Oförändrad brytpunkt är bra!

Japp, till slut lyckades den samlade oppositionen stoppa alliansens förslag om höjd brytpunkt för statsskatten. Nu bortser jag från småtjafset med juridisk vinkling. "Juridisk" är väl dessutom att ta i. Det gällde tolkningen av interna spelregler för riksdagen... Och att de rödgröna fick med SD om nejet. Alliansen har ju inte protesterat emot att SD röstat på den.
 Jag ser på sakfrågan.

Således. Femte jobbskatteavdraget, dvs bidraget till de som har bra jobb, inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Det gick igenom. 
Vilket är ett dränage av statsfinanserna och felriktat, menar jag. 

Att inte brytpunkten höjs, det innebär samtidigt att ett ytterligare minus i statskassan förhindras!
Att förslag från oppositionen skulle innebära att budgeten spricker, det är ju ett vanligt motargument från Borg och hans allierade småpartier.
Men här förhindrades faktiskt en minskning av intäkterna. Bravo, borde Borg utropa.!

 Att nu den välmående medelklassen inte gynnas ytterligare, utöver det i och för sig omotiverade femte "jobbskatteavdraget", det  innebär att det utrymme som därmed kan uppstå budgetmässigt skulle kunna användas för att skapa nya jobb och att förbättra villkoren en aning för sjuka, arbetslösa och pensionärer. 

Dvs om alliansen vill, vilket den nog tyvärr inte vill. Om den inte ändrar sig p g a det förestående valet.  

Snabba cash genom att fasa ut folk

Snabba cash genom att FASa ut folk. Jag blir alltmer upprörd över hur maktetablissemanget ser på oss människor som är utanför deras priviligierade grupp. Jag hoppas att det "bara" beror på bristande empati, oförstående på grund av att de aldrig befunnit sig i utsatta situationer i livet. För om det är ren illvilja, ondska, då är det närmast straffbart. I vart fall ur moraliska aspekter. Jag tillhör den krympande skara som nämligen anser att politik handlar om att göra samhället bättre - för alla - att där finns en moralisk aspekt som inrymmer respekt för medmänniskan.

Respekt är inte ett ord som används så ofta numera. Är det därför som "man" (dvs våra beslutsfattare) genom ständiga åtgärder ser till att vi glider allt längre ut i det tredelade samhället. Det samhälle där den sista tredjedelen praktiskt taget lämnas åt sitt öde. Att vara sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer. För makteliten finns tydligen inte tanken att de kan hamna där själva. Om detta skrev jag flera texter ifjol sommar och förhöst.

Alla som lever och har hälsan blir gamla, och därmed pensionärer. Att förbli frisk kan man bara till viss mån påverka själv. Det jag önskar är att både gamla och sjuka ska behandlas med respekt, och att vi gemensamt genom samhälleliga åtgärder gör både ålderdom och sjukdom uthärdligt så långt det går. Sjukdom kan också vara en orsak till arbetslöshet. Men även ex-vis konjunkturer, strukturförvandlingar i näringslivet - och i offentlig sektor.

Självfallet anser jag att arbetslösa också ska behandlas med respekt. För de flesta av oss är arbetet viktigt för att få självkänsla. Det ger inte bara en inkomst (förhoppningsvis så vi kan försörja oss) utan också tillfredställelsen av att fylla en plats i samhället, att förverkliga oss, att få nytta av våra studier etc. Dvs att vi känner människovärde! Arbetslöshet, speciellt långtidsarbetslöshet, förvägrar oss detta. Snart sagt INGEN gillar att leva på bidrag. Men om man råkat illa ut så är man så illa tvungen, och då är det bättre att överlevnadsinkomsten kommer från en (gemensam) försäkring än genom "bidrag". Och att den inte är så kränkande låg att vi inte förmår kravla oss upp för att söka (anständiga, passande) jobb.

Detta klarar inte samhället idag. Tvärtom verkar det som att viljan inte riktigt finns heller. Det är nu under flera decennier som attityderna bakom många "åtgärder" alltmer präglas av uppgivenhet till den grad som gränsar till respektlöshet för den som hamnat i långtidsarbetslöshet. Ersättningar skruvas ner. "Åtgärderna" blir alltmer krystade och upplagda på ett sätt som ger en innehållslös "sysselsättning" som ingen vart leder. Som ofta låser in och förhindrar folk att söka rätt väg ut ur arbetslösheten, som stoppar egna initiativ med rigida regelverk. Som sagt, detta är inget nytt i sig, men har blivit allt värre med åren.

Under senare tid har dessutom tillkommit något som kan kallas en slutstation. En "åtgärd" som har karaktär av sopstation. Utan återvinning. Det kallas FAS 3. Där samlas folk som varit utan riktigt jobb tillräckligt länge och "ges sysselsättning" av litet eller ringa värde. Utan avseende på utbildning och tidigare erfarenhet. Med ytterst låg ersättning. OCH till på köpet får "arbetsgivarna" - förutom helt (!) gratis (!) arbetskraft (!) - en ersättning för att de "tar emot" de olyckliga. Fem tusen kronor i månaden per person! Det blir många miljarder det, som borde kunna användas till att skapa riktiga jobb i stället.

Men, trots allt, det värsta är inte att pengarna är mer eller mindre bortkastade. Det värsta är att systemet slår ut människor, förnedrar dem, tvingar ut dem i marginalen, definierar ut dem från det "normala" samhället. Bara detta att målet är ynkliga 1,5% "återanpassade" till normalt arbetsliv, det är ett tecken på att något är allvarligt fel!

Det görs enorma snabba cash på att fasa ut folk från verkligt liv och social gemenskap.

Några ytterst läsvärda inlägg kring denna problematik. FarmorGun.
Anders Widén 1, 2 och 3.

Det blödande hjärtat och det tredelade samhället

En man som skriver med ett blödande hjärta och ett skarpt, medkännande intellekt, det är Anders Widén. Författare, föreläsare, bloggare. Och arbetslös. Men som arbetslös måste man in i något slag av ”åtgärd”, oftast av tämligen meningslöst slag och de facto huvudsakligen bara för att hålla den arbetslöse ”sysselsatt” som motivering för att denne skall ”göra en motprestation” för den ynkliga ersättning han/hon får.

Detta innebär att den arbetslöse inte får arbeta i sin vanliga bransch, ja inte med något som skulle ge några kronor i inkomst och/eller göra att den arbetslöse håller sig kvar på arbetsmarknaden. Då försvinner ersättningen som straff. Samtidigt har genom dessa åtgärder skapats en stor grupp människor som arbetar till underpris med uppgifter som de oftast är överkvalificerade för och för arbetsgivare som slipper betala riktig lön, ja ibland till och med får betalt för att ”sysselsätta”. En modern variant av slavarbete under sken av att vara en arbetsmarknadspolitik för att skapa ett jämlikt samhälle där ingen är ”utanför”.

Om detta skriver då och då Anders Widén på sin blogg. Det är en erfarenhet han delar med hundratusentals andra i detta land. Genom att han inte kan försörja sig som författare längre – eftersom de inkomstbringande föreläsningarna, som är de flesta författares verkliga inkomstkälla, drastiskt minskat i och med budgetneddragningar – så har han tvingats in i arbetsmarknadspolitikens märkliga regelverk. Ändå har han också under lång tid orkat engagera sig i debatten kring livsviktiga grundläggande frågor som integritet och rättssäkerhet .

Jag rekommenderar varje läsare av dessa rader att själv läsa hans text ”Solidaritet eller fascism - Demokrati eller slaveri.” Ja, för att förstå följande rader är det nog till och med nödvändigt att läsa hans självutlämnande, viktiga text.

Detta sagt så vill jag påpeka att jag vet, bl a egen erfarenhet, att det Widén upplever inte är något som tillkommit de senaste åren, under alliansregeringen. Nej, det är ett arv från decennier av socialdemokratisk politik, och kommer inte att förändras påtagligt vid ett regeringsskifte.
Varför då det? Jo, arbetsförmedlingarnas uppgift ändrades succesivt från att förmedla arbete till att förmedla bidrag. Eller rättare sagt, att ge underlag till A-kassorna, så att de kunde betala arbetslöshetsersättningen. När man insåg att det behövdes mer än så kom arbetsmarknadsutbildningar till, som skulle administreras. När inte heller det räckte så ”skapades” diverse jobb med diverse benämningar. Alltmer krystade kontruktioner och benämningar. Vilket ledde till alltmer administration, som skulle skötas av oftast mycket lågutbildade tjänstemän, som själva satt tryggt på sina stolar. Med tiden insåg man att de måste in en del akademiker (tyvärr ofta direkt från skolbänken) också i systemet.
Verkliga jobb kunde givetvis inte skapas genom dessa åtgärder. Däremot kom alltfler in i karusellen och det har blivit en oöverskådlig administrativ apparat, där pappervändande och produktion av standardiserade ”handlingsplaner” och statistik är huvuduppgiften. Och för detta skall den arbetssökande göra regelbundna besök hos arbetsförmedlingen för att avrapportera hur många jobb han/hon sökt sedan sist.

Detta är situationen i ett samhälle som är delat i tre delar.
Överst överklassen som lyckats i karriären, ibland genom arbete, men ännu mer genom kontakter, arv och föräldrar eller politisk karriär. Det är alltså topptjänstemän i stat och näringsliv, VD-ar, riksdagsledamöter, partiledare, ministrar etc. Det är en tämligen liten grupp människor som lever helt skilt från resten av folket vad gäller levnadsvillkor.

Sedan har vi det som vi kan kalla medelklassen. Den som partierna värnar om och vill ha dess röster. Den som ska vaggas in i trygghet med sänkta jobbskatter etc. De som har goda, fasta jobb och som är friska och i arbetsför ålder. Här finns t ex industrijobbarna, ja allt LO-folket. TCO och SACO-människorna, dvs de som har fått fasta jobb. Företagarna och hantverkarna. De som sneglar på överklassens inkomster och leverne och som samtidigt ser snett på de som de kallar ”bidragstagarna”. Någon enstaka härifrån kan sega sig upp till överklassen, men vanligare är att genom sjukdom eller arbetslöshet hamna i ”utanförklassen”.

I underklassen-utanförklassen hittar vi just dem, vanliga människor som inte klarat skolgången och hamnat i tillfälliga låglönejobb eller aldrig fått ett jobb. Här finns även många högutbildade som valt ”fel yrke” eller blivit arbetslösa. Fattigpensionärerna. Här hamnar förr eller senare också de långtidssjuka som inte haft extraförsäkringar och alla slags långtidsarbetslösa. De upptäcker snart att facken lika lite som myndigheterna värnar dem. Facken står på de fast anställdas sida, inte på sjuklingars, arbetslösas eller springvikariers sida. Och myndigheterna de följer reglerna (ofta bokstaven mer än andan) som den politiska överklassen fastställt.

Här i denna klass känner man dagligen sin integritet kränkt på flera sätt. Man ska erkänna att man inte duger. Man tvingas till konstigheter i form av administrativt krångel, av hot om avstängning från minimala ersättningar om man inte gör som handläggare och myndigheter säger, om man envisas med att vilja leva med familjen och inte flytta hundra mil för ett tillfällighetsjobb, om man är så sjuk att man inte klarar att ”anpassas” till att jobba. Man misstänkliggörs eftersom man inte jobbar, trots att man är för sjuk eller inte kan få ett jobb. Kanske för att man är överkvalificerad. Många arbetsgivare är ju inte trakterade av att få en anställd som har högre utbildning eller bättre kvalifikationer än han själv har.

Jag vet inte hur man ska komma ur denna uppdelning av svenska folket. Men uppenbarligen finns den och uppenbarligen så saknas i hög grad den inlevelseförmåga i andras situation som krävs för en förändring. Flera ideologier vill skapa ett mänskligare samhälle, men ideologierna står inte högt i kurs i dagens Sverige. Istället är det röstmaximering, för att ta eller hålla makten, som gäller.

Vad partierna kör ut med i valrörelsen, det är löften för att dra väljare, framför allt i plånboksfrågor för medelklassen. Inte en sammanhållen ideologi.

Solidaritet är ju ett missbrukat ord. Borde betyda hygglighet och omtanke om medmänniskan. Inte som idag de facto betyda att man är med i en grupp av likställda för att kräva solidaritet, hjälp av andra. Jag tror inte att detta har med kapitalism att göra, eller inte. Nej, det är en grundläggande demokratisk fråga.

Demokrati kan bara fungera om vi känner oss likställda, jämbördiga. En gång trodde vi att den lika rösträtten var nog för det. Den var nödvändig, men inte tillräcklig. Vi kan inte känna oss likvärdiga om vi låter en grupp se sig som överhet, som de som vet bäst och ska styra och ställa för oss. Över oss. T ex genom integritetskränkande lagar. Det är inte säkert att den självutnämnda eliten vill oss väl. Tvärtom, makt korrumperar.

Det värsta är att vi har oss själva att skylla som snällt röstat fram de politiker som styr över oss som vore de bättre människor än vi. Vi måste därför skaka om det politiska systemet, de gamla partierna. Ge dem en läxa. En läxa som innebär att de inte kan smyga på oss kränkningar av olika slag. En läxa att som innebär ett krav på en demokrati där vi alla respekteras, oavsett ålder, yrke, inkomst, bakgrund eller annat.

Ännu kan vi göra det. Om vi tar den chansen den 19 sept.

Bensinskatten, en klass-skatt(uppdat.)

Så nu vill de röd-gröna höja bensinskatten, igen. 49 öre/liter, dvs 60-65 öre upp inkl momsen. Dvs runt eller drygt tusenlappen på ett år för en med normalt behov av bilen. Och Maria W (mp) plus de kompromissvänliga sossarna och vänsterpartiet tycker att det är OK, för höjningen ska kompenseras av jobbreseavdrag, i det "närmaste". I sedvanlig ordning så hänvisas också till kollektivtrafiken.

Om detta tycker jag inte. Jag är emot bensinskattehöjningar från vem de än kommer. Självfallet är det ingen större kostnad för de som har goda inkomster, har tjänstebil, eller kan åka taxi i "tjänsten" som riksdagsledamöterna, eller bor i Stockholm.

Det finns givetvis en del miljöskäl att begränsa bensinförbrukningen. Men varför ska det alltid ske så att det drabbar sjuka, äldre och boende utanför Stockholm?

Stockholmarna är väl praktiskt taget de enda som har en någorlunda hyfsad kollektivtrafik. På ytterligare ett fåtal orter är det tolerabel kollektivtrafik för arbetsresor under vardagar och på vissa sträckor. Inte mer.

För folk med välavlönade jobb (och jobbskatteavdrag och reseavdrag) är det heller ingen större konst att byta bil till en som är ännu nyare och bensinsnålare och eventuellt går på etanol (subventionerad men i slutändan lika dyr, och med omtvistad miljöeffekt).

Men nu är det så att även folk som bor utanför storstäderna behöver bilen, och faktiskt i högre grad än storstadsborna! Och sannerligen inte bara för jobbresor. Det är knappast ett nöje att ta sig till affären, till läkaren, till arbetsförmedlingen, försäkringskassan, att skjutsa barn till och från förskola och karaktärsfostrande fritidsaktiviteter. Bilen behövs, och ger inga inkomster, bara kostnader.

Självfallet kan det vara vettigt om bilparken succesivt byttes till en mera miljövänlig. Men då ska de som behöver den bäst också ha råd. Det går inte att byta ut en 15-20-årig bil till en sprillans ny med miljörabatt för den med knappa inkomster som möjligen kan lägga upp 10-20 000 på bytet efter flera års sparande.

Tyvärr behöver vi bilen även vi som bor i glesbygd, som har låg inkomst eller inte har jobb alls, och/eller som är sjuka eller är pensionärer. Vi har den inte för nöjes skull, utan av tvingande omständigheter.

Bara 13% av väljarna vill ha höjd bilskatt enl Rapport, vilket de s.k. arbetarpartierna och miljöpartiet vill. Men tre ggr så många vill att bensinskatten sänks! Jag skulle tro att en mycket stor del av de som vill ha sänkt bensinskatt tillhör s+v:s traditionella väljargrupper.

Att föreslå höjd bensinskatt, som de röd-gröna gör, är att gå samma väg som Alliansen, dvs att skapa än större klyftor mellan de som har goda jobbinkomster, är friska och bor i storstäder och de som tillhör den undanskuffade tredjedelen bestående av lågavlönade, sjuka, arbetslösa, pensionärer och folk som bor i glesbygd.

Uppdatering. Givetvis diskuteras detta lite här och där. Vill t ex rekommendera Mary (MMM)s inlägg och kommentardebatten där. Ser nu också ett intressant förslag från vänsterbloggaren Svensson. Han skriver: sänk bensinskatten och ta bort resavdraget. Mycket intressant. Kunde minska byråkrati och något neutralisera de negativa effekterna för de med låga inkomster. Tål att tänka på, och studera.

Reinfeldt och bidragen

Bloggen "Ett hjärta rött" finns på min blogglista. Inte för att jag är socialist, utan för att jag gillar debatt, och blir hjärtligt trött på enkelspårig propaganda. OK, visst förekommer sådant på den bloggen - också. Men då och då tas upp frågor som analyseras bra, sedan kan man förstås inte alltid hålla med om slutsatserna. Men det är en annan sak.
Nu senast hittar vi där ett inlägg om bidragspolitiken med rubriken: Bidrag och nådegåvor ersätter socialförsäkringarna.
Läsvärt, anser jag. Och skrev en kommentar i stort enl följande.

Bidrag och allmosor. Tja, det är ju den gamla patronens syn på samhället. Välvillig men otillräcklig. Och en attityd som är förnedrande. Jag menar att det är precis samma attityd som moderaterna har numera som sossarna hade under de senaste tio åren. Det brukar betecknas som socialkonservatism. Om sedan "patron" heter F Reinfeldt eller G Persson har ingen betydelse.

Den politiska klassen har kommit så långt från vanligt folks vardag att de inte har inlevelseförmåga.

Självklart ska det inte fuskas, men i ivern att komma åt fusket har man stegvis skapat ett samhälle där syftet snarast verkar vara att komma åt (de verkligt) sjuka och arbetslösa, så att de förblir i den situationen, men med lägre ersättningar.

Varför tala om bidrag föresten? När blev sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen bidrag? De är ju försäkringar.
Jag är sannerligen inte socialist. Men jag ogillar i högsta grad denna politik vars syfte verkar vara att skapa skarpa klyftor mellan de som har jobb o är friska och de andra.

Att skapa en stor förödmjukad "underklass" kan inte föra något gott med sig. Varken för den enskilde eller samhället.
---
Reinfeldt har ju ambitionen att bli landsfader. Det blir man inte genom att vara "patron". Inte heller genom att alltid övervaka varje människas steg, som med FRA-lagen. Men kanske han och andra politikertoppar känner att det behövs på grund av den oro deras politik skapar?

Jo, jag fick jobb genom arbetsförmedlingen!

Bloggaren Mary frågar hur många som får jobb genom arbetsförmedlingen (AF). Under de senaste decennierna är de nog lätt räknade. Och de torde vara svåra att räkna ut det verkliga antalet genom AFs egen statistik också. Gissar jag, då den knappast är uppbyggd i det syftet.

Ack ja. Exemplen på AFs klantighet, utifrån de arbetslösas perspektiv, är otaliga. Känner inte att jag behöver ge fler expempel själv.
Dock, mitt första riktiga jobb fick jag faktiskt genom AF, men det är i närmast förhistorisk tid (1960-talet). Och det varade bara 4-5 månader. Det kan möjligen vara intressant att notera att jag hade en moster som arbetade på AF (dock i annat län), och hon var redan då trött på AFs tilltagande byråkratisering och ökande syn på sig själv myndighet.
Hon hade den naiva tron att AF var till för de arbetslösa och arbetade utifrån det! Vilket gjorde att hon välsignade den dag hon gick i pension och slapp "sossificeringen" av det impotenta AF.

Den tänkta motiveringen för AF, som kanske till och med var den officiella en gång i tiden, vad vet jag utan att gå till urkunderna, är givetvis bra. Den som min moster trodde på, den att fixa jobb åt folk, eller att i vart fall aktivt hjälpa dem till arbete.
Därför är det känslomässigt (?) svårt att helt spola AF utan att ha ett alternativ som man tror på. Privata alternativ finns numera i någon mån, och de kan väl sägas fylla ett behov. Men inte känner då jag till något sådant alternativ som verkligen motsvarar det som AF borde vara.

Kan det vara så att det var myndighetsstämpeln som förstörde AF/AMV? Att verket (som det länge hette) halkade så snett i denna sin funktion att det tappad markkontakten.
Samt förstås, att "verket" blev ett i rörelsen ingående (om än indirekt) organ, alltmer befolkat av trogna socialdemokrater, som inte i alla fall anställdes på meriter utan först och främst på grund av partibok. Ofta visserligen välvilliga till arbetssökande, men själva satt de ju säkert i och med sin tjänst. Och deras värld och omvärldsbild var dessutom begränsad till industrijobbarens lönearbete. Möjligen med viss förståelse för enklare tjänstemannajobb, men inte mer. Och på akademiker sågs med misstro.

Och nu har man sedan flera decennier helt tappat förankringen med hur dagens arbetsmarknad ser ut, både för presumtiva LO-jobbare som med akademiker. Och det enda de har att erbjuda de som inte till varje pris vill ha en löneanställning är dessa säregna "Starta-eget"-kurser (med olika namn).

Hur får man något nytt - en fågel Fenix - att resa sig ur askan, om man biter huvudet av skam och helt lägger ner AF?
Och vad händer under övergångstiden?
För inte hjälper det att bara ge AF större anslag, vad än Reinfeldt tror.