Bästa boken om Satchmo

Jag vill tipsa om bästa boken om Louis Armstrong.
ALLA jazzvänner bör ju känna till Satchmo, vem han var, varför han blev den han blev, bakgrund och musik. Och varför praktiskt taget alla, både samtida och yngre, jazzmusiker av någon betydelse erkänner hur betydande han var för dem och för jazzen ö h t. 
Jag har läst en massa böcker om Louis, även några av de mest berömda, men den bästa har jag faktiskt inte läst förrän nu nyligen.
(Även den av Louis själv, om hans barndom och första musiker-år. ) 

Den, i  mitt tycke, bästa heter: Louis Armstrong - His life, his music, his recordings. Författare är Abbi Hubner (tyskt y).
Den är på engelska, kanske därför som jag läst den först nu. Den följde med en box av 30 CD, som jag köpte för minst 20 år sedan. Förlag: Oreos.
Jag säger bara: läs den! Den är lättläst på engelska. Väldigt innehållsrik, utan att vara en tegelsten. Jag vet inte om den också finns på svenska, men Läs den!  

Narrar, konstnärer, underhållare, sportsmän och andra lekare... är de fria?

Kändisar idag, det är väl främst underhållare, i någon mån sportutövare på topp, och i mycket liten mån konstnärer eller politiker.

Eller?
I Fråga Lund, i tisdagens TV, fick vi veta (om vi inte visste det förr) att dagens främsta kändisar det är någon form av underhållare, högt betalda, men att motsvarigheten i forna tider det vara narrarna, de som skulle roa kungar och överklass – föraktade och av lägsta möjliga status.
Kändisar kan vara olika kategorier, nu liksom tidigare, och inte alltid ”kulturbärare”.

Nu i dagarna diskuteras också gränserna för ”finkulturen” i form av konst. Hur fri och utmanande ”får” den vara. Och vem ska betala ….
Om jag börjar där; vem ska betala? Vad gäller ”narrarna”, underhållarna så betalar ju publiken, direkt eller genom avgifter för teve etc. Även för komiker som säger förargliga saker, i vart fall om de främst rör sex, något mindre om det gäller känsliga saker som politik - om det inte är väldigt inlindat och görs med den finess som Hasse & Tage gjorde. Dagens narrar är inte anställda av hovet, hovets behov av narrar/artister betalas främst av SVT genom public service, knappast genom kommersiella anordnare.
Sporthjältarna, (liksom cirkusartisterna,) som väl i viss mån kan ses som efterföljare till gladiatorerna får sina skyhöga löner i någon mån från publiken, men främst genom reklamintäkter och offentliga bidrag till både anläggningar och evenemang. Publik sport är i hög grad ”cirkuskonst” med underhållningsvärde. Den rena cirkuskonsten är dock, såvitt jag vet, självfinansierad – och ger knappast några höga inkomster för utövarna.

Politiker ses möjligen i någon mån som kändisar, men är inte så underhållande att de får in några biljettintäkter när de framträder. Om de är underhållande så kan de kanske få en del röster, vilket då kan leda till att de får rätt hyfsade arvoden... men bara ett litet fåtal. Fotfolket, de förtroendevalda, på deltid, gör i hög grad sin insats för demokratin ideellt. Väljarna verkar se ”politik” som en arenasport, som de inte vill delta i eller betala för. Ändå kostar ”politiken” stora summor. Nog om politiken och dess underhållningsvärde.
OK, I ytterst få fall kan man se politikutövandet som konst, statsmannakonst.


Konst har ”alltid” funnits. Till en början troligen dock främst (endast?) som ett uttryck för religion. I huvudsak var det nog så intill rätt sen tid, dvs tills för några hundra år sedan. Kyrkor smyckades, men grottmålningar skildrande fruktbarhetsriter avtog. Överheten började dock med tiden efterfråga konst även i profana sammanhang. Liksom en och annan lekare, som förnöjde med musik eller andra konster. Det var dock ett konstutövande som var en dans på knivseggen, dåligt avlönad och ville man utmana makten fick det ske på ett sätt som inte misshagade just denna makt, och helst doldes genom att roa, underhålla. Man kan nog konstatera att konst och underhållning alltid tjänat ett syfte. I vardagen ett sätt att förgylla den, genom vackra verktyg och föremål, sjunga och spela för eget nöje (inkl dans t ex). Men att få - eller tvingas till - att försörja sig på konst, gyckel, lekande eller underhållning, det har sällan varit speciellt lönsamt, förrän i nutid. Lekare var i paritet med trälar eller lösdrivare. Så i hög grad var både enklare och framför allt mera framstående konstnärer och narrar beroende av den tidens stat; makthavare, kungar, furstehov, förmögen adel etc, och i vissa sektorer kyrkan (konst, musik).

Idag är det för den konst och underhållnings som inte är självförsörjande, stat och kommun, det offentliga (genom politiskt styrda inrättningar) som står för finansieringen (skattemedel) både genom stipendier, kulturbidrag i olika former och inköp. Fri konst är inte så självklart, inte för den som måste sälja sin konst, sitt budskap – under sin livstid.
Nu vill vi ju, de flesta (?) att konsten, kulturen, artisteriet ska var fri, få uttrycka sig och kunna ge eftertanke, få upplevelser, göra att vi omprövar och utvecklas.
Men vi är nog inte alltid så glada åt att vi ska behöva se det som vi upplever alltför provocerande, och som går emot vad vi tror på, trots att vi hävdar konstens frihet, att konst också är ”yttrandefrihet”. Spec inte genom våra skattepengar, annars må det väl vara...

Vad vi tycker i vår ensamhet om konst etc är ju ändå inte så farligt.

Vi kanske inte kan undvika att se allt vi inte gillar (tror oss gilla), men vi kan ju ofta ändå undvika att själva köpa det vi inte vill ha, konst, musik, stå-up-föreställningar, alltför politiska revyer (fastän de brukar ju ändå få publik), gå på matcher etc.


Det vi (åtminstone vi som anser oss toleranta och för konstens frihet) är skeptiska inför, det är ju ändå att konstens frihet kan begränsas av hur ”kulturpolitiker” (och andra mörkermän/kvinnor) har svårt för att hålla fingrarna i styr när det gäller anslag inom detta område. Politiken kan ha andra prioriteringar än de som befrämjar konstens frihet. En ”lösning” är att politiken bara ger något slags ramar, som de sedan uppdrar till tjänstemännen att hantera.
Frågan är förstås om tjänstemännen är så mycket bättre på att fördela anslag enligt ”frihetsprincipen”. Det kan bero på om tjänstemännen är politiskt tillsatta, efter politiska meriter, eller inte, men också på deras egna personliga preferenser. Och på hur politikens ramar och regler ser ut.

I vilken mån låter man t ex marknadens möjligheter att bekosta ”nöjet” - hur strikt håller man sig till ”olönsamt” kulturutövande, styr man pengarna till kommunala projekt så de befrämjar frihet eller säker medelsvensson-konst/musik?
Är frihetsprincipen i fara - eller inte – om man (= majoriteten) prioriterar ABF-kultur, eller klassisk ”finkultur”? Är det rimligt att en operabiljett, som ändå är svinaktigt dyr, är subventionerad med åtskilliga hundralappar, medan en stol på en jazzkonsert bara får någon tia (om ens något) och där det är omöjligt att ta ut biljettpriser som är i närheten av vad en operabiljett kostar? Är det rimligt att sponsra kommersiella konserter med dyra popgrupper, med stora summor för att ge ”vanligt folk” tillgång till detta, i något slags vilja att ge ”alla samma chans”? (Vilket resulterar i att populära, kommersiellt gångbara grupper kan ta ut fantasi-gager, lång utöver vad t ex symfonimusiker - som i o f sig har hyfsade löner – har, för att inte tala om de svält-gager som jazzmusiker kan få.) Vad är rättvisa, i olika aspekter, och vad befrämjar friheten i konst och kvalitativ underhållning? Hur ”bör” offentlig utsmyckning vara? Föreställande statyer . - eller stimulerande? Vilken litteratur ska offentliga bibliotek tillhanda hålla allmänheten? Etc, etc.

Min slutsats blir alltså.

Den som vill utöva någon konstnärlig verksamhet, måste givetvis rannsaka sina motiv, har man ett budskap, en vilja att uttrycka sig eller prestera något, eller tjäna pengar för överlevnad, eller så mycket som möjligt. Vill man nå en stor publik – eller räcker det att få uttrycka sig, där antalet människor man når är egalt? Eller både-och?
Som kulturkonsument; vad vill man se, höra, uppleva? Något ”snyggt”, något intressant, tankeväckande, något underhållande, ensam eller i grupp, något i bakgrunden vid någon form av social verksamhet. Eller?
Hur kan man få tag på det man vill? Gå på konsert (dyr eller överkomligt pris), köpa skivor, gå på cirkus, gå på något idrottsevenemang, gå på konstutställning, köpa konst, låna böcker på bibliotek – eller köpa, se på teve-underhållning, eller kolla in något på Kanal 2 (svt), se på film på bio, DVD eller på teve? Nöjer man sig med kommersiell kultur av dagens ”narrar”, och har man råd med det? Eller vill man kunna ta del av fri skapande kultur, som kräver ”hovets” (det offentligas) stöd?
Kan offentlig konst/kultur vara helt fri, kan kommersiell vara fri?

Det här med konstnärlig (artistisk) frihet – det är inte helt enkelt det.
---
Tillägg. Kungen och kungahuset är rimligen, numera, att ses som kändisar (pga av teve - inte bara SVT - och kvälls- och veckopress).  De kan väl knappast ses som konstnärliga artister, men är ändå något slags underhållare, det spelar ju teater i sina roller.
Frågan är då, vilken är kopplad till detta inläggs tema, är de fria i sina roller? Svar: givetvis inte. De har sina roller pga att Sverige har en arvsmonarki, och de måste spela sina roller, oavsett vad de själva vill. De har inte det val för sin framtid, sin roll, som alla andra svenska medborgare har.
---

Högerfärgsättning av "borgerligheten" gynnar socialdemokratin.

Anders Johnson (liberal skriftställare) har på Facebook publicerat ett citat av Waldemar Svensson, Ljungskile, vilket föranlett en kommentar där Svensson i Ljungskile, genom sin frisinnade fasthet, anklagas för att cementerat S regeringsmakt.
Det "förgripliga" citatet lyder sålunda:
"Om den borgerliga fronten sammanpressas till ett block, som i det allmänna medvetandet blir färgsatt av högern, så får Socialdemokraterna den bästa tänkbara utgångspunkten för att erövra väljarmajoriteten."

Waldemar Svensson, Ljungskile

Waldemar Svensson i Ljungskile, riksdagsledamot och vice partiordförande (FP), som verkar föga känd bland dagens "liberaler".


Wald Svensson och Bertil Ohlin var under lång tid det par (vice ordf  resp ordf) som kompletterade varandra och gjorde fp under dess storhetstid till den inflytelserika kraften i svensk politik. I skarp  opposition emot Erlanders SAP, som tvangs att ständigt ha fp i åtanke, och moderera S-politiken.


Jag vill å det bestämdaste avfärda det befängda påståendet att Svenssons inflytande skulle ha cementerat s-makten, och framföra:

Visst hade - och har - Waldemar Svensson rätt. Ofta uttryckte han sig omständigt, spec i skrift, men här var det ändå lättförståeligt.
Låt oss alltså se vad som hände. Svensson i Ljungskile cementerade inga s-regeringar, det var det förstakammaren det valsystem vi då hade, som gjorde - och till och från det stöd som  bf/c gav SAP. 
Efter 1976 års val tappade s regeringsmakten, för sex år, men lyckligtvis så blev det inte högern som "färgsatte" den/de följande regeringarna. C och det socialliberala fp hade kommandot, tills C spräckte regeringen genom kärnkraftsfrågan. Och f.ö. så var det alltid högern/M som var det parti som spräckte, eller hotade spräcka, den ickesocialistiska regeringen. Fp och C höll emot M:s färgsättningsanspråk. Fp fick t o m själv ta hand om regerandet när varken M eller C orkade med. Och fp fömådde lotsa igenom liberal politik med samarbete med de partiers som låg närmast, fråga för fråga
Vilket får ses om en stor bedrift och framgång för liberala idéer - där både socialistiska och konservativa/moderata hölls undan.
1991 då, då blev det mera högerns "färgsättning", men Westerberg fr f allt fick samtidigt regeringen att i mycket ändå styra socialliberalt, men så kom finanskrisen, där också samarbetet med S behövdes för att moderera högerfärgen.

För en socialliberal kan det aldrig vara det viktigaste att hjälpa fram "borgerliga " regeringar som färgsätts av högern.
Socialliberalers främsta uppgift är att få till stånd så mycket socialliberal politik som möjligt. Det kan eller bör ske på olika sätt, beroende på hur övriga partiers politik ser ut, och på vilka frågor som är aktuella. Genom samverkan med ickesocialistiska partier om de inte bromsar socialliberala idéer, eller genom blocköverskridande samarbete, som dels förhindrar socialism och dels främjar liberala idéer och stoppar "högerfärgningen".

OBS, borgerlig är ingen ideologi, utan dess enda gemensamma ingrediens är icke-socialism. Så, som sagt, "borgerliga" regeringar är ingen förstaprioritering för ett liberalt/SOCIALLIBERALT parti.

Vill här också citera  Agne Furingstens (L) kärnfulla kommentar, "Waldemar Svensson var en av våra mest klarsynta politiker. Som ledare för den frisinnade delen av partiet drev han tydligt en socialliberal linje som attraherade många väljare. Tyvärr är frisinnet kraftigt försvagat i vårt parti, men jag hoppas på en renässans inför framtiden! Då kan vi åter bli största borgerliga parti som under Ohlin/Svensson-eran!"
Jag vill även påminna om att högern och sossarna i valrörelse efter valrörelse älskat att sätta "borgerligheten"  - och i den inkludera fp - i motsats till socialdemokratin.
Som om borgerligt vore detsamma som det högern stod för, och därmed något som alla väljare som vill ha den socialdemokratiska "tryggheten", ska akta sig för.
Och högern under täckmanteln "borgerlig"  skrämmer med sossarnas Socialism.

Ingetdera sidan vill erkänna att det faktiskt finns annat än ytterkantspolitik, att det finns (eller bör finnas) en mittenpolitik präglad av en socialliberalism (snarlik frisinnet)  med framtidstro som ger utrymma för frihet och socialt ansvar.

Vänsterliberal - att vara stolt över, och vad det är.

Jag är lite "slö" att jobba med bloggen nu, det tar tid och jag har så mycket annat att tänka på. Men vill i alla fall rädda en artikel av ännu aktive fp-veteranen Olle Wästberg, liksom ge mina spontana kommentarer till den artikeln, som publicerats i AB, på kultur.              
  Rubriken är:

"Åkessons attack gör mig vänster igen

Olle Wästberg: Det är naturligt för en socialliberal"
text: Ordet ”vänster” har skiftat innebörd. När de liberala och frisinnade partierna 1934 bildade Folkpartiet ville de frisinnade att ungdomsförbundet skulle heta ”Sveriges unga vänster”. Det blev dock Folkpartiets ungdomsförbund.

De högerliberala partierna i Danmark och Norge heter Venstre. Tiden går.

När jag själv i tonåren blev samhällsengagerad valde jag ­liberalismen. Högern hade inte varit onaturligt med min sociala bakgrund på Östermalm, men jag kände för internationell solidaritet. Socialdemokraterna – i början av 60-talet – var negativa till invandring, sa nej till enprocentigt u-landsbistånd, stoppade lag för bojkott av apartheidregimen i Sydafrika. De ville inte skilja stat och kyrka åt samt var – innan Olof Palme blev utbildningsminister – passiva inför elevinflytande.

Det blev självklart för mig att gå med i Folkpartiets ungdomsförbund, lett av Per Ahlmark.

   De unga liberalerna stod för viss kulturradikalism och en stark internationell ­solidaritet. Dessutom drev Folkpartiet igenom att sambeskattningen upphörde, att anställda i privatföretag fick styrelserepresentation och att de första lagarna om anställningstrygghet infördes. Uttrycket ”vänsterliberal” var inte ovanligt. Det stod för vad som i dag oftast betecknas som socialliberalism. Vänster­liberalism står för solidaritet, ­individens frihet och marknadsekonomi. Själv var jag ordförande i Folkpartiets programgrupp 1982 då vi för första gången införde ordet ”marknadsekonomi” i partiprogrammet.
   

Kring 1968 slog nyvänstern igenom. Den stod för socialism och hade åtskilliga företrädare som sympatiserade med Sovjetunionen och kommunist-Kina. Sveriges kommunistiska parti bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Det omöjliggjorde beteckningen ”vänster” för liberaler.

Jimmie Åkesson skriver i sin bok Satis polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själ­lösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Nu har han bytt till ”vänsterliberal” som dominerande skällsord.

SD vill, som andra högerpopulister i Europa, slå ner public service. Åkesson gick förra året till angrepp mot Sveriges Radio: ”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja.” I årets Almedalstal sa han: ”Vänsterliberalernas nedmontering av Sverige som en fri, trygg och sammanhållen nation får bara tillåtas bli en kort parentes i vårt lands tusen­åriga historia”.

Det gör det naturligt för en socialliberal att på nytt kalla sig vänsterliberal."

Så skrev Olle Wästberg idag den 29 aug 2019 I AB.
---
Det kommenterar jag sålunda;  

Der är en bra, koncentrerad artikel av Olle Wästberg, om varför han är socialliberal, vilket i hans ungdom (och min) var detsamma som folkpartist. Och att det givetvis kunde kallas vänsterliberal, och något att vara stolt över. .
Men när kommunisterna börja vilja maskera sin ideologi och steg för steg kallade sig alltmer vänster (först vpk, sedan  bara v), då blev det tvetydigt och lätt att blanda ihop med något slags socialism, fr f a för de som ser med skepsis (eller ren avsky) på allt som inte är höger, mycket höger. Vilket ju Åkesson är ett t o m extremt exempel på.
Men jag har alltid försökt förklara att liberal = vänster, I motsats till höger, som står för konservatism i alla avseenden. Men att det inte betyder att en liberal, vänsterliberal på något sätt skulle vara en smygsocialist. Socialism kan ju faktiskt i vissa avseenden vara väldigt konservativ, inte minst nu för tiden.

Men, trots denna skenbild som många vill sätta på vad som är liberalism och vänsterliberalism, så kanske vi stolt skulle deklarera att en svensk liberal är en vänsterliberal - och förklara vad det innebär!!!"

För socialliberal i sin egentliga mening är ju just vänsterliberal.  F.ö. ett begrepp som frisinnade liberaler tidigt använde. Och då som ett klargörande av att liberalism är något självständigt, att inte buntas ihop med varken högern, konservatism  eller socialdemokraterna - och långt ifrån socialism och kommunism, och självfallet långt ifrån den nyssnazism som Åkessons parti står för. 

Min musik, hur få tag på?

Läs  gärna detta, om ni vill. Om ni gillar jazz och blues med mera, och vill ha tag på den sortens musik. Mina tankar.
Skivleverantörer, dvs hur få tag i musik på skiva. Att lyssna på jazz.

Först fick jag några stenkakor, 78-or, av min mamma, som köpt dem hos urmakaren i grannbyn, som även hade ett litet sortiment grammofonskivor. Jag hade då precis skaffat min första skivspelare, en Philips, med liten röd (ngt svajig hastighet) skivtallrik, att koppla till radions högtalare. För såväl 78-varvare som EP och LP-skivor.

De första egna inköpen gjordes dagarna efter på postorder, via Svenska skivklubben, på Lilla Nygatan i Stockholm. Några EP-skivor à 7,95 styck: Rock-Fnykis med Martin Ljung och Louis Armstrong, 30-talsinspelningar t ex On the Sunny Side of the Street och Just a Gigolo. Min första LP var Porgy & Bess i en inspelning med duktiga operasångare.

Sen följde i rask takt min första LP med Louis Armstrong, Phase to Phase - Face to Face, ena sidan med 20-talsinspeningar som Potato Head Blues och The Last Time, den andra med 50-tal, Blueberry Hill, Tin Roof Blues etc.
Detta måste ha skett 1957, eller möjligen sent året innan.

Då hade jag kommit kontakt med jazzen via radion, Simon Brehms Sextett (var det väl?) i familjeprogrammen på söndags-eftermiddagarna, men också hittat en del jazzprogram.
Sommaren 1957 började jag inhandla Orkester-Journalen, och Estrad. Prenumererade från och med 1958. Estrad fortlevde dock bara ytterligare något år, hade ett lite tunnare upplägg, men jag gillade att det fanns två jazztidningar, som kompletterade varandra.
Under några år var det Svenska Skivklubben som var den dominerande skivleverantören. Jazz och lite blues mest, men också t ex lite Povel Ramel och Cornelis Vreeswijk.

Billie Holiday, en av de första jazzsångerskor jag köpte i Häggströms musikaffär i Bollnäs, en LP

Skivomslaget till den första skiva med pianisten Jan Johansson jag köpte, den EP som nog blev hans första mycket uppmärksammade, valdes också till OJs Gyllene Skiva.

Jodå, jag har en EP med de som betraktas som det första jazzbandet
som fick spela in en skiva ((78-varvare förstås, 1917)
ODJB Original Dixieland Jazz Band. 

Dock fanns i staden, dvs Bollnäs, två mils bussfärd från min hemby, en musikaffär (Häggströms ) där jag hittade lite jazz, t ex min första LP med Billie Holiday – omslag i svart med Billie i profil, och hela 16 låtar, i huvudsak klassiska 30-talsinspelningar med bl a Lester Young och Teddy Wilson. Det inköpet ledde till flera inköp i snabbt därpå, varav åtminstone något ytterligare i Bollnäs Musikaffär, med de senaste inspelningarna hon gjorde.

Att inhandla musik över disk har dock aldrig varit den huvudsakliga inköpskällan. De renodlade musikaffärerna, som dessutom sålde inte bara noter och instrument, men även grammofonskivor, de dog ju snabbt ut på sådär tiotalet år i mindre städer, fanns lite längre i storstäderna, och ngra få finns väl än där. I varuhusen fanns dock ofta några skivbackar att bläddra i, men med allt magrare innehåll för den som letade efter jazz och närbesläktat. Några få specialbutiker lär dock fortfarande existera i någon storstad. Några av mina LP med Roland Kirk har jag hittat i Stockholm vid något snabbesök, ja en CD också förresten, samt några bluesskivor.

Plattor leverade via posten har dock varit det vanligaste.
Efter Svenska Skivklubben kom nog SJR´s disc-section in i bilden, jag blev rätt snabbt medlem i SJR, direktansluten. Och skivsektionen hade ett bredare jazzsortiment och aningen lägre pris än i butikerna och den alltmer populärmusikinriktade Sv Skivklubben. SJRs skivsektion var en tid detsamma som Gyllene Cirkelns (konsum, Sthlm) skivbutik (med Abbe Johansson), som också drev den legendarisk jazzklubben (restaurangen) med samma namn, senare togs skivsektionen över av Gröndals Radio, dvs Kejje Engström.
Under några år var jag också ”medlem” av ”Concert Hall”, vilket innebar en skiva/paket då coh då (dvs jag minns inte om det var en ggn/månad, varannan eller möjligen en ggn/kvartal). En och annan ”klassisk” (s.k. seriös) skiva men också fina jazzskivor. Inte minst en LP med Armstrong tolkande King Oliver.
Jag inhandlade även en del från Leif ”Smokerings” Andersson i Malmö. Till och med några stenkakor, t ex Dizzy Gillespie. Men även han hade mycket med ”nyheten” vinyl.

Roland Kirk, som jag köpte plattor av både via
postorder, i skivbutik - och mötte
live under en jazzfestival i Molde
på 60-talet. Oförglömligt!  

Så startade då Ginza 1968, mycket blygsamt först, men växte ganska snabbt. Och jag var nog en av de första kunderna. Postorder var ju snart sagt den enda inköpsvägen, dör den som dels inte bodde i en storstad och dessutom hade ett i och för sig en rätt bred musiksmak (som dock inte innefattade vanlig storsäljande populärmusik) utan med tyngdpunkt på jazz (från New Orleans till free form), blues och gospel. Lite visor och folkmusik från skilda håll och tider också. Och Ginza hade det mesta av det jag sökte. Då. Köpte oftast packar med LP – som tog någon månad att spela igenom alla. Jag gick systematiskt igenom både OJ och Jefferson Blues Magazine och skrev långa listor på de skivor jag ville beställa ”nästa gång”. Jefferson startade för övrigt samma år som Ginza, 1968. Några år hade jag också Down Beat (USA), och strököpte också andra jazz- eller bluesmagazin.

Detta var långt innan internet och e-mail kom. Blyertsönskelistorna var långa, men grundade på möjligt informationsinförskaffning, inkl radioprogram om jazz och blues. Ja,jag tyckte ju att de var för få, men jämfört med idag var det ju rena himmelriket, med Smoke Rings, Jazzhörnor, Jazzglimtar från USA, inspelade jazzkonserter, ja t o m en och annan Gospelgudstjänst i Sverige, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln med både svenska och amerikanska storheter. Olle Helanders USA resor till både jazzklubbar och blueskvarter, och andra bluesprogram, Jazz under stjärnorna från Skansen, etc, etc. Under sådär ett tiotal år spelade jag in mycket på rullbandspelare från radion. Det innebar att lyssna på en massa fin musik, men också mersmak på mera, att köpa skivor. OK, på att höra musik live också förstås, men det var ju besvärligt (och ännu dyrare), för den som oftast bott på mindre orter.
Alltnog. Ginza har i stort sett allt sedan sin start varit en viktig, oftast den viktigaste musikleverantören till mig. Men till och från har också andra funnits, då med en än starkare specialisering på ”mina” intressen. En sådan var, så länge den fanns, Ad lib. Med både djup och bredd, och hyfsade priser. En annan, som nog kom lite senare, var ”Nalles Tradjazz”, med Björn själv som en ytterst serviceinriktad man, som hade ”allt” i genren (och lite till – som blues och äldre gospel), på CD men även vinyl i massor som spelats in före CD-eran. När Nalle/Björn skulle stänga butiken passade jag på att ”rädda hem” några försvarliga buntar av ”gammal” vinyl. Jag har cirka ett dussin som jag inte hunnit spela upp än, och ett 50-tal som bara spelats 1 ggn, och ett par dussin som jag lyckats spela 2 eller 3 ggr. (Just nu, i skrivande stund, har jag ”bara” en handfull CD jag inte hunnit spela en enda ggn. Men en beställning är på ingång.)

Trots att jag har alldeles för många skivor (i alla format, dock inga pianorullar el dylikt helt antikt) en handfull musik-DVD, och taper och kassetter, så söker jag mer, vill kunna lyssna både på nytt och missade återutgivningar som verkar intressant. Avskyr Spotify och Youtube etc, dåligt ljud och känns för klumpigt och ohanterligt för mig, och jag vill kunna hålla i och läsa på omslag och inlagor om musiken.

Finner nu det allt svårare att hitta den musik jag är främst intresserad av. Allt dyrare också. Cdon verkar inget ha. Bluesspecialisten Smokestack har lagt av, t o m Ginza, som ändå har en del både jazz och blues, verkar ha avsmalnat sitt sortiment. När jag letar finns kanske bara en av tjugo skivor hos dem, känns väldigt snopet.
Att leta hos utländska firmor verkar både dyrt och krångligt. OK, jag har inte testat Amazon än, men känner dessutom ett psykologiskt motstånd att gynna dem, de verkar ju vilja lägga under sig ”all” internet handel...

Claes Dahlgren t h, med Jazzglimtar från USA, var en av de som ledde mig in på  jazzspåret.
Här tillsammans med Rolf Ericson, t v, den svenske trumpetaren som spelade med de  flesta
stora berömda orkestrarna i  USA samt  i mitten storbandsledaren och i någon mån klarinettisten,
och sångaren Woody Herman, som jag inte bara hört på skiva utan även med stor
orkester på besök i Sverige. 

Kanske är det lika bra att stänga in sig, koppla bort både vardagen, omvärlden och framtiden, och bara lyssna all den musik jag ”redan” har hemma. Om jag får bli mycket, mycket gammal kanske jag hinner 10% av den.... max. Förutsatt att jag inte får ytterligare försämrad hörsel...

Lars-Erick Forsgren,
Som känner sig allt äldre, men som borde ha tid kvar och som vill höra ny musik, mera musik inom ett rätt brett spektra, inklusive sådan fantastisk musik som finns inspelad sedan flera eller många decennier sedan. Och gärna kunna följa med i övrigt också, så länge hjärnan fungerar.
Vill inte känna mig gammal.
PS. läs gärna också min  lilla text nedan om Jesse Fuller... DS

Jesse Fuller, ett minne dök upp

Dagens frågor kommer då och då i bakgrunden numera. Mitt musikintresse gjorde idag at jag, något irriterad över att det är så svårt att hitta t ex bluesmusik på skiva numera. Ginza, som levererat skivor sedan 1968, hade inte många "rätt" när jag häromdagen sökte efter nyutgiven (och återutgiven) blues och närliggande. Gjorde ett nytt försök, och hamnade i nostalgiträsket. För viss har de mängder av blues, om än ej just de skivor jag vill ha - t ex efter att ha kollat igenom Jefferson (världens äldsta bluestidskrift, som ännu utges).
 Ser så, nära nog scrollar förbi, en bild av en gammal bluesgubbe, som jag köpte flera LPn med för drygt femtio år sedan.
Jesse Fuller heter mannen, och gammal bluesgubbe är väl en lätt överdrift att kalla honom, även om han var en bit över 60 då, och det han sjöng - och spelade var en blandning av äldre, lite lantlig blues, folkmusik och negro spirituals. S.k.  gospel kom inte riktigt in i hans repertoar.
Jesse Fuller levde mellan 1896 och 1976. Växte upp under väldigt fattiga förhållanden i Georgia (?? , kom till Kalifornien tidigt 1920-tal (f.ö. ungefär då min far lämnade Kalifornien och USA för att återvända till Sverige).
Jag hörde talas om och läste i OJ om honom tidigt 60-tal, då han varit på besök, framträtt i Sverige och gjort ett slags succé i liten skala. Jag skaffade i raskt takt de två LP som gick att få i Sverige.
Och såg nu att omslagen till dessa skivor avbildades i Ginza, på en av två CD  (den  andre artisten är mera kände  Josh White).

Jag  blev väldigt fascinerad av Jesse Fuller och hans musik. En vänlig, timid man, med stor musikalitet, sjöng bra - och spelade en massa instrument. Mulitinstrumentalist, med till en del hemgjorda instrument. Munspel och kazoo i en ställning runt halsen, gitarr förstås, en liten cymbal och ett slags kontrabas som manövrerades via en fotpedal som anslog  klubbor mot strängarna (som i ett piano strängarna slås an med små klubbor). Och ibland kunde han steppa medan han sjöng till gitarr och munspel.

Jag fingranskade noga skivkonvolutets baksida, och hittade Jesse Fullers adress. Och jag dristade mig till att skriva ett litet  brev till honom på den adressen - jag en yngling på runt 20 år, i Sverige på knagglig skolengelska till en  livserfaren blues- och folksångare i Kalifornien, Oakland, USA.
Och än märkligare, han svarade. Adressen stämde. Och han hade blivit glad för mitt enkla brev, av uppskattning och berättade lite om sitt liv i Oakland, att han hade tre döttrar etc.
Jesse Fuller hade haft ett hårt, strävsamt och fattigt liv, men efter  WW2 fått lite inkomster av spelandet, Han lär också haft någon statist eller biroll i Tjuven från Bagdad och East of Suez och till slut fick han någon spelning i Liverpool, Manchester och London, i Sverige. Hans första inspelning sålde inte så bra, men ett framträdande på en  musikfestival i Berkerly gav en skjuts. Några stora inkomster  gav det knappast, men ändå överlevnadsmöjligheter. Och han hamnade på Newport, folk
 musikfestivalen där.

Jag gissar att inte så många idag i Sverige känner till eller kommer ihåg Jesse Fuller,  men för mig är han något speciellt. Och vi brevväxlade en aning, över ålders- och geografiska avstånd.

Hans skivor, jag fick till slut ihop fem LP med honom, finns tydligen att idag köpa och höra på CD, kanske även på Youtube, jag har inte kollat det än. Han är väl värd att höra! Gör gärna det!

"Leavin Memphis,  Frisco Bound"

Lite musikprat, Louis och annat blandat

Tiden lider, och jag med den. Men tänkte skriva några rader, och det blir med avstamp i att jag häromdagen snubblade (när jag letade runt lite på internet) över en för mig dittills okänd inspelning av Louis Armstrong - jazzgiganten som är den mest inflytelserika musikern som format vår tids musik, snart sagt av alla kategorier, sedan hundra år tillbaka. Inte bara jazzmusiken och all musik som är i närheten av den, utan också  givetvis alla slags populärmusik och den s.k.  västerländska noterade musiken. Nog om detta.

Den inspelning jag hittade var hans version av "The Dummy Song", uppenbarligen gjord under trettiotalet då han omgavs av sitt storband. Den återfann jag i en av dessa oändliga 10-cd-paket som ägnas Louis Armstrong. Jag har flera sådan samlingar, där många av låtarna förekommer flera gånger, ibland i olika versioner, men jag har aldrig sett just denna låt vare i mina samlingar eller i andra sammanhang. Men där fanns den i alla fall.
Inget märkvärdigt musikstycke, inte alls. Men det ÄR Louis Armstrong, med både vokal och glimrande trumpetspel. Inte omistlig musik, men tack vare Louis insats blir det ändå en  liten godbit. Satchmo kunde ju lyfta det mesta flera klasser upp, även av det som egentligen var rätt enkla "schlager".  Jag letade fram den låten, med Louis på Youtube, den hade "bara" avlyssnats 120 000ggr på Youtube.

Lite lustigt är det också att jag, bara dan efter, råkar ramla på en del vinyl (dvs både LPn och EPn) med diverse skiftande innehåll.
När jag skriver dessa rader hör jag en LP med Merit Hemmingsons "Bergtagen" och Folkmusikgruppen. En fantastisk musiker, Merit, som oftast levt och verkat i ett gränsland mellan folkmusik och jazzmusik. Och stor i båda genrerna. Det ÄR folkmusik på skivan, men den skulle inte låta som den gör om inte jazzen (och Louis Armstrong). funnits. På omslaget ser vi blonda Merit klädd i samedräkt. Och gruppen spelar gånglåtar, polskor,  brudmarscher och skänklåtar och visor. Och en fäbopsalm.  Vilken härlig musikalisk häxbrygd.

Men jag hittade också ännu en liten skiva, en EP-singel med tidigare för mig okända Armstronginspelningar. Låtarna: "Wilkommen" och "Rosie" på Decca-etiketten.  Wilkommen från "Cabaret" och Rosie från en film med samma namn. Ingen märkvärdig musik, även om Wilkommen har ett visst schlagertycke. En uppenbarligen tysk orkester (plus lite kör) ger inramningen till Louis. Och han lyfter det förstås både med härlig sång och fint trumpetspel. Jag förmodare ett det hela inspelades någon gång under 50-talet och i och för tysk marknad.

I akivpacken fanns också lite Robban, lite Doris Day, en fin LP med Duke Ellington, en del Gösta Linderholm, som sångare, en del Tom Jones, Anita Lindblom och Siw Malmqvist. Josh White och Jerry Lee Lewis. Och lite till. Tyngdpunkt på 50-tal, i något olika genrer, men rätt bra det mesta i sitt slag. Allt  har jag förstå  inte hunnit lyssna på- Och något har jag i gamla, egna, rätt slitna exemplar.

Bra musik är livgivande, stimulerande. Dålig musik är förfärligt...

PS. Bör kanske nämna att det också  blivit en smula levande musik senaste  veckorna. Under PDOL hårt svängande ROXY storband, och några  kvällar senare en enkel liten sitting i Badhusparken i Piteå med likaså hårdsvängande Mickes Combo. Svänga kan det både med stor orkester och många blås och med en kvartett med dragspel ståbas trummor och gitarr. I båda fallen sång  också och blandat med lite lugnare låtar. I det senare fallet med både Taube, Cornelis - och en Armstrongversion (med vokal av trummisen) av What a Wonderful World….  
DS.

Bild ovan, Avspänd Louis i sitt hem (som han "fick" på gamla dagar, och som numera är Museum över honom och hans liv och musik.)

Bilden tv nedan. Mickes Combo, Badhusparken Piteå 2019

Möblerar om i dator och på internet

Jag möblerar sedan en tid om i dator(er) och inte minst betr internet och bredband. Av olika skäl, även andra praktiska , off keyboard.
Finns  så mycket att skriva om eller kommentera, men det måste anstå en tid.  Det gäller även i viss mån Facebook. Låg aktivitet överlag. Sorry.

En sak kan jag dock nämna. Lyssnade igår, onsdag, på sångerskan Selma  Pinton med komp i Badhusparken, Piteå.  Soft, melodiöst, trivsamt, men samtidigt lite blekt, om än det blev mera fart och färg mot slutet. Nog sagt.

borta länge fr bloggen

lång frånvaro fr denna  min blogg. Och ö h t fr inernet i ngn aktiv mening. Bla sjukdom och krångel med dator i sig, och med internet.
Hoppas kunnA BLI MER aRTIV SNart....hoppas.
Det är ju mycket som händer.

Vad viktigast; att vare emot något eller för något?

Är det viktigaste att ett parti säger sig vara emot, eller vad det står för,  dvs har för åsikter, program, ideolog?
Och om det som det är emot är en ideologi eller ett parti. Eller som de står för är ett parti eller ett program/ideologi som de vill genomföra (även om det kräver samarbete?!

Hantera

(Jag har, bl a  p g a sjukdom, inte orkat/hunnit skriva något på min blogg under nära tre månader. Ser nu att Blogger planerar en del ändringar av teknisk art, där jag inte orkar tränga igenom vad förändringarna betyder, och därför t v negligerar. Jag hoppas att det inte ställer till problem...  )

Hela hösten och vintern har den politiska debatten rört regeringsfrågan och partiernas förhållande till varandra, och hur, om och vart man kan samarbete. Jag berörde det i mitt inlägg den 17 nov 2018, men har inte märkt mycket av de principiella aspekterna i detta. Därför ska jag försöka skärpa dessa, och se vad som hänt tidigare.

Under 20- och 30-talet var majoritetsregeringar sällsynta. Partierna tvangs av omständigheterna att samverka i regeringar, som fick verka i minoritet och ofta blev kortlivade. Sedan 1932 och fram till 1976 dominerades regeringarna helt av socialdemokraterna, om än alla partier, utom kommunisterna, ingick i koalitionsregeringen under WW2 och att bf/c dessutom gick i koalition med S.
   I slutet av 40-talet så ökade kommunisternas röststöd och socialdemokraterna såg chansen att genomföra en uttalat socialistisk politik. Detta stoppades dock genom folkpartiets (under Bertil Ohlin) valframgångar. Och S fick lov att föra en mera pragmatisk politik, för att behålla makten. Ohlins fp lyckades inte att erövra regeringsmakten, MEN fick ändå igenom just denna moderering av socialdemokratin och stimulerade s och fick igenom en del socialliberala reformer.
   Nå, genom Ohlins taktiska misstag betr ATP-pensionen så fortlevde s-väldet. Opposition tröttnade alltmer på detta och skärpte kravet på maktskifte och lyckades 1976 bilda regering, med enbart icke-socialistiska regeringar. Genom Fälldins (c) tjurighet betr kärnkraften och därefter moderaternas (Bohmans) krumsprång betr främst ekonomisk politik (stegvis i "nyliberal" anda) och ovilja till samarbete med en socialdemokrati, som de gärna benämnde som socialistisk, så var det olika former av icke-socialistiska minoritetsregeringar också fram till valet 1982. Under ett knappt år så var det Ola Ullsten som framgångsrikt lotsade fram en ren fp-regering genom samarbete i fråga för fråga med det/de partier som ställde upp på regeringens social-liberala linje.
   Sedan har regeringarna växlat. Ibland socialdemokratiska, ibland icke-socialistiska. S försökte med löntagarfonderna "socialisera", men den fråga desarmerades tämligen snabbt genom deras avveckling. Och S började alltmer att inse att det var ett parti som andra, och att socialism inte "lönade sig". Dock är makten i sig det viktigaste målet för S. Och att S är berett att gå hur långt som helst, det visade ju vinterns regeringsförhandlingar.

 Samtidigt som Socialdemokraterna "normaliserats" som parti och än mera i praktisk politik, så har  en maktförskjutning skett mellan de icke-socialistiska partierna. Moderaterna har blivit starkare och fått de mindre partierna att anpassa sig till en moderat högerpolitik med allt mindre utrymme för den socialliberalism, som alltid varit fp/L:s ideologiska grund. Sverigedemokraterna, (SD), nyssnazisterna, klev fram och tog plats, alla partier tog steg år höger, de gamla icke-socialistiska partierna bildade en "Allians", kallade sig borgerlig alltmer och menade med det moderat. Vann valen 2006 och 2010, under Reinfeldt som dock till en del var "light-moderat". SD:s framgångar knäckte dock "Alliansen", som betonade sin icke-socialism som anti-socialism samtidigt som m och kd gled alltmer åt sd-hållet, medan L/fp och C tog klart avstånd från sd, inte minst  betr flykting och asylpolitiken.

Så regeringsförhandlingarna hösten 2018, med dess oklara resultat. Förhandlingar som visade hur olika partierna ser på samarbete och under vilka förutsättningar sådant ö h t kan ske. Ordet "blocköverskridande" blev mer frekvent än på länge. Men inte hos alla, utan främst hos C och L och S. I den mån det användes av övriga partier så betydde det att de andra skulle ge upp sin politik och underordna sig.
Det visade sig att för de två allianspartierna, som ansåg sig ha tolkningsföreträde, moderaterna och kd, så var det enda tänkbara en alliansregering då en sådan ju måste vara anti-socialistisk, även om man därmed menade (?)  icke-socialdemokratisk (utan ens indirekt stöd av v), innehållet i politiken var f ö tydligen helt ointressant.
Sd ville förstås ha en regering som var, eller tvingades, föra sd-politik, dvs en alliansregering där L och C la sig platt för M/kd som i sin tur styrdes av sd´s direktiv.
C och L ville inte medverka till en regering som var beroende av sd och dess politik. S och v (och mp ?) var givetvis inte heller intresserade av sd-inflytande.
Till slut, och när det var skärpt läge, så kom då "kompromissen". En regering av S och mp, som skulle släppas fram av C och L under förutsättning av att denna nya regering i princip skulle föra en "borgerlig" politik (som i stort är enligt C och L:s prioriteringar!)
Vi fick en regerings som ska styras enligt innehållet i politiken, om än under sossepartibeteckning (med en aning mp-krydda).
Innehållet - inte etiketten på regeringens parti/er.  För att i någon mening "behålla makten", så skrev S (och mp) på att föra en "borgerlig" politik på 74 punkter.

Då borde alla vara nöjda då!? Men icke. Moderaterna och än mera kd, rasar och frustar frustrerat att C och L sålt sin "borgerliga" själ till socialisterna. Sd är givetvis bittra.
Vad betyder då det? Ja, att för de f.d. alliansvännerna i moderaterna och kristdemokraterna är det viktiga vad man, ett parti, är emot ( i detta fall "socialism, uttydd socialdemokrati... ), inte vilken politik som partier står för.
För S var etiketten också viktig,  så till den grad att de lovat föra en mittenpolitik (som de nu kallar det) preciserad av L och C.
När nu S gick med på det så var det politiska innehållet viktigare för L och C än vad man var emot (en alltmer oegentlig etikett).

Om nu s+mp-regeringen håller sina löften, så måste självfallet L och C ses som de stora vinnarna. Och faktiskt parlamentarismen i stort också. Där det, trots allt, gick att samarbeta för ett gemensamt innehåll.

Men att frågan om vad som är vikigast ännu lever, det visar de interna debatt i C och L. I det senare fallet förstärkt av det förestående partiledarvalet. Där de mera socialliberalt verkar vilja leva upp till, och ha en ny partiledare, som stöder överenskommelsen - och därmed ser förverkligandet av (social)liberalpolitik  viktigare än hur man etiketterar ett parti för att visa motstånd.
Men så finns det andra inom L som fäster mera vikt med att beteckna L som ett "borgerligt" parti och som motståndare till socialdemokratin - oavsett om den är socialistisk eller inte. Som lever kvar i etiketter mera än i hur man kan arbeta för sitt partis politik.
Alliansen är dessutom död. Tack och lov. Nu kan varje parti (inte bara L -  och C) arbeta mera fritt för att få gehör för sin politik, sin ideologi.

Regeringssamarbete - varför och hur?

Ju mera frågor och problem som finns omkring mig, eller berör mig, ju mindre tid att kommentera dem, att formulera mig har jag. Nu försöker jag ändå att tränga undan en del alltför närliggande problem för att kommentera rikets affärer.
Det vill säga, om att Sverige inte har en regering, utan bara en tillfällig "expeditionsministär", om än en gång tillsatt på politiskt mandat. Nu kan man i o f sig ifrågasätta om inte en renodlad ministär av politiskt oberoende fackmän skulle kunna vara ett sätt att återföra makten till riksdagen. Men jag lämnar den frågan och tar istället upp vad "man" ska ha för utgångspunkter när man diskuterar och söker lösa hur samarbetsformerna ska eller lämpligen bör se ut för att få en duglig regering.

Dagens situation är ju att talmannen har talat med alla partiledare i några rundor, och att riksdagen har avvisat förslaget att utse m-ledaren som statsminister för en regering bestående av moderater och kristdemokrater, med förutsatt stöd av SD. Men som avvisades just pga att den skulle regera på SD:s nåde. Och hur ska Annie Lööf (c) sondera möjligheterna till regeringsbildning - utifrån sakfrågor i st f att hitta en matematisk formel och först sedan ett regeringsprogram.

Alltså, vad är viktigast, sakfrågor, mandatfördelning, ideologi eller något annat? Beroende på vad man anser viktigast så uppstår också frågan om en regering bör ha majoritet eller kan bestå av ett eller flera partier i koalition, som alltid söker stöd från ett håll - eller från olika parter i fråga för fråga.

Jag ser det såhär: Ideologi och sakfrågor går hand i hand, i vart fall borde de göra det i en situation som denna. Möjligheterna till samarbete i sakfrågor beror ju på om det finns tillräckliga beröringspunkter ideologiskt - betr de aktuella sakfrågorna, men också rent generellt - inte minst för att söka bedöma hur långvarigt samarbetet kan bli om fokuset på sakfrågorna ändras eller nya kommer till.
För att ett samarbete i en regering ska fungera en längre tid så bör nog den ideologiska samstämmigheten vara mycket stor.  Och ha en sådan bredd att  partierna egentligen kan slås ihop.  I dag ser jag att man möjligen kan se stora likheter mellan ett par partier, men inte i sådan bredd och inte mellan partier som sammanslagna skulle bilda en majoritet, eller nära en majoritet.
Däremot så borde det finna stora möjligheter till samarbete i en massa sakfrågor - åt olika håll  -  grundat på hur man väger den den ideologiska grunden. Och ur klart ideologi man har.  Men ett sådant samarbete kan nog knappast, som majoritet, bli speciellt långvarigt. Däremot kan en minoritetsregering, av ett-två eller tre (mindre) partier överleva något längre om den är skicklig nog att arbeta med hoppande majoriteter, dvs med stöd fråga för fråga från olika håll. 
Vikten av att ha sin ideologi med sig när man diskuterar samarbete (i vilken form som helst) tycker jag belysts  rätt väl i Ola Ullstens memoarer (och även av mina personliga minnen hur det gick till). Då tänker jag på alla de olika regeringar/samarbeten som förevar under åren 1976-82, inte bara under fp-regerings tid.

När Fälldin-regeringen tillträdde 1976 var den stora samlande punkten att visa att socialdemokratin kunde rubbas, att det var naturligt med maktskifte - och en icke-socialistisk regering inte bara var något teoretisk utan ett verkligt alternativ. Ett alternativ som låg i mitten, dvs centern och folkpartiet var tyngdpunkten och att högern/moderaterna inte fick dominera. Sen sprack den på en sakfråga, med ideologisk sprängkraft (kärnkraften), och flera varianter av regeringar följde. Utan att politikens mittlinje rubbades, och t o m socialdemokratin fick vara med och spela en roll, trots att den inte var med i regeringen.

Att dagens "allians" inte klarat hem regeringsbildande nu tror jag beror på att den faktiskt består av fyra partier, med olika ideologisk inriktning, och måste stödjas av ett extremt högerparti med naziursprung. Det räcker då inte att alliansen  har som enda tydliga mål att bilda en ickesocialistisk ("borgerlig") regering.  Inte i en tid då  socialdemokratin i sig är ytterst vag i konturerna vad gäller sin "socialism".  Alliansen är för oklar, med högerprofil  samtidigt som den verkar öppna för det mycket klart extrema SD.

Det en regering, i majoritet eller i minoritet, som ska kunna fungera, måste göra klart är att den fixar sakfrågorna utifrån en hållbar ideologisk samhörighet. Det kan ske relativt kortsiktigt, eller mera långsiktigt. Men inte bara vila på mandat utan att dessa mandats ideologiska grund är klar. Och både om man ser en kortsiktig eller mera långsiktig lösning är det nog nödvändigt att man  ser över blockgränserna - och håller de extrema krafterna på armlängds avstånd.

WW1:s slut för 100 år sedan, idag Fars dag

Idag firar jag, och firas jag, på Fars dag. Känns lite konstigt men också högtidligt, att påminnas om att det idag, den 11 november 2018, är det hundra år sedan som det blev vapenstillestånd i första världskriget (WW1). Den formella freden kom förstås senare, men den 11 nov 1918 tystnade vapnen. Kriget var de faco slut, och det skeppades inga fler soldater från USA för att bli kanonmat i det storkrig som härjat i Europa i mer än fyra blodiga år.
Att jag finns - och idag kan fira Fars dag, och har en ung son som kan fira mig - det skulle knappast ha hänt om inte WW1 tog slut denna tid. (Jag har ett par vuxna utflugna döttrar också.)

Min far, klar att skeppas till WW1.

   Första världskriget var blodigt, och krävde enormt många soldaters liv. Min far, som emigrerat till Amerika (först till Canada och sedan till USA) 1913 var sedan en tid inkallad till militärutbildning utanför San Francisco, var precis färdigutbildad och väntade bara på att skeppas över till slagfälten i Europa.

Min far for, liksom så många andra, från fattigdom och arbetslöshet i Sverige för att finna sin utkomst på andra sidan Atlanten. Han var uppvuxen i skogsindustrins övre Norrland, var utbildad målare, men det var ont om arbete. Dessutom så hade demokratin inte riktigt slagit igenom i Sverige och försvaret var Kungens och överhetens krigsmakt, inte ännu ett folkets försvar för demokrati. Det var oroligt runt om i Europa och krig låg i luften, och i Ryssland var det revolutionsstämning, kommunismen i Lenins tappning på frammarsch. Min far hade ingen lust att kriga, han ville arbeta.

I både Canada och USA hade han haft många olika arbeten, på farmer, på rancher, som målare, som skogsarbetare och i Montana hade han sökt om en bit jord att få odla upp för att få bli egen, hade byggt en liten koja, ett s k homestead, att bo i, allt enl "Homestead Act". Men så blandade sig USA i WW1 för att rädda Europa och inkallades för att utbildas till soldat. Vilket innebar att han tappade möjligheten till en egen jordlapp, eftersom han inte kunde bruka jorden samtidigt som han utbildades till soldat.

Men vapenstilleståndet kom precis i rätt tid för att slippa kriget - och för att få överleva. Efter ytterligare några år i USA så fick han brev från Sverige att hans far (min farfar) var allvarligt sjuk, och min far återvände då snarast möjligt till Sverige. Gifte sig, men frun var sjuklig och de fick inga barn. Något år efter det att hon avlidit gifte pappa om sig och de fick barn, jag var första barnet. Och i sinom tid gifte jag mig och fick en son, som idag uppvaktat mig på fars dag, 100 år efter att WW1 tog slut. (Mina två vuxna döttrar är dock födda på 1980-talet.)

Så kan det gå. Här sitter nu alltså en ung pojke, född på 2000-talet och firar sin far (mig) född på 1900-talet, som i sin tur minns sin far (sonens farfar) som räddades, ca 26-årig,  från kriget för 100 år sedan, och som var född på 1800-talet. Tre generationer av samma släkt, födda under var sitt århundrade!

Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.

Hoppsan, gick att öppna bloggen...

Jag har haft, och har fortfarande, problem med inloggningen av Windows (användarkontot), och  gnetar på för att komma runt detta. Svårt at använda och än mer att få tag i gamla filer.
Om det går, spelar de ofta ändå vissa spratt. Det gäller ju att både hitta och kunna använda de digital konton som styr ekonomin. Kontakter är inte så användbara eller välkomna numera. Och hur få loss kontanter om man inte har tillgång till sina konton. Men det gäller också att kunna kommunicera med sin omvärld på andra sätt. E-mail. Och via bloggen.

Blir därför häpen att jag verkar kunna se min blogg, och detta är ett test om det också går att skriva och publicera texter igen. 
Tänk om det går. Och tänk om någon kunde ge en snabb kommentar också, så jag vet om det går.

Dragspel drar publik Piteå

Dragspel var länge ett stort och omtyckt instrument hos svenska folket. Till och med rätt populärt inom jazzen, på den tid jazz också var folklig och dansant. Den tiden är sedan länge förbi, men ännu finns intresset, även om jazzdragspelarna idag är lätt räknade.
När jag anlände till Kaleido i lördags var det i princip fullsatt. Och arrangören, Jazz i Piteå, fick lov att ta fram extrastolar. Vilka som spelade? Bengar Jansson dragspel med Rickard Sandström på gitarr och Arne Eriksson ståbas.
En fullmatad föreställning, som började lugnt med jazzklassikerna Joy Spring och Do You KNow What it Means to Miss New Orleans. Resten var en blandning av lätt humoristiskt mellansnack, sköra folkvisor och mera lätt burleska visor, en och annan jazzlåt och mer visor av skiftande karaktär och med svensk text, sjungna av Bengan. Allt mycket bra framfört, med humor och fingerfärgihet.

Något oskarp bild på Bengantrio med gästartist Ronny samt publik

Efter paus så tillkom också Ronny Eriksson i några nummer, som oannonserad gäst. Ronny och Bengan har ju samarbetet tidigare och fick till det bra. Ronny pratsjöng en låt i bluerstil och med i vart fall delvis aktuell text om en mardröm där han fick in sköna gliringar till dagens politiska "elit". Mardrömmen var så skrämmande att det enda Ronny kunde göra var att vakna upp...  (Och upptäcka att verkligheten var/är lika illa.)
Förövrigt kan nämnas att Bengar gjorde ett försök med allsång - som mera blev något slags perverterad kanon tillsammans med en klart road publik.
Avslutningen blev ännu ett inhopp med Ronny Eriksson och Bengans trio som gjorde Ronnys Pessimistkonsulenten, det är lika bra att sluta drömma, för till slut hamnar man ändå i Hudisvall  ... etc.

En härlig och generös konsert, där jag i och för sig gärna sett lite fler rena jazznummer, men nog så bra ändå. Och populärt. Bör kanske också nämna att kompmusikerna på gitarr och ståbas också gjorde bra ifrån sig och hade en del goda solon också.

Demokrati och insyn i den lokala politiken. Fallstudie: Piteå.

En gång i tiden satt jag i kommunfullmäktige. Det blev många år, med smärre avbrott vid byte av bostadsort. Senaste och längsta perioden var i Piteå, men dessförinnan också i Söderhamn och Botkyrka kommuner. En del perioder var jag inblandad i landstingspolitik också, men den erfarenheten kan vi bortse ifrån - i detta sammanhang.
Kommunfullmäktiges möten är formella, men samtidigt mycket viktiga där partierna ståndpunkter redovisas och bryts i debatter. Ska så vara i alla fall. Sammanträdena är offentliga. Jag gjorde mitt

första sammanträde i slutet av 1970, och min erfarenhet är att åhörarplatserna är glest besatta, praktiskt taget alltid. Vare sig sammanträdena varit på kvällstid eller på dagtid. I den mån man

som icke-politiker varit intresserad har man fått lita på lokalpressens referat.
Det funkade nog rätt bra i vissa fall, när det fanns alerta lokaltidningar som inte var helt ensamma på sin ort, och dom hade kunniga reportrar. Men antalet lokaltidningar har ju minskat, man får vara glad om det finns en på orten och att den ger fyllig information. Medialandskapet har ändrat utseende, och allt färre är engagerade i partierna och antalet förtroendevalda har minskat drastiskt. Samtidigt som majoriteterna, som länge varit mycket stabila, blivit alltmer skiftande, folk flyttar och byter parti oftare.

För att gå ner konkret på min hemort sedan snart fyrtio år så ser det ut såhär. Trots att sossarna tappade makten i riket 1976 och även 1991, så satt de i orubbat bo i Piteå. Piteå-tidningen är s-märkt, med ytterst liten konkurrens från "länspressen", och numera är den helt försvunnen.

På 80-talet började dock närradion sända fullmäktiges sammanträden, under rätt primitiva förhållanden, men den höll ut, och kommunen gav lite bidrag så det kunde fortgå. Jag lyssnade inte så ofta, befann mig ju på plats oftast, men när jag slutade i fullmäktige så försökte jag lyssna - för att höra vad som hände utan min närvaro. Jag hade ju upptäckt att PT-referat ofta var ensidiga och/eller alltför torftiga. Men, närradions sändningar hade för dålig kvalitet för att locka till avlyssning. Dessutom så blev jag än mera medveten om hur svårt det var att förstå vad som försiggick, och hur få de verkliga debatterna var. Det var som att oppositionen var halvsovande. I och för sig förståeligt, med en allsmäktig majoritet som inte behöver ta hänsyn till oppositionen så är det inte så inspirerande att opponera bara för PT-journalisten och ev närradiolyssnare.
I och med sociala medias ankomst kunde man ju kolla på Facebook om där förekom någon debatt. Vilket det sällan gjorde, i vart fall inte om kommunalpolitiska frågor ellr med aktiva och ansvariga politiker. Lösa tyckare av skilda slag fanns och finns ju, men det är en annan sak. Så kom SD och fångade upp intresset, inte så mycket i Piteå, men runt om i landet. Och ett tag före valet 2014 så lyckades sossestyret i Piteå klanta till det rejält genom att visa sin nonchalans för landsbygdens problem, då tydliggjort genom att vilja lägga ner ett antal skolor i byarna.

Nedläggningar hade förstås gjorts tidigare, och S motsatte sig och försvårade att starta friskolor där de lagt ner den kommunala skolan. Men nu blev det för mycket.
Det blev ett "förfärligt" liv. S skiftade argument, men övertygade få, och retade upp folk än mer, några oppositionspartier fattade galoppen och insåg att de, om de skulle vara trogna sina ideologier, måste stödja byskolorna - och en del av motståndet emot sossestyrets nedläggningspolitik gentemot

landsbygden och för centralisering, den kanaliserades till ett nybildat parti, Skolpartiet, som betonade att det var ett lokalt parti, som inte torgförde en (riks)ideologi.
Nå, sossarna förlorade sin absoluta majoritet 2014 och gick i samverkan med vänsterpartiet och miljöpartiet. Och lade ned skolorna. Men nu 2018 gick sossarna tillbaka än mera, och mp förlorade 2 av sina 3 mandat pga av sitt agerande som stödparti för sossarna. V klarade sig dock helskinnat. Valrörelsen i år gjorde dock än mera klart att medialandskapet förändrats. Folk har svårt att få tillräcklig och allsidig information, trots att den aktive kan söka det på många håll. PT dominerar, men har tappat läsare. Och var snål med insändarplats för oppositionen, dvs visst kom en del in, men S tog STOR plats. Och S fick många stora, fina reportage och redaktionella artiklar, medan övriga partier fick rätt snålt med sådant utrymme. Gratistidningen förstod sig inte alls på detta med redaktionell behandling av en valrörelse, och den valbilaga som de erbjöd (mot betalning) var väldigt oproffsigt gjord. De partier som hade gott om pengar annonserade våldsamt mycket, spec mot slutet av valrörelsen. Ofta väldigt intetsägande annonser.
Skolpartiet (som numera heter Skol och landsbygdspartiet, SLP), kunde med sin lilla budget bara betala valbilaga i PT (som SLP också delades ut så långt det räckte i brevlådorna - alla har ju inte PT), en bilaga i gratistidningen (tillsammans med övriga). Dessutom lite (dyr) digital skärmtid, och viss aktivitet på Facebook mm.
Det är bakgrunden och gav ett valresultat som är mycket spännande, med framgång för SLP och Sjukvårdspartiet (även kommunalt), ytterst begränsad framgång för SD (jfrt deras förväntningar) och tapp för både S och mp. Därför försökte jag kolla in måndagens fullmäktigesammanträde, det första efter valet, och därför också med den gamla besättningen politiker. Det var ingen munter tillställning. I den mån det gick att urskilja vad som sas (god mottagning, men dålig sändningskvalitet) och utan tillgång till handlingar, så var det hart när omöjligt att få ett grepp om det hela. Mer än att den (ännu) makthavande majoriteten körde på som om inget hade hänt. Debatterna var rätt tama och inläggen föga upplysande. Svårförståeliga frammumlade formaliteter var det som dominerade. Dock framgick att SLP hade en massa motioner. En del avslogs rutinmässigt, några reservationer las, och flera nya motioner skickades vidare för utredning/beredning. Plus då en avtackning av fullmäktiges ordförande (s), som lämnar sin post efter en mindre "evighet". Trots att jag är gammal och erfaren i politiken så var det ett mycket icke-informativt sammanträde.
Min slutsats blir att offentliga sammanträden är viktiga för demokratin. Men de måste föras ut på ett mera informationsvänligt sätt. Den som lyssnar på plats har väl tillgång till ärendelista och andlingar. Och möjligen tidningsreferenten. Men inte den som lyssnar i närradion. Ordföranden måste tydligare ange vad varje punkt handlar om – reellt i klartext. Liksom de som går upp och pratar i talarstolen (och hålla sig närmare mikrofonen). Och när det närmar sig beslut, beskriv vad de olika alternativen faktiskt innebär. Och så hoppas jag eventuella referenter/journalister haft tid och ork att gå igenom handlingarna i förväg så att de kan förstå frågorna, inte bara de formella besluten. Likaså att de stora frågorna, eller de som kan vålla debatt, redovisas i tidningen någon dag före sammanträdesdagen. Ibland kan man ju faktiskt debatt förutses, då kan det ju vara lämpligt att intervjua den som möjligen är kritisk till de beslut som föreslås.

Dessutom borde partierna vara mera informativa själva om sin politik, på de sätt de har resurser till. Och självfallet bör det vara lättare att få information från kommunen om frågor som är på gång, och hur de behandlas. ---
Tillägg. Konstaterar att ortstidningen PT inte har något som helst referat eller ens någon notis om gårdagens fullmäktigesammanträde i sin papperstidning. Och ännu på förmiddagen dagen efter hittar jag ingenting om fullmäktiges sammanträde på PT´s internettidning heller.