Aung San Suu Kyi sprider lögner, tyvärr

Burma vill få slut på lidandet och räds inte internationell granskning, säger landets ledare Aung San Suu Kyi i ett tal till nationen. Men trots hård press från omvärlden ville hon inte kritisera militärens insatser mot minoritetsgruppen rohingya. Så sammanfattar DN hennes tal.
Ack ja. När jag hörde delar av  Aung San Suu Kyis tal i radion i morse blev jag oerhört besviken. När jag senar hör och ser mera av talet och referat och kommentarer förstärks min besvikelse.  

Jag beskrev härom dagen läget i Burma för den etniska minoritet, Rohingya-folket, som diskriminierats och förföljts länge, och där förföljelsen kraftig ökat på senare tid. Jag, liksom människorättsföreträdare och en stark omvärldsopinion, hade hoppats på en starkt avståndstagande från Aung San Suu Kyi minoriteten inte bara diskrimineras utan dödas och tvingas fly till Bangladesh. 

Men talet visade i stället en Suu Ki som faktiskt vände sig mer till omvärlden, med  missvisande "förklaringar", ja rena lögner säger Burmaexperter. Hon visade, mycket svalt, något slags empati för de som tvingats fly och fördömde övergreppen - vilket är det minsta hon kunde göra. Men hon ville inte kritisera miltärens åtgärder. Hon nämnde inte minoritetsgruppen (som före de senaste förföljerna lär ha omfattat ca 1,1 milj människor) med dess namn Rohingya, utan kallade dem konsekvent bara "muslimer". 
Och hon medgav inte att det var en etnisk rensning av grövsta slag som sker, där mängder av minoriteten dödat, även barn, byar bränts ner, och hundratusentals tvingats fly över en gräns som militären minerat.

Nej det hon sa var att övergreppen skulle utredas. Suu Kyi lovade också att flyktingarna ska få återvända till Burma, om de kan slå fast att de är därifrån. Men - problemet är ju att sedan 1982 så har rohingyerna nekats alla möjligheter att få identifikationsdokument. Så det är egentligen en rätt så värdelös garanti, säger Gemzell, vid svenska Civil Rights Defenders. Suu Kyi sade att det inte skett några "väpnade sammandrabbningar eller röjningsoperationer" sedan den 5 september, vilket Civil Rights Defenders kallar en uppenbar lögn. 
Även Amnesty är kritiska och beskriver det som att Suu Kyi och hennes regering "stoppar huvudet i sanden över fasorna" i Rakhine, och är kritisk till hennes tystnad om säkerhetsstyrkornas roll.
En annan Burmaexpert beskriver det som att Antingen har Suu Kyi ingen aning om vad som händer i landet, eller så försöker hon att förleda och ljuga.
 
Som sagt, "återvändargarantin" är ett tomt löfte. Hur ska de som flytt kunna visa sin rätt att leva i Burma om de inte har fått någar id-handlingar de senaste 35 året! Dessutom är det ju oklart vilka hon anser som flyktingar... Är det de som nu flytt från sina hemtrakter i Burma - eller är det de som nu finns i Bangladesh och förmodas vilja återvända? Burma, militären och Suu Kyi vägrar ju att erkänna att de är en minoritetsgrupp i Burma, de bekrivs bara som muslimer, som inte hör hemma i Burma... 

Visst, Aung San Suu Kyi  är i en låst situation. Det är inte hon som har makten att stoppa det här just nu. Men hon skulle kunna utmana militären med mod och genom att försöka belysa militärens strategi, att det här bara är en långsiktig strategi för att söndra och härska, säger Gemzell. 
Jag håller med. 

(Texten ovan bygger på uppgifter i DN, SvD, SR och SVTnyheter. Och stämmer med det jag även fått fram tidigare och på andra sätt.) 

Här finns information från Amnesty också. 
https://uttryck.amnesty.se/burmamyanmar-den-branda-jordens-taktik-rakhine-underblaser-etnisk-rensning/?utm_source=FBPAGE&utm_medium=social&utm_content=20170918141100&utm_campaign=Amnesty&post_ID=1078167290

Kyrkovalet Hortlax församling

Den stora, nationella trenden betr gårdagens kyrkoval är (enl alla rapporter) ett ökat valdeltagande. Att SD och S gick fram, liksom Centern. Då räknat på (preliminära) rikssiffror med tyngdpunkt på Kyrkomötet.

Men lokalt finns intressanta detaljer. Jag har valt att se på Hortlax församling, en av tre, i Piteå kommun, övriga är Norrfjärdens och Piteå församling. (Den senare en sammanslagning av Piteå stads församling och Piteå landsförsamling/Öjebyn.)  

I många församlingar fanns många listor från olika nomineringsgrupper, både partibunda och partipolitiskt oberoende.
Hortlax är en relativt liten församling, landsbygd med mindre tätort. 

Nej, jag bor inte där, men bor i samma kommun, i en annan församling.  

I Hortlax fanns bara två listor, dels socialdemokraterna, dels en partipolitisk oberoende lista kallad "Kyrkans framtid i Hortlax församling".  Jag gissar att den ska ses som en lista där de kyrkliga frågorna sätts i förgrunden, utan att kopplas till något partis program, och därför bestod av både kyrkligt intresserade utan speciell partipreferens och av kandidater från flera partier, företrädesvis icke-socialistiska.
Varken vänsterpartiet eller sverigedemokraterna hade någon lista. Inte heller centern, som annars var ett av de partier som gick framåt. 

Resultatet: socialdemokraterna, nära 37% och 6 mandat. 

Kyrkans framtid... , drygt 63%, och 11 mandat.
Detta innebar en procentuell liten ökning för (s) och en motsvarande liten minskning för Kyrkans framtid. MEN både ökade antalet röstande, eftersom valdeltagande ökade ungefär i samma grad som för riket,  men från en klart högre nivå.  2017 hela  27,7 %   jftr med   21,6 % förra valet.

Därav kan man utläsa att det kyrkliga intresset i Hortlax ligger på en klart högre nivå är rikssnittet, och att det ökade antalet röstande inte beror på att SD lockade i Hortlax... de ställde ju inte ens upp i kyrkofullmäktige. 

(Källa: https://kyrkoval.svenskakyrkan.se/Valresultat2017/prel/Visning/Resultat) 

Höger eller vänster och demokrati, kort repetition.

Med anledning av ett FB-inlägg av vännen Anders Widén, om vänsterbegreppet, höger, extremister och demokrati, så har jag gjort en kommentar på FB.
Jag citerar  först i sin helhet Anders Widén inlägg, sedan min kommentar.

Anders (f.ö. författare och integritetsförkämpe) :
"Jag är trött på att uppfattas som vänster, fast jag inte är vänster. Jag är inte höger heller. Jag är demokrat. Vad gäller ekonomiskt system är marknadsekonomi att föredra framför allt annat vi hittills hittat på.

Den knepiga frågan, som jag anser att vi ska lösa med demokrati som verktyg, är hur marknaden bör eller ska regleras med skatter, lagar, och justa spelregler. I en utopisk värld är naturligtvis det enda raka att släppa marknaden fri, a la Laissez-faire. Tyvärr har alla sådana experiment fallerat.

Ett experiment som fallerat ännu mer är kommunismen. (Jag har vid upprepade tillfällen blivit beskylld för att försvara kommunism. Jag skriver detta för att råda bot på den villfarelsen.)

Där jag växte upp och formade min egen anarkistiska tanke hade jag en rad vänstervänner. En del kämpade emot kommunismens avarter, andra försvarade dem, som leninism, som proletariatets diktatur och tanken på en liten upplyst elits rätt att göra revolution i hela folkets namn.

Det är antidemokrati, och det är värre än så: all historisk erfarenhet visar att när man går den vägen blir resultatet att den lilla upplysta elit som tagit makten upptäcker att den är så trevlig att de vill behålla den.

Den lilla eliten som skulle befria folket sätter igång blodiga utrensningar mot alla oliktänkande.
Alla kommunistiska revolutioner har slutat inte bara i diktatur utan i blodbad.

I den meningen ställer jag mig bredvid varje socialdemokrat, liberal, konservativ och alla revisionister i kampen mot kommunism.
I övrigt är jag en sorts anarkist (i brist på bättre term) som ändå tror på demokrati som verktyg att tygla olika människors uppfattningar hur ett samhällssystem ska fungera.

Kommunism skall och måste bekämpas lika hårt som fascism och nazism."

Min kommentar. 

"Så ser jag det också, Anders. I stort sett,  vilket vi resonerade en hel del om för sådär 8-9 år sedan. 

Bara ett par noteringar. Jag är inte anarkist, men har nog ändå en gnutta av det i mig, liksom jag menar att det är naturligt för en (social-)liberal att ha det. Eftersom anarkisten är mera individinriktad än kollektivisisk. OK. 
   Och jag tycker mig finna i din beskrivning av dig själv som att du i rätt hög grad är socialliberal - lite mer än du själv ibland sagt. 
Men det här med höger och vänster. Igen. Det är ju ett begrepp som ändrat innebörd i och med socialismens intåg på den politiska arenan. 
Från början, som ju får ses som hur det en ggn var i Frankrike. Där satt ju liberalerna till vänster, och deras motsats, de konservativa till höger. Kristallklart och överskådligt. 

Vänster = liberalerna. Höger = de konservativa. 
I och med socialisternas intåg, såg de sig som "mera vänster", vilket kan diskuteras riktigheten i, eftersom de införde en ekonomisk dimension i politiken. Vilket krånglade till det hela. Och än mera när de neo-conservativa (som kallar sig nyliberaler) förde in sin ekonomiska (huvudsakligen) dimension. Trassel, trassel. Och sen något senar de gröna, med ännu en dimension, ännu mera komplicerat. 
Sen ska vi komma ihåg i denna vänster-högerdiskussion, att demokrati och liberalism är helt oskiljaktiga begrepp. Dvs att när du säger att du är demokrat, så säger du att du är liberal. ;) 

Och det är ju så att alla totalitära ideologier och deras diktatoriska härförare har en huvudfiende, liberalismen, eftersom den står för demokrati på ett mera absolut och tveklöst sätt än någon annan ideologi, som i o f sig med tiden kan ha anammat den också. (Så länge de gynnas av den... )"

Totalitära och extrema ideologier,  såväl nazism och facism som kommunism kan inte vara demokratiska, och är lika farliga för det demokratiska samhället vad de än kallar sig (t ex "folkdemokrati", sverigedemokrater).

Aung San Suu Kyi, medskyldig till förföljelse av minoritet

Aung San Suu Kyi, Burma, en demokratiförkämpe, som sedan något år lyckats få viss makt och inflytande över landets styre, (om än på militärens "nåd",) solkar alltmer ned sitt goda namn. Detta genom att hon vägrat att ta avstånd från eller motverka de förföljser av den muslimska minoriteten i landet. Ja, hon har t o m på senare tidd förnekat att förföljerser förekommer, trots alla rapporter om det och att mängder förfölja flyr landet.  Förföljerser som sker av den buddistiska majoriteten i landet och med militärens aktiva stöd.

Nu nås vi också av rapporter om en allt intensivare förföljelse och regelrätta avrättningar, genom halshuggning, även av barn! Förfärande!  Och militären verkar ha stöd från Storbritannien, Tyskland och Italien. Chockerande och förfärande. 
Ett aktuellt citat. "Very few had heard of Rwanda until 800,000 people were dead. And right now in Burma, the Rohingya people are being massacred --they’re even beheading tiny children. Shockingly, The army behind the killing is supported by countries like Britain, Germany and Italy -- let’s demand they drop support for these brutal troops to help end the slaughter! The Rohingya are a poverty-stricken community who are denied citizenship in Burma, and have been persecuted for years because of their darker skin and different religion. Some have taken up arms and attacked security forces. But this is all out ethnic cleansing -- the worst crisis the Rohingya have ever faced. "

Jag är oerhört besviken, Aung San Suu Kyi har ju varit en stark företrädare för demokrati och mänskliga rättigheter. Demokrati innebär ju respekt för minoriteter och mänskliga rättigheter måste gälla alla!
---
Tillägg.
Sedan jag skrev ovanstående för två dagar sedan, har både Rapport och Aktuellt, haft rapporter och reportage om eländet. Likaså har pappersmedia i någon mån uppmärksammat det, även min lokaltidning PT. Men känns märkligt att inte det ändå är så lite debatt och opinion om det, om vissa länders aktiva stöd till militären i Burma, om Aung San Suu Kyis tystnad och därigenom stöd till pogromerna mot den muslimska minoriteten.  Är det inte lika fel vilka som än förföljs, fördrivs och dödas?
Och begränsas Aung San Suu Kyis yttrandefrihet så hårt av militären? Eller är hon i t o m i grunden positiv till den etniska rensningen i sitt land? 
---
Avaaz upprop finns på denna länk (en kort tid). 
https://secure.avaaz.org/campaign/en/rohingya_crackdown_ss2/?bXZZzlb&v=97390&cl=13115350962&_checksum=e9c611209652e69f26a2f99f6c86efb9280fa3b2a1b8e766b26d1cedf49e9bac

Fler synpunkter betr tiggerijakten. Tillägg

Jag skrev igår en liten text med avstamp i moderaternas vilja att förbjuda tiggeriet. Samtidigt uppstod en intensiv debatt på Facebook.
Med anledning av denna så vill jag göra en komplettering, precisering av hur jag ser på "problemet".

Jag börjar med att citera ett klart och koncist FB-inlägg, av Annika Riis-Kristoffersson.
"Jag har 2 stora invändningar mot ett  tiggeriförbud. 1. Ett förbud löser inteproblemet, utan döljer bara symtomen. Att tillåta tiggeri löser visserligen inte heller problemet, men man kan inte förbjuda fattigdom och borde vara upp till var och en huruvida man vill söka hjälp eller hjälpa en medmänniska i nöd. Fokus borde istället handla om att tillse att alla EU medborgare åtnjuter samma medborgerliga rättigheter. Inom EU finns tydliga regler för mänskliga rättigheter och med gemensamma krafter borde EU sanktionera detta, både i form av hjälp och krav till länder där minoriteter diskrimineras. Om ett land bryter mot konkurrensregler eller principer mot fri rörlighet, är EU minsann snabba med att agera. Men när länder bryter mot mänskliga rättigheter, då är det helt plötsligt bara det landets ensak och EU har inget gemensamt ansvar? Det tycker jag är fel attityd. 2. Ett förbud ska implementeras och efterlevas. Vi har idag polisbrist och utredningar för grova brott blir liggandes i månader. Är det rätt prioritet att lägga en massa kostnader och resurser på att dels ändra regelverk och att polisen ska lägga sin tid på att jaga tiggare? Och vad ska påföljderna bli för dem som bryter mot detta? Böter? Fängelse? Tänk om alla resurser som som enskilda EU länder nu lägger på att införa nationella "lösningar" i form av restriktioner och förbud för att få bort tiggarna från gatorna, istället kunde användas för att hjälpa romerna och andra minoritetsgrupper inom EU att få de rättigheter som EU faktiskt har bestämt att de ska ha." 


Hennes kommentar föranleddes av ett FB-inlägg, vars slutsats var:
"Ett "tiggeriförbud" är alltså ingen lösning utan vore en illusion. Danmark har infört det och tiggande individer kommer dit fortfarande."  ... men som också menade att ,  "lösningen ligger ibland i att inte försöka lösa problem med ineffektiva och kontroversiella åtgärder. Att staten avstår från att "göra något åt det". Staten ska inte aktivt uppmuntra tiggeri men inte heller praktisera ett förbud."

Jag vill betona att det staten/samhället inte ska göra är att införa förbud, ineffektiva och kontroversiella åtgärder. Liksom att inte uppmuntra tiggeri men inte heller införa förbud emot tiggeri. 
Däremot menar jag att staten, då Sverige är medlem i EU, ska upprätthålla alla eu-medborgares rättigheter.

Jag gör därför följande  precisering och sammanfattning. 

Ett tiggeriförbud löser inte det eventuella problem det sägs ska lösa. Möjligen kan det gömma undan tiggarna så inte känsliga personer behöver se dessa fattiga och diskriminerade människor.

Som EU-medborgare har även romer (inkl de från Rumänien och Bulgarien) samma RÄTTIGHETER som andra eu-medborgare.
Att frånkänna dem detta är emot EUs regler OCH emot deras mänskliga rättigheter, dvs diskriminerande.

Sverige är, liksom t ex Rumänien, med i EU och har ett ansvar för att dess regler efterföljs, såväl i Sverige som i övriga eu-länder.

Ett förbud skulle ge polisen ännu mera jobb med att se till att det efterlevs. 

Som EU-medborgare har även romer (inkl de från Rumänien och Bulgarien) samma RÄTTIGHETER som andra eu-medborgare.
Att frånkänna dem detta är emot EUs regler OCH emot deras mänskliga rättigheter, dvs diskriminerande.

Sverige är, liksom t ex Rumänien, med i EU och har ett ansvar för att dess regler efterföljs, såväl i Sverige som i övriga eu-länder.

Ett förbud skulle ge polisen ännu mera jobb med att se till att det efterlevs. 
Men polisen har inte tid med detta. Polisen har dessutom inte tid (eller förmåga?) att bekämpa de (mer eller mindre stora) problem som finns betr organiserad brottslighet som finns, vilket även gäller problem som följer när tiggare utsätts för sådan brottslighet. Jag menar nog att polisen har nog av dessa problem, och bör få koncentrera sig dem; för att hjälpa de utsatta, i st f att jaga dessa fattiga och utsatta.

Alltså, Sveriges regering ska på lämpligt sätt underlätta för romska tiggare att få använda sin rätt att arbeta i Sverige i tre månader, så de slipper tigga. Likaså öka pressen på Rumäniens och Bulgariens regeringar att de slutar diskriminera romerna och gör det möjligt för dem att få arbete i sina hemländer samt att uppmuntra frivilligorganisationer att arbeta i romernas hemländer i detta syfte.
Men inte införa tiggeriförbud i Sverige. Däremot se till att polisen bekämpar den brottslighet som drabbar tiggare i Sverige.

--- 
Vill dessutom citera Thomas Hammarberg i frågan också. Debattartikel, public 8/9.

Tiggeriförbud – ren populism, moderater.

DEBATT. Moderaterna kopierar nu SD:s populistiska kampanj mot de utsatta EU-medborgarna från Rumänien och Bulgarien. I ett nytt utspel kräver de att allt tiggande ska kriminaliseras.

Förbudet ska gälla över hela landet och omfatta all former av tiggeri, säger talespersonen Tomas Tobé. Endast välgörenhetsorganisationer eller den som tappat plånboken ska få vädja om hjälp, säger han nådigt. 

Måltavlan är emellertid tydlig: de besökande, utsatta EU-migranterna som kan ses tigga på trottoarer i våra tätorter. Som bekant är de allra flesta av dem romer.

Argumentationen för förbudet är inte bara cynisk, den är direkt ohederlig. Kriminaliseringen framställs som en åtgärd för att hjälpa dessa människor.

De skulle nämligen befrias från risken att bli utnyttjade av kriminella ligor. Det är ett argument som bygger på vad som nu brukar kallas ’alternativa fakta’.

Visst har det förekommit att kriminella element från hemländerna kommit hit i avsikt att exploatera dem som tigger. Övergrepp som vi betecknar som människohandel har också begåtts – just nu pågår en rättegång i ett fall vid Örebro tingsrätt.

Detta är dock undantag – som i vilket fall måste bekämpas av effektiva polisiära och rättsliga åtgärder. I de fallen är den som tigger ett offer, inte en förövare. Att brottsoffren ska kriminaliseras är sannerligen en ny ”rättsprincip”.

Det är viktigt att veta att majoriteten av dem vi ser i gatubilden inte har några som helst kopplingar till den organiserade brottsligheten, inte heller som offer.

Det är på den här punkten som SD:s propaganda varit så försåtligt snedvriden och som moderaterna nu tycks ta som utgångspunkt för sina krav.

Det finns en annan kriminalitet som verkligen drabbar de utsatta EU-migranterna: trakasserier och rena hatbrott genomförda av extremistiska element på den svenska högerkanten.

En del av dessa övergrepp har varit mycket allvarliga och polismakten har tyvärr haft svårt att hantera dem. Om detta är såväl SD som nu moderaterna påtagligt tysta.

En annan aspekt som Tobas Tobé och andra förbudsivrare undviker att diskutera är vilken effekt en kriminalisering i Sverige skulle få för romernas situation i hemländerna. Den som har någon kunskap om opinionerna där vet att en sådan signal härifrån skulle ytterligare stigmatisera denna minoritetsgrupp. Snacket där skulle bli att till och med det liberala Sverige nu bekräftar att dessa människor är ovärdiga och inte kan uppföra sig.

I sitt utspel hävdar moderaterna att kriminaliseringen också är nödvändig för att förhindra boende på olämpliga eller olagliga platser. Här finns förstås problem – men de skulle kunna lösas med ett uns av god vilja och det utan repressiva åtgärder.

Faktum är att de kommuner som säkerställt att det faktiskt finns tillåtna, anständiga möjligheter till övernattning inte haft problem med olämpligt boende. Det kan handla om tillgängliga campingplatser, plats att ställa upp en husvagn eller enklare barackboende. Frivilliga organisationer har gjort storverk för att klara dessa problem i vissa kommuner. I moderaternas utspel finns ingen empati för dessa romer och deras livssituation. Partiet har inte kommit med ett enda meningsfullt förslag om hur dessa personers mänskliga rättigheter skulle upprättas. Inriktningen ligger helt på att vi ska slippa sedan dem här – Tomas Tobé talar emotionellt om att våra barn inte ska behöva se människor vädja om hjälp.

Han och andra förbudsivrare vore ärligare om de sade rent ut att det är just åsynen av de som tigger som är deras egentliga problem. De bryr sig inte om varför vissa människor tigger, de slår mot symptomen och struntar i orsakerna. Och sen konstruerar de skruvade argument om att deras förbudspolitik skulle vara dessa fattiga till hjälp: den skulle, påstår de, göra att de ”inte fastnar i ett tiggeriberoende”.

Sådan retorik avslöjar bara att Tobé och kompani aldrig relaterat till dessa utsatta människor. Hade det gjort det skulle de veta att ingen av de som tigger vill sitta där med muggen.

Att vädja om hjälp är en sista nödutväg för att klara livets, och framallt barnens, uppehälle. De som tigger eller vittjar soptunnor efter pantburkar skulle självfallet vilja ha riktiga jobb. Men i nuläget har de inte den möjligheten. I hemländerna är de marginaliserade, diskriminerade.

Moderaternas och Sverigedemokraternas förbudsstämpel ger dem absolut ingen lösning. Den sparkar bara ytterligare en gång mot denna den mest nedtrampade folkgruppen i Europa.

Det hedrar vårt land att de andra partierna inte lånar sig till sådan segregerande populism.

Thomas Hammarberg, ordförande i regeringens kommission mot antiziganism 2014-2016, diplomat. 

---

Vem vill se tiggare på gator och torg?

Moderaterna vill inte se tiggare på gatorna. Därför vill de förbjuda det. Som om det skulle lösa tiggeriets problem och orsaker. Den huvudsakliga orsaken är ju, i vart fall för det "romska" tiggeriet (av tiggare från Rumänien och Bulgarien) en kombination av diskriminering och arbetslöshet, betr övrigt tiggeri kan det också finnas alkoholism och sjukdom bidraganade orsaker.

Men fattigdom, arbetslöshet och sjukdom försvinner inte genom förbud. Knappast heller alkoholism.
Ropen på förbud tyder därför på att man vill få bort tiggarna från gatan, man vill slippa se dem. Vill inte få dåligt samvete av att inte hjälpa, alternativt anser man att det är "ovärdigt ett modernt välfärdssamhälle att det finns tiggare".  Det senare kan man ju hålla med om. Men förbud avskaffar inte tiggeriet, inte fattigdomen.

Jag, och gissningsvis de flesta andra, vill inte att det ska finnas tiggare. Slipper gärna att se det,. Vi idylliserar inte tiggandet, ser inget romantiskt i det. Men det hjälper inte att gömma undan dem.

Det finns ju faktiskt en (eller flera) orsaker till att en del människor måste tigga, dvs be om bistånd. även om de inte vill det, känner det mer el mindre förnedrande.

Däremot finns det en massa annat tiggande i Sverige, rop på bidrag av olika slag. Som många gånger inte alls känns särkskilt trevligt eller motiverat, som när partier ber om pengasponsring av privatpersoner (även av icke-medlemmar), av företag eller fackföreningar. Eller genom att tigga genom att uppmana till köp, t o m på kredit, av lotter för att finansiera sina valapparater. Eller många bidrag som företag (löänsamma) tigger av stat och kommun....

Självklart finns en del företeelser i tiggeriets kölvatten, som inte är önskvärda. Men som går att bekämpa utan att tiggarna förbjuds att tigga. Lagför/straffa de som utnyttjar dem i stället. Och jag ser att liberalerna har en del förslag i den riktningen.  Däremot så inser de att det inte går att förbjuda tiggeriet (fattigdomen).

Ett stort ansvar har givetvis Rumänien, eftersom romerna där är diskriminerade och i hög grad arbetslösa, kan möjligen i någon mån få dåliga och tillfälliga jobb.  Sverige bör, eftesom många tiggare kommer därifrån, trycka på mycket mera än hittills så att diskrimineringen avskaffas och det blir möjlighet för romerna att få arbeta. Även EU, som ger stora summor till Rumänien för detta, måste trycka på MYCKET hårdare. Visa att de/Rumänien tar det på allvar.

Men även i Sverige borde vi, "samhället", göra det möjligt för tiggarna att faktiskt kunna arbeta i st f att tigga. Idag är det i praktiken närmast omöjligt, men det finns ju exempel på privata initiativ som lyckats. Alltså, gör det praktisk enklare och mindre byråkratiskt att ge tiggarna chansen att arbeta. De vill givetvis hellre det än att sitta och frysa och känna sig förnedrade av att tigga.

Stoppa blockaden av Gaza! (Kompletterad text o bild)

Jag är Israelvän, i den meningen att jag anser att Israel ska ha säkra gränser och få leva i sämja med sina grannar.
Men jag menar att sedan rätt länge så har Israels regeringar gått alldeles för långt i sina repressalier gentemot palestinierna. Därmed har Israel stängt möjligheterna till fredliga överenskommelser. Israel måste handla så att de palestinska företrädarna - och palestinierna ö h t - ser att Israel verkligen vill ha fred och säkerhet på ett sätt som inte förnedrar och plågar palestinierna, att Israel respekterar mänskliga rättigheter också för andra än dem själva.

På försommaren i år läste jag en bok som kraftigt förstärkte denna min uppfattning. Israel har gått till övervåld. Boken är några år gammal, men är förutom i sin beskrivning av hur Israel förnedrade och dödade oskyldiga, även barn, i Gaza då, så är den dessutom aktuell idag.
Tyvärr. Boken heter "Ögonen i Gaza" och är skriven av läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse.

Det visar sig t ex av ett litet reportage i teve igår hur förfärliga förhållandena är i sjukhusen i Gaza, barn dör där pga av den pågående blockaden, som ger vattenbrist och bristfällig el-försörjning. Israel har ju full kontroll över allt som sker betr införseln till Gaza. Liksom hur de gazabor som arbetar i Israel förnedras och tvingas till långa väntetider vid kontroller vid in och utresa. Vidrigt på så många sätt.  Israel skyller på att de måste kontrollera att Hamas inte för in vapen i Gaza. Och straffar därmed kollektivt hela befolkningen i Gaza.
Jag har svårt att se att Israel förhindrar (högst eventuell) vapeninförsel till Gaza genom att stoppa rent vatten och elektricitet till Gaza, inkl sjukhusen där.

Ser nu också att FN:s generalsekreterare Guterres kräver att Israel häver blockaden. Jag instämmer till fullo. Levnadsförhållandena i Gaza är ohållbara, med smutsigt vatten och dålig tillgång till elektricitet. Vilket bl a innebär att den hårt slitna (och otillräckliga) medicinska utrustningen inte fungerar.

Läs gärna boken "Ögonen i Gaza", skriven som en ögonblicksskildring av Israels blockad och anfall vintern 2008-09. Angreppet kom efter drygt två års omfattande blockad av Gaza och dess befolkning, där Israel systematiskt hindrat biståndsarbetare och journalister att komma in i Gaza. De två författarna var läkare och professorer vid norska universitet. Båda hade redan tidigare arbetat med medicinskt biståndsarbete i många år.

----------  (tillägg) ----

Ovan  en bild av förödelsen 2008-09 av Gaza centrum. Icke av dagens humanitära katastrof! Och inte från Syrien idag. Men från de anfall som Israel gjorde vintern 2008-09 emot Gaza med stora humanitära och materiella skador som följd och som skildras i den bok jag nämner ovan. Men vars författare ifrågasätts pga deras åsikter. Men det de beskriver i boken kan inte ifrågasättas. OBS, det är inte en bild som de tagit, utan kommer från nyhetsbyrån Reuters... som knappast kan beskrivas som Hamasvänlig.
Idag protesterar FNs gen-sekr emot dagens bojkott, som vållar mycket eländre, förnedring och död också för barn idag i Gaza.  Jag tror inte på sådan förnedring som en väg för att komma fram till fred. Eller ens för förhandlingar om fred.

Janne Carlsson, så mycket mera än "Loffe"

Janne Carlssons död uppmärksammas stort i etermedia, och i viss mån även i rikspressen. Och inget fel i det, även om det inte brukar vara så när ens mycket framstående jazzmusiker avlider. Det som stör mig är inte omfattningen av uppmärksammandet. Nej, det är den fokusering som media, i vart fall genast, lade på hans skådespeleri i några lättviktiga komedier.
För mig var Janne Carlsson först och främst jazzmusiker, och en lysande jazztrumslagare. Men visst gjorde han en del bra skådespelarinsatser. Också. Men med Johan Croneman i DN måste jag säga att "Repmånad" och "Göta kanal" inte var det bästa han gjorde, och inte det han bör kommas ihåg för.

Jag följde Janne Carlsson från den tid han spelade med den tidens främsta utövare av jazzmusik. Jag hörde honom live redan I Bollnäs när han spelade vid en Jazz&poetry-konsert på folkhögskolan där. Senare då och då i Stockholm. Han var en mycket seriös musiker och människa, även om han hade humor. Han var en av de viktigaste musikerna i gruppen kring Lars Werner (p) och Christer Boustedt (sax). Noterbart är att en hel del av musiken som "Lasse Werner och han vänner" hade mycket av teatrala inslag. Vilket var en nyhet i svenska sammanhang. Han spelade också bl a med sådana som Bernt Rosengren (ts)  och Kurt Lindgren (b). Att han också var konstnär bör nämnas.

Om Janne Carlsson och hans tid som jazzmusiker, och faktiskt begynnande skådespelare, hittar man i Mats Werners bok "Lasse Werner Lycklig skit - Den svenska jazzens gossen Ruda" (Gidlunds förlag).
Värme, folklighet kombinerad med integritet är ord som bra beskriver Janne Carlsson.

Jazzen släppte han väl aldrig, men jazzen utvecklades vidare, och hans allt glesare jazzframträdanden blev i mera mainstream utförande. Som skådespelare - i icke-jazzsammanhang - gjorde han en bra insats som "Loffe" i "Någonstans i Sverige", som gjorde honom känd för en bredare publik. Viktiga och fina rolltolkningar gjorde han också i t ex Stig Claessons  ”Vem älskar Yngve Frej" (1973), ”På palmblad och rosor” (1976) och ”Henrietta” (1983) visar han både bredd och djup, vilket Croneman nämner.  Men sådant som Repmånad och Göta-kanalfilmerna är lättviktigt gods.

Jag sörjer faktiskt Janne Carlsson, han var en viktig musiker som var en del av min ungdom.

Läs gärna om Janne Carlsson i boken om Lasse Werner, och lägg på några vinyler där Janne Carlsson är med på trummorna. 

Trafik-och transportmedel i Davao

Numera är det en massa privatbilar i Davao C, vilket nästan inte fanns för 12-15 år sedan. Då var det taxi som gällde. Samt förstås jeepneys,  i varierande storlekar för från 12 passagerare och till dubbelt så många.  Och i någon mån bussar av olika storlek på längre sträckor utan för själva Davao C. I stan var det också mängder av lastbilar. Och då knappast någon cykel, och i stort sett inga motorcyklar, annat än som dragfordon i tricycles, som också fanns en del av i centrum, men än mer på mindre matarvägar till de större vägarna. Där fanns också fottrampade utbyggda cyklar som tog/tar ca 4-5 passagerare.

Här några bildexempel på fordon idag.

Motorcyklar, modell lättare, som förvuxna mopeder. Idag lika många som Egyptens gräshoppor...  Många förprivat bruk, men många används också för att ta passagerare från de ställen ("förorter" inom Davao C) där hundratusentals människor bor, och ner till större vägar där de byter till jeepney el liknande.
Här ett par dylika mc fotade i ett sådant byaliknande förortsområde.

En jeepney av mindre, men vanlig, storlek. Tar ca 16 passagerare. Går på olika rutter. Och det är bara att hoppa på och betala till föraren. Men kan också hyras för att transportera t ex en   liten familj (familj är ju ett större begrepp än i Sverige) plus saker som är för stora att ta med i en taxi eller på en tricyckel. Priset förhandlar man fram med föraren.

En gatubild, som bl a visar en tydligen rätt tom liten jeepny, dvs utan fönster (helt öppet på sidorna) och utan bakdörr. Nej, föresten, det är nog en lite finare och större tricycle...
Bilden tagen från passagerarplats bredvid chauffören . Cirka 20 passagerar ryms bakom förarplatsen, och dessa bussar har både fönster på sidorna och en bakdörr. Kör lite längre sträckor i linjetrafik från "busstationer" i utkanten av centrum. Ganska bekväma små bussar, och tämligen billiga.
Just här var det rätt lite trafik, men man ser också några mc, några lastbilar och t ex en skåpbil av lite större modell.

Från centrum, vid en rätt lugn tid på dagen. Taxi, privatbilar och lite annat.
Den korpulente mannen är förstås jag, med en keps med en bild av den filiippinska flaggan.

Denna bild, liksom den förra, är från ett "finare" kvarter i centrum, i närheten av bankkontor (som givetvis bevakas av flera beväpnade säkerhetsvakter både inne i banken och utanför).
Här är det blandad trafik, men flera jeepnays. I bakgrunden en byggnad som tillhör ett nytt och fint - och dyrt universitet.

En vanlig, mellanstor jeepny, ganska fullsatt, och fräsch.

Närmast kameran en bild av en trehjuling, utan motor, men med paraply. Föraren trampar själv, och fordonet tar ca 5-6 passagerare, fyra bak och 2 bredvid föraren. I nödfall kan de nog ta en bakom föraren också på den förstärkta stänkskärmen...
Dessa ekipage trafikerar kortare sträckor en bit från de större vägarna, men på smala och gropiga grusvägar.
Fordonet framför är av samma typ, men aningen mindre sliten.

 Denna tid, är det förutom dagliga "små" skurar på någon timme också frekvent med kraftiga skyfall. På mindre vägar kan det då se ut såhär. Vatten och lera, på sina håll djupt dessutom. Taxibilar vägrar då ofta att ens försöka forcera de värsta ställena...
Men tricyclar tar sig (ofta) fram, men man får hålla upp fötterna, och hålla i sig. Och motorcyklarna tar sig fram, med stora paket dessutom. Som synes.


Som en slutlig notering kan tilläggas att varje gång vi är i Filippinerna så ser vi någon, oftast smärre, trafikolycka  i staden. "Smärre" troligen p g a att den täta trafikrytmen gör att man inte kan hålla några högre hastigheter.
Denna gång så såg vi betydligt fler än tidigare. På de större utfartsvägarna, där man ibland kan ha lite högre fart. Oftast var den en bil (personbil eller lastbil) och en oskyddad motorcyklist inblandad i olyckan.

Vänliga poliser och militär

Som jag skrev helt kort nyligen hade vi inga bekymmer i Davao City med vare sig polis eller militär.
Polis finns av olika slag  i Filippinerna, allt från de stackars trafikpoliser som står i hettan mitt i gatan och alla avgaserna, helt oskyddade och till poliser som är närmast militärer, kravallpolis med tung beväpning. Och allt däremellan. Polisen har rent allmänt inget gott rykte, och anses vara korrumperad, speciellt vissa grenar av den, och möjligen extra mycket ute i provinsen... Nå, nog om det.
När det gäller bekämpande av olika gerillor så är det i huvudsak militär som bekämpar dem. Värst nu är förstås IS, som blommat upp kraftigt det senaste året och uppenbarlingen fått förstärkning utifrån.  IS gillar inte Duterte, och vill gärna komma åt honom, men de har hittills haft sin huvudsakliga aktivitet i de västra delarna av Mindanao... där f.ö. det är en stor andel av befolkningen som är muslimer. Men där de flesta inte alls har några sympatier för IS, men där IS ändå kunnat rekrytera många aktiva anhängare, möjligen p g a hög arbetslöshet och allmänt dåliga förhållanden för många av muslimerna där.

IS aktiviteter har föranlett en höjd beredskap av både polis och militär i och runt Davao C också. Detta var en anledning till en demonstration emot undantagstillståndet, inne i Davao C av tillresta demonstranter från provinsen.

Vi hamnade en gång mer el mindre mitt i den demonstrationen, när vi var på väg in till centrum en dag.
Demonstrationen bevakades av dessa "bistra" män. Nej, de var inte alls bistra.  De stod lugnt och stilla och bara kollade att det gick fredligt till.
Frugan fråga om de hade något emot att bli fotograferade, och det gick bra. Det ville gärna ha med mig på bilden också. Trots att det kunde se ut som att jag nästan kramade om dem, samtidigt som jag hade bälte för min mobil och två små vattenflaskor. Kunde tas som ett "bombarbälte"...  vilket de dock inte tyckte såg farligt ut.
Det var svårt att få tag på en taxi denna dag, i rena lunchrusningen. Normalt brukade vi åka jeepny, men de var överfulla, och taxi svårfångde också. Men de vänliga poliserna frågade om vi ville ha hjälp att få en taxi. Vilket vi tacksamt tog emot.
Hyggliga grabbar. Vilka, enl frugan, har ordentlig utbildning för dessa uppgifter att skydda och bevaka folk.

Men även i centrum, vid stadshuset, var det militär bevakning. Här blev jag fotograferad med en officer, som frågade om jag var pensionerad militär....  tyckte han verkligen att jag såg så militärisk ut?  ;)

En vänlig och timid man.
I bakgrunden fanns några tunga militära fordon plus ett antal soldater direkt utanför City Hall, men också patrullerande två och två i de närmaste omgivningarna. Bl en närliggande park, med en massa duvor som matades flitigt av barn.

Visst var de vänliga men också tungt utrustade ändå.

Om en resa till Filippinerna, något funkade i alla fall...

Jackan jag hade på resan i somras behövde tvättas, och jag rensade fickorna. Vilket fick mig att minnas en del från en resa, fylld av bekymmer.
Det första jag påmindes om var hur väldigt tröttsamma dessa långa resor är.  Tidskrävande trots att vi flyger.
Ja, man måste flyga till Filippinerna, det går varken att cykla eller föröka ro sig över oceanerna. Opraktiskt och tidkrävande och de facto omöjligt. Även om vi reser med ett bra och statusfyllt flygbolag, Singapore Airlines (med dotterbolaget SilkAir och med SAS i Staralliance) så är det tröttsamt med nattflyg och några mellanlandningar och planbyten. Och jag har dessutom problem med maten, att svälja, vilket ofta visar sig också under flygresor även om maten kan vara rätt OK. Med tiden blir man rätt så less på flygmaten också, inga större variationer - och ofta lite annorlunda (och stark) kryddning som inte passar min hals.
Det gör att man inte bara blir trött utan också rätt hungrig innan man kommer fram...
Nå,  för akutsituationer finns ju dock spypåsar tillhands på planen. Ibland hinner man till och med använda dem för det de är avsedda.

I jackan hittade jag bl a en "spypåse" från Singapore Airlines och en lapp från Changi Airport (Singapore) som vi fick på flygplatsen för att kunna använda wifi för våra "smartphones".

Väl framme på flygplatsen, så visade det sig att en av våra incheckade väskor inte fanns, inte kommit. Försenad som vanligt, tänkte vi, men fick en PIR-lapp skriven, vilket tog ca en timme extra. Vilket gjorde oss än mera trötta, svettiga och irriterade.
Nu visade det sig - efter två veckor - att väskan inte bara var försenad, väldigt försenad, utan att den var försvunnen. "Lost luggage", förklarade flygbolaget. Detta förstörde en stor del av vår resa. Kanske skriver jag ett särkskilt kapitel om det någon gång...

Men snabbt visade det sig ockå  problem med valutan, pga sedelbyten. Liksom att ö h t allt som har med pengar och banker och bankkort krånglade denna gång, och tog enorm tid att försöka få någon rättelse av. Tid är ju pengar, bl a också för tranporter, och svårigheter att köpa det man måste och ska inhandla. Nya bankkort tar tid att få, och förorsakar taxiresor och planeringsbekymmer. Noterar också att i Filippinerna använder man fortfarande checker, både företag och banker, som dessutom inte enkelt kan lösas in på en bank. Man ska ha konto i banken, som pengarna sätts in på, vilket också tar TID.

För att bara nåämna några få till saker, det var varmt, osedvanligt varmt, regnade en skvätt mest varje dag och ofta ordentliga skyfall, som orsakade bekymmer  både på de större vägarna men än mer på mindre vägar som blev mindre sjöar fylla med lera.  Fuktig, tung värme och svårt med kommunikationerna.

Dock kan vi konstatera att en av de saker vi var lite rädda för, före resan, inte var så farligt; säkerhetsläget. För hela Mindanao (den stora sydön) rådde ju undantagstillstånd, p g a IS-striderna i främst de västra delarna av ön.  Och de striderna pågick ju hela tiden, och än idag när detta skrivs. President Duterte vill ju ha ca 40.000 ytterligara militär för att bekämpa IS.
Det är vägspärrar runt omkring även Davao C där identitet mm kontrolleras av militär, och även inne i stan var det extra hög närvarao både av poliser och militär. Men vi hade inga problem med dem, inte i stan. Tvärtom så var de vänliga och trevliga, och lät sig gärna fotograferas av oss, gärna tillsammans med oss....

Så var det dags att resa hem. Vi var på personalen på flygplatsen att de skulle efterforska vårt bagage igen, och ville själva få kolla t ex tullens utrymmen. Men, nej....  Ovanligt mycket personal just när vi skulle checka in för hemresa, mycket allvarliga. Och mycket  noga med extra "signaler" på väskorna så att det skulle framgå hela vägen att de hörde ihop.

På Changi flygplats, Singapore, en av värdens största och vidsträckta och mycket välordnad och trevlig, så gick vi till en info-disk med en trevlig kvinna, och ville ha password för att kunna använda fri WiFi på flygplatsen.  Det fick vi givetvis, plus var sin karamell.
Nu visade det sig att ett lösenord, det jag fick, inte funkade till min mobil, däremot så gick det lösenord som frugan fick in som det skulle.

Alltid en detalj som funkade i alla fall...

Låt oss fire demokratin på nationaldagen, inget annat schvammel.

Vill ge er en artikel av Hans Lindblad, införd i GD, där han reder ut varför vi bör fira natioinaldagen.  Demokratin. Inget annat.
 Länk: http://www.gd.se/kultur/lat-nationaldagen-bli-demokratins-hogtid

Citat:
DEMOKRATI UNDER PRESS: "Bristen på innehåll i nationaldagen var tydlig när landshövding Per Bill talade i Gävle 6 juni i år", skriver Hans Lindblad i en debattartikel och kommer med ett förslag.
DEBATT: Två skånska präster skriver på DN-debatt att vi borde sluta fira nationaldagen, då inget gott har kommit ur nationalism och patriotism. Snarare är de ”ett gift som sprider sig i människors sinne och ställer människor och länder mot varandra”. Kyrkan bör avstå från ”hyllandet av nationalstaten om den ska undgå att utnyttjas av högerpopulistiska krafter”.
   

Mot detta ställer de ”kristen tro och kyrka”. Men vill man verka enande i ett land med religionsfrihet bör man inte ensidigt utgå från ett enda samfund. Svenska kyrkan bygger på Luther, med bland annat fanatisk antisemitism och önskan att döda så många judar som möjligt. Han såg kvinnor som underlägsna och syndiga medan män angavs som Guds avbild. Präster låg bakom mord i stor skala på kvinnor i form av häxprocesser. Fjäsket för kyrkan gör att i ett Sverige med massor av minnesplatser finns det, till skillnad från i Norge, inget enda ställe som söker hedra de mördade kvinnorna. Ytterst få svenska biskopar och präster tog avstånd från Hitler. I Gävleborg fanns en av de kyrkoherdar som flitigast förkunnade nazism från predikstolen. Genom att inte reagera på den värsta ondskan någonsin kom Svenska kyrkan i generationer att sakna trovärdighet rörande moral och människovärde.

Nationaldagen står inte för något som har relevans i vår tid. 6 juni knyts dels till den despotiske Gustav Vasa, dels till den inte längre gällande 1809 års regeringsform.

Bill ställde sig själv frågan vad dagen stod för. Han nämnde ett 20-tal företeelser, däribland kungafamiljen (men inte demokratin), utan att egentligen landa någonstans. En rådvillhet han absolut inte är ensam om.

Det finns starka nationaldagar med tydligt idéinnehåll och väl förankrade hos medborgarna. 14 juli i Frankrike erinrar om Bastiljens stormning och begreppen ”frihet, jämlikhet och broderskap”. 4 juli i USA hyllar självständighetsförklaringen 1776 med bland annat religionsfrihet. Norges 17 maj bygger på den ännu gällande ”grunnloven” som antogs i Eidsvoll 1814 som sin tids särklassigt mest demokratiska författning i Europa. Norge ville bli fritt, men Karl Johan Bernadotte anföll landet under sommaren samma år och tvingade med våld in det i en union. 17 maj blev officiell nationaldag 1836 och stimulerade den fortsatta olusten mot unionen liksom senare motståndet mot den nazistiska ockupationen 1940-45.

Den norska kungafamiljen bejakade demokratin och kom att stärka samhörighetskänslan i landet. Haakon VII utsågs genom en folkomröstning i samband med unionsupplösningen l905. Efter det nazistiska anfallet på Norge 1940 tog sig kungen, kronprins Olav och regeringen till London för att därifrån leda det norska deltagandet i den allierade krigföringen. Detta i stark kontrast till familjen Bernadotte som ledde motståndet mot demokrati i både Norge och Sverige och dessutom före och under andra världskriget hade nära kopplingar till det tyska nazistpartiet.

Bristen på innehåll i nationaldagen var tydlig när landshövding Per Bill talade i Gävle 6 juni i år. Bill ställde sig själv frågan vad dagen stod för. Han nämnde ett 20-tal företeelser, däribland kungafamiljen (men inte demokratin), utan att egentligen landa någonstans. En rådvillhet han absolut inte är ensam om.

I slutet av nästa år kommer demokratins hundraårsjubileum att firas. 1918 lyckades Nils Edéns koalition av liberaler och socialdemokrater, under revolutionshot, äntligen driva igenom ett principbeslut om demokrati, med rösträtt för kvinnor och män till riksdag, landsting och kommuner. Sverige var sist i Norden, genom att högern och kungahuset så länge sade nej till demokrati och parlamentarism. Kulmen i striden kom 1914 med hat- och lögnkampanjerna mot Karl Staaff.

Genom demokratin blev Sverige på riktigt en nation med full medborgarrätt. Därför bör nationaldagen ges en innebörd liknande vad Frankrike, USA och Norge länge haft.

Historieförfalskarna Gösta Bohman och partisekreteraren Sofia Arkelsten har drivit tesen att det i stället var högern som gick i spetsen för demokrati.

Som landshövding borde Bill kunna frigöra sig från moderata skygglappar och ange demokratin som grundförutsättning för ett gott samhälle. Först genom beslutet 1918 blev Sverige en nation i meningen att omfatta medborgarna. Innan fanns två Sverige. Ett med kungen, statskyrkan och annan överklass med privilegier och all makt. Ett annat bestående av den folkmajoritet som tvingades lyda men förvägrades medborgarrätt. De senare dock med stöd från demokrater också bland de röstberättigade.

Genom demokratin blev Sverige på riktigt en nation med full medborgarrätt. Därför bör nationaldagen ges en innebörd liknande vad Frankrike, USA och Norge länge haft. Nära knutna till demokratin är mänskliga fri- och rättigheter oavsett kön, hudfärg, tro, sexuell läggning eller annat. Vidare likhet inför lagen, pressfrihet, rättsstat och socialt ansvarstagande. Principerna finns i FN-förklaringen 1948, så demokrati och internationell solidaritet hör samman.

En demokratins nationaldag bör naturligtvis markera samhörighet med andra demokratier, tydligast genom EU. Både Europa och USA har på senare år drabbats av högerextrema och andra brutala krafter som söker rasera det mesta som demokratin står för. Det som för svensk del vanns genom beslutet 1918 måste ständigt försvaras och vinnas i varje ny generation, så inte barbariet och hatet åter tar över. Också i Sverige har under senare årtionden rader av mord utförts av nynazistiska och andra politiskt och religiöst extrema grupper.

Med ett par justeringar skulle riksdagen enkelt kunna knyta nationaldagen till demokratin och alla människors lika värde. Flytta dagen till 24 maj, det datum 1919 när riksdagen konfirmerade principbeslutet från november året innan. Samtidigt borde regeringen vänligt anmoda kungafamiljen, som står för en annan tradition, att stanna hemma den dagen för att i stället låta riksdagens talman vara självklar huvudperson vid firandet av nationaldagen som demokratins dag.

Hans Lindblad.

---

Helt riktigt, enl min åsikt. 

Keep distance, but... en reflexion

Jeepnies är det vanligaste allmänna transportmedlet i Filippinerna. Vid sidan av tricyles (7-8 passagerare), och den helt trampade varianten, som tar 3-4 passagerare.

Vid alla besök tidigare hade alla jeepnies två "slagord" målade under eller vid sidan av "fotsteget" baktill.
Dels, "Keep distance", dels "In God We Trust".  Alltså en vanlig, och berättigad varning/uppmaning att ta det försiktigt i den täta och intensivá trafiken. Plus ett tecken på att Filippinerna är ett kristet land, vilket där uttycks som katolskt.

OK, att hålla avståndet, det står fortfarande på alla jeepnies. Vilket innebär att man försöker hålla ett avstånd mellan fordonen på ett par decimeter. Ibland blir det förstås bara ett par centimeter. Om ens det...

På väg till Calinan fångade vi denna jeepny framför vår buss. Trots regnet så ser vi att det står Keep distance. Men inget om att förtrösta på Gud. 

Däremot slog det mig vid det nyligen avslutade besöket i landet att devisen "In God We Trust" inte finns längre.  Jo, inne i jeepnies såg jag det EN gång. Och jag såg vid två tillfällen att man målat en Jesusbild, utan kommentar, på baksidan vid insteget.

Jag gissar att det inte betyder att tillslutningen bland jeepneyförarna (el ägarna) till katolicismen sjunkit till noll. Troligen beror det på direktiv från överheten, dvs regeringen - eller kommunledningen i Davao City - som numera stavas Duterte.

Och olika slags hyllningar till Duterte syntes däremot här och där, på olika slags fordon, även lastbilar och firmabilar.

Våga vägra orättvisor

Tiden lider, och vi med den. Attentat hit och dit. Politiska rävspel, som jag har svårt att se någon mening med. Det jag vill se är ansvarstagande från politiker, och andra, för att göra vår sargade värld bättre, så att dess invånare får ett drägligare liv, slipper orättvisor av olika slag, slipper krig och otrygghet.
   OK, en positiv sak ser jag i att en dotter plötsligt börjat intressera sig för släktforskning. Det ger, bör ge, inte bara insikter om ursprung och bakgrund utan även om förståelse för vad som formar människors liv.
   Möjligen kan man också se det som positivt att just innan jag börjar skriva dessa rader så får jag veta, dock ej via svenska media, att ledaren för den IS-anslutna terroristgerillan i Marawi i västra Mindanao, Filippinerna, gripits i Davao C (Dutertes hemstad), i östra Mindanao.

Ett än mera positivt tecken ser jag dock i en artikel i Svenska Journalen (nr 3/2017), en tidning som jag minns att min mor hade, och som numera främst är ett organ för Läkarmissionen med information om dess arbete. Där hittar jag ett kort referat från ett seminarium om modet att vägra orättvisor. Där hittar jag flera av de människor som jag beundrar för deras insatser just för att arbeta emot orättvisor, på olika sätt och på olika ställen i världen.
   Det var bl a Anders Kompass, som avslöjade övergrepp som FN-soldater i Kongo utförde emot barn som de var satta att beskydda, avslöjanden som ledde till att han själv fick sparken av FN och baktalades dessutom, Inga-Britt Ahlenius, revisorn som talat klarspråk om korruption och felaktigheter både i Sverige och i FN, och Miriam Mondragon, från Piteå, som arbetar emot övergrepp mot kvinnor/barn och korruption i Honduras. Jag nämnde något om hennes arbete i en bloggpost nyligen, liksom om den nyutkomna boken om henne.

Jag brukar ofta framhålla att för att få slut på orättvisor, orsaker till krig och flyktingströmmar så måste det blir demokrati (som underlättas av bl a utbildning och arbete), men också rättssäkerhet.  Detta betonades också vid detta seminarium. Liksom, helt riktigt, att demokrati kan bara fungera om medborgarna känner trygghet, att det finns rättssäkerhet, repekt för mänskliga rättigheter.

Så riktigt. Och så värdefullt att Läkarmissionen ser det som sin uppgift stimulera till att ge mod att vägra orättvisor.  Och stödja sådant arbete.

Ska världen bli bättre bör många fler våga vägra orättvisor. På ett eller annat sätt.

Att överleva innebär också gemenskap i frihet

Överlevnadskunskap bör bli ett skolämne, skriver en ung läsare i DN. Ett inlägg fullt av insikter, som jag länkar till här, men också vill citera och kommentera.

Först kort, sådant som naturkatastrofer och smittspridning är inte alltid helt oförutsägbara. Inte heller andra katastrofer, människors attityd till varandra är en viktig faktor, som kan antingen skapa katastrofer - eller förhindra dem.

Så citat: "Vi i Sverige har det väldigt bra – men det betyder inte att vi kan slappna av. Överlevnadskunskap borde bli ett ämne i skolan för att förbereda oss på eventuellt framtida katastrofer." inleder skribenten Saga Modenius.
Och hon fortsätter: "Efter att ha läst boken ”Spring så fort du kan” av Sofia Nordin inser jag hur mycket som kan gå fel och hur lite vi människor vet om hur man överlever ute in naturen. Det kan vara från att man går vilse i skogen, till att man sätts i en situation där man måste överleva under jordbävningar och orkaner. Naturkatastrofer och epidemier kan inte förutsägas och vi alla måste göra oss beredda.

Just nu pågår krig och terror, människor svälter och global uppvärmning hotar hela världen. Som tur är har vi i Sverige det väldigt bra i förhållande till andra länder, men det betyder inte att vi kan andas ut och slappna av, det är nu vi har chansen att utbilda och göra oss beredda på vad som än händer i framtiden.

I tidningen Tjugofyra7 (mars 2017) menar MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) att människor är dåligt förberedda på en situation utan exempelvis el, vatten och värme och att folk söker så konkreta och handfasta råd som möjligt. Det är exakt vad överlevnadskunskapen kan ge dig. Du får kunskaper inom djurhållning, jordbruk, vattenrening, sjukvård och mycket mer.

Överlevnadskunskap kan ge nyttig kunskap i andra ämnen också, SO och NO till exempel. Det kan hjälpa dig i sociala och vardagliga situationer och gör dig också mer allmänbildad.

Det är inte bara att vara förberedd praktiskt, det gäller att ha en mental beredskap också. Ifall ett krig skulle bryta ut, eller om vi drabbas av översvämning, jordbävning eller andra naturkatastrofer gäller det att agera snabbt. För att inte hamna i chock behövs en mental beredskap. Med hjälp av överlevnadskunskapen vet du vad som behöver göras och hur du ska agera på bästa sätt, vilket kan rädda många liv.

Politikerna är också oroade. Nyligen beslutade regeringen att återinföra värnplikten i Sverige. Det säger mycket om vad som händer ute i världen just nu, bland annat att politikerna är oroade för vad som kan hända Sverige och att försvaret måste förstärkas.

Det är nu vi har chansen att göra något åt det här, innan det är för sent. Som sagt har vi som bor i Sverige det väldigt bra, men vi måste vara redo om en katastrof drabbar oss. Det har inte hänt än, och därför är det nu vi ska göra något, genast. Det är dags att vakna och börja inse att vi inte är så trygga som vi tror, men att vi faktiskt kan göra något åt det. Överlevnadskunskap bör bli ett skolämne!"

Jag instämmer, men vill tillägga och stryka under detta.
Att göra överlevnadskunskap till ETT skolämne är kanske inte den bästa vägen. Det är en så omfattande kunskap, och kräver insikter som bör meddelas i många ämnen. I skolan som i övrigt. 

Krig, terror och svält uppstår inte av sig självt. De orsakas av hur människor uppträder och behandlar varandra.  Och detsamma gäller till en del också naturkatastrofer (typ global uppvärmning), vilka kan uppstå genom att vi inte skyddar naturen, inte stoppar klimatförändringar och t ex förbrukar i st f brukar naturresurser, eller använder sådant som olja och kol i för stor och miljöskadlig utsträckning.

Att lära sig hantera olika slag av katastrofer av olika slag är givetvis viktigt. Men minst lika viktigt är att söka förebygga dem. Att förstå orsakerna.
Krig kan förhindras genom att vi har ett försvar, som avskräcker ev angripare. Vilket i dessa tider innebär också försvar emot agrepp via internet.  Att farlig smitta kan användas som ett anfallsvapen.
Men varför skulle någon angripa oss, eller andra länder? Ja, i grunden ligger nog sådant som girighet och maktbegär, att vilja utnyttja andra människor, att utnyttja folks rädsla för det okända, för de av annan religion, av annan hudfärg eller kultur.  Botmedlet är att inse att demokrati, som ger oss frihet och medbestämmande också innebär att vi inser att vi har ett ansvar för varandra. Frihet i gemenskap. Att friheten är viktig, men har en gräns när den skadar andra. Likaså att gemenskapen inte får bli ett kollektivets tvång över den enskilde.
Det innebär då att konfliktorsaker måste undanröjas. Genom utbildning, genom fria och demokratiska val och avskaffande av diktatur och förtryck. Genom samarbete och avvisande av osund och begränsande nationalism.
Vi i Sverige, och i andra i vart fall vad gäller ekonomisk välfärd rika länder, måste inse att allas överlevnad (vår och "de andras")  innebär att också de som lever i fattigare länder och i länder som styrs auktoritärt/diktatoriskt måste få bättre levnadsförhållanden.   Dvs få utbildning, frihet och hjälp att leva i demokrati och utvecklas så de kommer ur fattigdomen. 

Händels Messias i musikstaden Piteå, 15 maj 2017.

Detta är ingen recension, utan mera av en notis för att uppmärksamma en stor konsert, som lokaltidningen PT inte recenserat. I vart fall inte i dagens tidning. Och som protest emot att PT, som annars i stort sett är en bra tidning, inte heller haft någon recension inne av den stora vårliga kyrkokonserten i Öjeby kyrka i söndags, Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.

Gårdagskvällens (månd den 15 maj) konsert skedde i Acusticum, Stora salen. En drygt en och halv timmes version av Händels oratorium Messias, ett av kyrkomusikens absolut största och mest spelade verk,  vari ingår den berömda kören "Halleluja".

Jag förstår att PT inte skriver om vanliga gudstjänster, men nog borde rimligen konserter, även med prefixet "kyrko-" recenseras. Piteå är faktiskt en musikstad med en stor bredd på utbudet, vilket bättre bör uppmärksammas fullt ut även i PT,  också om de sker i kyrkorummet.

Nå, Händels Messias är ett klassiskt storverk, som trots sin ålder (skrevs 1741) och längd faktiskt spelas flitigt än idag, världen runt. Nu även i Piteå. Och det var ett mycket kompetent, fullödigt och engagerat framförande, dirigerat av Stig Sandlund.
Kören, Troendegruppen med lärare från Musikhögskolan och Framnäs Fhsk, bestod av 33 personer, om jag räknat rätt. (Vilket i o f sig var en knapp tredjedel av den kör som sjöng i Öjeby kyrka kvällen innan.) Musikerna var Skellefteå  kammarorkester, 21 pers, sådär dubbelt så många som i kyrkan. Därtill fem sångsolister, som medverkade med recitativ och i arior, alltid med orkesterstöd.

Orkestern hade den inledande korta Sinfonia helt för sig själv, men också ett antal korta avsnitt i anslutning till solosångarna arior.

Dock, det som imponerade och fängslade mig allra mest var de mäktiga, jublande och kraftfulla partierna med kören, stödd av orkestern. Både musiken i sig, kompositionerna, hade en sådan övertygande kraft, och framförandet gjorde musiken full rättvisa.
Avslutande "Hallelujah: for the God omnipotent reigneth" skickade rysningar genom min kropp.

Ovationsartade, stående, långa applåder visade åhörarnas tacksamhet.
Och jodå, det var snudd på fullsatt också i Acusticum. Så nog finns det ett stort intresse för även denna musik.

(PS. I onsdagens PT var det en ynka liten notis från söndagens stora konsert i Öjeby kyrka. På "familje-nära-sidan", där förutom familjenotiser ocsk tas in föreningsnotiser av mera intern karaktär, som rapporteras av föreningsmedlemmar och funktionärer. OK att PT till slut tog in en mininotis ändå. Men dels felplacerad och dels ingen recension. )

Mäktig Förklädd Gud

Det var vårkonsert i Öjeby kyrka igår, söndag, med Förklädd Gud som  annonserat huvudnummer. Ett av de mest kända kyrkomusikaliska verken från mitten av 1900-talet. Uppenbarligen är det ännu ett verk som många vill höra. Eller var det  kören (dvs de fyra samverkande körerna från Furubergskyrkan, Infjärdens-, Piteås- och Öjeby kyrkokör) och sångsolisterna som drog? I vart fall så var det svårt att hitta en p-plats, trots att vi var ute trekvart i förväg.
Och solen sken in i Öjeby gamla och pampiga stora stenkyrka, som var fullsatt, även på läktarna - och extrastolar fick tas in. Öjeby kyrka är då och då rätt välfylld och nära nog fullsatt, men nu var den spikad, och extrastolar kan jag inte minnas jag sett behövas tidigare.

Nu var det inte "bara" Förklädd Gud som stod på programmet, utan den mer än hundrahövdade kören började med fyra väl utvalda och genomförda melodier; Med en sång från mitt hjärta (J Rutter/K Svensson), Låt mig växa fri (J Eriksson), Låt mig växa stilla (K-E Svedlund/A Frostensson) och Vårens stilla väntan (J-O Kulander/O Jansson). Och låt mig säga det redan här, kören i sig gjorde väldigt fint ifrån sig och blev för mig kvällens höjdpunt. Väl nyanserat, vårlikt och mäktigt på en gång.

Sedan ett mellanspel, där kören fick vila sig lite, och Rainer Lindhs kraftfulla stämma fick tolka W Petersson-Bergers Jungfrun under lind, med ackompanjemang av en liten orkesterensemble och med Staffan Sandlund som dirigent. Organisten Lars Nilsson ,Öjebyn, gjorde en sprudlande pianotolkning av Sindings Frulingsrauschen, och Anette Jernelöf, Piteå, sjöng finstämda Vilar Glad, ett något mera nutida stycke (B Anderson, K Lugn) som ändå passade väl i sammanhanget.

Efter gemensam psalmsång var det då dags för Förklädd Gud. Med den stora kören, sångsolister, musikensemblen, recitation, allt under Staffan Sandlunds ledning.
Ja, det var bra, faktiskt mycket bra. Nu måste jag erkänna att jag inte kunde höra texten, men den sjöngs på ett kvalificerat och fint sätt som inte stod ett steg efter de största, helproffsiga körerna. Sångsolisterna levererade som de skulle och den lilla ensemblen lät bra. Även om jag nog tyckte mig höra en skorrande dissonans vid ett tillfälle, som jag knappast tror att Lars-Erik Larsson skrivit in i musiken. Men den gled snabbt förbi. Som helhet alltså ett mäktigt och imponerande framträdande, som gjorde all heder av de medverkande, med ett extra plus till den hopslagna kören.

Men nog kändes det snopet att "bara" musikerna, sångsolisterna och dirigenterna fick blommor. Visst, det skulle ha gått åt mängder av blommor om varje körmedlem också fått var sin ros, men ändå. Det var de värda, de också.

-----



Här en bild av en liten del av den mäktiga kören. Ett par av musikerna skymtar också. I bakgrunden skymtar också några av orgelpiporna.