Ett land där pressfriheten ständigt kränks (Dömd)

Kort och gått. En redovisande artikel, från DN, 8 juni 2020, som visar hur journalister lever farligt, från olika håll, men där det största hotet mot pressfriheten och yttrandefriheten kommer från regimen, dvs president Duterte.

"Filippinsk reporter döms i uppmärksammat fall

Den filippinska journalisten Maria Ressa döms för cyberförtal i ett rättsfall som pressfrihetsorganisationer ser som ett sätt att skrämma medier till tystnad.

Maria Ressa, på väg t domstolen, Manila 

Den filippinska journalisten Maria Ressa döms för förtal på nätet. Domen innebär minst ett halvår, och uppemot sex års fängelse, och förespråkare för pressfrihet anser att den är en attack mot yttrandefriheten.

Ressa utsågs tillsammans med bland andra den saudiske journalisten Jamal Khashoggi till årets person av Time 2018.

– Vi kommer att stå upp mot alla sorters attacker på pressfriheten, säger hon till journalister utanför domstolsbyggnaden efter beskedet.

Ressa kommer att vara på fri fot mot borgen i väntan på överklagandeprocessen.

Ressa anser att fallet är ett sätt för den filippinska regeringen att skrämma journalister och kritiker till tystnad. Människorättsorganisationen Human Rights Watch håller med:

”Domen mot Maria Ressa belyser förmågan hos Filippinernas kränkande ledare att manipulera lagarna för att förfölja kritiska, väl respekterade medieröster, oavsett vad kostnaden för landet blir”, säger Phil Robertson, biträdande Asienchef, i ett pressmeddelande.

CPJ, Committee to Protect Journalists, kallar domen för ett skandalöst brott mot pressfrihet.

”Även om hon är fri mot borgen medan hon överklagar domen, så sänder det felaktiga dömandet av Ressa ett meddelande till alla journalister att du kan stå näst på tur om du rapporterar kritiskt om president Rodrigo Dutertes regering”, säger sydostasienrepresentanten Shawn Crispin i ett uttalande.

Maria Ressa grundade för åtta år sedan nyhetssajten Rappler. Den har haft en kritisk blick på president Rodrigo Dutertes så kallade krig mot knarket, som har lett till att tusentals personer med verkliga eller påstådda kopplingar till droghandel har dödats av polis under summariska former. Duterte har sedan han kom till makten ofta kritiserats för brott mot mänskliga rättigheter och organisationen Human Rights Watch har kallat hans brutala offensiv mot narkotikahandeln för ”mordisk”.

Sedan 2016 har angreppen mot Rappler och Ressa blivit allt fler, både i form av koordinerade attacker i sociala medier, hotfulla besök på redaktionen och verbala påhopp från Duterte själv.

Rättsfallet handlar om att Ressa, som ansvarig för sajten, ska ha förtalat en mäktig affärsman i en artikel på Rappler 2012, skriven av en annan journalist.

Lagen i fråga trädde i kraft flera månader efter att artikeln skrevs, men eftersom en smärre uppdatering gjordes 2014 hävdar åklagarna att lagen är tillämpbar.

Affärsmannen tillskrivs bland annat kopplingar till människohandel och narkotikasmuggling. Reportrar utan gränser ser anklagelserna som helt ogrundade och tror att Ressa och Rappler drabbas eftersom regeringen och president Rodrigo Duterte inte tolererar kritisk rapportering.

Duterte själv förnekar detta och säger att fallet är ”långt ifrån” en attack på pressfriheten.

– Det är ingen lätt tid att vara journalist, men vårt uppdrag är viktigare nu än någonsin, sade Ressa till TT inför domen."

Fakta: Pressfrihet i Filippinerna

• Filippinerna är ett av världens farligaste länder för journalister. Enligt pressfrihetsorganisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) har 83 journalister dödats sedan 1992. Landet hamnar på plats 136 av 180 på Reportrar utan gränsers (RSF) globala pressfrihetsindex, med en nedåtgående trend från tidigare år.

• År 2009 dödades minst 30 journalister, enligt vissa uppgifter omkring 40, i en massaker i Maguindanao, i vad CPJ har kallat den dödligaste attacken någonsin i sitt slag.

• Utöver hot och våld kämpar många medier, däribland Rappler, med byråkratiskt krångel, som pressfrihetsorganisationer ser som obstruktion från statens sida. I maj tvingades det ledande tv-bolaget ABS-CBN släcka sina sändningar sedan kongressen vägrat att förnya dess sändningstillstånd. Fallet ska nu avgöras av Filippinernas högsta domstol.

Källa: CPJ, RSF

------
På måndagen den 15 juni dömdes Maria Ressa till sex års fängelse. Enl SVTs nyhetssändning. Vilken skam för Filippinerna, Domstolen, rättsväsendet. Och för mänskliga rättigheter, yttrande och tryckfrihet. 

I skuggan av covid-19, gudbarnet tar studenten

Så tog mitt gudbarn Erika studenten!

Coronaviruset spelar in i stort som smått i våra liv. För ung och gammal, och i stort sett över hela jorden.
  Jag är väldigt trött på hur viruset komplicerar min och min familjs vardagsliv. Som i riskgrupp (inte bara p g a ålder, 70+), så ska jag vara i karantän, hemma, men med en familj som arbetar och går i skola (förskola resp grundskola). Får därför se till att familjen utför det de ska och måste (vilket utsätter dem för risk för smitta, om inte deras omgivning håller avstånd etc), och jag får hålla avstånd till dem hemma.
   I Sverige har det varit mycket diskussioner om hur skolavslutningarna ska ske, i synnerhet hur den gymnasieexamen som kallas studenten ska bli festlig och minnesvärd. Och där det verkat mest viktigt för många är att det ska få "festas", vilket då menas en  påkostad bal och fara runt och skrika och skräna (onyktra) på trånga lastbilsflak, dricka och sen "champagne"frukost i parken dagen efter. Men p g a covid-19 får det nu inte  bli just mer än att få sina betyg, att "spinga ut" i mindre grupper och möta ett fåtal föräldrar, hålla vederbörliga avstånd, och möjligen ett mindre firande hemma med familjen.
   Jag har ett gudbarn, Erika, i Filippinerna, som tog studenten, officiellt, igår. Egentligen skulle det ha skett den 3 april, men viruset kom emellan och skolorna stängdes. I min/vår planering hade vi ifjol tänkt oss att försöka göra en snabb/kort resa för att vara med på hennes stora dag. Examen från Senior High School motsvarar svensk "studentexamen",  efter 12 års skolgång. Grade 12. Och ger behörighet till akademiska studier.  Men den planen fick vi snabbt ge upp tidigt bl a  p g a en operation för mig, som inte skulle göra det möjligt att resa längre/långväga  resor redan i mars-april. Så kom då viruset och gjorde det än mera omöjligt, och dessutom trasslade till det för min guddotters skolgång - och examen. Skolans förberedelser för examen och avslutning började dock redan tidigt i december, bl a med diverse fotograferingar, och för en stol bal - helt i skolans regi (men givetvis med finansiering av föräldrar eller sponsorer som gudföräldrar etc). Så balen kunde genomföras (givetvis utan alkohol),  med lite korrigeringar, redan i medio februari. (Se bild ovan på Erika i svart balklänning) Omedelbart efter detta så uppstod problem med skolgången och att (alla) skolor stänges. Och hur och när examen skulle ske var länge osäkert.
   I mitten av veckan fick vi plötsligt besked att nu skulle det bli en virtuell examen. Som skulle läggas ut på internet (Youtube), och sändas natten mellan fredagen och idag lördag.
   Härligt, trots den virtuella begränsningen, att det skulle bli av.  Examen - och därmed möjlighet att fortsätta med högre studier.  När nu de kan börja - stängningarna gäller ju ännu - av alla skolor.
   Den virtuella avslutningen visade sig innebära att, efter lite preludier med info om skolan (den stora skolan Jose Maria College) lite prat och historia, så var det en kavalkad av bilder av samtliga elever, var och en för sig,  en bild med skoluniform modell fest, och en i civila kläder. I förekommande fall också en redovisning av vilka som fick "honours" och i vad. Lärarna, i vart fall "klassföreståndarna" namngavs. Någon liten bandad snutt av parader från tidigare år las in. Plus lite tal och böner och sånger etc. Totalt omfattade den virtuella avslutningen snudd på tre timmar... En faktisk. fysisk avslutning med mera festivitas skulle nog ha varat ytterligare någon timme. Den sändning som Erika redovisades i innehöll "bara" grade 6 och grade 12. Det var ändå en massa elever. Bara grade 12 bestod nog av 10-12 klasser, som skildes åt av beteckningar som Gold, Silver, Ametist, Smaragd (Emerald) Neon etc syftande på ädelstenar och bergarter.
   Jag vill också nämna Jose Maria College är en privat skola (men kallar sig "non-profit") och som förutom förskola och grundskola (primary school) och Senior High School (med olika "grenar") också har utbildning av läkare (medicine doctors), jurister, ingenjörer (både civilingenjörer och olika slags byggnads- dito. Och mycket annat.  Så det är inte vilken liten struntskola som helst som Erika fått genomgå.  Och avgiftsfri är den självfallet  inte...
   Men nu är det dags för vidare studier för henne. Som ska börja då det är svensk sommar, eller sensommar  om inte Corona ställer till …

  Ovan även en "civil" bild av Erika, gissningsvis tagen för ca ett år sedan.
Nedan en print-screen-bild av Erika från den virtuella avslutningen.

Eri

Om en resa till Filippinerna, något funkade i alla fall...

Jackan jag hade på resan i somras behövde tvättas, och jag rensade fickorna. Vilket fick mig att minnas en del från en resa, fylld av bekymmer.
Det första jag påmindes om var hur väldigt tröttsamma dessa långa resor är.  Tidskrävande trots att vi flyger.
Ja, man måste flyga till Filippinerna, det går varken att cykla eller föröka ro sig över oceanerna. Opraktiskt och tidkrävande och de facto omöjligt. Även om vi reser med ett bra och statusfyllt flygbolag, Singapore Airlines (med dotterbolaget SilkAir och med SAS i Staralliance) så är det tröttsamt med nattflyg och några mellanlandningar och planbyten. Och jag har dessutom problem med maten, att svälja, vilket ofta visar sig också under flygresor även om maten kan vara rätt OK. Med tiden blir man rätt så less på flygmaten också, inga större variationer - och ofta lite annorlunda (och stark) kryddning som inte passar min hals.
Det gör att man inte bara blir trött utan också rätt hungrig innan man kommer fram...
Nå,  för akutsituationer finns ju dock spypåsar tillhands på planen. Ibland hinner man till och med använda dem för det de är avsedda.

I jackan hittade jag bl a en "spypåse" från Singapore Airlines och en lapp från Changi Airport (Singapore) som vi fick på flygplatsen för att kunna använda wifi för våra "smartphones".

Väl framme på flygplatsen, så visade det sig att en av våra incheckade väskor inte fanns, inte kommit. Försenad som vanligt, tänkte vi, men fick en PIR-lapp skriven, vilket tog ca en timme extra. Vilket gjorde oss än mera trötta, svettiga och irriterade.
Nu visade det sig - efter två veckor - att väskan inte bara var försenad, väldigt försenad, utan att den var försvunnen. "Lost luggage", förklarade flygbolaget. Detta förstörde en stor del av vår resa. Kanske skriver jag ett särkskilt kapitel om det någon gång...

Men snabbt visade det sig ockå  problem med valutan, pga sedelbyten. Liksom att ö h t allt som har med pengar och banker och bankkort krånglade denna gång, och tog enorm tid att försöka få någon rättelse av. Tid är ju pengar, bl a också för tranporter, och svårigheter att köpa det man måste och ska inhandla. Nya bankkort tar tid att få, och förorsakar taxiresor och planeringsbekymmer. Noterar också att i Filippinerna använder man fortfarande checker, både företag och banker, som dessutom inte enkelt kan lösas in på en bank. Man ska ha konto i banken, som pengarna sätts in på, vilket också tar TID.

För att bara nåämna några få till saker, det var varmt, osedvanligt varmt, regnade en skvätt mest varje dag och ofta ordentliga skyfall, som orsakade bekymmer  både på de större vägarna men än mer på mindre vägar som blev mindre sjöar fylla med lera.  Fuktig, tung värme och svårt med kommunikationerna.

Dock kan vi konstatera att en av de saker vi var lite rädda för, före resan, inte var så farligt; säkerhetsläget. För hela Mindanao (den stora sydön) rådde ju undantagstillstånd, p g a IS-striderna i främst de västra delarna av ön.  Och de striderna pågick ju hela tiden, och än idag när detta skrivs. President Duterte vill ju ha ca 40.000 ytterligara militär för att bekämpa IS.
Det är vägspärrar runt omkring även Davao C där identitet mm kontrolleras av militär, och även inne i stan var det extra hög närvarao både av poliser och militär. Men vi hade inga problem med dem, inte i stan. Tvärtom så var de vänliga och trevliga, och lät sig gärna fotograferas av oss, gärna tillsammans med oss....

Så var det dags att resa hem. Vi var på personalen på flygplatsen att de skulle efterforska vårt bagage igen, och ville själva få kolla t ex tullens utrymmen. Men, nej....  Ovanligt mycket personal just när vi skulle checka in för hemresa, mycket allvarliga. Och mycket  noga med extra "signaler" på väskorna så att det skulle framgå hela vägen att de hörde ihop.

På Changi flygplats, Singapore, en av värdens största och vidsträckta och mycket välordnad och trevlig, så gick vi till en info-disk med en trevlig kvinna, och ville ha password för att kunna använda fri WiFi på flygplatsen.  Det fick vi givetvis, plus var sin karamell.
Nu visade det sig att ett lösenord, det jag fick, inte funkade till min mobil, däremot så gick det lösenord som frugan fick in som det skulle.

Alltid en detalj som funkade i alla fall...

Keep distance, but... en reflexion

Jeepnies är det vanligaste allmänna transportmedlet i Filippinerna. Vid sidan av tricyles (7-8 passagerare), och den helt trampade varianten, som tar 3-4 passagerare.

Vid alla besök tidigare hade alla jeepnies två "slagord" målade under eller vid sidan av "fotsteget" baktill.
Dels, "Keep distance", dels "In God We Trust".  Alltså en vanlig, och berättigad varning/uppmaning att ta det försiktigt i den täta och intensivá trafiken. Plus ett tecken på att Filippinerna är ett kristet land, vilket där uttycks som katolskt.

OK, att hålla avståndet, det står fortfarande på alla jeepnies. Vilket innebär att man försöker hålla ett avstånd mellan fordonen på ett par decimeter. Ibland blir det förstås bara ett par centimeter. Om ens det...

På väg till Calinan fångade vi denna jeepny framför vår buss. Trots regnet så ser vi att det står Keep distance. Men inget om att förtrösta på Gud. 

Däremot slog det mig vid det nyligen avslutade besöket i landet att devisen "In God We Trust" inte finns längre.  Jo, inne i jeepnies såg jag det EN gång. Och jag såg vid två tillfällen att man målat en Jesusbild, utan kommentar, på baksidan vid insteget.

Jag gissar att det inte betyder att tillslutningen bland jeepneyförarna (el ägarna) till katolicismen sjunkit till noll. Troligen beror det på direktiv från överheten, dvs regeringen - eller kommunledningen i Davao City - som numera stavas Duterte.

Och olika slags hyllningar till Duterte syntes däremot här och där, på olika slags fordon, även lastbilar och firmabilar.

Kan utländska sjuksköterskor rädda svensk sjukvård inom äldreomsorgen? Uppdat.)

Måste bara delge en artikeln i Vårdförbundets tidskrift Vårdfokus rörande filippinska sjuksköterskor som ska anställas i Sverige.
Det är en mycket intressant artikel, läs den gärna in extenso, som visar hur Attendo söker lösa behovet av sköterskor genom att importera utländska, högt utbildade, då det inte går att få tag på svenska.

"Svenska Attendo, som har stor verksamhet inom äldreomsorgen, följer efter den finska delen av företaget, som tidigare rekryterat sjuksköterskor från Filippinerna.

– Det har varit mycket framgångsrikt och fungerar bra. Orsaken till att vi gör det är bristen på sjuksköterskor generellt i Sverige. Vi ser inte att bristen kommer att lösas under de närmaste åren, säger Carina Andersson, HR-chef på svenska Attendo."  Som vill ha en långsiktig lösning. Sköterskorna har rekryterats i Filippinerna.
Bristen verkar inte kunna lösas på många år "inom Sverige".  Det har ju inte heller gått betr behovet av läkare, så man försöker få bra sköterskor också från utlandet.Men det är skrämmande hur magsurt de flesta (svenska sjuksköterskor?) kommenterat artikeln......

Jag vet ju att filippinska sjuksköterskor (liksom lärare) har högt anseende runt om i världen. Och som utbildade på högskolenivå, med utbildning som ofta är längre än motsv svenska har de studievana - och torde tämligen snabbt lära sig svenska också. 

Det som akademiskt utbildade i utlandet (och t o m utanför EU) brukar få problem med är de svenska myndigheter som ska validera deras utbilningar, med myndigheter som lever i föreställningen att utbildningar gjorda utanför Sverige per automatik inte är lika bra som svenska....


Nu verkar inte Attendo tro att de kan ta emot sköterskorna och sätta dem i arbete genast. För säkerhets skull räknar de med att det tar 1-1,5 år till, utöver det extraår de redan gjort i Phils (svenska, svensk vårdterminologi, arbetslivskunskap, kultur o historia etc. ) 
Citat  "Sjuksköterskorna får söka svensk legitimation hos Socialstyrelsen och genomgå den process med prov i svenska, samhällskunskap och lagstiftning samt praktik som alla gör som kommer från ett land utanför Europa. Attendo räknar med att det tar ytterligare 12-18 månader innan de har fått svensk legitimation.Det gör att de sjuksköterskor som Attendo tänker använda inom äldreomsorgen, de kommer att ha en 
utbildning på 6-6,5 år innan de börjar sin tjänst i Sverige. (Utöver sin primärautbildning - "grundskola" och "gymnasium" givetvis.)
Jag noterar att enl uppgift i artikeln kräver facket i Filippinerna (Phils) att en sköterska ska ha  motsvarande 4000 SEK i månadslön.  Det låter inte mycket, men det motsvarar cirka 20 000 pesos. Och i köpkraft motsvarar en peso lika mycket som en krona. En köpkraft motsv ca 20 000 är inte illa. Dit har dock inte lönerna nått riktigt i Phils. Och det finns inte jobb i Phils för alla de välutbildade sköterskorna. . 
Inte så konstigt då att de gärna söker sig till att jobba i Sverige, trots att det innebär några år extra i utbildning och byråkratihantering.  Anställningen sker enl svenska avtal och är mbl-förhandlad.

Fler huvudmän som sköter sjukvården i Sverige borde nog pröva samma väg som Attendo. Sjuksköterskebristen är ju numera permanent på många håll. Inte bara sommartid.

Uppdat. Ser nu ,någon timme senare, att något landsting (Region Halland, ev ngt till) har anlitat ett bemanningsföretag Orange, vilket enl Dagens Arena har rena slavlönerna. Illa, illa. Samtidigt så bekräftas av DA att den rekrytering som Attendo gjort är helt OK betr löner och andra villkor.
http://www.dagensarena.se/innehall/attendo-anlitar-60-sjukskoterskor-fran-filippinerna/
samt
http://www.dagensarena.se/innehall/vardforbundet-rasar-mot-hyrforetag-slavkontrakt/

Duterte, valutslaget och Filippinsk framtid.

Jag fann denna artikel i Economist, May 14. Jag gör inga kommentarer till den, men vill "rädda" den genom att citera hela artikeln - oöversatt.  I det stora hela är det en bra beskrivning av både valrörelsen, bakgrunden och hur filippinarna i gemen har reagerat på Duterte och den gamla, politiska klassen. Och beskriver farhågorna och förhoppningarna nu inför framtiden.
"The dangers of Duterte Harry A  return to the bad old ways under Rodrigo Duterte?

DURING the six years of President Benigno Aquino’s administration, the Philippines has amazed itself and others by being both boring and successful. Once South-East Asia’s chronic underachiever, with a sluggish economy and a politics that puts showmanship over substance, the Philippines belatedly took the path of other, more successful economies. It adopted policies (now there’s a novelty) and these have encouraged foreign investment, spurred spending on infrastructure and boosted consumption. Growth has been a healthy 6% a year, the best among the region’s bigger economies. Jobs have been generated—call centres in the Philippines handle many of the world’s complaints. And social spending has risen even as the national debt has come down. Now all that progress is thrown in doubt with the emphatic election as president of Rodrigo Duterte, a loudmouth pursuing a wildly populist campaign (see Briefing). After the dull-but-sound Mr Aquino, the great risk is that bad old ways are about to return.

Sadly, it’s no joke

Mr Duterte—aka “Duterte Harry” or “the Punisher”—is the long-standing mayor of the city of Davao on the troubled southern island of Mindanao. What he lacks in policymaking interest or experience he made up for during the campaign with the showmanship that had been absent from national politics. Many Filipinos loved it.

He joked about sexual exploits with mistresses and he publicly entertained rape fantasies. In a Catholic country, he made people laugh by saying of Pope Francis that “your mother’s a whore”. He treated allegations of his links to vigilante killings in Davao with pride. And when he promised that he would, as president, dump the corpses of 100,000 gangsters in Manila Bay, the crowd went wild. That claim, a promise to declare a “revolutionary government” if he cannot get his way in pushing through a vaguely defined new “federalism” for the country, plus a vow to shut down Congress if it ever tries to impeach him, are pretty much the only policies he has articulated. Little things like due process, he suggests, are for wimps.

The elites in Manila are in shock at the defeat of their candidates. But they have only themselves to blame. They always found it more pleasant to take the case for liberalisation to Davos than to the millions of Filipinos, especially in the provinces, who have missed out on the fruits of growth. And, in their gated communities in the capital, they failed to grasp how much petty corruption and gun violence blight ordinary lives. The mayor of Davao understood.

The elite rarely mix with ordinary folk, apart from maids, chauffeurs and deferential farm hands who have worked for generations on the vast haciendas of the landowners (such as the clan the Aquinos married into). So they failed to see resentment growing at their wealth and complacency. Shortly before the election, Mr Aquino warned of a return under Mr Duterte to something like the dictatorship of Ferdinand Marcos, (who put the country under martial law, tortured thousands and stole billions). Mr Aquino called on the other presidential candidates to come together to defeat Mr Duterte. They didn’t. Now they should acknowledge that the “people power” revolution in 1986 that unseated Marcos, and put Mr Aquino’s mother in power, has ossified into a self-selecting oligarchy.

Now that the oligarchy has been humbled, the question is how Mr Duterte will govern. In foreign policy his blunt style is cause for concern, at a time when extreme delicacy is needed in responding to China’s high-handed maritime claims in the South China Sea. As for the economy, Mr Duterte’s record in Davao, where he cut crime and encouraged investment, suggests that he may not be opposed to business. Indeed, unlike Donald Trump, to whom he is sometimes likened, he proposes no radical change of economic direction. Rather, he says he will hire the country’s foremost economic brains and put them in charge.

Perhaps that is why the stockmarket bounced on news of his victory. But much remains vague. He is thought to want to scrap competitive bidding for infrastructure contracts. If so, he will frighten off the foreign investment that has underpinned the Philippines’ boom. With so much uncertain, it is not clear what is to be feared more: Mr Duterte ignoring legal norms and trampling his country’s democratic institutions, or the old elite regrouping to frustrate him, inviting political chaos. The Philippines’ future risks being a mix of both."
---
Kommentar dagen efter. Ser i Avpixlat (som jag fått genom en länk) en hyllningsartikel över Duterte. Inledningsvis ganska korrekt bakgrundsbeskrivning, men glider så över till att med beundran skriva om Dutertes record och vallöften. Och artikeln landar i att hans framgångar bygger detsamma som Sverigedemokraternas i Sverige. Och Donald Trumps i USA. I och för sig korrekt. Men skrämmande att det ses som något positivt. 

Ska "Trumparna" ta över världen? Apropå filippinska valet

Jag är allvarligt bekymrad över valresultatet i Filippinerna. Där Duterte utropas sig till vinnare när i skrivande stund 90% av rösterna räknats. Att folk i så stora skaror röstar på populistiska "politiker" av en typ som föraktar demokrati, som inte har egentliga program men vräker ur sig grova generaliseringar och uttalanden som skrämmer.

Jag ser att Wolfgang Hansson i AB idag (fm 10 maj 2016) har en kommentar som i hög grad stämmer med mina tankar. Så här börjar han (jag kursiverar och kommenterar i texten inom parenteser).

"Den förste jag tänkte på när Rodrigo Duterte blivit Filippinernas nye president var Donald Trump.
För den förre advokaten är på många sätt en Trumpkopia. En av många vi kommer att få se när en ny typ av politiker i allt större utsträckning hotar ta över makten i världen.
I valrörelsen har Duterte använt ett språk som påminner mycket om den amerikanske presidentkandidatens. Vulgärt och svulstigt men också väldigt direkt och enkelt. Han har inte dragit sig för att förolämpa sina politiska motståndare.
På många sätt är Filippinernas nye president en ännu mer extrem variant av Trump. Dutertes metod för att få ner brottsligheten är att döda brottslingarna. Utomrättsliga avrättningar ser han som ett renhållningsarbete.  (Duterte ser domstolar, rättegångar etc som bortkastat, rättssäkerhet är inte något han ser viktigt.) 
I valrörelsen har han lovat att fylla bukten utanför Manila med liken efter 100 000 brottslingar.
– Akta er, varnar han brottslingarna. Fisken kommer att bli fet." (Och tipsar om att det blir mycket jobb för begravningsentreprenörer.) 
---
Några timmar före jag läser Hansson i AB har jag läst och hört att Duterte vill ändra konstitutionen. Han är oklar hur, men hans historia visar att han vill göra det enklare att bestämma själv, utan att lyssna på andra, utan att lagen sätter stopp för honom. 
---
Åter till AB-artikeln.
"Han drar sig inte för att utmana mäktiga länder. När USA:s och Australiens ambassadörer kritiserade Duterte för att skämta om att han ville delta i en gängvåldtäkt på en kvinna sa han offentligt åt dem att ”hålla käften”.
Han har hotat med att sätta sig på en jetski och gå iland på en av de omstridda Spratley-öarna för att plantera en filippinsk flagga på öarna som Kina i dag delvis ockuperar.
– Om Kina skjuter mig blir jag nationalhjälte. (Ja, han gillar att verka tuff - och uppoffrande.) 
  "Precis som Trump har Duterte inte presenterat något politiskt program för vad han ska göra. Bortsett från att döda som många brottslingar (vari han inkluderar inte bara "knarkare" utan även "korrupta" och småtjuvar och gatubarn, som det finns hur många som helst av)  som möjligt. De statligt avlönade dödsskvadronerna (som ofta utgörs av poliser under hans kommando) i hemstaden Davao C där han varit borgmästare i många år, är ökända och fruktade.(Civila medborgargarden under Duterte är också en av hans metoder för att stoppa "brottslighet", jfr gärna med hur Sverigedemokraterna agerar emot de som de inte gillar.)

Nu har Filippinernas befolkning med överväldigande majoritet (fel, han har enl rapporterna hittills fått ca 40% av rösterna, men det räcker för att bli vald) valt denne man till president. En tankeställare för de som tror att Donald Trump omöjligen kan bli vald i USA.
Båda är representanter för en ny typ av populistiska politiker som röner framgångar i olika delar av världen. (Trump som ngt slags högerpopulist, och Duterte vill framstå som en macho vänsterpopulist.) De framställer sig som folkliga (trots att de i själva verket också tillhör eliten) och påstår att de säger sanningar som ingen annan vågar yppa.  (Och de ser sig som förföljda av etablissemanget och av PK-media, samtidigt som de får enorm publicitet av media! Liksom SD i Sverige fått. ) 
I Turkiet har president T Erdogan alltmer utvecklats i denna riktning. Marine LePen har fört högerextrema Nationella Fronten till valresultat som ingen trodde var möjliga för bara fem år sedan. Alltfler fruktar att hon kan vinna presidentvalet i Frankrike nästa år.
I Österrike ser Norbert Höfer från högerpopulistiska FPÖ ut att bli vald till president nästa helg. Han skryter med att han går omkring med en Glock-pistol för att kunna skydda sig själv. (Och Duterte poserar gärna med vapen. Vill visa att han är STARK och är beredd att ta till våld för att få som han vill. ) 
Många förfäras över hur den här typen av politiker överhuvudtaget kan komma i närheten av att få styra sina länder. Hur kan det ske?
Detta är inga politiker som kuppat sig fram till makten. De har lyckats få en majoritet av väljarna att lyssna till deras budskap. (Nå, inte majoritet alltid, men att många, alltför många röstar på dem. Som även SD i Sverige). De är symtom på en massiv frustration över det nuvarande politiska systemet som inte lyckas leverera. (Och där partierna lever sitt eget liv, och där folk inte känner sig kunna delta. )
Den nya tidens (populistiska) politiker är ett symtom på djupgående förändringar i våra samhällen som en majoritet av befolkningarna inte vill acceptera.
Men också på ett massivt politiskt ointresse. När det kommer någon som pekar med hela handen och säger ”det här fixar jag” så är det många som låter sig duperas. 
Efter en lång era där liberal demokrati skapat välstånd i västvärlden och i många andra länder håller medborgarna själva på att undergräva demokratin genom att välja auktoritära ledare som använder sin makt för att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna och tänja på rättssäkerheten.  (Och uppenbarligen inser inte väljarna hur farligt det är att välja sådana "starka män", att de väljer bort demokratin. Jag förfäras. ) 
Rysslands Vladimir Putin är kanske det främsta exemplet. Viktor Orban i Ungern en annan. Så istället för att bara förfäras över att Duterte kommit till makten kanske dagens traditionella politiker borde fråga sig vad de kan göra för att reformera demokratin innan världen tas över av Trumpare och Dutertes. 

I vilket fall är det hög tid att sluta skratta åt dem och istället ta dem på blodigt allvar. (Ja, jag har i vart fall svårt att skratta. ) 
---
Min slutkommentar blir denna.
Jag är djupt oroad, både rent generellt över hur lätt dessa populister lyckas attrahera väljare, och än mer när gäller Sverige och Filippinerna - och USA. Jag menar att Putin i Ryssland också är en politiker av samma typ.  Demokratiska värden sätts åt sidan, ofta genom att ge sken av att göra det "bättre" för folk som känner sig utanför och/eller hotade i ett eller annat avseende. Jag ser t ex en parallell hur Putin hållit sig vid makten i Ryssland och hur Duterte gjort i sin hemstad Davao C (och möjligen avser göra som president genom författningsändring). När de suttit de perioder de kan enl vallagarna, så har de båda satt in en marionett en period, en person som de styrt, för att sedan kunna ställa upp igen för att även officiellt vara den styrande. Såväl Duterte som Putin och Åkessons SD säger sig vilja ha ordning (t o m lag och ordning), skärpta straff etc. Men Duterte väjer inte för att gå förbi domstolar och lagar för att skapa "ordning", han vill fortsätta med dödspatruller som "rensar upp" de icke-önskvärda.
Så att det blir lugnt och tryggt...  Lugnt kanske det kan bli, men knappast tryggt, inte rättssäkert.

Allstå, medborgarna ska inte fortsätta att vara åskådare och se hur en liten "elit" kör sin show. De måste få vara med, annars kanske de heller röstar (om de ens röstar) på andra politiska skådisar. Korruption bland makthavare måste bort, det duger inte att de håller varandra om ryggen genom förmåner och fallskärmar. Det räcker inte att ekonomisk tillväxt stannar hos de som redan har det bra, välfärden måste nå även de sämst ställda - vilket bl a måste innebära att stora förmögenheter och fantasilöner beskattas mera, och att skatterna används där de gör nytta. Att den personliga integriteten värnas liksom det fria ordet. Och att utbildningen förbättras, den är ju en förutsättning för utveckling och möjlighet till demokratiskt deltagande.
Och slutligen, jag älskar Filippinerna, landet och folket. Och hoppas att de inte röstar bort demokrati och rättssäkerhet. Att Duterte inte kommer att göra det han sagt, utan att han bekämpar korruption och brottslighet med lagliga medel och utan dödande, inte gör sig till diktator och att han lyssnar och diskuterar med de som inte delar hans åsikter. Och att han får en vicepresident som kan balansera honom, dvs t ex inte blir diktatorsonen Marcos.
--- 
Uppdatering.
Enl ngt osäkra uppgifter, valet är ännu efter en vecka inte helt sluträknat (även om 92% var klart på valnatten), blev det faktiskt förre diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, som valts som vicepresident.  Och Marcos änka, den åldriga Imelda  (hon med de tusentals skorna)  valdes nog också till en post, på lägre nivå.... 

Blir Filippinernas president en "Dirty Harry" en Trump, eller något annat?

Hörde i radion i morse med ett halvt öra om att den enligt opinionsmätningarna främste kandidaten i presidentvalet beskrevs som Asiens Donald Trump. Det är nog inte så filippinarna i gemen ser honom. Visst, Rodrigo Duterte är en populist, som går emot det politiska etablissemanget, men, men...
Filippinerna är ett land som knappast kan kallas en riktigt stabil demokrati. Marcos var länge diktator (vald, men ändå en diktator) och presidenterna har ofta varit av "skiftande" kvalitet, och armén har medverkat både till att avsätta och tillsätta presidenter med militär bakgrund. Visst har det funnits presidenter med god vilja och demokratisk läggning, men den politiska klassen består av några få familjer och många ledande politiker är eller anses vara korrumperade. Partiväsendet bygger i stort sett på personer, inte på ideologier. Valfusk och röstköp (ett par kilo ris för en röst) har varit vanligt. Och en tiondel av landets innevånare (110 milj inv på 2/3 av Sveriges yta) arbetar utomlands. I stor utsträckning är det de utlandsarbetandes hemskickade pengar som håller i vart fall de fattigaste vid liv.

Aquino

Den avgående presidenten Benigno (Noy-Noy) Aquino (liberal, av en känd och respekterad familj) får inte ställa upp för omval, men har varit rätt populär, i vart fall till en början. Ekonomin har växt mycket starkt, och han har, trots frånvaro av egen majoritet i parlamentet, lyckat genomföra både billigare sjukvård och högre lärarlöner för att höja läraryrkets status, och t ex förlängd grundutbildning. Men fortfarande är många väldigt fattiga. Och både militär och politiska motståndare har kritiserat honom starkt de senaste åren. 

Duterte

I Davao City, den stora miljonstaden på den stora sydön Mindanao (som både drabbats av muslimsk gerilla och politisk terror) har Duterte länge varit populär borgmästare. Davao C lär ha den minst förorenade miljön bland de större filippinska städerna, och anses som en välskött stad med begränsad brottslighet och där inte minst narkotikan bekämpats framgångsrikt.

Vem är då Duterte? Ja, han tillhör inte det politiska etablissemanget, tvärtom. På det sättet liknar han Trump, och hans väldigt direkta och odiplomatiska språk kan påminna om Trumps. Däremot är han knappast invandrarfientlig, och jag har svårt att tro att han varken är rik eller korrumperad. Men han är väldigt populär i Davao C. Han är advokat, juristutbildad men både pratar och beter sig som vanligt enkelt folk. Han bor enkelt och klär sig enkelt. Han ville inte alls kandidera som president, tvärtom. Han är drygt sjuttio år och ville nog antingen fortsätta i Davao eller sluta med politiken, men övertalades av sina anhängare att ställa upp. "Men," sa Duterte, "då blir jag väl anklagad för korruption och satt i fängelse när jag slutar, så brukar det ju gå för presidenterna."
Populär alltså, men ändå blev jag förvånad att han också verkar ha nått ut så bra även utanför Davao C och Mindanao.
Hans slipade motståndare, som bl a innefattar ättlingar till tidigare (avsatta och korrumperade) presidenter och toppolitiker, har sökt komma åt honom på alla sätt. Han har ju också gjort en del plumpa och grova uttalanden. Ibland halvt om halvt avsedda som skämt. Och en motståndare säger sig ha "bevis" på att Duterte är mångmiljonär. Vilket dels lett till att denne motståndare anklagas för att ha fifflat för att komma åt hemliga bankuppgifter, och dels till att Duterte visat upp kontoutdrag som visar att han har ynka 17 000 peso på det aktuella kontot. Det motsvarar cirka 3 500 kr. Men att kontot existerar, vilket motståndaren sökt bevisa genom att skicka några tusen peso till kontot.....  Motståndarna hävdar dock att Duterte har en massa miljoner, som han inte kunnat förklara. 
Själva har de dock uppenbarligen stora resurser, som de lägger ner på sina valkampanjer. Duterte däremot "bara" pratar och diskuterar (vilket kan följas även på internet), och de som vill ha en T-shirt med Duterte får själv köpa en hos de som trycker upp och säljer dem, medan konkurrenterna delar ut tröjor gratis...

Jag måste dock erkänna att jag inte kan får något riktigt bra grepp om vad Duterte står för, vilken idoelogi han har och vad han vill åstadkomma, hans program. Några saker är dock tydliga. Han gillar inte att Kina gör anspråk på några omtvistade små öar, som Filippinerna anser som sina. Och han kommer att effektivt bekämpa brottsligheten. Metoden verkar populär, men är inte precis rättssäker. Och kan ha gett honom epitetet "Dirty Harry".

Ett par exempel, som gör mig tveksam. Redan för flera år sedan hörde jag, när vi var i Davao C, av en (svensk) bekant att denne hade en granne i kvarteret (ett blandat medelklassområde) som rätt nyligen blivit skjuten. Dödad av DDS, dvs en mc-buren polispatrull, som gjort processen kort med en (förmodad) knarkkung. Borgmästare Duterte ansåg att personen i fråga var skyldig, och att det var onödigt att hålla på med domstolsprocesser etc. Att avliva avskummet direkt sparar pengar och är effektiv brottsbekämpning.  Och så ser han fortfarande på dessa saker, han ska ta itu med knarkhandel och våldtäktsmän - utan pardon och över hela landet - om han blir president.  Uppenbarligen är det något som folk gillar. Men rättssäkert är det ju verkligen inte.  Dödsstraff utan rättegångar, där den misstänkte har en chans att försvara sig. Nej, tack.  Fastän det är klart, det är nog inte utan att både polis och domstolsväsendet har sina brister, så frågan är förstås hur mycket mera rättssäkert det är... 

Andra exemplet. Ifjol när vi var i Filippinerna hade vi ett långt samtal med en av Dutertes män i stadsfullmäktige. En rätt ung, trevlig och enkel man, som vi kände då han tidigare också bott intill oss. Jag försökte pressa honom på vad Duterte ville, vad han och hans "parti" stod för ideologiskt. Ja, det var en del praktiska småfrågor, men det närmaste en "ideologi" jag kunde få fram var att Duterte var "federalist", dvs ville att makten skulle ligga i regionerna, i provinserna. Något slags decentralisering av makten. OK, det är väl möjligen en förklarlig åsikt hos en borgmästare, som vill göra det så bra han kan för sina medborgare.  Men knappast det första man tänker sig att en president vill sträva efter, att "småpåvarna" ska ha makten i st för presidenten (och parlamentet)...

Nå, jag har alltså en del (starka) invändningar emot Duterte. Men samtidigt så ser jag honom, tills annat bevisats, som en rätt pragmatisk och ideologilös man av god vilja, som en person som faktiskt vill bekämpa brottslighet, och göra det - allmänt sett - bättre för vanligt fattigt folk. Och varken är socialist eller högersinnad kapitalist. En praktiker, som vill se snabba resultat och ogillar intrigerande politiker, som lever som en klass för sig.
Och visst, det gör honom till ett slags populist. Dock väldigt långt ifrån sådana som Donald Trump.
Dock Noy-Noy Aquino menar att Duterte har diktatoriska tendenser.  Och vill att de andra presidentkandidaterna ska enas om att stoppa Duterte.  

Långbord a la Filippinerna

Långbord, tja det är väl vanligt om man har många som ska äta.
Men i Filippinerna är det "alltid" många som ska äta. Därmed inte sagt att de kan sitta vid samma bord, eller ens om man har ett par-tre bord. En och annan får stå och äta, och så får de äta i omgångar.

Bilden visar ett långbord vi hade vid senaste besöket. Vi visste att det skulle bli många, många var uttalat bjudna och att andra skulle ansluta sig eftersom. Att folk inte skulle kunna sitta och äta vid långbordet var ju självklart, däremot så behövdes det för att sätta fram maten på. Ett slags buffé. Med flera "sittningar".  Det hela började med tilllagning hela förmiddagen och någon timme efter lunch (plus lite förberedelser av skilda slag några dagar i förväg), och ätandet började sådär vid fyratiden på em och fortsatte till sena kvällen. Även de sista timmarna kom inbjudna gäster, plus trevliga grannar som kände att de också var välkomna.  Åt och drack (mest  Coca-cola och läsk och lite vatten) med välbehag. Lyckat.

Och jo, det är palmblad som ligger som underlägg. Och många rätter, alla färdiga att ta för sig av från start. I princip, dvs något mera efterrättsaktigt sparade vi till slutet.

Sött i skoluniform

I Sverige så vill många, bestämmande, inte ha det vi kallar skoluniform, dvs en kläder som är lika för alla elever.  De menar att uniform låter illa och/eller att personligheten sitter i kläderna. Det tycker inte jag, personligheten sitter i människan, inte hur han/hon är klädd.

I bl a Filippinerna har man skoluniform. Gissningsvis för att inte det ska synas för skarpt på barnen om de har rika eller fattiga föräldrar.  Flickorna har vit blus och en enfärgad eller diskret mönstrad  kjol. Pojkarna en vit kortärmad skjorta och kortbyxor. Plus en ryggsäck för skolböcker/läxor.

Det ser mycket prydligt ut, oftast är de väldigt söta, ungarna. Och - märkligt (?) nog,  - "skoluniformen" är alltid ren och nytvättad. Trots att fattigdom är mera vanligt än rikedom, och att de flesta handtvättar kläderna.  Men, givetvis, när de kommer hem efter skoldagens slut så får de byta om till vanliga hemmakläder, som regel enklare och ibland väldigt slitna. Men i skolan ser alla lika prydliga ut.

Här en bild av en skolflicka., som just kommit hem, i sin "skoluniform". Visst är det sött!

Nationalism (även i SD-variant) är farligt för fred och samexistens i vår värld

Hade jag tid skulle jag vilja ta upp detta med det farliga med nationalism, oavsett om den finns som extrem till "höger" eller till "vänster".
Sverige-Demokraterna (SD) kan verka småttiga  och ofarliga sedda i ett större sammanhang, men deras grundsyn är ju samma andas barn som nu är aktuell i t ex Rysslands inställning till sina grannar (Ukraina) och andra fd sovjetstater.  Uppladdningen vid gränsen och delvis i den ryska basen i Krim är mycket illavarslande. Extremnationalismen i Ukraina är inte heller precis demokratiskt sinnad.
(Vi bör också minnas hur Sovjets imperialism drabbade t ex Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan.)

Glöm inte heller Chinas maktanspråk på områden som tillhör Japan och Filippinerna. Det är en nationalism med gamla anor, som överlever och förstärkts av kommunismen i China. Att det kommunistiska China anammat en vulgärkapitalistisk ekonomisk väg har inte försvagat denna aggressiva nationalism. Nationalism har svårt att förenas med mänskliga rättigheter och demokrati och yttrandefrihet. Vilket, för de som inser det,  borde innebära moraliska-demokratiska problem betr  att genom handel stärka Chinas ekonomiska styrka.  Handel i sig kan ju vara ett sätt att samarbeta, men om den uppmuntrar nationalism hos de som har svällande muskler.. ?

Och så har vi Nord-korea, som vill härska även över Syd-korea. Inte bara en kommunistisk-nationalistisk utan dessutom en stat med ett styre med utvecklad hybris maktgalenskap, som är extra farlig i kombination med de andra ingredienserna.
Cuba har ju visat liknande inslag under Fidel Castros tid, även vilja att sprida hans "socialism" till grannarna.
Hur det blir med det nu är mera svårbedömt.  Och den smittade regimen i Venezuela har bekymmer. Det är också viktigt att komma ihåg och inse att regimer med inre problem gärna söker avleda uppmärksamheten från dessa genom nationalistiska utspel. För att ena folket mot utländska krafter....

Nationalism kan ju sägas ha sitt ursprung i viljan att värna det "egna", egen kultur, eget folks särart och stolthet, men slår (numera) ofta över i att bli ett hot mot andra folk och länder genom sina anspråk på överhöghet och överlägsenhet i olika avseenden.

Frihet är grunden för demokrati och fred. Utan frihet och demokrati får vi aldrig fred på jorden.
Men nationalismen, på det sätt som den yttrar sig idag, den är ett hot mot både frihet och demokrati och därmed också för fred och fredlig samexistens. På samma sätt som kommunism och nazism är hot mot fred och frihet. Och än värre när nationalism kombineras med dessa extremer till höger och vänster.

Så skrev jag ändå några rader om detta, avsedda som avstamp för diskussion i ämnet.

Svensk undervisning jfrt annan (PISA)

I slutet av 2013 redovisades den senaste s.k. PISA-rapporten. PISA, uttytt Program for International Student Assessment är en mätning av OECD som studerar 15-åringars kunskaper inom matematik, läsförståelse och naturvetenskap. I den senaste undersökningen hamnade Sverige under genomsnittet för OECD inom samtliga områden. Sedan förra undersökningen, år 2009, har Sverige tappat placeringar internationellt och totalt sett har resultaten försämrats.

Genomsnittspoäng per land inom OECD, år 2012

Korea, Sydkorea	543
Japan	540
Finland	529
Estland	526
Kanada	522
Polen	521
Nederländerna	519
Schweiz	518
Tyskland	518
Irland	515
Australien	512
Nya Zeeland	509
Belgien	509
Storbritannien	502
Österrike	501
Tjeckien	500
Frankrike	500
Slovenien	499
Danmark	498
OECD, snitt	497
Norge	496
USA	492
Italien	490
Luxemburg	490
Spanien	489
Portugal	488
Ungern	486
Island	485
Sverige	482
Israel	474
Slovakien	472
Turkiet	462
Chile	436
Mexiko	417

Källa: OECD 

Som synes ligger länder som Sydkorea, Japan, Finland, Estland i topp, men även länder som Tyskland, Storbritannien och USA ligger klart bättre till än Sverige i denna mätning. 

– Läget är allvarligt när det gäller kunskapsutvecklingen i skolan, säger Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. En kort sammanfattning av rapporten finns i denna länk från SV.

Utöver de 34 OECD-länderna ingår också ytterligare 31 länder i den totala undersökningen. Däri kan man se att t ex länder som China, Singapore, Hongkong, Taiwan (dvs asiatiska länder i stark utveckling och där kunskapskravet är starkt framträdande), liksom  Lettland och Ryssland oftast når bättre resultat än Sverige. Filippinerna, ett land jag haft anledning att kolla upp lite extra, ingår inte i studien, men jag tycker mig se att dess skolsystem i mycket liknar de som de framgångsrika länderna har. Av det kan man gissa att även Filippinerna ligger bättre till än Sverige, bl a p g a att läraryrket har hög status där och att regeringen på senare år dessutom sett till att lärarlönerna höjts väsentligt.

Givetvis finns det felkällor, och andra vanliga statistiska felmarginaler i denna liksom i andra undersökningar. Den har också diskuterats i Sverige för vad den mäter.

Men om man ser på vad den mäter så är den ytterst intressant. Den mäter kunskaper för 15-åringar inom sådan kärnområden som läsning/läsförståelses, matematik(i tillämpning) och naturvetenskap. Kunskaper som också i Sverige stod i fokus innan inriktningen flyttades allt mer över till sådant som i debatten kallats "flum" (individers attityder, beteenden och socialt-emotionella sidor som samarbetsförmåga).  En utveckling som började under Olof Palme(s) tid, genom både ändrade mål och förändringar i lärarutbildningen, men som givetvis tog några decennier att genomföra i praktiken. Bl a p g a en kvardröjande professionalism i lärarkåren. Sänkningen av yrkets status bidrog givetvis också till sänkta ambitioner betr kunskapsinriktningen. Fullt genomslag kan man nog säga blev det i och med Göran Persson(s) kommunalisering av skolan, där de lokala politikerna ofta (inte bara s, utan även andra) bidrog till sänkta ambitioner. Effekterna blev närmast övertydliga i början av 2000-talet och har fortsatt.

För något decennium sedan läste jag en vetenskaplig rapport av, tror jag Bo Rothstein, professor i statsvetenskap (och benämnd som socialdemokrat!), om hur socialdemokratin försökt mer el mindre indoktrinera i socialdemokrati inom skola och förskola. Det kan vara intressant att där beskrevs dessa försök ha gått rätt bra inom barnomsorgen (innan innan barnpassningsinriktningen började glida över till pedagogik för kunskap), men inte lika bra och tog längre tid betr grundskolan, fr f allt på grund av skolans gamla inriktning på kunskaper för elevernas framtida liv. Lärarna hade en kunskapsinriktad och framtidsoptimistisk, närmast ideell syn på undervisningens uppgift, som var svår att utrota. Intressant, eller hur...

I dagens kritik av PISA-rapporten har den mycket av invändningarna riktats emot att den inte sägs ta hänsyn till de positiva effekterna av "flumfaktorerna".  Även det intressant. Dvs att det fortfarande ses som mindre viktigt med kunskaper jämfört med t ex "socialt-emotionella" sidor. Och visst kan visst värde finnas i dessa sidor, men frågan är var störst fokus ska ligga i undervisningen...

Låt mig avslutningsvis konstatera att, i vad som mäts, så ligger länder med skolsystem inriktade på kunskaper främst. Att dessa ofta är asiatiska framgångsländer betr snabb utveckling. Att en del gamla välfärdsländer, som Sverige, verkar trötta och sjunka betr kunskaper (och därmed i utveckling och tillväxt).
Att också troligen ett land som Filippinerna, som inte ingår i undersökningen, har ett mera kunskapsinriktat utbildningsväsende än Sverige. Och därför troligen kommer att utvecklas snabbt de närmaste decennierna. Trots i dag utbredd fattigdom, gerillaverksamhet med terroristinriktning och utsatthet för naturkatastrofer.
Och att Sverige, och andra länder med ett trött fokus på annat än kunskap, måste, utan att gå ifrån samarbetsförmåga och liknande, måste bredda sig och återgå till mera av kunskap och kreativt tänkande. För att inte helt tappa styrfart.

Hjälpen kommer till tyfonområdena, men hur många hinner dö?

Tyfonernas Filippinerna.
USA har över 250 marinsoldater och annan personal på plats och Pentagon uppger att antalet förväntas öka. Soldaterna delar ut bland annat vatten, mat, skyddsutrustning och mediciner, enligt USA Today.

5.000 USA-soldater på väg.

USA, som är en nära allierad till Filippinerna, har även upplåtit åtta transportplan som ska leverera hjälp. Dessutom ska fartyget USS George Washington anlända under onsdagen tillsammans med fyra andra marinfartyg. Ombord på USS George Washington finns omkring 5.000 soldater och över 80 flygplan, skriver Reuters.

Japan skickar 1000 soldater för att hjälpa till med biståndsarbetet. Hjälparbetet kommer att vara koncentrerat till den totalförstörda staden Tacloban. Tacloban var en av de första städer som befriades från den japanska ockupationen efter andra världskriget. Kanske det ska ses som ett slags ursäkt för tidigare oförrätter emot Filippinerna. 

Över huvud taget kan man konstatera att hjälpen från omvärlden är på väg, och i vissa delar är på plats. Och den kommer inte bara från avlägsna Sverige. Och eftersom all samhällsservice slagit ut så måste även resurser sättas in för "vanlig" sjuk- och hälsovård. Så kommer tusentals barn att födas inom området... 

Folk blir alltmer desperata. Citerar: "Åtta människor dog när rislager stormades. Det var i Alangang, 17 kilometer från den ödelagda staden Tacloban, som människor i desperat jakt på mat i tisdags trängdes för att försöka nå fram till lagret.

– En vägg på vår lagerbyggnad kollapsade och åtta människor krossades och dog ögonblickligen, sade Rex Estoperez, talesman för landets livsmedelsmyndighet, som handhar statlig rishandel.
Rislagret bevakades av poliser och soldater men de övermannades av folkmassan, som fick med sig över 100.000 säckar ris, sade Estoperez. Varje säck väger 50 kilo, vilket säger något om hur många människor som måste ha deltagit i stormningen, tillägger han."

Samtidigt som den stora katastrofen sjunker ner lite i nyhetsvärde i media så vi alltså konstatera att även om hjälpen är på väg, så är den sen - Filippinerna ligger långt bort - och alla områden har man inte ens fått kontakt med.  Hur desperata är inte de som befinner sig där? Hur många kommer att dö?  Det är en jobbig fråga. Och katastrofer som denna går knappast att planera för, denna är FÖR stor. För komplicerad. Det land som snabbast och i störst skala hjälper till, det är USA. Det kostar givetvis pengar, men framför allt har USA både personella och materiella resurser att snabbt sätta in. Andra länder hjälper till så gott de kan. Dock inte alla - jag ännu inte sett någon uppgift om att China, den rika grannen, skickar någon hjälp.

I många länder skyndar sig även privatpersoner att donera pengar till olika hjälporganisationer. Här en länk till några vägar att hjälpa till för svenskar. http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-kan-du-hjalpa-efter-tyfonen-haiyan/