L-partiets moraliska konkurs - plats för ett sant socialliberalt parti

 L-partiet under SD ("sverigedemokraterna") = en ideologisk och moralisk konkurs, helt ovärdig det parti som folkpartiet var, och bildades av de frisinnade och liberala, 1934.

"Någon" har stulit mitt parti, så kände jag, när förfallet började. Och det har blivit allt värre.

Mitt parti var det socialliberala, som stod för frihet i gemenskap, frihet och socialt ansvar, för det folkliga frisinnet, för de glömda. Liberal demokrati, utan socialism och utan nazism.

Det var då det.

Idag är L-partiet ett tomt skal, som inte har ngt berättigande, som motverkar det som en gång var dess ideologi och samverkar, underdånigt, med de som var dess fiende. --- Jag vill inte skriva ut L-partiets fullständiga namn, Liberalerna, eftersom det numera är helt falsk beteckning. Som misskrediterar allt vad liberalism står för. Därför skriver jag L-partiet. Förhoppningsvis så försvinner det snart, senast inom fyra år, och ett nytt parti framträder för de socialliberala väljarna. T ex under namnet Folkliberalerna.

Gilla

Kommentera

Dela

Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Är socialliberalismen en socialiserad liberalism?

Jag skriver väldigt ofta om socialliberalism, gärna i förhållande till andra ideologier. Se gärna  t ex dessa länkar till äldre artiklar. Den ena om socialliberalismen i sig, och i förhållande till "nyliberalismen".  Det andra om socialliberalismen nu (dvs sedan ca 2005 och till 2014) inom och utom fp och om den kan skrivas med eller utan "cituatioinstecken".
Också fler artiklar av olika längd kring detta finns på min blogg, den som söker kan finna.

Det jag nu vill diskutera och belysa tar sin avstamp i den slutna FB-gruppen Socialliberalerna, men som jag vill lyfta fram, då den främst berör den  numera vanliga missuppfattningen att socialliberalismen skulle vara något slag socialism, eller ett mellanting mellan socialdemokrati och liberalism. Många gånger föranlett av att man blandar ihop begreppen social och socialism.

Alltså.
En debattör på diskussionsgruppen gav en bra beskrivning av det sakliga innehållet av socialliberalismen som idé, men skrev att det beror på "socialism" hos socialliberalismen. Vartill jag genmäler.
" Du pläderar bra för socialliberalismen, som ideolog och ide när den inkluderar socialt ansvar. . Men du gör likafullt ett grundfel, som visar att du inte är speciellt förtrogen med i vart fall vad som kallats socialliberalism i Sverige, hur den växt fram och definierats. När du söker beståndsdelar från olika håll så blandar du ihop socialdemokrati med socialism. Det senare är en ideologi, som i och för sig sossarna själva anser (ofta med rätta, men ej alltid) är en viktig ingrediens i sin socialdemokrati. Men vad socialdemokrati är, förutom att de säger den är demokratisk socialism, det är ofta otydligt och beroende på vad det anser är praktiskt möjlig politik för att behålla makten. 
Det finns, som du antyder (betr JS Mill), även tidiga liberala teoretiker som förespråkar sådant som kan definieras som tidiga socialliberala idéer, men du gör misstaget att kalla det för socialism. 
Socialt ansvar och socialpolitik och t ex rättssäkerhet är INTE socialism. Tvärtom är det så att socialismen inte per definition inkluderar i sig ett ansvarstagande för alla, den förespråkar proletariatets diktatur - inte jämlikhet eller rättvisa för alla, utan bara för en grupp "proletariatet". 
Däremot har svensk socialdemokrati, efter viss tröghet i starten, steg för steg anammat vissa socialliberala idéer om t ex allmänna sociala trygghetssystem, om allmän och lika rösträtt för alla (även för kvinnor, som de länge inte såg som ett självklart krav). Jag behöver inte rabbla upp dessa ställningstaganden och reformer som socialliberaler genomdrivit, och som inte socialdemokraterna först var intresserade av men som de senare stödde - och ville ta monopol på, då de blev populära. Det finns gott om litteratur som visar denna utveckling. Jag ser det självfallet som en positiv sak att socialdemokratin de facto accepterat socialliberal politik, MEN det gör inte att denna acceptans ska döpas om till socialism. Och till och från har socialdemokratin försökt köra fram socialistiska idéer och förslag. Men då har de rönt kraftigt motstånd från socialliberaler. 
Socialism och socialliberalism är inte samma sak. Däremot har socialdemokratin (som parti) då och då anammat socialliberala idéer. Men socialliberaler har inte accepterat socialistiska förslag - eftersom de innehåller frihetsinskränkningar som skadar den enskilde." 

Vidare: "Debattören beskriver alltså väl det som var socialliberalism. Citat "En kritik mot höger politik" " Fackliga fri och rättigheter. Läs på om Upplysningstiden och Franska revolutionen. Socialliberalismen grundades som en kritik emot högerpolitik, de långa arbetsdagarna, de låga lönerna och usla arbetsförhållanden. Man försökte upplysa riktigt många människor med riktigt mycket information och kunskaper. Det var också en stark kritik emot konservativa, den kristna religionen, kyrkan och staten. Den konservativa statliga makten var alldeles för stark." etc. 

Ja, Så bildades också fackföreningarna av (social)liberaler (som då ofta kallade sig frisinnade). Som inte var socialister alltså. Men i sann kollektivistisk anda togs de över av socialisterna som ett led i klasskampen, för proletariatets diktatur. Men övergick vid partidelningen senare (oftast) till den socialdemokratiska grenen. Svensk socialliberalism har alltid varit för kunskaper, utbildning och för religionsfrihet (och emot statskyrkans monopol). I likhet med även de tidiga liberalerna. Och allt detta långt innan det fanns någon socialistisk rörelse eller socialism i Sverige. Både klassisk liberalism som socialliberalism har varit emot överhetens förtryck och all slags ofrihet - såväl den som kommer av konservatism eller (sedermera) av socialism. 
Franska revolutionen anses ju också som den liberala revolutionen!  "Trots" att den var blodig.

Jag vill sammanfatta det såhär. Utan ta in partierna i detta "mönster":
Konservatism är höger, med allt vad det innebär (Men med div definitioner för vars och ens prioriterinar, som värdekonservativ, socialkonservativ,)
Liberalism är dess motsats, dvs vänster. Men kan också ses som det träd varur, förutom "stammen" liberalism, utvecklat sig mer el mindre livskraftiga grenar, såsom socialliberalism, socialism (som i sin tur har sidogrenarna kommunism och socialdemokrati plus en och annan smärre gren, ibland "förtorkad"). 

Ett "märkligt" sidospår som en del vill se som liberalt är den s.k. nyliberalismen. Jag menar att det är en felsyn. Nyliberalismen är mera att betraktas som neo-conservatism, och är mera ett slags "förnyelse" av den högerkonservativa kapitalismen med stark inriktning på ekonomisk politik, och där ekonomin ses som styrande även utanför ekonomiska sammanhang. 

Man kan också se socialismen som en i hög grad ekonomisk syn på politiken, dock i motsatt riktning emot den neoconservativa "nyliberalismen".

Jämställdhet eller feminism?

Den tidigare ledaren för vänsterpartiet Gudrun Schyman är en skicklig talare, demagog.  Det kan inte förnekas.
Förklaringen till F!s opinionsframgångar ligger just i detta.  
Men förmår man tränga igenom hennes (och därmed Feministiskt initiativs) snack blir man, eller  jag i alla fall , förskräckt över det faktiska budskapet. Det har inget med jämställdhet att göra. Det är  tvärtom ett närmast fascistiskt hat mot männen. Trots att de själva (feministerna) förnekar att de hatar män.
Jag har svårt för detta kollektivistiska (och i detta fall socialistiska, det finns ju också en konservativ kollektivism) synsätt att bunta ihop folk i grupper i st f att se individerna. För att "motivera"  detta  så åberopar feministerna det de kallar det patriarkala förtrycket.  Som de menar drabbar kvinnorna som grupp. Och utövas av männen som grupp.
Vilket snömos! 
Män liksom kvinnor är individer, och ska bedömas efter det.  Männen som grupp är inte per definition förtryckare. 
Det finns såväl goda som dåliga personer inom båda könen.  När dåliga individer förtrycker eller gör fel mot andra är det detta handlande som ska beivras och bekämpas.  Inte kollektivbestraffa ett kön.

Självfallet ska, som ett exempel, folk som gör samma jobb och är lika duktiga ha samma lön.  Inte bättre eller sämre lön på grund av könstillhörighet.   En lika behandling av individer oavsett kön är självklar. Eventuella skillnader ska ha andra orsaker än könet. 

Folkpartiet var, under sin socialliberala tid, det parti som först och mest intensivt kämpade för jämställdhet.  
På senare år har fp inte varit lika alert som tidigare i detta. Samarbetet med andra, mera konservativa partier i alliansregeringen kan vara en orsak.
Det har också gett ett större utrymme för Schymans feminister. Sista året eller så har fp lyft fram jämställdheten igen. Detta som ett led i att "visa" att fp är socialliberalt. Tyvärr är det i princip det enda steg som gjorts i den riktningen.  Och det räcker inte. En fluga gör ingen sommar, brukar det sägas.  Så min kritik emot fp betr dess borttappade socialliberala linje kvarstår. 
Till yttermera visso  så kallar sig dagens jämställdhetsförespråkare för feminister, möjligen med tillägget liberala feminister. 
Det innebär antingen att man inte kan eller vill se hur oliberal feminismen är, eller så har man kapitulerat för det alltmer utbredda språkbruket kring detta. Feminism är inte jämställdhet mellan individer. Feminism är en begrepp som ser kvinnor och män som kollektiv, som kollektiv som har gemensamma egenskaper utöver könet. Och som feministerna använder för att hävda att alla kvinnor är bättre och godare människor än alla män, att därför är det kvinnan/kvinnorna  som alltid ska sättas högst, som ska leda och bestämma allt. Mannen/männen är underlägsna varelser, och ska inte vara jämställda med kvinnorna. 
Jag ser feminismen som den de facto ses av de rabiata feministerna (i F! och annorstädes) som lika diskriminerande och extremt socialistisk som andra vänsterfascistiska åsikter och rörelser.  Den har inget med liberalism eller demokrati att göra. 

Nej, jämställdhet mellan individer, det är OK, eftersträvansvärt  och bra. Men inte feminism för att förtrycka  grupper till den egna gruppens fördel och dominans. 

Att feminister då och då använder begreppet jämställdhet, det är bara ett sätt att förvirra lyssnaren, att lägga ut dimridåer om den egentliga innebörden. 

https://www.youtube.com/watch?v=zUBZWF_ZYdU

Nationalism är en fredsfara

Att vara fosterlandsvän var ofta det naturliga för många mer eller mindre lätt konservativa personer, främst i medelklassen och överklassen. Ansågs knappast som farligt i någon mening. Och var det kanske inte heller, om det inte gick för långt.
Tyvärr så kunde det gå för långt, dvs i en slags nationalism som inte bara värnade det egna landet, utan dessutom hävdade att det egna landet och dess innevånare var "bäst", överlägsna andra, och att landet borde expandera. Kunde man påvisa att det fanns landsmän i andra, framför allt närliggande, länder så borde de givetvis "befrias" genom att grannlandet införlivades med det egna.

Om vi håller oss till relativt modern tid så är nog nazismen (nationalsocialismen) ett av de mest markanta exemplen på hur farlig sådan expansionslysten nationalism kan vara. Men nationalism trivs också under andra ideologiska förtecken, som kommunism eller socialism. Till och från behöver inte den farliga expansionslusten någon politisk etikett heller, utan lever sitt eget liv och som det förefaller speciellt gott i ett totalitärt klimat.

I en fungerande demokrati har extrem nationalism av det aggressivt expansiva slaget normalt sett svårt att vinna gehör. Däremot i en ny och svag demokrati finns risken att maktsugna (ofta samtidigt giriga) personer använder nationalism som ett instrument för att ta över och behålla makten. Nationalism utvecklas också gärna i länder med vacklande samhällsekonomi där den demokratiska basen är svag.

Min tes är alltså att nationalism kan förekomma med olika förtecken och används för syften som inte behöver vara annat än att en makthunger som den/de makthungriga inte kan uppnå på demokratisk väg, möjligen då just genom att spela på, som ett instrument för att nå makten.

Vi finner då att det inte bara är den "gamla" nazismen som kan vara aggressivt nationalistisk. Det var i hög grad även den kommunism som gjorde Ryssland till ett Stor-Ryssland under beteckningen Sovjetunionen, som dessutom införlivade ett antal lydstater under sitt välde. Även det kommunistiska Kina är klart nationalistiskt expansivt och oroar i hög grad ett antal grannländer. Och håller ett grepp om andra. Att kommunistledarna i Kina bytt till en vulgär och rå kapitalistisk ekonomisk politik har på intet sätt  minskat de nationalistiska tonerna, snarare tvärtom. Trots ny ekonomisk politik (som också gynnar den politiska klassen extremt) så använder de nationalismen för att behålla makten så länge de kan. Och vad är Nordkorea annat än ett extremt farligt land där nationalism och kommunism kombineras?

Dagens Ryssland under Putin är det för dagen mest flagranta och farliga exemplet på hur farligt det blir när en "ledare" använder och spelar på nationalistiska känslor för att behålla och utvidga sin maktsfär även till grannländer. Putins Ryssland är knappast kommunistiskt i den gamla meningen, men är tveklöst (efter några år med spirande demokratiska försök) ett postkommunistiskt land med auktoritetstro, tro på att det är bra med "starka" ledare, att "Moder Ryssland" ska expandera.
(Nog är det ändå märkligt att så många röststarka "vänstermänniskor" i Sverige ser minst sagt förlåtande på Putin-Rysslands extrema och aggressiva nationalism.)
Den extrema nationalismen har blivit en överideologi, som kan förenas med vad som helst, utom demokrati och fredlig samlevnad med andra.

Nationalism är i dess mera uttalade form, och oavsett "höger- eller vänsterstämpel",  farlig för demokrati och fredlig samexistens inom ett land, men vid makten blir det även en fara för fred, frihet, demokrati och samexistens över huvud taget i hela världen.

Olof Palme och jag.

En tevekrönikör i DN idag gnäller över alla återblickar i media, med den underförstådda meningen att de ständigt hyllar tesen att allt var bättre förr. Jag håller inte med. Återblickar är nyttiga för att förstå historien och därmed även vår samtid.
Den 28 febr 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Palme var statsminister och s-ledare och en mycket kontroversiell politiker. På grund av att han blev mördad blev han omedelbart en helgonförklarad martyr.

Självfallet är det tragiskt om en människa blir mördad. Alltid. Om personen blir mördad p g a sin politiska gärning är det än värre, inte minst ur demokratisk synpunkt. När det gäller Palme är det ju långtifrån säkert att det var ett politiskt mord. Även om många ifrågasätter att den fällde mördaren var ”rätt” person. Tragiken kring Palmes bortgång gjorde dock att hans politiska meningssfränder snabbt målade upp en idolbild av honom - och att både mera neutrala och rena motståndare till hans åsikter mildrade eller närmast förteg sina kritiska omdömen om honom under lång tid.

På senare tid har det gjorts alltfler försök till en mera komplett och varierad bild av Olof Palme, som person och som politiker. Nu senast i form av tre program i SVTs kanal ett. Det första av dessa program gav en, i mitt tycke, väldigt idylliserad bild av Palme, möjligen då det främst avhandlade hans första år, hans bakgrund och de första åren som Erlanders hjälpreda.

I det andra och än mer i det tredje programmet visades dock alltmer varför han var så kontroversiell, att det fanns mörka sidor hos honom som till och med hos vissa väckte rent hat.
Intressanta och tänkvärda kommentarer har gjorts av t ex Johan Westerholm, s-bloggare som beskriver sig som socialliberal och som ser socialdemokratin idag som sin politiska fålla, och av ledarskribenten Erik Helmerson i DN (3 jan 2013). Den senare under rubriken ”Politiker är sällan helgon”.

I sammanhanget vill jag också rekommendera Henrik Berggrens omfattande biografi över Palme, ”Underbara dagar ligger framför oss” (Norstedts förlag) liksom Hans Lindblads recension av den betydligt kortare biografi över Palme som ingår i en serie som omfattar det senaste seklets alla statsministrar.

Jag har svårt att se Olof Palme som ett helgon. Men jag hatade honom inte heller. Däremot var han en politisk motståndare. En mycket intelligent motståndare, som samtidigt var svår att greppa då hans åsikter och politiska ställningstagande ibland kunde vara mycket diffusa eller motsägelsefulla. Dessutom var han, i sin skicklighet, ofta, alltför ofta, obehagligt illvillig mot sina motståndare som personer. Detta möjligen p g a att han hade svårt att avläsa sin omgivning och hur hans sätt att debattera ofta gjorde att det inte blev något politiskt samtal om skillnader och eventuella likheter utan i stället grävde djupa klyftor till de som inte tyckte som han. Det blev ställningskrig i st f konstruktiva samtal.

Under Palmes tid var folkpartiet inte bara ett liberalt parti utan det självklara socialliberala partiet. En tid var Per Ahlmark fp-ledare, en uttalad ideologisk socialliberal, men också en intellektuell like till Olof Palme, med en debattskärpa av samma slag. Vilket möjligen gjorde att de hade svårt för varandra. Samtidigt ska man komma ihåg att Olof Palme faktiskt hade rätt lätt för att komma överens med fp-ledare som Gunnar Helén och Ola Ullsten, när det behövdes, trots olika ideologi.

Visst förstod jag att många avskydde Palme för hans debattmetoder, men egentligen var det först efter hans död som jag begrep att det i vissa kretsar fanns ett hat emot honom – ibland grundat i att han sågs som en ”klassförrädare”.

Nu har jag lite svårt att se att klassförräderi i sig skulle vara något allvarligt brott. I vart fall om det gäller att lösgöra sig från ingrodda fördomar och förakt för andra. Dessutom så kom visserligen Palme från en ekonomisk överklass, och från en familj som arbetet sig till både ekonomiskt och i viss mån politiskt inflytande. Det senare dock av liberalt slag. Och som nog låg till grund för hans senare gärning, även om han inte minst under sin USA-tid gled mera över till ett socialdemokratiskt tänkande för att till slut bli en propagandist, som t o m kallade sig socialist.
Olof Palmes klassbyte kom dock honom att idealisera arbetarklassen som sådan, på ett olyckligt sätt, vilket ledde honom fel (enl min åsikt). Detta belyser Lena Andersson i DN (29 dec 2012) under rubriken ”Palmes demokratiska gärning”. Där visar Lena Andersson, möjligen omedvetet (?), också den likhet mellan socialdemokratin och konservatismen som finns i synen på kollektivet, och därmed skillnaden mellan denna social-konservativa kollektivistiska syn och den liberala, som sätter den enskilda människan i centrum.

Det är, för mig, ingen tvekan om att Palme hade ett djupt engagemang för rättvisa inte minst för de sämst ställda, då definerade som ”klasser” eller nationer. Det är dock inte något som självklart kan definieras som socialism eller socialdemokrati. Tvärtom finns, frånsett kollektivtänkandet, det minst lika framträdande hos socialliberaler allt från Adolf Hedin och framåt.

Sina första framträdanden gjorde Olof Palme som studentpolitiker och då som en skarp och klar motståndare till socialism och kommunism, dvs i klart liberal anda.

Det märkliga är att han senare var så undfallande emot den Sovjetiska kommunismen och så entusiastisk inför Fidel Castros socialistiska diktatur på Cuba och ensidiga lovord över kommunistsidan i Vietnamkriget. Jag har svårt att bedöma om det berodde på en verklig beundran för dessa, eller om det var en ”populistisk” eftergift för den då rådande socialistiska tidsandan. I vilket fall som helst så stämmer det inte med en demokratisk grundsyn. Hans avståndstagande från kommunismens illdåd i Tjeckoslovakien förmår inte ta bort den fadda smaken från övriga hyllningar till kommunistiska diktaturer.

För en demokrat är och var det däremot självklart att ta avstånd från de facistiska diktaturerna i Grekland och Spanien. Och det gjorde ju Palme också. Men hans ovilja att, sedan han blev en politiker i första ledet, ta avstånd från diktaturer av båda slag det ger en grumlad bild av hans demokratisyn.
Makt korrumperar, det sa redan liberalen Lord Acton. Eller som Erik Helmersson (DN) skriver: Makt kan ha en deformerande kraft. Och Olof Palme var sannerligen inte förskonad. Palme hade många goda idéer och uppsåt. Om än han svepte in dem, enl min åsikt, i fel ideologisk kappa. Men han anpassade sig till vad han trodde var ett sätt att uppnå eller återfå makten. Som betr hans syn på löntagarfonderna, vilka han egentligen var emot (liksom Kjell Olof Feldt) men som han stred för, för att få LO med sig i kampen om makten.

Och hur skicklig han än var så ljög han medvetet i politiskt och moraliskt viktiga frågor. Som exempelvis bordellaffären (Geijeraffären), IB-affärerna där s-partiet syltade in sig i snaskig personregistrering och dess följder, han sålde vapen till diktaturer och/eller med mutor (Saudiarabien, Indien). Etc. Och han var obehärskat lynnig i sina utfall till och med emot partikamrater, och än mera emot politiska motståndare. På ett destruktivt sätt.
Nej, Palme var inget helgon. Han var en intelligent politiker, som med växande makt blev deformerad. Och därmed även hade svårt att inse vad som var rätt och fel, både personligt och politiskt. Han var en komplicerad och sammansatt person, inget helgon. Det visar inte minst vad som framkommit om honom på senare tid.

Det är viktigt att lära av historien. Och inte minst dagens socialdemokrati skulle må bra av att inse att han inte var ett helgon, att makt korrumperar och deformerar. Och med den insikten gå vidare.

Liberalism är inte egoism, tvärtom

Liberalism - nyliberalsim eller socialliberalism? Termen liberalism har idag en alltför "liberal" tolkning, verkar kunna innefatta inte allting, men alltför mycket, för att vara meningsfull. Ändå använder jag själv begreppet, med stolthet. Eftersom det för mig står för radikalism, nyfikenhet, utvecklingstilltro, kritiskt tänkande, förmåga till omprövning, frihet med ansvar. En livsattityd alltså. 

En attityd helt skild från konservatism och socialism i alla deras former.

Det är alltså på intet sätt något begränsat till ekonomi/plånboksfrågor - och än mindre till den ofta snävt egoisktiska syn som jag tycker mig finna hos de som betecknar sig som nyliberaler och ofta anser att det är den enda "rätta" liberalismen. 

För mig har alltid liberalism innefattat en stor portion idealitet. En vilja till och insikt i att vi alla lever på samma jord, att vi visar både tolerans och vilja att hjälpa andra.  Och den liberalismen ses som den stora fienden av kommunister och nazister av olika slag. 

Är det kanske så att denna min tolkning inte bara beror på att jag menar att t.o.m. de gamla liberala teoretikerna (som Adam Smith) hade en rättviseaspekt i sina resonemang. Utan även på att den liberalism jag växt upp och verkat i var en folkrörelseliberalism. Det som kallades frisinne. D v s en folklig, jordnära liberalism som växte fram i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, jag t o m inom den tidiga fackföreningsrörelsen innan den kidnappades av socialismen. 

Enligt en gammal ordbok så är frisinne det svenska ordet för liberalism. Så då så.

Idag finns bara fragment kvar av dessa folkrörelser, i vart fall i deras ursprungliga mening. I den mån de överlever har de stelnat och blivit bidragsberoende. 
Och ordet frisinne används bara i ytterst snäva kretsar. Tyvärr, men orsaken är givetvis att få förstår vad det står för. Ofta använder man termen socialliberal i stället. Det är möjligen ett aningen vidare begrepp, men är samtidigt ofta missuppfattat och/eller förlöjligat.  Till och med i folkpartiet, som var den folkliga liberalismens hemvist från åtminstone Bertil Ohlin-Waldemar Svenssons tid intill för sådär ett decennium sedan. 

Ändå föredrar jag idag att använda begreppet socialliberal, när jag närmare vill definiera min liberalism. Och ser det som en avgränsning gentemot ideologier som står för själviskhet och konservatism, emot kollektivism och inskränkt nationalism. För mig är socialliberalism en generös, tolerant och ideellt baserat ideologi för fria människor som lever i gemenskap med varandra. 

Kommentarer?

Nu vill också telebolagen stoppa utvecklingen, för att säkra sina inkomster

Telebolagen är sura över nätets gratistjänster. Som Skype m fl. Så skriver SvD.


Jag noterar alltså att de konventionella telefonbolagen vill sätta hinder för den (hittills) gratis internettelefonin (som i o f sig kan vara av dålig kvalitet) och att SMS-andet tycks stagnera eftersom fler och fler hittar nya vägar för snabba meddelanden.

Jag tycker mig ana inspiration från den s.k. upphovsrättsmaffians agerande för att bevara gamla, dyra strukturer och förhindra fri konkurrens och utveckling.

T ex Telia håller på att utveckla en teknik för att stoppa gratis internettelefoni.

Vad är nu detta annat än försök att på olika sätt skapa skyddmurar kring sin egna affärsidé och teknik. Precis av samma innebörd som skyddstullar, Ipredlagar och liknande. Man (= telefonbolag, skivbolag, filmbolag, bokförlag etc) vill inte ha konkurrens genom att andra utvecklar ny teknik, som kan sälja varor eller tjänster billigare och mera konsumentvänliga än det som de själva står för. Upphovsrättsindustrin ropade på lagstiftning för att skydda sin bransch, och aningslösa (?) politiker ställde tjänstvilligt upp för att förhindra en fri konkurrens. De gamla telefonbolagen verkar använda tekniken, inte för att förbättra sin produkt, utan för att hindra konsumenterna att använda annan, ny och billigare teknik.

Telefonbolagen får inte intäkter i den utsträckning de vill. Vinsterna sjunker. Men på en fri marknad med en fri konsumentvänlig konkurrens så gör man inte så. Fri konkurrens innebär att, i detta fall, telefonbolagen får acceptera att det finns andra som kommer med nya produkter/tjänster. De bör istället utveckla sin teknik och sina tjänster så att de blir prisvärda för konsumenterna. Inte att stoppa ny teknik och hindra konsumentmakten genom lagar eller utvecklingshämmande teknikfiffel.

Jag är, mot bakgrund av de senaste årens politiska klimat, allvarligt oroad över hur riksdag och regering kommer att agera. Vi har en icke-socialistisk regering, som säger sig vara för en fri marknad för konsumenternas bästa. Men dess agerande är illavarslande, genom IPRED-lagen och annat som är mera i socialistik konservativ regleringsanda för att skydda det gamla och emot det nya.

Liberalismen är ett förhållningssätt, inte en beskrivning av hur det SKA se ut. (rev)

Några kortfattade reflexioner om det (social-)liberala samhället.

Många (de flesta) partier hyllar, eller säger sig ansluta sig till en ideologi. Dock är det oftast mera i teorin än i praktiken. Det är något vi insett alltmer under senare år (decennier). Samtidigt är det skillnad på ideologier, hur de är beskaffade. Det konservativa idealet om drömsamhället är som det är idag, eller ännu hellre hur det var igår. De socialistiska och kommunistiska samhällena skildras i rosenrött i ideologin. När det kommer till praktiken så kan de visserligen ofta i detalj beskrivas, men då får de flesta av oss rysningar. Det rosenröda blir olika grader av helvete.

Den liberala ideologin kan inte beskriva hur dess samhälle "ska" se ut. Liberalismen är inte en dogm som ger kartan för hur det ska se ut. Liberalismen är mera ett sätt att tänka, förhålla sig, anger ger möjligen en färdriktning. Kärnan i tänkandet är frihet, omprövning, radikalitet dvs en öppenhet för det nya. Att människorna själva ska få forma sin framtid och därmed samhället. Det är en ideologi som står för utveckling, där fria människor lever i gemenskap med varandra.
Därav följer att liberalismen, som inte är en ekonomisk teori (vilket nyliberaler etc ofta har för sig), inte har några fixa lösningar på hur t ex statens finanser ska se ut, AMV:s roll, hur höga barnbidrag, pension och pensionsålder eller skatter skall vara. Därav följer också att friheten och utvecklingen främjas av en marknadsekonomi, som ger resurser för välstånd, där samhället sätter upp regler för att det är en fri konkurrens som inte sätts ur spel genom monopol. Socialisternas planekonomi är rena motsatsen till detta.

Det liberalismen säger, vilket är än mera poängterat i socialliberalismen, är att vår frihet har en gräns där den skadar andra. Att vi har vi frihet i gemenskap med andra. Att vi som fria individer ändå måste ta ett socialt ansvar. Vår frihet får inte bli andras ofrihet. Lika lite får en knapp majoritet sätta sig på en minoritet. Gemenskapen förutsätter en demokrati där vi respekterar både individer och minoriteter.

Visserligen kan tankarna i liberalismen om den fria konkurrensen som välståndsbringande kraft ge en vägledning i olika ställningstaganden. Men de säger inte vad som är självklart bra i förhållande till en detaljutformning betr t ex arbete och sysselsättning och statens roll i varje detalj, utan måste sättas in i det större perspektiv som tar t ex hänsyn till sociala aspekter och att samhälle och miljö utvecklas.

Andra ledtrådar för det liberala tänkandet är dess absoluta krav på demokrati och respekt för människovärde och individens integritet.

Det betyder självfallet inte att (social-)liberalismen kan se ut hur som helst!
Tvärtom, grundprinciperna måste styra. Ett bekymmer i dagens debatt är att vissa politiker och kommentatorer devalverat ordet socialliberal till den grad att de anser att de flesta partier idag är socialliberala. Det är ett (medvetet?) nivellerande av alla politisk-ideologiska begrepp! Det "man" då menar är att de flesta partier vänder sig till en bred och välmående medelklass (och dess plånböcker), men det har inget med socialliberalism att göra! Varken kd, c eller fp är idag socialliberala. Även om c en kort tid kallade sig det. Och trots Stefan Löfvens uttalanden är inte socialdemokraterna som parti socialliberala heller. Även om det kan finnas vissa glidningar i den riktningen hos enskilda företrädare.

Moderaterna, varken de gamla, nya eller nygamla, är socialliberala. Tvärtom, socialliberal är för dem närmast ett skällsord, som betecknar en liberalism i förfall. Dvs för de som betecknar sig som liberaler (vilket då oftast betyder ekonomiska nyliberaler). För de andra är det något som luktar "socialism", vilket ju visar att de varken förstår vad socialism eller (social-)liberalism är.

Jag, och fler med mig, menar att det är ett problem att det idag inte finns ett enda klart socialliberalt parti i riksdagen. Partiernas retorik och historia gör dem inte socialliberala.

Partipolitiska etiketter är svårt

Vad är höger och vad är vänster? I de senaste decenniernas svenska debatt har socialister och kommunister gjort sitt bästa för att annektera ordet vänster.

Som gammal liberal vänder det sig i magen när jag hör detta. För vänster och höger i politiken är något som härstammar från den franska nationalförsamlingen (slutet av 1700-talet). Där satt de liberala, dvs de radikala samhällsomstörtarna till vänster, och de konservativa, bevararna av kyrkans och adelns privilegier och rojalisterna till höger. Dvs bakåtsträvarna till höger, frihetsvännerna till vänster. Och det var inte ett snävt ekonomiskt begrepp.

Därför är det underligt att socialister och kommunister, som de facto idag är mycket konservativa och traditionsbundna vill kalla sig "vänster". Socialdemokraterna ser sig ju som de statsbärande partiet, och att så ska det vara.

Lika underligt är att en del, alltför många, av de som faktiskt kallar sig liberaler accepterar att socialisterna tagit vänsterbegreppet och så sväljer "liberalerna" att kalla sig höger, dvs de accepterar att kalla sig konservativa bakåtsträvare. Och denna nytolkning av orden gör att vänster-höger dessutom egentligen betraktar politiken som bara omfattande ekonomi. Så andefattigt!

Märkliga tider.

Jag kan känna att det var synd att inte den tidiga svenska liberalismen la beslag på ordet vänster för sina partinamn. Som skedde i Norge och Danmark. OK, idag är norska Venstre närmast utplånat, men om jag inte missat något så verkar det ändå i stort sett behållit sin socialliberala ideologi. Danska venstre, som var ett liberalt bondeparti är dock idag närmast ett neoconservativt/nyliberalt parti. Medan Radikale venstre är det parti i Danmark som närmast är ett socialliberalt parti.

Men det är klart. Tittar vi till dagens svenska partier, visst skulle det vara närmast komiskt om folkpartiet hetat Vänsterpartiet, så långt till höger som fp gått numera. Lika komiskt som att moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet.

Socialiberalismen är inte något slags halvsocialism

Det kanske är ett tecken på bristande kunskaper i ideologi, detta att så många tror att socialliberalism skulle ha något med socialism att göra. OK, i vissa fall är det väl en medveten misstolkning, men ändå.

Man kan även fundera över vad Håkan Juholt menar med att särskriva ordet socialdemokrati till social demokrati? Ligger något bakom detta, som ska avspegla en förändring - "framåt" eller "bakåt" i s-partiets inriktning?

Nå, jag tar det från början. Liberalismen är en ideologi med anor långt tillbaka i tiden. Låt mig bara nämna Adam Smith, franska revolutionen och USA:s frigörelse från det brittiska kolonialstyret.
Socialismen kom senare, med Marx som främste inspiratör, och som en "biprodukt" till kommunismen.

Efter en tid så splittrades socialisterna i en gren som fortsatt ville vara revolutionär, som inte uteslöt våld, och som predikade "proletariatets diktatur" (ingen demokrati alltså), planekonomi och kollektivet före indviden. En annan gren vill genomföra socialismen med demokratiska och fredliga medel och kallade sig socialdemokrater. Och det blev den gren av socialismen som fick flest anhängare i Sverige.

"Social" i ordet socialdemokrati står alltså för socialism (kollektivet, planekonomi, statligt ägande i en socialdemokratiskt styrd stat).

Liberalismen var (och borde vara) en frihetsrörelse, i kamp emot konservatismen, emot kungavälde och annan diktatur, emot religiös och ekonomisk ofrihet. För individens rätt emot stat och kollektiv, för frihandel och emot tullar, för allmän och lika demokrati, och - faktiskt - för omsorg om den lilla människan. För nytänkande, för omprövning, utveckling och rätten att forma sitt liv utan statens, kyrkans och kollektivets förtryck. Marknadsekonomi som ett medel för att ge valfrihet och välfärd till alla medborgare. Inte för att ge rätt till en liten grupp att profitera på andra.

I Sverige förde inte minst Adolf Hedin, men även Karl Staaff, fram de sociala aspekterna inom liberalismens uppdrag. Arbetarskydd, pension med mera. Det sociala ansvaret inom den svenska liberalismen var en självklarhet långt innan ordet "socialliberal" kom i bruk, och hade ingenting med socialism att göra. Så småningom lancerades dock termen socialliberalism. Delvis - och alltmer - som ett förtydligande av skillnaden till det som kallas "nyliberalismen" vilken i hög grad koncentrerar sig på frihetsbegreppet och då särskilt i ekonomiska frågor.

"Social" i ordet "socialliberal" står därför för "socialt ansvarstagande", för en medvetenhet om att vi lever i gemenskap med andra, att friheten är viktig, men att gränsen går där den kan skada andra.

Socialliberalismen står alltså för en ansvarskännande liberalism, och emot socialism. Och det har t ex visat sig i en medveten utbildningspolitik, för barnbidrag, för goda pensioner, men emot löntagarfonder. För ett fritt näringsliv och emot statliga monopol där marknaden klarar konkurrens och låga priser bättre. För sociala skyddsnät som utgår från individen. För den lilla människan emot den ofrihet och det förtryck som kan komma från alla håll, ex-vis staten, monopol, stora företag och organisationer med starka egenintressen.

Att ordet används felaktigt kan bero på att nyliberaler och högerfolk i allmänhet gillar att utmåla sina meningsmotståndare som hemska socialister. Samtidigt så vill inte minst "förnyare" inom socialdemokratin, som inte alltid är speciellt socialistiskt inriktade, gärna hitta beröringspunkter med liberalismen inom det sociala området. Beröringspunkter som finns, men som inte har något med socialism att göra.

Så ser vi att önskan att svartmåla motståndare resp viljan att hitta samarbetsparter kan leda språkbruket fel.

Jag menar att det är viktigt att hålla reda på den faktiska betydelsen och innebörden av olika politiska termer. Detta eftersom att skiljelinjer och beröringspunkter mellan olika ideologier kan skifta under tidens gång. Vänner och motståndare beror på vilka frågor som är de för tillfället viktigaste.

Och då ska man inte heller låsa in sig i blockpolitik.

Även Torbjörn Jerlerup diskuterar detta med socialliberalism versus socialism.

Juholt, Bamse och snällism (uppdat.x2)

Dagens industri är penningens röst i dagspressen. Ok, de är många, men DI får ändå ses som den dagstidning som mest oförblommerat hyllar pengar som det viktigaste i livet.

Dagens stora rubrik i pappers-Di: "Vänster om marsch!". Med bild på den nya ledarduon i det sosseparti, som tidigare kallade sig "socialdemokratiska ARBETARpartiet (SAP)"; Håkan Juholt och Carin Jämtin. Man riktigt ser framför sig hur redaktion och rubriksättare ryser...

Är det en tillfällighet eller inte när DI Weekend samtidigt har snällhetens och omtankens frontfigur Bamse på förstasidan, och en lång och uppskattande artikel inne i tidningen?

När jag var barn fanns inte Bamse, men mina barn liksom dagens yngre föräldrar och deras barn har till stor del växt upp med Bamse, "den som är stark måste vara snäll". Att vara snäll har länge varit närmast ett skällsord, likställts med att vara lite dum, lite naivt efterbliven. Men det är en glidning av begreppet, som inte är riktig, vill jag mena. Nej, på min tid fanns inte Bamse, men vi gick självklart i söndagskola och fick lära oss om Jesus, om att vara snäll men inte menlös. Att driva ut månglarna ur templet, att ta strid för det goda, för medmänsklighet. När dagens folkparti tar avstånd från den social-liberala politik som förenade frihet med gemenskap och ansvar för sämre lottade, och kallar det nedlåtande för "snällism", då har de inte förstått vad "snäll" är.

Jag har förstått att fler än jag blev överraskade av valberedningens förslag till ny s-ledare. Han är föga känd utanför partiapparaten som mer än en stundtals lite bullrig men tråkig försvarspolitiker. Internt lär han anses stå till vänster inom s, och sägs vara en trivsam, folklig typ. Samtidigt anklagas han för maktspel och taktiserande för att sparka bort den som förnyare ansedda Mona Sahlin, och för att bereda marken för eget maktövertagande.

Vid presskonferensen och i det nu hastig påkomna behovet av lancering för en bredare allmänhet så vill han framstå som en snäll och gemytlig Bamse. Det känns aningen överdrivet. Någon Bamse lär han inte vara eller bli.

Visserligen vill gärna sossar och andra socialister gärna framställa omtanke och socialt ansvarstagande (snällhet i den positiva tolkningen) som en unik egenskap som hör ihop med att vara sosse eller socialist. Det är givetvis helt galet! Medmänsklighet har inte med socialism att göra. Socialism är planekonomi, centralstyrning och pampvälde. Om nu dagens sossar (och andra "socialister") vill ändra innebörden i sin inriktning så är det förstås utmärkt.

Jag skulle dessutom gärna se att dagens Alliansregering och däri ingående partier skulle förstå att "snällism" a la Bamse är bra. Och att det inte är socialism!

Självklart skrivs om Juholt överallt nu. Här länk till Expressen, med uttalande av Mona.
Uppdat. Kommentarerna flödar, även om jordskalvet och tsunamin i och kring Japan tar allt större plats. På Expressen skriver t ex Niklas Nordström (fd SSU-ledare) en intressant kommentar med temat: en kompromiss som bäddar för trubbel. En del har mer el mindre allvarliga kommentarer till en partiledare med mustasch... (det var faktiskt vanligt förr, fram till för sådär 50-60 år sedan).

Uppdat 2. En läsare har reagerat surt på min aningen kortfattade definition på termen "socialism". Det föranleder mig att göra denna kompletterande kommentar.
Visst innebär socialism planekonomi etc. Men jag erkänner att det är en förenkling, det innebär också kollektivism, förstatliganden ("gemensamt ägande") och en allmän regleringslusta, ett kollektivets förmynderi genom partieliten över den enskilda människan. Med mera. Och visst kan man säga att den är en sidogren på den liberala rörelsen, i vidare mening. Den liberalism vars tidiga motto var frihet, jämlikhet och broderskap. Obs, jag menar inte att dagens socialdemokrati är uttalat socialistiskt. Men där finns starka inslag hos en del av dess företrädare av "socialistisk smitta". Och en allmän attityd att "vänstersidan" skulle vara "snällare" pga sin ideolgiska grund.
Denna invändning om vad som är socialism missar dock poängen med hela mitt blogginlägg. Nämligen den att det INTE finns någon politisk ideologi som kan söka patent på att just den och ingen annan är den som står för det "snälla", för det goda och för socialt ansvarstagande. I vart fall de flesta "normala" ideologier vill det goda i en eller annan bemärkelse.
Däremot förespråkar de olika vägar och medel för att nå dit. Och om dessa vägar kan vi ha olika åsikter! Exempelvis om målet helgar medlen.

Ideologisk eller pragmatisk

Det var väl Herbert Tingsten som en gång (för 50-60 år sedan?) sa att ideologierna var döda. Det fick han ordentligt på pälsen för. För visst levde ideologierna då, när han sa det. Ja, till och med inom de politiska partierna! Det var ingen större konst att skilja på riksdagspartierna, och deras ideologiska hemvist.

Idag är det en helt annan sak. På något sätt trängs partierna i något som de själva beskriver som "mitten", dock utan att det definieras vad det är. I praktiken verkar det vara den välmående medelklassen man menar. Vilket givetvis inte duger som ideologisk bestämning!

Om detta har jag skrivit åtskilligt på denna blogg. Det är bara att scrolla ner och botanisera själv. Jag menar att politikens förfall, som visar sig i en ökande klyfta mellan väljarna och partierna, har sin botten i att partierna avideologiserat sig, att de blivit mer pragmatiska i sin jakt efter väljarna. En pragmatism som ofta är detsamma som populism. Vilket gör att en del väljare fortsätter att ge sin röst till partierna enl deras tidigare ideologiska hemvist. Andra har upptäckt att partiernas praktiska politik inte stämmer med deras (tidigare) uttalade ideologi. Vilket ger ett sug efter ideologisk diskussion, i st för att pragmatiskt diskutera bara sakfrågor. För att möjligen i efterhand, i valrörelser slarvigt klistra på dem en ideologisk etikett...

Piratpartiet är en följd av denna brist på ideologi i politiken. Dess attityd till sina kärnfrågor om integritet, rättssäkerhet etc har en solklar liberal grund! Felet, som jag ser det, är att de inte förmått eller velat bredda detta till ett mera omfattande program. Ett annat tecken på ideologibristen är det som kallas projektet Liberaldemokraterna (L).

Statsvetaren Peter Santesson skriver i dagens SvD att frånvaron av ideologi, idéer gör den politiska debatten syrefattig. Han menar att det främst är de två stora partierna som är syndare i detta. Jag vill nog påstå att syndas betr detta i de flesta partier. Ofta så utmålas motståndaren som demagogisk ideolog, och man själv som pragmatisk och samarbetsvillig. Och väljaren ser inga klara alternativ. Att det är två block förändrar föga i detta eftersom de ligger så nära varandra i sin pragmatiska kamp om medelklassväljarna.

Nu säger sig (L) vilja vara ett klart ideologiskt alternativ på socialliberal grund. Jag hoppas att det kan bli det. Det som bekymrar mig är att att de kallar sig pragmatiskt socialliberala. Det stora felet med folkpartiet idag är ju att det är ett parti som är i hög grad pragmatiskt, och då med ett flörtande med hårda tag och statsingripanden som finns både hos socialdemokrater och "nya" moderater. Samtidigt kallar sig fp fortfarande socialliberalt. För mig stämmer inte det.

Det behövs inte ännu ett pragmatiskt pseudo-socialliberalt parti i Sverige som varken är fågel eller fisk.
Det som behövs är ett verkligt socialliberalt parti som förenar individuell frihet med socialt ansvarstagande och gemenskap. Alltså ett parti som varken är höger/nyliberalt eller konservativt eller socialistiskt. Utan just socialliberalt.

Sedan vore det välgörande om det också funnes partier som utan flummighet och populistiskt flörtande stod för t ex konservativa värden och socialistiskta värden. Meningen kan ju inte vara att alla partier ska vara lika varandra, utan utgöra alternativ.

Självförverkligandet kontra (?) att leva i gemenskap.

Bloggaren Klara är en intressant och självständigt tänkande person. Hon har en bakgrund "till vänster", som ultrafeminist, hade tankar på att bli präst, var broderskapare. Hon är piratpartist, men hade svårt för att vara propagandist under valrörelsen. Hon har svårt för att se i svart och vitt. Vill se och undersöka sammanhang till varför saker är och blivit vad de är. Det är en inställning som jag gillar.

Det finns en "Staffans stolle" från 70-talet (gissar jag), som uttrycker det sålunda. Även om jag inte är säker på att Klara instämmer i kategoriseringen.
"Han är en sån där som liberal tokskalle. Som måste se saken från flera håll innan han beslutar sig."

Nå, Klara skriver om kapitalism (väldigt lite), feminism, beroende, oberoende, styrka och svaghet, manligt och kvinnligt etc under den lite felaktiga rubriken "Den själsdödande kapitalismen och den manliga svagheten".

Jag undrar om kanske feminismen skulle ha bytt plats med kapitalismen i hennes rubrik, för att bättre stämma med innehållet?

Som jag ser det handlar hennes text huvudsakligen om svagheter. Om oberoende/frihet alternativt om beroende/gemenskap. Hon polemiserar emot frihetstänkandet idag, om fokuseringen på oberoende. Ger flera fina exempel på hur vi kan vara, eller vill vara, beroende av andra. Och då inte bara om fri mjukvara och Ubuntu.

Där vill jag ändå protestera lite. För är det inte så att alla (ok, de flesta då), vill känna en stor frihet, ha ett privat rum, kunna vara oberoende i någon mening – men samtidigt känna gemenskap. Ja, till och med inser att vi är sociala varelser där gemenskapen och samarbetet är en förutsättning för våra liv. För att vi ska vara fria!

Då plötsligt blir jag ideologisk, tänker ideologi. Konservatismen handlar om kollektivet, i och för sig ett kollektiv där en elit styr. Ett samhälle där medborgarens ansvar och uppgift är att underordna sig kollektivet i överhetens, statens, kyrkans, maktens namn. Att vara en tämligen obetydlig kugge i maskineriet.
Socialismen är mycket lik detta. Kollektivet är det viktiga, överordnade. Individerna ska
underordna sig kollektivet för att kämpa för de mål som den mer el mindre självutnämnda eliten satt upp.

Liberalismen kom som en reaktion emot konservatismen. En frihetsrörelse, där människan skulle få vara med, vara medborgare, få rösträtt och delta i samhällets styrande. I st för den adliga eller på annat sätt självutnämnda makteliten. Liberalismen innebar t ex att skrå-kollektivens tvång skulle brytas – för fri konkurens som en välfärdsbringande kraft för alla i st för skråets oligopolställning för en grupps privilegier. Redan Adam Smith insåg samtidigt att (den ekonomiska) liberalismen inte fick innebära utsugning av arbetarna, utan att de hade rätt till del av vinsten i form av rimliga löner och levnadsvillkor. Detta vidareutvecklades i Sverige med kraft och konsekvens av Adolf Hedin. – Detta senare har en del ”nyliberaler” i vår tid valt att bortse ifrån.

Socialismen kom också som en reaktion både emot konservatismen, för rösträtten, och emot den ekonomiska liberalismens överdrifter. Men, som sagt med en stark betoning på kollektivet. Med följd att många kände kollektivet som ett tvång.

När Klara skriver om oberoende versus beroende så ser jag det som ett resonemang om frihet i kontrast emot gemenskap. Då tänker jag omedelbart på den definition som getts (av Gunnar Helén) på socialliberalismen. Dvs att den är ”Frihet i gemenskap”. Att den innebär en frihet så långt den inte skadar andra (och en själv!) och med fullt medvetande och insikt i att vi lever, måste leva, i gemenskap och ansvarstagande för varandra. Att vi både vill vara fria och leva i gemenskap.

Och faktiskt, jag tror att vi, samhället, blir lyckligast om vi försöker leva upp till detta. Att inte vara egotrippade frihetsegoister – och inte heller ta kollektivet som en förevändning för att förtrycka andra.
Att självförverkligandet (detta ord för som inte minst feministerna använde för att ''släppa ut" kvinnorna från köken) sker bäst i gemenskap med andra.

Vad tror du?