29 augusti 2019

Vänsterliberal - att vara stolt över, och vad det är.

Jag är lite "slö" att jobba med bloggen nu, det tar tid och jag har så mycket annat att tänka på. Men vill i alla fall rädda en artikel av ännu aktive fp-veteranen Olle Wästberg, liksom ge mina spontana kommentarer till den artikeln, som publicerats i AB, på kultur.              
  Rubriken är:

"Åkessons attack gör mig vänster igen

Olle Wästberg: Det är naturligt för en socialliberal"
text: Ordet ”vänster” har skiftat innebörd. När de liberala och frisinnade partierna 1934 bildade Folkpartiet ville de frisinnade att ungdomsförbundet skulle heta ”Sveriges unga vänster”. Det blev dock Folkpartiets ungdomsförbund.
De högerliberala partierna i Danmark och Norge heter Venstre. Tiden går.
När jag själv i tonåren blev samhällsengagerad valde jag ­liberalismen. Högern hade inte varit onaturligt med min sociala bakgrund på Östermalm, men jag kände för internationell solidaritet. Socialdemokraterna – i början av 60-talet – var negativa till invandring, sa nej till enprocentigt u-landsbistånd, stoppade lag för bojkott av apartheidregimen i Sydafrika. De ville inte skilja stat och kyrka åt samt var – innan Olof Palme blev utbildningsminister – passiva inför elevinflytande.
Det blev självklart för mig att gå med i Folkpartiets ungdomsförbund, lett av Per Ahlmark.

   De unga liberalerna stod för viss kulturradikalism och en stark internationell ­solidaritet. Dessutom drev Folkpartiet igenom att sambeskattningen upphörde, att anställda i privatföretag fick styrelserepresentation och att de första lagarna om anställningstrygghet infördes. Uttrycket ”vänsterliberal” var inte ovanligt. Det stod för vad som i dag oftast betecknas som socialliberalism. Vänster­liberalism står för solidaritet, ­individens frihet och marknadsekonomi. Själv var jag ordförande i Folkpartiets programgrupp 1982 då vi för första gången införde ordet ”marknadsekonomi” i partiprogrammet.
   
Kring 1968 slog nyvänstern igenom. Den stod för socialism och hade åtskilliga företrädare som sympatiserade med Sovjetunionen och kommunist-Kina. Sveriges kommunistiska parti bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Det omöjliggjorde beteckningen ”vänster” för liberaler.
Jimmie Åkesson skriver i sin bok Satis polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själ­lösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Nu har han bytt till ”vänsterliberal” som dominerande skällsord.
SD vill, som andra högerpopulister i Europa, slå ner public service. Åkesson gick förra året till angrepp mot Sveriges Radio: ”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja.” I årets Almedalstal sa han: ”Vänsterliberalernas nedmontering av Sverige som en fri, trygg och sammanhållen nation får bara tillåtas bli en kort parentes i vårt lands tusen­åriga historia”.

Det gör det naturligt för en socialliberal att på nytt kalla sig vänsterliberal."
Så skrev Olle Wästberg idag den 29 aug 2019 I AB.
---
Det kommenterar jag sålunda;  
Der är en bra, koncentrerad artikel av Olle Wästberg, om varför han är socialliberal, vilket i hans ungdom (och min) var detsamma som folkpartist. Och att det givetvis kunde kallas vänsterliberal, och något att vara stolt över. .
Men när kommunisterna börja vilja maskera sin ideologi och steg för steg kallade sig alltmer vänster (först vpk, sedan  bara v), då blev det tvetydigt och lätt att blanda ihop med något slags socialism, fr f a för de som ser med skepsis (eller ren avsky) på allt som inte är höger, mycket höger. Vilket ju Åkesson är ett t o m extremt exempel på.
Men jag har alltid försökt förklara att liberal = vänster, I motsats till höger, som står för konservatism i alla avseenden. Men att det inte betyder att en liberal, vänsterliberal på något sätt skulle vara en smygsocialist. Socialism kan ju faktiskt i vissa avseenden vara väldigt konservativ, inte minst nu för tiden.
Men, trots denna skenbild som många vill sätta på vad som är liberalism och vänsterliberalism, så kanske vi stolt skulle deklarera att en svensk liberal är en vänsterliberal - och förklara vad det innebär!!!"

För socialliberal i sin egentliga mening är ju just vänsterliberal.  F.ö. ett begrepp som frisinnade liberaler tidigt använde. Och då som ett klargörande av att liberalism är något självständigt, att inte buntas ihop med varken högern, konservatism  eller socialdemokraterna - och långt ifrån socialism och kommunism, och självfallet långt ifrån den nyssnazism som Åkessons parti står för. 



19 augusti 2019

Min musik, hur få tag på?

Läs  gärna detta, om ni vill. Om ni gillar jazz och blues med mera, och vill ha tag på den sortens musik. Mina tankar.
Skivleverantörer, dvs hur få tag i musik på skiva. Att lyssna på jazz.

Först fick jag några stenkakor, 78-or, av min mamma, som köpt dem hos urmakaren i grannbyn, som även hade ett litet sortiment grammofonskivor. Jag hade då precis skaffat min första skivspelare, en Philips, med liten röd (ngt svajig hastighet) skivtallrik, att koppla till radions högtalare. För såväl 78-varvare som EP och LP-skivor.

De första egna inköpen gjordes dagarna efter på postorder, via Svenska skivklubben, på Lilla Nygatan i Stockholm. Några EP-skivor à 7,95 styck: Rock-Fnykis med Martin Ljung och Louis Armstrong, 30-talsinspelningar t ex On the Sunny Side of the Street och Just a Gigolo. Min första LP var Porgy & Bess i en inspelning med duktiga operasångare.
Sen följde i rask takt min första LP med Louis Armstrong, Phase to Phase - Face to Face, ena sidan med 20-talsinspeningar som Potato Head Blues och The Last Time, den andra med 50-tal, Blueberry Hill, Tin Roof Blues etc.
Detta måste ha skett 1957, eller möjligen sent året innan.
Då hade jag kommit kontakt med jazzen via radion, Simon Brehms Sextett (var det väl?) i familjeprogrammen på söndags-eftermiddagarna, men också hittat en del jazzprogram.
Sommaren 1957 började jag inhandla Orkester-Journalen, och Estrad. Prenumererade från och med 1958. Estrad fortlevde dock bara ytterligare något år, hade ett lite tunnare upplägg, men jag gillade att det fanns två jazztidningar, som kompletterade varandra.
Under några år var det Svenska Skivklubben som var den dominerande skivleverantören. Jazz och lite blues mest, men också t ex lite Povel Ramel och Cornelis Vreeswijk.







Billie Holiday, en av de första jazzsångerskor jag köpte i Häggströms musikaffär i Bollnäs, en LP












Skivomslaget till den första skiva med pianisten Jan Johansson jag köpte, den EP som nog blev hans första mycket uppmärksammade, valdes också till OJs Gyllene Skiva.
Jodå, jag har en EP med de som betraktas som det första jazzbandet
som fick spela in en skiva ((78-varvare förstås, 1917)
ODJB Original Dixieland Jazz Band. 

Dock fanns i staden, dvs Bollnäs, två mils bussfärd från min hemby, en musikaffär (Häggströms ) där jag hittade lite jazz, t ex min första LP med Billie Holiday – omslag i svart med Billie i profil, och hela 16 låtar, i huvudsak klassiska 30-talsinspelningar med bl a Lester Young och Teddy Wilson. Det inköpet ledde till flera inköp i snabbt därpå, varav åtminstone något ytterligare i Bollnäs Musikaffär, med de senaste inspelningarna hon gjorde.

Att inhandla musik över disk har dock aldrig varit den huvudsakliga inköpskällan. De renodlade musikaffärerna, som dessutom sålde inte bara noter och instrument, men även grammofonskivor, de dog ju snabbt ut på sådär tiotalet år i mindre städer, fanns lite längre i storstäderna, och ngra få finns väl än där. I varuhusen fanns dock ofta några skivbackar att bläddra i, men med allt magrare innehåll för den som letade efter jazz och närbesläktat. Några få specialbutiker lär dock fortfarande existera i någon storstad. Några av mina LP med Roland Kirk har jag hittat i Stockholm vid något snabbesök, ja en CD också förresten, samt några bluesskivor.

Plattor leverade via posten har dock varit det vanligaste.
Efter Svenska Skivklubben kom nog SJR´s disc-section in i bilden, jag blev rätt snabbt medlem i SJR, direktansluten. Och skivsektionen hade ett bredare jazzsortiment och aningen lägre pris än i butikerna och den alltmer populärmusikinriktade Sv Skivklubben. SJRs skivsektion var en tid detsamma som Gyllene Cirkelns (konsum, Sthlm) skivbutik (med Abbe Johansson), som också drev den legendarisk jazzklubben (restaurangen) med samma namn, senare togs skivsektionen över av Gröndals Radio, dvs Kejje Engström.
Under några år var jag också ”medlem” av ”Concert Hall”, vilket innebar en skiva/paket då coh då (dvs jag minns inte om det var en ggn/månad, varannan eller möjligen en ggn/kvartal). En och annan ”klassisk” (s.k. seriös) skiva men också fina jazzskivor. Inte minst en LP med Armstrong tolkande King Oliver.
Jag inhandlade även en del från Leif ”Smokerings” Andersson i Malmö. Till och med några stenkakor, t ex Dizzy Gillespie. Men även han hade mycket med ”nyheten” vinyl.
Roland Kirk, som jag köpte plattor av både via
postorder, i skivbutik - och mötte
live under en jazzfestival i Molde
på 60-talet. Oförglömligt!  


Så startade då Ginza 1968, mycket blygsamt först, men växte ganska snabbt. Och jag var nog en av de första kunderna. Postorder var ju snart sagt den enda inköpsvägen, dör den som dels inte bodde i en storstad och dessutom hade ett i och för sig en rätt bred musiksmak (som dock inte innefattade vanlig storsäljande populärmusik) utan med tyngdpunkt på jazz (från New Orleans till free form), blues och gospel. Lite visor och folkmusik från skilda håll och tider också. Och Ginza hade det mesta av det jag sökte. Då. Köpte oftast packar med LP – som tog någon månad att spela igenom alla. Jag gick systematiskt igenom både OJ och Jefferson Blues Magazine och skrev långa listor på de skivor jag ville beställa ”nästa gång”. Jefferson startade för övrigt samma år som Ginza, 1968. Några år hade jag också Down Beat (USA), och strököpte också andra jazz- eller bluesmagazin.
Detta var långt innan internet och e-mail kom. Blyertsönskelistorna var långa, men grundade på möjligt informationsinförskaffning, inkl radioprogram om jazz och blues. Ja,jag tyckte ju att de var för få, men jämfört med idag var det ju rena himmelriket, med Smoke Rings, Jazzhörnor, Jazzglimtar från USA, inspelade jazzkonserter, ja t o m en och annan Gospelgudstjänst i Sverige, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln med både svenska och amerikanska storheter. Olle Helanders USA resor till både jazzklubbar och blueskvarter, och andra bluesprogram, Jazz under stjärnorna från Skansen, etc, etc. Under sådär ett tiotal år spelade jag in mycket på rullbandspelare från radion. Det innebar att lyssna på en massa fin musik, men också mersmak på mera, att köpa skivor. OK, på att höra musik live också förstås, men det var ju besvärligt (och ännu dyrare), för den som oftast bott på mindre orter.
Alltnog. Ginza har i stort sett allt sedan sin start varit en viktig, oftast den viktigaste musikleverantören till mig. Men till och från har också andra funnits, då med en än starkare specialisering på ”mina” intressen. En sådan var, så länge den fanns, Ad lib. Med både djup och bredd, och hyfsade priser. En annan, som nog kom lite senare, var ”Nalles Tradjazz”, med Björn själv som en ytterst serviceinriktad man, som hade ”allt” i genren (och lite till – som blues och äldre gospel), på CD men även vinyl i massor som spelats in före CD-eran. När Nalle/Björn skulle stänga butiken passade jag på att ”rädda hem” några försvarliga buntar av ”gammal” vinyl. Jag har cirka ett dussin som jag inte hunnit spela upp än, och ett 50-tal som bara spelats 1 ggn, och ett par dussin som jag lyckats spela 2 eller 3 ggr. (Just nu, i skrivande stund, har jag ”bara” en handfull CD jag inte hunnit spela en enda ggn. Men en beställning är på ingång.)

Trots att jag har alldeles för många skivor (i alla format, dock inga pianorullar el dylikt helt antikt) en handfull musik-DVD, och taper och kassetter, så söker jag mer, vill kunna lyssna både på nytt och missade återutgivningar som verkar intressant. Avskyr Spotify och Youtube etc, dåligt ljud och känns för klumpigt och ohanterligt för mig, och jag vill kunna hålla i och läsa på omslag och inlagor om musiken.

Finner nu det allt svårare att hitta den musik jag är främst intresserad av. Allt dyrare också. Cdon verkar inget ha. Bluesspecialisten Smokestack har lagt av, t o m Ginza, som ändå har en del både jazz och blues, verkar ha avsmalnat sitt sortiment. När jag letar finns kanske bara en av tjugo skivor hos dem, känns väldigt snopet.
Att leta hos utländska firmor verkar både dyrt och krångligt. OK, jag har inte testat Amazon än, men känner dessutom ett psykologiskt motstånd att gynna dem, de verkar ju vilja lägga under sig ”all” internet handel...
Claes Dahlgren t h, med Jazzglimtar från USA, var en av de som ledde mig in på  jazzspåret.
Här tillsammans med Rolf Ericson, t v, den svenske trumpetaren som spelade med de  flesta
stora berömda orkestrarna i  USA samt  i mitten storbandsledaren och i någon mån klarinettisten,
och sångaren Woody Herman, som jag inte bara hört på skiva utan även med stor
orkester på besök i Sverige. 
Kanske är det lika bra att stänga in sig, koppla bort både vardagen, omvärlden och framtiden, och bara lyssna all den musik jag ”redan” har hemma. Om jag får bli mycket, mycket gammal kanske jag hinner 10% av den.... max. Förutsatt att jag inte får ytterligare försämrad hörsel...

Lars-Erick Forsgren,
Som känner sig allt äldre, men som borde ha tid kvar och som vill höra ny musik, mera musik inom ett rätt brett spektra, inklusive sådan fantastisk musik som finns inspelad sedan flera eller många decennier sedan. Och gärna kunna följa med i övrigt också, så länge hjärnan fungerar.
Vill inte känna mig gammal.
PS. läs gärna också min  lilla text nedan om Jesse Fuller... DS

16 augusti 2019

Jesse Fuller, ett minne dök upp

Dagens frågor kommer då och då i bakgrunden numera. Mitt musikintresse gjorde idag at jag, något irriterad över att det är så svårt att hitta t ex bluesmusik på skiva numera. Ginza, som levererat skivor sedan 1968, hade inte många "rätt" när jag häromdagen sökte efter nyutgiven (och återutgiven) blues och närliggande. Gjorde ett nytt försök, och hamnade i nostalgiträsket. För viss har de mängder av blues, om än ej just de skivor jag vill ha - t ex efter att ha kollat igenom Jefferson (världens äldsta bluestidskrift, som ännu utges).
 Ser så, nära nog scrollar förbi, en bild av en gammal bluesgubbe, som jag köpte flera LPn med för drygt femtio år sedan.
Jesse Fuller heter mannen, och gammal bluesgubbe är väl en lätt överdrift att kalla honom, även om han var en bit över 60 då, och det han sjöng - och spelade var en blandning av äldre, lite lantlig blues, folkmusik och negro spirituals. S.k.  gospel kom inte riktigt in i hans repertoar.
Jesse Fuller levde mellan 1896 och 1976. Växte upp under väldigt fattiga förhållanden i Georgia (?? , kom till Kalifornien tidigt 1920-tal (f.ö. ungefär då min far lämnade Kalifornien och USA för att återvända till Sverige).
Jag hörde talas om och läste i OJ om honom tidigt 60-tal, då han varit på besök, framträtt i Sverige och gjort ett slags succé i liten skala. Jag skaffade i raskt takt de två LP som gick att få i Sverige.
Och såg nu att omslagen till dessa skivor avbildades i Ginza, på en av två CD  (den  andre artisten är mera kände  Josh White).
Jag  blev väldigt fascinerad av Jesse Fuller och hans musik. En vänlig, timid man, med stor musikalitet, sjöng bra - och spelade en massa instrument. Mulitinstrumentalist, med till en del hemgjorda instrument. Munspel och kazoo i en ställning runt halsen, gitarr förstås, en liten cymbal och ett slags kontrabas som manövrerades via en fotpedal som anslog  klubbor mot strängarna (som i ett piano strängarna slås an med små klubbor). Och ibland kunde han steppa medan han sjöng till gitarr och munspel.

Jag fingranskade noga skivkonvolutets baksida, och hittade Jesse Fullers adress. Och jag dristade mig till att skriva ett litet  brev till honom på den adressen - jag en yngling på runt 20 år, i Sverige på knagglig skolengelska till en  livserfaren blues- och folksångare i Kalifornien, Oakland, USA.
Och än märkligare, han svarade. Adressen stämde. Och han hade blivit glad för mitt enkla brev, av uppskattning och berättade lite om sitt liv i Oakland, att han hade tre döttrar etc.
Jesse Fuller hade haft ett hårt, strävsamt och fattigt liv, men efter  WW2 fått lite inkomster av spelandet, Han lär också haft någon statist eller biroll i Tjuven från Bagdad och East of Suez och till slut fick han någon spelning i Liverpool, Manchester och London, i Sverige. Hans första inspelning sålde inte så bra, men ett framträdande på en  musikfestival i Berkerly gav en skjuts. Några stora inkomster  gav det knappast, men ändå överlevnadsmöjligheter. Och han hamnade på Newport, folk
 musikfestivalen där.

Jag gissar att inte så många idag i Sverige känner till eller kommer ihåg Jesse Fuller,  men för mig är han något speciellt. Och vi brevväxlade en aning, över ålders- och geografiska avstånd.

Hans skivor, jag fick till slut ihop fem LP med honom, finns tydligen att idag köpa och höra på CD, kanske även på Youtube, jag har inte kollat det än. Han är väl värd att höra! Gör gärna det!

"Leavin Memphis,  Frisco Bound"

13 augusti 2019

Lite musikprat, Louis och annat blandat

Tiden lider, och jag med den. Men tänkte skriva några rader, och det blir med avstamp i att jag häromdagen snubblade (när jag letade runt lite på internet) över en för mig dittills okänd inspelning av Louis Armstrong - jazzgiganten som är den mest inflytelserika musikern som format vår tids musik, snart sagt av alla kategorier, sedan hundra år tillbaka. Inte bara jazzmusiken och all musik som är i närheten av den, utan också  givetvis alla slags populärmusik och den s.k.  västerländska noterade musiken. Nog om detta.




Den inspelning jag hittade var hans version av "The Dummy Song", uppenbarligen gjord under trettiotalet då han omgavs av sitt storband. Den återfann jag i en av dessa oändliga 10-cd-paket som ägnas Louis Armstrong. Jag har flera sådan samlingar, där många av låtarna förekommer flera gånger, ibland i olika versioner, men jag har aldrig sett just denna låt vare i mina samlingar eller i andra sammanhang. Men där fanns den i alla fall.
Inget märkvärdigt musikstycke, inte alls. Men det ÄR Louis Armstrong, med både vokal och glimrande trumpetspel. Inte omistlig musik, men tack vare Louis insats blir det ändå en  liten godbit. Satchmo kunde ju lyfta det mesta flera klasser upp, även av det som egentligen var rätt enkla "schlager".  Jag letade fram den låten, med Louis på Youtube, den hade "bara" avlyssnats 120 000ggr på Youtube.

Lite lustigt är det också att jag, bara dan efter, råkar ramla på en del vinyl (dvs både LPn och EPn) med diverse skiftande innehåll.
När jag skriver dessa rader hör jag en LP med Merit Hemmingsons "Bergtagen" och Folkmusikgruppen. En fantastisk musiker, Merit, som oftast levt och verkat i ett gränsland mellan folkmusik och jazzmusik. Och stor i båda genrerna. Det ÄR folkmusik på skivan, men den skulle inte låta som den gör om inte jazzen (och Louis Armstrong). funnits. På omslaget ser vi blonda Merit klädd i samedräkt. Och gruppen spelar gånglåtar, polskor,  brudmarscher och skänklåtar och visor. Och en fäbopsalm.  Vilken härlig musikalisk häxbrygd.

Men jag hittade också ännu en liten skiva, en EP-singel med tidigare för mig okända Armstronginspelningar. Låtarna: "Wilkommen" och "Rosie" på Decca-etiketten.  Wilkommen från "Cabaret" och Rosie från en film med samma namn. Ingen märkvärdig musik, även om Wilkommen har ett visst schlagertycke. En uppenbarligen tysk orkester (plus lite kör) ger inramningen till Louis. Och han lyfter det förstås både med härlig sång och fint trumpetspel. Jag förmodare ett det hela inspelades någon gång under 50-talet och i och för tysk marknad.

I akivpacken fanns också lite Robban, lite Doris Day, en fin LP med Duke Ellington, en del Gösta Linderholm, som sångare, en del Tom Jones, Anita Lindblom och Siw Malmqvist. Josh White och Jerry Lee Lewis. Och lite till. Tyngdpunkt på 50-tal, i något olika genrer, men rätt bra det mesta i sitt slag. Allt  har jag förstå  inte hunnit lyssna på- Och något har jag i gamla, egna, rätt slitna exemplar.

Bra musik är livgivande, stimulerande. Dålig musik är förfärligt...

PS. Bör kanske nämna att det också  blivit en smula levande musik senaste  veckorna. Under PDOL hårt svängande ROXY storband, och några  kvällar senare en enkel liten sitting i Badhusparken i Piteå med likaså hårdsvängande Mickes Combo. Svänga kan det både med stor orkester och många blås och med en kvartett med dragspel ståbas trummor och gitarr. I båda fallen sång  också och blandat med lite lugnare låtar. I det senare fallet med både Taube, Cornelis - och en Armstrongversion (med vokal av trummisen) av What a Wonderful World….  
DS.

Bild ovan, Avspänd Louis i sitt hem (som han "fick" på gamla dagar, och som numera är Museum över honom och hans liv och musik.)

Bilden tv nedan. Mickes Combo, Badhusparken Piteå 2019