27 augusti 2014

Den "humane" Jimmie Åkesson

Reinfeldts klantighet gynnar Åkessons SD.

SD-ledaren Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Verbal och hal som en ål. Det är inte minsta tvekan om att hans s.k. sverigedemokrater vilar på och kommer ur nazistiska och rasistiska rörelser och tankevärldar. Det vill inte Åkesson kännas vid. Han klär sig och uppträder prydligt och belevat, han bemödar sig om att argumentera i stället för rabbla alltför förenklade slagord, som snabbt skulle avslöja hans fördomar. Han har vunnit framgångar, och han når fler väljargrupper med sitt dubbla budskap.

TV-utfrågningen av honom visade hans skicklighet att klara detta, men också budskapets brister.  Märkligt nog blev Åkesson lite överrumplad av utfrågarnas inledning, där de ifrågasatte SD:s beräkningar av vad deras förslag betr A-kassan skulle kosta. Han gled undan och sa sig inte minnas vad  SD beräknat kostnaderna till, men det visste ju utfrågarna som också hade beräkningar som andra gjort, som visade att SD gjort glädjekalkyler på flera miljarder. Detta gjorde att många borde erinra sig att SD i sina, ofta populära förslag, inte "kan" räkna eller väljer underlag ytterst selektivt för att få "sin" budget att gå ihop. Trots att partiet alltid svepande hänvisar till att minskad invandring (dvs att sluta ta emot flyktingar) skulle ge resurser till allt de föreslår.  Kostnaderna är ju, enl SD, enorma, och skulle enl Reinfeldt bli än större de närmaste åren. Något Åkesson självfallet villigt upplyser om.

Åkesson menar att Sverige inte ska "släppa in" så många flyktingar, p g a kostnaderna. De har han sagt från början, om än kostnaden inte alltid varit huvudskälet utan mera grumligt främlingsfientligt. Numera förnekar han ihärdigt att han skulle vara rasist utan en socialkonservativ nationalist. Alltså värnar han om Sverige genom att "minska" invandringen och anser det mera humant att skicka pengar till flyktingarnas närområde. Dvs till de länder, ofta fattiga, som ligger i omedelbar närhet till det land där krig och förföljelse pågår. Och där det oftast är mer än överfullt av flyktingar, som lever under svåra förhållanden och med risk för nya angrepp från förföljaren. Att det, trots allt, bara är en liten rännil av dessa flyktingar som efter svåra umbäranden når Sverige nämner han inte, tvärtom. Han ville inte heller svara på frågan om han själv, i samma situation som flyktingarna, skulle vilja stanna i dessa flyktingläger eller sträva efter att komma till mera trygga förhållanden. Han ville inte se hur det är för den enskilda människan, utan såg bara statistik över antal och faran i att ta emot "för många".  Så var det med hans humanism.

Det är fullt klart, syns det mig, att det allt överskuggande målet för Åkesson och hans SD är främlingsfientlighet, rasism, en vilja att "hålla Sverige rent" från alla sorters invandrare, vare sig de är flyktingar, arbetskraftsinvandrare, s k kärleksinvandrare eller bara ha en aning mörkare hudfärg än "riktiga svenskar".  Sveriges rasrena folkstam ska bygga på  färre aborter...
Allt detta förnekar han ivrigt, och skyller på kostnaderna. I kalkylerna tas då inte med de inkomster som Sverige får (även i skatter) när flyktingarna etablerat sig och fått (eller skaffat sig, t ex genom egna företag) arbete. Att kostnaderna bara är initiala utgifter för något som mera kan ses som en investering i framtiden, det blundar han och SD helt för.  Han vill ju inte heller att invandrarna ska ha jobb.  Att stora delar av t ex vård och omsorg i Sverige skulle braka ihop utan de utlandsfödda, det förnekar han också. Det är inte relevant i sammanhanget, menar han...  Att det finns mänskliga, humana skäl för att ta emot flyktingar, det kan han inte se.  Och det är sannerligen inte lätt att få asyl i Sverige. Det är svårt att ta sig hit, och prövningen tal lång tid och blir kostsam både för den enskilde och samhället då den sökande inte kan arbeta.

För att inte bara locka de främlingsfientliga och underblåsa rädslan för främlingar och annat som känns nytt, så lyfter SD fram de (kortsiktiga) kostnader som han menar att flyktingarna orsakar Sverige. Och att de pengarna i stället kan användas till sådant som lägre skatt för pensionärer, bättre sjukvård, bättre omsorg och sociala skyddsnät.  Eftersom kalkylerna är felaktiga och ofullständiga och inte ser till plussidan så är det ett bedrägligt sätt att låtsas finansiera de i och för sig riktiga och behövliga åtgärder SD föreslår.

Jag har full förståelse för att många blir oroade av de siffror som Åkesson (med Reinfeldts hjälp) presenterar. Men de håller alltså inte. De vilar på gissningar och godtyckligt valda underlag.  Det är inte i första hand de förmodade ökade flyktingarnas antal, som kan ge behov av skattehöjningar. Det är en allmänt försämrad konjunktur i kombination med effekterna av för stora skattesänkningar tidigare (genomdrivna av m och stödda av SD) och diverse smärre reformer som partier i båda blocken vill genomdriva, även om de talar tyst om att de kostar pengar. Reinfeldt var otydlig om detta, ja delvis förnekade han det.  Och detta gör att Åkesson kan glädja sig åt Reinfeldts "erkännande".

Jag förstår också att många gärna ser att SD:s förslag till förbättringar i olika avseenden genomförs. Men finansieringen håller inte. Det viktiga för SD är att locka väljare med dem, så att SD ska kunna bedriva sin främlingsfientliga politik.

Alltså, den som ser humanitära skäl att ta emot flyktingar, kan inte stödja SD. Inte heller den som som vill främja svensk ekonomi och utveckling.  Alla andra riksdagspartier är bättre alternativ.

Den som vill se förbättrad sjukvård, äldreomsorg och bättre villkor för pensionärer etc, de har också bättre alternativ i alla andra partier, om än vägarna att nå dit kan skilja sig.




26 augusti 2014

Vet du vem du är, Jimmie?

Vet du vem du är? Apropå teveprogrammen som släktforskar. 

Har ni observerat att praktiskt taget "alla" kända personer som det släktforskas om i teve, de har något "utländskt" påbrå någonstans i sin släkttavla. Ofta något hundratal år tillbaka. Och att ofta verkar det vara det som gett dem några gener som medverkat till att de blivit kända. 
Jag gissar att de flesta av oss, även vi som inte är så kända och tror oss vara gediget "svenska", också har några droppar invandrat blod i våra ådror. Kanske rätt många till och med.  Och som bidragit till att vi är den vi är. Och som kanske kommer att spela roll för att våra efterkommande blir mer kända i positiv bemärkelse än vad vi är.  

Jag är faktiskt riktigt frestad av att börja kolla rejält bakåt i tiden...  på både mors och fars sida. 

Därmed vill jag inte säga att jag rekommenderar Jimmie Åkesson att börja släktforska, han kanske får en chock. Som bleking är det ju risk att han inte bara har skånskt eller danskt blod i sig. Utan något "ännu värre" ur hans synpunkt. Och varför var han i Norge nyligen för att värva röster? 
Du är ute på svag is, Jimmie, tänk om du inte är den du tror....  Tänk om din vältalighet beror på någon verbalt begåvad som inte alls var "ursvensk"...  

Ger valrörelsen någon ledtråd?

Piteå den 26 aug 2014, Knappt tre veckor till valdagen.

Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.

Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar  i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?

Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?

Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu  mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land.  Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.

De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.

Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade...  Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller,  hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.

Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.

Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets.  Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering.  I vart fall inte i nuvarande mening.

Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men....   Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.

Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.

Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.

Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen.  Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.

Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga.  Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...

Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.

19 augusti 2014

Demokratibloggen4. Vem får och skall delta i det demokratiska samtalet?

Rubriken föddes delvis av tankar som givetvis har koppling till både de aktuella vapenförsäljningsaffärerna och det utredningsuppdrag som Olle Wästberg fick nyligen om att bredda deltagandet i den demokratiska
processen. 

Deltagande beror på om man tror sig ha möjlighet att påverka. Partierna är ju döda i det avseendet, p g a att de knappt har några medlemmar. De som finns är gamla och/eller har politiska uppdrag som låser dem till partiledningar som inte behöver ta hänsyn till medlemmarna pga  partistödet. Och partistödet har ju toppen kontrollen över. Någon intern debatt och skolning i ideologier verkar inte ha förekommit i märkbar grad de senaste decennierna. Partikansliernas påbud är det som gäller. 

Politiskt intresserade har därför inga direkta kanaler in i politiken, i att påverka politiken. På internet finns dock fläckvis en viss debatt, i syfte att påverka.  Partifolkets aktiviteter på bloggar och på Facebook består dock mest i att påverka och propagera för partiernas centralt fattade beslut, inte för att diskutera och låta sig påverkas själva. Uppenbarligen nås inte heller så många av de politiska (ej propagandainriktade) bloggarna eller av diskussionerna på Facebook. Bloggandet har kraftigt avtagit, och på FB är det mest vanliga att bara prata om privata aktiviteter och annat opolitiskt. Den kärna som diskuterar politik, och som känner FB som en kanal för påverka och deltagande är förhållandevis liten. 

Hur komma ur detta? 
Jag vet inte, men vi kan konstatera att gammelmedias, dagspressens insändar- och debattsidor inte är tillräckliga, för få kommer in och inläggen ska vara korta. Och tidningarna prioriterar kända namn, kända politiker eller opinionsbildare med någon specialkunskap. Många som vill delta känner inte heller att de kan skriva bra nog för att publicera sig i pressen. I vart fall inte i annat än helt kort och i olika sakfrågor, som inte alltid uppfattas som politiska.  

Självfallet kan - och bör - varje medborgare kunna delta i det offentliga samtalet i den utsträckning som han/hon önskar. Men, de som verkligen har inflytande, det är förutom partitopparna, de stora organisationerna (LO m fl) och företag och organisationer som lobbar genom PR/konsult-firmor (som ofta har fd politiker som anställda). Dvs de är inte enskilda medborgare utan påtryckare med stor makt och inflytande i sig själva.  De behöver inte mera inflytande. Möjligen mindre, för att ge mera plats för "vanligt folk".  

Att en del personer, som oftast representerar egna (ekonomiska) intressen har direktkanaler till maktens innersta rum (riksdag och regering), det anser jag är helt förkastligt - ur demokratisk synpunkt. En man - en röst ska det vara i en demokrati. Än mera förkastlig är det när sådan påverkan sker i hemlighet, åsätts indirekt eller faktiskt hemligstämpel. Det bäddar för mygel och korruption som inte heller hör hemma i ett demokratiskt samhälle, där medborgarna ska känna att de kan påverka och delta på lika villkor i demokratin.  

Mygel och begränsning av deltagandet gör demokratin till ett skådespel för en "elit"där väljarna  förvisas till åskådarplats.

--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli. 




Sveriges vapenaffärer, Wallenbergs, exportregler mm

De nya avslöjandena om Sveriges (SAABs) vapenexport till Saudiarabien, efter hemliga påtryckningar från Wallenbergsfären, med hjälp av kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip aktualiserar en rad frågor.

En fråga är hur i allsin dar som kontrollmyndigheten 2010 kunde ge klartecken till affären (vapenfabriken) på felaktiga förutsättningar? Exportreglerna, som i o f sig är snåriga,  anger ju att export bl a inte får ske till länder som är inblandade i någon form av krigs- eller stridshandlingar. Diktaturstaten Saudiarabien var ju helt klart starkt inblandade i ett pågående blodigt krig i grannlandet Jemen.
"Saudiskt stridsflyg bombade byar i Jemen och hjälpte den jeminitiska diktatorn kuva en shiitisk rörelse i landet. De saudiska bomberna drabbade civilbefolkningen hårt, bland annat träffades ett sjukhus.
Hösten 2009 flög saudiska bombplan över gränsen till Jemen för att hjälpa landets diktator Ali Abdullah Saleh att kuva den shiitiska houthirörelsen som kämpade för oberoende i norra delen av landet.
Till arabisk media sa den vice försvarsministern som ledde striderna att landet befann sig i krig. Så här skrev svenske ambassadören i Saudiarabien i en rapport i början av 2010:
"För första gången på flera decennier har saudisk militär gått i fält. Stridigheterna och de saudiska flygraiderna fortsätter och mycket talar för att det saudiska engagemanget, kan förväntas bli långvarig".

Varför mörkade kontrollmyndigheten kriget?  På vems uppdrag, eller efter vilka påtryckningar?

 Betr Wallenbergs inblandning. Marcus Wallenberg är inte en privatperson som öppet försöker påverka regeringen. Han är representant för makt- och industrisfären Wallenbergs, en av de tyngsta finansfamiljerna i Sverige som bl a behärskar SAABs vapenindustri. Och dessutom agerade han här i största hemlighet.  I mars 2008 skrev han till dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ett brev, som hemligstämplades. Nu har SR/Ekot kunnat offentliggöra brevet, och jag citerar ett avsnitt:
"Bäste Sten,
När jag härförleden besökte Riyad med en stor delegation nordiska företagschefer togs vi bland annat emot av Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan. Han tog då upp ett ärende med mig som jag förstår redan finns på ditt bord sedan några dagar som jag förstår handlar om FOI:s plötsliga avbrytande av samarbetet med sin saudiska motsvarighet. Jag kan då ingenting om detta ärende, vare sig vad det handlar om eller hur länge det pågått.
Vad jag däremot kan konstatera är att våra saudiska vänner har tagit mycket illa vid sig av FOI:s agerande och inte minst bristen på kommunikation och information i detta fall. Prinsen tog mig avsides och överlämnade en kopia på det brev han skickat till dig daterat 4:e mars 2008 men jag fick också ett eget brev som jag härmed bifogar.
Mitt intryck är att det är av största vikt att denna fråga löses snabbt och ett på för alla parter tillfredsställande sätt annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden inte minst ERIEYE kan hamna i farozonen. Jag känner vid det här laget prins Khaled rätt väl, han  skulle knappast insistera som han gjorde om han inte själv stod under ett visst tryck. Han försäkrade mig om att han för närvarande icke avsåg ta upp frågan i den saudiska regeringen men han underströk att om han gjorde det i dagens läge skulle reaktionen runt bordet bli ”well, forget the swedes ”
Marcus Wallenberg"

Jag ser det som en mycket olämplig och hemlig påtryckning från Wallenbergs på regeringen att ändra sitt beslut. 

Idag är Marcus Wallenberg ytterst ovillig att tala om sina kontakter både med Saudiarabien och med regeringen. Han försöker t o m förneka förekomsten av brevet (ovan), men tvingas sedan att indirekt erkänna dess förekomst, men vill inte kommentera innehållet, trots att SR har det. Självfallet inser han det olämpliga i att han agerat som han gjort och vill därför säga minimalt för att avslöja sig. Påtryckningen var ju avsedd att vara hemlig.  Wallenbergs ville ju att alliansregeringen skulle fullfölja de avtal som s-regeringen några år tidigare ingått, för att gynna SAAB. Det gällde dels ett avancerat radarsystem, dels att Sverige skulle bygga en vapenfabrik i och åt Saudiarabien.

Sverige (dvs regeringarna och vapenindustrin) anser sig ha den mest strikta regleringen av exporten av vapen, samtidigt som Sverige är en av de absolut största exportörerna av vapen, både i faktiska tal och sett i relation till vår befolkning.
Det är alltså något som inte stämmer.
Svenska folket är faktiskt rätt så negativa till vapenexport. Medan främst socialdemokraterna och moderaterna är positiva, främst av två skäl. Dels att Sverige måste ha en vapenindustri för att tillgodose det egna försvaret, utan att bli beroende av import. Dels att vapenindustrin ger sysselsättning, spec om den kommer upp i större (lönsamma) volymer, vilket kräver export. Folkpartiet och miljöpartiet har liksom vänsterpartiet varit mera tveksamma eller helt emot export av krigsmateriel.

Ett flertal skandaler, där svenska vapen varit inblandade i krig och inbördeskrig (från Boforsaffären och framåt) har tvingat fram regler som skulle vara mer restriktiva, i synnerhet ska Sverige inte sälja till diktaturer och länder i krig eller inblandade i väpnade konflikter. Så har varit avsikten med de "skärpta" reglerna och kraven att export ska godkännas av en speciell inspektion.  Inte minst har uttalanden i den riktningen gett uttryck för detta.
Sålunda tillsattes också en utredning efter Saudiaffären 2010-2012 som ska framläggas i dec 2014 och som ska precisera, skärpa och förtydliga nuvarande regler.  Vi får väl se vad som händer...

Att reglerna är komplicerade och ger utrymmer för rätt vida tolkningar, och avsteg, det visar ju både de senaste årens olika avslöjanden  och den fortsatta volymökningen, så långt den är bekant.

Jag kopierar in ett stycke från Wikipedia (länk som ovan) om detta. "I en opinionsundersökning genomförd av Demoskop i november 2009 ansåg 81 procent av befolkningen att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder i krig, och 92 procent att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker. Sedan beslut 1996 har delegerats från riksdagen till myndighetsnivå har en praxis utvecklats som innebär att undantag beviljas regelmässigt - i tusentals fall under de senaste åren - från förbud mot export till sådana länder. Svenska vapen har använts av flera totalitära regimer och i flera krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Indonesien, Tunisien, och på senare år Egypten, Afghanistan och Irak. Sverige kritiseras för att exportera vapen ökande andel länder som begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, och till båda sidor i konflikter, exempelvis till både Indien och Pakistan. [20] [21]
KRUT-utredningen (KRigsmaterielUTredningen) föreslog 2005, på initiativ av regeringen Persson, en uppluckring av reglerna för att underlätta internationellt försvarssamarbete och bättre återspegla praxis. Förslaget mötte kritik och genomfördes aldrig.[22] I maj 2011 lovade folkpartietkristdemokraternamiljöpartiet,socialdemokraterna, och vänsterpartiet tvärtom att verka för att reglerna skärps så att vapenexport i praktiken förhindras till diktaturer och länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker i praktiken förhindras, men uttalade sig inte om krigförande länder.[23] Trots detta löfte har vapen sålts under 2011 till Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten - länder som kränker mänskliga rättigheter, är inblandade i pågående krig eller är diktaturer.
Riksdagen beslutade den 19 maj 2011 att ge regeringen i uppdrag att ta fram en ny lag om krigsmateriel som skärper vapenexporten gentemot ickedemokratier.
Projekt Simoom var ett kontroversiellt samarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Saudiarabien i syfte att tillsammans bygga en vapenfabrik iSaudiarabien, och att lära saudierna svensk vapenteknologi. Projektet avslöjades av Sveriges radios Ekoredaktion i mars 2012 kritiseras för komplicerade arrangemang med bulvanföretag i syfte att hindra insyn och debatt."  
Sålunda, att sälja krigsmateriel ses av många (dock ej av väljarna) som viktigt för industrin och dess inkomster och har mäktiga lobbyister. Ännu ett Wikipediacitat:  "Den politiker som anses ha haft störst betydelse för denna lobbyism är tidigare statsministern Göran Persson, idag PR-konsult för JKL, som har vapenindustrin som kunder. Andra personer som utpekas som betydelsefulla lobbyister är bland andra Marcus Wallenberg och Jan Nygren."

Jag menar att Sverige, som alliansfritt land, behöver en viss vapenindustri. Och dess produkter blir rimligen något billigare om de också kan säljas utomlands. Men jag menar att det får inte ske till diktaturer (med en rätt sträng definition!) eftersom de ofta är eller råkar i konflikt med andra länder (demokratier och diktaturer) och också förtrycker mänskliga rättigheter. Ö h t ska inte krigsmateriel få säljas till något land, eller part, som förtrycker mänskliga rättigheter, oavsett hur landet benämner sitt statsskick. Däremot ska vapen kunna, efter noga prövning i varje fall, säljas till demokratiska frihetsrörelser eller för försvar emot diktatur och förtryck.
De undantag som uppenbarligen idag både inspektions- och kontrollorgan som regeringen kunnat göra ska kraftigt begränsas, om möjligt helt avskaffas.
Svenska vapen ska inte säljas dit där de kan användas emot demokratier eller emot mänskliga fri- och rättigheter.  Det kan ses som en kraftig begränsning.  Men nödvändig, och trots allt finns det väldigt många demokratiska länder som ska få köpa svenskt materiel. Om de vill.  Och utan skumraskhistorier av något slag.

Skärpningar och förtydligande  måste till så att reglerna lever upp till vad de faktiskt avsetts vara, utan hemliga undantag och avsteg.   Därför vill jag ge ännu nu en länk. till Amnesty.  http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25470/i-skandalernas-kolvatten-nu-ska-vapenexportlagen-s/

18 augusti 2014

Saudiaffären; Victoria och Carl Philip tycks också agera som Wallenbergs försäljare

Som komplement till gårdagens kommentar noterar jag att det kommer mera kritik emot Wallenbergarnas sätt (genom Marcus Wallenberg) att skaffa sig "illegal makt".

Intressant är också att de två kvällstidningarna idag också visar att kungahuset genom både kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip agerat som försäljare åt Wallenbergs och därmed även de går emot att Sverige ska verka för demokrati och liksom Wallenbergs arbetar för att bryta svensk lag om vapenförsäljning.

Här länk till Expressen om Victorias resa, och här länk till Aftonbladet om prinsens två (!) resor till den Saudiarabiska diktaturen.

Så kan det bli när vi har en monarki som ser som sin uppgift att hålla sig väl med diktaturer - och att Wallenbergs inte är sena att utnyttja monarkin heller för sin sak.  En allt värre soppa.

Att kungen gjort resor där han uttryckt uppskattning för diktaturer vet vi ju, men nu verkar även Victoria undergräva förtroendet för monarkin, genom sitt agerande. Förmodligen utan att hon insett det.



17 augusti 2014

Wallenbergarna och vapenaffärer med Saudi etc

För drygt ett par år sedan avslöjades en del märkliga vapenaffärer med diktaturens Saudiarabien som dåvarande sosseregeringen godkände och skrev under 2005. Avtalet finns på denna länk. Några år senare hamnade frågan, främst med betoning på den vapenfabrik som Saudi ville ha byggd,  på alliansregeringens bord, främst då hos Sten Tolgfors som då var försvarsminister, men tvangs att avgå p g a just denna affär. Jag har skrivit om affären, med de frågor som den reser,  bl a även på denna länk

Saudiarabien är ju en diktatur, tveklöst, och Sverige ska inte enl lag sälja vapen till diktaturer, och även till demokratier kan det finnas vissa begränsningar. Om detta skrev jag även 2012 på denna länk.

Däremot anser jag att Sverige ska hjälpa befrielserörelser emot diktatur och bistå i kampen emot diktatur på olika sätt. Något som till och från även varit regeringens och riksdagens linje, mera nedan.

Nu framkommer fler aspekter på Saudiaffären. SR/Ekot uppger att det var Marcus Wallenberg som utövade påtryckningar på regeringen  för att fullfölja den kritiserade försäljningen. Det uppges också (i radiosändningar)  att Carl Bildt var drivande i regeringen för att göra som Wallenberg önskade.  Men det var Sten Tolgfors som sedermera fick silkessnöret.

Jag är inte förvånad över Wallenbergs agerande.  Det är ju inte första gången som Wallenbergs ser till sina egna intressen och sätter dem före att t ex arbeta för demokratiska värderingar.  Wallenbergs har ju ett visst anseende som industrimän, som näringslivsmän som t o m inte tar (officiell) ställning politiskt.  Samtidigt kan man konstatera att "Wallenbergare" (inkl deras VD:ar) i hög grad tar ställning för moderat politik, och i allt högre grad sätter vinstintresset högst, men gärna under åberopande av att det gäller "svenska jobb".

Jag vill också påminna om hur Wallenbergs agerade under den tid som inte minst fp-politikern Sven Wedén, och därefter Olof Palme, ville stödja ANC, den sydafrikanska befrielserörelsen i dess kamp emot boer-regimen och det vita förtrycket.  Wallenbergs emotsatte sig starkt bojkotten mot sydafrikanska varor. Och det för att den skulle skada Wallenbergs affärsintressen.  Sven Wedén däremot lät sin tångfabrik bojkotta affärer med Sydafrika.
Hela denna affär beskrivs utförligt i Hans Lindblads nyligen utkomna biografi över den socialliberale fp-politikern Sven Wedén, titel: Kärlek, TBC och liberalism. Ekerlids förlag.

Man kan alltså konstatera att Wallenbergs sätter egna intressen före landets, genom den politiks om Sverige genom riksdag och regering vill föra för demokratiska värderingar. Och inte bara det, de tvekar inte att påverka och pressa på olika regeringar att göra som Wallenbergs vill.  Och i detta fall verkar, enl media, även utrikesminister Carl Bildt varit öppen för deras påtryckningar.

Skamligt, men bra att det kommer till allmän kännedom. Att Wallenbergs även hade goda kontakter med tidigare s-regeringar är ju inte heller någon hemlighet.

Ser nu att kritiska kommentarer också kommer från t ex Allan Widman (fp) och från v-ledaren Jonas Sjöstedt. Det är bra, byken verkar behöva tvättas än en gång.

---
Saudiaffären som blev en Tolgforsaffär kommentera jag och Hans Lindblad även på denna länk fr 2012.


Vart tar c och kd-väljarna vägen?

Som jag skrev igår så verkar enl senaste SIFO både centern och kristdemokraterna hamna under riksdagsspärren.  Om det också blir slutresultatet vet vi ju inte ännu, men det är högs sannolikt att de i vart fall tappar många av sina tidigare väljare.
Vart går dessa väljare i år?

Visserligen kan en och annan stödröst ha kommit de två partierna tillgodo i 2010 års val, men det lär de väl få iår med, troligen från moderater som vill rädda regeringsunderlaget.
Inget av allianspartierna rosar marknaden enl de olika opinionsmätningarna, så att några missnöjda väljare går från till c och kd till fp eller moderaterna verkar inte sannolikt. I vart fall inte i någon märkbar utsträckning.
Är det troligt att missnöjda centerpartister går till sossarna? Tveksamt. Till vänsterpartiet, knappast troligt heller.  Till miljöpartiet då - ja, kanske en del, men inga stora skaror.  Till Feministiskt initiativ eller SD då, nja det kan inte vara så många heller.
Så vart går de?
Jag gissar att många visar sitt missnöje genom att inte rösta alls. För att undvika  en storförlust så gäller det alltså för både c och kd att övertyga "sina" väljare (från 2010) att trots allt gå och rösta på dem även i år.

De röstförluster som moderaterna verkar få går nog till dels SD, dels sossarna. Och betr överströmningen till s beror den nog på att den arbetarpartistämpel som moderaterna åsatte sig flagnat betänkligt och att gamla s-väljare som gav m sina röster senast nu återvänder till s.  Samtidigt som s förlorar röster till vänsterpartiet och till SD. Även fp torde tappa röster dels till sofflocket, dels till s pga att många alltmer saknar den socialliberala profilen som fp tidigare stod för, samtidigt som man inte känner sig så rädda för att s skulle agera för socialistiskt. Eller man hoppas det i vart fall.

16 augusti 2014

Hälften av alliansens partier under strecket

I den SIFO som publiceras idag ser det inte roligt ut för alliansen. M skvalpar fortfarande under 25%, fp minskar inte frän förra SIFO men ligger klart under förra valet. Och både centern och kristdemokraterna ligger under 4%-spärren.

Inte är det så lustigt för de röd-gröna heller. Sossarna snubblar sig framåt runt ynka 30% (dvs minskar lite) och mp minskar också en aning sen sist men v går fram en aning.  Ändå så leder de skyhögt över alliansen.

SD ligger på 10 % och F! är tillbaka på 2%.  Övriga partier är knappt skönjbara vid horisonten.

För mig är det märkligt att inte alla siffror är ännu mycket lägre både för dagens riksdagspartier och F! Inget av dem gör något väsen av sig, förutom skramlande med tomma burkar.

Visst lutar det åt ett regeringsskifte, men med vilka ingredienser? Vilken riktning?  Pest eller kolera?

Betr folkpartiet vet jag inte vad jag ska önska. Är det bäst att det också trillar ur riksdagen så att partiledningen inser att de måste ta socialliberalismen på allvar tillbaka som ledstjärna? Eller ska jag önska att ett svårt sargat fp ändå ska ta sig i kragen efter valet, sparka Björklund och hans medarbetare, välja ny partiledning och se till att fp ingår i en blocköverskridande regering under s och med mp?

Vilket resultatet än blir så verkar de kommande fyra åren bli förlorade år för de flesta partierna. Och för Sverige och svenska folket.

15 augusti 2014

Är folkmordet oundvikligt? Ska ISIS ta över "halva världen"?

Är demokratin försvarslös?

Jag är en nyfiken man, försöker följa med, se och höra vad som händer i världen, i politiken etc. Ändå känner jag att den akuta situationen i norra Irak där *Islamiska Staten (IS eller ISIS) närapå tagit mig på sängen. Visst har jag märkt vissa smärre tecken i nyhetsfloden som varnat något år, men inte speciellt kraftfullt. Sedan några månader har det dock plötsligt blivit akut, ISIS har skrämt den Irakiska armén på flykt och snabbt tagit över stora delar av norra Irak (inkl stora oljetillgångar). Men så verkade det rätt tyst några veckor.
Eller var det den tryckande sommarvärmen och semesterlättja som gjorde att jag blundade med öronen ett tag?  Den svenska valrörelsen märkte ju inte heller...

Frånsett några få verkliga experter tycks dock de flesta, även engagerade, ha fungerat som jag gjort. Men nu vaknar och varnar alltfler.
 ISIS  är uppenbarligen en domedagssekt, som kidnappat och utnyttjar den mest extrema (och knappast mest idétrogna) islamismen i politiskt syfte. En maktsträvan av rent perverst slag. Som lockar unga och våldsbenägna fanatiker. ISIS verkar rekrytera unga fanatiker även från Sverige. De verkar vara 200% emot allt vad demokrati och mänskliga rättigheter oc h humanism är, en strävan till den mörkaste medeltid. Och de har enorma ekonomiska resurser. 
De visar öppet vad de vill, visar en råhet, som skrämmer och förfärar. Demokratiska, anständiga krafter har inte mycket att sätta emot.  Detta är terrorism i sin värsta form. En terrorism som faktiskt hotar hela stater, ja på sikt många stater, på ett sätt som inte erfarit tidigare, då den faktiskt "bara" drabbat enskilda människor, om än det i vissa fall varit hundratals personer eller fler (som Sept 11).  I första hand är det nu (norra) Irak som ISIS tagit över, men våld. Men

ISIS 
vill begå folkmord. Inte ens nazisterna var så öppna med det i sin polemik. Och inte andra, nutida terroristorganisatörer heller, inte Al-Quaida, inte Usama Bin Laden etc, Inte ens talibanerna i Afghanistan. De har visserligen inte tvekan för mord, dödande och förtryck av olilktänkande, och återgång till medeltiden. Men motiverat det med "befrielse". Här är det mycket klart uttalat. ISIS ska hota och mörda sig till ett välde som går från hela mellanöstern, större delen av Afrika och hela östra sydeuropa plus Spanien. Och det är inte ens ett långsiktigt mål, det ska ske inom några år. Genom att döda de som ställer upp på ISIS "ideologi", genom mord, hot, förföljelse. ISIS verka har enorma ekonomiska tillgångar, en välsmord propagandaapparat (vilken, som sagt,  inte hymlar med vad de vill) och stark militär styrka - om än det är osäkert hur stor den är. 

Låt mig ge några länkar som analyserat och utrett det hela. Dels Cornucopia, dels Magnus Ernström på bloggen Morgonsur. 
Läs dem. De senaste dagarna har också SVT och SR gett en del skrämmande rapporter, inte minst om hur folk flyr i skräck från de områden som ISIS behärskar, hur de inte går att hjälpa etc. 

Det farliga är ju inte islam i sig. De flesta muslimer är inte extrema, vilket t ex SD vill få oss att tro. Nej, men här är det politiserande extremister som vantolkar islam och övertygar sina anhängare att världen ska erövras för att föras tillbaka till medeltiden, utan minsta gnutta demokrati, ingen humanism, inget människovärde, kvinnoförtryck och våld.  Detta är budskapet, och med våld och terror och dödande så vinner de både mark och inflytande. Det sägs att hot även uttalats emot Sverige. 

Måtte nu folk vakna. Att varna för terrorism är inte att vara rasist. SD´s agerande stöder de facto det som ISIS står för. Läs Cornucopia bl a om detta.  De som känner till mina åsikter vet att jag inte är varken rasist eller emot muslimer. Men jag vill värna demokratin och stoppa terrorismen

"IS tajming i att utropa kalifatet är perfekt; med situationen i Syrien som lackmustest för att västvärlden nu slutligen mattats ut säkerhetspolitiskt. Efter att sedan 1991 ha drivit dyrköpta insatser i  Irak, Afghanistan och Libyen hänger väst på repen och tvingas backa ur större internationella åtaganden för att istället koncentrera sig på ekonomin på hemmaplan. Det finns varken finansiering eller politisk kraft att uppbåda för att enas om den gigantiska militära insats som skulle krävas för att ge IS riktig huvudvärk.
I det läget kliver IS fram ur det fördolda och bildar ett slags surrealistisk stat, som i sig utgör ett unikt fenomen; man har skapat den – mig veterligen – första statsbildning i modern tid som officiellt gjort gränslös ondska till statsbärande doktrin.
IS driver en kompromisslöst brutal linje som gör dem osårbara för alla sanktionsmedel ur den globala storpolitiska portföljen: De är ointresserade av handelshinder, bojkotter eller ekonomiska sanktioner, eftersom de överhuvudtaget inte är intresserade av pengar. Och de struntar frankt i om hela världen får veta att de bedriver folkmord, eftersom de själva stolt marknadsför sådana som en självklar grund i statens åligganden. IS-anhängare poserar glatt med namn och bild offentligt i sammanhang den mest störde massmördare annars skulle göra allt för att förneka att han ens befunnit sig i."  Bl a om detta skriver Magnus Ernström. 
Jag kan inte begripa annat är nu måste i första hand, i humanismens namn,  folkmordet i norra Irak stoppas.  Och kurderna måste få hjälp att försvara sig.  Inte med prat, utan med konkreta åtgärder. 
Sedan måste IS(IS) som sådant tillintetgöras.  Demokratin måste försvaras


13 augusti 2014

Valfläsket - fläskpannkaka eller pyttipanna?

Ser på en FB-tråd en förvirring om den mängd utspel som partierna gör inför valet. En mängd valfläsk, som någon liknade vid en fläskpannkaka.
Men frågan är om de olika ingredienserna, tagna som helhet, verkligen blir något så välsmakande som en fläskpannkaka. Det blir mera av en pyttipanna, där vi har svårt att se om ingredienserna passar ihop.

Grundfelet i är att man inte kan se det ideologiska sammanhanget i förslagen idag. För det finns inte. Tyvärr. I st är det en massa plottrande, som man tror ska vinna röster.

Funnes det klart urskiljbara ideologier behövdes det inte en massa småförslag hit och dit, utan vi kunde veta vilken väg respektive parti skulle gå när olika frågor blir aktuella.

Var är vänsterpartiets grundideologi - dvs kommunismen? Utsorterad ur programmet, och "ersatt" av ett slgs populistisk gammal sossemodell.
 Var är sossepartiets ideologi idag??? Ingen vet, inte ens partiets innersta cirkel. Det är ett misch-masch åt alla håll!  Just nu kostnadskrävande överbud, som inte finansieras. Valvinnare?
Var är mp:s ideologi? Det miljövänliga har tonats ner, anpassats mera till s (?) plus en del smärre socialliberala inslag och  det motsägande utvecklingsfientliga. Någon klassisk ideologi som ledstjärna finns inte, och inte något sammanhängande nytt heller.
Och M som försöker dölja sin konservatism (mixad med nyliberalism) och låtsas vara det nya "arbetarpartiet" som sänker skatten för de som inte behöver sänkt skatt, och skickar ut folk i FAS3.
Och kd, som inte vågar visa kristendomen som ledstjärna, har bara en slags socialkonservativ och moralkonservativ mix.
Centern, vart tog bf vägen, det bondekonservativa med "5 öre mer för mjölken?" Den socialliberala perioden blev kort. Nu är det en mix av oförenliga inslag som bara förvirrar.
Och fp, som gått till höger om moderaterna och lämnat socialliberalismen, men till och från ändå försöker sig på en socialliberal fernissa.

Slutligen SD, som försöker förena sin nationalism och  invandrar- och invandringsfientliga, och stundtals rasistiska politik med en del gammelsossiga idéer, som sossepartiet gått ifrån sedan länge. Alltid lockar det någon som inte känner igen sig hos s längre. Men var är linjen? Finns något annat än populistisk nostalgi och främlingsfientlighet?

Vad ska man tro? Det enda säkra är att man ser att alla partier vill ha makten. Men till vad?

12 augusti 2014

Samhällets olycksbarn, de finns än idag

I mina föräldrars bokhylla fanns bland annat Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables). Jag har för mig det var i två små band och ingick i en serie med blandade klassiker. Tyvärr verkar böckerna har försvunnit under tidens gång, mina föräldrar avled för mer än 30 år sedan.

Jag läste inte den boken, var nog för ung och tyckte den kändes tung. Hur fel hade jag inte. Och det är fullständigt klart att min far läste den, troligen mamma med. Båda läste flitigt.
För en tid sedan köpte jag en DVD med en filmversion av Victor  Hugos klassiker med bl a Anthony Perkins i en roll. Vi såg den igår och det står fullt klart varför det är en så betydelsefull roman.

Och visst har den än aktualitet. Om några veckor har vi allmänna val, där en av de stora frågorna ju är, eller borde vara, vilket samhälle vi skall ha. Ska vi ha en tudelning, där en del har mycket och en annan del lever i utanförskap. Utan trygghet, utan rättssäkerhet.
Är lagar det enda som styr? Vilka har stiftat lagarna? Är det rättfärdiga lagar - eller är de till för att skydda de besuttna och de som har makten, eller skall de skydda de svaga. Får straff vara hur stränga som helst, utan proportion till det eventuella brottet? Är medkänsla något som får spela någon roll i samhället - eller är det strikta lagar, byråkratiskt överdrivna, som är det enda.

Handlingen är i korthet att den arbetslöse huvudpersonen i desperation stjäl en bit bröd till den hungriga familjen, fängslas och döms till fem års fängelse. Ett straff som förlängs flera gånger till tjugo år p g a ett par misslyckade flyktförsök. Lyckas till slut fly, möter en förlåtande präst och blir respektabel borgmästare i en liten stad, men hinns upp av det förflutna i form av den fängelsechef som utsatte honom för byråkratiskt maktmissbruk och förnedring, och vars enda vilja är att åter sätta den f d fången i fängelse. Bakgrunden är alltså de enorma klyftorna mellan fattig och mera välbärgade, mellan autoritär makt och maktlöshet.

Visst idag är skillnaderna inte lika grova och makten fullt ut så rå, i fysisk mening. Men det är mera gradskillnader, makten kan fortfarande, med mera förfinade medel, göra folk rättslösa genom övervakning (bl a FRA-lagen) genom arbetslöshet(sregler), genom att prioritera skattesänkningar före att behålla sociala skyddsnät etc. Kort sagt, genom den förnedring som de som har makten, med stöd av den välavlönade och trygga medelklassen, utsätter fattiga, sjuka, arbetslösa och många pensionärer för.

I vart fall den bästa klassiska litteraturen har ständig aktualitet. Utan aktualitet blir den bara gammal. Men Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" är inte dammig eller gammal. Tvärtom, den är en väckarklocka än idag, när samhället inte förmår skydda både människors frihet och visa social ansvar.  När frihet inte kombineras med gemenskap.

11 augusti 2014

Mississippi, dramatisk tragedi.

Under ett par semesterdagar passade jag på att läsa en fantastisk bra bok. Mississippi, av Hillary Jordan. Förlag: Historiska Media. Engelsk originaltitel: Mudbound.
Det är ingen tegelsten (jag har några sådana på gång också), men rymmer enormt mycken tragik av närmast klassiskt slag.
Det handlar om två familjer i USA:s söder, en vit och en färgad familj, vars liv går in i varandra. Tidpunkt i huvudsak mitten av 40-talet. Hat, kärlek, fördomar, lusta, förtryck, spritmissbruk etc. Hur andra världskriget påverkade - och inte påverkade folks inställning till varandra. Och allt mot bakgrund av den helt överskuggande rasismen så ,som den levde kvar ännu då. Och som visar grogrunden till varför medborgarrättsrörelsen på 50-60-talen var så nödvändig.

Den visar också skillnaderna mellan den rasism som vi idag upplever jämfört med den som fanns bara för 60-talet år sedan. Men också hur de välvilligaste av de vita (i vart fall i Södern) ändå var fulla av fördomar och rasism även den.

Samtidigt ger boken en  bakgrund till bluesen, och varför den växte fram några decennier tidigare - och ännu under lång tid gav inspiration till bluesens hårda verklighetsbeskrivning.

31 juli 2014

SVT (genom Anders Jansson) hittade inte fp ens i dess starkaste kommun ;)

Komikern Anders Jansson reser till varje riksdagspartis starkaste kommun för att försöka ta reda på vad deras politik innebär i praktiken. I veckans program besöker Anders Jansson Skinnskatteberg, i Västmanland, där Folkpartiet har 30 procent drygt av rösterna.

Jojo, Anders har det tufft, kan inget om politik, säger han, och ska med sin komikerbakgrund locka folk att kolla in hans program för att få mera kunskap om valet i höst.

Förra veckan kollades in den starkaste centerkommunen. Visade sig vara en liten, trygg, lite sömnig ort där centern "alltid" regerat, med samma kommunalråd i långa tider. En folklig man som var lite mera gammaldags center än dagen. Men visst kunde han dra några av de aktuella centerfrågorna. Det var dock tydligt att det är på honom som väljarna röstar, för att inget ska förändras i det som de är vana vid.

Veckans program skulle folkpartiet skärskådas. Och det blev än tydligare att det är svårt att få ihop humor och information på ett vettigt sätt. I vart fall om humoristen inte vet något om politik.

I detta fall visade det sig att "ingen" av väljarna i Skinnskatteberg visste det heller. En bruksort i rödaste Västmanland där plötsligt "fp" gjorde ett sensationellt bra val, jfrt med rikssnittet. Hela dryga 30 %.  Men det regerande s-kommunalrådet verkade inte skakad, trots knappt majoritet för sitt parti. Trots att fp lyckats ena oppositionen inför 2010 års val.

Anders hade dock svårt att hitta vad fp stod för. Han också. Han fick inte fram vad fp i Skinnskatteberg gjort sedan 2010 med sin nya styrka. Vare sig betr framstötar eller resultat.

Varför fick fp då denna framgång i senaste kommunalvalet då? Tja, det visade sig att plötsligt hade fp lyckats få en populär person att kandidera. En person som bl a var aktiv i dragkamp och fysisk träning - och som var helt opolitisk tjänsteman på topposition. Dock utan att i något sammanhang ha varit känd som folkpartist. Tydligen en tjänsteman som gjort ett bra jobb och en allmänt trevlig person. Namn  Carina Sandor.  

Vid en koll med "folk på stan" kände få till hennes namn, men däremot kände de till henne när de fick se hennes foto. Däremot var det ingen som kände till att hon var folkpartist.
Ridå, skulle jag säga.
Alltså, det var ett rent personval, det var hon som vann rösterna, inte folkpartiet.
Nu gillar jag personval, men det märkliga här var att denna gång valde folk en person utan att veta dennas åsikter, ideologiska hemvist. Och då känns det fel.
Dessutom kändes inte Carina Sandors redovisning av motiven för sin (plötsligt påkomna) partitillhörighet så övertygande heller. Det kan givetvis ha redigerats bort en del, men det kändes väldigt tunt och "darrigt". Hon kunde ordet socialliberal, men kunde inte visa vad det innebär.

Nå, så är det väl med fp i dag också. Det säger en sak, men har svårt att förklara vad det är. Fp´s profil är diffus. Och inte det den varit.

Så, visst är det då en bedrift att få så många väljare plötsligt för en politisk nykomling, vars åsikter är lika okända för väljarna som vad partiets profil är.

En sak gör mig dock nyfiken, och fick jag inget svar på i TV-programmet. En chefstjänsteman får givetvis ha vilka åsikter och vilken partitillhörighet han vill, privat. Men i vart fall i sossestyrda kommuner är det inte lätt att ha annan partibok än (s) - om man har någon alls.  Och kommunens topptjänsteman ska verkställa majoritetens politik.
Hur går det i Skinnskatteberg, med en kommunchef som samtidigt är ledare för det största oppositionspartiet?

SVT:s länk http://www.svt.se/anders-tar-parti/anders-satts-pa-stenharda-prov



21 juli 2014

Flugor i kylskåpet

Södra Norrlands kustland, måndag fm 21 juli 2014.
Nu har det gått för långt! Flugor i kylen (visserligen små blomflugor, men ändå... )
I ett kallt, fungerande kylskåp.
När flugor behöver bli svalkade har det definitivt gått för långt.
Det är 30 plusgrader ute, i skuggan ( i den mån sådan finns) , 38 plus i solen. Och 32 plus inne.
Tidigt på morgonen, just nu är det än värre.  Tropisk värme.

Hjärnan blir mjuk och degig. Kroppen blir slö, trött och lättirriterad.

Unga frun duschade kallt och sprudlar av energi, ska cykla till jobbet. Men jag orkar inget...

Denna märkliga sommar har de senaste veckorna varit FÖR varma. Jordgubbarna är 3-4 veckor försenade, och till råga på allt små, torra förkrympta. Inte lönt att söka efter dem.
Det kunde väl komma en regnskvätt var eller varannan natt i alla fall. Så att inte allt torkar bort, och så att luften känns aningen friskare.
Man orkar ju inte vattna hela tiden heller.

Till råga på allt så står rötmånaden precis för dörren. Vilken fest för flugorna.

Ska vi (i vanlig ordning?) hoppas på att fruntimmersveckan innebär regn?


20 juli 2014

En knippe lästips.

Hjärnan är förslöad av värmen, så jag ska inte göra några djupdykningar eller långa komplicerade motiveringar, Utan rätt och slätt säga att nedanstående böcker är bra. På olika sätt och i olika genrer, men BRA.

"Hemligheten på Chimneys" av Agatha Christie. Deckare förstås. Varken Hercules Poirot eller Miss Marple är problemlösare, men det löser sig ändå. Till slut. Puzzledeckare med intressanta personteckningar av gamla tiders England.

"En ovanligt torr sommar", av Peter Robinson. Nutida kriminalroman av hög klass, komplicerad och med ett spann över 50 år och mer i skildringen. Väldigt bra, faktiskt.

"Misterioso" av Arne Dahl, nutida spännande välgjord kriminalroman där Theonious Monks låt Misteriouso spelar en viss roll.

"Minnet av en smutsik ängel", av Henning Mankell. Inte alls en deckare, men spännande nog ändå. Om fördomar och olika kulturer mot bakgrund av Afrikanska förhållanden för sådär hundra år sedan. Mycket intressant och annorlunda upplägg.

"Så blev det". Ola Ullstens memoir om hans väg till makten, och statsminister som lyckades regera Sverige trots minimalt parlamentariskt underlag. Ett slags underliggande kritik emot dagens fp finner jag nog. Ullstens fp var socialliberalt, tveklöst.

"Kärlek, tbc och liberalism". Hans Lindblads oerhört tungt vägande biografi över Sven Wedén, kortlivad som partiledare (fp), men mångårig ledande oppositionspolitiker av genuint socialliberalt märke, av ett slag vi saknar i dagens Sverige. Fängslande och flerdimensionell, där kärleken och sjukdomen tbc spelar stor roll för Wedén och för hur hans politiska väg utformades.

18 juli 2014

Demokratibloggen3. Sänkt spärr då?

Apropå detta att ge fler chans att delta i demokratin. Ja, ett sätt är ju att det finns fler partier i riksdagen. Det bör ju rimligen innebära att det finns fler åsikter att välja på. Att allt inte blir så grått och jämntjockt som idag.

Därför bör 4%-spärren sänkas,  kanske tas bort helt. Jag ser ingen bra motivering för nuvarande spärr, inte ur demokratisk synpunkt. Visst, det kan finnas praktiska skäl, och till och från har det ansetts bra att inte vilka "dårar" som helst ska komma in. Sådana som kristdemokrater, nydemokrater, sverigedemokrater eller miljöpartister. Nu kom de in i alla fall. Tänka sig.  
Men varför ska andra hindras? Låt säga en 2%-spärr i stället, redan det innebär en massa röster. Och det viktiga är att olika åsikter ska finnas för oss att välja på.  Vi måste inte gilla alla, men nog vore det bra om det fanns någon. Så vi känner oss delaktiga i demokratin, deltagardemokrati.
Kanske skulle det också innebära att nuvarande partier skärpte till sig  och visade att de har någon politisk kompass. Om de har någon.

Nu invänder förstås "vän ar ordning" att med fler partier så blir det svårt att få ihop en koalition för att bilda regering. Det är - om jag minns rätt - huvudmotivet för nuvarande ordning, spec sossarna ville inte att det skulle bli för stor röstspridning. Men snälla nån, vem har sagt att det ska vara lätt att bilda regering?

Demokrati är svårt, och därmed ofta även regeringsbildningar. Det ligger liksom i sakens natur. Diktatur är ju mycket lättare. Men det tilltalar inte mig.

Tänk på det, Olle - och andra demokratiförnyare.

Demokratibloggen2. Yttrandefrihet, utan att hotas?

En av de faktorer som ligger bakom demokratins kris är de hot emot integritet och därigenom också emot yttrande- och åsiktsfrihet, som blivit allt tydligare under de senaste åren, säg dryga halvdussinet år.
En fara, som måste beaktas allvarligt, och göras något åt, det är hur offentlighetsprincipen kan användas, missbrukas, för att komma åt meningsmotståndare för att hota och skrämma dessa till tystnad. En metod som är vanlig bland extremiströrelser som inte hyllar demokratiska principer.

Se denna text häromdagen, länk. Rubrik: "Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack"
 

Som jag ser det är offentlighetsprincipen till för att myndigheterna och den av oss valda överheten inte ska kunna hemlighålla vad de gör, att vi ska kunna kolla vad de gör. Dvs ska vara ett demokratiskt instrument emot maktmissbruk.  Att den kan användas i motsatt riktning, för att trakassera medborgare som t ex genom upprop i en fråga uttryckt sin åsikt, det kan inte vara rätt. 

Man kan också se hur "debatten" mellan människor alltför lätt förgrovats och hur folk grovt förolämpas i vissa internetsammanhang. Det s.k. internethatet. Där åsiktsfriheten används inte för att diskutera åsikter utan för att förolämpa, trakassera och hota andras integritet. 

Integriteten skadas också, och därmed yttrande- och åsiktsfrihet genom det man kan kalla FRA-lagen och det kluster lagar som hänger ihop med det. Genom massövervakning, massregistreringar av allt vi gör på internet så upplever många att det inte bara är helt onödiga (och ineffektiva) åtgärder för att bekämpa det som sägs vara avsikten, utan också upplevs som just ett hot emot åsiktsfriheten. Med följd att fler och fler tvingas till självcensur av vad de skulle vilja skriva och debattera.
Även om de flesta (?) nog tror att vi lever i ett demokratiskt samhälle, med yttrande- och åsiktsfrihet, så ger FRA-lagarna, DLD etc överheten och dess myndigheter stora möjligheter att "komma åt" de som har andra åsikter än dagens makthavare. Och nya makthavare behöver inga nya instrument för att registrera (och förfölja) folk p g a deras åsikter.

Det är självklart att misstron emot politikerna ökar med sådan lagstiftning. 

___
Del 1 i denna serie "Demokratibloggen", finns på denna länk

Demokratibloggen 1. Demokrati i kris

Så har regeringen genom demokratiminister Birgitta Ohlsson igår (17 juli 2014) tillsatt en demokratiutredning. Det kanske kan bli en av de viktigaste beslut hon tagit under sin ministertid. Vi får se, behoven av att stärka det demokratiska inflytandet hos medborgarna är stort. Samtidigt är det svårt att göra enkla åtgärder som ger resultat, och kanske minst lika svårt att få gehör hos riksdag och regering för nödvändiga åtgärder.

Att utredaren Olle Wästberg ändå gör sitt bästa för att fördomsfritt se på frågan, det förutsätter jag. Samtidigt är det osäkert hur långt han får gå, så t ex lär författningsfrågor inte ingå i uppdraget.
Ett sätt att stärka det folkliga inflytandet vore givetvis att statschefen inte ska få sitt uppdrag genom arv. Dvs att monarkin avskaffas och republik införes. Nu kan man ju diskutera hur stor praktisk betydelse det skulle ha, men givetvis har det stort symbolvärde om statschefen tillsätt genom arv eller genom val. Man kan också diskutera hur en vald statschef ska utses, dennes uppgifter etc. Alltnog, jag anser att en sann demokrati inte kan vara monarki, men den saken ingår alltså inte i utredningen att bedöma.

Det som anges är att utredningen ska se på hur klyftorna i samhället påverkar deltagandet. Vad som kan göras för att  att stärka delaktigheten och inflytandet mellan valen, särskilt för väljargrupper som uppvisar svagare politiskt engagemang. Därvid pekas speciellt ut unga, utlandsfödda, lågutbildade och kvinnor. Olle Wästberg skriver utförligt om sin syn på uppdraget i DN, se länk. Han visar där också exempel på hur en del frågor kan bli 1cke-frågor om de mest eller endast berör grupper som inte röstar. 

I sitt månadsbrev skriver han också "En selektiv maktlöshet leder till en reaktion som endast ytterlighetsrörelser vinner på. När de som inte fått, eller förlorat, fotfäste i samhället inte tror att politiken kan förändra deras egen situation, kan de vända den demokratiska processen ryggen. Med anledning av samma riksdagsbeslut som ligger till grund för mitt uppdrag tillsattes Mona Sahlin i förra veckan som samordnare mot våldsbejakande extremism."

Olle Wästbergs DN-artikel ger en rätt god bild både av dagsläget betr bristerna i demokratiskt deltagande och orsakerna till det. Jag menar att de visar en demokrati i kris.
Vi har formellt demokrati, men alltfler upplever att de inte kan påverka samhället, de deltar inte i valen, de misstror politikerna, de misstror partierna, de känner sig övervakade av överheten, den överhet som skall lyssna på väljarnas vilja, inte avlyssna. Partierna krymper, trots enorma partistöd. Och partistöden gör att partierna egentligen inte behöver några medlemmar, de blir enklare att styra utan diskuterande och störande medlemmar.  De medlemmar som finns kvar är äldre och en liten, liten grupp som vill göra politisk karriär. Och umgängesformerna känns som förlegade. Att sitta med i bästa fall ett dussin andra kaffedrickare och diskutera politik känns inte meningsfullt.

Partierna är inte några folkrörelser och de gamla folkrörelserna har samma problem, färre medlemmar och fler heltidsanställda funktionärer som avlönas genom statsbidrag.
Allt färre läser dagstidningar, de är för dyra och i st kollar man in nyheter på internet. Vilket innebär att de som är intresserade kan gå mycket djupare in i viktiga frågor, och delta i debatter själva, men att samtidigt många helt missar vad som sker i samhället både betr nyheter och debatter. Möjligen hittar man de som tycker likadant, vilket inte precis stimulerar tänkandet och analyserandet.

Många anser att politikerna bestämmer för mycket, att de är för många (speciellt i riksdagen) med för bra betalt för att trycka på knappar, samtidigt som de inte ser att antalet förtroendevalda (med oftast ingen egentlig ersättning alls) minskat drastiskt. Förr kände praktiskt taget alla åtminstone en suppleant i en taxeringsnämnd, kanske t o m själv suttit i någon nämnd. Idag ser man möjligen ett kommunalråd eller en minister uttala sig i tidningen, valår, om man nu har en tidning. Eller är extremt politiskt intresserad.

All denna misstro emot politiker och partier, vad beror den på? Avståndet mellan "åskådarna" och "eliten" ?
Kanske. Kanske för att politiken bestämmer för mycket - och att politikerna bestämmer "fel"? Att man inte känner igen partiernas ideologi idag, alla verkar ju i praktiken tycka detsamma även om de under valrörelserna anstränger sig för att hitta profiler.

Nå, utredningen ska se över de verktyg för inflytande som finns på lokal nivå, däribland medborgardialog, medborgarförslag och folkinitiativ. Det låter ju bra. Tidigare försök med närdemokrati med t ex kommundelsråd, som främst fp drev fram,  möttes av skepsis av det då socialdemokratiska styret och självdog oftast därför.
Självfallet måste det finnas en dialog mellan väljarna och de valda.  Varför dog den? 

Är det månne partierna fel? Att de är toppstyrda och med för få medlemmar? 
Att personvalet idag är så svagt att det närmast är ett dåligt skämt? 
Att det är för svårt och byråkratiskt med hur medborgarförslag och folkinitiativ idag behandlas? 
Att det är svårt att få in de forum för politisk debatt som finns (t ex bloggar och sociala medier) med partiernas sätt att arbeta? 

Ja, frågorna är oräkneliga. Några enkla patentlösningar finns inte. Men diskuteras det inte igenom ordentligt och fördomsfritt och utmynnar i ett flertal konkreta åtgärder, då lär demokratins kris fortsätta - och förvärras.

---
Detta får räcka för denna gång. Om jag förmärker någon debatt  (eller märker att det är för tyst) så avser jag att återkomma, på bloggen el andra sätt. Kommentera gärna här på bloggen!

11 juli 2014

Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack

Svenskarna Parti i Sjöbo gillar inte att andra ogillar deras åsikter och metoder.
 "När Svenskarnas parti planerade en affischkampanj i Sjöbo skrev 250 av kommunens 6 700 invånare under en protestlista som de överlämnade till kommunen."   Detta enligt AB, se länk.
En protest som hedrar Sjöboborna, som har dåliga erfarenheter av extrema partiers framfart i kommunen inte för långt tillbaka i tiden. 


Med reservation för att det är Åsa Linderborg, en person jag ofta kraftig kan ifrågasätta, som skrivit artikeln så måste jag starkt reagera över hur uppenbarligen SKL anser att offentlighetsprincipen ska kunna användas tillsammans med tryckfrihetsförordningen av ett politiskt parti, ytterst extremistiskt i detta fall dessutom, för att åsiktsregistrera meningsmotståndare!

SvP gillade inte att folk protesterade till kommunen över SvP:s affischkampanj.  Begärde därför hos kommunen ut namnlistan över protestanterna för att kunna publicera den i sin nättidning "Realisten" (vars namn nog i st borde vara Rasisten). Eftersom många medlemmar inom SvP har just hot och våld som metod, så begärde några undertecknare att Sjöbo kommun skulle sekretessbelägga namnlistan för att förhindra att de utsattes för hot. Så skedde också. Men SvP genom "Realistens" ansvarige utgivare begärde ut namnlistan och SKL (Sveriges kommuner och landsting) gav SvP rätt enl offentlighetsprincipen. 

Som jag ser det är det helt galet. Offentlighetsprincipen är viktig, när det gäller insynen i hur offentliga organ sköter sig. Men det finns ett begrepp som heter personlig integritet, visserligen väldigt oskyddat enl svensk lag, och något som heter åsiktsregistrering
Jag menar att integritetsskyddet för vanliga medborgare måste stärkas kraftigt. Och åsiktsregistrering strider emot alla demokratiska rättsbegrepp. Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är begrepp som inte får kränkas genom att använda offentlighetsprincipen för att möjliggöra åsiktsregistrering och därmed göra det lättare för våldsbenägna partier och organisationer  att förfölja de som inte delar deras extrema åsikter

Folk får ha vilka åsikter som helst, faktiskt även vanligt folk som är emot extremism, och de ska ha rätt att framföra sina åsikter fritt och öppet så gott de kan. Men det ska inte underlättas av myndigheter att folks åsikter registreras genom att t ex lämna ut namnlistor i anslutning till åsikter. 
Att kandidera till val eller att skriva debattartiklar är en sak - att skriva under skrivelser med åsikter till ett kommunalt organ något helt annat - och måste vara fredat för förföljelse. 

10 juli 2014

Staten gillar SLÖSA, men ogillar Spara

Hur ska sparbankerna göra med sin sparstimulernade serie Spara & Slösa.  Den klassiska serien var ju borta rätt många år men kom tillbaka, med ny tecknare. Sparbankerna (före Swedbank iaf) var ju till för sparande. Det framgår ju redan av namnet (då) och ansågs inte bara privat- utan även samhällsekonomiskt riktigt. Men det var då det.
Spara först och sedan köpa det man ville ha. Och sparandet gjorde det möjligt för småföretagare att låna till förhoppningsvis lönsamma investeringar.  Idag anses det fult att spara. En uppsjö "nationalekonomer" vill att vi ska konsumera, och då helst på lånade pengar. Och ekonomerna (som syns och hörs) de vill ha en inflation.
Därför sänkte Riksbanken räntan, gjorde det lättare att låna - för att få snurr på hjulen som man sa förr - och för att inte sparande ens skulle få en ränta som täcker inflationen.  Men Bertil Ohlin framhöll att inflationen är mest negativ för de som har det sämst, de som har dåliga inkomster (t ex pensionärer och anställda i branscher som inte kan betala höga löner).

Men idag vill de som bestämmer regering, riksdag (ja även sossarna) och riksbank ha låg ränta så det ska vara billigt att låna men dyrt att spara. De vill gynna de som agerar som gamla Slösa. Inte skötsamma Spara.
Riksbanken var så rätt för risken att inflationen skulle hamna på minus 0,1 % att den sänkte räntan med 0,5%. Och nu visar det sig (enl  KPI) att vi redan har en inflation på plus 0,2%.  Det hade räckt med en kvarts procents sänkning....   Sparandet hade ändå missgynnats nog.

Nu sänktes med viss fördröjning bankerna utlåningsräntor, kanske inte så mycket som Riksbanken avsett, men ändå. Så risken för stigande fastighetspriser (och därmed boendekostnader) kvarstår genom att det så billigt att låna (och att amorteringar blivit omodernt).
Däremot blev det full fart hos bankerna att sänka inlåningsräntorna. Och det rejält. S.k. transaktionskonton har långe inte gett någon ränta. Men spar- och kapitalkonton är nu i stort sett lika dåliga de också, med några små symboliska räntor i något fall. Och de tidigare bästa kontona har rasat ner i botten de med. I skrivande stund verka Nordea vara snålast, men alla verkar följa efter. Även "sparbankerna"...

Spara är inte populär längre. Men Slösa, hon är poppis hon. Spara får lära sig att stoppa sin lilla sparbuffert i madrassen. För förståndiga Spara inser nog också att fonder är dyra de med, med alla bankavgifter och med den statliga schablonintäkten, som tas ut även om  fonden går back. För att inte tappa köpkraft så får Spara lära sig att konsumera pengarna direkt, inte ha någon sparbuffert inte.

Och nog lär det dröja då innan hon kan köpa ett antal aktieposter. Och vems pengar ska bankerna få tag i för att låna ut när nog många inser hur det är ställt med banker, räntor och inflation?

Stjärnfria OJ, m a a Lars Werner

Anrika Orkester-Journalen har avskaffat stjärnorna. Igen. OJ är inte bara anrik utan även världens äldsta jazztidskrift - och Sveriges enda.
Som gammal jazzvän vill jag givetvis att OJ ska leva vidare, jag är ju till stor del uppväxt med den. OJ blev vid sidan av programmen i radion min guide till jazzvärlden. Recensionerna av konserter och av skivor var viktig informationsinhämtning och artiklarna om musiker fördjupade kunskaperna.

Nå, ärligt talat har OJ haft en tillvaro med både upp- och nedgångar innehållsmässigt.
Senaste numret, dvs nr 3 2014 är en illustration till det. Som vanligt under senare år hittar man egna små puffar där OJ säger sig ge 600 sidor om jazz per år. Varmed ska förstås 100 sid i vart och ett av de sex utgåvorna per år.
Då ska noteras att OJ under större delen av sin tillvaro utkom 11-12 ggr/år, om än med varierande sidantal.
Nå, de hundra utlovade sidorna är sen flera år oftast bara ca 80-88, varav cirka 12-15 är skivklubbens. Ändå försvarar redaktionen att olika saker inte finns med, med utrymmesbrist...

Alltnog. Jag gillar OJ, men det är ett slags hat-kärlek. Vill ha mera och bättre material - inte minst för det priset. Och jag saknar de gamla skribenterna. Sådana som Bertil Sundin, Lennart Stenbeck och Lars Werner. Tyvärr alla avlidna.
En artikel om Lars Werner, skriven av brodern Mats,  påminner om detta. Lasse Werner var nog lite för modern för min smak då, när jag först stötte på honom, men onekligen väckte han mitt intresse genom sina initierade och välskrivna artiklar och recensioner. OJ har haft olika betygssystem när det gäller skivrecensioner, men frågan är om inte det som Lars Werner införde var det bästa, det som vägledde läsaren bäst. De baskerförsedda Dizzy-figurerna, med deras olika minspel avspeglande recensentens reaktion för skivan. Stjärnor är tristare... men än tristare är att inte ha någon slags betyg alls. Betyg är svåra att sätta, men ger ändå någon slags vägledning om vad skribenten tycker.  Som det nu är har många skribenter svårt att beskriva både vad de hör och sina reaktioner. Ofta är de för välvilliga, och ibland kanske för försiktiga - både med bu och bä. Det blir så försiktigt och jämntjockt.

Stjärnskribenterna i nutida OJ är det glest mellan, men nog tycker jag att något slags (stjärn)betyg på skivorna vore befogat - och då helst i stil med Lasse Werners Dizzy-figurer.

Dock, en av de skribenter jag uppskattar i OJ på senare tid är Mats Gustafsson. Mycket modern saxofonist. På något sätt påminnande om Lars Werner i sina skriverier.  Tyvärr medverkar han dock inte i varje nummer. När han gör det så visar han genom sina djupdykningar i lite udda gamla vax att han kan sin historia. Och att han vågar skriva så man förstår om han gillar musiken, eller inte. Likt Lasse Werner.

07 juli 2014

Hur hitta rätt i politiken?

Jag är tämligen blaserad och ointressant av dagens "debatt" inför valen i september. Eller rättare sagt, det är svårt att veta vad partierna står, bakom sina rätt enfaldiga slogans. Jag söker något som de inte vill (?) visa.  Därför känns det tämligen ointressant med valdebatten.

Ideologierna är ju inte döda. Problemet är att de inte har den hemvist i partierna som de tidigare hade. Jag behöver inte här och nu exemplifiera detta, det har jag gjort i mängder av tidigare blogginlägg.
Ett annat problem är hur både kommentatorer och partier själva definierar sig. I den mån sådan analys förekommer är den antingen efter hur partierna söker makt, makten i sig.. Eller så är den efter en (oftast odefinierad) vänster-högerskala.
Klart är dock att vänster-högerskalan i allt väsentligt idag handlar om ekonomisk politik, ekonomiska frågor.
(Inom parentes så vill jag påpeka att vänster från början var detsamma som liberal och höger dess motsats konservativ.)
Vill man ha mera klarhet i frågor som man anser viktiga utöver de ekonomiska så får man lägga in andra dimensioner. Dimensioner som till en del ligger i hur ideologierna tidigare placerade sig, men som man idag inte känner igen i riksdagspartierna i en höger-vänsteranalys.

Jag konstaterar då t ex att när jag gör de tester i dagens media så hamnar jag på ett för mig mycket överraskade resultat. Det beror ofta nog på hur frågorna valts ut, hur de viktas, och vilka svarsalternativ som man ges. Och givetvis på vilka frågor som inte finns med i dessa tester. Jag kan också konstatera att de opinionsundersökningar som jag själv råkat ut för har samma brister som SVT:s och pressens tester.

I och med miljöpartiets inträde på scenen för några decennier sedan så blev det svårt att placera in partier på höger-vänsterskalan. Mp självt ansåg sig vara "neutralt" i den dimensionen, men var och uppfattades också mer eller mindre till "vänster". Men det visade inte riktigt helheten. Idag kan vi också se att mp, trots att det räknas in i en röd-grön allians, ibland har åsikter som även enl den ekonomiska skalan inte är vänster i betydelsens socialistisk.

Inte minst under de senaste decenniet finns en annan aspekt, som många ser viktig, men som inte ryms inom höger-vänster schemat. En dimension som kan kallas auktoritär/kontroll versus frihet.
En länk där man kan testa sig själv och se var partier återfinns utifrån en modell som omfattar både den ekonomiska höger-vänsterskalan och kontroll-frihetsskalan finns här.

Ett par personer som intelligent diskuterar utifrån denna analys och dagens svenska partier är "Opassande" och Christian Engström, den senare intill nyss eu-parlamentariker för piratpartiet. Läs gärna dem. Och se själv var dagens partier hamnar i den sådan mera komplicerad och rättvisande analys.

Jag vill tillägga att givetvis kan fler dimensioner lägga in i en analys av detta slag. Men ju mera man lägger in, ju mera komplicerat blir bilden... och  det viktiga, som jag ser det, är att man har med de dimensioner som man själv anser mest intressanta,. och kan se var partierna hamnar utifrån detta.  Dvs att man själv gör en viktning av frågorna utifrån egna preferenser.
Om man när man gör tester (enklare enl media, el opinionsundersökningar) eller mera vetenskapligt analyserande dels  inte är medveten om hur de görs och dels inte inser VAD de mäter, då kan man hamna väldigt snett.
Men inser man detta kan det bli en aha-upplevelse både för en själv (kanske) och än mera var man själv står i förhållande till partierna. Där inte bara plånboksfrågor utan även demokratifrågor får spela in.  Och visst är det intressant att se att Feministiskt intiativ hamnar inte bara väldigt långt till vänster utan också mycket högt upp när det gäller kontroll/autoritetstro....   Medan det gamla jämställdhetspartiet fp ligger mera till höger och (bara) aningen lägre i sin auktoritetstro än F!.

Sen kan det också vara intressant att gå vidare och kolla in inte bara var de svenska partierna placerar sig utan även hur en del kända internationella politiker hamnar.  Jag kan avslöja att väldigt många återfinns inom den övre högra kvartilen...

29 juni 2014

Kalott jazz och blues, Kuru och Louise Hoffsten (uppdaterad)


Vi reste upp till Torneo och Kalott Jazz och Bluesfestival i lördags, den 28 juni 2014. Faktiskt för första gången. Flera timmars bilfärd. Kom lite tidigt, men nej, det var precis. Finland ligger ju en timme före Sverige i tid.

Först en barnkonsert. Sådär. Småtrevligt, men det något kylslagna vädret lockade inte så många, varken barn eller vuxna. Och nog var barnvisorna i första hand för barn i förskoleåldern.

Och sedan en pop och jazzkonsert. Sienna kallar sig den gruppen, sammansatt av musikstuderande från Torneo. Ledare Outa Pajus, som här syns vid el-pianot, kompositör av musiken, som kändes rätt trevlig, med mycket av finsk folkton i sig. En aning pop- och jazzinfluenser i en lättsmält mix. I längden dock lite blodfattig, för snäll. Med mera rutin och mera nerv kan det dock bli något. Och Essi Särkijärvi hade en fin röst för denna slags musik.
Kalott Jazz och Bluesfestivalen i Haparanda-Torneo är redan på sitt 31 år. Efter de två gratiskonserterna på Victoria Square, precis på gränsen mellan Sverige och Finland fick vi en paus. Och letade oss sedan fram till Pikisaari, jazzholmen där huvudkonserten skulle äga rum. Stort konserttält, ölbar längst bak. Mat och dryck i tält utanför och även en massa sittplatser för de som åt och drack, eller bara solade. Det lite kylslagna vädret tidigare under dagen hade vikit för en mera normal sommarvärme.

Vi var tidiga, ville inte missa sittplats i tältet. Det visade sig dock inte vara någon fara, de som kom i tid gick runt utanför konserttältet. Någon tog en öl. Ytterst få gick in i musiktältet förrän precis före start. Då blev det  välbesatt, och eftersom mera än så.

Tre band stod på dagordningen.
Först Per Ödberg, gitarrer och Dan Johansson (trumpet och flygelhorn)  Duo. Fint spelat, men blev lite jämntjockt i stora sjok. Det blir lite tråkigt och väl mycket av Chet Baker och finlir, trots att inte minst Danne J i några nummer visade sig ha bett i trumpeten. Kammarjazz, västkustjazz.  Inte min likör, även om mindre doser kan vara fullt OK ibland.

Men sen hände det. Kuru. KURU! Jag har snabbsökt på Google. Det jag finner där är att kuru är en sjukdom, och en fd kommun i Finland.  Men nu visade det sig att Kuru är en grupp musikpedagoger, från Uleåborg, som spelar fullvuxen och "skön" musik. Oj, vilken intensitet. Chockerande bra! Man kan ju inte hålla reda på och kolla in vareviga jazzgrupp runt i världen. Inte ens från  grannlandet Finland. Men budskapet om denna borde ha nått mig. Fastän det är klart,  någon smärre notis skulle nog inte fastnat. Detta är musik som måste höras! Tvivlar på att det räcker med att höra på skiva eller i radio.

Kuru.

Intensitet är ordet. Inlevelse. Uttrycksvilja, en vilja som de kan genomföra, kommunicera med åhörarna.
Mari Leppävuori sjunger texter som verkar episka, mycket finska, inte precis schlager eller pop. Men man behöver inte förstå orden, musiken och sången förmedlar ändå en känsla som man, i vart fall jag och hörbarligen även resten av lyssnarna, tar till sig. Grips av.
Det är svårt att klassifiera musiken. På något sätt är det storslagen "nutida konstmusik", men mycket mera än så med inslag av (bättre) pop (kanske?), visa/folkmusik (visst!) med inte bara lite lätt sorgesam utan mycket mycket mera levande och kraftfull, temperamentsfull, och rytmisk jazz.
Och Olli Tuomainen på tenor, sopransax och flöjt. Vilken lirare! Ingen blyg viol det inte...  Jag gissar att större delen av publiken kommit för Louise Hoffstens skull, men Kuru vann publikens hjärtan.



Kurus nära timslånga konsert, inklusive framtvingat extranummer, det kändes att det skulle bil svårt att toppa.
Men Louise Hoffsten klarade det. Vilken kvinna, vilken artist!

Hon och musikerna anlände bara ett par minuter före sitt framträdande. Hann inte sätta sig mer än möjligen en halv minut innan hon stod på scenen. Men full fart från första tonen. Enorm inlevelse, enormt proffsig -  och äkta. Munspelsintro, mycket blåtonig, till Duke Ellingtons "Don´t get around much anymore". Det var bara att ge sig.
I mångt och mycket är Kurus och Hoffstens musik olika varandra. Men gemensamt är inlevelsen, uttrycksbehovet, intensiteten i framförandet. Och att deras musik har element från olika håll, som de gör till något eget. Dock kan man givetvis påstå att i det mesta som Louise gör finns en stark blueskänsla, och mycket är ren blues. Ja, även de Elvisnummer hon gjord får mera av blues än rock i hennes gestaltning. Samtidigt ska vi ju veta att Elvis r&r hade mycket mera blues och rockabilly i sig än det mesta av det som idag kallas rock.
Nå, Louise kände redan från första stund att detta var en publik som älskade henne och hennes musik, oavsett vilka sånger hon valde att göra. Redan gensvaret till första numret gjorde att hon kände sig hemma, det syntes.
Förutom ren blues och bluesmättade Elvisnummer så bjöd Louise också på lite slow jazzblues i balladform, lite visjazz, och självaste Fats Wallers "Honeysuckle Rose".  Och vilken version av "Since I fell for you"!
Dessutom informativt och lagom mellansnack mellan låtarna. Och en hyllning till fadern, Gunnar Hoffsen.
Kompet hade Claes Crona på piano, jag har aldrig hört honom så till sin fördel. Avspänt och lödigt bluespiano. Erik Söderlind på gitarr, Johan Löfcrantz Ramsay på trummor och Anders Jonsson på bas gjorde precis vad de skulle och Söderlind visade inte bara att han kunde spela bluesgitarr med extra rockkrydda ibland utan även mera renodlad jazzgitarr, som t ex i Visa från Rättvik, i Jan Johanssons anda.

Över huvud taget så visade hela orkestern en spelglädje och entusiasm, parad med inlevelse och kunnighet som gjorde hela Louise Hoffstens framträdande till en fullträff.  Åhörarna gav sig inte heller förrän de fått ett extranummer - och en glad, smått rörd,  Louise lovade att försöka lära sig lite finska till nästa gång. Men Louise, jag tror inte det behövs, det viktiga är att Du återkommer till dessa nordliga breddgrader snart igen.
(Läste ngnstans att dagen efter, söndagen, skulle Louise sjunga och spela på Jazzens Museum, säg cirka 100 mil söderut räknat från Torneo-Haparanda. Ett tufft liv för artister som flänger kors och tvärs.)

Tack Louise!!!


... Även sonen Erik gillade Louise och sa " Du var väldigt bra, det var väldigt bra musik", vilket tycktes glädja henne.