07 februari 2017

Stöd de goda - emot ondskan.


J
ag är mycket bekymrad över läget i världen. För mycket ondska, ondskefulla människor som styr. Jag behöver inte räkna upp dem. Ni vet vilka de är, och de är många. Statschefer, diktatorer, presidenter, ministrar, partiledare - och alla deras underhuggare och medlöpare. Och personer som frammanar ondskan, ondska i olika former.

Jag känner faktiskt förtvivlan. Det är så lite man kan göra. Visst, man kan skriva och försöka påverka i god riktning. Det gör jag ju också.  Men lite mer kan man kanske göra. För det finns även många goda krafter. Och de bör stödjas. Personer och hjälporganisatoner som hjälper till, ofta helt ideellt.  Som tar hand om flyktingar, hjälper de som flyr ondskan, som arbetar som hjälparbetare, läkare, sjuksköterskor. Som journalister som med risk för sina liv talar om vad som sker, som avslöjar ondskans lakejer.  Alla åldrar, folk med olika ursprung, religion etc drabbas. Värst kanske det drabbar barnen, och ja, de gamla också.

Därför vill jag visa en "pin" ett rockmärke med en ängel.
(Den gick inte få på bild, så jag skannade. Det blev inte bra heller , men bättre än att fota. Och det ska alltså föreställa en ängel. Den kom till mig, som ett tack och "bevis" för att jag sedan en tid är månadsgivare till Sv kyrkans internationella arbete. Ett arbete för mänskliga rättigheter, hälsa, försörjning, katastrofhjälp.  En hjälp som ges oavsett mottagarens religion, nationalitet eller politiska uppfattning!)

Ängeln är en symbol för att man bryr sig, bryr sig om de som behöver hjälp. 

03 februari 2017

Kan demokratins fiender bli demokratiska? Vad visar historien? Apropå högern, kommunisterna och SD.

I dagarna (men i det fördolda en något längre tid) har  fd  nya moderaterna, numera nygamla moderaterna (dvs högern) fört hemliga samtal med SD (med det oegentliga namnet sverige-demokraterna). Detta för att sammanjämka sin politik och få SD:s röststöd i riksdagen för en "moderat" politik. Med syfte att ge ett alternativ till dagens rödgröna regering. Jag ifrågasätter om det kan bli ett demokratiskt alternativ.  Liksom att moderaterna borde hålla sig för goda för att flörta med SD med tanke på deras åsikter och ideologiska anti-demokratiska  grund.

Den fd fp-riksdagsmannen Hans Lindblad, med gedigen kunskap om bl a demokratins genombrott och partiernas historia,  har mot den bakgrunden kartlagt om odemokratiska partier kan ändra sig, och i så fall hur lång tid det tar.  Och han sätter in SD i sammanhanget, har en fråga och fundering om hur dagens moderater tänkte när de på förintelsedagen bjöd in SD till samtal.  Han gör också en kort notis som tangerar Trump.
Lindblads genomgång har karaktären av ett-email till AB:s ledarskribent Anders Lindberg, där Lindblad nämner att hans genomgång tangerar en planerad text inför demokratijubileet 2018.  Jag citerar, med en lätt inledande redigering, hela Hans Lindblads text.
-----
I sin ledare behandlar Anders Lindberg de tre stora antidemokratiska partierna i svensk modern historia, alltså högern, kommunisterna och sverigedemokraterna. Lite förvånande är att din (AB/Anders Lindbergs) huvudpoäng är att visa skillnaden mellan de två senare just nu. Mer intressant är väl likheten mellan de tre partierna och frågan om och i så fall hur ett ickedemokratiskt parti kan byta till motsatsen, alltså att bejaka och aktivt verka för demokrati. Det tog mycket lång tid för både moderater och kommunister, i båda fallen kring 30 år eller mer. Det skulle förmodligen ta betydligt längre tid för SD, men inget tyder på att de ens kommer att söka inleda en sådan process.

De två politiska riktningar som drev igenom parlamentarism och allmän rösträtt var liberalerna och socialdemokraterna. Det blev en lång och hård politisk strid (ungefär från 1890 till 1918), varför Sverige sist av Nordens länder fick demokrati. Det är dock fel att säga att högern hade hela skulden, eftersom familjen Bernadotte ledde motståndet och högern i mycket var marionett till kungafamiljen. Jag hade anledning att beskriva detta närmare i min bok ”Karl Staaff – försvaret och demokratin” som utkom inför hundraårsminnet 2015 av Staaffs bortgång.

Kungaparets och högerpressens lögn- och hatkampanjer mot Karl Staaff 1914 har i generationer framstått som den värsta bottennoteringen i modern svensk historia. Staaff mordhotades och beskylldes för att vara rysk spion. Först de senaste åren har vi tvingats uppleva ett högerextremt näthat som nått ned till bernadottsk ondskenivå.

I år är det hundra år sedan Nils Edéns koalition mellan liberaler och socialdemokrater tillträdde i oktober 1917, sedan högern förlorat stort i valet till följd av den hungersnöd som till stor del skapats av kungaregeringen Hammarskjöld. Edén vägrade att bilda regering om inte kungen först lovade att inte längre ha högerledarna som sina hemliga rådgivare. Den nya regeringen satte som främsta mål att införa demokrati. Högermajoriteten i första kammaren fällde dock våren 1918 regeringens proposition om kvinnlig rösträtt. Sedan också den tyske kejsaren (liksom tidigare ryske tsaren) tvingats bort ställde Edén i samband med en urtima riksdag på hösten samma år ultimatum till högern att acceptera ett principbeslut inom införande av kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt (som skulle ta bort högermajoriteten i första kammaren). Skulle högern en gång till rösta nej var det sannolikt att också Sverige skulle få en revolution.

Riksdagen har beslutat (efter en motion från Leif Pagrotsky) att hösten nästa år högtidlighålla hundraårsminnet av demokratins införande. Han tänkte sig nog en historisk manifestation, men genom högerextremismens tillväxt i både Europa och USA bör jubileet naturligtvis breddas till ett mycket starkt försvar också i nuläget av demokrati och mänskliga rättigheter. De väldiga kvinnoledda demonstrationerna världen runt mot Trump kan vara inledningen till något mycket stort. Så stora manifestationer för demokrati har inte förekommit sedan de folkliga resningarna i Centraleuropa. Alltså de som ledde till Sovjetväldets sammanbrott.

Högern lade ned sina röster hösten 1918 för att släppa igenom regeringens förslag. Det var väl knappast någon människa som bytte åsikt till demokrati just då. En folkmajoritet med liberaler och socialdemokrater hade länge önskat demokrati. Högern ville undvika en revolution men tog naturligtvis inte demokratin till sitt hjärta. En av ytterst få högermän som under 20-talet öppet bejakade demokratin var Gunnar Heckscher. Jarl Hjalmarson som senare blev partiledare före Heckscher agiterade i stället hårt mot demokrati och fann de orimligt att godta den i en tid när Mussolinis fascism visade en annan väg. Hjalmarson skrev 1926 att ”konservatismen står mot demokrati. Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal individualism”.

Professor Rolf Torstendahl har sin ”Mellan nykonservatism och liberalism. Idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934” (1969) visat hur Lindman och andra inom högern aldrig talade väl om demokratin under dessa år. Så länge riksdagen haft konservativ majoritet talade konservativa inte negativt om den, men när vi fick allmän rösträtt såg högern riksdagen som något negativt och skadligt.

Det är sant att Lindman ansåg att partiets ungdomsförbund gick för långt genom att bejaka nazismen. Det ledde 1934 till brytning mellan parti och ungdomsförbund. Det senare bildade ett nytt parti, nazistiskt. Några högermän i riksdagen övergick till nazismen, men ingen av dem återvaldes 1936. Under Hitlers tid tog sig ingen svensk in i riksdagen på en nazistlista. Den typen av personer har kommit in i parlamentet först genom sverigedemokraterna.

Under kampen mot demokratin var Tyskland idealland för kungahus och högerparti. De som var unga under striden mot Staaff var ju på 30-talet ungefär 20 år äldre och hade efter Hitlers mattillträde väl ofta kvar samma beundran för det tyska. Högerledaren Gösta Bagge var aktiv för att stoppa judar från att komma till Sverige.

Under beredskapsåren var Bagge ecklesiastikminister med ansvar för utbildning och kyrkofrågor. I min biografi om Sven Wedén har jag berört hur Bagge ville ta efter Hitlertyskland genom att i gymnasiet minska läroämnen och i stället införa mer av ideologisk skolning. Förakt för bildning var ju ett nazistiskt kännetecken. I första hand önskade Bagge en kraftig ökning av propagandan i skolan för Svenska kyrkan. Han drev detta inom 1940 års skolutredning där han var ordförande. Det blev tio betänkanden på närmare 4 300 sidor. Bagge ville minska kunskapsförmedling till förmån för ”karaktärsdaning”. Där ingick ”trohet mot vårt lands traditioner”. Professor Gunnar Richardson har visat (i boken ”Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik”) att i Bagges utredning fanns i kapitlet om ”skolan i samhället” ordet ”demokrati” inte på med på något enda ställe.

När Bagge avgått som statsråd tog socialdemokraterna ett starkare grepp om utredningen. De bejakade att skolan skulle ägna sig åt karaktärsdaning, men på demokratins grund. Då vände högern på klacken och menade, som före Bagges utspel, att skolan skulle koncentrera sig på kunskapsförmedling.

I årtionden har jag sagt att det är ganska lätt att ange den slutliga omslagspunkten till demokrati för högern, nämligen Hitlers död. Efter den dagen är det svårt att hitta exempel där högermän programmatiskt talat negativt om demokratin, även om själva ordet var fortfarande olustigt för dem. Ordet finns inte i högerns ”handlingsprogram” antaget i maj 1946. Där sägs att partiet ”sätter fosterlandet först, dess trygghet och oberoende över alla andra politiska omsorger”. (Trump fick samma idé långt senare.)

Gösta Bohman började på 70-talet hävda att införandet av demokratin i Sverige var högerns förtjänst. Vi blev starka personliga ovänner då jag menade att han spred lögner om Staaff. Bohman blev förbannad och utmanade Gefle Dagblads ledarredaktion till offentlig debatt, något även moderata tidningar tyckte var ett konstigt sätt av en partiledare. Men när Bohman 1976 besökte Gävle hade vi ändå en debatt inför moderat publik rörande demokratins införande. Det enda publiken uppfattade var nog hur starkt vi avskydde varandra. Han har nämnt vår fiendskap i sina memoarer, utan att ange vad ämnet gällde.

Sofia Arkelsten (m) kom att upprepa Bohmans lögner, men lade också, som du visar, till också jämställdhet och apartheid. Där gick hon längre än Bohman, som aldrig skulle ha sagt att hans parti var för jämställdhet.

Jag vet inte vilken utbildning Arkelsten fått. Men hon har uppenbarligen gått igenom skolor utan att ha det ringaste begrepp om hur Sverige blev demokrati. Detta trots att striden för och emot demokrati pågick länge och var den särklassigt mest brutala konflikten någonsin i vårt land.

Det är inte hennes fel att skolan ägnar så ringa intresse åt hur Sverige blev demokrati. I Norge kan nog varenda skolunge hur ombuden i Eidsvoll efter att den 17 maj ha antagit grunnloven tog varandra i hand och uttalade ramsan ”enige og tro til Dovre falder”. (Alltså eniga och trofasta tills Dovrefjäll faller.) När jag besökt Eidsvoll har guiden frågat barn, och alla har kunnat ramsan.

Den nuvarande moderatledaren A K Batra kan helt på egen hand (utan att innan rådgöra med partistyrelse och riksdagsgrupp) göra konstiga utspel. Men jag undrar om ens hon skulle komma på tanken att under demokratijubileet nästa år följa Bohmans och Arkelstens exempel och hävda att det var högern som införde demokratin. Det tog alltså ungefär 30 år efter 1918 innan högern godtog demokratin. Jag har intrycket att de flesta moderater inte kan redogöra för personer och händelser bakom hur demokratins införande i Norden. Ännu värre är naturligtvis att liknande obildning nog också kan finnas hos en del i andra partier. Pratar man om att demokrati är viktig måste man väl åtminstone bekväma sig att lära sig åtminstone något om hur Sverige gick över till parlamentarism och rösträtt för alla.

Vad gäller kommunisterna fanns säkert ingen enda medlem under Hilding Hagbergs tid som ville ha demokrati. Skulle Sverige ha blivit kommunistiskt skulle det som för andra europeiska stater naturligtvis förutsätta ett anfall från Röda armén. Politiker ur alla andra partier skulle likvideras, skolor och universitet predika kommunism, pressen likriktas, rättsväsendet ställas i kommunistpartiets tjänst.

Den fanatiske Stalinbeundraren C H Hermansson sökte lite plagiera Aksel Larsen i Danmark när denne ville fjärma sig från Kreml. Men i Sverige blev det långt mer halvhjärtat. Namnbyten och annat gjorde att det ändå kom in personer som inte önskade diktatur. Men ännu under Werner var partiet lojalt med Sovjet, och Ohly fortsatte att kalla sig kommunist. Så småningom blev det nog fler demokrater än diktatursvärmare i partiet. Den som fortfarande tror på diktatur håller förmodligen tyst, utom i fråga om Castro. Detsamma gäller nog moderater som fortfarande skulle önska personlig kungamakt. Om man tänker sig att personer går med i ett parti vid 20 års ålder och är kvar livet ut kan en total omsvängning av ett parti ta 50 år eller mer. Exemplen moderaterna och vänsterpartiet talar för att omsvängningen för majoriteten i ett parti tar åtminstone 30-40 år.

Inte minst moderater brukar kritisera vänsterpartister för att mörka partiets antidemokratiska förflutna. Men i den genren är moderaterna snarast värre. Det har ju också skrivits  mer om kommunistisk antidemokratism än om konservativ och monarkistisk sådan.

För Sverigedemokraterna tar det rimligen längre tid, eftersom en sådan process ännu inte påbörjats. Den som offentligt lovordar gaskamrar och antisemitism kan uteslutas, men nog mest för att Åkesson tycker att det PR-mässigt inte är till fördel för partiet att de är kvar. Det är en konstig tanke att ju fler som utesluts ur ett parti på grund av hatattacker mot människor på grund av kön, etnicitet, religion etc desto mer demokratiskt skulle partiet framstå.

Ska ett parti kallas demokratiskt måste det i alla sammanhang stå upp för människovärde, demokrati, tolerans och bildning. Ingen hos sverigedemokraterna har förmodligen tänkt att SD en gång i framtiden kan bli ett sådant parti.

Det skulle vara intressant att veta hur moderaterna tänkte när de på förintelsedagen berättade om det kommande mötet med SD.
-----
Så långt Hans Lindblad.

Jag ser Lindblads text som en gedigen historisk genomgång av högsta aktualitet som det ser ut i Sverige idag. Och även betr utvecklingen i USA, där Trump "kidnappat" det republikanska partiet, som i och för sig sedan några decennier blivit alltmera konservativs/neoconservativt, men som under Trump fått en del rent extrema inslag, som knappast hör hemma i ett demokratiskt parti som försvarar mänskliga rättigheter.  Både betr Sverige och USA visar det hur ett parti, för maktens skull, är berett att svika demokratiska ideal.  / Lars-Erick Forsgren

31 januari 2017

Trumps sjukdom, oförmåga att se verkligheten.

Ett antal ansedda psykologer i USA anser att  Trump har narcissism.

Kriterierna i den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV-TR för Narcissism är följande:
  1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
  2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
  3. Tror sig vara "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
  4. Kräver stor beundran.
  5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på egna förväntningar.
  6. Är manipulativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
  7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
  8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för avundsjuka från andra.
  9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

    Tja, nog tycks det mig som att de har ställt en riktig diagnos. Han borde alltså få behandling. Men hur ska det gå till?

29 januari 2017

Den alternative Trump

Donald Trump och hans talesmäns argsinta reaktioner när media redovisade andra uppgifter om hur många som följde presidentinstallationen, på plats eller via media, gav en träffande beskivning om hur Trump ser på omvärlden. Inte i blixtbelysning kanske, men väldigt talande. Trumps kallade sin åsikt om antalet lyssnare för "alternativa fakta", och han förklarade krig emot media som visade dokumenterade fakta.
Jag har inte kommenterat Trump på bloggen, hans valkampanj och åsikter, under rätt lång tid, men nu måste jag göra det.

Det har redan under valkampanjen, men än mera sedan valet visat sig att Trump inte skiljer på sina åsikter och fakta. Hans åsikter är fakta, för honom. Att åsikter inte per automatik är fakta, bekymrar inte honom. För honom är hans åsikter lika med fakta. Att de inte stöds av vetenskapen, av statistik, av erfarenhet eller av en handfast verklighet, det rubbar inte hans uppfattning. Hans åsikter är "aternativa fakta".
Vilket visar att han inte bara är ytterst vårdslös med sanningen, utan att han över huvud taget har en "alternativ" syn på verkligheten, på demokrati, på omgivningen, på människan som individ, att hon är en del av ett kollektiv, ett kollektiv (en grupp, en ras, en religion, nationalitet etc) som han antingen gillar/accepterar eller som han fördömer.

I Trumps makabert trångsynta värld, är media (inklusive internet) en underhållningsindustri och en reklamkanal för företagen, för de rika och en megafon för makten. Media ska absolut inte granska makten, inte redovisa fakta - bara sälja produkter och sälja in hans "alternativa åsikter och världsbild.

Man kan tycka att frågan om hur många som såg (och jublade över) hans installationshow inte har så stor betydelse. Däremot visar det hur Trump ser på vad som är sanning och lögn. Det visar att om han blir emotbevisad och påkommen med lögn, så ser han det som "alternativa fakta".  Det gör att vi inte kan lita på att något han säger är riktigt, dvs stämmer inte med statistik, vetenskap eller bevis.
När Trump ser presidentskapet som en show, är det ju också ett mycket alternativt betraktningssätt på en presidents uppgift och ansvar.

De som inte passar in i hans alternativa världbild, de ska straffas. Invandrare som kommer till USA via Mexico ska hindras genom en mur längs hela gränsen, och antalet gränsvakter (som redan är stort) ska ökas kraftig och omedelbart. Och den som försöker komma in ska skjutas, enl Trump. Mexico ska på ett eller annat sätt tvingas betala för murbygget. Att det inte bara är mexicaner som kommit över gränsen, det är ett faktum som inte bekymrar Trump. Att en hög tull på mexikanska varor inte i första hand drabbar Mexico utan de i USA som vill köpa mexicanskt, det blundar han för. För honom räcker det (?) att en eventuellt minskad import gör att i Mexico blir fler arbetslösa.
Trump vill kraftigt minska världshandeln, för att göra USA great. Frihandel, det är en styggelse för honom. Hans bild av USA är att landet inte ska importera, t ex genom höga tullar som de facto stoppar import eller gör det våldsamt dyrare att köpa utländskt. Därigenom menar han att det skapas fler jobb i USA, vilka dock måste bli lågavlönade...
Så ska också inköp från Canada bli 35% dyrare (enl TT). Trump ser t ex Mexico som fientligt. Men vänligt sinnade länder kommer också att drabbas, både Latinamerika, i Europa och Asien. Handelsavtal brytas för att försvåra och fördyra handel med USA, som därigenom blir isolerat och inkrökt, knappast större men fattigare (även om det till en början kan gynna en del inhemska företag). Trump gillar förstås inte heller EU, att europeiska länder samarbetar.

Trumps aviserade och till en del redan beslutade åtgärder innebär inte bara begränsad handel, vilket ju försenar utveckling i många länder i tredje världen. Trumps syn på mänskliga rättigheter är ju mycket "alternativ" och omfattar bara de som han gillar - och som inte säger emot honom. Vetenskap kan eller vill han inte förstå, information är inget självklart, kultur ser han inte som ett värde utan som ett nöje som ska bekostas av konsumenten. Givetvis gäller inte mänskliga rättigheter minoritetsgrupper, invandrare, sjuka och fattiga, muslimer etc. Så t ex ser han muslimer och invandrare som terrorister.  Flyktingar, som flyr från krig och diktatur, ser han som terrorister.
Han har redan också utfärdat order om att visum inte ska beviljas människorna från ett stort antal länder, bl a muslimska. Dock anser han tydligen inte att Saudi-Arabien hyser några terrorister, trots att erfarenheten visar att det är till stor del de kommer därifrån.
Samtidigt så är risken stor att många från länder som inte i sig svartlistats löper risk att inte får resa in i USA ens om de redan har visum. Resenärer har stoppats vid ankomsten, men i en del fall har - hittills - passkontrollerna gjort en egen tolkning och ändå släpp in en del. Och, enl radionyheterna, så är inte alla delstater överens med Trump om hans negativa inreseregler. Men SVT visade igår kväll att Trumps "regler" kan innebära att också svenska familjer kan stoppas. Om en i familjen, där alla är svenska medborgare, har någon form av invandrarbakgrund kan det bli stopp. Allt detta leder till oro och förvirring, och bitterhet givetvis emot Trumps USA.
Att stoppa och riva upp handelsavtal innebär också att andra länder kan lockas in i andra avtal med t ex Kina, där det inte finns några regler om hållbarhet och mänskliga rättigheter.

Trumps alternativa världsbild innefattar således inget skydd för mänskliga rättigheter, för flyktingar, för frihandel, och inte heller för hållbarhet och en bättre miljö. En viktig ingrediens i Trumps vilja (?) att öka sysselsättningen i USA är att sätta igång nedsmutsande och miljöförstörande industri. Vilka, om de blir av, dessutom i hög grad kommer att vara farliga arbetsmiljömässigt och/eller relativt lågavlönade.
Fler jobb vill han också skapa genom att sänka (avskaffa?) skatten för företag som stannar kvar i USA, och inte flyttar ut tillverkningen.
Däremot så ska han straffa/beskatta de USA-företag som har (en del av) sin verksamhet utomlands.
 (Jag har inte sett om han också avser att försvåra för utflyttade företags produktion att importeras till USA, men det vore ju logiskt - för honom.)

Hela Trumps attityd till handel och affärsverksamhet är mycket protektionistisk, prishöjande och inskränkande och isolationistisk. Går precis på tvärs emot vad som varit USAs linje de senaste decennierna, och har mera likhet med 1930-talets. Ett isolationistiskt Trump-USA skulle aldrig ställa upp för att försvara demokratin på andra håll i världen.  (Som USA gjorde för att stoppa Hitlers nazism, WW2).
I det sammanhanget bör också nämnas motsägelserna i hans försvars- och säkerhtespolitik. Hans anser (har i vart fall sagt) att USAs försvarskostnader (budget) är för stora.  Samtidigt vill han höja försvarsutgifterna - och inte arbeta för minkning av kärnvapnen. Vad jag förstått vill han öka USA:s satsning på kärnvapen, och att det "inspirerar" Putins ryska satsningar också.
Trump släpper också tydligen Ukraina till Putin... vilket givetvis Putin noterar med tillfredställelse. Men skapar oro i flera andra f.d. Sovjetstater, som känner sig hotade av Putins Storryska anspråk.

Här kan också nämnas frågetecken i Trump och hans syn på China. Trump vill höja importtullarna på varor från China med 45%. Minska beroendet av China. Gör kinesiska varor dyra i USA. Stör relationerna med kommunistiska China kraftigt, som ju vill handla, sälja till USA. Men med sänkta skatter i USA, minskad handel, och en mur mot Mexico måste USA rimligen låna mycket för att täcka hålen i sin budget. Då måste USA/Trump låna från China.  Kommer han att få det? Och i så fall till vilka villkor?  Andra ev långivare vimlar det inte av, och vill och kan de låna ut till ett land som försvårar handel - och människors fria resor - så till den milda grad?

Så stödjer ju Trump tortyr också, ännu ett exempel på en väldigt alternativ syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och rättvisa ö h t.

Mycket mer finns att säga om Trumps alternativa världsuppfattning, och konsekvenserna av den. Men jag väljer att stoppa här.



18 januari 2017

Endast för Pitebor, om parkeringsproblemen i Piteå C

För kännedom ett manus som jag tillställt lokaltidningen Piteå-Tidningen (PT).  Faktiskt ofta en bra lokaltidning. Men jag vet ju inte om mitt inlägg publiceras, därför tar jag in det nedan, för "säkerhets skull".
Bakgrund. Samhällsbyggnadsnämnden i Piteå kommun, med Brith Fäldt (vänsterpartiets ledare i stan) som ordförande, har lagt ett förslag till KS, där den gratis parkering i upp till tre tim, med p-skiva, i vissa centrala lägen, ska avskaffas och ersättas med ett digitalt (appar och kort) system med avgifter på de tider dagtid (då folk handlar), men avgiftsfritt när arbetstiden närmar sig sitt slut...
Handlarna har protesterat, och förutser minskad omsättning - och att Piteå blir ogästvänligt för tillresande. Men det biter inte på Brith Fäldt & Co. Jag lägger därför in aspekter som inte redovisats i debatten.
Mer finns att tillägga, och utveckla, men det skulle gjort texten för lång för PT).
----
MItt rubrikförslag till PT: P-förslaget sämre för alla.

”Vi vet inte om handlarna har hela bilden”, säger Brith Fäldt hela tre ggr i PT, om förslaget om att digitalisera, fördyra och komplicera parkerandet i Piteå centrum.

Det är möjligt att hon har rätt, men ser hon och samhällsbyggnadsnämnden verkligen själva ”hela bilden”? Eller föredrar de att blunda, eller vill de inte ta in aspekter som de anser oviktiga?
Vad jag förstår av PT, så ser Fäldt/nämnden som problemet att ”uppemot 400 platser av 1300 missbrukas”. Som missbrukare utpekas de som parkerar gratis under sin arbetstid genom att fiffla med p-skivan. Nu vet inte jag om SÅ många fifflar, däremot har jag sällan haft problem att kunna parkera från morgonen och fram till runt kl 15. Därefter är det ofta väldigt trångt.

Hur logiskt är det då att frigöra p-platser dagtid genom att avgiftsbeläggning. Möjligen ger det någon krona till kommunkassan. Avgiftsfritt från kl 16, när behovet är störst enligt nämnden, lär inte ge fler fria platser. Tvärtom!

För att komplettera ”hela bilden” här några ytterligare aspekter. Avgiftsbeläggning ser jag som fientligt både emot pensionärer, landsbygd och besökande från andra orter.

De centrala p-platserna bör rimligen vara till för de som behöver dem, på tider som passar dem. Nu anser tydligen inte Fäldt & co de som arbetar i centrum, pendlande eller ej, tillhöra den kategorin, inte avgiftsfritt i vart fall. Det må de anse, men att jaga bort (även ) dem, löser det verkligen problemet? Möjligen flyttar det, och gör det svårare att jobba i stan, innebär kanske att jobb försvinner genom minskade intäkter och ökade kostnader för arbetsgivarna (färre kunder, dyrare att fixa p-platser för de anställda).

Mycket centralt boende, yngre pensionärer kan gå till butikerna, om de inte handlar tunga varor. Övriga pensionärer behöver bil, och vill handla på dagtid, inte i trängsel eller kyla och snö. Varför tvinga bort dem, med avgifter? De betalar ju högre skatt än yrkesverksamma och ju äldre de är har de låg pension. Och ofta känner de också obehag att behöva fumla med digitala lösningar.

För glesbygdsboende är det viktigt med tillgång till centralortens service utan extra kostnader och tidsbegränsning. Även om det finns en matbutik i byn söker man ibland större sortiment och lägre priser. Dessutom är det i stan som det finns annat än matbutiker! Att försvåra för glesbygdens tillgång till centralortens service, det påskyndar landsbygden utarmning och tvingar folk (inte bara pensionärer) att flytta till stan. Då hjälper det inte med 3-4 nya ”stadstorn”/ år, med hyror som byborna inte har råd att betala.

Och, varför göra Piteå ogästvänligt för folk som kommer utifrån? Det är ju ett plus för oss att de handlar här, det ger jobb och skatteintäkter.

Lars-Erick Forsgren 
(pensionär, och bor i Öjebyn utanför Piteå centrum) 


13 januari 2017

Okända, men viktiga rösträttskämpar lyfts fram (texten!)

(Här kommer den text som "utlovades" tidigare genom att en rubrik av misstag lades ut i förtid.) 

Nästa år, 2018, ska demokratiseringen av Sverige firas och högtidlighållas. Detta med anledning av att 1918 togs principbeslutet om införande av av allmän lika rösträtt (dvs även för kvinnor) i politiska val, genomdrivet av Nils Edéns liberala regering, i koalition med socialdemokraterna. Eftersom det var en grundlagsändring så måste det tas av två riksdagar med val emellan, så kunde kvinnor dock delta i val till riksdagen (andra kammaren) först 1921.

Demokratiseringen var en lång process, och i meningen att såväl män som kvinnor skulle ha rösträtt, kom långt senare i Sverige än i grannländerna. Under senare år har teve (SVT) i viss mån uppmärksammat kampen för kvinnornas rösträtt, bl a genom ”Fröken Friman”-serien, dramatiseringar gjorda på några av de välkända kvinnorättskämparnas liv och gärningar. Välgjorda program, som dock inte alltför  väl gjorde klart dessa kvinnors ideologiska hemvist, deras motiv för kvinnans rätt.

Den kvinnliga rösträtten är självfallet en viktig och avgörande del för att rösträtten ska kunna betecknas som fri, demokratisk och lika. Därför är det också viktigt att vi har kunskap om vilka rösträttskämparna var, inte bara de mest kända och vad de stod för. Var de fanns och vilka de samarbetade med. Detta har Hans Lindblad tagit fasta på, och i en genomarbetad och väl dokumenterad (40-sidig) uppsats visat, som nu publicerats i ”Från Gästrikland 2016”, utgiven av Gästriklands kulturhistoriska förening.

Tyngdpunkten i Lindblads framställning ligger på visa upp två kvinnor i Gävle, båda med anknytning till Gefle Dagblad, som gjorde storartade insatser både lokalt men också genom att sprida en artikelserie under flera år i en mängd lokaltidningar över hela landet. Detta utan att de lyfte fram sig själva, tvärtom, och på ett sätt som var ovanligt (okänt) på den tiden för politisk opinionsbildning. Artikelserien startade 1909 och höll på ända till 1920. I sanning en lång och målmedveten opinionsbildande verksamhet.

Artiklarna innehöll olika argument och pläderingar som stöd för att kvinnor skulle ha rösträtt även de. Den manliga rösträtten hade till slut ju genomförts, trots starkt motstånd från högern och kungahuset, men kvinnornas rösträtt sågs ännu av den starka högern som närmast naturvidrig. De två Gävlekvinnorna var Klara Lindh och Gerda Modén, båda av en betydligt yngre årgång än de mera kända kvinnorättskämparna från Stockholm och södra Sverige.
Klara Lindh var gift med huvudredaktören för Gefle Dagblad, Karl Magnus Lindh, även han en stark förespråkare för kvinnlig rösträtt, som även satt i riksdagen en kort period. Gävle var vid denna tid den största staden norr om Stockholmsregionen och en ort med livlig handel,  starka folkrörelser, inklusive frikyrkor.

Att genom artiklar sprida kunskap om kvinnornas rättigheter var i och för sig inte en nyhet för rösträttskämparna, men hade tidigare bara skett i mindre tidskrifter och med räckvidd främst för de egna. Med artikelserien, som med avstamp i Gefle Dagblad, såldes till ett 35-tal tidningar utanför storstäderna nåddes en läsekrets på minst ett par hundratusen. Det var främst liberala landsortstidningar men även några mer konservativa, men ingen socialdemokratisk tidning. Totalt ett 45-tal olika kända och framstående skribenter stod för artiklarna, däribland de rikskända som Ellen Hagberg, Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner. Allt noga redovisat i Hans Lindblads text.

Klara Lindh avled 1914, endast 37 år gammal, och ännu yngre Gerda Modén övertog ansvaret för artikelserien. Framför allt den flitiga, blygsamma och uppoffrande Klara Lindh var också verksam lokalt och på länsplanet inom Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR), men var även en drivande och respekterad kraft på riksplanet. Lindblads uppsats ger en utförlig redovisning för de båda kvinnornas liv och insatser – och ger också intressanta upplysningar om den miljö de växt upp i och levde i. Vilken var liberal och frisinnad, framstegsvänlig och demokratisk, frireligiös för religionsfrihet, och ofta med enkelt ursprung.

Kampen för demokrati kan sägas ha nått sin kulmen i och med den kvinnliga rösträtten, och demokratin måste ständigt föras och försvaras. Detta under medvetande om hur hård kampen var och alla hot idag. Det är viktigt att se att undervisning, kunskap är en viktig ingrediens, där folkskolans införande var en viktig grund. Den var också en av de saker som gynnade framväxten av folkrörelserna, som gynnade demokratisk fostran – och gjorde folk mera medvetna om hur odemokratiskt det var med en stat som styrdes av en konung och en statskyrka i kungamaktens tjänst.

Det var kungahuset och högern, de konservativa, adeln och de förmögna som var demokratins starka fiender. Som endast kunde stegvis besegras genom rösträtt och parlamentarism och bl a Karls Staaff. Det är ju t ex ingen mening med en regering som utses av kungen och inte av parlamentet. Ett demokratiskt valt parlament. Om allt detta skriver Lindblad pedagogiskt också, liksom om olika lokala aspekter, av betydelse för demokratins framväxt och seger. Som en bakgrund och ram för de två kvinnornas (och andras) strävan för demokrati och rösträtt.

Viktig och värdefull information inför det demokratiska 100-årsjubiléet. Och för demokratins överlevnad. 

10 januari 2017

Reinfeldts samtal med andra toppledare

Fredrik Reinfeldts samtal med fyra andra toppledare, mer el mindre avgångna, har rönt en hel del kritik.
En del kritiker tycker att Reinfeldt inte var journalistiskt kritisk, och/eller nog "vänster" som en del av hans kritiker anser att SVT-journalister ska vara. En del gissar att SVT med de programmen ville ge en motvikt till att SVT anses vara vänstervridet (vilket är en överdrift).
Jag tycker att programmen, som helhet, var bra och intressanta. Faktiskt oväntat bra.  Och att kritiken inte är berättigad.

För det var en fd statsminister som frågade ut sina intervjuoffer. Jag tror inte med ambitionen att vara journalist. För det är han inte. Och även om han inte intervjuade som en kritisk journalist (det ska ju journalister vara!), så fick han fram rätt mycket av intresse, som gällde just de  som  han intervjuade. Men visst, ibland skymtade det ju fram vad Reinfeldt själv tyckte och var han stod. 
Det var kanske onödigt, eftersom programmen ju inte skulle behandla honom.

Jag såg programmen som samtal som fördes mellan en avgången statsminister och med några personer som han träffat under sin tid som politiker. Personer som haft viktiga positioner, tre av fyra har varit statsministrar (motsv) och en topprådgivare åt president Bush. Reinfeldt kunde inte, och det avsågs säkert inte, ställa hårda journalistfrågor, men att han mött dem tidigare i sin positon som statsminister gjorde att han ändå kunde få fram mycket av intresse om hur de såg på själva. Och till en del sådant som vi vanliga, om än politiskt intresserade, människor kanske inte kände till. Jag menar, så hårt har man inte "bevakat" alla dessa.

Tappade min grundliga genomgång, en timmas arbete.  Försöker göra en starkt förkorta grej i st.

Alltså, kritiska intervjuer ska journalister göra. Kritiska och analyserande oavsett journalistens egen politiska-ideologiska hemvist. Reinfeldt samtal visadeds andra sidor av samtalsparterna, men också hur Reinfeldt, trots att hans och den han pratade med olika ideologier, sökte hitta likheter med dem. Och att han gärna vill visa att han och den andre stod för något slags "modernitet", förnyelse av politiken.

Nå, Condoleezza Rice var rådgivare och utrikesminister åt George W Bush, mycket intelligent, vad man än anser om hennes poliltik. Och visade en bredare bild än man fått i teves nyhetsinslag. Republikan ja, och statsvetare. Och redovisade vilka aspekter hon faktiskt tog in innan hon tog ställning. 

Danske Fogh-Rasmussen, ideologiskt en mix av nykonservatism och bondeliberal (Venstre är ju ett bondeliberalt parti, som gått åt höger unde senare decennier.) Som också samarbetat med populistiska Dansk Folkeparti, Glistrups skapelse.  Men framför allt en väldigt trogen USA-vän.
Jag kan se hans styrkor, men inte är jag odelat positiv till honom. Inte alls, hans attityd irriterar mig.

Jens Stoltenberg, socialdemokrat. Som fick hantera Utöya... och förnyade sitt parti så raskt att han förlorade makten efter bara 17 mån som statsminister. Men som kom tillbaka. En sympatisk man, som trots allt han gjort - och fortsätter göra - ändå känns lite blek, Och som generalsekreterare för NATO har han en viktig roll, men som gör att han var väldigt försiktig när Reinfeldt försökte pressa honom på hur han uppfattade Trump.

Tony Blair var ju den som för en ovanligt lång period lyckades bryta torys regeringsmakt och samtidigt reformerade det gamla stela Labour till något som mera låg i tiden. Labour blev Nya Labour. Vilket uppenbarligen inspirerade Reinfeldt att göra moderaterna till Nya moderaterna. Försök alltså att från två håll omforma partierna mera till "mitten".  Man får väl säga att Blair lyckades bäst och för en något längre tid, men att idag har nog Labour tappat en del av sin förnyelse, är mera av gråsossar igen. Och nya moderaterna är för fullt på reträtt från sina (bitvis) modernare linjer tillbaka till en mera gammelkonservativ linje, ok med en del nyliberalism också - vilket ju är ett slags neokonservatism.
Tony Blairs eftermäle har inte blivit så positivt, trots väldiga framgångar inrikes betr att skapa ett modernt, närmast socialliberalt,  välfärdssamhälle. Blair ställde ju upp på George W Bush sida betr Irakkriget, trodde på Bush och säkerhetstjänsternas uppgifter att Saddam Hussein hade kärnvapen. Det var en felbedömning, av både Bush och Blair, men Blair har fått sota mest för den. Som sagt, det var en felbedömning, av stora mått.
Mitt intryck av Tony Blair och hans tid som regeringschef är dock i det mesta övriga mycket positiv, när man får en snabbrepetition så här, Och kan se den mot bakgrund av vad som hänt i Storbrittanien och dess förhållande till omvärlden - inte minst betr EU - hur hans efterträdare vid makten handlat.

Intressanta progam, som blev samtal mellan (avgångna) makthavare av olika bakgrund ideologiskt. Där möjligen Reinfelt kunde ha hållit sig själv lite mera i bakgrunden, för det skulle ju inte handla om honom. Men där han inte skulle vara något slags skjutjärnsjornalist.
Faktiskt en typ av program jag gärna skulle se mera av. För allsidighet i samhällsbevakningen. Och som komplement till den kritiska journalistiska bevakningen, som också är SVTs och övriga medias uppgift.
 

06 januari 2017

Vart går Filippinerna under Duterte? Allierad till Ryssland?!

Ingen bra början på detta år. Terror, attentat och oväder över Sverige. Och så meddelar SR:s nyheter att Filippinernas nye president återigen gjort ett märkligt och illavarslande a uttalande. Duterte meddelar att Ryssland och Filippinerna ska samöva med sina marina styrkor.
Vet han vad han gör?
Jag gissar att Duterte är sur för att USA är oroade över Dutertes syn på mänskliga rättigheter. Dvs hans uttalade förakt för bl a rättssäkerhet, att han till och med uppmuntrar till att föregripa gripande av misstänkta, låter både polis och civila grupper skjuta folk som de anser misstänkta för brott.

Han har farit ut i förolämpningar emot president Obama, p g a dennes oro betr detta, att mänskliga rättigheter innefattar rätten att få rättvisa rättegångar och inte bara fängslas eller till och med avrättas utan dom.  Duterte har därvid hyllat både Hitler och Putin - och Trump.
Och nu ska Ryssland och Filippinerna ha militära samövningar.  En klar markering att Duterte inte kan acceptera att det finns andra meningar än hans. Men att han hyllar och samverkar med de som delar hans märkliga syn på rättvisa och mänskliga rättigheter.

Samtidigt får jag från en annan källa höra att ryska krigsfartyg redan finns i filippinska farvatten. Och erfar att marinsoldater visat sina färdigheter i Manila.  Duterte vill "öka vänskapen" med Ryssland.
Vad blir nästa steg?
Att utvisa de militära rådgivare som USA sedan decennier haft i Filippinerna för att hjälpa dem att bekämpa olika terrorist- och gerillarörelser?
Att ta in rysk militär i stället?
Att upplåta en marinbas till Ryssland?

Under valkampanjen i fjol var Duterte kaxig emot China, som gör anspråk  på en del Filippinska öar i Sydkinesiska sjön.  Efter det han blivit vald så har det låtit annorlunda, nu är han medgörlig och förhandlingsvillig. Till och från.

Den impulsive och självsvåldige Duterte håller helt uppenbart på att byta sida betr synen på demokrati. Från västvänlig och demokratisk till postsovjetisk och/eller kommunistisk diktatur. Han vill framstå som en kraftfull populistisk ledare - men alltmer fjärmad från demokratiska värden  och mänskliga rättigheter.

Skrämmande.


29 december 2016

"Fröken Friman" och kvinnosynen hos olika tidiga statsministrar

Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer.  Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!

Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern",  det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).

Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia.  Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.

Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.

Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var  "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter.  Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för).  Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.

Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.


06 december 2016

Vilken värld vill Du ha? Om den nakna terrorn och hoten emot rättssäkerhet och demokrati


Det som byggts upp med tålamod kan raseras på ögonblick.
  Så lyder rubriken till en DN-artikel, av Ola Larsmo,  jag vill "rädda". 

PUBLICERAD i DN  2016-12-03


Under de senaste månadernas politiska tumult har några klassiska strofer av William Butler Yeats fått ny och dramatisk aktualitet. Ola Larsmo återvänder till en profetisk dikt.




22 november 2016

Gammal och vis

Vetenskapens värld igår, måndag i tv2, var närmast en hyllning till hur underbart det är att bli gammal. Eller borde vara, om man är hyfsat frisk - och har folk omkring sig och kan och vill arbeta även efter 65.
Jag har med god marginal passerat 65. Och är inte alls frisk i kroppen. Så att man kan hålla formen med motion etc, den biten känns rätt främmande. Däremot så måste jag av egen erfarenhet instämma i några saker som blir bättre med åren. Möjligen inte för alla, men för de flesta. Man blir "visare", man vågar säga mera, dvs blir ärligare med att visa sin uppfattning. Och man gillar barn än mera är tidigare. Visst ligger det något i detta med barnbarn, som livets efterrätt. Om man har några. Annars är det ju bra, både för barn och äldre, att inte isoleras från varandra.

Medelåldern är nog ingen bra tid. Annat än att det är då man förväntas "leva livet", arbeta, fixa familj etc.

Nå, Jag tillhör en generation där det inte var vanligt att, med enkelt bakgrund (låg inkomst, och utan studiebakgrund hemma etc), studera vidare, dvs man gick inte till universitet. Men en och annan gick på läroverket. Det var stort nog. Själv så var ett av mina första arbeten inom skolans värld. Inte som lärare utan som administrativ tjänsteman. Såg lärarna, insåg att så märkvärdiga var de nog inte ändå med sin bokliga bildning. Inte smartare än vad jag var - så efter några år så for jag till Uppsala och läste 50% mer än den vanliga mängden. Inga problem. Den respekt jag ändå haft för aningen äldre och akademiskt utbildade fick sig en törn. Än fler törnar fick den när jag mera aktivt engagerade mig politiskt - och tog något år till på universitet. Ju "äldre" jag blev, ju mer förstod jag att inte bara studier utan även erfarenhet var bra att ha. Trots att spec i politiken då var en ungdomskult av stora mått, och som fortfarande dominerar Sverige.
Men riktigt respektlös visavi auktorieter och höga herrar, det dröjde ändå några decennier ytterligare.  Nu upplever jag alltmer att de de"fina herrarna och damerna", dels är de ett par-tre decennier (minst) yngre än vad jag är - men klokare är de inte. Inte ens om de har något mera av skolstudier och/eller har "höga" (och inkomstbringande positioner).
För att bli klok, "vis", det kommer ju av bildning (dvs mer än utbildning), och erfarenhet.
Erfarenhet får man med åren.  Vilket också med all tydlighet betonades i Vetenskapens värld.
D v s, det förutsätter givetvis att man inte sitter och soffar till sig intellektuellt. Visst, en äldre hjärna fungerar aningen långsammare - men det beror på att den innehåller mera. Det är mera minnen och fakta, som ska sorteras fram. Och man har därmed även en bättre förmåga till överblick och se sammanhangen än vad yngre förmår p g a deras brist på erfarenhet.

Och så är man bättre på kärlek som äldre.
Förmodligen är man en bättre politiker också som äldre. (Om man inte blivit deformerad av att vara yrkespolitiker redan från ungdomen.)
Som regel har äldre också ett mera vårdat språk, något att beakta i dessa tider av det hatfyllda språkets utbredning i samhället.



19 november 2016

Amerika och Sverige, viktig gemensam historia (+Tillägg)

Det är märkligt hur tankebanorna kan gå. Eller kanske inte så underligt.
Jag skrev för tre veckor sedan att jag (genom Olle Wästbergs månadsbrev) fick upp ögonen för boken Swede Hollow (Ola Larsmo, Albert Bonniers). Beställde den omedelbart och hade den i handen en vecka senare, och började läsa. Intensivt.
Samtidigt pågår ju dels en intensiv debatt om invandring - och i USA "vinner" Donad Trump på ett förvirrad populistiskt program (?) presidentvalet, dvs valet om elektorsröster, där kärnan är invandrarfientlighet, främlingsrädsla, protektionism, isolering av USA från omvärlden mixat med "löften" om att fixa jobben. Man tar sig för pannan och undrar om USA glömt sin historia.

Och jag undrar om svenskarna glömt hur deras förfäder och -mödrar i stora skaror flydde Sverige i hopp om att skapa sig en bättre framtid i Amerika. En av de som for var, som framgår av min länkade text, min far.

I nutidsdebatten om USA-valet hittar jag på Facebook en text där en senator Elizabeth Warren ställer ett antal skarpa frågor till Trump och  ställer honom mot väggen för redan brutna vallöften "Baserat på offentliga rapporter, omfattar ditt övergångsteam och ditt potentiella kabinett över tjugo personer från Wall Streeteliten, industriinsiders och lobbyister, vilka kan fatta beslut med stora konsekvenser för sina kunder eller arbetsgivare. De omfattar bland många andra, en tidigare Goldman Sachs chef, som ryktas bli en handplockad finansminister; en betald konsult för Verizon, som fattar viktiga beslut på din administrations Federal Communication Commission; en "top lobbyist" vars företag lobbade på uppdrag i frågor angående Trans-Pacific Partnership och som nu formar ditt Arbetsdepartment och en förnekare av klimatförändringar, av oljeindustrin betald tankesmedjaanställd, som leder ditt miljölags övergång".  Mycket skarpa frågor som knappast torde få något tillfredställande svar.
Hos mig uppstår dessutom frågan om hon kan vara släkt med den avlidne Earl Warren, bl a domare i Högsta domstolen i USA, liberal republikan som aktivt bekämpade segregrationen och ö h t syns ha varit en viktig liberal kraft. En man vars namn jag minns från min ungdom. Jag googlar honom, nej Elizabeth och Earl är inte släkt. 

Men hittar några fakta om honom som gör mig intresserad. Bland annat hans födelseår, 1891. Det är samma födelseår som min far hade.
Earl Warren var son till en norsk far/immigrant (Varren) och en svensk mor. Han föddes i Los Angeles, Californien och arbetade som ung som järnvägsarbetare (liksom fadern och många av de fattiga svenska invandrarna som hamnade i Swede Hallow). Inte ett statusjobb precis, men tung och hårt. Hans far mördades under ett rån.
I Wikipedia ser jag också ett foto på Earl W som ung officer, 1918. I den enkla uniformen ser jag likheter mellan honom och min far. Och erinrar mig att precis den tiden var också min far inkallad till militärtjänst (-utbildning) också i Californien. Det är ju helt möjligt att Earl Warren och min far stötte på varandra under militärutbildningen...  Men i och med fredsstilleståndet så slapp båda att skeppas över till Europa.  P g a militärutbildningen så blev min far av med sitt "homestead" - och Earl W återgick till sin akademiska karriär (juridiken), som i sinom tid resulterade i att han blev guvernör i Californien och domare i Högsta Domstolen.
Samtida, med enkelt ursprung, något år geografiskt på samma plats. Och med vissa "vibbar" som får mig att tänka på Swede Hallow. 


Min far nämnde St Paul, Minnesota. Men jag kan inte direkt erinra mig att han sagt något om att han hamnade i Swede Hallow, eller ens kände till det. Trots att hans tid i USA sammanfaller med den tid så de tyngsta kapitlen i boken utspelar sig. Och boken omfattar, med korta bilder, ju flera decennier även efter 1890-1920-talen. Förutom det min far berättade så kommer mina ungdomsårs kunskaper om ut- och invandringen av förstås Vilhem Mobergs böcker (som mina föräldrar tyckte jag var för ung för att läsa), där jag faktiskt fick en av volymerna som skolpremie, plus de berättelser som då spreds i svensk press om företrädesvis farmgångsrika svenskamerikaner.  Men numera vet vi ju att alla verkligen inte skar guld med täljknivar, utan levde hårda liv.  Det bör vi bör känna till.

En del återvände till Sverige efter några år, andra aldrig, och många lämnade rätt få spår efter sig. Ola Larsmo har gjort en viktig insats som lyckats gräva fram även hur dessa levde - och dog.
Praktiskt taget alla har vi väl någon slags relation till utvandringen och de utvandrades historia. Läs därför boken. Möjligen kan den ge lite relief till och förståelse också för dagens migrationsrörelser.
---
Tillägg, betr Swede Hollow.
Svenska dalen kallades det. Men läser man boken och studerar kartbilden (stadskartan) som finns på omslaget så känns det riktigare att kalla det Svenskhålet. Varför? Ja, som jag uppfattar det så var/är det ett hål, inte ravin, där de fattigaste hamnade - och där många (de flesta?) förblev i hela sina liv. Ett gytter av träskjul, en del visserligen nödtorftigt förbättrade om den/de som bodde där hade möjlighet till det. Inga egentliga gator, en farlig stig upp till den riktiga staden, alternativt genom en trång, farlig tågtunnel. Och en plats, närmast avstjälpningsplats, inte bara för svenska invandrare, även om de utgjorde en stor del, utan också för irländare och italienare m fl.
Boken handlar om en familj, plus några i deras närhet. Från ankomsten sent 1890-tal och i princip till ca 1930, men med ögonblicksbilder med något decenniums skillnad. Korta, gripande, belysande.
Handlar om vardagen, livet, det mödosamma, hårda. Om stark kärlek, ofta en kärlek som inte hade ord. Om förödande kärlek, som leder till uppoffringar av skilda slag - och fördärv. Också om brott och straff. Där straffen ofta var kallhamrat grymma - och där brotten också kunde vara grymma, men inte alltid skulle betraktas som allvarliga sedda med dagens ögon. Om fördomar, om hur lynchningsstämning piskas upp. Om stolthet - "fattig men stolt". Om vänskap. Om en tid och en utveckling där människorna, speciellt de som kommit ett halvt trappsteg upp, kände en kluvenhet inför sin bakgrund, sin historia.
Ja, läs boken.

17 november 2016

Blir det en god jul?

Affärsmännens julreklam dränker oss redan. Köp, köp, köp. Samtidigt som demokratin ifrågasätts och hotas. Människor runt om oss lever utan frihet, i stället rasar krig, ofta inbördeskrig, och tvingar folk på flykt. I USA har just en president valts, av en minoritet, som talat och talar om att bygga murar och att hindra folk att komma till landet.
Jag har svårt att komma i någon julkänsla.
(Dessutom är jag sjuk, om än förhoppningsvis snart på benen igen. )

Jul firar vi i Sverige, och i många andra västländer, som en kristen högtid, till minne av Jesu födelse - som snabbt, på grund av en grym regim, resulterade i att Jesus och hans föräldrar blev flyktingar.
Ja, jag vet, det finns inslag i dagens julfirande här uppe i den kalla Nord, som påminner om de "religiösa" förkristna matorgier som skedde när vårt land var trägudars land. Människoffer slipper vi (förhopnningsvis) numera. I stället är det i mycket affärsmännens jul. Och Kalle Ankas.

Allt eftersom välståndet förbättrades så såg givetvis affärsmännen till att vi inte bara handlade mat till jul utan alltmer julklappar. Fler och dyrare för varje år. Med tevens ankomst som centralpunkten i hemmen så blev också Kalle Ankas jul viktig, julgranen lever kvar men kommer lite i skymundan.
Kalle Anka håller oss i alla fall hemma.

Annars går det mesta ut på att ge, vilket numera tolkas som att köpa.
Själv vill jag gärna se att julen ger oss tillfälle att göra någon glad, att vi kommer ihåg varandra. Det betyder ju verkligen inte att det ska köpas en massa, inte att tvingas stressa runt och hitta något (dyrt) att slå in i paket.
Att göra något borde betyda att ge av sin tid om omtanke. Att vara tillsammans, om möjligt inte bara fysískt, utan även själsligt, att inte vara på nätet, i mobilen medan vi äter julskinkan eller ser på Kalle (eller läser julevangeliet - hur många gör det numera?)   Julen är en familjehögtid, men trots det kan det ju vara svårt att ha alla man älskar omkring sig. Ev frånvarande motiverar givetvis att man slår en signal till den/dem. I synnerhet om man glömt att skicka en julhälsning via snigelpost.

Julen bör alltså innebära att vara tillsammans, i större eller mindra kretsar, och inte glömma de som är helt ensamma. Att i första hand ge av sin tid. Vara tillsammans, äta tillsammans, prata, skratta, dela minnen. Och det utan en massa extra ståhej, som stressar och kostar pengar.

OK, man kan ju också ge en liten julklapp till de som är nära. Helst inte för stort och påkostat dock. Kanske något som man själv gjort, något som man bakat, smärre saker som visar att man tänker på varandra, gillar varandra. Men som inte jagar och stressar oss att övertrumfa varandra i dyrbarheter.  Och inte glömma barnen, men det är nog ingen risk, om man inte är helt barskarpad. Men då gäller det att stålsätta sig emot reklamen som försöker göra allt till måsten.
Många gånger passar det bra att ge en bok. Som man noga valt ut, för att passa mottagaren och dennes intressen. Som gör att denne dessutom lockas att släcka smart-fånen, surfplattan eller datorn för att hålla i papper, slippa se på en flimrande skärm en stund.

God Jul. Och ta inte ut julen i förväg. Advent betyder väntan, är en förberedelstid. Inte att man ska "provsmaka" på själva julen så man är mer än less på den redan före juldagen.

En fridfull och fröjdefull jul är vad vi behöver i denna tid när alltför många lider och plågas av krig, sjukdomar, flyktingskap, hunger/svält, trakasserier av olika slag. Ge dem en tanke, och om möjligt lite av din tid också.
Så kanske vi går mot bättre tider.

14 november 2016

Är Trump Kvän?

Nog har jag stött på ordet "kvän" tidigare. Men knappast funderat det minsta kring det. Men så plötsligt komplicerar manusförfattarna till "Midnattssol" till det ytterligare. Spelet och spänningarna i den blodiga trillern (SVT1 söndagkvällar) gäller inte bara svenskar och samer och fransmän/algerier inklusive identitetskriser som ryms inom dessa, nu fördes in kväner också. Som liksom samer beskrivs som alkoholiserade och drogberoende och allmänt tjuvaktiga macho-tjuvskyttar. Vilket gjorde att jag än mera undrar över syftet med den onekligen spännande serien som utspelar sig i fjällmiljö, Kiruna, LKAB, div småbyar och mysko kopplingar till Sapmi, nåjer och gamla traditioner (skrock, skulle många säga). Vill de "bara" visa ett spännande drama i exotisk miljö med flytten av Kiruna och eventuell finansiella skumraskaffärer - och kanske en gnutta storpolitik?
Eller vill de säga något mera - t ex just om ursprungsbefolkningar, anpassning eller inte till det omgivande samhället, om fördomar och droger? Eller vad?

Jag vet inte. Men jag googlade snabbt på kväner. Och hittar förstås många långa texter, bl a på Wikipedia. Plus bilder på kväner.
Jag ska inte referera det, men ni får en länk till wikipedia. Den, och än mer om man läser lite av andra dokument också, visar att kväner inte är ett helt lätt och entydigt begrepp. Är det (eller var det) en ursprungsbefolkning - före samerna? Det man möjligen kan säga är det som ses som den geografiska placeringen av kväner - norra Norge, norra Sverige (inte minst Tornedalen) och norra Finland. Men om kväner "bara" var de som bodde där, eller om det var (är) en folkgrupp?
En "blomstringstid" för kvänerna tycks ha varit från 800-talet och till 1100-talet. Nordliga vikingar?
Men de nämns i hävderna, som onekligen är en blandning av sägner, skribenters mer el mindre fantasier och något mera handfast dokumentation. Begreppet förvann under slutet av medeltiden, möjligen p g a att kvänerna försvann (digerdöden långt i norr?) Men återkommer senare... och man undrar varför, var det en nu en beteckning för tornedalingar, finnar och andra - som inte var samer? Jag vet inte.

Då jag så kolla bilder under rubriken kväner hittar jag några kända ansikten. T ex kommunpolitikerna Bengt Niska,  prästen/författare Bengt Pohjanen, skidåkaren Charlotte Kalla... och många fler.
Och scrollar jag ner ännu mera så vad finner jag då? Jo, Donald Trump,  hur har han hamnat där?
Visserligen har jag en känsla av att Trump när han började vilja kandidera till presidentposte kom både med antydningar till någon nordisk bakgrund (norsk?) , men också kraftiga förnekanden betr detta.
Men kvän - kan Trump ha några gener i sig som kommer från Kvänland? (Bilden har en koppling till en text om Barentsregionen.)

Det är en både kittlande - och skrämmande tanke att spekulera i. Så där slutar jag.

10 november 2016

Valet i USA 2016, div eftersnack

Skrev igår en snabb text, under morgontimmarna, om valet av Trump, i USA. Nu ett dygn senare har jag en del fler kommentarer och noteringar.

Ja, Trump vann, dvs han fick flest elektorsröster.  Men flest väljare fick Hillary Clinton, några hundra tusen fler än Trump. Valsystemet kan leda till sådana konsekvenser, där elektorerna är de som formellt (och reellt) utser president, och där vinnaren som regel tar alla elektorsrösterna i delstaten. Utom in några fall där även tvåan kan få några elektorer. Och systemet innebär smärre olikheter mellan delstaterna - plus det faktum att man räknar delstaterna var för sig. Ett val som utan omvägar skulle gälla antingen antalet elektorer utsedda på rikssiffrorna, eller ett direktval av president skulle ge ett annat resultat.

Nå, för amerikanerna, den hälft som går och röstar, är det i första hand inrikespolitiken som avgör valet. För oss som inte får rösta i USA-valet (så viktigt som det är vem som är president i USA så borde väl vi också få rösta... ) är dock utrikespolitiken inklusive faktorer som styr USA:s ekonomi (störst i världen) och handeln viktigast.
   Att machomännen Trump och Putin verkar gilla, och förstå, varandra är därför illavarslande. Mänskliga rättigheter och respekt för demokrati och folks självbestämmande kommer då i skymundan. Trump och Putin kan då dela upp världen som de vill, utan hänsyn till omvärldens vilja.
Trump anser, i vart ansåg före valet, att dess allierade, ska betala en större del av försvarskostnaderna själva. Och då kan mera skattepengar gå till USA:s egen försvarsmakt.
   Det leder rimligen till kraftigt höja försvarsbudgetar i både NATO-länderna, t ex i Baltikum, och i andra länder som utan NATO-medlemsskap (t ex Sverige) litat på USA (och NATO)-stöd när Putins Ryssland skramlar med sin styrka.
  Att börserna runt om i världen rasade de första morgontimmarna igår, det var fullt förklarligt mot bakgrund av Trumps språk under valrörelsen, det var ju visserligen opreciserat men innehöll mycket som kan bli ett hot mot handel och tillväxt både i och utom USA. Mera märkligt är att vissa börser (både i Stockholm och USA) repade sig efter Trumps segertal. Han tal om tillväxt etc var ju floskelfyllt och utan konkretition som kunde ge anledning till minskad oro. Tvärtom. Nu idag, torsdag verkar flera börser gå upp, samtidigt som alltfler varningstecken reses inför vad en Trumppolitik innebär, t ex betr fastighetsmarknad, räntor - och ökad protektionism.  Märkligt önsketänkande på börserna.
   Spekulationerna om hans ministrar och rådgivare är inte heller positiva, det verkar mest vara mycket konservativa herrar, ibland väldigt hårdföra dessutom.  Jagh förstår att det finns ett önsketänkande hos många om att han ska får vettigare och kunnigare folk omkring sig, som kan balansera Trumps okunniga fladdrande. Men det ser hittils inte bra ut - och vill han verkligen lyssna på andra? Han verkar ju vilja vara den som själv står i fokus.
   Att Trump vill genomdriva sin rasistiska och främlingfientliga politik får man förutsätta. Mur emot Mexico, deportation av tolv miljoner immigranter etc. Möjligen kan det inte bli så mycket elände av hans sexism, men vem vet?  Däremot så lär hans ovilja emot åtgärder för att stoppa miljöförstörings (klimatavtalet) nog få stora och tämligen omedelbara konsekvenser. Hans inställning, att hindra frihandel och höja tullare, i uttalade avsikt att "rädda" amerikanska jobb - den kan ge negartiva effekter för omvärldens export till USA, inga nya jobb i USA men däremot högre kostnader för USAs befolkning. Och en massa konfliktrisker med andra länder.
   Och, visst undrar jag hur Trump nu, plötsligt, vill ena landet. Det stämmer ju inte med hans uttalanden under valrörelsen där han exkluderar  de flesta som inte är som hans "vita, medelålders, konservativa män".  Dock förtår jag de som önsketänker.
  Omvärldens reaktioner är till största del förvånade och fyllda av chock, ängslan. Med några undantag, där mera reaktionära (diktatoriska) regimer som inte själva respekterar mänskliga rättigheter som rättvisa och rättssäkerhet (inte bara Putin), och är mer el mindre nationalistiska,  ser positivt till valet. En av de som gillar Trump är Duterte i Filippinerna, som ju inte gillar Obamas tal om mänskliga rättigheter. Liksom givetvis SD/Åkesson och deras populistiska gelikar här och där närmast jublar åt Trumps seger.

F.ö. noterar jag intressanta, välformulerade och genomtänkta kommentarer i min lokaltidning, Piteå-Tidningen. För kännedom här några länkar där ni kan läsa vidare själva.
Ledaren, som noterar att valet gör världen mera osäker. Av Olof Abrahamsson.
En text om försvarspoliltiska aspekter.
En statsvetare.
Lokala SD positiva till Trump, förstås....
Trump är oberäknelig anser kommunalrådet (s)
En TT-analys på utrikessidan, för dagen utökad 

Jag måste säga att det är en bra bevakning av en lokaltidning.  Det finns lite mer också. Så t ex en kommentar på Sporten, av en chockad Kalla, skidlöparstjärnan. Och på nöjessidan flera kommentarer av nöjeskändisar.

09 november 2016

Varför Trump?

Jag är förfärad, USA:s näste president lär bli Donad Trump. En skicklig demagog, renodlad populist av värsta slag, rasist, sexist, antisemit, isolationist, en person som gillar att sätta upp gränser, stoppa invandring, deportera de han inte gillar, bryta upp handelsavtal och höja tullar, emot jämställdhet etc.
Jag var väldigt nervös före valet, men ville tro att Hillary Clinton och demokraterna skulle ta hem det, om än knappt. Men hörde i sista stund att de opinionsmätningar som jag (vi?) trott på hade en väldigt stort bortfall. Vilket ju betyder att många inte vill svara om vem de skulle rösta på. Tydligen röstade de på Trump. Precis som britterna röstade för Brexit, trots att opinionsundersökningarna visat en viss (om än knapp) övervikt för stanna. Och precis som SD i Sverige hittills gjort bättre valresultat än som förutspåtts.

Visst, det finns ett stort missnöje bland väljarna i många länder. Och det gör det lätt för populister med förenklade budskap som gärna blåser under fördomar och konservatism att nå framgångar. Men att det ska vara SÅ många som går på denna nationalistiska, förenklade och fördummande politik. Det gör mig förfärad, skrämd, beklämd.
Den politik som dessa populister förespråkar gör ju bara sakerna värre! Att stänga in sig, och stänga ute sina medmänniskor, det för inget gott med sig. Att skita i andra och bara se till eget bästa leder fel, till klyftor, till hat, till krig (inte bara till handelskrig), till girighet.

Trump lovar nu att fördubbla tillväxten. Hoppsan, genom att sluta handla med andra länder, genom att föra en bakåtsträvande politik. Genom att skrämma företagare, investerare, utveckling och "vanligt folk".  Hur ska han skapa enighet när han hela valkampen smutskastat inte bara motkandidaten Clinton utan alla som ville arbeta för enighet och tolerans. Han är en bra skådespelare, men har ett skrämmande budskap som dessutom skär sig, bygger på lögner och sakfel och motsägelser. Och har hela tiden bara talat i slogans, utan konkretiseringar - utom i skrämmade detaljer.  Inte det minsta förutsägbar eller konsekvent utom i att vare negativ och konservativt populistisk.

Undra på att börserna rasar.  Men att de något lugnar sig av hans senkomna tal om tillväxt, utan att säga hur, det är märkligt.

Att valutslaget sänder isande vindar över världen, det är en helt korrekt kommentar av DNs  Peter Wolodarski. Ser nu att Putin gratulerar Trump. Illa, illa.

Det politiska etablissemanget, i USA, men även i Sverige och i övrigt, måste inse att de måste ändra sin politik innan klyftorna växer än mer. Det innebär en mera solidarisk politik, men kanske ännu mera att medborgare och väljare känner sig delaktiga i demokratin.
Det kräver tydligen en större vilja att politikerna lyssnar - OCH att de förmår tala om vad de vill, och hur de genom sina förslag och åtgärder gör det bättre för folk, som får vara med och välja. Skapa samhällen där folk lever i frihet OCH gemenskap.

Media och Facebook översvämmar av kommentarer, men just nu orkar jag inte skriva eller säga mer. USA har fått en president, en farlig president, med stor makt att vrida utvecklingen tillbaka. Farlig för USA men också för omvärlden, en omvärld som han vill att USA isolerar sig ifrån.

Vi får hoppas att den maktdelning som gäller i USA inte kollapsar utan gör att USA överlever Trumps presidenttid.  Och att folket väljer en mindre farlig president nästa gång.