Kungen med familj, Sveriges största socialbidragstagare , ej behovsprövade dessutom. (UG 17 maj 2023)

Värre än jag trodde - trots att jag ändå trodde att jag visste det mesta... 

Det är min sammanfattande kommentar till UG:s granskning igår kväll 17/5 2023). 
Jag önskar att alla sett det. Kungen (dvs kungafamiljen) har inte bara ett väldigt saftigt tilltaget "apanage" (som fickpengar), de har därtill i princip betalt allt vad gäller ev kostnader "hovet". Och det inkluderande inte bara att kunna disponera några slott (Stockholm slott och Drottningholms slott, trodde jag det var. Nej dessutom ett antal andra slott och herresäten  och ett stort antal lägenheter  som trots märkliga skrivningar från förrförra seklets början är statens, men som kungen bestämmer över, men där  vi som skattebetalare står för kostnaderna, drift, renoveringar och upprustningar etc.  Bl a genom Statens (!) fastighetsverk, i kombination med  en servil underdånighet hos de som är satta att sköta om detta. Där besittningsskydd saknas. 
Det är sååå illa,  verkligen illa. Kungen har ytterst lite av reell politisk makt, däremot visst reellt inflytande över näringslivet, och över det som "anses" (av honom och "tradition")  vara hans i egenskap av kung. Slott, herresäten, fastigheter, lägenheter och annat. Det är så illa att så många fjäskar och snällt ger honom allt detta, av våra skattepengar.  Sveriges främste, störste socialbidragstagare! Ej behovsprövad.

Den svenska monarkin är en märklig institution, som verkligen inte är  förenad med demokratin.  Bara en tradition, för att ge glans och tillgångar till en person (familj) att leva flott på, utan krav, utan  ansvar. 
Självklart borde Sverige ha en statschef, med vald och ansvarig president. Demokratiskt vald, och inte genom arv (gener).  Exakt utformning kan diskuteras, men statschefen ska vara demokratiskt vald, sitta för en bestämd tid.  
(En randanmärkning. En gång i tiden så utsågs kungarna i val - av "stormän", men inte för att deras  arvtagare också skulle vara kung.)
   Nå, jag tror inte att vi hux flux kan få republik. Opinionen verkar inte mogen. Och risken är ju då, i nuvarande läge att vi får se att hr Åkesson blir president. Genom oheliga allianser av maktsugna nollor.  Då skulle vi hamn ur askan i elden...

Jag har haft funderingar att man skulle låta kungen  abdikera - vilket han inte vill - till förmån för Viktoria. Men då, genom demokratiska beslut ändra "förmånsreglerna"  betydligt snävare än de är (tillämpas) idag. För henne och hovet etc. 

Samt att givetvis ska inte den avgående kungen få ta med sig något "på köpet", varken av slott och herresäten  jordbruk. 350 lägenheter...   Abdikering ska gälla allt han åtnjutit som kung. Bostäder och förmåner, allt. 
  OK den förmögenhet i aktier som han har, måste han väl få behålla. Utdelningarna på aktierna lär vara  avsevärda. Men inget "pensionsapanage", eller krimskrams - juveler och byggnader etc är ju statens. Möjligen få en "garantipension" enl vanliga regler.
 Viktoria ska, om hon vill ta över som "regerande" Drottning, få nöja sig med rimliga , enklare förmåner och villkor än vad kungen har haft. 
Vad sägs? 

Dock, jag inser att detta inte är genomförbart, inte än. Inget parti vågar göra ens en partiell demokratisering av monarkin. Och än mindre att avskaffa den, på ett "avskalat" sätt... 
Republik skulle dock  "rensa bordet."   

 Men  UG-programmet var en viktig information om hur illa det är ställt. Sverige är inte ett samhälle med Rättvisa, eller full demokrati ... Vår statschef är inte vald. 

• 
  

Bernt Rosengren, jazzgiganten och "Improvisationer"

Fick igår, den 15 maj 2023, fick jag veta att Bernt Rosengren avlidit.  Sorgsna kommentarer, varvades med minnesord , korta som längre. Ett av de längre publicerades av Lyra, ... se: https://www.lira.se/den-svenska-jazzens-gentleman/?fbclid=IwAR1dFj9eURwH8c4IOeQ4s2bCvJTE76vzix3jB0_R0M5fk1r0GrQccQ2vlZ4. Läs  den. 
Så många ord har yttrats om sorg och saknad, och om Bernts betydelse,  storhet. Och om hur vänlig han var, trevlig. Men ofta fåordig, samtidigt som han kunde debattera, ta ställning. 
Så, vad ska jag säga? det kom som en chock, just nu. Inte helt oväntat, men ändå plötsligt. Bernt har alltid funnits, troligen den som främst, av svenska musiker som gjorde att jag också lyssnade på , diggade modern jazz, svensk modern jazz. Det fanns och kom många andra också, men Bernt var först, han var ju några år äldre än mig. Han spelade i Newport redan 1958,  och träffade bl a min andra idole Louis Armstrong. 1958 var hade jag i o f sig börjat prenumerera på OJ, och hade hört på jazz i radion några år, men kom sen i SJR  något år senare, och jag blev SJR-ordf  1968 (efter Armstrongdyrkaren Gösta Hägglöf - absolut inget fel att gilla Armstrong - det gjorde ju även jag.)  Men 1969 så såg jag till (delvis på distans) att Bernt fick göra "Improvisationer", som blev Gyllene Skivan. Jag bodde i Hälsingland och Bernt var inte spec nära, men ändå...,  och mentalt var vi nära. Han var inte alltid fåordig, minns "jazzprogram" där han talade och talade, mycket och engagerat, med många synpunkter på jazzen och dess villkor.
Och decennierna efteråt har han alltid varit den viktiga jazzmusikern, om än inte hela tiden den som mest stod i rampljuset. Och han varit den som betytt mycket för yngre musiker.  
Mycket har skrivits om hans många skivor, om hans många samarbeten med andra musiker i varierande konstellationer. 

Jag vill dock påminna om en skiva, LPn "Improvisationer", inspelad och utgiven 1969.  Slutet av 1960-talet hade jazzen det svårt, rocken tog den "naturliga" publikens intresse. Och speltillfällena minskade drastiskt, när den nya,  moderna jazzen tog över. Ytterst få nya jazzskivor spelades in.  Då beslöt SJR styrelse (med mig som ordförande) att vi skulle spela in en skiva. Valet föll på Bernt Rosengren och hans grupp. Han hade redan varit en framstående musiker i ett tiotal år.
Sagt och gjort. 
Här några fakta om "Improvisationer", SJR LPS-1. inspelad och utgiven 1969. (Den första skiva som SJR gav ut. Ytterligare  några utgåvor följde senare.) 

Bernt skrev baksidestexten, med kommentar om musiken och  medmusikanterna. Och nämner att låtarna har valts ut balnd ett stort antal inspelningar under våren 1969. (med Göran Freese som tekniker.)

Albumets framsida av Ragna Rosengren.

 Ljudtekniker Göran Freese.

Musiker: Bernt Rosengren ts, Tommy Koverhult ts, Claes-Göran Fagerstedt p, Torbjörn Hultcrantz bas, Leif Wennerström trummor. På ett spår tillkommer även Maffy Falay tp.

IRKÅ-Tryck, Sthlm tryckte omslaget. Har för mig att SIB-tryck tryckte (den gula) etiketten. Jag har ett minne av att det var svårt hitta någon som tryckte etiketten... varför minns jag inte..

Vi hade tänkt en upplaga om 1000 st, men gjorde först en 500 ex, men efter en tid lät vi pressa 2-300 ex till.. Vi betalade STIM-avgifter etc exemplariskt. Och musikerna fick arvoden, plus att Bernt R fick ett antal att själv sälja (eller ge bort?).

Det var en dyr produktion, men LPn blev Gyllene Skivan.!
Det blev alltså en stor grej på flera sätt För Bernt Rosengren. Och för SJR. 

 Låtarna då? 

Sida A: 
1.Milestones + Evidence  (av Miles resp Monk)
2, The End + Assymetric (av Bernt R) 
    Ballad + Birds (av Ornette Coleman)

Sida B: 
1. Congeniality  (av Ornette C)

2. Seuda Love (av Maffy Falay) 

   Arabim (av Maffy Falay.) 

Speltid sid A ca 22 min, Sid B 20 min. 

(ps, har för mig att jag skrivit om Bernt R och skivan Improvisationer tidigare i en blogg . hittar det inte  just nu. men ni kan ju söka/leta ds. )

• 
  

If Beale Street Could Talk - film - James Baldwin - och Satchmo

James Baldwin "Beale Street"

 "If Beale Street Could Talk" - Jag såg filmen på SVT igår kväll. (12 maj 2023). Titeln är en rad ur Beale Street Blues", som omedelbart för mig till Louis Armstrong, som gjort flera inspelade versioner av den, och som ju växte upp i New Orleans fattiga slumkvarter, visste vad han sjöng, och spelade om. Men filmen utspelar sig i ca 1960-talets USA. Då jag var ung, och Louis Armstrong fortfarande levde och var väldigt populär, världen över.

Louis Armstrong

Unge Louis A med mor och syster, fattig ungdom i New Orleans "värsta kvarter"

Filmen som vilar på en text (roman) som James Baldwin skrivit, var väldigt stark. Skildrar den rasdiskriminerade miljö som de färgade levde i (USA, medio 1900-talet) . Bra skådespelare, rätt så romantisk, trots sin realism i eländet, där en färgad inte hade en chans att få rättvis rättegång.

James Baldwin var en av de mest kända färgade författarna under min ungdomstid. Filmen gjorde att jag letade fram de böcker av honom som jag har i mina bokhyllor. Det var två stycken, troligen har jag också läst någon till, bibliotekslån.

"Ingen känner mitt namn" resp "Nästa gång elden", en snabb-bläddring i böckerna nu, befäste min uppfattning om James Baldwins storhet som författare. (Och Louis Armstrongs, som musiker, och hans sätt att protestera mot orättvisorna. Minns hur han sa ifrån på starken till president Eisenhower!)

Och - diskriminering är något som ställer till stora skador ännu i dagens samhälle. Även i Sverige.

Ingen mer LÅNGFIL - men vet nån vad det var?

Läste en liten notis i (pappers)tidningen (PT). Slut för långfil, den görs inte längre. Dvs inte på Arlas mejeri i Sundsvall, vilket flyttas till Kallhäll, Stockholm. Dock ej långfilstillverkningen. Långfilet efterfrågas inte längre, enligt mejerichefen.
   Trist, men väcker minnen. 

Vanlig mjölk köpte man, i min barn- och ungdom, i mjölkhämtare, i mjölkaffären. Efter det vi flyttat söderut, till Vallsta i hjärtat av Hälsingland, så köptes mjölken i mjölkflaskor, en-liters, tror jag, förslutna med lock av stanniol. Inhandlades i den lilla mjölkaffären i det lokala mejeriet. 

Det dracks rätt mycket mjölk 
   Men åts också med sked på en djuptallrik, i form av långfil. Underbart gott, den hade en "fast" dallrig konsistens, aningen lättsockrad, skulle vara kall (men inte frusen och inte varm).
   Minns bara att vi åt långfil sommartid. Ibland kunde vi ha lite brutet tunnbröd i också. Men inte att förväxla med "bryta", där var det vanlig mjölk som tunnbrödsbitarna molades ner i. Pappa älskade det också. Kunde även uttalas "bruta".
   Dock, långfil köpte vi inte i mjölkbutik, gjordes inte då, i mejeri.
Nej, nej, långfil satte man (dvs mamma) själv. Minns jag rätt så gick det till så att man tog en skvätt färdig, mogen långfil (som innehöll "bakterier" från tätört) och hällde på en lämplig mängd vanlig, standardmjölk och lät den stå i ett svalt utrymme någon/ra dagar, tills den var tjock, lång och färdig, ätklar. Låter enkelt, men krävde viss fingertoppskänsla... 
   Nå, åren gick, vi flyttade till stan, dvs Bollnäs., en bit in på 60-talet.  Nog fortsatte ätandet av långfil, men köptes nu i affär. Och mamma förvärvsarbetade.     Decennier gick, ... och  man åt inte långfil på sina nya adresser. Flyttade, mina föräldrar avled. MEN vid några resor till mina barn-  och ungdomsplatser, så kunde vi köpa långfil i de "stora" varuhusens matavdelningar,  i enlitersförpackningar märkta Bollnäsfil. 
   Det smakade rätt OK, påminde om barndomen. Långfil. 
   Men det är redan länge sedan nu.  Och det mejeriet är väl sedan länge nedlagt.      (Googlar jag idag på Bollnäsfil och mejeri i Bollnäs, då blir jag bara förvirrad . Får upp en massa ICA-affärer. :(   men inte ser jag något mejeri.  )
   Dock verkar  mejeriet i Sundvall ha hållit igång. Tills nu. 

Min stilla undring är nu, finns det  något mejeri i landet som gör långfil? ? ?
Och - finns det någon människa som sätter långfil själv, med tätört,  och därmed håller liv i traditionen? 

OBS, det som  kallas filmjölk numera, och funnits länge, är något helt annat än Långfil!  Men visst konsumerar jag lite filmjölk (av den "korta" sorten), än idag, företrädesvis då under de något varmare, korta månader som vi kallar sommar. 

Men  filmjölk är inte som den "riktiga" filen, är inte långfil.  Vi är nog inte många som vet vad långfil är och hur den smakar/smakat.  

---
Betr min far, som gillade både långfil och bryta.  Se föregående inlägg, där han var ung,  snygg och i uniform. I USA.
--- 
Ser nu idag att Norrmejerier har "långfil" som produkt,  dock under sortering  "fil"... hmm. 
Och jag undrar vilket mejeri som gör långfilen?  
https://www.norrmejerier.se/produkter/fil/langfil/763

Den värsta freden - och min far slapp kriget.

Värsta freden. Historiken Dick Harryson berättar om hur freden efter WW1 blev förnedrande. den värsta", för förlorarna, Tyskland. Men jag kan inte undanhålla följande lilla kommentar.Må så vara att freden efter WW1 var den "värsta" freden. Men samtidigt så ledde den till att min kära far precis räddades undan ödet att dö i nån lerig skyttegrav. Och i stället i sinom tid återvände från USA till Sverige och så småningom blev, mycket mogen ålder, min far. Min far, som blivit amerikansk medborgare, inkallades till militärutbildning i ett läger utanför San Francisco och hade precis tränats nog för att skeppas över till Europa/Frankrike när vapenstilleståndet trädde i kraft. Och då fler överskeppningar stoppades. PS. Pappa emigrerade till "amerikat" precis innan han skulle rycka in till Svensk värnplikt. Efter återkomsten till Sverige 7,5 år senare, fick han dock göra värnplikt här också, plus en tid i "burken" och böter. DS.

Läs på, liberalismen är viktig.

 

 

Hans Linblad, kunnig liberal historiker. 

Nu i dessa dagar, när ett parti som kallar sig "Liberalerna" samarbetar med ett antal högerpartier, som kallar sig borgerliga, i en regering som lyder under ett extremt parti med starka nazistiska rötter som på många sätt är icke-demokrtiskt och direkt vill inskränka våra mänskliga rättig- och friheter, ex-vis genom integritetskränkningar etc, så vill jag påminna om vad liberala föregångar sagt och skrivit. 
OBS. Jag anser inte att L-partiet (som kallar sig liberalerna) är ett liberalt parti, även om det i någon liten del ännu innehåller några social-liberala medlemmar, och förespråkare. Som dock numera är anmärkningsvärt tystlåtan.  Möjligen  p g a att de tror att L-partiet behövs som rikdagsparti för att rädda liberalismen i Sverige. MEN L-partiet driver ju inte liberal politik  i riksdagen. L-partiet sitter i en SD-styrd regering, vars syfte är att motarbeta allt vad liberalism heter. 
L-partiets föregångare, fp, folkpartiet och även dessförinnan, har däremot stolta och starka företrädare, som förtjänar att påminnas om. 

DÄRFÖR känner jag det viktigt att påminna om dessa, att läsa om dem. På min blogg har jag skrivit om detta och dessa. Jag har inte bra resonerat själv utan också refererat andra gedigna socialliberaler, och deras resonemang kring viktiga liberala principer. 
En av dessa är f d riksdagsmannen och ledarskribenten Hans Lindblad, som skrivt mycet om intgrtitet, individen kontra  stat och myndigheter, rättssäkerhet, om socialt ansvar utan sociallism, etc.  
Om ni söker vidare på min blogg kan ni hitta texter om t ex Folktribunen Adolf Hedin, om Waldemar Svensson och Vilhem Moberg. Och många fler (inkl  Bertil Ohlin, Rasjön, Sven Wedén m fl.) 

  Texter,  personer och synpunkter, som verkar ha råkat i glömska i dagens polariserade klimat. Sådant som handlar om generositet, internationalism, öppenhet, frihet i gemenskap, respekt och integritet. 

Bläddra, sök, scrolla i min blogg och dess rubriker och sidor! 

(Jag hade tänkt lägga ut några fler bilder oxå, med svårt att hitta. Lägger ut texten bara, så länge) 
T.v. bild "bara" på Hans Lindblad 

SD är ett ideologiskt parti - men farligt, och icke-demokratiskt!

 Med anledning av ett FB-inlägg. Ett förtydligande om SD, jft med andra partier, och vad som är motsatsen.
 SD är i stort sett det enda av riksdagspartierna som har en klar ideologi. Sorgligt nog, eftersom det är en farlig och antidemokratisk ideologi. Övriga partier har också tidigare haft en ideologisk grund, en kompass att gå efter, men numera tappat kompassriktningen. (Ideologi är ju mer än kortsiktiga valprogram. ) (Om någon vill kan jag utveckla var de andra partierna står idag.)
Det gör det svårt att välja. 
Problemet med SD är dock att de har sin ideologi, men samtidigt ofta inte vill kännas vid den, och dess konsekvenser.
Vilket gör att alltför många inte analyserar vad SD står för, inte inser att det är en nynazistiskt parti även om de bär kostym.
    Det gör det än svårare att välja. Och  närmast obegripligt när man ser regeringsbildningen ser ut idag,  hur den ser ut, och vilka som stöder resp inte stöder regeringen. 

Men för de som varit socialliberaler, (och fortfarande anser sig vara) borde det vara lätt att genomskåda hur totalt väsensskilt SD är i förhållande till det som är socialliberalism. Borde vara.

Jag inser att det för gamla trogna folkpartister är svårt att lämna L-partiet, som man tillhört i många decennier och ofta varit aktiv i. Man menar, helt riktigt, att det måste finnas ett parti i Sveriges riksdag som står för den socialliberalism, som ju är liberalism på svenska.
Men jag anser att man måste inse vart L-partiet hamnat nu, som stödparti tiSD är i stort sett är det enda av riksdagspartierna som har en klar ideologi. Sorgligt nog, eftersom det är en farlig och antidemokratisk ideologi. Övriga partier har också tidigare haft en ideologisk grund, en kompass att gå efter, men numera tappat kompassriktningen. (Ideologi är ju mer än kortsiktiga valprogram. )

Det gör det svårt att välja.
Problemet med SD är dock att de har sin ideologi, men samtidigt ofta inte vill kännas vid den, och dess konsekvenser.
Vilket gör att alltför många inte analyserar vad SD står för, inte inser att det är en nynazistiskt parti även om de bär kostym.
Det gör det än svårare att välja.

Men för de som varit socialliberaler, (och fortfarande anser sidg vara) borde det vara lätt att genomskåda hur totalt väsensskilt SD är i förhållande till det som är socialliberalism,. Borde vara.

Jag inser att det för gamla trogna folkpartister är det svårt att lämna L-partiet, som man tillhört i många decennier och ofta varit aktiv i.
Men jag menar att man måste inse vart L-partiet hamnat som stödparti till liberalismens största fiende  - och därmed ta steget att lämna L-partiet.

Och helst söka sig till ett part som är socialliberalt. Att våga. - och därmed ta steget att lämna L-partiet.

 Folkliberalerna, under bildande som parti, är ett alternativ jag vill förorda. 

Se och höra. Svårt, men hur ska det kunna bli bättre?

 Gamla  gubbar (och en del äldre damer) har ofta problem med synen OCH hörseln, det framgick av ett inlägg på Facebook. Som gjorde avstamp i Gula fläcken men sen mest rörde hur språket/talet uppfattas eller kan uppfattas.  

Det var en Intressant läsning, för en gubbe som levt med glasögon allt sedan småskolan (dvs sen runt 1950) , men också med allt sämre hörsel sen drygt 20-talet år. Samt en misslyckad operation mot gula fläcken för snart 20 år sen också.

Jag ska därför försöka omtala för min omgivning (och andra) att de ska tala tydligare, för min skull (om de vill jag ska höra), också t ex genom läsbara mun- o läpprörelser.  Att inte prata som de har gröt i munnen. Att inte vända sig bort, utan rikta sig till mig, så  att jag både ser och hör...  
Och att visserligen kan volym ha betydelse, men än mer tonhöjd...  (Och, hörapparater är inte perfekta heller. Eller var, när jag testade det för nu rätt många år sedan.)

Men nog är det ett elände att volymen på nutida teve-apparater (o en del annat) bara avser styrkan, inte klang, tonhöjd, diskant eller bas.  Jag tycker mig ana att ljudbilden numera (sen rätt länge) oftast är så att säga "förinställd" för att passa yngre och medelålders (ännu ej hörselskadade) "normala" öron. 

Dessutom så erfar jag att det tydligen kan "sprutas" regelbundet emot Gula-fläcken. Jobbigt att springa (skjutsas?) och få en spruta varje månad dock. Måste undersökas... men hur hinna och organisera i dagens/nutidens röriga tillvaro???

Va, måste vi betala? "Lurad"

Bankerna var en gång serviceinrättningar, de tog emot sparmedel som gav en liten ränta, och lånade sedan ut dem  mot en något högre ränta till de som ville investera i något som kunde ge en bra avkastning. Starta en rörelse, en fabrik, eller för att bygga ett litet hus som inte kostade så mycket att bo i, men det var aldrig för att konsumera.  Men det uppstod fenomenet att handla på bok, dvs att betala när man fick lönen. Och större inköp kunde köpas på avbetalning, vilket givetvis blev dyrare än att betala kontant och genast. 

Minns så väl hur min kloke far sa, man handlar inte på vbetalning, man lånar inte. Det blir för dyrt. Och, den som är satt i skuld är icke fri. Han var bibelsprängd också. (Långt före Göran Persson... )  

Man sparar ihop i förväg, man ska ha pengarna i handen (eller plånboken) innan man handlar. Så sa min far. 
Men så uppstod bankerna, som ersatte procentarna och privatbankirerna. Och bankerna, affärsbankerna
 hade ett gott syfte, att möjliggöra (sund, lönsm) affärsverksamhet och sparbankerna detsamma för "vanligt och enkelt folk". 
Och alla transaktioner bokfördes noga, inte bara hos varje bankkontor, utan också i kundernas BANKBÖCKER. Och vid varje årsskifte räknades ut, och skrevs in i bankboken hur mycket ränta kundenfått på sin (sina) bankböcker. Decennierna gick, konjunkturer gick upp och ned, liksom räntorna. Det uppstod bankkrasher, när bankerana inte skött sig, lånat ut för mycket. Och när spararna inte fick ut sina sparade pengar. Systemet i sig överlevde dock, bl a p g a att guldmyntfoten avskaffades, och det började tryckas sedlar utan täckning...  med inflation som både orsak och verkan. 
Men folk visste om de hade pengar eller inte. Det såg man i plånboken och i bankboken. Och statliga penningpolitiska åtgärder blev allt fler. Och Keynes glömdes eller misstolkades...
Dock, bankerna hankade sig fram.  Fick stöd för att överleva. Då ofta pga att de satsat för mycket i att låna ut till bostadsbyggande. Men "billigt" blev inte billigt, och kuinderna kunde inte betala lånen, husen tömdes liksom bankernas och kundernas konton. 
Nå. Bankväsendet "sanerades" och bakerna började tjäna pengar igen. De lånade ut, men betalade allt dåligare ränta till sparana, bankerna fick bra marginaler. 

Men, bankböcker började försvinna runt senaste sekelskifter, tror jag. Jag har ett antal (makulerade) någonstans. Och de är inte sedan stenåldern, utan en del sedan 1960-talet... De fanns alltså ännu kvar under det som kallades för "Nya tiden", då de flesta (?) av oss, här vid dagens daatorer, var unga, friska, med spänstiga ben och/eller med cykel eller bil försedd (fast det behövdes ju inte i storstäder eller världmetropoler, där fanns och finns subventionerde t-banor ochpendeltåg)..
Men, samtidigt i och med att internet kom och s.k. bankkort introducerades (vid ett hål i väggen, utanför bankkontoret, ATM), började eländet. Och vi bankkunder tappade alltmer kontrollen över våra pengar. Och bankerna lurade oss att låna pengar "billigt",  så vi trodde att vi kunde bo snudd på gratis i stora, moderna hus. Och länge var det " "omodernt" att amortera av på de stor huslånen också. Så även om räntorna var låga så sjönk ju inte lånen - utan bankerna fick in räntor ändå.....   utan att anstränga sig. 
Och de, bankerna betalade väldigt låga räntor till sparana, som dessutom måste betala skatt på pengarna.  Samtidigt som lånetgarna får ett avdrag på de (redan) låga räntor de betalar på (höga) huslånen.  
Vilket ju visar att det är en skriande orättvisa  mellan låntagare och sparare, till spararnas nackdel..
Det är alltså spararna som betalar att låntagrna har kunnat ha så låga räntekosnader. 
 
Men nu i dessa yttersta dagar får vi veta att nu ska "vi" (dvs de gynnade låntagarna)  plötsligt BETALA - och upptäcker samtidigt att vi inte har kontroll på ekonomin. Den digitaliserade ekonomin är svår att kolla, när datorer och system är upplagda så att det för många är svårt att klara det. Rapporter och underlag får man inte på papper, utan måste letas fram via datorer och internet. (Datoer och internet som inte alltid funkar och som dessutom utsätts för  cybersabotage.)   
Och den som är satt i skuld är icke fri.... 
Bankerna har "lurat" oss, med statsmakternas goda minne. Spararna har fått  ynkligt lite betalt i (beskattad) ränta. Och de som tagit lån, har trott att det var nästan gratis att bo i fina stora hus. Som byggarna fått bra betalt för, genom att bankerna beviljat de höga lånen.
Vilken chock nu att upptäcka att man måste, inte bara i ngn mån amortera på de stora lånen, utan att man också måste betala en ränta, som inte bara är marginell, utan  sett i historisk perspektiv närmar sig ett normalläge.  Allt medan bankerna fortsätter att tjäna pengar. 
Men det blir tufft att bygga nya hus också, med de höga kostnader som är. Och att köpa begagnade hus, som p g a byggkostnader och  räntepolitik också blivit för dyra. I vart fall om man ska köpa med lånade pengar.  

Behovet av civilkurage, i vardagen och politiken. Förvirring och konflikter.

     I mit FB flöde kom en  Expressen artikel (7 febr2023) med rubriken: 

”Ebba Busch saknade kurage att säga ifrån”. 

Efter mer än ett decennium som partiledare har Annie Lööf sett borgerligheten förändras. 

Owe Nilsson diskuterar ordens värde tillsammans med den före detta centerledaren.
 (Läs gärna artikeln i Expressen, men jag går här direkt på att lyfta fram min slutsats)

 Artikeln är omständlig och knölig till en början (anser jag) men mynnar ut i ett (viktigt) tema som egentligen handlar vårt behov av civilkurage. Vilket också kan ses behovet av eftertanke och (vardags)frihet.
(Ett tema som ngt oväntat dök upp på en debatt på FB hos mig- om att försvara eller inte, när ngn utsätts för ngt slags förföljelse/diskriminering, där folk med "makt" och stämma, tystar de som vill (eller bör) försvara det som görs och/eller är rätt.)

I Expr-artikeln handlar det om hur liberalismens vidsyn knuffas undan av allt högljuddare extremåsikter till höger, men nu också till vänster inkl socialdemokratin. Som nu när Tidö-avtalet hemskheter undgår ngn nämnvärd kritik fr S, och där S gärna säger att de var först med allt hårdare tag emot t ex flyktingar...

Ur led är tiden...

Men Annie Lööf gjorde sin värnplikt, men till slut orkade hon inte längre. Vilket i o f sig är helt förståeligt, med allt hat hon utsatts för. 

 I sammanhanget tycker jag också att man, som liberal, inte ska blunda för hur miljöpartiet på senare år också utsatts för en hel del förenklad mobbning från högerhåll (och från LO-sossar).
L-partiet som ju borde stå som en sansad mitten, har ju  tappat kompassriktningen och svassar numera mest efter SD´s ytterst extrema pipa. Liksom M och Kd.   V är väl någon  sorts "vänster" som vänstersosar, som samtidigt är lika TIDÖ-vänligt som sossepartiet. 

Den breda mitten, rättvisans och civilkuragets försvar för individens vardagsfrihet och rättssäkerhet,  den sitter trångt nu, med smalnande bas. Centern under den nya ledningen verkar något tveksam om vägen, Annie Lööfs, eller konservativ bonderomantisk subventionspolitik, isolerad från de stora sammanhangen. 
Det är mycket att grubbla över...  när orden fått ny betydele och det spetar åt ytterligheter och förvirring. Och konflikter. 

Pellerins margarin, smör eller bregott på brödet?

SMÖR, BREGOTT ELLER MARGARIN.

Den våldsamma inflationen, inte minst på livsmedel, sätter sina spår. Vi har ju i sådär under de senaste decennierna varit förskonade från det. Och vi har vant oss med att levnadsstandaren, realinkomsten ”alltid” stigit. De unga har aldrig upplevt en rejäl inflation, och sjunkande standard och att måsta betala husamorteringar och låneräntor, som märks. Många av oss äldre har glömt – eller förträngt - denna dystra ”forntid”.
Men nu måste vi tänka oss för, ja t o m spara in på sånt som vi unnat oss.
Så t ex detta med vad vi har på brödet. Om vi har Bregott i någon variant, Flora, eller Smör. Eller om man, av ekonomiska skäl valt bordsmargarin.

Ett apropå till dessa gamla tider - och till mångas prisande av det goda smöret, och till att se Bregott som det enda alternativet. Vilket jag ser som alltför dyrt, även om man själv söker göra en "finvariant" med rea-smör inblandad.

Jag vill påpeka (med bl a ålderns rätt, att Smör, eller ens Bregott, inte är något som alla människor i Sverige åt, inte vanliga enkla människor i alla fall. Möjligen då mjölkbönder...

Min far var inte bondson, och p g a dåligt med jobb för en utbildad målare såg han sig tvungen att utvandra till Amerikat strax före Första världskrigets utbrott – han jobbade då sig igenom södra Kanada och sen genom norra USA plus en tid i Kalifornien (för militärutbildning) i huvudsak på farmer och rancher dvs cowboy, och med jordbruk), lite målning och skogsarbete.

Men så fick han brev 1920 från Sverige och sin syster att hans far (skogsarbetaren och flottare), var allvarligt sjuk. Han skrapade ihop till en biljett, världskriget var ju slut, och han korsade Atlanten.

När till slut fartyget närmade sig Göteborgs hamn, då såg han stora skyltar för "Pellerins margarin", då kände han att han var hemma i Sverige. Trots att det ännu återstod ytterligare 150 mils resa innan han var riktigt hemma.

Smör var inget alternativ för en svensk arbetare.

---
(Min far avled för 41 år sedan, vid hög ålder.)

(Nu kom räkningen på vatten avlopp  och renhålling också.)

Klagovisa om hur internet terroriserar våra liv

Klagovisa över hur dator- och internettvånget terroriserar och styr våra liv, i synnerhet för äldre, sjuka och ensamma.

ÖPPET brev till Myndigheter (inkl Skatteverket) banker, näringslivet (små som stora företag).

En bakgrund. Jag sitter just nu nu med ett snigelbrev från Handelsbanken. Kort sagt, jag har inte fått (kunnat få) meddelandet via internet, som de säger sig ha skickat. Och inte fått det som brev heller. Så nu ett brevförsök (igen ?, näe knappast det. Om jag inte svarar inom kort, så måste de avsluta mina konton...
Tänkte ringa banken lokalt (dvs i stan 10 km bort) och förklara och be om förklaringar, men men, ser då att mina uppgifter ska, enl blanketten sändas till Stockholm. Så det går ju inte, inte har de där rutiner för att läsa och beakta synpunkter..
En ggn i tiden hade jag en hel del med SHB att göra, främst tiden före internet, men på senare år, ytterst lite. Har en fond, som inget hänt med sista året (förutom att den sjunkit med 30% ), och en hundring på ett bankkonto. Och min PC som har varit död i ett par år. (Och jag också, närapå.)
Men även en död fond, för den omyndige sonen, som de rimligen måste ha en del uppgifter om, men ej begärt...
Detta sagt som bakgrund för min irritation.
ALLTSÅ, På senare år, i accelererande takt, har alltfler banker (m fl), i s k besparingssyfte slutat skicka brev och viktiga rapporter liksom dekl-underlag till sina kunder. Arbetsgivarna skickar inte längre uppgifterna till oss, utan direkt till Skatteverket. (Och deklarera det förutsätts vi göra via internet, trots att vi fått allt färre underlag, men vi ska kolla noga att de uppgifter Skatteverket fått är riktiga!)
DET MÅSTE BLI ETT SLUT PÅ ATT ALLT VAD GÄLLER PENGAR, RÄKNINGAR, BANKER OCH DEKLARATIONER, SKA SKÖTAS VIA DATORER OCH INTERNET - OCH en allt sämre POSTGÅNG DESSUTOM. Alla klarar inte av, eller har datorer med internetuppkoppling eller mobiltelefoner med dator-funktioner! MÅNGA har inte detta, och har inga släktingar (nära till) och kan inte leta reda på andra som kan hjälpa till, tex på grund av sjukdom, ålder eller geografiska skäl.
Men trots det är vi myndiga människor! Som noga skött våra affärer, bankkontakter och t o m kunnat hantera kontanter, så länge det var tillåtet. Handlat mat, köpt bilar och hus och hyror - och el-räkningar... och deklarerat och betalt skatt.
Jag är inte emot datorer (och internet, frånsett hackers och utländska cybersabotörer) , började arbeta med datorer redan i mitten av 80-talet i tjänsten, och även hemma fr ån1988,, "fick" internet ca 98 ( då kunde jag skrota telefaxen). Och jag pushade på (som skolstyrelseledamot) att lärarna och eleverna skulle få tillgång till datorer... lite trögt till en början, men visst blev det så. ... men inte ville jag att datorer och mobiler skulle ta över ALLT, näe det blev ju fel.

PS. Handelsbanken är inte värst, (den har ju faktiskt ännu en viss lokal närvaro.) Och visst kan datorer och internet vara till stor nytta många gånger – om de fungerar – men det är helt galet att de så till den milda grad ska styra våra liv, försvåra. I stället för att förenkla .
DS.

Apropå "sista kungen", förändring eller någon ny variant av statschef?

Teve-programmet igår, torsd 12 jan, om de sista kungarna, det var intressant. Om än viktigt och mindre viktigt blandades friskt. Av de nu levande "kungliga" var det två som som intervjuades; kungen (som nog blir den siste), som är årsbarn med min i fjol avlidna syster, och prinsessan Christina, som är årsbarn med mig. Båda dessa, de två yngsta av Sibyllas barn, uttryckte sig diplomatiskt försiktigt. Men trots att Tjabo var nästan skrattretande försiktig, lyckades han ändå uttala sig om arvsrätten till kronan på ett sätt som retat upp många då han ifrågasatte grundlagsändringen som satte Viktoria före Carl-Filip. (Intressant var också att när han som tämligen färsk kung presenterade (läste upp) den  nya grundlagen, så verkade han inte begripa den fullt ut, vilket han indirekt bekräftade i programmet.).

 För mig får han tycka vad han vill, men det ska han inte säga högt, p g a att han som statschef inte ska uttala sig i en politisk, konstitutionell fråga. Christina verkade både mera försiktig och samtidigt "kunnigare" och förstående för monarkins begränsningar...

Finns mycket att säga i detta ämne. Dock nöjer jag mig med att konstatera att jag är republikan, statschefen ska på ngt sätt väljas av folket, inte av vems gener statschefen kommer. (En ggn i tiden hade vi förresten - i princip - valda kungar. Om än skaran som valde dem var "något begränsad".)

Sen tycker jag att kungliga har något begränsade rättigheter (men finfina ekonomiska villkor), för kungen råder ingen religionsfrihet, han/hon MÅSTE tillhöra Lutherska kyrkan, inte vara muslim eller ateist t ex. Det är ju inte numera kungens armé eller flotta, men pacifist kan han ju inte vara. Och han får inte tycka till om politik, absolut inte. Men 1 el är det 2 ggr om år så blir han informerad om vad regeringen beslutat... Etc. Däremot far han (och i viss mån drottningen och kronprinsessan, ev med prinsmannen Daniel runt på en hel del middagar och invigningar, och en och annan utrikestripp (då de ska hålla käften och inte uttala sig om något som kan snudda vid politiskt kontroversiella ämnen).

Sen kan man ju diskutera om hur en demokratiskt vald statschef ska utses och ha befogenheter. Det diskuterar jag inte här, konstaterar bara att där finns många olika lösningar.

Konstaterar dock att om nu kungen vill behålla monarkin, då borde han snarast frivilligt abdikera ("pensionera sig") till förmån för Viktoria. (Och då skulle nog Estelle ha en chans att bli drottning i sinom tid.) Jag tror mig förstå att en motivering till att han inte planerar att avgå inom de närmsta åren, det är att han gärna vill låta Viktoria få vara "hemma med barnen", att slippa ta över "regerandet". att få vara mammaledig i kanske 10-15 år till (om han inte trillar av pinn tidigare). Jag tror inte att det skulle bli ngt allvarligt ifrågasättande av att Viktoria fick överta tronen inom kort (säg 3-4-5 år). Men dröjer det en längre tid, Bernadotterna har ju en tendens att bli gamla, då gissar jag att "man" (politiskt, principiellt) gör slag i saken och avskaffar monarkin. Och exempelvis gör riksdagens talman till statschef. I någon mån är han ju det redan, han föreslår vem som ska bli statsminister och tyx då och då få fungera som vikarierande/ställföreträdande statschef.

Det är inte mitt förslag, men det är en rätt smärtfri, enkel lösning.
---
Ett alternativ, "kompromiss" skulle kunna vara att vi med republik kunde låta en (utvidgad) riksdag välja den republikanske regenten i 7-årsperioder, max 2 ggr. Och att man till den kunna benämna presidenten  för "kung" , och nominera Viktoria till vald kung ...  ,, som en mjuk övergång till ett demokratiskt styre, som även omfattar statschefen, hur denne utses... 

(Arbetsnamn;) MIN FAR - och jag'

Januari 2023.   Fick inspiration att skriva om min far, av ett inlägg på FB. (Plus vid ett långt samtal med min son). Jag har då och då skrivit små (och något längre ) stycken  om honom, tidigare på främst bloggar. Men börjar nu med en pinfärsk sammanfattning om pappa, främst om hans tidigare år. 

Far, Valfred Forsgren föddes  i dec 1891, Mönstrade i  slutet av 1912, for till Amerika febr 1913, dvs strax innan inryckning, från Sikeå hamn utanför Robertsfors i Västerbotten, via Göteborg och England till New Foundland,  jobbade sig först igenom Canadas vetestater, på rancher (som cowboy, gillade hästar) och på farmer, målarjobb och så som skogsarbetare i Albertha British Columbia, där stora svartbjörnar kunde ramla ner genom skogsarbetarnas kojas tak... kallt, tufft. Tog sig så småningom över gränsen till Montana/USA. försökte få en jordbit/Homestead, spelade fiol i kojan under en julnatt, inkallades till soldatutbildning utanför San Fransisco , men precis när han skulle skeppas över till Europa/Frankrike och WW1 så blev det vapenstillestånd, och han slapp ...

Men pga av militärtjänstgöringen hade han varit ifrån homesteadet för länge, tappade rättigheterna. Åter till diversejobb. Träffade alla slags människor, vita, gula, svarta. Hittade några pilspetsar i flinta, som indianer hade gjort.  Fick efter nått år brev från Sverige att hans far var allvarligt sjuk.
Åkte efter drygt 7,5 år tillbaka till Sverige. .... där massor hände. Han brukade berätta att når båten från Amerika närmade sig hamnen i Göteborg så syste reklamen för Pellerins Margarin emot honom, då kände han att han var i Sverige, hemma.
Han fick göra lumpen, som han mer eller mindre smitit ifrån, men också sitta i burken 30 dgr i Sverige, för att ha smitit från värnplikten. Enligt  hittad inskrivningsbok, så inkluderade straff för detta slag av förseelse också ett bötesbelopp, av en avsevärd, kännbar, summa. Jag kan inte erinra mig att han berättad detta, men sådana var reglerna. 
Pappa Jobbade som målare, vilket ju var hans yrkesutbildning.  Byggde hus, ett egnahem i 1,5 vån, hans far å syster avled. Gifte sig, hustrun var sjuklig och avled  sedermera i Boliden. De tog ett  fosterbarn. De flyttade, till nya gruvsamhället Boliden. Blev en av missionsförsamlingens grundare, byggde missions-kyrkan, blev ordf, ungdomsledare, hade också uppdrag i styrelsen som kassör och sekreterare (hade en skrivmaskin av märket Mercedec-Benz)..  Var målare, satte färg på samhället, hade stora diskussioner med både kommunister och nazister på byggena. Gifte om sig, köpte bil aug 1939, sålde bilen (en A-ford) efter ngn månad pga WW2, jag föddes, och min syster... vi flyttade till Hälsingland.. , ja det var ett litet smakprov... av den första hälften av hans liv.

En intelligent och bildad och duktig och trevlig, social man, med bara 6 års folkskola, men visste det mesta. Diskuterade på gamla dar med ministrar (t ex med I Mundebo) på jämbördig fot. Arbetade till ca 75 års ålder.  Och var dessutom styrelseledamot i missionsförsamlingen också i Arbrå och som söndagskollärare i Vallsta intill avflyttningen till Bollnäs. 

---
Apropå minnen. Jag, min fars son, minns  i klass 2. Vi läste högt ut bibeln, ur GT , en av de små profetböckerna på slutet. När jag läste kom jag till ett stycke där profeten osade svavel, ja, där stod ordet förbannad.

Jag stammade och blev stum. Jag fick inte svära, ville inte svära. Inga svordomar i vårt hus, i min mun. Minns inte exakt hur det gick, men troligen stammade jag att ordet jag inte läste, att det var en svordom, och jag svär inte.

Jag tror at vår gamla snälla, men stränga fröken, på ngt sätt lät mig slippa läsa det, överlät till nästa elev att läsa högt. Och att "förbannad" i detta sammanhang inte var en svordom.

Men jag glömmer det aldrig. Ett svärord i Bibeln.

• Gilla

---