Okända, men viktiga rösträttskämpar lyfts fram (texten!)

(Här kommer den text som "utlovades" tidigare genom att en rubrik av misstag lades ut i förtid.) 

Nästa år, 2018, ska demokratiseringen av Sverige firas och högtidlighållas. Detta med anledning av att 1918 togs principbeslutet om införande av av allmän lika rösträtt (dvs även för kvinnor) i politiska val, genomdrivet av Nils Edéns liberala regering, i koalition med socialdemokraterna. Eftersom det var en grundlagsändring så måste det tas av två riksdagar med val emellan, så kunde kvinnor dock delta i val till riksdagen (andra kammaren) först 1921.

Demokratiseringen var en lång process, och i meningen att såväl män som kvinnor skulle ha rösträtt, kom långt senare i Sverige än i grannländerna. Under senare år har teve (SVT) i viss mån uppmärksammat kampen för kvinnornas rösträtt, bl a genom ”Fröken Friman”-serien, dramatiseringar gjorda på några av de välkända kvinnorättskämparnas liv och gärningar. Välgjorda program, som dock inte alltför  väl gjorde klart dessa kvinnors ideologiska hemvist, deras motiv för kvinnans rätt.

Den kvinnliga rösträtten är självfallet en viktig och avgörande del för att rösträtten ska kunna betecknas som fri, demokratisk och lika. Därför är det också viktigt att vi har kunskap om vilka rösträttskämparna var, inte bara de mest kända och vad de stod för. Var de fanns och vilka de samarbetade med. Detta har Hans Lindblad tagit fasta på, och i en genomarbetad och väl dokumenterad (40-sidig) uppsats visat, som nu publicerats i ”Från Gästrikland 2016”, utgiven av Gästriklands kulturhistoriska förening.

Tyngdpunkten i Lindblads framställning ligger på visa upp två kvinnor i Gävle, båda med anknytning till Gefle Dagblad, som gjorde storartade insatser både lokalt men också genom att sprida en artikelserie under flera år i en mängd lokaltidningar över hela landet. Detta utan att de lyfte fram sig själva, tvärtom, och på ett sätt som var ovanligt (okänt) på den tiden för politisk opinionsbildning. Artikelserien startade 1909 och höll på ända till 1920. I sanning en lång och målmedveten opinionsbildande verksamhet.

Artiklarna innehöll olika argument och pläderingar som stöd för att kvinnor skulle ha rösträtt även de. Den manliga rösträtten hade till slut ju genomförts, trots starkt motstånd från högern och kungahuset, men kvinnornas rösträtt sågs ännu av den starka högern som närmast naturvidrig. De två Gävlekvinnorna var Klara Lindh och Gerda Modén, båda av en betydligt yngre årgång än de mera kända kvinnorättskämparna från Stockholm och södra Sverige.

Klara Lindh var gift med huvudredaktören för Gefle Dagblad, Karl Magnus Lindh, även han en stark förespråkare för kvinnlig rösträtt, som även satt i riksdagen en kort period. Gävle var vid denna tid den största staden norr om Stockholmsregionen och en ort med livlig handel,  starka folkrörelser, inklusive frikyrkor.

Att genom artiklar sprida kunskap om kvinnornas rättigheter var i och för sig inte en nyhet för rösträttskämparna, men hade tidigare bara skett i mindre tidskrifter och med räckvidd främst för de egna. Med artikelserien, som med avstamp i Gefle Dagblad, såldes till ett 35-tal tidningar utanför storstäderna nåddes en läsekrets på minst ett par hundratusen. Det var främst liberala landsortstidningar men även några mer konservativa, men ingen socialdemokratisk tidning. Totalt ett 45-tal olika kända och framstående skribenter stod för artiklarna, däribland de rikskända som Ellen Hagberg, Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner. Allt noga redovisat i Hans Lindblads text.

Klara Lindh avled 1914, endast 37 år gammal, och ännu yngre Gerda Modén övertog ansvaret för artikelserien. Framför allt den flitiga, blygsamma och uppoffrande Klara Lindh var också verksam lokalt och på länsplanet inom Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR), men var även en drivande och respekterad kraft på riksplanet. Lindblads uppsats ger en utförlig redovisning för de båda kvinnornas liv och insatser – och ger också intressanta upplysningar om den miljö de växt upp i och levde i. Vilken var liberal och frisinnad, framstegsvänlig och demokratisk, frireligiös för religionsfrihet, och ofta med enkelt ursprung.

Kampen för demokrati kan sägas ha nått sin kulmen i och med den kvinnliga rösträtten, och demokratin måste ständigt föras och försvaras. Detta under medvetande om hur hård kampen var och alla hot idag. Det är viktigt att se att undervisning, kunskap är en viktig ingrediens, där folkskolans införande var en viktig grund. Den var också en av de saker som gynnade framväxten av folkrörelserna, som gynnade demokratisk fostran – och gjorde folk mera medvetna om hur odemokratiskt det var med en stat som styrdes av en konung och en statskyrka i kungamaktens tjänst.

Det var kungahuset och högern, de konservativa, adeln och de förmögna som var demokratins starka fiender. Som endast kunde stegvis besegras genom rösträtt och parlamentarism och bl a Karls Staaff. Det är ju t ex ingen mening med en regering som utses av kungen och inte av parlamentet. Ett demokratiskt valt parlament. Om allt detta skriver Lindblad pedagogiskt också, liksom om olika lokala aspekter, av betydelse för demokratins framväxt och seger. Som en bakgrund och ram för de två kvinnornas (och andras) strävan för demokrati och rösträtt.

Viktig och värdefull information inför det demokratiska 100-årsjubiléet. Och för demokratins överlevnad. 

Varför blir politiker hotade?

Härom dagen publicerades en rapport (kallad Politikernas trygghetsundersökning) om att många politiker utsätts för hot och våld. Inte mindre än var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Och är det inte bara heltidsanställda toppolitiker som intevjuats. Nej, även engagerade på kommun- och landstingsnivå är med i undersökningen.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp och en av regeringens bättre statsråd) uttalade sig djupt bekymrad. Om inte folk vågar engagera sig i politiskt arbete är demokratin i fara. Visst är det så. Och på liknande sätt har många fler uttalat sig.  En av dem är alltid intressante Christian Dahlgren.  Med utgångspunkt i hans bloggtext med rubriken Demokrati under hot, gör jag följande kommentar.  Och detta eftersom jag inte sett mycken diskussion av orsakerna till hotbilden. 


Jag instämmer till fullo i det Christian Dahlgren skriver.  Våld och hot är inte acceptabelt i en demokrati. Och självfallet inte heller att detta leder till mord och mordförsök. Därför måste ett militant språkbruk undvikas, för att inte virrpannor och fanatiker stimuleras till vansinnesdåd.
Jag utsattes själv för en del hot under min aktiva tid, från personer med extrema åsikter. Det är irriterande, om än det inte föranledde mig att "ligga  lågt" med mina åsikter eller ställningstaganden. För det är ju det som de som hotar vill.

Dock måste en sak tilläggas. Stora delar av dagens politikerelit, de har i viss mån sig själva att skylla. Deras överlägsna och från verkligheten avskärmade liv och uppträdande har skapat en frustration som utgör en grogrund för extrema rörelser och ageranden. Som SD och deras gelikar, på båda sidor.  De senaste decenniernas politik, oavsett regering, har lett till ökade klyftor i samhället.  Livet och villkoren för sjuka, arbetslösa och pensionärer har blivit hårdare. Samtidigt har den politiska klassen beviljat sig själva löner, pensioner och avgångsvederlag/fallskärmar som icke är av denna världen. Att vara berusad eller att hota folk med järnrör ökar inte heller respekten för politiker.

Att de etablerade partierna, stora som små, är till förväxling lika varandra samtidigt som de mer eller mindre medvetet tränger undan sina respektive ideologier eller förvanskar tillämpningen av dem, det ger inte folk någon chans till verkliga alternativ. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Och då är det lätt att demonisera den andra parten.
När politikerna verkar förakta väljarna, då leder det till att väljarna föraktar politikerna.

De ledande politikerna (och i viss mån media) har ett stort ansvar för att inte demokratin urholkas och desperationen sprider sig.  I ett samhälle där klyftorna är för stora och där samtidigt  ideologierna försvunnit i partierna, där är de få som vill engagera sig i det demokratiska vardagsarbetet.

Kommentar om demokratins brister i Sverige

I ett tidigare inlägg diskuterade jag frågan om demokratins brister med utgångspunkt i en DN-debattartikel om ungdomars bristande förtroende för det demokratiska systemet.

Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.

Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.

Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.

Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.

Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.

Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.

Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.

Avideologiserade partier och personval

Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).

Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.

Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?

Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.

Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.

Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).

Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.

Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.

Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.

Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc

Ungdomars bristande demokratiska känsla, är det tecken på oskuld eller på bitter erfarenhet?

Debattartikeln i DN om att mer än var fjärde eller femte (beroende på den exakta frågan) ungdom inte tycker att demokrati är så viktigt, att en (upplyst?) diktator är OK, att de kan sälja sin röst etc, det har i skrivande stund noterats av minst 27 bloggare och av mängder diskussionstrådar på Facebook.

Ja visst är det på sitt sätt uppseendeväckande uppgifter som redovisas. Samtidigt inte helt överraskande. I vart fall inte om man följer hur "folk" diskuterar och uttalar sig, både riktigt unga och något äldre.

I DN-artikeln, som redovisar den svenska delen av en större internationell undersökning, framförs också en rad bekymrade kommentarer och försök att analysera orsakerna. Många troliga, men knappast heltäckande. Till exempel efterlyses bättre undervisning i skolan om demokrati. Visst, det kan väl inte skada, om nu lärarna själva är utbildade och övertygade om demokratins omistliga värden. Men demokrati innebär inte att vart fjärde år gå och rösta på de kandidater som en partielit satt upp på sanktionerade och godkända listor. Demokrati innebär bland annat större frihet att välja kandidater (till exempel genom konsekvent personval).

Jag menar att många kommentarer, ofta från personer som befinner sig i eller nära den politiska eliten, de menar att "ungdomarna inte förstår demokratin", inte upplevt diktatur. Att ungdomen är oskuldsfull, som inte inser vad som kan ske om man struntar i demokratin, i att rösta. Nog kan det i viss mån vara så.

Om detta kan man undervisa, visst. Om någon lyssnar på erfarna äldre. För visst finns erfarenhet!

Men kanske är det inte oskuld som är orsaken? Kanske är det bitter erfarenhet som gör att en så stor grupp unga inte uppskattar dagens svenska demokrati? Ja, jag tror faktiskt det är så! Unga (liksom en del äldre) ser ju bristerna i det samhälle som styrs av statsbidragsfinansierade reklambyråpartiers partikanslier. De ser hur dagens politiska elit främst värnar sin egen makt, och hur den inte verkar inse verkligheten utanför maktens egna boningar.
De ser - och saknar - tydlighet. De ser hur sossarna talar om skattesänkningar, hur moderaterna kallar sig arbetarparti. De ser hur "liberaler" som Johan Pehrsons fp kallar övervakning för frihet. De ser däremot inte någon klar ideologisk debatt.

De ser hur politikerna infört en märklig övervakningslag som kallas FRA-lagen, hur än värre övervakningssteg införs under den luddiga beteckningen datalagringsdirektiv. De ser att äldre inte förstår vilka integritetskränkningar detta innebär. De ser hur svårt det är att få jobb. Och de ser hur något äldre slås ut och hamnar i det destruktiva ekorrhjul som kallas FAS 3. De ser hur lobbyorganisationer får riksdagen att stifta en IPRED-lag, som innebär fullständig rättsosäkerhet för den som använder datorer. Och detta för att skrämma folk, och för att göda upphovsrättsmaffian flera gånger om trots de avgifter och skatter som redan tas ut av alla som kopierar något på internet - liksom av de som inte kopierar. De ser hur A-kassa och sjukförsäkring försämras, och känner en osäkerhet som beslutsfattarna inte förstår.

Och för att ta ett dagsfärskt exempel. De ser hur kungen och hans familj lever i lyxliv, att en del av detta skattefinansierade liv är högst diskutabelt ur moralisk synpunkt. De är knappast rojalister. Men de bryr sig inte, för de tror inte på att den politiska eliten förmår göra ett republikanskt styre bättre. Sparkar man kungen så blir det någon politisk höjdare som skaffar sig ett lyxigt glidarliv i stället. Och vi vanliga människor har inget inflytande.

Så varför skulle de tro på demokratin? Varför inte passas på att sälja sin röst till den som bjuder bästa? Varför inte testa hur det blir med en "stark man", dvs diktator i stället?

Man glömmer förstås att en diktator röstar man inte bort. Och man har svårt att skilja den politiska "elitens" åsikter från de erfarna äldre som kritiserar demokratins brister.

Man bryr sig inte, för "dom där där uppe, de gör ändå som de vill".
Därför måste de väckas. Men det kan bara ske om vi något äldre vaknar också, och sparkar reklambyråpartiernas maktgalna "eliter" och visar vad vi tycker. Att det finns alternativ. Att demokrati betyder medinflytande, människovärde, integritet och mänskliga rättigheter.

Några ytterligare länkar:
Ola Theander, AB, SvD, Expressen.

Makten vill inte diskutera makt

Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.

I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.

Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.

Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.

Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.

De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".

Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.

Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.

Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?

Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.

Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)

En levande demokrati kräver alternativ för maktskifte

Läste just Olle Wästbergs senaste nyhetsbrev och fick där länken till hans betraktelse idag på Newsmill om vikten av maktskifte och att socialdemokratin finner sin väg. Rubriken på Olles artikel är: S kris är hela Sveriges kris.
Det är en intressant artikel.

Nu måste jag säga att jag känner mig kluven (som en liberal ska vara... ) inför socialdemokratins framtidsproblem. Situationen idag inom s, som jag ser det utifrån, är så rörig, närmast katastrofalt förvirrad att det känns hopplöst. För mig var, under mina decennier som partipolitiskt aktiv, det helt klart vad s var, ett kollektivistiskt parti, för planekonomi, för centralstyrning och framför allt för att "rörelsen" skulle ha makten över ALLT i Sverige. Så agerade partiet och dess företrädare. Eventuella andra åsikter märktes aldrig utåt, inte på allvar. OK, under 90-talet fanns visst en del som kallades (kallade sig) förnyare, som ville se verkligheten, utvecklingen och bryta upp den "halvsocialistiska" politiken till mera av marknadsanpassning och en aning personlig valfrihet. Men de kom inte långt, och ibland fick jag intrycket att det var mest valtaktik. I vart fall kändes partiledningens tidvisa tolerans för dessa förnyelsträvanden så.

Idag verkar det däremot vara fullt inbördeskrig inom s. Alla vill visserligen att s ska komma tillbaka till makten, men varför de vill det, där skiljer sig åsikterna. Liksom om de ska hitta en modern tillämpning av gamla principer, om de ska bara ska backa tillbaka till betongpolitiken, eller om de ska helt strunta i de gamla principerna och i stället bara söka de populära förslag som ska ge väljare (=makt). Dvs framåt, bakåt eller populistisk pragmatism.

Därmed blir det givetvis ändå intressant vad som händer med ett parti som trots allt fick 30% i senaste valet. Idag så kan man knappast heller se något annat alternativ till någon variant av en alliansregering än en regering där sossarna ingår med något stödparti.

Som Olle skriver så innebar inte allianspartiernas krav på maktskifte 2006 att de därmed ansåg att de skulle ta över makten för tid och evighet. I vart fall borde det inte varit det som väglett dem. Möjligen kan man av viss eftervalsdebatt hos allianssympatisörer se deras klagan över bristen på en "borgerlig" strategi och gemensam politik som en önskan om att permanenta ett icke-socialistiskt maktinnehav. Det vore dock långt ifrån en liberal demokratisyn, som faktiskt ser maktskifte som ett värde i sig. Även om makten för tillfället skulle råka innehas av "liberaler". (Detta sagt utan att här analysera om dagens Alliansregering i något avseende kan kallas "liberal" eller något annat.)

Socialdemokraterna satt vid makten från 1932 till 2006. Samlingsregeringen under andra världskriget och de kortlivade avbrotten 1976-82 och 1991-94 var principiellt viktiga, inte minst som en psykologiskt stimulans till den opposition som annars skulle sett sig som för evigt dömd just till opposition. I grunden rubbade de ändå inte synen hos vare sig sossepartiet eller väljarna i stort att socialdemokratin var det statsbärande partiet. Det kändes viktigt att det synsättet måste brytas. Demokratin stelnar om den inte får den vitalisering som maktskifte innebär. Att cirka hälften av människorna aldrig får ett reellt inflytande på samhällsutvecklingen föder frustration. Med årets val, som innebär (minst) åtta år utan socialdemokratiskt styre har nog s insett att det är ett vanligt parti. Skulle de vara utanför regerandet ännu längre skulle s till och med ses som ett rätt "udda" parti.

Men för maktskifte måste finnas trovärdiga alternativ. Då menar jag inte att det måste finnas i förväg färdigpacketerade regeringsprogram. Däremot bör finnas partier som har klara ideologier som de förmår föra ut. Partier med skilda inriktningar. Som kan samarbeta, men som inte söker ge sken av att vara till förvillelse lika varandra samtidigt som de söker hitta något som verkar som skillnader men inte är det. Som i höstens val.

Därför måste dels de olika partierna inom alliansen inse att de inte får se ut som kopior av varandra. Därför måste också socialdemokratin hitta sin väg. Det är kanske ingen katastrof för landet, möjligen för s-partiet, om inte s finner sin väg och en styrka förrän till valet 2018. För att inte svensk demokrati ska gå helt i stå, så måste något hända. Klarar inte s att komma tillbaka så finns ett starkt behov av ett nytt alternativ. Och/eller att nuvarande blockpolitik bryts upp.

Det kan ju inte vara någon naturlag att makten ska växla mellan ett moderatblock och ett sosseblock heller. Maktskifte borde kunna ske genom samarbete mellan olika partier över de nuvarande blockgränserna och/eller genom att nya partier formerar sig för att fånga upp de krafter och strömningar som inte dagens partier förmår engagera eller föra fram.

Yttrandefrihet betecknas som terrorism

Det går rasande fort nu. Wikileaks nya dokumentspridning betr diplomatins märkliga sysslor har upprört makten så till den milda grad! Wikileaks informationsspridning på internet störs av våldsamma attacker. Och de verbala attackerna från all världens makthavare samt inte minst konservativa och ultranationalistiska politiker är ursinniga. Hörde att en känd nyhetskommentator på Fox News krävde arkebusering av de "skyldiga" för läckorna. (De läckor som man kan ifrågasätta hur allvarliga de är - hälften lär inte ens ha lägsta hemlighetsklassning - och i vilken mån de direkt eller indirekt godkänts av amerikanska UD.)

Det började så smått direkt efter Sept 11, men har succesivt trappats upp, så fort man kunnat fabricera en hänvisning till "terrorhot". I demokratins namn avskaffas bit för bit demokratins fundamenta. Att just terroristerna når sina mål genom dessa åtgärder, det tycks på intet sätt bekymra "demokratins försvarare".

Nu ropas på att yttrandefrihet ska rubriceras som terroristverksamhet. Nemokratis fråga är fullt berättigad.
Och jag frågar vart demokratin tar vägen.

Framtidscenarios

P J Anders Linder har en rätt trist krönika i dagens SvD om det nya borgerliga uppdraget. Jag ifrågasätter starkt behovet av att använda begrepper "borgerlig" i tid och otid. Det betyder ju endast och allenast "icke-socialistisk". Och då vi idag har en koalitionsregering bestående av fyra partier som tagit sig namnet Alliansen, då räcker det begreppet.

Nu tycker Linder att Alliansens vision är ytterst begränsad. Egentligen bara till Anders Borgs kamerala budgetsyn. Det har Linder rätt i. Strängt taget kan det inte bli mycket mera, eftersom det är fyra partier med olika ideologi. Dvs det borde vara olika ideologier hos partierna, annars är de ju onödiga. Vilket Linder inte säger att de är, tvärtom menar han att de mindre allianspartierna inte fått det utrymme de borde ha.

Tja, då borde ju fp, c och kd säga ifrån då!? Deras enda syfte kan ju ändå inte bara vara att stödja ett moderat styre? Den gemensamma grunden är ju att skapa ett maktskifte, ett gott demokratiskt argument. Ett parti ska inte ha maktmonopol. Inget parti/block ska ha monopol! Ska nu småpartierna ha något berättigande så måste de back to basics, tillbaka till sina ideologiska rötter. När (om) de återfinner dem får de analysera vilka som är de bästa samarbetsparterna i aktuella frågeställningar.

Det som ger oss väljare inflytande är om partierna har klara ideologier. PJ Anders Linders stora felsyn är alltså att han utgår ifrån att de politiska frågorna och därmed blocken är statiska, oföränderliga. Han utgår de facto från ett tvåpartisystem, som reducerar politiken till ett torftigt maktspel för en elit utan ideologisk spänst.

Vi kan i stället se på vad som kan komma ut ur dagens situation, möjligen på lite sikt. Socialdemokratins problem är att den består av en koalition av grupper med olika grundsyn. Dels den traditionella fackföreningsinriktade, som har socialistiska fragment kvar och som ser makten i sig själv som en naturnödvändighet för partiet. Dessutom har vi förnyarna, som inte verkar helt samstämmiga i vad som behöver förnyas, men som ändå ser mer pragmatiskt och utan socialistisk ballast på politiken. De inser marknadsekonomins värde och att välfärd förutsätter en viss valfrihet. Frågan är vilka som vinner - om någon, eller om det blir ett osäkert kompromissande med kortsiktig enighet.

Ett scenario är då två stora, ganska jämnstarka koalitioner, dels den icke-spruckna socialdemokratiska, dels den moderata (som ju är ett hopkok av socialkonservativa, lite neokonservativa som kallar sig (ny-)liberala och så en grupp vars enda mål är makt och där vägen är pragmatisk populism utan direkt ideologisk referens). Till det på ena kanten främlings- och utvecklingsfientliga sd, och det högerinriktade fp, på andra kanten ett vänsterparti (som kan ta röster från s) och möjligen ett mp i mitten också. Och så kd och c som snubblar in och ut ur riksdagen runt 4%-spärren. Av detta ska så regeringar bildas, med olika kombinationer. För maktspelarna inom dagens m och dagens s är detta en drömsituation.

Ett annat alternativ kan vara att det blir en ideologisk skärpning. Som innebär att socialdemokratin spricker och den traditionella falangen helt tar över (s), vilket tar hem en del v-röster och gör att v kommer att balansera runt 4%. Förnyarna inom s kanske hittar "hem" i ett nytt socialliberalt parti (liberaldemokraterna el ngt annat) som förutom av dem består av mer el mindre hemlösa socialliberaler inom och utom fp och c. Det tredje partiet skulle bli den moderata mixen. Med tiden kunde dessa tre partier pendla mellan 25-30 % vardera. Troligen måste då oftast 2 av de 3 partierna samarbeta. Samarbetets riktning blir då beroende på vilka frågor som är aktuella. Vid sidan av de "tre stora" kan då finnas det extrema sd, ett kraftigt sargat fp som ligger runt 4-5% liksom centern och ett sargat v, ev kan mp kvarleva eller så gå in i det socialliberala stora partiet. Kd går ihop med m eller ligger på 3-4%.

Om det är realistiskt vet jag inte, för det förutsätter ju en ideologisk nytändning på flera håll. Folk med mera extrema åsikter (sådana finns alltid) finner sina partier, men de kommer att vara små, ibland utanför riksdagen, och utan inflytande. Den stora kampen om väljarna står då mellan de tre huvudideologierna, konservatism, liberalism och socialdemokrati. Men även andra alternativ kommer att finnas. Spännande!

Väljarna fäller avgörandet efter hur tydliga partierna är.

Är privatpartiet en framgångsväg?

Ja, läste du det som piratpartiet? Då är det rätt, men jag har döpt om det. Med bibehållande av innehållet - dock med tänkt breddning och fördjupning i första hand av dess frågor om integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap.

Är då privatpartiet/piratpartiet framgångsvägen ...
Eller är det ett annat, nytt parti som både tar dessa frågor på allvar och kombinerar dessa med en "anständig" politik även i annat?

Inom pp pågår en debatt, som jag hoppas blir allt intensivare och målinriktad (utan navelskådande!).
Samtidigt tycker jag mig märka oro och bekymmer för hur även de etablerade partierna agerar och presenterar sig. Alternativen är inga goda alternativ för den som vill se idémässigt burna partier.

Jag slänger ut frågan! Hur kommer det politiska landskapet se ut framöver? Hur vill vi att det ska se ut? Har demokratin en framtid?

En högst passande motivering för att rösta på piratpartiet.

Jag hade inte tänkt skriva något idag. Men efter en liten rundkoll så tränger så många ämnen på att jag måste lufta en del tankar här.
Så t ex vill jag att så många som möjligt läser Emma/opassandes bloggtext där hon motiverar varför hon röstar som hon gör.
Jag citerar ett stycke.
"Jag röstar på Piratpartiet och det gör jag för att människor som inte begår några brott ska inte behöva bli behandlade som brottslingar. I dag misstänker vi allt och alla — vi uppfostras att tro att våra medmänniskor inte går att lita på och att vi därför måste beslå folket med begränsningar.
Rädslan för vad fusk kostar samhället kostar ironisk nog långt mer än själva fusket, både i reda pengar och utveckling. Vi förutsätter plötsligt att ingen har rent mjöl i påsen samtidigt som vi säger att om man har rent mjöl behöver man inte oroa sig… en av vår tids största farligheter och som göder ex. rasism och utanförskap.
Att rösta är den enda gången man faktiskt är med och bestämmer själv, på riktigt. Att rösta är praktiskt taget en manifestation av din integritet: Du får rösta på vem du vill, utan tvång att redovisa för andra vilka du valt eller varför.
Det är själva grundtanken. I år har vi dock fått se vissa av de här självklarheterna tunnas ur. Vi röstar inte på ett parti längre, vi röstar på ett av två block. Blocken har dessutom valmanifest som ligger väldigt nära varandra."

Bra rutet!

Men jag vill tipsa om ännu en som skriver varför hon röstar och kandiderar som hon gör; Viktoria Westberg kandidat till fullmäktige i Uppsala. Det gäller att inte gripas av panik pga otrevliga opinionssiffror.

Och så finns det fortfarande människor som tror att piratpartiet är till för tjuvar och snåla fildelare! De som verkligen tror det måste vara mycket lata eller så försedda med de största skygglappar som finns. Eller så bryr de sig inte om demokratins fortlevnad.

Gun, den där hemska piraten!

Försöker få in detta i någon tidning.

Bildtext: Så här ser en piratpartist ut, Gun Svensson, 73 år (bloggaren FarmorGun), delar ut foldrar på stan. Foto: Tobias Hellsten.

Vilka är de där piratpartisterna? Fördomarna och nidbilderna flödar. Finniga, nördiga tonårsslynglar, som aldrig kommer ut i friska luften utan bara sitter vid sina datorer. Som bara gillar gratis. Så låter det ofta.

Därför vill jag visa en av piratpartiets toppkandidater, som finns med på piratpartiets valsedlar över hela landet. Det är Gun Svensson, en sjuttiotreårig kvinna, hyllad för sin blogg (FarmorGun) och som fick Stora Bloggpriset 2009 i kategorin Politik och samhälle.

Ser hon ut som en finnig tonårspojke? Nej, hon har skinn på näsan och en skarp hjärna förenad med ett gott och medkännande hjärta. Hon har varit politiskt aktiv under långa perioder tidigare, men aktiverade sig igen när hon för ett par år sedan förstod hur FRA-lagen skulle kränka allas vår integritet.

Hennes motiv för att engagera sig i piratpartiet (dess missvisande namn till trots) är att när människovärdet devalveras så drabbas vi alla! Människovärdet hänger ihop med hur vår privata integritet respekteras. Integritetsbegreppet har många aspekter, inte bara internetrelaterade även om de kanske är mest omtalade (dock ej av våra riksdagspartier). Ett näraliggande exempel är hur demenssjuka (ej) tas omhand. Men även hur bristande respekt för individens integritet kan förstöra känslan för människovärdet hos krigförande, hur man tvingar ungdomar till drogtester utan minsta misstanke, hur privata företag kan få jaga privatpersoner utan riktiga bevis (som enl Ipred-lagen), hur man använder rädslan för det annorlunda (med terrorism som förevändning) för övervakning och inlåsning över absurditetens gräns. En affärsidé som glatt utnyttjas av diverse "företagare".

Samtidigt med detta så ser vi hur ett datalagringsdirektiv kan användas för att ytterligare registrera och kontrollera våra liv, där mobiltelefonerna kan liknas vid elektroniska fotbojor, hur olika organisationer vill begränsa internet till att bara vara en försäljningskanal i stället för att vara en plats där vi fritt kan kommunicera och samtala med varandra och där kunskap och kultur kan utvecklas. Vilket även kan ge en skjuts åt sysselsättningen, om inte gammelmodiga regler stoppar kreativitet och utveckling.

Låter det som en osnuten, självisk tonåring? Eller en fara för samhället? Jag vill nog snarare mena att engagerade, kunniga personer som Gun Svensson ger oss hopp om demokratins överlevnad. De behövs, även i riksdagen!

Demokrati som underhållning

Såg teve 1:s demokratigala, eller vad den nu rubricerades som, igår kväll.
Det var en vågad satsning att lägga detta som fredagskvällsunderhållning. Jag skulle tro att en del blev avskräckta av själva rubriken.

De på-fältet-intervjuer med s.k. vanligt folk som ingick i programmet visade att okunnigheten om politik är stor, liksom viljan att faktiskt avhjälpa denna okunnighet. Det känns trist och illavarslande för den svenska demokratin.

Som underhållning fungerade dock programmet rätt väl, i vart fall bitvis. Det var kul och träffande parodier och andra lustifikationer om politiker och politiska företeelser. I någon mån visade det även att (vissa) politiker även är vanliga människor, med i vart fall rudiment till humor.

Men vad gav programmet i övrigt? Fick vi några nyheter, någon kunskap eller blev vi stimulerade att ta reda på mera, att gå och rösta?
Det är tveksamt. Tyvärr.

En gammal sanning bekräftades dock. Att kritiken mot politikerna alltid är tvådelad, i två motsägande invändningar. Som dessutom ofta finns båda hos kritikern.
Det ena är att politiker bara käbblar och man vill se att de kommer överens. (Vilket de i hög grad faktiskt gör !)
Den andra invändningen är att "man" vill veta mera konkret vad de vill, vad de står för själva! D v s att politiker/partier ska profilera sig bättre, visa ideologi och inte kompromissa bort sig.

Piratpartibekymmer

Nej, det verkar just nu inte gå bra för piratpartiet. Medlemssiffrorna sjunker, pga det förnyelsekrav som partier har, och som verkar strängare än i andra partier. Sjunker till en nivå som ändå andra partier kan avundad pp, som Birger Schlaug (fd språkrör för mp) konstaterar. Rick Falkvinge plockas (i vart fall temporärt) bort från AB debatt. Att opinionsundersökningarna inte anger piratpartiet som ett eget alternativ, det ger pp ett psykologiskt undertag jfrt med de andra partierna.

Birger Schlaug verkar inte helt negativ till pp, men är ändå lite sval och inte fullt insatt i vad pp står för. Dock noterar han, uppenbarligen med viss sympati, att ävenledes fd språkröret i miljöpartiet, Anders Nordin (från Piteå) ställer upp för piratpartiet i höstens val. Jag tror att Anders Nordin bärs av ett gediget engagemang för att försvara den enskilda människan mot staten, och för en levande demokrati där inte allt styrs uppifrån. Aningen skeptisk kan jag dock vara efter att ha sett hans aktiviteter i Piteå kommunfullmäktige en gång i tiden. Han hade där lite svårt att skilja på smått och stort, om man uttryker sig så. Ändå var han en frisk och annorlunda fläkt.

Schlaug anser att pp är ett enögt parti. Citat:
"Piratpartiet tycks annars mest engagera sig i hur staten övervakar och styr människor. Men tycks mig inte ha svar på sådant som är minst lika obehagligt: hur privata intressen, vinstsyftande bolagssfärer, övervakar och styr människor. Man tycks inte heller ägna sig åt frågan hur individer kan övervaka och kränka andra individers integritet."

Nu tycker nog att Schlaug är lite orättvis betr Piratpartiet. Visst är kampen mot Storebrors koll av oss små det viktigaste, men nog håller de på att försöka bredda sig med en tillämpning av integritetsbegreppet över ett vidare fält. Liksom av rättssäkerheten. Och att man inte vill bli trampad på av Storebror och hans lakejer i FRA mm, det utesluter inte att man även vill vara vaksam betr övriga integritetskränkningar vi utsätts för.
Det stora bekymret för pp är att de gamla partierna försöker tysta all debatt om rättssäkerhet och integritet. Detta konstaterar även livbåten i artikeln "Grus i maskineriet". Läs artikeln, den benar upp problemet riktigt bra. Där konstateras att pp en tid haft mycket gratis, men att nu är det kärvare tider. Då krävs mera av partiet, dess organisation och medlemmar.

Det är ganska självklart att riksdagspartierna inte vill ha in pp och dess frågor i debatten, de tillgriper alla medel för att undvika detta. Lika självklart är att pp måste lyckas att få upp frågorna på agendan igen. Piratpartiet kan inte vänta sig att få gratis skjuts av traditionella media. PP måste använda kraft, list och envetenhet för att komma in i gammelmedia.

Samtidigt tror jag faktiskt att piratpartiet, som får leva med sitt väljarbortstötande namn, måste inse att ska det komma in i debatten och andra media än hos vissa bloggare, så måste partiet se att det finns andra frågor! Möjligen inte lika stora som för pirater, men stora eller intressanta för många väljare. Väljare som knappast ser frågornas eventuella koppling till integritet och rättssäkerhet om inte pp deltar i debatten även om dem.

Jobbigt? Ja, visst! Men att ge sig in i matchen om väljarna är inget för den som inte kan eller vågar kämpa hårt. Hårt och med intelligens.
Fördomarna om pp är gigantiska hos både gemene man och hos traditionella media.
Fördomarna beror till stor del på partinamnet. Det gör att pp kopplas till fri fildelning, det s.k. Pirate Bay-syndromet. Det ses därmed som apart. Pp måste bort från den stämpeln för att nå fler väljare.
Både väljare och media ser det som en match mellan två block. Det är ett enkelt dramaturgisk schema.
Att det finns frågor som inte skiljer blocken, men som ändå är viktiga, oerhört viktiga, det måste piratpartiet lyckas nå ut med.

Jag vet inte om partiet är moget för detta, om både bredden och djupet finns hos tillräckligt många piratpartister. Men misslyckas partiet - då tror jag att den demokratiska krisen fördjupas i Sverige. Då är vi illa ute.

Personval, ja tack - enmansvalkretsar, nej tack.

Populisten har på sin blogg ett intressant inlägg där han menar att enmansvalkretsar är demokratins grund. Detta med hänvisning till både de gamla grekerna och våra egna förfäder som samlades för att på tinget utöva direktdemokrati. Sedan, när behovet påkallade att någon utsågs till att sköta rulljansen så valde man "den man hade förtroende för". Men "pop" gillar inte att ideologierna sedan kom med i bilden, när proportionella val genomfördes.

OK, "pops" resonemang kan verka bestickande, med sitt förespråkande av personval i dess yttersta form. Men där finns många hakar.

Vi kan kanske vara överens om att man inte kan ha förtroende för en organisation i sig. Om man inte är gammal betongsosse förstås, en sån där som tycker att personval är helt vansinningt eftersom det är PARTIET som är det viktiga. Därför ser s (och v) med misstro på personval. Det kan ju göra den valde oberoende av PARTIET. Enmansvalkretsar skulle inte per automatik ge oss ett personval - däremot skulle det leda till att vi fick bara två partier i riksdagen. Vilken valfrihet ger det? Det känns som att välja mellan pest eller kolera. Det är illa nog idag.

Ytterligare några invändningar mot förslaget. Ideologier är onödiga, det borde räcka att den vi röstar på är en bra karl/kvinna, menar "pop". Hur ska vi veta det då?

Jag skulle tro att vår eventuella tillit, eller misstro, till en kandidat i vart fall delvis beror på att vi känner till kandidatens allmänna livssyn, "dvs ideologi". Självfallet kan denna ideologi vara mer eller mindre uttalad eller preciserad, men ändå.

Idag har vi i vart fall chansen att ta del av vad de olika aktuella kandidaterna står för. Det är långt ifrån det ideala läget, och ett mera accentuerat personval skull troligen förbättra läget. Kandidaterna och partierna skulle tvingas att tala om vilka de är.

Med val i enmansvalkretsar skulle vi inte ha en chans att lära känna kandidaterna!!! Inte nog mycket och inte nog många av dem. Många kandidater kan inte själva föra ut vilka de är till väljarna - inte med egen börs. Jag har, som mina läsare nog sett, som en av mina teser att ett fel med dagens riksdagspartier är att de saknar ideologi! Kanske inte till namnet, men i praktiken. Problemet med det är att vi inte vet vad de vill!

Mycket av det som riksdagen ska besluta om kan inte utläsas direkt av något partiprogram. Med en ideologi skulle vi i vart fall i grova drag kunna gissa oss till vad partiet tycker - och personval kan användas för "fingranskning" av de enskilda kandidaterna. För att kolla hur "rena i ve´n" de är, betr både ideologi och deras eventuella erfarenhet att hantera frågor av mindre ideologisk vikt.

Idag har vi ca 25 valkretsar, med enmansvalkretsar skulle det bli 349. De skulle alltså bli väldigt små. Jag tror inte att det skulle underlätta kunskapen om kandidaterna, tvärtom. Om jag tänker mig in i hur en valkrets på ca 15000 väljare skulle se ut där jag bor... oj, finns ingen chans... Det kan säkert finnas både 5, 10 och 25 villiga kandidater, eller mer. Men jag skulle då kanske känna 1-2 av dem, och de skulle jag troligen inte vilja ha i riksdagen. De andra skulle aldrig nå ut med sitt budskap till mig. Eftersom det skulle kräva mängder av SMÅ och mycket lokala tidningar, fungerande närradio och när-TV. Samt att det ginge att snabbt hitta alla lokala kandidaters hemsidor och bloggar på internet. Om de använder datorer... Och varje kandidat kan inte göra ca 10 000 hembesök... Jag vet! Valarbetare? Icket, dels finns de inte i sådan mängd och dessutom vill jag inte träffa en underhuggare i så fall, jag vill lära känna kandidaten.

Hur skulle f.ö. Stockholmarna kunna reda ut vilka just deras kandidater är, om stan delades in i ett 25-tal valkretsar... Den man vill välja bor troligen i en annan stadsdel.

Ytterligare. Även om jag hittar en kandidat jag litar på, hur ska jag veta att han/hon ingår eller vill ingå i en samling av andra som jag kan lita på? För att ev bilda regering. Om "samlingarna" av riksdagsledamöter inte har något slags ideologisk grund.

Nej, jag tror att dels måste partierna skaffa sig klarare ideologier, dels att personvalen förstärks för att tvinga kandidaterna att presentera sig bättre och kunna visa självständighet gentemot sitt parti, om så skulle behövas.

Stärkt personval vore bra för demokratin, ge bättre chanser att verkligen välja en kandidat vi vill ha. Men enmansvalkretsar skulle bara göra situationen värre. Och försämra möjligheten att den vi vill välja faktiskt kan bli invald.

Den viktigaste frågan

Vilken är dagens viktigaste (politiska) (framtids-)fråga? Är det jobben? Nej, viktig, men sysselsättningen varierar med konjunkturer som marginellt kan påverkas politikerna. Delad föräldraledighet? Knappast, närmast ett lyxproblem. Är det några hack upp eller ner i trygghetssystemen i Sverige? Nja, inte det heller. Viktigt för de (oss) närmast berörda, men inte viktigast. Skatter etc då. Knappast. De kan skapa förutsättningar för välfärd, trygghet eller för klyftor i samhället, visst.. men... Friheten då? Kanske det, eftersom då kommer vi in på en demokratifråga. Utan sådant som frihet, integritet, rättssäkerhet etc har vi ingen demokrati, som vi ser den.

Men hur uppstår demokratiskt tänkande? Är inte det den viktigaste frågan? Demokratiska tankar uppkommer när vi respekterar varandra. När vi respekterar varandras integritet, när vi respekterar olikheter, när vi vill ha likhet inför lagen, när vi inser att hur "heliga" mål vi än kan ha så rättfärdigar de inte alltid medlen. Odemokratiska medel, tvång (proletariatets diktatur etc), kollektiva bestraffningar, när de styrande anser sig behöva övervaka medborgarnas tankar och yttranden - och inte bara brottsliga gärningar, fängslande, utvisande och dödande, då är vi inne på medel som är odemokratiska och leder oss i utförsbacken. Demokrati förutsätter respekt, inte att en knapp majoritet sätter sig på en minoritet, eller på flera minoriteter. Verklig demokrati förutsätter samarbete, inte att grupper utesluter andra från samhället.

Det demokratiska samtalet är öppet och diskuterande. Det är bra, kanske nödvändigt, att ideologierna visas öppet, att de får ifrågasättas, brytas och vägas emot varandra. Men i respekt. Och i vilja till att göra ett samhälle som är bra för alla. Inte bara för en del, inte bara för de som tycker som vi, inte ens bara för en majoritet. Utan för alla. Vägarna att nå dit må vi tycka olika om, men som jag ser det, bygger demokrati i grunden på det gemensamma målet om mänskligt samhälle för alla.

Alltså; medmänsklighet, respekt. Därför blir jag så bekymrad när jag ser hur sd får ökade opinionssiffror och erfar hur sverigedemokraternas sympatisörer resonerar och argumenterar. Oftast är de anomyma, när de kommenterar debattinlägg på internet. Någon enstaka försöker hålla en anständig ton, men oftast är det osammanhängande hopkok av fördomar och rädslor för det som är annorlunda. Rädslor som gör att man inte respekterar de som avviker ens en aning från hur man är själv.

Vad jag nu förstått har sd-sympatisörerna ett väl utvecklat nätverk, och de är snabba att kommentera bloggar med för dem olämpligt innehåll. Det är därför omöjligt att kommentera och bemöta ens en bråkdel av det som skrivs av dem.

Att orostider föder och göder extrema rörelser är möjligen riktigt, men som regel, har jag för mig, söker sig de flesta ändå till trygga, säkra partier. Eller har gjort. En orsak till att så inte sker idag kan möjligen bero på att de gamla partierna verkar ideologilösa, de strävar efter makt. OK, i valtider kan de klistra på sig de gamla ideologierna, men de sitter skevt och snett, om de sitter där alls.
Det kan vara en anledning till sd´s framgångar. Många sd-anhängare följer dock inte alls den officiella partilinjen utan vräker ur sig allehanda fördomar och motsägande påståenden om allt de inte gillar, dvs främst flyktingar och invandrare. Ett utmärkande drag är att man friskt blandar ihop dessa begrepp. En flykting flyr från något slags förtryck i sitt hemland. Oftast hamnar han i ett grannland. En invandrare söker sig till ett annat land för att hitta ett arbete, eller p g a att han/hon har en anknytning där - t ex en blivande make-make.

Ett annat argument bygger på att man ser alla som kollektiv. Man förutsätter, eller vill måla upp det så som att alla som kommer till Sverige är likadana, och dåliga. Men det finns både goda och dåliga individer i alla grupper, till och med bland svenskar. Alla är vi individer, och ska bedömas utifrån vad vi är. Inte utifrån en påklistrad etikett.

En tredje sak är att visst förekommer en ofta intensiv debatt om "invandringspolitiken", även bland de etablerade partierna, men sd upprepar ständigt att de är de enda som vågar prata om det. De frammanar att de är så oerhört modiga. Sanningen är en annan. Däremot tar sd-anhängare alltid upp endast upp sådant som kan ses som negativt och blåser under fördomar och främlingsrädsla.
Humanitet, respekt och medmänsklighet finns inte i begreppsvärlden när de propagerar (för som regel diskuterar de inte, de för bara ut sina åsikter). Man för fram ekonomiskt-egoistiska motiv för sin negativism. Eller som just nu, rädslan för islam.

En reflexion. Hur skulle världen se ut utan de ständiga folkvandringarna? Endast samer skulle ha bott i Sverige. Hur många stora folkomflyttningar har inte världen varit med om, allt sedan de första människorna föddes? Ja, faktiskt genom hela historien! Vad skulle Sverige ha varit utan finnar och valloner. Ryssland utan vikingarna. Etc.
Tänk till lite; och gå till tiden för 100-150 år sedan, svenskarna skulle inte fått utvandra till USA och Canada (= Sverige skulle varit överbefolkat och fattigt och USA utan den viktiga stimulans som svenskinvandringen var) etc etc.
Ett hopp in i framtiden. Med klimatförändringarna som kommer (och inte är ngt nytt, de är orsak till massor av folkomflyttningar) vart skall folk från översvämmade områden ta vägen? Ska de få drunkna?
Allt medan en krympande och åldrande folkspillra här uppe i norr ska sitta i ett lyxigt äldreboende. Utan någon vårdpersonal. Men med höga murar. Övervakade av FRA.

Alla folkomflyttningar har inte skett utan friktioner. Och resultaten har varit skiftande. De har skapat den värld vi idag känner.

Men är det inte rimligt att vi visar respekt och medmänsklighet? Det skulle göra tillvaron bättre för oss alla.
Och förhindra annars oundvikliga katastrofer.

Ett vägval: Vart går vi?

Egentligen visar många av de dagsaktuella diskussionsämnena att vi står inför ett vägval betr vårt samhälles utveckling.
Ska vi utvecklas i demokratisk riktning, med deltagande, humanitet och medkänsla, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet och frihet. Eller dess motsats: övervakning, kontroll, avlyssning, stängda gränser, en liten härskande klick och en allmänhet utan inflytande.

Om jag ser tillbaka sådär ett tiotal år, och speciellt då de senaste 4-5 åren så har jag svårt att blunda för att de negativa tendenserna överväger. Makten koncentreras till en "elit" som inte släpper in nya och framför allt inte personer med nya idéer. Makten spelar på folks rädsla för terrorism och för det okända, spelar sverigedemokraterna i händerna. Det stiftas lagar som registrerar och övervakar oss, ofta med stora brister vad gäller rättssäkerhet, integriteten kränks. Jag kan nämna många exempel, men det räcker att nämna FRA-lagen, IPRED, utökad kamera- och annan allmän övervakning i st för inriktning på brottslighet. I makten ögon är vi alla presumtiva brottslingar.

Jag ser då två möjliga scenarios. Det ena är att den allmänna opinionen vaknar i tid, inser hur demokratin urvattnas och glider oss ur händerna och att vi röstar bort dagens makthavare, dvs inte bara regeringen utan de ledande i alla riksdagspartier och ersätter dem med nya, som återställer den ideologiska, demokratiska inriktningen, inklusive att nya partier med demokratiska rättigheter som frihet, integritet och medborgarinflytande kommer in i riksdagen.
Då blir det en normal demokratisk förnyelse.

Det andra alternativet är att opinionen vaknar för sent. Partierna styr Sverige än längre bort från demokratin, genom än mera övervakning, kontroll etc ända till den punkt då det inte längre går att med demokratiska medel återvinna demokratin. Åsikts- och yttrandefrihet har beskurits så att få vågar öppet vad de anser. Detta pågår tills dess det jäser så till den grad att friheten måste tas tillbaka. I värsta fall kan det då inte ske utan våld.

Jag hoppas verkligen att allmänna opinionen vaknar i tid.

Kan man reglera fram "rättvisa" media?

Detta inlägg var tänkt som en kommentar till en replik till föregående bloggpost. Vännen och trätobrodern Peter vill ha en reglering av media så att mera "röda" åsikter kommer fram. Mitt svar blev dock för långt för att godtas av bloggers ramar, så här kommer det som en egen bloggpost. För helhetens skull rekommenderar jag att ni också då läser inte bara föregående bloggpost utan också kommentarerna där.

Jag väljer att bibehålla textens karaktär som en direkt kommentar till Peters kommentar.

- "Peter, Peter gamle vän. Du laddar med grovt artilleri, men du riktar det fel. Du dödar (tror du) likriktningen i media. Men icke.
Man måste ha målet klart för sig.
Vem är fienden?
Vad vill man uppnå? Är det mångfald i demokratisk anda? I så fall hamnar du helt fel.
---
Alltså, visst kan man (speciellt om man är enögd socialistromantiker som du!) tycka att det för likriktat i media. Men riktigt som du beskriver det är det ändå inte! Du är för svepande i din iver att driva din tes.

Demokratin är hotad, visst.
Men inte i någon väsentlig grad genom det du kallar det alliansvänliga kapitalet.

För det första, som jag skrev i föregånde bloggpost, måste man skilja på olika media och se på strukturen där. Vi har radio-TV, dagspress, internet.

Inom Radio-TV dominerar det statskontrollerade SVT och SR, vilka har ett slags objektivitetskrav på sig, som de lever upp till hyfsat om än inte perfekt. Ändå vill du inte lyssna på P4 och Ekot, eftersom de refererar även Allianspolitiken. Se mina inlägg tidigare om det.
Den slutsats jag drar av detta är att du vill ha en absolut dominans för dina röda åsikter, först då blir du nöjd. Men det är inte demokrati och mångfald.

Inom internet råder, ännu, i det närmaste full åsiktsfrihet och frånvaro av censur och reglering. Låt oss slippa det även i fortsättningen!
Reglering är den stora faran för yttrandefriheten!
Nackdelen med internet är faktiskt att där finns sådan mängd information och debatt att man riskerar att själv "filtrera" bort sådant som man tror inte stämmer med det man själv sympatiserar med.
Därmed motverkas debatt och dialog och utveckling av tänkandet!

Betr dagspressen så anser du att den är (nästintill) 100% alliansbunden genom att du glider till att bara räkna storstadspressen och hur den ägs. Men då faller du offer för din felsyn genom att du förutsätter att alla som inte är röda har en och samma ideologi. DET ÄR FEL.
Dessutom är det inte samma ägare till all storstadpress.
FELET KAN INTE VARA ATT DET ÄR "PRIVATA" ÄGARE TILL DAGSPRESSEN!
Att tro att man genom staten (eller röda partier) skulle kunna garantera mångfald är ännu en typiskt rödfärgad felsyn. Därigenom skulle man tvärtom uppnå enfald i st f mångfald. Som i Sovjetsystemet.
Dessutom vet vi ju att vare sig SAP eller VP är några duktiga tidningsägare. Dessutom har vi ännu en ganska god dagspress runtom i landet, med olika ägare, även om det sker en viss koncentration, tyvärr.

Jag hävdar att mediaägare INTE per defintion är alliansvänliga bara för att de inte är rödmärkta! Ägandet kan tyckas vara för koncentrerat, men det är inte detsamma som att det är "alliansvänligt" (vad nu det är, jag är inte det minsta alliansvänlig själv trots att jag inte är vare sig sosse eller vänsterpartist) eller ens anti-sosse.
Tidigare hade ägarna en mera tydlig ideologisk (och ideell) syn på sina tidningar. Felet är i hög grad att de inte har någon ideologi alls idag! Ägandet är numera samlat i alltför ofta stora mediakoncerner UTAN tydligt ägarskap. De har i stort sett bara EN sak gemensam: största möjliga avkastning på investeringen.

De oideologiska direktörerna har i hög grad tagit över från chefredaktörerna. Därför sorteras olönsamt material ut och man koncentrerar sig på det som säljer, dvs det som de tror läsarna vill ha! De har ingen egen vilja, inte ens att bedriva en traditionell journalistik, än mindre att driva en politisk linje (utom på ledarsidan). Idag finns till och med exempel på att direktörsposten kombineras med chefsskapet för redaktionen, ibland kallas denne person för Tidningschef. Och förr var chefredaktören den som skrev ledarna. Så icke längre.

Att sträva efter något slags 50-50 balans i dagspress anser jag vara odemokratiskt. Av flera skäl. T ex rent praktiskt hur skulle det gå till utan att konfiskera tidningar eller genom att ta ifrån ägarna inflytandet över tidningarna? Det går ju inte. Det skulle tvärtom därför sluta i att Sverige hade EN Pravda. Statsstyrd (av den tillfälliga majoriteten). Samma resultat skulle vi uppnå genom en reglering av åsikterna!

Och som jag sagt tidigare, Peter du vill ju ha en rödare press, men det kan ju inte uppnås genom reglering. Det skulle bli en press som tidvis är helt röd, tidvis är helt "blå". I vart fall om det fortsatt skall vara fria val i Sverige. Om det blir röd diktatur så blir det en helröd press för evig tid (intill revolutionen), inte något slags 50-50.

Ännu en invänding till reglerings- och kvoteringstänkadet. Det är så statiskt! Det förutsätter att i Sverige finns bara två åsikter! Att det för evigt finns bara dessa två åsikter och att vi väljare ska vara åskådare till när den ledande nomenklaturan inom dessa "block" gör upp om makten. Det förutsätter att vi väljare inte vill vara med själva, och att det inte kan finnas en mängd olika ideer och ideologier och att nya kan utvecklas! För då spricker ju schemat för dig Peter!

Jag däremot vill se demokratin som något där vi alla kan vara med, om vi vill, och där det förs en debatt och en dialog som frambringar omprövning och nytänkande! Vilket t ex sker genom att vem som helst ska kunna publicera sig genom att starta en tidning, att ha flera tidningar att välja på när man vill skapa debatt, att radio och teve ska ge utrymme för annan debatt än den som ryms inom ett blocktänkande och att internet ska vara fritt för opinionsbildning - utan risk för repressalier. "

Och därför: RIV UPP FRA-lagarna! Gör om, gör rätt!

... eller deltagardemokrati då?

Med koppling till föregående bloggpost så utspinner sig också en liten debatt som kommentarer till Olof Bjs text, som jag nämnde i den bloggtexten.

Jag noterar att den gode Olof Bj har en viss förkärlek till orden "information", ser kopplingar genom det till flera av piratpartiets ståndpunkter. Jag är dock rädd att den för gemene man inte är så tydlig som den kanske är för en datatekniker. Jag gissar att datorutbildade människor är lite miljöskadade genom att deras utbildningar ofta(st) har ordet "information" i sin beskrivning. (Egentligen borde väl "kommunikation" ha varit mera naturligt, i vart fall sedan datorer och internet blivit så hopkopplade begrepp!)

En kommentar lyfter fram ordet "deltagarpolitik" i stället för ordet "information". Det är en utmärkt notering! Grunden för en kommunicerande demokrati måste ju vara just det, deltagardemokrati i stället för att vara passiva åskådare! Att integriteten misshandlats så måste ju ha sin grund i att idag har vi en åskådardemokrati. Vi ser en mer eller mindre självutnämnd politisk elit göra upp om matchen. De definierar och bestämmer vad som är viktigt och mindre viktigt. Vi på åskådarläktaren kan bara välja mellan vad de stora elefanterna tycker vi ska välja emellan.

Debatten kring både FRA-lagen och IPRED etc handlar om att vi vill vara med. Vi är många som värdesätter den personliga integriteten mer än vad dagens etablerade politiker gör. Vi vill vara med i matchen.

Genom internet har vi chansen att lägga oss i. Vi vill vara deltagare. Men när vi ser att "de stora elefanterna" på olika sätt vill begränsa denna chans, begränsa vårt deltagande, att de vill hålla oss kvar som åskådare, då blir vi inte arga.
Nej, vi drabbas av en helig vrede! Vi känner att demokratin spårat ur. Vi vill vara med i en levande, deltagande demokrati.

Kan vi vinna tillbaka våra demokratiska rättigheter?

Jag blir alltmer skrämd, inte bara av ut(av)vecklingen av våra demokratiska rättigheter som integritet, rättssäkerhet, yttrandefrihet och fri kommunikation etc, utan också alltmer över partiernas märkliga attityd i dessa frågor. Deras genuina nonchalans av de demokratiska grundvärdena.
Just nu känner jag en märklig mix av djup trötthet och starkt trots.
Trött och besviken över utvecklingen, men vill inte ge upp ändå.

Mörkrets makter får inte ta över.

För, jag ser ju mörkret. Men jag ser även att en genuin demokratisk känsla genomsyrar så många människor, speciellt de som skriver politiska bloggar. Samtidigt inser jag att mängder av genuina demokrater - av alla politiska schatteringar - ännu inte fattat vad som är på gång. De läser inte bloggar, och de kan och vill inte tro att det är så illa som det är med nedmonteringen av demokratin.

Därför vill jag - än en gång - uppmana alla lysande skribenter inom den politiska bloggosfären att ta en paus i bloggandet, att gå tillbaka till redan skrivna texter och skicka ett antal av dessa till traditionella media. Oftast behövs bara marginella redigeringar, förutom att de kortas ner, för att passa som debattartiklar eller insändare i pressen.

Det brådskar, valet till Europaparlamentet är redan om några veckor!

Nu är räddandet av demokratin en större sak än detta val, och större än om piratpartiet kommer in eller inte. Men det är ett viktigt steg. Vi måste återvinna våra demokratiska fri- och rättigheter!
Då måste vi bortse från kortsiktiga partipolitiska hänsyn, och kanske i någon mån avstå från en-två bloggtexter. Men i stället gå till gammelmedia.