Är integritet viktigt? Och vad har piratpartiet med det att göra, och vad har det - och andra - gjort?

I anslutning till min bloggpost om och delning av en DN-artikel om folkpartiets (ev.) pålitlighet i integritetsfrågan uppkom en livlig debatt på Facebook. Jag vill därför göra en del påpekanden och klargöranden.
 Jag anser att den personliga integriteten är viktig. Det ska mycket till för att den ska kränkas, exempelvis starka och konkreta misstankar om grov organiserad brottslighet eller brott mot rikets säkerhet (spioneri). Att utsätta stora grupper av medborgare, eller till och med hela folket,  för en kollektiv omfattande spaning, registrering, och användande av sådana data för att t ex genom upprättande av sociogram och tro att det är förenligt med bevarad personlig integritet och rättssäkerhet i ett demokratiskt samhälle, det går inte ihop. Sådan "spaning", som i Sverige sker genom FRA med stöd av FRA-lagen och genom det datalagringsdirektiv (DLD) som nyligen Europadomstolen ogiltigförklarade i ett uppmärksammat domslut,  den är integritetskränkande - och ineffektiv. Trots datorer är det sådana enorma mängder information att det är väldigt tidskrävande, dyrt och dessutom osäkert då det är enorma svårigheter att rätt analysera data sorterade efter ett antal sökord.

Sveriges riksdag har vid flera beslut ändå genomdrivit FRA-lagen (ett helt kluster med lagar) och DLD. Det senare med en, som det visat sig felaktig hänvisning till att EU krävde det. Hade man inväntat Europadomstolens beslut hade man undvikit både det olagliga beslutet och diverse kostnader.
Citat ur DN "  (det har hävdats)  att Sverige var ”skyldigt att införa” direktivet, men detta är en felaktig historieskrivning. I själva verket hade regeringen kunnat vägra att införa datalagringen, med hänvisning antingen till den granskning EU-domstolen utförde av direktivet, eller till att EU-kommissionen själva inte följt det EU-reglerna krävde i form av utvärdering av datalagringen inom uppsatt tid.

Så föreslog Piratpartiet att regeringen skulle agera – och nu vet vi att våra förslag hade fungerat. Regeringen hade, om man tagit strid för integriteten, fått rätt i EU-domstolen. De böter Sverige tilldömdes kommer vi nu efter EU-domstolens dom att få tillbaka. Sverige hade således inte förlorat någonting på att stå upp för sina medborgares mänskliga rättigheter och vägra datalagra, men regeringen valde likväl att införa datalagringen." 

Piratpartiet (pp) gick alltså emot införandet av DLD.  Pp gick givetvis emot även FRA-lagsklustret. Även det trumfades dock igenom i riksdagen, trots intern opposition inom flera av regeringspartierna. Vid 2009 års val till europaparlamentet kom dock pp in, och fick två mandat!

Nu är det dags för val i år både till parlamentet och till Sveriges riksdag. Var står partierna idag?
Först ska vi veta att det motstånd, uppenbarligt taktiskt, som fanns inom den rödgröna oppositionen som sådan inte finns idag. Möjligen kan man se vissa rester av det inom miljöpartiet och vänsterpartiet. Sossarna har återgått till Thomas Bodström-linjen att säga ja till massövervakning. De kritiker som fanns inom fp, c och m har tystats och/eller utmanövrerats på olika sätt.  Det enda de uppnådde var några marginella och värdelösa "säkerhetsgarantier" av myndigheter med munkavle och som verkar helt lojala till FRA.

Fler angrepp emot integriteten i data- och internetområdet har gjorts under de gångna åren, men den enda myndighet som verkar ha kraft att stå upp för integriteten är Datainspektionen.

Inför årets olika val anser jag, och många andra, det viktigt att integritetsfrågorna kommer upp på den politiska dagordningen igen. Och att det märks i valresultatet. Vilket just nu inte verkar kunna ske på annat sätt än genom att piratpartiet dels fortsätter i europaparlamentet och dels kommer in i Sveriges riksdag. De smärre positioneringar som skett av enstaka individer inom andra partier verkar inte helt trovärdiga, dels för att de kommer först nu, dels för att partierna som sådana verkar fortsatt hålla hårt i partipiskorna för att försvara lagar som införts med motiveringar och under premisser som inte stämmer.

(Se gärna fd fp-riksdagsmannen och försvarsexperten Hans Lindblads mördande kritik. Finns på denna blogg under sidrubriken "Hans Lindblad" tillsammans med andra inlägg av honom i frågan.)


Att piratpartiet är emot FRA-lagsklustret (motto: riv upp, gör om, gör rätt) är väl allom bekant. Och det bör det vara också att det är emot DLD, se annars denna länk, med motiveringar. Det är skamligt att justitieministern (Beatrice Ask m) fortsätter att krångla och vill behålla DLD, det förefaller mig vara rena domstolstrotset!

Men vad har piratpartiet gjort i eu-parlamentet? Det har ju i dessa dagar ifrågasatts i media. Här några svar och länkar.

Eu-parlamentarikern Christian Engström har bl a lyft fram att man fått parlamentet att försvara nätneutraliteten, se denna länk.
Den andra representanten, Amelia Andersdotter, som anklagats för dålig närvaro i utskottsarbetet, redovisar öppet i denna länk en transparensrapport om vad hon gjort. Där redovisar hon också vilka eu-texter hon arbetar med!  Liksom vilka som "lobbar".....
Det var ju Amelia A som SR m fl påstod varit mindre aktiv. Deras granskning tog inte hänsyn till att hon tillträdde i mitten av mandatperioden då piratpartier  fick en extra plats på grund av Lissabonfördraget.)

En mera samlad och koncentrerad sammanställning finns också i följande länk med rubriken Piratpartiet levererar i EU. Huvudpunkterna där är Stoppat ACTA-avtalet, Fått stöd för upphovsrättsreform, 
Försvarat skyddet av personuppgifter, Försvarat rättssäkerheten för misstänka fildelare. Allt detta har med integritet och rättssäkerhet att göra! 
Därtill redovisas ett antal andra saker de arbetat och arbetar med. 

Detta gäller således europaparlamentet. Att riva upp och få stil på FRA-lagarnar, inklusive att stoppa andra myndigheters nyttjande av "FRA-shoppen",  det är givetvis något som måste ske i Sveriges riksdag. Och att få regeringen att följa och respektera Europadomstolens beslut om att underkänna datalagringsdirektivet är också primärt en svensk uppgift.

Betr pålitlighet i integritetsfrågorna

Mathias Sundin är en folkpartist som klart markerat sitt intresse för integritetsfrågorna. De andra som tidigare gjort det har på ett eller annat sätt försvunnit ur riksdagen.

En, Cecilia Wikström, försvann till EU där hon gör ett gott jobb, i viss utsträckning även i dessa frågor. Dock ej lika konsekvent som det piratpartiet gör. Jag förmodar att Cecilia W har en god chans att komma in i eu-parlamentet även utan min röst. Och där kan fortsätta med sitt goda arbete i ett vitt spektrum av frågor, utifrån hennes socialliberala grundsyn. Förhoppningsvis bör det vara möjligt för henna att samarbeta med piratpartiet i parlamentet i allt väsentligt i integritetsfrågorna också, trots riksdagspartiet fp:s oliberala inställning. Men det förutsätter att piratpartiet också kommer in och kan fortsätta sitt arbete för att stärka integritetsskyddet.

Problemet för Mathias Sundin - förutom att han inte är helt konsekvent - är att han kandiderar för ett fp som går tvärs emot i sin riksdagspolitik, och emot liberalismen.
Men han vill gärna in i riksdagen. Han bor i Norrköping. Ett ytterligare problem - för mig - förutom valkrets och fel parti i denna fråga, är att Sundin inte heller har den socialliberala profil som jag vill se hos "min" företrädare i riksdagen. Jag uppfattar honom som en av de nya neo-conservativa/nyliberala folkpartister som tagit över fp.

I DN idag (15 april) bemöter och förklarar några företrädare för piratpartiet varför Mathias Sundin, och än mera folkpartiet, inte är pålitligt vad gäller integritetsfrågorna. Det är en kort men koncis redogörelse, som snabbt kan läsas i sin helhet.

Ett citat "För det första röstade Folkpartiet ja till det datalagringsdirektiv Sundin nu kritiserar. Sundin hävdar att Sverige var ”skyldigt att införa” direktivet, men detta är en felaktig historieskrivning. I själva verket hade regeringen kunnat vägra att införa datalagringen, med hänvisning antingen till den granskning EU-domstolen utförde av direktivet, eller till att EU-kommissionen själva inte följt det EU-reglerna krävde i form av utvärdering av datalagringen inom uppsatt tid.

Så föreslog Piratpartiet att regeringen skulle agera – och nu vet vi att våra förslag hade fungerat. Regeringen hade, om man tagit strid för integriteten, fått rätt i EU-domstolen. De böter Sverige tilldömdes kommer vi nu efter EU-domstolens dom att få tillbaka. Sverige hade således inte förlorat någonting på att stå upp för sina medborgares mänskliga rättigheter och vägra datalagra, men regeringen valde likväl att införa datalagringen."

Vidare skriver piratpartiet bl a att för att skydda integriteten måste FRA-lagen rivas upp. Helt riktigt.

Konsekvensen för mig blir att för säkerhets skull föredrar jag att piratpartiet återväljs till eu-parlamentet, även om det finns en fp-kandidat (och nuvarande ledamot) som rent allmänt sett är en bra kandidat.

Vad gäller riksdagsvalet och de lokala valen är det ännu svårare att hitta bra kandidater att ge min röst till. I vart fall bland dagens riksdagspartier.

Zoie meets Erik, generös Jazz i Piteå 13 april 2014

Jazz spelas oftast kvällstid, gärna på sena kvällar. På senare tid sker dock de flesta av Jazz i Piteås jazzkonserter på eftermiddagstid, gärna på söndagar.  Och visst är det en bra tid, speciellt om man jämför med sena vardagskvällar -  i smällkalla vintern. Fastän nu är det ju april, inte kallt precis om än lite smågrinigt och ett lätt regn.

Eftermiddagsjazz får mig att minnas de härliga stunder jag en gång i tiden tillbringade på Mosebacke Etablissemang, där det ett antal år var s.k. familjejazz, företrädesvis under helgerna på just eftermiddagarna. Och familjerna kom, barnen var oftast rätt små (och inte alltid helt  koncentrerade på musiken) men artisterna stora, svensk och amerikansk elit. Till blygsam entré och möjlighet att fika eller inta enkel måltid till lågt pris.

Nå, numera har oftast barnen flugit ut och de som besöker eftermiddagsjazz är lätt grånade. Plus en och annan musikstuderande här i Piteå med sin Musikhögskola. Plus min son Erik, som har lång tid till sin eventuella högskoletid.

Zoie Finer har jag inte hört förr, och bara hört talas om rätt lite. Hon är ju inte populärartist som systern Sarah Dawn F. Och nu kommer jag till denna personliga kommentar till dagens konsert.

Inledde gjorde ett gäng från Framnäs jazzlinje. Med en trombonist med härlig ton i instrumentet och en pianist som svängde riktigt bra. En inledning som gjorde att man kom i fin stämning.
                                                                      (Framnäsbandets pianist)

Zoie då. En chosefri sångerska med vuxen jazzröst. Hon gillar att sjunga - och gillar musiken som medmusikanterna åstadkommer. Tar gärna något danssteg och rör sig till musiken. Men det är ingen utstuderad scenshow, utan "bara" betoning på musiken i sig. Medmusikanterna får också generöst med utrymme, inte minst då Anders Ekholm på tenorsax. Men också de övriga - Pelle Karlström piano, Christian Paulin el-bas, Janne Kullhammar drums - ger gott stöd och en del fina soloinsatser.

Zoies repertoar är främst ur den "the Great American Song-book", jazzstandards av kvalitet. Plus några av de bästa kända svenska låtarna. Trots, eller kanske tack vare det, så blir det ett omväxlande program. Några exempel: Singing in the Rain, The Man I love, I Fall in Love too Easily, Norwegian Wood, My Heart
Belongs to Daddy (i en mera vuxen version än Marilyn Monroes Lolita-dito) etc.

Andra set bestod helt av publikens val, mera standards, givetvis. Fly Me to the Moon, Cry Me a River, Misty, Georgia on My Mind,  och en  livfull Ain´t Misbehavin (med stilfullt stridepiano).

Min son Erik hade valt What a Wonderful World. Vilket (givetvis!?) blev avslutningsnumret! Och inte bara det, Zoie tillägnade Erik numret, och visade hur mycket hon uppskattade publikens yngste och att han gillade musiken så skarpt. Som förälder blir man ju rörd, men det visade - och sa - Zoie efteråt också, att hon blev av Eriks engagemang.

Det var en väldigt fin version som Zoie gjorde av denna i sig rätt enkla låt. Men Louis Armstrong har ju visat att det går att göra stor musik av enkla underlag, både av denna och andra låtar. Det verkar Zoie ha tagit fasta på. Och Erik inspirerade henne tydligen. Och de båda kramade om varandra. Men det är faktiskt inte bara därför som jag vill betona att Zoie Finer är en mycket god jazzsångerska.

Ja, det var en annorlunda jazzeftermiddag det.

Enda "felet" var att publikuppslutningen var rätt gles denna gång. Men - skyll er själva, ni som inte var där.
---
På den övre bilden ser vi förutom Zoie Finer även Janne Kullhammar, Christian Paulin och Anders Ekholm. Nederst är Erik och Zoie på väg att krama om varandra. . 

Public serviceföretaget SVT och valet i maj!

Jag blir väldigt irriterad och besviken på hur SVT gör i sin bevakning inför det utomordentligt viktiga valet till eu-parlamentet den 25 maj.

Jag har därför sänt ett e-mail till Agenda och ett par personer som gör program i teve2 inför valet i maj. 

Varför läggs programmen upp så att ETT parti så klart diskrimineras? Och i vissa fall inte alls förekommer? Jag avser givetvis piratpartiet, som idag har TVÅ eu-parlamentariker som båda kandiderar igen, och pp är ett parti som kandiderar också till riksdagen i höst. 

Vi ser hur SVTs Agenda kör med en princip som utesluter piratpartiet (PP), men gynnar sverigedemokraterna (SD).  Ett program som körs 3 veckor före eu-valet MÅSTE givetvis i högsta grad fokusera på eu-frågorna, ur vilken vinkel man än vill se dem. Då är det självklart, ur demokratisk rättviseaspekt, att alla partier som idag finns med i den debatten. 

Däremot kan man ju diskutera vad SD har där att göra.  OK de ställer upp i valet (de också), men de har inget att redovisa och stå till svars för betr vad deras icke-befintliga parlamentariker gjort den gångna mandatperioden. 

SVT Forum i tv2 är ett smalare program, men viktigt ändå. 

Genom att "välja" att bara presentera de som avgår "frivilligt" och de som kandiderar som "nykomlingar" så lyckas SVT att minimera kandidatpresentationerna för piratpartiet på ett sätt som inte känns bra ur demokratiska aspekter. Övriga partier får flera personer som får visa upp sig för väljarna, både som föredettingar och som de som vill in i stället för dessa "gamlingar".  

Givetvis kan det bli lite för mycket om alla parlamentariker, nya som gamla och de som vill bli omvalda utan att vara pinfärska, presentera och intervjuas. Men, något slags jämvikt bör det vara mellan partierna, som finns idag i parlamentet. Eller hur?  Det kan uppnås genom att varje idag representerat parti dels får sina två toppkandidater intervjuade liksom en till som står på chansplats. 

Dessutom är ju EU det forum som i hög grad styr den viktiga frågan om personlig integritet - därför bör just den frågan tas upp ordentligt just med de som vill in i eu-parlamentet - och sitter de där, ska de avkrävas redovisning vad de gjort betr integriteten, för eller emot. 

Det är viktig upplysning till väljarna, och SVTs (och SRs) ansvar att ge.

Att pp ska få vara med i en debatt 23 maj är inget godtagbart svar. Det är alltför sent, och visar hur lite SVT förstår om vikten vare sig betr integritetsfrågan eller eu-valets vikt i stort. 

Mvh,  Lars-Erick Forsgren

Jag är inte medlem i  piratpartiet, men djupt engageradi  och övertygad om vikten av demokratiska val under rättvisa villkor, som ger väljarna information om vad som står på spel och om vilka frågorna är och vilka partier som finns och deras synpunkter. Jag har varit politiskt engagerad under flera decennier, bl a som politisk sekreterare och som förtroendevald i kommun och landsting. 

 Jag emotser ett rejält svar, och då inte ett som bara är en kopia av ett "policypapper".

PS. Som publicserviceföretag har SR/SVT ett uppdrag att verka för demokrati och emot rasism. 

Skamligt av SVT att utestänga ett av partierna med EU-parlamentariker från partiledardebatten i maj.

Den 25 maj är det val till EU-parlamentet. Tre veckor innan, den 4 maj, ordnar SVT Agenda en partiledardebatt. 

De skriver på sin hemsida: "Fyra veckor före EU-valet kommer en av det politiska årets viktigaste händelser, nämligen partiledardebatten i Agenda."
Märkligt nog tog SVT bort den meningen, utan förklaring. 

Men Piratpartiet får inte vara med i Agendas debatt inför EU-valet!!!
Istället har SVT Agenda bjudit in ledarna för riksdagspartierna. Sverigedemokraterna får vara med, trots att de inte sitter i EU-parlamentet. 

Men Piratpartiet får inte vara med, trots att det är representerade i EU-parlamentet med två mandat, och därmed är större än både C, KD och V!

Jag har väldigt svårt att förstå varför inte piratpartiet får vara det.
Kan någon förklara varför? Vadan denna diskriminering? 

Jag föreslår att alla demokratiskt sinnade skriver ett e-mail till Agenda och i demokratins namn kräver att även pp - som faktiskt har 2 mandat i eu-parlamentet får delta i debatten! 

Jag ser det som ett demokratiskt renlighetskrav!

Ukraina verkar rensa upp

Så skönt, Ukrainas parlament har tagit ett viktigt steg för att ta udden av de högerextrema krafterna. De avväpnas.

Jag citerar från DN. "Nu ska högerextremisterna på Kievs gator avväpnas. På tisdagsmorgonen kördes den ökända organisationen Högra sektorn ut från sitt högkvarter på hotell Dnipro. Senare röstade Ukrainas parlament för att alla liknande grupper ska fråntas sina vapen.

Högra sektorn är en våldsam ultranationalistisk grupp med medlemmar som i många fall har nazistiska åsikter. De har mycket litet stöd i den allmänna opinionen, men har spelat en viktig roll i upproret mot Viktor Janukovytjs regim."

Den ultranationalistiske Putin har ju använt förekomsten av nationalister i Ukraina som ett argument för sitt hot mot Krim och Ukraina i stort.  Nu kan han inte använda det argumentet längre.

Däremot så är krimtatarerna bekymrade över hur det ryska styret på Krim behandlar dem. De anser sig vara bra behandlade under Ukrainskt styre, men vet hur det var när de av Sovjet förvisades från sitt hemland Krim. Nu är de tillbaka sedan några decennier, men nu är de en hotat minoritet i det ryska Krim.  Nu vill krimtatarerna ha autonomi..... 

Och Ukraina vill samöva med Nato, för att inte Ryssland ska lockas gå in, och då blir Putin sur. 

Bredband plus telefoni ger huvudvärk

Det här med telefoni....  ev i kombination med bredband (via tele-jack).
Det är dags att se över vad som kan göras åt den lösning vi levt med rätt många år nu. Två olika leverantörer, en för bredband (ADSL), en för fast telefon, plus mobiler.

Vilken jobb att kolla upp detta!  Spec när man har huvudvärk och ändå inser att priset på nuvarande val stiger, främst   p g a at Telia tar saftigt betalt av andra aktörers om måste köpa åtkomst till Telias gamla kopparkablar. Telia i sig var det dock länge sedan vi övergav, för dyrt.

Vi har alltså en mix fast telefon, mobil, och ett där bara segt bredband via kopparkabel möjligt. Wireless verkar inte som nuvarande system riktigt orkar med längre. T o m pc:n kopplar ned bredbandet titt och tätt. Trots att den är ansluten med kabel.
Att ta hela paketet "wireless" verkar än mera vanskligt.

Och alla dessa olika fasta avgifter, med olika innehåll, olika öppningsavgifter för telefonsamtal, olika tidsdebiteringar, och debiteringsintervall, kvällar, dagar, och UTLANDS-taxor. Det är ju en oerhörd skillnad på ca 1,50 per min och ca 10-12 kr/min. Det kan ju bara för utlandssamtalen skilja (i vårt fall) från 400 till drygt 3000 kr/mån,  bara för minutdebiteringarna. Plus förstås öppningsavgifter, fasta avgifter och andra tillägg. Plus inrikes samtal, som dock inte är så många och till en del sker med mobil.  Och så var det detta med ljudkvaliteten med bredbandstelefoni....  Det brukar ju märkas när man blir uppringd av någon med den lösningen, sämre ljud.
Och som sagt, bredbandet är inte bra längre heller.
Undra på att jag fått huvudvärk. Och får sluta med detta sökande, och stänga av datorn.

Kärlek - vad är det?

Skönlitteraturen handlar till största delen om kärlek, i en eller annan mening. Mest då om kärlekens komplikationer, hur den uppstår, om svek, om förlorad kärlek.

Men vad är kärlek? Det är inte så enkelt att definiera, trots allt som skrivits om den. Är det en för svårfångad känsla? Dessutom finns så mycket som kallas för kärlek.

I dagens samhälle talas det mindre om kärlek än om sex. Varvid man kan få för sig att sex är detsamma som kärlek. Vi har t ex detta sorterande i homosexuella och heterosexuella. Varmed avses kärlek mellan personer av samma kön eller av olika kön. Eller... nej. Vad det egentligen innebär är en sortering av sexualitet efter könstillhörighet.

Låt mig då påstå att sex inte är detsamma som kärlek. Och kärlek mellan två människor är inte detsamma som att det är en (uteslutande) sexuell relation.
Däremot så ingår sex oftast som en (viktigt) del i en kärleksrelation. En kärleksrelation börjar ju ofta(st) med en förälskelse som inkluderar åtrå.

Dock, det är ju helt uppenbart att det förekommer mycket sex som bara beror på mer el mindre tillfällig fysisk åtrå, men inte mer. Man bryr sig egentligen inte om varandra, söker bara tillfredställa sitt eget behov.
Åtrå och sex, som inte alltid är sammanfallande med respekt och integritet, är för snäva begrepp för att definiera kärleken.

Och det finns mycken kärlek som inte ens i normalfallet inkluderar sex!
Olycklig, ej besvarad kärlek, är ett exempel på det, men också ett bevis på att kärleken mellan två personer inte är osjälvisk. Den som älskar en annan person  vill se sin kärlek besvarad! I det ligger en egoism.

Den som bara älskar sig själv upplever dock den egoistiska "lyckan" av besvarad kärlek...  Men är inte till glädje för några andra. Visar varken ansvar eller respekt för medmänniskorna.

Den gudomliga, helt osjälviska, kärleken finns nog knappast mellan vanliga människor. Det närmaste är möjligen en förälders kärlek till sina barn. Dvs när den inte innehåller baktanken att barnet-barnen ska ta hand om en (eller till och med försörja en) när man blir gammal och skröplig. Föräldrar bryr sig och tar (i normalfallet) hand om sina barn - i kärlek.
Barn känner nog (oftast) också en tacksamhet, en känsla av kärlek till sina föräldrar även sedan de vuxit upp och blivit självständiga. Föräldrarna har brytt och bryr sig och barnen bryr sig. Ömsesidig kärlek och respekt.

Sett i ett större sammanhang är familj och släkt så tycker jag mig se kärlek också. Men tyvärr också dess motsats, dvs likgiltighet, ointresse, ansvarslöshet, både makthavare och andra som inte respekterar människans behov av integritet. Det är en kamp mellan ont och gott.

Så är den stora faran politiker och andra makthavare som bara ser till sina egna intressen, sin makt, en fara för ett gott och demokratiskt samhälle. Jag vill gärna se politiken som ett sätt att göra gott, dvs att i kärlek till människor göra samhället bättre att leva i. Att respektera integritet och frihet, men också visa ansvar, värna och stödja de svaga, att kämpa både för frihet och rättvisa och socialt ansvar. Det är ett sätt att visa kärlek i djupare mening.

Förhållanden som endast bygger på sexuell åtrå, de lär ha svårt att hålla i längden. Och en värld som regeras av egoism och utan kärlek till medmänniskorna, den lär inte heller överleva så länge.

Kärlek är att bry sig om och ta hand om varandra. I stort och smått.

Nationalism är en fredsfara

Att vara fosterlandsvän var ofta det naturliga för många mer eller mindre lätt konservativa personer, främst i medelklassen och överklassen. Ansågs knappast som farligt i någon mening. Och var det kanske inte heller, om det inte gick för långt.
Tyvärr så kunde det gå för långt, dvs i en slags nationalism som inte bara värnade det egna landet, utan dessutom hävdade att det egna landet och dess innevånare var "bäst", överlägsna andra, och att landet borde expandera. Kunde man påvisa att det fanns landsmän i andra, framför allt närliggande, länder så borde de givetvis "befrias" genom att grannlandet införlivades med det egna.

Om vi håller oss till relativt modern tid så är nog nazismen (nationalsocialismen) ett av de mest markanta exemplen på hur farlig sådan expansionslysten nationalism kan vara. Men nationalism trivs också under andra ideologiska förtecken, som kommunism eller socialism. Till och från behöver inte den farliga expansionslusten någon politisk etikett heller, utan lever sitt eget liv och som det förefaller speciellt gott i ett totalitärt klimat.

I en fungerande demokrati har extrem nationalism av det aggressivt expansiva slaget normalt sett svårt att vinna gehör. Däremot i en ny och svag demokrati finns risken att maktsugna (ofta samtidigt giriga) personer använder nationalism som ett instrument för att ta över och behålla makten. Nationalism utvecklas också gärna i länder med vacklande samhällsekonomi där den demokratiska basen är svag.

Min tes är alltså att nationalism kan förekomma med olika förtecken och används för syften som inte behöver vara annat än att en makthunger som den/de makthungriga inte kan uppnå på demokratisk väg, möjligen då just genom att spela på, som ett instrument för att nå makten.

Vi finner då att det inte bara är den "gamla" nazismen som kan vara aggressivt nationalistisk. Det var i hög grad även den kommunism som gjorde Ryssland till ett Stor-Ryssland under beteckningen Sovjetunionen, som dessutom införlivade ett antal lydstater under sitt välde. Även det kommunistiska Kina är klart nationalistiskt expansivt och oroar i hög grad ett antal grannländer. Och håller ett grepp om andra. Att kommunistledarna i Kina bytt till en vulgär och rå kapitalistisk ekonomisk politik har på intet sätt  minskat de nationalistiska tonerna, snarare tvärtom. Trots ny ekonomisk politik (som också gynnar den politiska klassen extremt) så använder de nationalismen för att behålla makten så länge de kan. Och vad är Nordkorea annat än ett extremt farligt land där nationalism och kommunism kombineras?

Dagens Ryssland under Putin är det för dagen mest flagranta och farliga exemplet på hur farligt det blir när en "ledare" använder och spelar på nationalistiska känslor för att behålla och utvidga sin maktsfär även till grannländer. Putins Ryssland är knappast kommunistiskt i den gamla meningen, men är tveklöst (efter några år med spirande demokratiska försök) ett postkommunistiskt land med auktoritetstro, tro på att det är bra med "starka" ledare, att "Moder Ryssland" ska expandera.
(Nog är det ändå märkligt att så många röststarka "vänstermänniskor" i Sverige ser minst sagt förlåtande på Putin-Rysslands extrema och aggressiva nationalism.)
Den extrema nationalismen har blivit en överideologi, som kan förenas med vad som helst, utom demokrati och fredlig samlevnad med andra.

Nationalism är i dess mera uttalade form, och oavsett "höger- eller vänsterstämpel",  farlig för demokrati och fredlig samexistens inom ett land, men vid makten blir det även en fara för fred, frihet, demokrati och samexistens över huvud taget i hela världen.

Extremism är farlig, vare sig den är höger, vänster eller nationell

Jag är oroad över extrema rörelser både här i Sverige och på andra håll. Hur de verkar inom olika länder. Och hur de utnyttjas för expansion och anspråk på andra länder. Oroas av och ogillar nynazism/högerextremism i Sverige, i Ukraina, i Ungern. Ogillar och oroas av s.k. "vänsterextremism" som är samma andas barn som AFA och div bokstavsvänster/kommunister.

Jag ogillar och oroas av när svenska,  liksom utländska,  "vänsteranhängare" av olika valör visar en märklig tolerans inför det postkommunistiska, ytterst autoritära styret i Ryssland och dess agerande både inom Ryssland och genom att spela på stor-rysk nationalism.
Det är som om det faktum att Ryssland under dryga sjuttio år var socialistiskt-kommunistiskt kan ursäkta även nutida autoritära och rent fascistiska-nationalistiska övergrepp på människor och andra länder, bara de görs inom och av Ryssland och dess ledare Putin.

All extremism är farlig, för demokrati och människovärde - och för fred och frihet. Vare sig den har en etikett till höger eller vänster eller en diffus nationalistisk etikett. De bygger på makt, en kollektiv syn på människan att underkasta sig "ett högre mål". En pervers populism, som utesluter demokrati som en metod att leva i frihet, fred och samverkan mellan människor på lika villkor och med respekt för individens integritet.
---

Ett par intressant texter i detta sammanhang.
"Putin har begravt mitt hopp"
 http://www.gp.se/kulturnoje/1.2303396-svetlana-aleksijevitj-putin-har-begravt-mitt-hopp-

"Invasionen i Ukraina följer ett mönster"
http://www.svt.se/kultur/sofi-oksanen-invasionen-i-ukraina-foljer-ett-monster

SJO Piteå 2 mars 2014

Nej, detta är inte en recension. Det är bara några snabba noteringar från den jazzkonsert som Jazz i Piteå arrangerade söndagen den 2 mars. Plats Kårhuset, eftermiddagstid.

Först ska jag nämna att jag just läst Mats Gustafssons krönika i senaste OJ 1/14. Den tog upp detta med den vanligen mycket välvilliga bedömningen som recensenter gör av svensk jazz. Men också att det faktiskt finns/fanns både en hög kvalitet och bredd i svensk jazz.

Sålunda. Visst kan man sägs att SJO, Stockholm Jazz Orchestra består av gräddan av dagens svenska jazzmusiker. Men betyder det också att det är ett storband i toppklass?
Nej. De flesta storband har en klar inriktning på swing, i en mer eller mindre Basiefärgad stil. Men också med mer eller mindre modernare influenser. SJO tillhör den senare gruppen, som spelar modern jazz på storband.
Men nej, jag blev inte så entusiastisk för SJO som orkester. En stor del av de  stycken de spelade var trixiga låtar som presenterades i överarbetade arrangemang, som kändes lite obekväma för musikerna. Det var mycket muskler i musiken, men den hade inte avspända swing som även moderna storbandjazz bör ha. Om den ska tilltala mig.
Det som imponerade däremot var en lång räcka fina soloinsatser. Praktiskt alla solister gjorde mycket väl ifrån sig. Intressant att även barytonsaxofonisten fick spela solo i sista stycket. Livligt och spänstigt.

Som orkester, nja sådär bara. Men härliga solister.

Som förband till SJO spelade "Jazzkandidaterna". En grupp som jag antar bestod av musikstudenter från
Musikhögskolan. Piano, el-bas, trummor samt trumpet och inte minst sång. Det var inte alls så tokigt. Tre nummer där en blå tolking av Black Coffee inledde och en ovanligt personlig tolkning av Billie Holidays Strange Fruit avslutade.  Sångerskan (bild)  hade en mörk, skönt jazzig röst.

                                                                                                           

Vad är sanning betr Ryssland/Putin och situationen i Ukraina? Några länkar. (tillägg)

Vad är sanning?
En sanning är att i krig är den ett av de första offren. Men går den att finna?
Är vi intresserade av att finna sanningen? Och finns bara en sanning - eller är det olika delar av verkligheten vi söker. Enstaka delar - eller en helhetsbild?
Vill vi se verkligheten med egna glasögon? Och i så fall är det något fel i det?
Eller beror det möjligen på vilka glasögon vi har? Dvs om vi har  skygglappar på oss, och färgar glasen.
Är vi medvetna om vilken sanning vi söker - och varför?

Dessa frågor kan man ställa sig med anledning av Rysslands uttalade vilja att påtvinga Ukraina sin vilja. En stats vilja att lägga sig i en annan stats "inre angelägenheter".
Är det då det vi ska bedöma, söka "sanningen" om? Principen om icke-inblandning - eller se till uttalade eller dolda motiv för denna inblandning?
Om detta kan man fundera mycket.
Är det förekomsten av (höger/nationella) extremister i Ukraina som är den viktigaste frågan?
Eller att det är nationell, traditionell Stor-rysk vilja till att expandera som är orsaken, oavsett hur den motiveras - eller varför denna politik nu används av ledarskapet i Kreml/Putin?
Eller andra faktorer?

Och när man talar om förhandlingar - vad vill man uppnå?  En kompromiss som båda parter kan enas om, dvs för att nå något slags "fred",  eller för att få Ryssland att acceptera Ukrainas suveränitet (och själva lösa sina interna problem)?

Jag vill nog försöka få in en så fullständig bild som möjligt - för att göra min bedömning. Samtidigt som jag erkänner att jag inte ser det tillräckligt att det inte blir någon större (fortsatt) blodspillan. Jag vill kunna bedöma om parternas (vilka ju är fler än Rysslands och Ukrainas regeringar) ageranden och något slag av överenskommelse leder till respekt för nationellt självbestämmande inkl bortdragande av militär och att det i vart fall betr Ukraina ska resultera i (verklig) demokrati, respekt för integritet och för mänskliga rättigheter för alla - även olika minoriteter. Att Ukraina som nation ska få välja sina samarbetspartner, inte påtvingas av andra. Att inte andra länder underblåser ev missnöje hos olika minoriteter, men som sagt att minoriteter behandlas likvärdigt med majoriteten.
Ja, i förlängningen önskar jag det givetvis för Ryssland också. Men det lär vara svårt att uppnå i detta läge.

I den allmänna debatten i Sverige så är det antingen svart eller vitt. Ryssland gör fel, vilket de ju gör, men blir det "rätt" då det finns nationalister i Ukraina. Blir det bättre betr ev diskriminering om Ryssland ska bestämma, det land som självt är så nationalistiskt, som förtrycker egna minorieter, både etniska och andra som judar, homosexuella, politisk opposition etc.

För att få en mera komplett bild vill jag veta mera om hur de som bor i Ukraina själva betecknar sig, är det faktum att en stor del av ukrainarna använder ryska språket detsamma som att de är "förtryckta ryssar".  Vem är "ryss" i Ukraina? Är skillnaderna så stora, och innebär det olika syn på lojalitet - eller demokrati?

För att belysa detta vill jag ge några länkar eller hänvisningar. Till sådant som inte tillhör det vanligaste källmaterialet i debatten.  Kanske tillkommer flera senare.

Journalister i Ryssland som protesterar emot Putins beskrivning av "sanningen":
http://www.dn.se/nyheter/varlden/journalist-lamnar-russia-today-i-direktsandning/

Om etnicitet, skillnader etc men även om demokrati och korruption.:
http://www.liberaldebatt.se/2014/03/forenklad-bild-komplex-verklighet-darfor-ar-ukraina-i-uppror/

Putin vill inte få sina konton utomlands frusna.  http://www.di.se/artiklar/2014/3/5/ryssland-hotar-konfiskera-tillgangar/

Anton Shekhovtsov visar hur mångfacetterad den ukrainska verkligheten är. Det visar också på svensk debatt är mer är intresserad av att tröska runt variationer av propagandalögner för att bekräfta sina egna inrikespolitiska agendor.
Anton Shekhovtsov is editor of the Explorations of the Far Right book series at ibidem-Verlag and European Fellow at the Radicalism and New Media Research Group, University of Northampton, UK. He is the author of New Radical Right-Wing Parties in European Democracies: Determinants of Electoral Support (ibidem-Verlag, 2011) and, with Galina Kozhevnikova and Aleksandr Verkhovsky, co-editor of Radical Russian Nationalism: Structures, Ideas, Persons (Informatsionno-analiticheskiy tsentr "SOVA", 2009).

Bristande respekt för FN: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18486704.ab

Om antisemitism i Ukraina, och judisk syn på det och i Ryssland.
http://www.thedailybeast.com/articles/2014/03/03/who-s-really-behind-ukraine-s-synagogue-attacks.html

Putins egna ekonomiska motiv till agerandet. http://www.di.se/artiklar/2014/3/5/debatt-putin-krigar-for-sin-formogenhet/

Om Putins förakt för demokrati, krigsmoln över Europa och en allmän bakgrund.
http://christiandahlgren.wordpress.com/2014/03/04/krigsmoln-over-europa/
---
Så ett dokument, i klartext för enkelhetens skull.
Dels Putins påståenden. Dels US State Departments svar. Alltså - båda sidors åsikter. Givetvis anser båda sidorna att det de säger är fakta. Vi kan ju bedöma om vi anser detsamma. Jag tar inte med den mera polemiska inledningen från USA-sidan, i objektivitetens namn.

"Below are 10 of President Vladimir Putin’s recent claims justifying Russian aggression in the Ukraine, followed by the facts that his assertions ignore or distort.

1. Mr. Putin says: Russian forces in Crimea are only acting to protect Russian military assets. It is “citizens’ defense groups,” not Russian forces, who have seized infrastructure and military facilities in Crimea.

The Facts: Strong evidence suggests that members of Russian security services are at the heart of the highly organized anti-Ukraine forces in Crimea. While these units wear uniforms without insignia, they drive vehicles with Russian military license plates and freely identify themselves as Russian security forces when asked by the international media and the Ukrainian military. Moreover, these individuals are armed with weapons not generally available to civilians.

2. Mr. Putin says: Russia’s actions fall within the scope of the 1997 Friendship Treaty between Ukraine and the Russian Federation.

The Facts: The 1997 agreement requires Russia to respect Ukraine’s territorial integrity. Russia’s military actions in Ukraine, which have given them operational control of Crimea, are in clear violation of Ukraine’s territorial integrity and sovereignty.

3. Mr. Putin says: The opposition failed to implement the February 21 agreement with former Ukrainian President Viktor Yanukovych.

The Facts: The February 21 agreement laid out a plan in which the Rada, or Parliament, would pass a bill to return Ukraine to its 2004 Constitution, thus returning the country to a constitutional system centered around its parliament. Under the terms of the agreement, Yanukovych was to sign the enacting legislation within 24 hours and bring the crisis to a peaceful conclusion. Yanukovych refused to keep his end of the bargain. Instead, he packed up his home and fled, leaving behind evidence of wide-scale corruption.

4. Mr. Putin says: Ukraine’s government is illegitimate. Yanukovych is still the legitimate leader of Ukraine.

The Facts: On March 4, President Putin himself acknowledged the reality that Yanukovych “has no political future.” After Yanukovych fled Ukraine, even his own Party of Regions turned against him, voting to confirm his withdrawal from office and to support the new government. Ukraine’s new government was approved by the democratically elected Ukrainian Parliament, with 371 votes – more than an 82% majority. The interim government of Ukraine is a government of the people, which will shepherd the country toward democratic elections on May 25th – elections that will allow all Ukrainians to have a voice in the future of their country.

5. Mr. Putin says: There is a humanitarian crisis and hundreds of thousands are fleeing Ukraine to Russia and seeking asylum.

The Facts: To date, there is absolutely no evidence of a humanitarian crisis. Nor is there evidence of a flood of asylum-seekers fleeing Ukraine for Russia. International organizations on the ground have investigated by talking with Ukrainian border guards, who also refuted these claims. Independent journalists observing the border have also reported no such flood of refugees.

6. Mr. Putin says: Ethnic Russians are under threat.

The Facts: Outside of Russian press and Russian state television, there are no credible reports of any ethnic Russians being under threat. The new Ukrainian government placed a priority on peace and reconciliation from the outset. President Oleksandr Turchynov refused to sign legislation limiting the use of the Russian language at regional level. Ethnic Russians and Russian speakers have filed petitions attesting that their communities have not experienced threats. Furthermore, since the new government was established, calm has returned to Kyiv. There has been no surge in crime, no looting, and no retribution against political opponents.

7. Mr. Putin says: Russian bases are under threat.

The Facts: Russian military facilities were and remain secure, and the new Ukrainian government has pledged to abide by all existing international agreements, including those covering Russian bases. It is Ukrainian bases in Crimea that are under threat from Russian military action.

8. Mr. Putin says: There have been mass attacks on churches and synagogues in southern and eastern Ukraine.

The Facts: Religious leaders in the country and international religious freedom advocates active in Ukraine have said there have been no incidents of attacks on churches. All of Ukraine’s church leaders, including representatives of the Ukrainian Orthodox Church-Moscow Patriarchate, have expressed support for the new political leadership, calling for national unity and a period of healing. Jewish groups in southern and eastern Ukraine report that they have not seen an increase in anti-Semitic incidents.

9. Mr. Putin says: Kyiv is trying to destabilize Crimea.

The Facts: Ukraine’s interim government has acted with restraint and sought dialogue. Russian troops, on the other hand, have moved beyond their bases to seize political objectives and infrastructure in Crimea. The government in Kyiv immediately sent the former Chief of Defense to defuse the situation. Petro Poroshenko, the latest government emissary to pursue dialogue in Crimea, was prevented from entering the Crimean Rada.

10. Mr. Putin says: The Rada is under the influence of extremists or terrorists.

The Facts: The Rada is the most representative institution in Ukraine. Recent legislation has passed with large majorities, including from representatives of eastern Ukraine. Far-right wing ultranationalist groups, some of which were involved in open clashes with security forces during the EuroMaidan protests, are not represented in the Rada. There is no indication that the Ukrainian government would pursue discriminatory policies; on the contrary, they have publicly stated exactly the opposite.

(not. Rada är namnet på det Ukrainska parlamentet.)

Lite betr A Merkel och olika orsaker till Ukrainas problem

Plockar lite i "Ukrainaproblematiken"
Angela Merkel har fått en del gillande instämmanden för sin "balanserade" insats i krisen mellan Ryssland och Ukraina. Dvs att hon vill ha någon form av samtal mellan parterna - och att hon är mycket sval till reaktioner och sanktioner emot Ryssland.
Det är givetvis lätt att instämma i den fromma önskan om samtal, direkta samtal mellan Putin och den Ukrainska regeringen. Det är bara det att Ryssland inte erkänner den regering som parlamentet godkänt som ersättare för den som den till Ryssland flyktade fd  president Janukovitj tillsatt.
 Angela Merkels  negativa inställning till kritik av Ryssland och sanktioner, tror jag tyvärr bottnar i hennes realpolitiska och ekonomiska bedömning av läget, inte i omsorg om Ukrainas suveränitet. Tyskland är beroende av rysk gas. Och är och blir det än mera pga omställningen bort från kärnkraft. Tyskland söker alternativa energikällor inklusive den inte speciellt miljövänliga ryska gasen. Tillgången till (billig) energi är viktigare för Tyskland (och även för andra) än att Putin håller fingrarna borta från Ukraina.

Via Facebook fann jag en intressant länk till en artiken av Alex Voronov i Liberal Debatt. Mycket initierad och bekräftar i allt väsentligt den bild jag har av Ukraina och dess problem.

Således. Det finns en "etnisk" (kulturell-historisk) dimension, som dock är både svårfångad och mycket komplicerad och som underblåses av Putin och hans Stor-Ryska politik. Men i någon mån givetvis även av extremnationalisterna inom Ukraina. Men - som Voronov beskriver -  den är inte så stor och entydig som det kan förefalla när dagens kris beskrivs.

citat: "Den senaste ukrainska folkräkningen ägde rum 2001. I den definierade sig 78 procent av befolkningen som ukrainare medan 17 procent såg sig som ryssar. Det bör understrykas att ryss och ukrainare avser här etnicitet – inte nationalitet, samhörighet med en stat och liknande. I ryska språket finns en tydlig sådan åtskillnad mellan ryss och ryssländare.

Det går heller inte att sätta likhetstecken mellan etnicitet och språk. 67 procent ansåg ukrainska vara sitt modersmål. 30 procent angav ryska. Inte alla etniska ukrainare ser alltså ukrainska som sitt modersmål, men de utgör en tillräckligt stor andel för att 22 av landets 25 regioner ska betraktas som ukrainskdominerade enligt denna definition. De tre ryskdominerade är Luhansk, Donetsk och Krim.

Enligt en studie från 2003 gjord av Kievs internationella sociologiska institut visade dock att 53 procent av befolkningen använder i huvudsak ryska i sin kommunikation. Och när Gallup 2008 gjorde en liknande undersökning och lät de svarande välja svarsformulär valde 83 procent det som var tryckt på ryska.

Som synes består alltså inte Ukraina av två distinkta befolkningsgrupper." 

Lojaliteten med den Ukrainska staten är stor också i de östra delarna.  En förkrossande majoritet även i de östra och mest ryssvänliga delarna röstade för Ukrainsk suveränitet vid omröstningen 1991. 

"Men visst finns det skillnader mellan framför allt de yttersta landsändarna i synen på dagens Ukraina och dess historia. Krig, sovjetisk historieskrivning och reaktioner mot denna har satt spår – samt det enkla faktum att människor som lever långt ifrån varandra vet lite om varandras verkligheter."

De två nationalistiska sidorna (Putins Rysslandsnationalism och extremnationalister i Ukraina) utnyttjar och blåser på båda håll upp en konflikt som inte "till vardags" finns bland vanligt folk. 

De stora frågorna för de flesta ukrainare (alltså oavsett hur de beskriver sin "tillhörighet") är längtan efter demokrati i västeuropeisk mening (inkl närmande till EU) och längtan efter  ett korruptionsfritt Ukraina. 
Denna längtan ledde till de långvariga och omfattande demonstrationerna i Kiev (bl a). Men det var något som inte  den korrupte och ryssvänlige president Janukovitj gillade, och inte heller Putins Stor-Ryska politik. 

Ett Ukraina som tvingas på, direkt eller indirekt, ett Putin-ryskt styre, det lär varken bli av med korruption, antisemitism eller homofobi. Putins Ryssland har ju ett klimat som gynnar korruption, antisemitism, homofobi - och som inte är demokratisk, som inte står upp för mänskliga rättigheter, integritet eller yttrandefrihet. Ett Putin-Ukraina skulle också fördjupa de nationalistiska klyftorna på ett olyckligt sätt.

I skrivande stund talas det om det tillbakadragande av ryska trupper från den västliga gränsen till Ukraina som Putin lär ha beordrat. Givetvis är det ett drag i spelet om Ukraina som Putin gör.  Det ska blidka de som protesterar emot Rysslands agerande. Samtidigt är det inte fråga om något tillbaka dragande av de ryska styrkor som redan i stor grad finns inom Ukraina, företrädesvis på Krim.  Dessa finns kvar, delvis anonymt "insmugglade" i ryska fordon som avidentifierat sig. Och som "övertalat" ukrainska styrkor att inte göra motstånd. Vilka verkar ligga lågt alternativt kapitulera inför övermakten, möjligen enligt direktiv från regeringen i Kiev som vill lugna ner känslorna för att inte reta Ryssland.

Den ryska björnens sätt att visa musklerna har givetvis orsakat oro även på andra håll, inte bara av principiellt försvar för internationell rätt utan som ett faktiskt hot för andra länder i Rysslands närhet. Och då också för svensk försvarspolitik, där till och med moderaterna inser att Putins upprustning också har sin bakgrund i maktanspråk - som förefallit obefintliga tidigare, men som nu gjorts tydliga.
Krisen är självfallet storpolitik, men har också blivit inrikespolitik.  Där fler och fler (även politiker)  inser att ska friheten behållas så krävs ett försvar som gör detta tydligt för andra makter.

Och China stöder Putins aggression. Men har problem att förena detta stöd med sin tidigare linje att andra länder inte ska lägga sig i ett lands inrikespolitik.  Och ryska Gazprom höjer nu priset på gasen till Ukraina.

PS. Idag tisd em. Kronprinsessan Victoria lär ha ställt in sin resas till Ryssland och Paralympics.
Alltid något.   Däremot verkar det som om idrottarna inte ställer in sitt deltagande.

Är det legitimt för en nationalistisk stat att invadera ett annat land där det finns nationalister?

Den debatt som nu engagerar många betr Rysslands invasion (mer el mindre omfattande eller krigisk) av Ukraina, den lockar fram många synpunkter och frågetecken, i olika avseenden.
Rysskräcken kommer fram, med hänvisning till historien. Och den är givetvis mycket intressant och skrämmande betr Rysslands record. Men också kvardröjande sympatier för kommunismen och Sovjet (och därav ofta följande misstro emot USA) gör en del människor märkligt överseende med hur Putins Ryssland påstås ha legitima skäl att ta för sig Ukraina, och då inte "bara" Krim.

Historien visar att Ryssland, med eller utan sovjetiskt prefix, alltid haft ambitionen att utvidga sitt välde. Åt alla håll. Att inte respektera mänskliga rättigheter, att inte behandla minoriteter speciellt väl. Och den demokrati som efterträdde sovjetkommunismen är utomordentligt skör och behäftad med så stora brister idag att den knappt ens formellt kan ses som en verklig demokrati. Valfusk. Långt ifrån fria och rättvisa val där opposition på alla sätt förhindras, förtryckande av yttrandefrihet etc.

De som ursäktar Ryssland/Putin nu verkar inte ha någon större respekt för demokratiska värden. Ibland söker de maskera detta med tal om realpolitik, att geopolitiska strävanden gör att Ryssland får göra som de vill. Att sträva efter demokrati ses därmed som idioti eller i vart fall som naivt.

Så finns frågetecken på grund av den extremnationalism som finns i Ukraina. Men som också finns i Ryssland som sagt, och även t ex i Ungern.... och i Sverige, om än utan direkt och tungt inflytande här. Antisemitism finns också i Ukraina, liksom i Ungern - och i Ryssland. Liksom den oftast finns med där det finns nationalism av olika grader. Låt oss inte heller glömma den homofoba inställningen i Putins Ryssland.

Putins Ryssland struntar också i underskrivna avtal. Till och med börsen är orolig.

Till detta blir min kommentar:
Naturligtvis ska vi oroa sig för extremnationalisms förekomst varhelst den uppträder!  I Ukraina, i Ryssland, I Ungern - eller i Sverige. 
Alltså, Rysslands agerande, nu som tidigare, är uttalat nationalistiskt.
Putin rusar inte till undsättning för att skydda judarna. Han agerar precis enligt traditionell sovjetisk (och tsaristisk) nationalism, vill återskapa ett Stor-Ryskt imperium.
Samma slags nationalisms förekomst i Ukraina som i Ryssland, det motiverar inte Rysslands/Putins agerande betr Ukraina.  Det är mig obekant om den ukrainska nationalismen är expansiv som den ryska.
Ukrainas problem med extremister måste de ta itu med själva, gärna med hjälp av t ex EU, som de ju ville bli med i, men inte fick för Ryssland.  EU ska ju omfatta bara demokratiska stater (och där är Ungern nu ett problem!), vilket ju gör att före ett inträde så måste kandidaterna uppvisa en klar utveckling  som leder till en hyfsat demokratisk riktning. Vilket ju t ex innebär att Turkiets (regeringen Erdogan)  utveckling den senaste tiden sätter stora frågetecken.

Ett mera demokratiskt Ukraina, rensat från extremnationalister, det kan inte skapas som vasall till Ryssland. 
T ex de baltiska staterna vill ju inte in under Ryssland igen, därför har de gått med i NATO för att få skydd.
I en demokrati får och skall makten granskas och kritiseras.
I Ryssland hindras i hög grad kritik av Putin, censur, hot för att skapa självcensur, trakasserier, fängelse, ja t o m lönnmord av kritiska röster.

Jag önskar givetvis att denna kris snubblande nära krig löses utan våld. Men jag vill betona att jag anser att det inte får ske genom att offra folkrätten och demokratiska principer. Inte för att jag har en konkret handgriplig lösning, men alla ansträngningar måste göras för att förhindra blodspillan, förhindra farliga prejudikat som rättfärdigar våldtäkt av andra länder, och som underlättar och säkrar demokrati, integritet och respekt för såväl majoriteter som minoriteter.

Nationalism (även i SD-variant) är farligt för fred och samexistens i vår värld

Hade jag tid skulle jag vilja ta upp detta med det farliga med nationalism, oavsett om den finns som extrem till "höger" eller till "vänster".
Sverige-Demokraterna (SD) kan verka småttiga  och ofarliga sedda i ett större sammanhang, men deras grundsyn är ju samma andas barn som nu är aktuell i t ex Rysslands inställning till sina grannar (Ukraina) och andra fd sovjetstater.  Uppladdningen vid gränsen och delvis i den ryska basen i Krim är mycket illavarslande. Extremnationalismen i Ukraina är inte heller precis demokratiskt sinnad.
(Vi bör också minnas hur Sovjets imperialism drabbade t ex Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.)

Glöm inte heller Chinas maktanspråk på områden som tillhör Japan och Filippinerna. Det är en nationalism med gamla anor, som överlever och förstärkts av kommunismen i China. Att det kommunistiska China anammat en vulgärkapitalistisk ekonomisk väg har inte försvagat denna aggressiva nationalism. Nationalism har svårt att förenas med mänskliga rättigheter och demokrati och yttrandefrihet. Vilket, för de som inser det,  borde innebära moraliska-demokratiska problem betr  att genom handel stärka Chinas ekonomiska styrka.  Handel i sig kan ju vara ett sätt att samarbeta, men om den uppmuntrar nationalism hos de som har svällande muskler.. ?

Och så har vi Nord-korea, som vill härska även över Syd-korea. Inte bara en kommunistisk-nationalistisk utan dessutom en stat med ett styre med utvecklad hybris maktgalenskap, som är extra farlig i kombination med de andra ingredienserna.
Cuba har ju visat liknande inslag under Fidel Castros tid, även vilja att sprida hans "socialism" till grannarna.
Hur det blir med det nu är mera svårbedömt.  Och den smittade regimen i Venezuela har bekymmer. Det är också viktigt att komma ihåg och inse att regimer med inre problem gärna söker avleda uppmärksamheten från dessa genom nationalistiska utspel. För att ena folket mot utländska krafter....

Nationalism kan ju sägas ha sitt ursprung i viljan att värna det "egna", egen kultur, eget folks särart och stolthet, men slår (numera) ofta över i att bli ett hot mot andra folk och länder genom sina anspråk på överhöghet och överlägsenhet i olika avseenden.

Frihet är grunden för demokrati och fred. Utan frihet och demokrati får vi aldrig fred på jorden.
Men nationalismen, på det sätt som den yttrar sig idag, den är ett hot mot både frihet och demokrati och därmed också för fred och fredlig samexistens. På samma sätt som kommunism och nazism är hot mot fred och frihet. Och än värre när nationalism kombineras med dessa extremer till höger och vänster.

Så skrev jag ändå några rader om detta, avsedda som avstamp för diskussion i ämnet.

Sveriges Radios viktigaste bluesprogram fyller 50.

För hundra år sedan företogs ett av de värsta angreppen på den pågående demokratiseringen av Sverige när kungahuset (inte minst drottning Viktoria!) i samarbete med konservativa krafter och ett uppbåd av bönder inte bara ville "stärka" försvaret (genom dyra och långa byggen av krigsfartyg) utan även gärna att Sverige skulle ställa upp på Tysklands sida i första världskriget. Och orsakade regeringskris som tvang den liberala ministären under Karl Staaff att avgå.
Så ett raskt hopp 50 år framåt, till 1964. Säger jag Olle Helander så minns alla mogna - och äldre - jazz- och bluesintresserade honom som den som skötte om jazzprogrammen i SR. Därigenom blev han den som var praktiskt ansvarig för vårt första möta med jazzen. I vart fall för oss som inte hade levande jazz inpå knutarna.

Sagde Olle Helander for 1961 till USA (heders SR som kostade på jazzen detta!) och gjorde inspelningar främst med ännu kvarvarande jazzpionjärerna. Samtidigt så skaffade han sig kontakter, som skulle visa sig värdefulla också för den resa han kunde göra  våren 1964 till bluesens kvarter. Hösten 1964 sändes så hans inspelningar i en lång rad program i SR. Jag minns ännu vilka högtidsstunder det var.  Och att jag troligen inte missade ett enda program. Med rullbandspelaren redo.

Visst var jag rätt bekant med bluesens pionjärer redan dessförinnan, främst genom skivor. Men programserien "I Blueskvarter" var något extra. En grundlig genomgång och inventering på plats av Olle Helander av det tidiga sextiotalets bluesscen. Såväl kända som okända namn. En del av de då okända fick väl lite mera stjärnglans genom programmen, andra fortsatte sina sista år i skymundan vilket innebar fattigdom och elände.

Riktigt hur viktiga dessa program var insåg jag knappast då. Men de gav en rejäl skjuts åt bluesintresset i Sverige. Fler blev intresserade och fick större bredd i sina kunskaper. Fyra år senare startades bluesorganisationen SBA, Scandinavian Blues Associsation med huvudsyfte att ge ut bluesmagazinet Jefferson, som ges ut än idag!

För 10 år sedan fick så SBA/Jefferson den goda idén att ge ut musiken från "I Blueskvarter" på skiva. Sagt och gjort. Inalles producerade tre ytterst välgjorda dubbel-CD-album i samarbete med Sveriges Radio.
Skivmärke Jefferson.

Nu spelade jag igenom det tredje albumet och slås åter av kraften i musiken. Över överflödet av fantastiska musiker och bluessångare.  De tre albumen ger tillsammans faktiskt en stor del av gräddan av bluesartister, som man "behöver" känna till.  Många av dem var runt de sextio när de gjorde dessa inspelningar men ännu i full kraft, om än de levde ytterst miserabelt.  OK, här finns varken John Lee Hooker eller B B King med, och givetvis inte de absolut första pionjärerna eller de senaste decenniernas bluesartister. Men ändå, mycket av det dessemellan.  Jag ska bara nämna några, Big Joe Williams, Champion Jack Dupree, Willie Mabon, Sunnyland Slim, Big Walter Horton, Little Brother Montgomery, Paul Butterfield, Washboard Sam, Blind John Davis, Johnny Young, Robert Nighthawk....  och massor andra.

Nu är det 50 år sedan dessa inspelningar gjordes, och tio år sedan skivorna gavs ut. Båda saker att minnas och hyllas. Skulle någon mot förmodan inte ha införskaffat skivorna, gör det! Leta upp Jefferson Bluesmag på internet - eller på närmsta bibliotek (om ni inte prenumererar) och beställ skivorna. Jag gissar att några ex finns kvar. Annars är det till att leta på andra vägar.

Musiken är viktig, inspelningarna är fina, med vissa "atmosfärtillägg" som bara kan ses som bonus. Och med alla tre albumen följer mycket innehållsrika häften som beskriver tillkomsten av inspelningar och programmen. Miljöbilder som visar hur bluesens kvarter såg ut.

Statens ungdomsstyrelse har gjort sitt. Men inte avvecklas den inte!

Partier och politiker som suttit för länge vid makten, växer ihop med den. Ännu ett tecken på detta har Christian Dahlgren observerat och skrivit om på sin  blogg. Denna gång är det Maria Arnholm, folkpartistisk minister och av många fp-are ansetts som den, vid sidan om Birgitta Ohlsson, som ska rädda fp från dess snedtramp till höger som skett under Jan Björklunds styre, som  gjort en logisk kullerbytta som onekligen ser ut som en satir ur verkligheten.

"Maria Arnholm konstaterar att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk. Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor”.

Christian Dahlgren fortsätter: "Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige."

Rent spontant verkar Christian Dahlgrens kommentar sund och riktig. När en myndighet gjort sitt ska den avskaffas, inte utvidgas med luddiga mål. Likaså kan man ifrågasätta  det föreningsliv som behöver stöd i sådan utsträckning som idag. Många gånger verkar det inte ha en egen livskraft. Och med statsbidrag fungerar de som en del av staten, de med. 

Som t ex de politiska partierna. De ser sig som statsbärande (med kraftiga bidrag) i st f att samla människor med liknande ideologisk idé till samhällsförbättringar och förändringar för att ge den enskilde människan mera livsrum. Tillsammans med andra.

För en socialliberal är det  riktigt och naturligt att inse att vi lever i gemenskap och bör stödja varandra. Men vi ska behålla vår frihet, inte sättas under förmyndarskap av statens myndigheter.  

Makt korrumperar och vanställer.

Borgs virriga omsvängning

En del kommentarer till Borgs och moderaterns omsvängning betr skatterna menar att Borg inte tänker. 

Men nog tänker moderaterna. Men det leder till så knepiga resultat. De vill ju på något sätt vrida vaknet ur händerna på sossarna, som ju vill höja skatterna. Och då ska m det också.
 Först sänker de skatter som inte behöver sänkas, i vart fall inte så mycket. Och gör det orättvist. Sen lånar de till dessa skattesänkningar.
Sen byter de fot, och höjer en massa skatter. I en enda röra. En del fullt OK (spritskatt etc) en del annat mer el mindre galet. Tar bort avdraget för pensionssparande eftersom det inte behövs någon sparstimulans, säger Borg.
Det avdrag som pensionssparare fått (nja, fått?)  är uppskjuten skatt. Nu blir det dubbelbeskattning för den som fortsätter spara till ålderdomen. Först skatt på den inkomst man sparar på, sen skatt en gång till när pensionen (eventuellt) betalas ut. Moderat logik som slår knut på sig själv. (Väldigt lik den som sossarna för övrigt brukar hamna i.) 
Och så sänker M bidragsdelen av studiemedlen, för att studenterna ska låna - låna för konsumtion. Eller så ska de extraknäcka så de inte hinner med studierna, som alltså tar längre tid. Konsekvens? 
Och höjd bilskatt - så det blir ännu dyrare att bo i glesbygd. Dvs se till så folk flyttar till överhettade storstäder med bostadsbrist och skyhöga hyror. Hm.... 

Det var ju  mera förslag, men dessa räcker väl för att visa hur vimsigt m tänker? 

Hörde inledningsvis en del gny från en del alliansbröder. Men det verkar tystna snabbt. 
Har Borg eller Reinfeldt hutat år de andra, sagt att nu ska det vara tyst i alliansklassen?  Inga soloåkningar inte. 
Vi får väl se...

Rimliga löneskillnader eller orimliga inkomstklyftor

Någon  på Facebook skrev att det  var fel att LO-pampar klagade på att näringslivsdirektörer på börslistan hade mångmiljonlöner. Och menade att det skulle inte LO-pamparna säga eftersom de själva hade väldigt höga löner.

Nå,
1. nu tycker jag faktiskt att alla, oavsett egen lön eller sysselsättning, har rätt att konstatera att nog är det en våldsam löneskillnad när (en del, många) VD:ar har en lön som är ca 30 ggr högre än en normalinkomsttagare. Det är en skillnad  som inte  på något sätt kan  motsvaras av en 30 ggr högre arbetsinsats.
2. Men visst, även LO-, TCO- och SACO-topparna (de som företräder löntagarna) har mycket bra löner.  Sådär dryga miljonen per år i  snitt. (Varierar från 1 milj till 1,6 milj/år). Det är tio ggr mer än vad jag har. Nu gör jag väl inte så mycket mer nytta än att jag försöker påverka opinionen efter min ringa förmåga, men är det inte det som fackförbundsordförandena gör också? Fastän de har fina kontor och mer el mindre raka rör till massmedia.
3. Löntagarsidans prat-toppar har alltså mycket bra betalt. Men den andra sidans prat-toppar har inte motsvarande inkomster. Nej, de är mångdubbelt högre. Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström hade 2012 drygt 7,7 milj och VD Kenneth Bengtsson hade drygt 17,9 milj kr. Två VDar samma år, det tyder på att de avlöste varandra....  (har en svag aning om att det var så också). Tillhopa hade motsvarigheterna i SN till LO:s Karl-Petter Thorwaldsson 25,6 milj, Drygt.  (Enl Di idag.)
Trots allt är det en enorm skillnad !
4. SUMMA. Löneklyftorna är enorma i Sverige. Ovanstående är bara ett litet exempel. Löneskillnaderna är inte på ngt sätt rimliga sett ur utbildning, värde eller arbetsinsatser!  Folk ska givetvis kunna tjäna bra, om de kostat på sig utbildning och om jobbar bra, extra bra. Men SÅ stor skillnad är det inte på arbetsinsatsen i vad folk gör!
Att de beror på marknadskrafterna är inte heller riktigt riktigt. Topparna sätter nämligen i hög grad lönerna åt varandra, dunkar varandra i ryggen.
Fackföreningstopparna  har för höga löner, men Svenskt Näringslivs toppar har, i likhet med många börsföretagsVD-ar väldigt mycket för höga löner! Och deras lönesättning är kostnadsdrivande, "alla" vill ju ha mer... och höga lönekostnader höjer priserna.
De som får betala, genom eftersläpning, är de lägst avlönade och de gamla, sjuka och arbetslösa, de som inte kan kompensera sig.

Vanföreställnigar (m) om A-kassan -och hur det är...

Jag blir så irriterad över den soppa av fördomar och vanföreställningar som frodas hos personer, som uppenbart sympatiserar med moderaterna, om A-kasseersättningar, att jag känner att jag måste skriva av mig en del fakta om hur det faktiskt är.
Eftersom även fp, c och kd ingår i alliansregeringen, och där medverkar till att urholka trygghetssystemen, så finns troligen samma fördomar, som visar ett förakt för allt som luktar arbetare och sådant vanligt folk som råkar i olycka på ett eller annat sätt. Är det inte "bara" grumliga fördomar så är de ju ren illvilja.

Nå. Det sägs på bl a Facebook att s-ledaren Löfven vill ge folk med A-kassa 20.000 kr/mån. En del uppfattar det till och med som 20 papp skattefritt! Varvid en del hakar på att får man 20.000 i månaden utan att arbeta, så slutar folk jobba. Och de (m-sympatisörerna) skulle självklart göra det. Påstår de.
Samtidigt ondgör sig en och annan över att garantipensionen till de som inte lönearbetat bara skulle vara "6.000 kr till jordbrukarhustrur".

Alltså. Jag ingår inte i Löfvens hejarklack. Men rätt ska vara rätt. (Mina källor är Af och Wikipedia).
Det som framkom i Agenda (16 febr) var att sossarna vill höja TAKET för beräkningen av arbetslöshetsförsäkringens ersättning till 20.000/män, idag är taket 18.700 kr.
Ersättningen är 80% därav, dvs ca 15.000 kr/månad, eller 680 kr/dag, 5 dgr/vecka. Ersättningsperionden är begränsad till 300 dgr. Taket har gällt i tiotalet år.
Citat från Wikipedia.
"Arbetslöshetsersättningen får som mest utgöra 80 procent av medlemmens tidigare lön. Ersättningen har dock ett maxtak på 680 kronor per dag. För att en arbetslös ska ha rätt till ersättning som baseras på tidigare förvärvsinkomster måste denne ha varit betalande medlem av a-kassan i minst ett år samt uppfyllt det s.k. arbetsvillkoret (80 arbetade timmar/månad i minst 6 månader under en period av 12 månader innan arbetslösheten) inom medlemstiden."

Detta gäller de första 200 dagarna av arbetslösheten. Dag 201-300 gäller 70% av tidigare lön, fortfarande max 680 kr/dag.
OBS detta är de maximala ersättningarna.

A-kassa är inte något man bara kan få så där. Det förutsätter dels att man varit betalande medlem i försäkringen lång tid. Dela att man är arbetslös. Arbetsvägrare göre sig icke besvär, vilket däremot de som ondgör sig även A-kassan tycks tro. Och, som sagt, det är en tidsbegränsad ersättning för inkomstbortfall.

Jag konstaterar att visserligen har en del, även heltidsarbetande,  en inkomst som understiger 18.700 kr/månad före skatt, men de flesta har en bra bit mera utan att på något sätt vara högavlönade.  Säg en normal inkomsttagare med en bruttolön på 25.000/månad, som blir av med sitt jobb. Den får max 15.000 brutto i A-kassa, och ska på det klara att hålla kvar bilen (t ex för att skjutsa barn till skolan, handla och för att kunna ta ett jobb som kräver bilinnehav) och dessutom betala en hyra på 8-10.000 kr/mån eller att betala räntor och amorteringar på huslånet. Hur tufft  blir inte det? Med Löfven(s) förslag skulle ersättningen stiga med en tusenlapp i månaden, före skatt.  Innebär det ett lyxlirarliv i sysslolöshet? Nej, inget lyx, och man kan inte bara välja det. Man ska ha blivit av med jobbet - och aktivt söka nytt  jobb. Tiden försvinner snabbt.

Såhär beskriver Af reglerna, "Vad måste du göra för att få ersättning?
Här får du veta vad som är ditt ansvar, från att du anmäler dig på Arbetsförmedlingen tills du börjar på ditt nya arbete eller i annan sysselsättning.

Medverka till att upprätta en handlingsplan

Du ska tillsammans med Arbetsförmedlingen göra en handlingsplan där det ska stå vad du ska göra för att så snabbt som möjligt få ett arbete. Om du har godtagbara hinder enligt arbetslöshetsförsäkringen för att inte söka vissa arbeten, ska det stå i handlingsplanen vad du ska göra för att åtgärda dem. Om du inte medverkar till att göra en handlingsplan meddelar vi det till din a-kassa.
  

Lämna aktivitetsrapport

Du som får eller begär arbetslöshetsersättning ska lämna en aktivitetsrapport en gång i månaden till Arbetsförmedlingen. Aktivitetsrapporten ska innehålla aktiviteter som du utfört för att få ett arbete eller annan sysselsättning. Om du inte lämnar in aktivitetsrapporten i tid meddelar Arbetsförmedlingen det till din a-kassa.

Så här går det till att aktivitetsrapportera

Besöka och kontakta Arbetsförmedlingen och kompletterande aktör

Du ska besöka och kontakta Arbetsförmedlingen eller kompletterande aktör vid överenskomna tider eller om du blir kallad till ett möte. Kompletterande aktör är samlingsbegreppet för de företag som utför en kompletterande arbetsförmedlingstjänst på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Om du uteblir från ett bokat möte meddelar vi det till din a-kassa.
     

Söka anvisade lämpliga arbeten

Du ska söka arbeten som Arbetsförmedlingen anvisar dig och vara beredd att ta alla slags arbeten som du kan utföra. Om du inte har några hinder som är godtagbara enligt arbetslöshetsförsäkringen, måste du vara beredd att söka lämpliga arbeten på hela arbetsmarknaden. Det gäller redan från första dagen som du får eller begär arbetslöshetsersättning. Det innebär att du kan behöva dagpendla, veckopendla eller flytta. Om Arbetsförmedlingen bedömer att du inte är beredd att ta ett lämpligt arbete meddelar vi det till din arbetslöshetskassa.

Hur bedöms om ett arbete är lämpligt för dig?
     

Aktivt söka arbete

Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring och inte en yrkesförsäkring. Du ska själv vara aktiv i ditt arbetssökande, så att du så snabbt som möjligt får ett nytt arbete. Om Arbetsförmedlingen har anledning att tro att du inte vill eller kan ta ett lämpligt arbete meddelar vi det till din a-kassa." 

----

Betr garanti- och andra pensioner får jag ta upp det en annan gång. Men viss håller jag med om att garantipensionen (f.n. drygt 7.800 kr/mån för en ogift) är låg. Men kom ihåg att det är just en minimipension avsedd för de som inte haft beskattat arbete av någon betydelse. T ex de som varit arbetslösa hela livet, och tvingats leva på "försörjningsstöd", som t ex varit gifta med en jordbrukare men valt att låta inkomsten bara gå till maken, eller huvudsakligen levt på kapitalinkomster, eller som jobbat svart....
Det  förutsätts faktiskt att alla ska arbeta och ha beskattad inkomst (= tjänstepension tillkommer), eller delat lön/pension med maken.

Men nog är det orättvist att pensionärer ska ha högre inkomstskatt än de arbetande som inte är pensionärer.