Fler synpunkter betr tiggerijakten. Tillägg

Jag skrev igår en liten text med avstamp i moderaternas vilja att förbjuda tiggeriet. Samtidigt uppstod en intensiv debatt på Facebook.
Med anledning av denna så vill jag göra en komplettering, precisering av hur jag ser på "problemet".

Jag börjar med att citera ett klart och koncist FB-inlägg, av Annika Riis-Kristoffersson.
"Jag har 2 stora invändningar mot ett  tiggeriförbud. 1. Ett förbud löser inteproblemet, utan döljer bara symtomen. Att tillåta tiggeri löser visserligen inte heller problemet, men man kan inte förbjuda fattigdom och borde vara upp till var och en huruvida man vill söka hjälp eller hjälpa en medmänniska i nöd. Fokus borde istället handla om att tillse att alla EU medborgare åtnjuter samma medborgerliga rättigheter. Inom EU finns tydliga regler för mänskliga rättigheter och med gemensamma krafter borde EU sanktionera detta, både i form av hjälp och krav till länder där minoriteter diskrimineras. Om ett land bryter mot konkurrensregler eller principer mot fri rörlighet, är EU minsann snabba med att agera. Men när länder bryter mot mänskliga rättigheter, då är det helt plötsligt bara det landets ensak och EU har inget gemensamt ansvar? Det tycker jag är fel attityd. 2. Ett förbud ska implementeras och efterlevas. Vi har idag polisbrist och utredningar för grova brott blir liggandes i månader. Är det rätt prioritet att lägga en massa kostnader och resurser på att dels ändra regelverk och att polisen ska lägga sin tid på att jaga tiggare? Och vad ska påföljderna bli för dem som bryter mot detta? Böter? Fängelse? Tänk om alla resurser som som enskilda EU länder nu lägger på att införa nationella "lösningar" i form av restriktioner och förbud för att få bort tiggarna från gatorna, istället kunde användas för att hjälpa romerna och andra minoritetsgrupper inom EU att få de rättigheter som EU faktiskt har bestämt att de ska ha." 


Hennes kommentar föranleddes av ett FB-inlägg, vars slutsats var:
"Ett "tiggeriförbud" är alltså ingen lösning utan vore en illusion. Danmark har infört det och tiggande individer kommer dit fortfarande."  ... men som också menade att ,  "lösningen ligger ibland i att inte försöka lösa problem med ineffektiva och kontroversiella åtgärder. Att staten avstår från att "göra något åt det". Staten ska inte aktivt uppmuntra tiggeri men inte heller praktisera ett förbud."

Jag vill betona att det staten/samhället inte ska göra är att införa förbud, ineffektiva och kontroversiella åtgärder. Liksom att inte uppmuntra tiggeri men inte heller införa förbud emot tiggeri. 
Däremot menar jag att staten, då Sverige är medlem i EU, ska upprätthålla alla eu-medborgares rättigheter.

Jag gör därför följande  precisering och sammanfattning. 

Ett tiggeriförbud löser inte det eventuella problem det sägs ska lösa. Möjligen kan det gömma undan tiggarna så inte känsliga personer behöver se dessa fattiga och diskriminerade människor.

Som EU-medborgare har även romer (inkl de från Rumänien och Bulgarien) samma RÄTTIGHETER som andra eu-medborgare.
Att frånkänna dem detta är emot EUs regler OCH emot deras mänskliga rättigheter, dvs diskriminerande.

Sverige är, liksom t ex Rumänien, med i EU och har ett ansvar för att dess regler efterföljs, såväl i Sverige som i övriga eu-länder.

Ett förbud skulle ge polisen ännu mera jobb med att se till att det efterlevs. 

Som EU-medborgare har även romer (inkl de från Rumänien och Bulgarien) samma RÄTTIGHETER som andra eu-medborgare.
Att frånkänna dem detta är emot EUs regler OCH emot deras mänskliga rättigheter, dvs diskriminerande.

Sverige är, liksom t ex Rumänien, med i EU och har ett ansvar för att dess regler efterföljs, såväl i Sverige som i övriga eu-länder.

Ett förbud skulle ge polisen ännu mera jobb med att se till att det efterlevs. 
Men polisen har inte tid med detta. Polisen har dessutom inte tid (eller förmåga?) att bekämpa de (mer eller mindre stora) problem som finns betr organiserad brottslighet som finns, vilket även gäller problem som följer när tiggare utsätts för sådan brottslighet. Jag menar nog att polisen har nog av dessa problem, och bör få koncentrera sig dem; för att hjälpa de utsatta, i st f att jaga dessa fattiga och utsatta.

Alltså, Sveriges regering ska på lämpligt sätt underlätta för romska tiggare att få använda sin rätt att arbeta i Sverige i tre månader, så de slipper tigga. Likaså öka pressen på Rumäniens och Bulgariens regeringar att de slutar diskriminera romerna och gör det möjligt för dem att få arbete i sina hemländer samt att uppmuntra frivilligorganisationer att arbeta i romernas hemländer i detta syfte.
Men inte införa tiggeriförbud i Sverige. Däremot se till att polisen bekämpar den brottslighet som drabbar tiggare i Sverige.

--- 
Vill dessutom citera Thomas Hammarberg i frågan också. Debattartikel, public 8/9.

Tiggeriförbud – ren populism, moderater.

DEBATT. Moderaterna kopierar nu SD:s populistiska kampanj mot de utsatta EU-medborgarna från Rumänien och Bulgarien. I ett nytt utspel kräver de att allt tiggande ska kriminaliseras.

Förbudet ska gälla över hela landet och omfatta all former av tiggeri, säger talespersonen Tomas Tobé. Endast välgörenhetsorganisationer eller den som tappat plånboken ska få vädja om hjälp, säger han nådigt. 

Måltavlan är emellertid tydlig: de besökande, utsatta EU-migranterna som kan ses tigga på trottoarer i våra tätorter. Som bekant är de allra flesta av dem romer.

Argumentationen för förbudet är inte bara cynisk, den är direkt ohederlig. Kriminaliseringen framställs som en åtgärd för att hjälpa dessa människor.

De skulle nämligen befrias från risken att bli utnyttjade av kriminella ligor. Det är ett argument som bygger på vad som nu brukar kallas ’alternativa fakta’.

Visst har det förekommit att kriminella element från hemländerna kommit hit i avsikt att exploatera dem som tigger. Övergrepp som vi betecknar som människohandel har också begåtts – just nu pågår en rättegång i ett fall vid Örebro tingsrätt.

Detta är dock undantag – som i vilket fall måste bekämpas av effektiva polisiära och rättsliga åtgärder. I de fallen är den som tigger ett offer, inte en förövare. Att brottsoffren ska kriminaliseras är sannerligen en ny ”rättsprincip”.

Det är viktigt att veta att majoriteten av dem vi ser i gatubilden inte har några som helst kopplingar till den organiserade brottsligheten, inte heller som offer.

Det är på den här punkten som SD:s propaganda varit så försåtligt snedvriden och som moderaterna nu tycks ta som utgångspunkt för sina krav.

Det finns en annan kriminalitet som verkligen drabbar de utsatta EU-migranterna: trakasserier och rena hatbrott genomförda av extremistiska element på den svenska högerkanten.

En del av dessa övergrepp har varit mycket allvarliga och polismakten har tyvärr haft svårt att hantera dem. Om detta är såväl SD som nu moderaterna påtagligt tysta.

En annan aspekt som Tobas Tobé och andra förbudsivrare undviker att diskutera är vilken effekt en kriminalisering i Sverige skulle få för romernas situation i hemländerna. Den som har någon kunskap om opinionerna där vet att en sådan signal härifrån skulle ytterligare stigmatisera denna minoritetsgrupp. Snacket där skulle bli att till och med det liberala Sverige nu bekräftar att dessa människor är ovärdiga och inte kan uppföra sig.

I sitt utspel hävdar moderaterna att kriminaliseringen också är nödvändig för att förhindra boende på olämpliga eller olagliga platser. Här finns förstås problem – men de skulle kunna lösas med ett uns av god vilja och det utan repressiva åtgärder.

Faktum är att de kommuner som säkerställt att det faktiskt finns tillåtna, anständiga möjligheter till övernattning inte haft problem med olämpligt boende. Det kan handla om tillgängliga campingplatser, plats att ställa upp en husvagn eller enklare barackboende. Frivilliga organisationer har gjort storverk för att klara dessa problem i vissa kommuner. I moderaternas utspel finns ingen empati för dessa romer och deras livssituation. Partiet har inte kommit med ett enda meningsfullt förslag om hur dessa personers mänskliga rättigheter skulle upprättas. Inriktningen ligger helt på att vi ska slippa sedan dem här – Tomas Tobé talar emotionellt om att våra barn inte ska behöva se människor vädja om hjälp.

Han och andra förbudsivrare vore ärligare om de sade rent ut att det är just åsynen av de som tigger som är deras egentliga problem. De bryr sig inte om varför vissa människor tigger, de slår mot symptomen och struntar i orsakerna. Och sen konstruerar de skruvade argument om att deras förbudspolitik skulle vara dessa fattiga till hjälp: den skulle, påstår de, göra att de ”inte fastnar i ett tiggeriberoende”.

Sådan retorik avslöjar bara att Tobé och kompani aldrig relaterat till dessa utsatta människor. Hade det gjort det skulle de veta att ingen av de som tigger vill sitta där med muggen.

Att vädja om hjälp är en sista nödutväg för att klara livets, och framallt barnens, uppehälle. De som tigger eller vittjar soptunnor efter pantburkar skulle självfallet vilja ha riktiga jobb. Men i nuläget har de inte den möjligheten. I hemländerna är de marginaliserade, diskriminerade.

Moderaternas och Sverigedemokraternas förbudsstämpel ger dem absolut ingen lösning. Den sparkar bara ytterligare en gång mot denna den mest nedtrampade folkgruppen i Europa.

Det hedrar vårt land att de andra partierna inte lånar sig till sådan segregerande populism.

Thomas Hammarberg, ordförande i regeringens kommission mot antiziganism 2014-2016, diplomat. 

---

"Jag vill inte bli glömd"

Jag vill inte bli glömd, skrev Thomas, men det blev han. Sjuk och ensam efter en stroke, som gjorde att han visserligen med möda kan röra sig i lägenheten, men om han ramlar så blir han liggande. Hans "livlina" var att han skulle få ett dagligt samtal från hem. Detta i stället för det trygghetslarm som inte fungerade.
Men han blev just bortglömd. Gång på gång. Detta var ett av de reportage som Uppdrag granskning (UG) visade i onsdags (17 febr 2016).

Ingen (?) vill väl bli bortglömd. Vare sig man är sjuk eller inte, gammal eller ung. I detta fall, sjuk och äldre (nåja, bara 65 år) är det faktiskt också något som ligger i samhällets, vårt gemensamma, ansvar att stå för. Och som vi alla betalar skatt för, eftersom vi som privatpersoner inte har resurser till för att klara själva. I normalfallet i vart fall inte ekonomiskt, och oftast inte heller mänskligt på grund av arbete, avstånd till släkt och vänner. Som medelålders arbetande människa har man fullt upp med barn och familj, utrymmet för att i någon högre grad hålla intensiv och tät kontakt och tillsyn till en sjuk och ensam anförvant finns ofta inte.

Men äldreomsorg, sjukvård, hemtjänst etc har också svårigheter att klara av det.  Vilket är illa, mycket illa. I det aktuella fallet så blev Thomas bortglömd, och låg där bortglömd. Bortglömd, inte kontaktad via telefon, inte varje dag. Och trots det gjorde ingen "avvikelserapport".  Samtidigt ska man veta att sådana registrerades ofta, men inte betr Thomas. Vilket gör att man undrar hur många gånger som folk glöms bort, totalt sett.  Och man kan diskutera var ansvaret ligger, hos cheferna (höga eller låga), hos de som ska ringa och hålla kontakten i de enskilda fallen. Är det bristande rutiner? Eller ren lathet?

Nå, men även de som (ännu) inte omfattas av något trygghetssystem pga sjukdom eller ålder, fungerande eller ej, har behov att inte bli bortglömda. Vi är ju fria individer, men vi är sociala människor som behöver leva i något slags gemenskap med varandra.
   Ser vi varandra?
Ser vi varandra som medmänniskor? Inser vi att vi måste ägna omsorg åt varandra, i form av reell närhet, se varandra i ögonen, småprata, samtala, ta på varandra. Hinner vi det?  Jag tycker mig ha sett varnande rapporter om att vi numera inte hinner med varandra. Och en stor och viktig orsak är att många är mycket, alltför mycket uppkopplade med inte bara datorer utan också via smartphones och surfplattor, och är ute på Facebook, twittrar eller liknande, mest hela tiden. Alltför många ägnar sig alltså alltför mycket åt "sociala medier", så vi inte hinner med att vara sociala med de nära och kära vi har omkring oss.
Föräldrarna håller på och knappar på sina små mobiler medan de inte ägnar babyn i barnvagnen någon egentlige uppmärksamhet. Sitter med mobilen igång vid matbordet i st för att prata med familjen. Och "ser" på teve med mobil, surfplatta eller laptop i handen eller knäet. Hinner varken följa teven eller prata med de andra som också sitter framför teven. Och "på stan" ser man inte folk, man tittar på smartphonens lilla skärm och knappar på den. Möjligen sms-ar man den som står bredvid.
OK, visst är en mobil bra att ha ibland. Och Facebook kan vara en kontaktväg om alla vänner och all släkt är långt bort fysiskt. Men nog skulle de flesta må bättre av att prata med varandra direkt "face to face".  Inom familjen - men också med vänner och andra som finns nära.
Är det inte rent av löjligt att ständigt kolla om någon sökt en via smartphone eller via Facebook etc? Lyft blicken, kanske står någon du vill ha kontakt med framför dig...  Nicka till den och börja prata...

Sociala eller asociala medier ?

Internet är en uppfinning i klass med boktryckarkonsten. Genom den kan fler lära sig mera, snabbare och enklare, ibland också något billigare.
Men jag måste erkänna att det också finns stora nackdelar. Nackdelar som inte beror på internet i sig, utan på hur det används. På sätt som till en del av dessa nackdelar  (men inte alla) finns även när man använder tryckta medier.

Det jag irriterar mig på det är att i första hand de så kallade sociala media används i så våldsamt hög grad - och ibland så de blir snarare asociala - och används för desinformation.

Sociala medier kan vara en välsignelse på många sätt. Det hjälper dig att hitta folk, ta kontakten och hålla den. Du kan utforska och lära dig. men det kan också ha en förmåga att ta över ditt liv. Du kanske funderar på att bryta mönstret - och bryta med alla dessa sajter och appar?

Jag använder i första hand internet för nyttoändamål, som att söka information (inklusive källkritik), för e-mail (som ju hög grad ersatt den gamla snigelposten), för bankaffärer, dvs betala räkning och sköta ekonomin. Dessutom använder jag den utomordentliga debattkanal som bloggar kan vara, och Facebook. Det senare är dock inte ett riktig bra ställe för mera meningsfulla diskussioner, de blir för snabba, ger inte tid och utrymme för eftertanke, blir ytliga - och hamnar lätt utanför ämnet. Och så används Facebook i hög grad för desinformation och obehagliga påhopp och ren mobbning. Såväl Facebook som andra sociala medier, som Instagram, Twitter etc används också i hög grad för rent tjafs, oväsentligheter, OCH ryktesspridning och s.k. näthat, dvs mobbning, ofta helt anonymt. Och de är tidstjuvar. Och jag använder mobilen sparsamt, vill inte hela tiden ha näsan pekande ner på en liten skärm - jag vill se världen och människorna omkring mig.

För att belysa vad som som skulle hända om man ransonerar sin uppkoppling via dator, surfplatta, smartphones och användandet av "sociala medier", så citerar/refererar/bearbetar jag nedan en sammanställning som redan finns på nätet...

- Borta från alla uttryck för hur bra alla (?) andra har det, så kan du njuta av nuet utan att jämföra dig med andra. Tycka att de har det bättre och bli avundsjuk. Att slippa alla jämförelser gör dig till en lyckligare människa och mer positivt inställd till ditt eget liv.

- Ibland kan pressen att dela med sig innebära att du inte på riktigt uppskattar det som egentligen händer. Instagramma inte din middag - njut av den istället! Umgås med de som du äter tillsammans med. Checka inte in - ta in atmosfären istället!

- Först och främst: Ju mindre tid du tillbringar framför en skärm ju mer får dina ögon vila. Och när du kliver ur den virtuella världen finns det mer tid att röra på dig i den riktiga.

- När du skiftar fokus från din mobil till horisonten kanske du blir inspirerad av att se mer av den. Uppleva den IRL (internetförkortning för in real life, verkliga livet AFK (från tangentbordet)

- Man kan naturligtvis läsa e-böcker, men det är ändå något speciellt med en riktigt bok i handen. Ta chansen - ta till dig det tryckta ordet igen. Där finns nya världar och erfarenheter att upptäcka.

-   Du blir mera produktiv. Flera olika undersökningar visar att sociala medier ta för mycket av vår uppmärksamhet, både från studier och arbete - och familj. Ta dig tid att fokusera mera, in i detalj.

- Visst är det trevligt att skicka nära och kära ett meddelande. Men skulle du inte hellre träffa dem i verkliga livet? Och har du barn, ägna dem mera av rent fysisk närhet! Prata med dem - se dem  i ögonen.

- Studier visar att många känner sig pressade att bidra när de är på sociala medier, de bara måste kommentera, dela och gilla. Om du inte blir bombarderad med statusar och tweets hela tiden kan du försöka få balans på din självkontroll och bidra på ett mer sansat sätt.

- Du lär dig nya saker. Du kommer att upptäcka att du har mer tid över bara genom att sluta med att scrolla upp och ned på sociala medier. Du kan göra fantastiska saker med den här tiden, ta pianolektioner, lära dig ett nytt språk - eller utarbeta en livsplan.

- Du kan upptäcka livet bortom tekniken. Vi har lärt oss att vi inte klarar oss utan teknik såsom mikrougnar, telefoner och datorer. men så fort du slutar med sociala medier kommer tekniken ta en mycket mindre plats i ditt liv.  Tekniken ska väl vara hjälpmedel som ger oss tid, inte ta över våra liv?!

- När vi hela tiden är uppkopplade blir vi blasé och svåra att imponera på. Vi tittar hela tiden efter nästa grej som ska underhålla oss. Stanna upp, se dig omkring. Det finns mycket skönhet omkring dig.

- Undersökningar som utfördes under senaste OS visade att de som följde sporten och resultaten från mästerskapet på sociala medier också använde sig av flera tekniska hjälpmedel på en gång. Det var inte ovanligt att titta på tv och vara aktiv på sociala medier samtidigt. Ge din hjärna och din själ lite andrum.

- Sluta försöka göra allt på en gång. Ta chansen att prioritera bättre, sätta mål, bestämma vad som kommer först och vad som kan vänta. Njut av känslan att det du gör just nu verkligen är värt din tid.

Malalas Swatdal är männens värld

Fredspristagaren Malala Yousafzai har i sin mycket läsvärda bok "Jag är Malala" beskrivit hur extremismen växt fram i Pakistan och speciellt i det nordvästra området - och därmed även i Afghanistan, eftersom folket där inte direkt erkänner gränsen. Hon skriver även vilket motstånd hon, men även andra, rönt av talibanerna och visar även att Pakistans ledning, militären, som de facto för det mesta är mäktigare än president och premiärminister varit kallsinniga eller emot hennes kamp för mänskliga rättigheter. De politiska ledarna har dessutom ofta, i den mån de varit folkvalda, "ersatts" av höga officerare. Sålunda var General Zia ul-Haq en sådan kuppmakare som i hög grad jämnade marken för talibaniseringen genom sin politik.

Se betr detta även den tidigare bloggtexten med rubriken "Hur blev talibanerna extremister?". Den ger en fyllig bakgrund också till följande rader.

I sin bok beskriver Malala även hur hon, ju mera hon framträdde som försvarare för flickors rätt till undervisning, kom att bli måltavla för talibanernas attacker och misstänkliggöranden. Men även möttes av ett misstroende från det politiskt/militära etablissemanget. Militären har, visar Malala, ett minst sagt kluvet förhållande till USA. Även Malala är kritisk till hur USA skött sig.
Men militären har låtsat att stödja USA i kampen emot talibanerna, tagit emot miljarder i hjälp, men samtidigt till och från varit väldigt passiv i att bekämpa talibanerna och deras terrorism.
De som Malala Yousafzai lyfter fram i sin fredliga kamp för mänskliga rättigheter är det fåtal demokratiskt valda ledare som Pakistan haft, sådana som Ali Bhutto och Benazir Bhutto.

Nu har SVT:s kunnige korrespondent Stefan Åsberg rapporterat att Malala är ifrågasatt, spec i sin hembygd Swatdalen i nordvästra Pakistan. Det är ingen nyhet i och för sig, utan snarare är det fyra minuter inslaget en bekräftelse på det vi redan visste, både genom Malalas egen bok och på andra sätt.
Jag vill betona att det inte räcker med att läsa det korta skriftliga referatet, lyssna därför (så länge det går) på hela inslaget för en fylligare bild.
Sålunda angrips hon av en man (i talibananda) för att vara en CIA-agent (!), att hon svikit sin hembygd, och inte gjort något konkret.
Det ska då konstateras att Swatdalen är en männens värld, vilket ju Malala ifrågasatt genom sin kamp för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Hon har dessutom faktiskt gjort konkreta insatser, genom sin fond, utöver att missionera för kvinnors rätt till utbildning. Att hon blev skjuten av talibaner tvingade henne (utan att hon visste det just då, hon låg i koma) att söka läkarhjälp utomlands, vilket räddade livet på henne. Nu studerar hon vidare, för att utbilda sig för den fortsatta kampen. Det är tydligt att en del män inte gillar det. Och framför allt inte talibanerna och de som är inspirerade av eller är rädda för talibanernas groteska människosyn. Avundsjukan är utbredd.

Självklart är Malala inspirerad av sin far, men det betyder inte att hon är en nickedocka. Den som sett och hört henne tala, eller läst hennes bok, inser att det är en stark och självständig ung kvinna, full av kraft för att bekämpa ondskan. Den som läst henne ser också hur orimligt det är att anklaga henne för att vara CIA.agent! Det är dock ett rykte som sprids av hennes motståndare, vilka är både talibaner och de som inte vill erkänna att en muslim kan vara en fredskämpe. Jag sett de anklagelserna emot Malala framföras av "Israelvänner" på Facebook, som samtidigt sprider ryktet att hon skulle vara trotskist.
De som säger sådant verkar inte känna till något om Malala eller CIA eller den kommunistvariant som kallas trotskism. De vill bara fläcka hennes rykte i syftet att sprida sina egna extrema åsikter.
Det har ju till och med spridits rykten att hon inte alls blev skjuten. Och den som läser hennes bok ser också vilket politiskt spel det var i den Pakistanska ledningen när hon skulle opereras, hur man hela tiden försökte dra politiska växlar på hela tragedin. Och de var rädda att hon skulle hoppa av, begära asyl i Storbritannien, vilket hon alltså inte gjort. Av politiska skäl uteslöts också att hon skulle tas till USA för operation... Efter det att hon blev skjuten, men överlevde, så har från talibanhåll riktats nya hot emot henne om att hon kommer att dödas.

Det är också viktigt att minnas, trots avundsjuka och rykten,  att inte minst för kvinnor och flickor så är Malala en förebild. En jämnårig flicka, Sobia, självsäker och med en tro på framtiden, som dock av risk för repressalier inte vill att namnet på hennes skola ska anges, säger:
– Kvinnans framtid är mycket ljusare nu. Vi tror på oss själva och jag vill en dag bli läkare här i Swatdalen.
Det har alltså Malala åstadkommit, vissa förbättringar och en framtidstro hos många. Men mycket återstår. Talibanerna har trängts tillbaka, men finns i bakgrunden och styr mycket både direkt och indirekt, militären är fortfarande kluven. Och folk är rädda. Inte ens hälften av flickorna får gå i skola.

Och bara för en kort tid sedan dödade och skadade talibanerna en massa elever och lärare i en välbevakad skola i Peshawar, som inte ligger så långt ifrån Swatdalen.

De som främst drabbas av de extremistiska talibanerna (och deras gelikar på andra håll), det är muslimer, tiotusentals, ja egentligen många fler. Även på grund av hur de av andra buntas ihop med extremisterna. En polarisering som skadar förståelsen mellan människor och ökar motsättningarna.

Demokratibloggen4. Vem får och skall delta i det demokratiska samtalet?

Rubriken föddes delvis av tankar som givetvis har koppling till både de aktuella vapenförsäljningsaffärerna och det utredningsuppdrag som Olle Wästberg fick nyligen om att bredda deltagandet i den demokratiska

processen. 

Deltagande beror på om man tror sig ha möjlighet att påverka. Partierna är ju döda i det avseendet, p g a att de knappt har några medlemmar. De som finns är gamla och/eller har politiska uppdrag som låser dem till partiledningar som inte behöver ta hänsyn till medlemmarna pga  partistödet. Och partistödet har ju toppen kontrollen över. Någon intern debatt och skolning i ideologier verkar inte ha förekommit i märkbar grad de senaste decennierna. Partikansliernas påbud är det som gäller. 

Politiskt intresserade har därför inga direkta kanaler in i politiken, i att påverka politiken. På internet finns dock fläckvis en viss debatt, i syfte att påverka.  Partifolkets aktiviteter på bloggar och på Facebook består dock mest i att påverka och propagera för partiernas centralt fattade beslut, inte för att diskutera och låta sig påverkas själva. Uppenbarligen nås inte heller så många av de politiska (ej propagandainriktade) bloggarna eller av diskussionerna på Facebook. Bloggandet har kraftigt avtagit, och på FB är det mest vanliga att bara prata om privata aktiviteter och annat opolitiskt. Den kärna som diskuterar politik, och som känner FB som en kanal för påverka och deltagande är förhållandevis liten. 

Hur komma ur detta? 

Jag vet inte, men vi kan konstatera att gammelmedias, dagspressens insändar- och debattsidor inte är tillräckliga, för få kommer in och inläggen ska vara korta. Och tidningarna prioriterar kända namn, kända politiker eller opinionsbildare med någon specialkunskap. Många som vill delta känner inte heller att de kan skriva bra nog för att publicera sig i pressen. I vart fall inte i annat än helt kort och i olika sakfrågor, som inte alltid uppfattas som politiska.  

Självfallet kan - och bör - varje medborgare kunna delta i det offentliga samtalet i den utsträckning som han/hon önskar. Men, de som verkligen har inflytande, det är förutom partitopparna, de stora organisationerna (LO m fl) och företag och organisationer som lobbar genom PR/konsult-firmor (som ofta har fd politiker som anställda). Dvs de är inte enskilda medborgare utan påtryckare med stor makt och inflytande i sig själva.  De behöver inte mera inflytande. Möjligen mindre, för att ge mera plats för "vanligt folk".  

Att en del personer, som oftast representerar egna (ekonomiska) intressen har direktkanaler till maktens innersta rum (riksdag och regering), det anser jag är helt förkastligt - ur demokratisk synpunkt. En man - en röst ska det vara i en demokrati. Än mera förkastlig är det när sådan påverkan sker i hemlighet, åsätts indirekt eller faktiskt hemligstämpel. Det bäddar för mygel och korruption som inte heller hör hemma i ett demokratiskt samhälle, där medborgarna ska känna att de kan påverka och delta på lika villkor i demokratin.  

Mygel och begränsning av deltagandet gör demokratin till ett skådespel för en "elit"där väljarna  förvisas till åskådarplats.

--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli. 

Extremister och deras omgivning

Gårdagens Uppdrag granskning (UG) orsakade som väntat mycken uppmärksamhet och kommentarer.  Även om det ligger kvar på SVTPlay bara till den 12 juli ger jag länken här.

UG har ju flera gånger granskat "extremhögern" (nynazzar etc), senast för en vecka sedan, men detta är mig veterligt första gången de grundligt skärskådat också den extremism som finns till "vänster".  Inte helt oväntat så visade det sig att de båda extremerna i mångt och mycket är mycket nära besläktade, och inte minst i sin förkärlek för hot, misshandel, inbrott och annat grovt våld och odemokratiska metoder mot de som de anser är motståndare. Och visar det sig, som motståndare ser de inte bara den andra extremen, utan även de som står för demokrati och tolerans - och de som inte visat minsta politiskt intresse. I farten kan också en del som är, eller kunde vara, den egna extremen närstående. D v s det är ofta bara rena gangsterfasoner och våldsdyrkan som är grunden.

Att detta gäller mycket av högerextremismen, det är ju känt och erkänt. Men - precis detsamma gäller extremvänstern och dess tillskyndare. Vilket inte varit politiskt korrekt, i vart fall inte för många s.k. vänsterintellektuella och andra som gärna ser grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt eget.

Det är ju känt att såväl nazizter som kommunister och deras gelikar ansett liberalerna som sina värsta fiender. Eftersom de förhatliga liberalerna står för demokrati och frihet. Ser nu att dagens extremvänster säger likadant. Citat " har fått höra av RF och dess fanclub att jag är en äckelliberal som eftersom jag är liberal är VÄRRE än nazisterna."  Jojo.   De har en förmåga att uttrycka sig belevat och "intelligent"...

Direkt efter UG igår skrev jag följande  på Facebook. (Ha överseende med vissa upprepninga i min inledning ovan.)
"Vålds"romantik" och antidemokratiska grupper av extremt slag finns på båda kanterna. Och liknar varandra i högsta grad i sin samhällssyn och sitt förakt för demokratiska värden som åsiktsfrihet, yttrandefrihet etc. 
Visste man inte det sedan tidigare så blev det fullt klart efter kvällens Uppdrag Granskning. UG har ju tidigare flera ggr analyserat och granskat "högerextremismen", ikväll granskades de s.k. antirasisterna, dvs "vänsterextremisterna" typ AFA och RF.
Deras grundsyn är identisk trots att de själva (och av andra) anser sig vara motpoler. De tillgriper ALLA., jag säger ALLA, medel för att förfölja de som inte tycker som de själva gör. Och de inte bara har åsikter - ofta väldigt grunda och osammanhängande - ,men de omsätter dem i praktiken också. Våld, fysiska hot, misshandel, förstörelse etc. Det gäller alltså inte bara "högersidans" extremister utan lika mycket "vänstersidans" extremister som hyllar terrorister.
Våld, våld, våld. Tysta "de andra". Och då inte bara "motpolen" utan även vanliga företrädare för demokratiska ideologier. Om du inte är extremist av deras sort så är du, enl dem, per definition fascist även om du är liberal. Ja, faktisk om du inte ens har minsta politiskt intresse eller engagemang. Du är en kapitalistisk utsugare eller en stalinälskande kommunist.

Jag accepterar inte att den ena sidans våld gör det legitimt att tillgripa våld mot dem. De har rätt att tycka vad de vill. Men inte att skrämma eller tillgripa hot eller våld. Det är lagbrott. Och de ska polisen och andra rättsvårdande myndigheter ta hand om, inte extremisterna själva. All extremism och dess konsekvenser måste bekämpas, med demokratiska kraftfulla medel. Demokratin försvinner om den "försvaras" med odemokratiska, terrorliknande medel." 

Till detta vill jag lägga följande.
Polisen och domstolarna får inte lägga fingrarna emellan när det gäller att bekämpa de som använder våld som politisk metod.

Jag behöver väl inte här betona att jag avskyr rasism, nazism och fascism i alla dess former? Om någon inte vet det rekommenderar jag att scrolla tillbaka en del bland mina hundratals bloggtexter.

Häromdagen påpekade jag både på bloggen och Facebook att det finns likheter mellan de riksdagspartier som ligger närmast de båda (utomparlamentariska) extremerna. Det uppfattades inte väl av några vänsterpartister. Nu ser jag att det även idag finns en överslätande attityd till "vänstervåld" hos vänsterpartister (som ändå inte vill kalla sig kommunister!)

En av de intervjuade i UG var Sebbe Staxx, som idag skriver (mycket mera välformulerat än i teve) följande, vilket publicerats på FB av en vänsterpartist:
"I Uppdrag Granskning som sänds ikväll så intervjuas jag under premissen att jag ska prata om nazismens framfart i samhället och Kartellens avståndstagande från nazismen. Istället blir jag utfrågad om Revolutionära Fronten, en grupp jag inte är med i och aldrig varit med i. Jag är med i och representerar artistkollektivet Kartellen. Däremot är jag sedan tidigare bekant med enskilda individer i RF, på samma sätt som jag känner allt från bankrånare till moderata kommunalpolitiker.

Några saker vill jag dock poängtera och utveckla. I programmet säger jag att hela Sverige är antidemokratiskt, detta vill jag förklara.

I dagens Sverige känner sig en stor del av medborgarna bortglömda, osynliggjorda och icke delaktiga, det är enligt mig antidemokratiskt. Det gäller allt från personer som växer upp i betongens och hopplöshetens miljonprogram till de som växer upp i bruksorter där de ser fabrik efter fabrik läggas ned när nyliberalismen sätter vinst framför människor. Det är enligt mig antidemokratiskt. Ja, vi har riksdagsval var fjärde år. Vi har val där vi ger politiker förtroende att göra en sak och sedan går de och gör något helt annat, det är enligt mig antidemokratiskt. Vi har ett samhälle där dessutom marknaden har mer att säga till om och är en större maktfaktor än folkets vilja, det är antidemokratiskt.

Enskilda händelser kan jag inte uttala mig om, jag är som sagt inte med i RF och har aldrig varit det. Jag kan däremot konstatera att om man har en tröja med en nazistisk symbol på sig (SS-Totenkopf) från en nazistinfluerad slovakisk huligangrupp och befinner sig i närheten av en sammandrabbning mellan nazister och antinazister innebär det en ökad risk, detta hade de som attackerades vid nazistdemonstrationen. Vi i Kartellen har sagt det förut, vi är gatans "BBC" och vi visar vad som händer i den verklighet som tyvärr för många blundar för. Om fler öppnade ögonen och ändrade förutsättningarna, minskade klyftorna, satte människor framför ekonomisk vinst, rustade upp bruksorterna och miljonprogrammen...då kanske det skulle börja se annorlunda ut.

Vi i Kartellen skulle mycket hellre vilja rapportera om en sådan positiv utveckling. Men tyvärr lever vi i ett samhälle med social kannibalism, ekonomiska klyftor och nyliberalism. Ett samhälle som skapar konflikter. Och så länge vi har det kommer vi se till att alla får höra om det.

Sebbe Staxx" 

Detta kommenterade jag som följer: " I UG säger Sebbe klart och tydligt att han anser att "hela Sverige" är antidemokratiskt. Han visar ett utpräglat förakt för demokrati som sådan, eftersom den inte leder till det resultat som han önskar. Och han anklagar alla andra. inklusive de som starkast står för demokrati, för att vara odemokratiska. 

Så tänker och agerar en extremist, som stöder och hyllar odemokratiska våldsgrupper. 
Detta kunde han inte, och ville inte, bortförklara i UG och inte heller i detta mer välformulerade inlägg. Han anser, enl ovan, det naturligt att det förekommer våld när olika åsikters företrädare drabbar samman. Och han vill bara tala om annat. 
Klargörande."

Att en vänsterpartist som publicerade detta -  utan att ta avstånd från det, tvärtom - menar jag är ett sätt att söka förringa och släta över den våldsextremism som finns bland sådana som kallar sig vänsteranhängare. Och den överslätande attityden finns bland fler.  Jag känner så väl igen ordvalet med hat mot allt som det minsta som står för tolerans och demokrati. Alltså även hos sådana som själva anser sig vara demokrater på någon slags diffus "vänsterkant". Det är beklämmande och ger ju dessa våldsverkare och smågangsters en slag legitimitet. Beklämmande och skrämmande. 

Och att det är som jag (och Sebbe) beskriver det verifieras ju av hela Uppdrag Gransknings program. 

Skönt att Janne Josefsson inte låtit sig skrämmas av dessa extremer på båda sidorna, utan granskar dem båda.  Undersökande journalistik som inte blundar för en del av verkligheten, är viktig men för sällsynt numera i dagens mediavärld. 

Varför blogga och vara på FB

För mig så känns det viktigt att diskutera intressanta ämnen. Och då helst i en avspänd ton, men med någon grad av spänst, få bryta och kanske byta åsikter emot andras. Kanske till och med få nya kunskaper.

Det var anledningen till att jag började blogga. Jag ville givetvis själv väcka frågor, hur jag ser på olika saker, främst då av politisk natur, samhällsfrågor, ideologi i teori och praktik. Men också kommentera andras idéer. När jag tänker efter så inträffade starten av mitt bloggande ungefär samtidigt som det parti jag i decennier varit aktiv medlem i,  mer och mer började avvika från det som varit partiets ideologi. Och min ideologi, min kompass. Jag håller fortfarande fast vid min ideologi, socialliberalismen, som är ett förhållningssätt - inte en dogm om hur samhället SKA se ut. Efter en plågsam tid gick jag därför ut mitt parti, då jag inte kunde förmå mig att försvara dess nya väg.

Visserligen hade jag länge varit aktiv genom att i dagspress skriva både debattartiklar och insändare, men internet och bloggandet öppnade en ny kanal för snabb diskussion och meningsutbyte.

Facebook är också en kanal där man kan diskutera snabbt. Men tyvärr är det också en tidstjuv, som av många används framför allt för småprat om ditt och datt, om väder, om mat, bilder på familj och vänner, vart man är på väg, vilka sammanträden man sitter i etc. Detta tynger FB, även om många ser det som det de har FB till, småprat. Men dessutom kan man också ta upp och diskutera angelägna, i ett större sammanhang viktiga frågor. Det som jag ser som ett problem är att de diskussionerna ofta blir för snabba och ytliga. Eller så blir de inte av alls...

Och så störs FB då och då av folk som vill, men inte kan diskutera. En företeelse som även fanns i bloggsfären, om än i mindre grad. Dvs personer som bara vill  framföra sin egna åsikt och alltför ofta i självsäkra påståenden i kränkande eller tråkig ton. Analys, logik eller vilja att söka förstå att det kan finnas andra sätt att se på omvärlden, det finns inte hos dessa personer. Eftersom min FB-status är min (liksom min blogg)  kanal vill jag inte se den nedsmutsad av folk som inte vill diskutera utan bara spyr galla. Debatt JA, men rasism, otidigheter och allmän dumhet, NEJ.

En negativ följdverkan av FB är att diskussionerna på bloggarna minskat drastiskt.

Puffen att skriva detta fick jag genom bloggaren Joshens ( Enligt min humla) senaste text. Som också tar upp tankar om vem och vilka som blir FB-vänner, och att sådana "vänner" inte alltid förblir vänner.

Apropå tevelicenser och upphovsrätt

Med avstamp i frågan om att SVT (genom Radiotjänst) nu anser sig ha rätt att ta ut radio/teveavgift även för den som innehar datorer och surfplattor etc (förhoppningsvis bara för sådana som faktiskt kan användas för att se teve utan extra tillbehör och utan dubblering för den befintliga avgift som vi betala för innehavet av teve, hoppas jag), så tar bloggaren Farmor Gun upp några viktiga upphovsrättsliga problem i dagens mediavärld.
Det är som vanligt kloka ord om komplicerade frågor som  FarmorGun kommer med. Läs det. Min  kommentar blir:


Självklart kostar journalistik och inte minst då journalistik av någon "verkshöjd". Ett väsentligt problem är därför pengar. Inte minst eftersom alltmer annonspengar går från dagspressen till Google (hela tre miljarder på ett år, tyckte jag nämndes i teve, för en rätt minimal kostnadssida) och andra internetjättar. Jag betvivlar verkligen att annonsörerna i Google och t ex Facebook får valuta för pengarna. Det lär väl visa sig med tiden.

Det känns onekligen som om Google m fl snyltar på andra, inte minst på dagspress och tevebolag. Samtidigt ger onekligen internet oss möjligheten till både bredare och djupare information. Dvs så länge kvalitativ press finns kvar, ideell s.k. medborgarjournalistik lär inte helt kunna ersätta seriös undersökande journalistik. Journalistik, som ger oss möjlighet till bättre underbyggda diskussioner och ställningstaganden.
Men att "skydda" en upphovsrätt till detta genom att  lägga på kostnader som drabbar oss som medborgare, det känns helt fel. Fel ur demokratisk synpunkt. Dessutom skulle det drabba oss alla inte bara ekonomiskt utan än mer just informationsmässigt, kunskapsmässigt.

Den guldgruva som t ex Google och Facebook m fl idag verkar vara, den kan inom en tid vara uttömd. Om inte i vart fall en rätt rejäl del av dessa företags vinster på något sätt kanaliseras till de ställen där den kostnadkrävande journalistiken bedrivs, ja då försvinner stora delar av inflödet av nyttig kunskap som kan  förmedlas via internet. Jag vet sannerligen inte hur det ska gå till att göra denna kanalisering utan att det uppstår ökade kostnader för oss medborgare.

Det "näthat" som idag frodas inom vissa kretsar, det är kontraproduktivt, åtminstone om  man ser det ur ett demokratiskt perspektiv på sikt.
Att, i likhet med Windows 8, främst se internet som en kanal för försäljning och förströelse, det är en oerhörd inskränkning av det fria ordet och underlaget för demokratiska samtal.

Har politisk diskussion på bloggar och FB någon framtid?

Mary X Jensen har i en bloggpost ett intressant resonemang om bloggandet, dess framtid och villkor. Hon ställer där frågan om det politiska bloggandet har någon framtid.

Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.

En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.

Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.

FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...

Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.

Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.

Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.

Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.

Apropå FRA, SvD och Sverker Åström. Bloggar är viktiga

Om FRA-lagen, SvD, Mark Klamberg och Sverker Åström.
Vill uppmärksamma Mark Klambergs gedigna analys av SvD:s ledare om FRA och hur slarvigt den är skriven. Det finns ingen anledning att såhär i efterhand förringa den negativa innebörden av FRA-lagen, tvärtom. Mark ger på sin blogg en djupare insikt i detta än vad SvD förmår. Läs det! Bloggar är viktiga, och ger oftast mera djup och insikt än korta kommentarer på Facebook...

Diplomaten Sverker Åström har avlidit vid hög ålder. En man som kom att utforma den socialdemokratiska utrikespolitiken under decennier. Med mjukhet mot Sovjetdiktaturen och sträng kyla emot USA och Israel. Han verkar inte heller precis ha satt Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar från nazisterna under andra världskriget speciellt högt.

För mig ger lovorden över Åström en fadd bismak. Att en högt uppsatt person blir gammal får inte vara en ursäkt för att man "glömmer", dvs bortser från vad personen stått för inklusive det mindre positiva. Carl Bildts lovord över Åström är ren panegyrik. Det är nästan så att jag får känslan av att Bildt därmed vill överskyla sina egna negativa sidor.

I sin ungdom var, enl uppgift, Sverker Åström aktiv i en nazisympatiserande rörelse, nazistiska Sveriges Nationella Förbund, under flera år under 30-talet. Det kan ses som en ungdomsförsyndelse, som han säger sig glömt, men kan också vara en förklaring till hans avsky för USA och Israel, vilka om än inte invändningsfria ändå var och är demokratier. Möjligen också till att han var så överseende med Sovjetdiktaturen. Åström har också själv uppgett att SÄPO misstänkt honom för att vara Sovjetspion.

Betr Sveriges Nationella Förbund, läs detta.

Kluvna känslor inför Annie Lööf (c)

Det är med kluvna känslor jag tar del av det inte helt oväntade förslaget från centerns valberedning till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Annie Lööf (Johansson) har onekligen profilerat sig som en av de mest intressanta inom centern under de senaste åren. Det framhålls hennes ungdom, kommunikationsförmåga, att hon passar både i traditionella centersammanhang som i mera liberala.

Nå, ungdom är inte en självklar merit, dessutom går den över med åren. Det som tillkommer med åren är förhoppningsvis erfarenhet, vilket inte är fy skam det heller. Speciellt inte om den visheten tillkommit också utanför det politiska rummet. Jag har en känsla av att Annie Lööf inte kan ha hunnit med mycket mera än att vara heltidspolitiker.
Hennes verbala förmåga är rätt tydlig, dessutom är hon inte främmande för "sociala media", som Facebook och liknande kallas.

Hon verkar också rätt så liberal, inte minst i ekonomiska sammanhang. Väl så mycket till höger dessutom, vilket för mig är en motsägelse - och som gör mig tveksam. Liberal är ju vänster, dvs motsatsen till höger. Socialliberal är därför inte precis det jag vill kalla henne. Om hon inte ändrar sig, vilket ju inte är omöjligt. En kombination av växande erfarenhet och medvetenhet om centerns utsatta läge kan bidra till en sådan kursjustering.

Hennes historia från FRA-striden ger också kluvna känslor. Hon var initialt emot FRA-lagen, men lät sig övertygas om att den måste röstas igenom, och till och med försvarade "kompromissen", som FRA-anhängarna kallade den. Kommer hon att fortsätta med sitt stöd för FRA-lagen och liknande inskränkningar i den personliga integriteten? Eller kommer hon i sin nya position vilja ompröva lagen i liberal, demokratisk riktning?

För centern finns nog inte mycket annat val än Annie, om partiet ska ha en framtidschans. Samtidigt finns flera frågetecken, speciellt om partiet vill framtona som ett modernt socialliberalt parti, som värnar den enskildes frihet i gemenskap med andra.

Socialliberal debattgrupp, uppdat

Har precis upptäckt en socialliberal debattgrupp på Facebook. Kolla gärna in länken.

Det har till och från funnits liknande grupper och debattplatser, men en del verkar ha självdött. Denna grupp förefaller dock bildad av personer med genuint intresse för socialliberalismen kombinerat med missnöje av hur dagens riksdagspartier (och även något utanför) hanterar det de anser vara sin ideologiska bas.


Den som inte kommer in i gruppen själv kan meddela mig eller någon annan deltagare så kan vi nog fixa det.

Uppdatering. Efter några dagar redan måste jag erkänna en viss tveksamhet betr denna grupp. Den är inte bara rätt liten, men sammansättningen ger tvivel om inriktningen. Jag skulle gärna se att fler gedigna socialliberaler anslöt sig, och deltog i diskussionerna. Det skulle klarare visa om det finns några förutsättningar för en konstruktiv utveckling. För det behövs en socialliberalt forum, som kan bidra till att lyfta fram det socialliberala perspektivet i samhällsdebatten. Ett forum som antingen kan bli ett eget, seriöst alternativ till dagens ideologilösa maktsträvarpartier, eller som kan stärka de socialliberala krafterna inom något befintligt parti. Vilket också är ett hästjobb.

Terrorn har många ansikten

Nyheten om terrorbomben i Oslo kom chockartat. Genom FB, för uppenbarligen tog det tid för SVT att reagera vilket fick garvade journalister (inkl fd tv och radioreportrar) att undra vad SVT gjorde. Nå, till slut vaknade även den svenska statstelevisionen genom att direktsända vad NRK sände.

Att slå emot den norska demokratins hjärta, i vart fall dess verkställande del genom att blåsa ur regeringskansliet är, trots allt, knappast något som man tror kan hända. OK, visst har säkert funnits viss beredskap och handlingsplaner för detta, liksom jag förutsätter att det finns i Sverige. Ändå vill man inte tro att det ska bli allvar.

Jag måste erkänna att som det framtonade genom teverutan så fick även jag en känsla av att risken var stor att det hela hade någon koppling till islamistisk terrorism. Kommentarerna gick i den riktningen. Samtidigt saknade jag, liksom kommentatorerna, några som helst konkreta belägg för att så var fallet. En sak som verkade underligt var även det till en början inte speciellt betonade händelserna på ungsossarnas läger utanför Oslo. Varför skulle finnas ett samband - och är det en naturlig koppling för islamska terrorister att samtidigt utlösa bomber vid regeringsbyggnader centralt och att skicka in någon som börjar skjuta i ett ungdomsläger?

En sak som dock kunde tyda på muslimsk terrorism var dock att minst ett par sådana rörelser var snabba att ta på sig ansvaret (=äran) för det hända.

Nå, redan under fredagkvällen kom dock en del notiser om att en blond norrman gripits. I takt med att dödstalen ökade dramatiskt under lördagen, i synnerhet från ungdomslägret, så preciserades även att den gripne norrmannen var en person som inte bara varit "utklädd" till polis utan även är känd för extrema högeråsikter, något som knappast ger en muslimsk koppling. Samtidigt så kommer högstämda kommentarer som pekar på vikten av att skydda demokratin emot terrorism. Med mera el mindre klara antydningar om mera myndighetskontroll av oss alla. Men också om vikten av ett öppet samhälle.
Ännu vet vi dessutom väldigt lite om den gripne (de gripna) mannens bakgrund och avsikter. Eller ens om det är rätt person(er) som gripits.

Vad visar då detta? Först och främst givetvis att man inte ska dra slutsatser för självsäkert utan faktiska underlag.
Att framför allt kommentatorer inte bör blåsa under rädslan för muslimska terrorattacker så fort något händer. Visst, det har hänt en del sådana, av spektakulär storlek. Och som inte kunnat förhindras av all världens avlyssningar och säkerhetstjänster.
Vi måste också inse att terror utförs av andra, av extrema rörelser med mera "västerländska" förtecken, både till vänster och höger. Som Harry Ascher skrev på Facebook så begicks enligt EU:s polisorgan Europol mellan 2006 och 2009 1.770 terrordåd i Europa. Bara sex av dessa 1.770 dåd, eller 0,34 %, hade muslimska kopplingar.
265 gånger fler terrordåd, nämligen 1.596 stycken eller 90,2 % av alla Europas terrordåd, hade högerorienterade kopplingar.

Självfallet ska vi inte vara naiva. Vi ska inte bortse från något av det hot som olika terrorgrupper utgör. Men vi ska inte heller bortse ifrån att det vi kallar terror även kan utföras av mer eller mindre förvirrade enskilda (som inte behöver ha någon uppenbar politisk koppling). Trots all försiktighet verkar det omöjligt att gardera sig emot alla eventualiteter. I vart fall inte i ett öppet demokratiskt samhälle.

För om vi tror att vi kan stoppa terrorn genom att stänga det öppna samhället, då har terroristerna segrat! Vad är det värt om vi alla ska ständigt övervakas, och alla våra åsikter registreras, utan att minsta misstanke finns 99,999 % av oss?
Ett sådant system är statens terror emot oss alla, det är en diktatur utan åsiktsfrihet och utan människovärde.
Vi får inte bortse ifrån att sådana steg redan tagits.

Makten vill inte diskutera makt

Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.

I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.

Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.

Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.

Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.

De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".

Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.

Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.

Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?

Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.

Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)

Nej, det är ingen trevlig tid nu

Mycket kallt sedan lång tid. En kyla som kom bortåt två månader tidigare än normalt. "Blidan" med bara ca 5 minusgrader var ett dygn och innebar en massa snö. Så mera kyla, och ännu mera snö. För den som bor i lägenhet märks föga av detta, värmen kommer ändå och fastighetsskötare fixar bort snön. Men så är det detta med att bilen kanske måste skottas fram och att flyg och tåg inte funkar som de ska.

Nej, det är för mycket "julkortssnö" och för sträng kyla för länge för att man ska komma i julstämning när ryggen värken, man är febrig, hostar, näsan rinner och man gruvar sig för kommande el-räkningar, några tusenlappar högre än normalt varje månad.

Och samtidigt så fortsätter verksamheterna kring oss. Val, av ytterst tveksam karaktär, i Vitryssland. En president i Elefenbenskusten som vägrar avgå trots valförlust. En svensk regering som trilskas över en votering i riksdagan och stänger ambassader i stället för att göra sig av med en del av den övergödda skara "politiskt sakkunniga" som omger ministrarna. Etcetera. Sverige utvisar kristna irakier tillbaka till Irak och förföljelse. Myndigheter som söker komma ifrån fortsatta Wikileaks-läckor. Mer eller mindre, mest mindre, motiverat. Ett sosseparti i våndor. Tjuvar som kollar på Facebook om folk reser bort och lämnar fältet fritt för dem. Mordförsök på en politiker i Umeå. Läkarna godkänns inte som läkare, av Fk.
Det saknas verkligen inte händelser att kommentera. Men inspirationen infinner sig inte.

Avslutningsvis noterar jag bara att polisens arbetsmetoder, dvs polismetodutredningen, verkar ha kommit ytterligare steg på väg till förverkligande. Jag har inte orkat tränga mig in i det hela, men tycker mig ha förstått att polisen ska få ännu mera av befogenheter för att t ex infiltrera, ja t o m själv i någon mån få begå brott. Samt ett och annat som verkar högst tvivelaktigt. I vart fall för den som anser rättssäkerhet och integritet som viktiga ting.

Nej, det är ingen trevlig tid nu.

PS. Och så är det årets kortaste dag idag den 22 dec också. Dvs mörkaste.

Rösta för demokrati och efter övertygelse!

Börjar med att ge länken till Leo Erlandsson idag, där han förklarar varför han röstar som han gör.

Leo röstar för att bevara våra medborgerliga rättigheter. För att i en demokrati kan vi inte låta privata bolag agera Polis. I en demokrati kan vi inte låta Polisen göra husrannsakan hos 40% av befolkningen för att de älskar nätkultur. I en demokrati måste vi respektera mänskliga rättigheter och den enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter självklara rätten till ett privatliv.

Jag instämmer till fullo.
Det kan aldrig vara fel om man röstar av övertygelse och för respekten av demokratiska rättigheter! För privat integritet, för rättssäkerhet etc.

Det förekommer en massa tjat bl a på Facebook om att röster kan vara bortkastade. Därför uppmanas vi att rösta på endera blocket!
Inget kan vara mera fel. Att uttrycka sin åsikt genom att rösta efter övertygelse i st för av missriktad lojalitet med ett block, det måste vara rätt.
Vi röstar på partier i Sverige, gärna med personkryss.
Allianser och koalitioner är bara ett sätt för partiledningar att få mera makt än de kan få som partiföreträdare.

Min slutsats blir att jag röstar på piratpartiet. Jag hoppas att du kommer till samma slutsats. Men det din sak att avgöra var du står.

Tänkte testa Facebook också

Just det, jag testar. Vi får se vad det blir av det. Gissar att min politiska kommentarer även i fortsättningen kommer att finnas här på bloggen. Men livet är inte bara politik, om än saker och ting hänger samma ofta.

Kollade och såg just att imponerande många anslutit sig till FB för Håll Beatrice Ask borta från våra ungar. I skrivande stund ca 167o stycken.