05 juli 2015

Om livet - och om bankdirektörers värde

En del talande citat, då jag för ögonblicket inte kan koncentrera mig att formulera mig själv.

Lite allmänt.

Somliga redaktörer är misslyckade författare, men det gäller också de flesta författare. (T S Eliot)

Om du inte kan få jobb som pianist på en bordell så kan du alltid bli hovreporter. (Max Hastings)

Spel - det är för människor som varken kan läsa eller tänka. (G Bernard Shaw)

Han är rasist, han är homofob, ha är främlingsfientlig, han är sexistisk. Han är den perfekta republikanska kandidaten. (Bill Press om Pat Buchanan)

Vad skulle det vara bra för att se oss själva som andra ser oss? Vi skulle ändå inte ftro våra ögon.
(Okänd)

Kan man vara glad åt lite, då har man mycket att vara glad åt. ( Okänd)

Och betr bankdirektörer och liknande, samt ekonomi.

Vissa människor tror att de är värda mycket pengar, bara för att de har det.  (Fannie Hurst)

Min bankdirektör skulle genomgå en hjärttransplantation, men de kunde inte hitta en sten i rätt storlek. (Dave Allen)

Syftet med att studera ekonomi är att lära sig hur man undviker att bli lurad av ekonomer. (Joan Robinson)

Om du vill stjäla pengar - råna inte banken - öppna en.  (Bertolt Brecht)

Affärsetik innebär att aldrig ljuga om din inte kan komman undan med det. (Kenneth Cook)

Enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor." (Red Top)

Vänskap kan räcka ett helt liv, om man bara inte ber att få låna pengar. (Mark Twain)



25 juni 2015

Börje Fredriksson på topplistan!

Vem är Börje Fredriksson, undrar vän av ordning.
Då kan jag bara säga detta, du är för ung - eller så har du aldrig varit intresserad av jazzmusik.
Börje Fredriksson var tenorsaxofonist, en av de främsta i Sverige genom tiderna. Komponerade en del, verksam under 1960-talet men avled alltför tidigt.
Personlig, modern, mycket lättlyssnad "trots" sin ofta kraftfulla stil, spelade även ballader.
Och nu har nyligen hans LP, just det LP, med titeln "Intervall" återutgivits. Och jag ser till min glädje och förvåning att skivan hamnat på sjunde plats bland de LP som Ginza sålt sista tiden. Dvs i juni 2015. En jazzskiva, och dessutom en återutgivning med en svensk mästare.
Än är tydligen inte undrens tid förbi!

Har du den inte, köp den!
Titlar: Intervall, En berättelse, Kajsa P, Ballad för Laila, Bröllopsvals. Samtliga av Börje F själv.
Medverkande övriga musiker är  Rolf Ericson tp, Bobo Stensson och Lars Sjösten p, Palle Danielsson och Roman Dylag bas, Fredrik Norén och Albert Heath trumnmor.
Insp 1965-66.




23 juni 2015

Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen

Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation. 
  I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans.  Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.
 I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."

Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att  uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga. 

Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt. 

I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.

För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna. 
Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna. 

Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det?  Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma  sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av. 

Varför? 
Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet. 
Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.

Ett "
problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om. 
Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt.  Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska. 

Hur ska vi då komma förbi detta? 
Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati. 
Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre  rutinärenden").  Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska. 
Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen....   Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det).  En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.

Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt. 

Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift. 
Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då? 
Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt. 
Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor.  Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng. 

Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för.  Att övertyga väljarna i st f att stryka  populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.

Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.

I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet. 

---
Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare. 


03 juni 2015

Tadd Dameron, bortglömd (?) musikalisk storhet


Jag lyssnade på dessa två LP, med Tadd Dameron och olika grupper, igår kväll. Tyvärr kommer ju vinylskivorna oförtjänt i skymundan. De är så många att man inte hinner med annat än att längtansfullt titta på några av dem medan man spelar en CD. Den  tar ju sin tid...

Men än (lyckligtvis) har jag inte allt dubblerat, om än en del. OK det handlar om Tadd Dameron, en av de stora under 50-60-talen, som spelade med och komponerade för de mer kända men också själv var en fin pianist, och kompositör givetvis.  På den ena LPn spelar han som synes med Kenny Dorham tp, Sahib Shihab alt och Cecil Payne barytonsaax, dessutom Henry Cooker tb, Joe Alexander ts, Shadow Wilson dr, John Simmons bas. Fem långa  låtar av Tamerons bästa, i härliga, vassa versioner.
Den andra skivan insp några år senare med bl a Clark Terry, Joe Wilder, Johnny Griffin  med Philly Joe Jones dr. On a misty night, Fountainbleu, If you could see me now, Our Delight, Dial B for Beauty m fl.
Vilken jazzmusikalisk högtidsstund.
Hann faktiskt spela om några av spåren ett par ggr, vilket förhöjde upplevelsen än mer.
Och jag kan bara tillägga att vinyl, i vart fall i gott skick, är faktiskt överlägset i ljudkvalitet än CD.
Skivmärken Prestige resp Riverside.



Två jazzvokalister och en topporkester att upptäcka

Måste bara skriva några rader om en skiva jag just hör i bakgrunden. Efter en stund är den inte i bakgrunden längre.
Skivtiteln, en CD på lågprismärket Past Perfect, har den lite menlösa titlen JOE WILLIAMS, Carmen McRae & friends, "Blues In My Heart". Köper då och då en del CD för att fylla luckor i min samling, skivor som ibland är direkta återutgivningar av klassiska jazz-LPn, ibland sammanställningar av både de absoluta toppnamnen och skikten därunder, men sällan några av de mera okända.  Skivan är av en klass som borde föranleda att den, sent omsider, gavs ut på vinyl, som man numera säger.

Och Joe Williams har jag faktiskt hört LIVE, i Bollnäs Folkets Park en gång i tiden, som tonåring, där han tillsammans med Irene Ried sjön till Count Basies orkester. Och Carmen McRae är ju en av de fina sångerskorna som kom fram ungefär samtidigt med Sarah Vaughan, och ofta lika bra som Sarah.

Det första som slår mig när jag lyssnar skivan är vilken toppenorkester som spelar med Joe och Carmen!  Och tar en del låtar själv också. Kollar nyfiket på skivan. Näe, det står inget på omslaget, jag måste pillra upp det hopvikta lilla papperet och ser: "Live recording with Thad Jones Orchestra."

Inget mer. Ingen sättning, inget inspelningsdatum.
Men CDn är ruskigt bra. Det måste ha varit en sjusärdeles konsert då detta spelande in. Kan den ha getts ut under annat namn tidigare, som LP eller så? Och jag har missat det. Det måste ha varit före 1990-talet, troligen minst ett par decennier tidigare...
Joe Williams avled 1999 och Carmen McRae 1994 efter att inte ha framträtt ett par år.

Nå, båda sångarna gör en fin insats. Inte tu tal om det! Men Thad Jones orkester, vilket gäng! När jag lyssnar med ett halvt öra gissar jag först att det är en upplaga av Count Basies atomband, det gnistrar och sprakar av kraft och swing. Men sen börjar jag misstänka Ellingtons orkester. Eller en grupp med ellingtonmusiker som spelar allt vad tygen håller utan Duke med. Men det är alltså en stor orkester under Thad Jones, och utan att forska en del (vilket jag inte tänker göra) kan jag inte säga mer om sättning eller tidpunkt. Rimligen bör det vara före det kända storbandet som leddes gemensamt av Thad Jones och Mel Lewis. Men, vem vet? Helt säkert är dock att det är yppersta storbandseliten, inget fummel, ingen tvekan, allt är så skärpt och fullödigt det kan vara. Och både sånt som kan ses som Basiemusik och Ellingtonmusik, och annat, framförs som om musikerna inte spelat annat i sina liv. Det sitter så perfekt.

Leta gärna efter skivan, den  kostar nog inte mer än någon tia. Om den inte redan bara finns hos specialister eller samlare.

29 maj 2015

Ränta och inflation - eller?

Enl senaste förljudanden så lånar svenskarna som galningar. Ändå går inte inflationen upp, enl uppgift. Jag tycker nog att det är en hel del som stiger i pris, inte bara maten. Men avsikten är med sänkningen av styrräntan är ju att elda på inflationen. Viket alltså misslyckats.
Riksbankens motiv till sänkningarna är ju att höja inflationen. Men hänvisar till de höga fastighetspriserna och att folk lånar.  Men - folk lånar, men just därför stiger fastighetspriserna - och den enorma skuldbördan. På något sätt biter riksbanken sig i svansen.
Jag tror nu inte att en aning deflation med någon tiondels procent någon enstaka månad är tecken på att allt går åt skogen. Det kan ju faktiskt vara naturliga korrigeringar t ex p g a att en del saker blir billigare, p g a bättre konkurrens t ex. Och teknisk utveckling. Det ska vi inte sörja för. För bättre produkter och tjänster vill vi ha, även om de blir billigare. Totalt sett så stimulerar ju denna efterfrågan ekonomin!
Och inflationen är, som Bertil Ohlin insåg, något som främst drabbar de som har låga inkomster. De har svårast att kompensera sig, men de som har högre inkomster kan ju ändå alltid betala för det de vill ha. Och bankerna tjänar på inflationen, vilket jag inte ser som en fördel...
Jag menar att vi inte ska stirra oss blinda på just behovet av 2% inflation. Inte heller förskräckas av enstaka smärre hack neråt. Se istället vad som de facto händer i den reala ekonomin. Vad är det som blir dyrare med inflation, och varför kan en stark ekonomi också innebära sänkta priser?

Jag ser att förre statssekreteraren  i finansdepartementet Olle Wästberg verkar vara inne på samma linje. Jag citerar ur hans senaste månadsbrev (som f ö rekommenderas till allmän läsning). Mina kursiveringar.

"Räntesänkningarna slår fel

När riksbanken sänkte räntan för att stimulera inflationen fick det rakt motsatt effekt: Eftersom räntekostnaderna väger så tungt i hushållens ekonomi innebar en sänkning av räntekostnaderna att inflationen på pappret minskade. Det är bara ett exempel på att det nuvarande sättet att betrakta ”deflation” inte överensstämmer med den reala ekonomin.

Prissänkningar behöver inte vara negativa och bero på dålig efterfrågan: För några decennier sedan det det dyrt att ringa till andra orter inom Sverige. Nu ingår det i abonnemanget. TV-apparater och andra tekniska prylar blir allt billigare – men det leder ju inte till att människor håller igen sin konsumtion och ser dystert på framtiden.

Vi behöver tänka om i synen på inflation/deflation."

Just det, vi, eller i vart fall riksbanken och diverse ekonomer, bör tänka om. 

23 maj 2015

Märklig tiggeridebatt, några reflexioner + tillägg

Jag måste försöka skriva ihop en del synpunkter på den debatt kring de tiggande EU-migranterna som blivit alltmer infekterad de senaste veckorna. Och jag gör det med avstamp från ett FB-inlägg som Maria Leissner (f.d. fp-ledare) gjort, och som visar att även hon är förundrad och bekymrad över vilka vägar debatten i Sverige tagit på senare tid.

Jag blir lika beklämd som du , Maria Leissner. Dels över den alltmer avvisande attityden rent allmänt till tiggarna och att tiggande får förekomma, dels till del "ministeriella" samförstånd som tycks föreligga (mellan företrädare för s och fp, att m och sd är hopplösa är ju inte lika förvånande) betr att försvåra för tiggarna.
1) Betr begreppet organiserat tiggeri hänvisar jag till denna text.
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2015/05/organiserat-tiggeri-om-ett-tveksamt.html (alltså ett tidigare blogginlägg här hos mig)
2) Jag, och mig veterligt även andra som försvarar rätten för fattiga och utsatta EU-medborgare att tigga, anklagas för att vi inte i tid och otid påpekar att det är andra vägar än tiggeriet som är lösningen på tiggarnas problem.  
Självfallet inser vi att mycket måste göras åt situationen i t ex Rumänien, genom både statliga påtryckningar och organiserad solidaritet genom hjälporganisationer. Men det ena utesluter inte det andra. Tiggeriet är en väg just nu, på kort sikt och som sådan inget som kan el bör förbjudas eller försvåras. Samtidigt vill jag/vi givetvis också stödja mera långsiktiga lösningar. Tyvärr är det ofta (men inte alltid) som de som vill försvåra för tiggarna i Sverige inte heller vill se andra solidariska och mer långsiktiga lösningar.
3) Varför lyfts fram trafficking i denna fråga? Mig veterligt är trafficking redan förbjudet. Det behövs ingen extra lag för att peka ut och försvåra för tiggarna med hänvisning till trafficking. Eller andra redan förbjudna aktiviteter heller för den delen.
4) Tiggarna antal växer, och proportionellt verkar det nog inte som om storstäderna är mest "drabbade". Enl den mycket osäkra statistik, som valsade runt i media för några dagar sedan, så har vi relativt sett fler tiggare i lilla Piteå än i Stockholm. Kanske för att Piteborna är mera givmilda än andra, vad vet jag? Men jag ser inte det växande antalet som en godtagbar orsak för att förhindra folk att hjälpa också kortsiktigt. Jag vet ju att viljan till mera långsiktiga åtgärder finns också.
5) Jag skulle välkomna att fler av de tiggerinegativa med (el utan) politiskt inflytande stödde dessa andra initiativ och förslag som kommit fram, att de inte fastnar i negativism. Såväl från kyrkligt, frikyrkligt, som andra håll finns både förslag och initiativ. Även på FB finns förslag redovisade (för den som orkar leta)
6. De tiggande romerna vill arbeta, Men det är svårt i deras hemländer, men tyvärr också i Sverige. Krångliga byråkratiska regler gör det hart när omöjligt. Se till att förenkla och underlätta!

7. I "fp-s-samsynen" talas det om de kåkstäder som byggts upp av tiggare, som inte hittar någonstans att bo (till överkomlig kostnad). Tält, rostiga bilar, skjul och trasiga husvagnar är givetvis inga bra lösningar, och då vill man få iväg tiggarna från sådant. I bästa fall talar man om bra, närmast lyxiga boenden som lösningen, men sådana finns ju inte. Och en del vill bara har bort "patrasket" från sina ägor. 
Men det finns ju enkla lösningar på många håll, som, även om de inte är perfekta, är oerhört mycket bättre än att bo i som de bor i sina hemländer eller att på i tält i skogen i Sverige. På mina FB-sidor har från olika håll visats på sådant (baracker etc av god standard). 


Som en person skrev (med instämmande av en annan, med erfarenhet). "Ser också problem i den allt eller intet-inställning politikerna har. Att erbjuda baracker som redan finns och som har kokmöjligheter o tvätt o toalett är av någon anledning nedvärderande och ovärdigt. Har myndigheterna inte sett hur tiggarna bor nu? Allt vore bättre. Min son gick sina första skolår i en barack. Ingen såg problem med det. Tillfälliga byggnader för stora årskullar var naturligt. Men när det gäller tiggarna ska vi kunna erbjuda bra lägenheter och arbeten med tydliga avtal och lagstadgad semester. Den inställningen gör att tiggarna bor i kåkstäder och varje morgon tysta går iväg mot städernas centrum där de sprider ut sig för att sitta hela dagen med sin pappersmugg framför sig. Så går det när man inte har någon flexibilitet och hårdnackat säger att: Regler är till för att följas."

8) Betr. Hjälp till självhjälp på plats, dvs i hemländerna skrev Gun Svensson (bloggaren Farmor Gun), med anledning av en artikel av Sofia Mirjamsdotter, i korthet detta förslag. Jag citerar och hoppas på att någon med inflytande nappar.
"Jag undrar: - Finns det verkligen ingen etablerad svensk hjälporganisation, som tillsammans med en liknande organisation i romernas hemländer, kan rigga ett Hjälp till självhjälp-projekt i romernas hemländer finansierat med stöd ur EU:s sociala fonder, där medfinansieringen, som uppgår till 15 procent av projektbudgeten, skulle kunna ordnas med hjälp av Foundedbyme eller en speciell insamling? Någon aktiv part måste visa att en konkret förändring är möjlig. Detta som alternativ till dem som passar på att dra fördel av deras utsatta situation - inte minst bland de flesta politiska partierna.

9) Slutligen. Jag kan inte se det som annat än ett nyspråk att kalla åtgärder för att försvåra och förhindra tiggarnas rätt och möjligheter att tigga, i den svåra situation de är, för att "hjälpa" dem, förbud och negativa glidningar av begrepp som "organiserad" verksamhet där man pekar ut en solidaritet mellan utsatta som något negativt - och "glömmer bort" att då är all organiserat hjälpverksamhet negativ. Godnatt i så fall för IM, RB, RK, Läkarmission, Läkare utan gränser etc, etc.
---
Vill till ovanstående lägga följande korta kommentarer och två länkar till SvD-artiklar den 24/5.
Dels:  http://www.svd.se/nyheter/inrikes/allemansratten-galler-aven-tiggarna_4588044.svd
Jjuristen Mårten Schlutz påpekar att allemansrätten gäller alla, inget undantag för romer. Vilket många "glömmer" i dagens debatt. Visst är det en i vissa delar svårbedömd lagstiftning, men det gäller alla.

Dels: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hard-kritik-mot-migrationsministern_4588018.svd
Där Morgan Johansson får hård kritik bl a för han anser att inte romska barn har rätt till utbildning i Sverige. Barnkonventionen, som Sverige är på väg "implementera", gör inget undantag för romska barn. "
Barn intar en särställning, de kan inte själva påverka sin situation. Därför är de särskilt utsatta. Och just utbildning vet vi är en väg ut ur utsatthet" säger BRIS.  Unicet och andra är också kritiska till ministerns uttalande.

21 maj 2015

Organiserat tiggeri - om ett tveksamt begrepp.

Jag har rätt långe irriterat mig över hur "organiserat tiggeri" används i den allmänna debatten som något nedsättande, ja rent av som något olagligt. Länge var det en beteckning som främst sverigedemokrater använde, men på senare tid har det smugit in sig också hos moderata företrädare (de som skulle öppna sina hjärtan, enl Reinfeldt), men även i andra partier.

Jag menar att det inte kan vara olagligt eller skamligt att organisera sig. Inte ens för tiggare. Att hjälpa varandra, och tipsa varandra, det är väl bra. En solidaritetshandling mellan fattiga och utsätta människor.

Därför kom en artikel i Västerbottens-Kuriren om detta väldigt lämpligt, och jag vill citera den helt och hållet.


Begreppet organiserat tiggeri fyller ingen funktion
DEBATTARTIKLAR (2015-05-20).  Begreppet trafficking har i många sammanhang fått betydelsen människohandel för sexuella ändamål. Samtidigt är begreppet betydligt bredare än så. Det engelska ordet trafficking betyder helt enkelt ”olaglig handel”. Det innefattar således all olaglig handel, till exempel med vapen, droger, konst, djur eller människor.

 Trafficking av människor, vanligen kallat människohandel, är givetvis förbjudet enligt svensk lag (Brottsbalken 4 kap. 1§).
Ett annat begrepp som är aktuellt att studera är organiserat tiggeri, något som dock är lättare sagt än gjort. Vad menar egentligen politiker och debattörer när de säger organiserat tiggeri? Vi har kommit fram till två tänkbara förklaringar.
Den första är för att beteckna en situation där människor tvingas eller på annat sätt utnyttjas för att tigga i Sverige. Om detta skulle förekomma är det olagligt och klassas just som människohandel,
Den andra tänkbara definitionen av organiserat tiggeri är att människor frivilligt organiserar sig för att be om pengar på Sveriges gator.
Det är ett vanligt fenomen bland EU-migranter och kan handla om att man delar boplats, bil eller delar upp offentliga platser mellan sig.
Vi blir oroade av den här användningen av begreppet. Begreppet används bara för att beteckna utsatta människor som på offentliga platser ber om pengar för att klara vardagen, aldrig för att beteckna insamlingar till förmån för bröstcancer, världens barn, valfonder eller katastrofområden i världen.
Vi vänder oss mot att använda begreppet organiserat tiggeri när man pratar om de människor som tigger på våra gator och torg.
Ett fritt samhälle begränsar inte människor att frivilligt samarbeta. Solidaritet borde vara lika accepterad om den riktas till en enskild person eller till en organisation.
Vi anser därför att begreppet organiserat tiggeri inte fyller någon funktion.
Mikael Rubin. 
--- 
Tack för det Mikael Rubin. Således, "organiserat tiggeri" är inget olagligt, det kan eller ska inte blandas ihop med Trafficking eller annat som är olagligt (och i högsta grad olämpligt). Olaglig handel är något helt annat än organiserat tiggeri. Sluta använda ett begrepp som inte är relevant, och som inte fyller någon funktion.
Och sluta sprid vandringssägner... 

19 maj 2015

Barn är bra! Även "Barn".

Ja, nog är barn bra. Även om de givetvis kan ha sina sidor, vara besvärliga på olika sätt. Men barn är barn, och barn måste få kärlek och goda uppväxtvillkor. Oavsett var de bor och vem som sköter och uppfostrar dem.

Dessutom finns det en tidskrift som heter just Barn, och den utges av Rädda Barnen. Tidigare hette den Barnen och vi.
Senaste numret, nr 2 - 2015, utkom häromdagen och det är bra, det med.
"Lustigt" nog så både börjar och slutar numret med att lyfta fram ett par frågor, aspekter på detta med flyktingar, såväl vuxna som barn, som jag ofta för fram.

Barns redaktör Sophie Arnö skriver: Se människan! Precis så. Varje flykting, varje barn är en individ, en egen verklig människa med ett eget livsöde. Och alla vill bli sedda som individer. Inte som en i ett grått kollektiv.
Och förmår vi se människan, individen, då inser vi att vi inte kan behandla folk som kollektiv som kan hanteras hur som helst, som vi kan stoppa, som vi kan avhumanisera. Nej, varje människa är en människa, en individ. Som har människovärde, ett människovärde som inte får tas ifrån den.

Sista texten har rubriken "Skapa säkra flyktvägar" och har skrivits av Rädda Barnens ordförande, Inger Ashing.  Ser man människan så inser man att båtflyktingarnas väg är en katastrof, farlig och omänsklig. Och att det faktum att de ser sig tvungna att vända sig till skrupelfria smugglare är att det inte finns andra vägar för annat än ett fåtal. Det är de rigida reglerna som gör att det finns en marknad för dessa giriga människosmugglare. Fanns det säkra och legala flyktvägar så fanns inte heller något behov av smugglare och deras undermåliga "båtar", och de som flyr skulle inte behöva utsättas för de farligheter under vägen till "båtarna" som de nu utsätts för.
Jag vet inte om det är en praktiskt framkomlig väg att låta ambassaderna besluta om asyl. Men nog kunde det kanske vara möjligt att pröva i något fall?  Hur som helst så måste det bli ett slut på att bygga upp murar och hinder runt Europas länder, hinder som kostar både människoliv och lidande - och som tvingar många att inte bara sälja allt de har utan även att skuldsätta sig.

Självfallet så är grundorsaken att det finns krig och inbördeskrig i många länder, vilka oftast är diktaturer av något slag som inte respekterar människovärdet, och inte heller andra demokratiska rättigheter. Kan vi avskaffa diktatur och förtryck, så finnas inga anledningar att söka sig till andra länder som flykting.  Det är ett mål som måste ha hög prioritet.
Samtidigt är det ett mål som tar åtskillig tid - och vilja - att genomföra. Tills dess måste vi i vart fall ta hand om flyktingarna, att se att varje flykting är en människa, han/hon också!

15 maj 2015

B B King har avlidit, + tillägg


Jag känner mig ledsen idag. Den siste av de verkligt stora giganterna i bluesen, B B King har avlidit, stilla i sitt hem den 14 maj 2015, 89 år gammal. Av den officiella hemsidan att döma, så har han varit sjuk en tid. I skrivande stund har den dock ej uppdaterats med uppgiften om hans död. Jag är ledsen, men egentligen inte överraskad, han var ju gammal.

Wikipedia har däremot redan noterat att han avlidit, liksom givetvis alla större dagstidningar.  B B King var nämligen känd världen över också bland folk som annars inte är blues- eller jazzlyssnare i djupare mening.

B B King var både sångare och gitarrist. Nästan lika känd som King själv var att han kallade sin gitarr för Lucille, och att gitarren - och anledningen till dess namn - sjöng han ofta om.

B B stod för "Blues Boy", men egentligen hette han Riley B King, och han föddes i sept 1925 i Mississippi. Hade han orkat några månader till hade han alltså blivit 90 år.

Han började sin bana tidigt och fick lokal berömmelse, men har sedan många decennier varit känd och beundrad världen över både för sin sång och sitt gitarrspel. Han gjorde otaliga inspelningar som getts ut på både LP och CD, ja de första också givetvis på EP och som 45-varvssinglar och 78-or. Han uppträdde och turnerade ända upp i hög ålder, med tämligen oförminskad kraft.

Som ett kuriosum kan nämnas att seriösare media har nyheten om hans död som en "vanlig" nyhet, eller under "kultur". Mera populärbetonade tidningar har nyheten under nöjesnytt....  en rubricering som faktiskt visar hur känd och uppskattad han var i vida kretsar.
---
Jag vill också delge ER följande rader ur Olle Wästbergs månadsbrev, där han uppmärksammar B B Kings bortgång. Olle W är bl a fd generalkonsul i New York, fd riksdagsman (fp, av den socialliberala sorten) och fortfarande aktiv med att utreda bl a demokratifrågor och är en flitig debattör. Detta sagt för de av mina läsare som ev inte känner till honom. Jag citerar:
 
"King of Blues har dött
För tio år sedan hade vi BB King hemma hos oss i det svenska residenset i New York. Polarpristagaren var hedersgäst och gjorde det möjligt att bjuda musikfolk som annars knappast skulle bevärdigat Sverige med ett besök. (Det är så man måste arbeta för att vidga Sveriges kontaktytor och göra vårt land känt.) 
BB King var en upplevelse genom sin varma person. Inte bara att han var bluesens störste, utan han ”bjöd på sig själv” i flera timmar. Talade med alla som ville, skrev autografer på skivfodral och spridde en fantastisk stämning.
Nu har han dött och hyllas berättigat över hela världen:
http://tinyurl.com/p6olwpp
---

12 maj 2015

Åsa Romsons Auschwitzgroda (?)

Det blev en märklig mediastorm efter söndagens partiledardebatt. Framför allt politiska motståndare till Åsa Romson passade på att kritisera, och närmast idiotförklara, henne för hennes uttalande i den första delen av programmet där hon sa att hon varnade för att behandlingen av flyktingströmmarna över (och i) Medelhavet kan leda till enorma tragedier i en våldsamt stor omfattning. Jag ser inget fel i denna varning. Men så nämnde hon Auschwitz, och kritikerna såg rött och som om hon ville förringa omfattningen och betydelsen av detta nazismens industriella massmord.

Betr Åsa Romson som politiker så instämmer jag, hon är inte lämplig som vice statsminister el minister öht.  Det har hon visat många gånger, och även i denna debatts senare del. MEN, betr Auschwitzgrodan  tycker jag att kritikerna skjuter rejält över målet. Hon uttryckte sig klumpigt, oerhört klumpig. Jag hörde inte den delen av debatten, men av referat och efterföljande debatt (som i övrigt "försvann" och drunknade i kritiken av Romson) så förskjuter kritikerna fokus från det hon nog ville säga, dvs att utvecklingen av den flyktingkris som berör miljoner människor är farligt och kan leda till en accelererande katastrof, till att hon ville förringa Auschwitz. Men helt uppenbart är, för den som inte bara är ute att göra politiska poäng, att det var inte det hon menade.

Hon ville inte förringa Auschwitz, utan hon ville lyfta fram den flyktingkatastrof, som redan sedan länge är på gång, att den  får allt värre och större proportioner. (Hon nästan bet sig i tungan, och hade svårt att ta sig ur den dåliga "liknelsen", som inte var en liknelse. Men det var för sent.)

Men kritikerna medverkar, faktiskt, till att därmed bagatellisera det kontinuerliga massmord som sker av flyktingar, både när de är på väg till de skurkaktiga och samvetslösa smugglarnas båtar (t ex i det laglösa och kaotiska Libyen), och när de kommit ombord på de undermåliga fartygen.  Om än detta dödande inte sker i industriell skala, så är det systematiskt och snudd på gigantiskt. Och grundat på girighet, grymhet och är en följd av de europeiska ländernas ovilja att låta flyktingarna komma på legala vägar till Europa och oviljan ö h t att ta emot dem.

Ett litet ungefärligt och förkortat citat ur den verklighetsbaserade romanen Tea-bag, av Henning Mankell, som bl a handlar just om vägen över Medelhavet till Europa. Som då boken skrevs var via Marocko till Spanien/Gibraltar.
En dag går man inte ombord på en båt och behöver inte bli blöt om fötterna, man kan gå på liken från de som drunknat eller tagits livet av, för att komma till Europa.

Så kunde man beskriva framtiden av den verklighet som fanns för dryga tiotalet år sedan. Och om än huvuddelen av "båt"flyktingarna (frånsett marockanska ensamma barn) idag tar en annan väg, så är det en katastrof som verkar tillta i styrka.
Och inte ska förringas, inte den heller.


Hans Lindblad skriver om Karl Staaff

Jag har inte hört från vännen Hans Lindblad (socialliberal veteran) ett långt tag, blev orolig. Tack och lov fick jag nu ett livstecken från honom, som visar att han varit sysselsatt med att skriva om Karl Staaff. Till hösten är det hundra år sedan Staaff avled och boken ska komma ut i samband med ihågkommandet av detta.

Karl Staaff var och är en av de absolut främsta och betydelsefulla politiker som Sverige någonsin haft, statsminister 1905-06 och 1911-14. Dessutom en liberal av det slag som jag gillar, en man med klara socialliberala drag, även om det ordet inte användes på den tiden.

Staaff borde vara en stark inspirationskälla för dagens liberala politiker, i vart fall för de som ser sig som socialliberaler. Ja, egentligen vore det bra för Sverige om alla inspirerades av denne rese. Det ska bli oerhört intressant att ta del av Lindblads bok, och även den andra bok som ska utges i paket med Lindblads. Tillsammans torde de ge en rätt så heltäckande bild av denne mångsidige politiker och förkämpe för demokrati och social rättvisa.

Det finns givetvis en del skrivet om Staaff "redan", men det mesta är lite svårt att hitta idag, om man inte letar nog målmedvetet. Alla bör dock, i väntan på Hans Lindblads och de andras bok åtminstone kolla in vad som finns att läsa om Staaff på Wikipedia.

Här ger jag bara ett litet citat:
"Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning."

Som sagt, Staaff var liberal, och därför inte det minsta höger.

Jag hoppas återkomma senare betr bokutgåvan, böckerna.

11 maj 2015

Klarläggande (?) teve-debatt 10 maj 2015

Jag följde den stora partiledardebatten igår i andra halvlek, och mina kommentarer grundar sig "bara" på den biten. Under den första timmen dominerade ämnen som invandringspolitik och bostäder, och där lyckades sd-ledaren Jimmie Åkesson ta stort utrymme, vilket han skickligt utnyttjade.

Nå, andra halvlek då, med åtta partiledare, med vikarierande kd-ledare och premiär för Anna Batra, m.
En spretig debatt, där flera partiledare kom i skuggan av, ja, av vem då? På sätt och vis var Åsa Romson, mp, mycket i farten, men inte på ett sätt som gav henne några pluspoäng. Jan Björklund fick hålla tyst, vilket kanske var bra för fp. Ändå det han sa var inte så tokigt. Löfven var blek på sitt sammanbitna sätt, Jonas Sjöstedt körde sin vanliga trall på ett sätt som om han bad om ursäkt för vad han sa. Kd-killen verkade kunnig, men fick inte ordet så ofta. Det bestående intrycket av honom var nog att han var mera "anständig" kd-are i stil med Göran Hägglund, inte någon extrem svensk tea-party-variant som den nya högerkvinna. Anna Batra sa inte mycket som man minns, hon nickade mest bifall till en del inlägg från Annie Lööf. Och Jimmie Åkesson, ja han är sig lik, skicklig debattör med en slags aggressiv men samtidigt inlindad argumentering. Det är obehagligt, men skickligt.

Nej, det som debatten gjorde helt klart för mig, det var detta: Det finns ingen enighet inom regeringssidan. Visst, de försökte, i vart fall Löfven, ibland ge sken av det, men Jonas Sjöstedt och hans parti ska ju utgöra en del av regeringsunderlaget, men mycket av det han sa var skarp kritik av regeringen. Och mångordiga Åsa Romson slingrade sig som en hal ål för att låtsas vara enig med s, och samtidigt hålla fast vid mp-linjen, ex-vis betr vapenexport och energipolitik. Nej, det var faktiskt beklämmande att se och höra.
Men det finns ingen allians heller. Även där försökte man tona ner skillnaderna, och ibland nicka bifall när en "kollega" sa något, men det hjälpte inte. Man har olika åsikter om det mesta, och det spretar åt olika håll, från fråga till fråga. Dessutom såg jag ingen klar ideologisk förklaring till skillnaderna, det skulle ju vara en god "ursäkt", nej, skillnaderna var/är nog mesta försök till blygsam profilering och i någon mån för att behålla eller återvinna gamla väljare, som genom allianssamarbetet försvunnit eller blivit tveksamma.

I grunden finns det alltså, av debatten att döma, inga block, trots att man frenetiskt från båda håll försöker påskina det. Och skillnaderna, sprickorna, de är inte ideologiska i egentlig mening och finns inom "blocken" minst lika mycket som mellan "blocken".  Och, anar man, finns även i hög grad inom både socialdemokratin och inom moderaterna.

Samtidigt visar detta att skillnaderna mellan partierna går kors och tvärs, från fråga till fråga. Jag kunde inte se möjligheten till något nytt, djupare samarbete som skulle möjliggöra underlag för en stabil ny regering, vare sig blocköverskridande eller enl traditionellt mönster. Framtiden är mycket oviss.
Och i bakgrunden lurar sverigedemokraterna för att fånga upp förvirrade väljare. Ett sd som dessutom alltmer står i förgrunden.

08 maj 2015

Långbord a la Filippinerna

Långbord, tja det är väl vanligt om man har många som ska äta.
Men i Filippinerna är det "alltid" många som ska äta. Därmed inte sagt att de kan sitta vid samma bord, eller ens om man har ett par-tre bord. En och annan får stå och äta, och så får de äta i omgångar.

Bilden visar ett långbord vi hade vid senaste besöket. Vi visste att det skulle bli många, många var uttalat bjudna och att andra skulle ansluta sig eftersom. Att folk inte skulle kunna sitta och äta vid långbordet var ju självklart, däremot så behövdes det för att sätta fram maten på. Ett slags buffé. Med flera "sittningar".  Det hela började med tilllagning hela förmiddagen och någon timme efter lunch (plus lite förberedelser av skilda slag några dagar i förväg), och ätandet började sådär vid fyratiden på em och fortsatte till sena kvällen. Även de sista timmarna kom inbjudna gäster, plus trevliga grannar som kände att de också var välkomna.  Åt och drack (mest  Coca-cola och läsk och lite vatten) med välbehag. Lyckat.

Och jo, det är palmblad som ligger som underlägg. Och många rätter, alla färdiga att ta för sig av från start. I princip, dvs något mera efterrättsaktigt sparade vi till slutet.

Sött i skoluniform

I Sverige så vill många, bestämmande, inte ha det vi kallar skoluniform, dvs en kläder som är lika för alla elever.  De menar att uniform låter illa och/eller att personligheten sitter i kläderna. Det tycker inte jag, personligheten sitter i människan, inte hur han/hon är klädd.

I bl a Filippinerna har man skoluniform. Gissningsvis för att inte det ska synas för skarpt på barnen om de har rika eller fattiga föräldrar.  Flickorna har vit blus och en enfärgad eller diskret mönstrad  kjol. Pojkarna en vit kortärmad skjorta och kortbyxor. Plus en ryggsäck för skolböcker/läxor.

Det ser mycket prydligt ut, oftast är de väldigt söta, ungarna. Och - märkligt (?) nog,  - "skoluniformen" är alltid ren och nytvättad. Trots att fattigdom är mera vanligt än rikedom, och att de flesta handtvättar kläderna.  Men, givetvis, när de kommer hem efter skoldagens slut så får de byta om till vanliga hemmakläder, som regel enklare och ibland väldigt slitna. Men i skolan ser alla lika prydliga ut.

Här en bild av en skolflicka., som just kommit hem, i sin "skoluniform". Visst är det sött!



03 maj 2015

Tea-bag, illegal flykting över Medelhavet

Flyktingströmmarna över Medelhavet, från f.n. främst Libyen fortsätter, trots mängder av katastrofer, där "fartyg" sjunker med sin last av folk som desperat söker sig till Europa. Nu är båtflyktingar inte något nytt, men verkar tillta. I Libyen väntar ca en halv miljon, som kommer från andra länder, främst afrikanska. Men också vägen via Turkiet till Grekland verkar ha fått ökad "popularitet" den sista tiden, p g a rykten att Grekland ska mildra sina regler.

Självfallet ska, som EU vill, flyktingsmugglarna, de som tar fantasipriser för att ta flyktingar över havet, med osäkert resultat, minskas och smugglarna bestraffas. De profitera ju på olyckliga människors önskan att komma undan förtryck i sina hemländer. Men ännu bättre vore att undanröja en av grundorsakerna till människosmugglingen, dvs att det är så svårt, närmast omöjligt, att ta sig in i EU på laglig väg. Med mera humana (och givmilda) regler skulle ju många ta sig till Europa på legal väg, och till rimligare priser. Benen skulle slås undan för de skrupelfria smugglarna.

Ännu bättre vore förstås om diktatur, förtryck och inbördeskrig kunde stoppas, för då fanns ju inga anledningar att fly.

Flyktingarnas livsöden är oftast skrämmande dramatiska, och flerbottnade. Alla flyr från elände, men därutöver finns givetvis många variationer. Varje flykting är en människa, med egen historia, en person som mer eller mindre förlorar ansiktet, blir ett nummer i en oräknelig skara, av sitt flyktingtillstånd.

Jag tror att det är bra för vår förståelse att försöka sätta sig in i detta. Hur bakgrunden kan se ut. På olika sätt. Att se bortom siffror och statistik och det som kan framkomma vid immigrationsmyndigheternas  eller polisens förhör. Prata med flyktingar. Men vet att många inte finns, de är "illegala", har inga (lagliga) pass, har inte ens passerat migrationsverkets handläggare. Men de finns de faco, under jorden, gömda, utan minsta bidrag, men ibland hjälpta av "legala" svenskar, t ex.

Eller läs om dem. Ett tips är att läsa Tea-bag, en roman, byggd på verkliga personer, av Henning Mankell. Tea-bag, en ung svart kvinna från något afrikanskt land, med en komplicerad berättelse, samt om tre "kollegor" till henne, från andra länder. Eller läs åtminstone en novell i Noveller för Världens Barn 2010 med rubriken: Berättelsen om Mamadou, av Björn Larsson. Inse att verkligheten är både grymmare än vi vill tro, och samtidigt mycket komplicerad.

30 april 2015

Malala, nu fick de som ville mörda henne sina straff (uppdat)

Hörde just detta i radionyheterna.

De talibaner som försökte mörda Malala Yousafzai, och nära nog lyckades, hon svävade ju mellan liv och död flera dagar, de har nu fått sina straff.

Tio personer fick livstid för attacken emot Malala.

Malala Yousafzai var 15 år när en maskerad man sköt henne i huvudet den 9 oktober 2012 i pakistanska Swat-dalen. Talibanska ledare hade vid ett möte under sommaren enhälligt bestämt att hon måste dödas – de stämplade henne som amerikansk spion.  
Malala hade väckt talibanernas vrede i hennes aktiva roll för flickors rätt att studera. Redan 2009 började hon blogga för BBC Urdu och skrev om talibanernas ihärdiga bombningar av skolor. I höstas mottog hon Nobels fredpris tillsammans med Kailash Satyarthi som arbetar för barns rättigheter och mot barnarbete.

Citat från SvD:  "
Tio män har dömts till vardera 25 års fängelse för attentatet mot Malala Yousafzai, meddelar en antiterrordomstol i Swat enligt pakistanska medier. Männen greps enligt Pakistans armé i höstas. Det var två år efter dådet som gjorde barn-aktivisten världsberömd, och bidrog till att hon fick Nobels fredspris förra året.
Genombrottet ska ha kommit när man hittade en man vid namn Israrullah, en av personerna som avlossade skott mot den då 14-åriga flickan. Han rapporteras sedan ha pekat ut nio medbrottslingar.
Enligt domen var det Zafar Iqbal, innehavare av en möbelaffär i Swat, som ledde terrorcellen, skriver den pakistanska tidningen Dawn."
Tyvärr lever talibanismen vidare, även utanför Pakistan-Afghanistan. Två av de värsta avläggarna är ju ISIS, islamska staten Irak Syrien, och Boko Haram i västra Afrika. Grymma vantolkningar av Islam, som styrs av maktgalna självutsedda "ledare". 
Läs gärna hennes bok, Jag är Malala. 

Uppdatering
Ett par timmar efter att jag skrev ovanstående, så hörde och läste jag att den som avlossade skotten emot Malala inte finns bland de dömda. Gärningsmannen har alltså inte gripits, tyvärr. Jag vill påminna om att Malala sagt att hon inte vill ha hämnd, men att hon önskat att få tala med gärningsmannen, fråga honom och få honom att förstå vad hon står för.
Nå, den chansen har hon inte fått. Däremot så vilar ännu ett dödshot över henne, talibanernas kommer att försöka döda henne så fort hon återvänder till Pakistan... 




09 februari 2015

En musikfest av ovanligt hög kvalitet, TV2 i lördags.

Fantastiskt! SVT bjöd på ett högklassigt alternativ till den lördagsplåga som kommer att dominera ettan nu hela våren...  Hoppas Tvåan letar fram fler pärlor ur sina arkiv för att ge oss musikvänner chansen att slippa plågas av den s.k. mellon.

Alice Babs i en fantastisk konsert från 1999,  i finfin form (det var hon väl alltid!) i en generös knippe toppenmelodier. Mycket ellingtonia, men också annat.
Och med Charlie Norman och hans trio. Charlie i vanlig ordning leklysten och humorisk. Plus de tre blåsarna Bosse Broberg tp, Olle Holmquist tb, och Ulf Andersson sax och lite flöjt.  Två timmar, där Charlie och grabbarna hade några egna nummer, som de förvaltade väldigt bra.

Alla på utomordentlig spelhumör, inspirerande varandra. Det var musikalisk kärlek. Sent ska jag glömma när Alice improviserade på duo med trummisen. Ovanligt, och fint.

Vilken skön påminnelse om vilka härliga musiker de var, Alice och Charlie!   För det är ju ändå en smolk i glädjebägaren detta att de inte är med oss idag utan båda spelar "ovan molnen".

De som missade programmet, skynda att klicka in SVTplay, http://www.svtplay.se/video/2649171/swingtime-again/swingtime-again-alice-babs-och-charlie-norman
Det ligger bara kvar för avlyssning i 4 veckor till. Så skynda!

04 februari 2015

Malalas Swatdal är männens värld

Fredspristagaren Malala Yousafzai har i sin mycket läsvärda bok "Jag är Malala" beskrivit hur extremismen växt fram i Pakistan och speciellt i det nordvästra området - och därmed även i Afghanistan, eftersom folket där inte direkt erkänner gränsen. Hon skriver även vilket motstånd hon, men även andra, rönt av talibanerna och visar även att Pakistans ledning, militären, som de facto för det mesta är mäktigare än president och premiärminister varit kallsinniga eller emot hennes kamp för mänskliga rättigheter. De politiska ledarna har dessutom ofta, i den mån de varit folkvalda, "ersatts" av höga officerare. Sålunda var General Zia ul-Haq en sådan kuppmakare som i hög grad jämnade marken för talibaniseringen genom sin politik.

Se betr detta även den tidigare bloggtexten med rubriken "Hur blev talibanerna extremister?". Den ger en fyllig bakgrund också till följande rader.

I sin bok beskriver Malala även hur hon, ju mera hon framträdde som försvarare för flickors rätt till undervisning, kom att bli måltavla för talibanernas attacker och misstänkliggöranden. Men även möttes av ett misstroende från det politiskt/militära etablissemanget. Militären har, visar Malala, ett minst sagt kluvet förhållande till USA. Även Malala är kritisk till hur USA skött sig.
Men militären har låtsat att stödja USA i kampen emot talibanerna, tagit emot miljarder i hjälp, men samtidigt till och från varit väldigt passiv i att bekämpa talibanerna och deras terrorism.
De som Malala Yousafzai lyfter fram i sin fredliga kamp för mänskliga rättigheter är det fåtal demokratiskt valda ledare som Pakistan haft, sådana som Ali Bhutto och Benazir Bhutto.

Nu har SVT:s kunnige korrespondent Stefan Åsberg rapporterat att Malala är ifrågasatt, spec i sin hembygd Swatdalen i nordvästra Pakistan. Det är ingen nyhet i och för sig, utan snarare är det fyra minuter inslaget en bekräftelse på det vi redan visste, både genom Malalas egen bok och på andra sätt.
Jag vill betona att det inte räcker med att läsa det korta skriftliga referatet, lyssna därför (så länge det går) på hela inslaget för en fylligare bild.
Sålunda angrips hon av en man (i talibananda) för att vara en CIA-agent (!), att hon svikit sin hembygd, och inte gjort något konkret.
Det ska då konstateras att Swatdalen är en männens värld, vilket ju Malala ifrågasatt genom sin kamp för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Hon har dessutom faktiskt gjort konkreta insatser, genom sin fond, utöver att missionera för kvinnors rätt till utbildning. Att hon blev skjuten av talibaner tvingade henne (utan att hon visste det just då, hon låg i koma) att söka läkarhjälp utomlands, vilket räddade livet på henne. Nu studerar hon vidare, för att utbilda sig för den fortsatta kampen. Det är tydligt att en del män inte gillar det. Och framför allt inte talibanerna och de som är inspirerade av eller är rädda för talibanernas groteska människosyn. Avundsjukan är utbredd.

Självklart är Malala inspirerad av sin far, men det betyder inte att hon är en nickedocka. Den som sett och hört henne tala, eller läst hennes bok, inser att det är en stark och självständig ung kvinna, full av kraft för att bekämpa ondskan. Den som läst henne ser också hur orimligt det är att anklaga henne för att vara CIA.agent! Det är dock ett rykte som sprids av hennes motståndare, vilka är både talibaner och de som inte vill erkänna att en muslim kan vara en fredskämpe. Jag sett de anklagelserna emot Malala framföras av "Israelvänner" på Facebook, som samtidigt sprider ryktet att hon skulle vara trotskist.
De som säger sådant verkar inte känna till något om Malala eller CIA eller den kommunistvariant som kallas trotskism. De vill bara fläcka hennes rykte i syftet att sprida sina egna extrema åsikter.
Det har ju till och med spridits rykten att hon inte alls blev skjuten. Och den som läser hennes bok ser också vilket politiskt spel det var i den Pakistanska ledningen när hon skulle opereras, hur man hela tiden försökte dra politiska växlar på hela tragedin. Och de var rädda att hon skulle hoppa av, begära asyl i Storbritannien, vilket hon alltså inte gjort. Av politiska skäl uteslöts också att hon skulle tas till USA för operation... Efter det att hon blev skjuten, men överlevde, så har från talibanhåll riktats nya hot emot henne om att hon kommer att dödas.

Det är också viktigt att minnas, trots avundsjuka och rykten,  att inte minst för kvinnor och flickor så är Malala en förebild. En jämnårig flicka, Sobia, självsäker och med en tro på framtiden, som dock av risk för repressalier inte vill att namnet på hennes skola ska anges, säger:
– Kvinnans framtid är mycket ljusare nu. Vi tror på oss själva och jag vill en dag bli läkare här i Swatdalen.
Det har alltså Malala åstadkommit, vissa förbättringar och en framtidstro hos många. Men mycket återstår. Talibanerna har trängts tillbaka, men finns i bakgrunden och styr mycket både direkt och indirekt, militären är fortfarande kluven. Och folk är rädda. Inte ens hälften av flickorna får gå i skola.

Och bara för en kort tid sedan dödade och skadade talibanerna en massa elever och lärare i en välbevakad skola i Peshawar, som inte ligger så långt ifrån Swatdalen.

De som främst drabbas av de extremistiska talibanerna (och deras gelikar på andra håll), det är muslimer, tiotusentals, ja egentligen många fler. Även på grund av hur de av andra buntas ihop med extremisterna. En polarisering som skadar förståelsen mellan människor och ökar motsättningarna.

02 februari 2015

Vilken princip ska styra familjepolitiken, betr barnen?

Nu vill socialdemokraterna (och mp) i regeringsställning ta bort vårdnadsbidraget. Igen.

Jag börjar med några fakta.

  • Vårdnadsbidraget ger föräldrar med barn i åldern ett till tre år 3.000 kronor per månad och är obeskattat och alltså inte pensionsgrundande.
  • Alliansregeringen gav kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008.
En kommun får lämna vårdnadsbidrag för ett barn som har fyllt ett men inte tre år under förutsättning att barnet är folkbokfört i kommunen och inte har en plats i förskola som avser heltid.      

Enl media kommer folkpartiet att stödja den rödgröna regeringen, och vårdnadsbidraget försvinner. Detta trots att fp i alliansregeringen, som en kompromiss till fördel för kd, genomförde vårdnadsbidraget i den form det har idag. Fp prioriterar, liksom s, inte ett vårdnadsbidrag som håller en förälder (oftast kvinnan) hemma, barnen bör gå i förskola. De ser det som en jämställdhetsfråga. 

Jag känner mig kluven, eftersom jag ser två för mig viktiga principer, som strider emot varandra. I vart fall delvis. (Och samma principer står emot varandra när det gäller fördelningen av tiden för föräldrapenning.)
De krockande principerna är jämställdhet eller valfrihet. 

Alltså. Det gäller endast barn i åldern ett till tre år. Och bara 3000 kr/mån, ej pensionsgrundande. Kommunerna får själva besluta om det ska utgå vårdnadsbidrag, det är ej obligatoriskt utan beror på den lokala politiska majoriteten. Kan ej kombineras med förskola för barn vars förälder valt vårdnadsbidrag.

Fp och regeringen anser att jämställdheten är viktigast. Dvs jämställdheten mellan man och kvinna, barnen är det inte fråga om. Vårdnadsbidrag anses "låsa" kvinnan hemma, att ej kunna förvärvsarbeta, färre pensionsgrundande år och risk för att komma efter i yrkeskarriären. Och det drabbar främst, anses det, lågutbildade invandrarkvinnor. Att familjen själv ska få välja, ens för en kortare tid, ses  inte som viktigt på grund av de nackdelar som bidraget innebär. 

Valfriheten, är det som alliansen, och då främst kd hävdat. Och det man då avser är föräldrarnas rätt att få chansen att välja mellan förskola och vårdnadsbidrag för sitt/sina barn. Om än bara för en kort tid och med en ytterst begränsad ersättning, som inte är pensionsgrundande. Begränsningarna är, som sagt, flera. 

Att kd står för familjen, som de poängterar som motiv för vårdnadsbidraget,  är naturligt, det är ju ett socialkonservativt parti. Att det stöds av m och c, i vart fall hittills, kan ju de motivera ur valfrihetssynpunkt. 

Socialdemokraterna, och övriga röd-gröna, vill ju gärna se barnen som ett kollektiv, att de ska uppfostras lika, och poängterar att kvinnan inte ska komma efter på arbetsmarknaden. Naturligt då att inte ge valfrihet. 

Men folkpartiet då? Borde inte det parti som ser sig som liberalt, värna valfriheten för föräldrarna, att de ska vara fria att, inom vissa gränser, få välja hur de vill uppfostra och ta hand om sina barn, själva eller genom samhällets institutioner? Jo, det menar jag. Men - fp betonar samtidigt just jämställdheten, och att den ska gå före valfriheten. Möjligen kan man se det som en mera socialliberal inställning än en renodlat liberal. Dvs att båda föräldrarna ska få leva i ett mera jämställt samhälle, vilket i viss mån inskränker valfriheten. 
Vad barnen tycker frågar ingen och kan man inte veta. En del anser att det är familjens sak att bedöma vad som är bäst för barnen. Andra anser att det ska samhället i form av riksdag och regering fastställa. Eller till och med kommunens politiska majoritet, om det ska möjliggöra en lokal valfrihet. Observera att jag inte ser att någon förespråkare för vårdnadsbidrag menar att det bara ska finnas vårdnadsbidrag. Däremot anser jämställdhetsförespråkarna att det bara ska finnas samhällelig barnomsorg. OK, visst tillåts att barn är hemma med en förälder, men då utan att den föräldern får någon del av samhällets ekonomiska stöd.  Vilket ju inte precis gynnar jämställdheten i inkomst m m. 

Jag ser goda poänger i båda sidornas argumentation. Men medge att principerna kolliderar. Och att det är svårt, att tillgodose båda samtidigt.