen. Ofta trevliga program, en del till och med minnesvärda. Men ytterst sällan med någon antydan om att julen eller adventstiden har någon som helst koppling till det kristna budskapet. Men som sagt, snällt, ibland lite spännande, gärna mystiskt med spöken. Eller om en gumma som plötsligt blev liten som en tesked. Så kom då på köpet (ja, visst kostar julen...) beteckningen advent och adventskalender bort. Julkalender blev begreppet även utanför teve. Och en julkalender kan handla om vad som helst.

Men inte riktigt till hundra procent. Vår son fick i år en kalender av Svenska kyrkan,.som kallades adventskalender, och som faktiskt i någon mån hade en ton av advent, speciellt då i de texter på baksidan om handlade om kyrkan, om Jesus, om advent och om att ge barn som föds i fattiga delar av världen en bättre framtid.

Texterna under luckorna är riktade till barn, och snälla. Om att vara snäll, tänka på andra och att var och en duger. Känns kanske lite vagt och svagt. Att vara snäll, är inte det rätt så menlöst?
Nja, det behöver det ju inte vara!

Dagens lucka, den 23 dec, har texten: "Berätta för någon att du tycker om den."  Det bör vi alla göra. Till andra i familjen, om vi har någon. Men även till andra. Tänk efter, visst finns det någon som du tycker om? Och alla vill vi väl vara omtyckta, känna någon annans omtanke. Genom att det sägs, och kanske till och med genom en liten kram. Det behöver inte vara med julpaket. I många fall kanske det vore mycket bättre med någon annan form av konkret omtanke än just en julklapp, förutom ett varmt ord.

Gårdagens lucka dolde texten: "Vad längtar du efter?" Jag tror inte att den som formulerade det i första hand tänkte på en önskelista av julklappar. I vart fall gör inte jag det. Det jag längtar efter är så stort och måhända så orealistiskt som en bättre värld. Genom att bekämpa fattigdom, okunnighet, ofrihet, tvång och förtryck. Genom utbildning, demokrati, samarbete, och den fred som förutsätter frihet i gemenskap och tolerans. Till en värld utan krig - och utan flyktingar.

Låt oss vara "snälla",  och faktiskt hjälpas åt att göra världen bättre. Genom att tänka på varandra, och inte bara på oss själva. Att inse att vi lever i en värld som hänger ihop, att vi inte stänger in oss.