Socialliberalism

Socialliberal, det är ett ord som väcker känslor.

För många folkpartister är det ett honnörsord, en etikett man gärna använder på sig själv, även om man inte alltid står upp för vad det innebär. En tid var det tämligen populärt även hos en del centerpartister och enstaka sossar. Men den tiden verkar vara förbi. Intill för något år sedan kallade sig många (de flesta) moderater för liberaler, men aldrig för socialliberaler! För många människor med högerideal är socialliberal närmast ett skällsord. Högerideal tycks idag även vara mycket frekventa för de "liberaler" som kallar sig nyliberaler eller neoliberaler (se nedan) . Dessa är numera vanliga hos både moderaterna och folkpartiet, något som var helt otänkbart bara för några decennier sedan.

Socialliberalismen - som vi i Sverige ofta förknippar med Bertil Ohlins förnyelse av folkpartiet på 1930-talet - har i själva verket rötter till liberalismens barndom under 1600-och 1700-talen. Adam Smith, ofta felaktigt utmålad som en rent ekonomisk tänkare, menade att arbetarna som genom sitt arbete förser folket med mat och kläder själva måste bli väl försedda med dessa saker. Smith var i själva verket en moralfilosof som menade en god ekonomi måste grunda sig på goda moraliska värderingar och att goda arbetsförhållanden främjar välstånd. Någon laissezfaire-ekonom var han inte. Även om liberaler alltid haft en skeptisk inställning till staten har många, som John Stuart Mill, sett statliga ingrepp som något främst praktiskt. Även om de noga måste prövas, kan det finns motiv för statlig makt på vissa områden.

Om detta och om dagens partiers förhållande till socialliberalismen har jag skrivit mycket i denna blogg i olika inlägg liksom på min hemsida (www.freewebs.com/larserick/ ). Jag menar att socialliberalismen, så som jag definerar den, sitter trångt i dagens riksdagspartier. Finns den då alls?

Ja, den finns! Hos många, kanske de flesta, svenskar!

Min tro är att svenskarna vill ha ett samhälle där social ansvarskänsla kombineras med respekt för individens frihet och integritet. Vi vill ha ett bra skyddsnät, men vi vill inte snärjas in i det så vi kvävs. Vi, de flesta, inser att det krävs en fri marknad och konkurrens, att det är en välståndsbyggande kraft. Det vi inte vill ha är monopol som kväver utveckling och höjer priser. Därför måste det finnas regler, som samhället sätter upp, som förhindrar monopol och att marknadsekonomin tar död på sig själv.
Vi vill självfallet inte att främmande makter eller terrorister ska ta över, därför vill vi ha ett försvar och att det finns en fungerande underrättelseverksamhet. Men den ska inte inskränka på vår integritet! Vi uppskattar och vill bevara yttrandefrihet och fri kommunikation. Storebror ska inte övervaka varje steg vi tar. Ett integritetskränkade övervakningssamhälle är inte en demokrati, inte till gagnet.

God skattefinansierad sjukvård, men inte nödvändigtvis bara i landstingets regi. Bra skola, med privata alternativ som stimulerar den kommunala skolan. God, och valfri äldreomsorg med olika alternativ, som visar respekt för oss även när vi blir äldre.Vi vill ha trygghet, inte allmosor.

Vi kan till och med tolerera ganska höga skatter, så länge vi ser att vi får valuta för pengarna! Idag är det många som inte anser sig få det. Eller att effektiviteten inte är den vi vill se, även när pengarna används för välfärd som kommer andra tilldel.

Marknadsekonomi – inte socialistisk planekonomi. Individens rätt och integritet går före det diffusa kollektivet. Vi vill ha en fungerande och effektiv samhällsapparat, men inte en seg och bedövande byråkrati. Vi vill ha trygga pensioner, men inte kollektiva löntagarfonder med socialiska styrelser.

Vi vill att makten ska kunna avsättas. Vi är skeptiska till makten, är emot maktfullkomlighet vare sig den är statlig/offentlig eller privat, eller sker genom anonym byråkrati. Vi vill ha utveckling och framsteg.

Vi vill delta i demokratin, inte sitta som åskådare.
Människor är inte, och ska inte vara lika som bär, men de ska behandlas likvärdigt. Med respekt.

Det gäller självfallet även flyktingar och invandrare. Den sociala ansvarskänslan, likaväl som vi ser att den ekonomiska liberalismen ger utveckling, gör att vi är för generöst bistånd till fattigare länder. Vilket inte betyder att vi anser att dagens politik i dessa avseenden är perfekt, långt därifrån.

Kort sagt, väldigt många svenskar är i praktiken socialliberaler, inte vare sig socialister, inte ”nyliberaler” och självfallet inte heller gammaldags konservativa.

Men var är det parti som lever upp till detta?
Kan och vill folkpartiet återta socialliberalismen som sin ideologi, inte bara till namnet utan även i praktiken?
Eller kommer centern att överge sin anpasslighet till övervakningsstaten och hitta tillbaka till det spår man en kort tid var inne på?  I dagens läge (okt 2010) verkar det föga sannolikt.

Betr kristdemokraterna och moderaterna lär man inte ens kunna ställa frågan.

Eller blir det miljöpartiet som låter de stråk av spirande socialliberalism, som finns där, få blomma ut?
Eller piratpartiet? Inte heller det verkar sannolikt.
Kan det bli ett helt nytt parti då? Vem vet, i dagarna har ju ett "projekt" kallat liberaldemokraterna startat.
--------- 

Socialliberalismen vs nyliberalism/nykonservatism.

Bloggaren Populisten frågar i en kommentar till min blänkare om Hans Lindblads syn på de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Lindblad anser ju att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera "moderna" än socialliberalerna.


"Pops" fråga är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns såväl liberaler som konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.

"Pop" menar att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.

Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan.
"För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler.
(Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige."

Hans Lindblad påpekar, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästa uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.

Hans Lindblad skriver:
"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.


Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser som gick i spetsen för att demokratisera landet.


Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med. Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar, inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.

Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.


Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."

Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderata som vill kalla sig liberala.

Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade.


Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."

(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )

Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.

Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem.


Jag konstaterar att Beckman var en de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv. Det var barnen som drabbades mest av fädernas alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik. Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."


"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."

Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.

Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
------------------

Lästips.  En socialliberal klassiker, Gunnar Heléns Frihet i gemenskap.
I dessa dagar diskuteras liberalismens framtid, erkannerligen då socialliberalismen. Det verkar som att socialliberaler finns lite här och där. Kanske till och med en och annan inom socialliberalismens tidigare hemvist folkpartiet, då dock främst på det lokala planet. Samtidigt verkar det råda viss förvirring om vad begreppet innebär. Som att det vore ett slags halv-sosse. Det är fel. En socialliberal kan inte vara socialist.
En socialliberal är en liberal med social ansvarskänsla. Lite mer slagordsmässigt, men träffande, kan det uttryckas som frihet i gemenskap.

Frihet i gemenskap är också titeln på en bok av förre fp-ledaren Gunnar Helén, utgiven 1974, Askild & Kärnekulls förlag.
Självfallet är en del av exemplen präglade av 70-talet, men principresonemangen är tidlösa. Några av kapitelrubrikerna lyder:
Att vara liberal.

Friheten i världen.

Avväpna Storebrors öga! (Helén skulle aldrig släppt igenom FRA-lagen.)

Omsorgen om människan.

Att vara liberal är att tro på idealitetens makt.

Vi ska komma ihåg att på 70-talet var det samma sak att vara liberal som folkpartist. Och liberal var detsamma som att vara socialliberal. Med detta i bakhuvudet kan man se boken som en vägledning för socialliberaler.
Idag är ju, tyvärr, socialliberalism inte detsamma som att vara folkpartist.

------------------------------------------------------------------------------

En diskussion om socialliberalism och "socialliberalism".
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/10/socialliberalism-och-socialliberalism.html

---