Om miljöförstöring, miljöfascism som kan avskaffa demokratin och The Handmaids Tale.

Richard Appelbom (VLT) har på Facebook länkat en ledare med rubriken " Farligt om överheten blir översittare" , skriven av honom, där han varnar för, utifrån protesterande sommarstugeägare och att staten har tvingat fram ett naturreservat varnas för att överheten kan bli översittare. och att "goda" GAL-människor kan tvinga på andra sin vilja. Vägen till helvetet är kantat av goda föresatser. 
    Det är ju riktigt.
Det gör samtidigt att jag osökt (?) kommer  att tänka på den ruggiga framtidsbild vi får i "The Handmaids Tale" i tv1, söndagkvällar. (I skrivande stund några avsnitt kvar av serien.)

Jag har inte stött på GAL-TAN-begreppet, som Richar Appelbom använder i sin ledare, eller rättare sagt inte orkat kolla vad det anses betyda.  Men ser att  GAL-TAN-skalan, sägs ersätta eller komplettera höger-vänsterskalan. Där GAL står för Grön-Alternativ-Libertariansk (frihetlig), i praktiken de "goda", och TAN för Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk, i praktiken de "onda".  
Men, Handmaids Tale har fått mig att, allteftersom, fundra över vad som kan ses som miljöfascism. Hur den lätt (?) blir något som säger sig vilja rädda jorden/världen genom att diktatoriskt ålägga oss en livsstil OCH ett i högsta grad diktatorisk styrelseskick, som bara gynnar den klick som lyckats ta makten. 

Vi vill väl alla (?) ha ett gott samhälle, och att staten genom de vi väljer ska stå för ett gott samhälle. Ett samhälle där vi är fria medborgare, där vi tar hänsyn till varandra, lever i en socialt ansvarstagande gemenskap - och där vi - liksom samhällets organ - värnar en god miljö i samspel med naturen och där inte miljögifter och utsläpp tar död på oss. 
Men att detta goda inte lägger bördor på oss som vi inte orkar med, t ex p g a "miljöskatter" som knäcker de som har låga inkomster, men som de som har höga inkomster glatt kan betala - och strunta i att leva miljöriktigt, för de har råd... 

Vissa miljöfaror har vi lyckats minska, eller i vart fall minskat öka förstörelsen genom... Men väldiga insatser, som bekämpar miljöförstöringen i stället för att knäcka vanligt folks ekonomi och frihet och integritet, återstår. Jag avstår från att rada upp det jag anser är felaktiga beslut och förslag (här och nu) - konstaterar bara att vi lever farligt.  

Handmaids Tale visar hur det kan gå, i vissa avseenden, om man inte i tid lyckas stoppa miljöförstöringen och där religiösa fanatiker (eller rättare sagt något slags maktgalna extremister) använder långt gången miljöförstöring som en förevändning för ett maktövertagande med en märklig mix av tvångsåtgärder för att fortsätta producera barn i ett samhälle där de flesta kvinnor (och även många män) inte kan föda barn. 

Vi har ju sett hur Trump använder en mix av "högerkristna" inslag med en isolationistisk, nationalistisk politik som förnekar miljöfaror för att "rädda amerikanska jobb". The Handmaids Tale visar att utnyttjande av religiös extremism också kan mixas med miljöargument, till en mycet farlig brygd. 
Extremism är alltid farligt, men när flera sorters extremism mixas blir det än farligare - både för demokratins och människans överlevnad. 

Plus, så tänker jag förstås på Lord Actons insiktsfulla och varnande ord "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

Höger eller vänster och demokrati, kort repetition.

Med anledning av ett FB-inlägg av vännen Anders Widén, om vänsterbegreppet, höger, extremister och demokrati, så har jag gjort en kommentar på FB.
Jag citerar  först i sin helhet Anders Widén inlägg, sedan min kommentar.

Anders (f.ö. författare och integritetsförkämpe) :
"Jag är trött på att uppfattas som vänster, fast jag inte är vänster. Jag är inte höger heller. Jag är demokrat. Vad gäller ekonomiskt system är marknadsekonomi att föredra framför allt annat vi hittills hittat på.

Den knepiga frågan, som jag anser att vi ska lösa med demokrati som verktyg, är hur marknaden bör eller ska regleras med skatter, lagar, och justa spelregler. I en utopisk värld är naturligtvis det enda raka att släppa marknaden fri, a la Laissez-faire. Tyvärr har alla sådana experiment fallerat.

Ett experiment som fallerat ännu mer är kommunismen. (Jag har vid upprepade tillfällen blivit beskylld för att försvara kommunism. Jag skriver detta för att råda bot på den villfarelsen.)

Där jag växte upp och formade min egen anarkistiska tanke hade jag en rad vänstervänner. En del kämpade emot kommunismens avarter, andra försvarade dem, som leninism, som proletariatets diktatur och tanken på en liten upplyst elits rätt att göra revolution i hela folkets namn.

Det är antidemokrati, och det är värre än så: all historisk erfarenhet visar att när man går den vägen blir resultatet att den lilla upplysta elit som tagit makten upptäcker att den är så trevlig att de vill behålla den.

Den lilla eliten som skulle befria folket sätter igång blodiga utrensningar mot alla oliktänkande.
Alla kommunistiska revolutioner har slutat inte bara i diktatur utan i blodbad.

I den meningen ställer jag mig bredvid varje socialdemokrat, liberal, konservativ och alla revisionister i kampen mot kommunism.
I övrigt är jag en sorts anarkist (i brist på bättre term) som ändå tror på demokrati som verktyg att tygla olika människors uppfattningar hur ett samhällssystem ska fungera.

Kommunism skall och måste bekämpas lika hårt som fascism och nazism."

Min kommentar. 

"Så ser jag det också, Anders. I stort sett,  vilket vi resonerade en hel del om för sådär 8-9 år sedan. 

Bara ett par noteringar. Jag är inte anarkist, men har nog ändå en gnutta av det i mig, liksom jag menar att det är naturligt för en (social-)liberal att ha det. Eftersom anarkisten är mera individinriktad än kollektivisisk. OK. 
   Och jag tycker mig finna i din beskrivning av dig själv som att du i rätt hög grad är socialliberal - lite mer än du själv ibland sagt. 
Men det här med höger och vänster. Igen. Det är ju ett begrepp som ändrat innebörd i och med socialismens intåg på den politiska arenan. 
Från början, som ju får ses som hur det en ggn var i Frankrike. Där satt ju liberalerna till vänster, och deras motsats, de konservativa till höger. Kristallklart och överskådligt. 

Vänster = liberalerna. Höger = de konservativa. 
I och med socialisternas intåg, såg de sig som "mera vänster", vilket kan diskuteras riktigheten i, eftersom de införde en ekonomisk dimension i politiken. Vilket krånglade till det hela. Och än mera när de neo-conservativa (som kallar sig nyliberaler) förde in sin ekonomiska (huvudsakligen) dimension. Trassel, trassel. Och sen något senar de gröna, med ännu en dimension, ännu mera komplicerat. 
Sen ska vi komma ihåg i denna vänster-högerdiskussion, att demokrati och liberalism är helt oskiljaktiga begrepp. Dvs att när du säger att du är demokrat, så säger du att du är liberal. ;) 

Och det är ju så att alla totalitära ideologier och deras diktatoriska härförare har en huvudfiende, liberalismen, eftersom den står för demokrati på ett mera absolut och tveklöst sätt än någon annan ideologi, som i o f sig med tiden kan ha anammat den också. (Så länge de gynnas av den... )"

Totalitära och extrema ideologier,  såväl nazism och facism som kommunism kan inte vara demokratiska, och är lika farliga för det demokratiska samhället vad de än kallar sig (t ex "folkdemokrati", sverigedemokrater).

Om terrorism, snabba domar och hat

Den tragiska händelsen i fredags eftermiddag, då en lastbil mejade ner ett antal människor på Drottninggatan och slutligen körde in i Åhlens och fattad eld, har utlöst en mängd kommentarer av de mest skilda slag.
Jag känner att jag måste kommentera detta, bl a med ett antal frågor.

1. Var det ett terroristdåd? Utförd av en terrorist? Det är möjligt, MEN i skrivande stund långtifrån klarlagt. Det var ett massmord. Men uppfyller det alla kriterier för att beskrivas, både språkligt och juridiskt (vilket inte verkar helt överensstämmande) som ett terroristbrott?
Hade den misstänkte gärningsmannen (eller om någon/några andra till slut befinns skyldiga efter utredning och en rättssäker domstolsbehandling) för avsikt att ta död på folk som hen anser skyldiga till att vara "otrogna" gentemot islam eller emot IS/Daesh-ledningens maktlystna gäng? Var avsikten att skrämma de som bor/vistas i Sverige, oavsett nationalitet?

Jämförelse. Bussolyckan i Härjedalen nyligen, där dog flera personer och flera skadades. Var det en olycka? Eller ett terroristbrott p g a antalet döda och skadad? Eller var det en olyckshändelse orsakad av brott - utan terrorism?

2. Har någonsin ett terroristangrepp skadat en nation, ett lands självständighet? Nej, jag kan inte erinrar mig det. Det har dött en hel del människor, men inte skadat landets säkerhet eller självständighet.
Däremot har de i accellererande grad lett till inskränkningar i integrietet och andra mänskliga fri- och rättigheter, som anses omistliga i en fungerande demokrati.
Inskränkningar som kan leda till minskad yttrande-  och åsiktsfrihet, och rörelsefrihet, direkt eller indirekt, genom omfattade övervakning av hela befolkningen, både av all mänsklig kommunikation och genom fysisk övervakning och kontroll. Alltså inte bara av de som kan misstänkas komma vilja begå terroristbrott.

3. Är det rätt och rimligt att media och/eller myndigheter  (inkl polisen, ministrar etc) uttalar sig självsäkert både om brottets art eller en misstänkt förrövare? Långt innan man vet vad det är eller vem det är, kan vara?
Jag menar att media i det aktuella fallet spred en del rykten och var sena att dementera dem. Det ledde till mycken oro och förvirring. Myndigheter ska inte heller bidra till förvirring och förhastade kommentarer eller spekulationer, som föregriper en rättssäker utredning - och dessutom kan tas som orsak för en del personer att sprida hat och fördomar.
Sans och besinning är viktigt att behålla även i en krissituation. Det som är viktig just när det hänt eller händer, det ska göras snabbt och effektivt.  Och verkar, i stort sett,  ha gjorts i detta fall.
Men inte att döma eller sprida fördomar. Det hör inte till.

4. Om det nu, efter utredning, befanns vara ett terroristbrott, hur ska då sådana förhindras bättre i fortsättningen? Dvs inte bara tas omhand just när det sker.
Jag vill nog mena att det grundläggande och mest effektiva är att utrota orsakerna till att terrorism uppstår! Alltså; bekämpa okunnighet, orättvisa förhållanden i världen - inte minst avskaffande av alla sorters akutoritära styren och ren diktatur!   Det är svårt och långsiktigt - men det som måste ske! Diktatur leder till förttryck, följer inte folkviljan, leder till korruption och både inbördeskrig och krig med andra länder.

5. På kort sikt måste dessutom möjlighetern för terrorister att verka motverkas. Det innebär att göra det svårare att resa, att begränsa tillgången till vapen och sprängmedel, inkl att stjäla fordon att använda som mordvapen. Det är också viktigt att aktivt sprida kunskap om vad som skapar terrorism, både hos den breda allmänheten  och hos de som kan utgöra en rekryteringsbas för terrorism. Det innebär en bättre integration, där inte grupper ställs åt sidan och känner sig diskriminerade.
En viktig faktor är göra det svårare (och olagligt!) att sprida rasistiska eller diskriminerande och felaktiga budskap, som ju kan ses som en förberedelse för terrorism emot de utsatta. 
Men hur det ska ske, det är en annan fråga. 
I debatten efter dådet har bl a påpekats att det behövs säkerhetsåtgärde för att göra det svårare att stjäla lastbilar/tunga fordon. På senare tid har det ju ofta varit så att en terrorist stulit/kapat ett tungt fordon, och med det mejat ner människor som kommit ivägen för det. Samtidigt sägs det att på många  håll har det redan försvårats för tjuvar att komma över och köra iväg i sådana fordon. Men, det är möjligt att det behövs mera av det. Om det går att göra det fullt effektivt. En fråga är dock hur länge trenden med lastbilsdåd håller i sig. Det  har i o f sig förefallit rätt enkelt, men samtidigt så är det troligt att terrorister (och deras inspiratörer) byter metod efter omständigheterna - och för att inte  "fienden" ska tro att de ska vara säkra på hur det sker nästa gång.

6. I det aktuella fallet är den misstänkte gärningsmannen från Uzbekistan. Det är möjligt att han är den (eller en av de) skyldige/a. Men jag skulle inte säga det så tvärsäkert. Uppenbarligen så är det fler som använt samma identitet, vilket gör tolkningen av indicierna tveksam. Och jag vill veta mera innan jag skulle godta Uzbekistanska totalitära myndigheters uttalanden om IS-stämpel på mannen som sanning. Regimen är ju en av de värsta diktaturerna som är väldigt snabb med att terroriststämpla alla som på ett eller annat sätt är oppositionella emot regimen, att bara vara muslim räcker ofta. Inte heller är detta att regimen kallas honom "kriminell" en sanning. Det krävs en svensk utredning. Men visst kan han vara "terrorist", men det kan finnas förklaringar, om än de inte är en ursäkt för dådet.
Som sagt, vi får inte vara lika snabba att sätta terroriststämpel som man är i dikaturer. Assad i Syrien kallar ju all oppositon för terrorister. Och detsamma verkar Putin göra, han och hans regim anser att alla som är emot Assad är terrorister och därmed är det även IS-terrorister.
Och uttalanden på Facebook med sympati för IS gör inte honom automatiskt till IS-terrorist. Hans sympati kan vara förorsakad av just hur oliktänkande behandlas i Uzbekistan. Och/eller som en konsekvens av hur han behandlats av MIV, dvs fått avslag på sin asylansökan och skulle avvisas - till Uzbekistan.
Jag försvarar inte mannen, men innan han döms ska man vara säker på hans identitet (dvs ocskå veta om det är han och inte någon annan som använt hans namn för uttalanden på Facebook) - och även om det inte ursäktar hans brott (om det kan fastställas att det är han) - så kan det finnas förklaringar som lett till det, och att det inte är "uzbekistanska" påståenden som binder honom till brottet. Terroristforskare är ju mycket skeptiska till Uzbekistanska myndigheter som pekar ur verm som helst som islaminst.  

7.  Förstärka polisen då¨? Kan det vara nått... Just nu verkar partierna (även det med den mest brottsbelastade riksdagsgruppen) springa ikapp för att föreslå "hårdare tag" i synnerhet emot terrorister. Och då med att kraftigt och ganska snabbt (de måste väl ändå utbildas?) öka på antalet poliser.  Detta efter att polisen under många år utökats kraftigt. Dock utan att fler brott klarats ut. Och utan att fler poliser syns på gatorna. (Utom de senaste fem dagarna.)
Det är möjligt att fler poliser behövs. Men viktigare är väl att de klarar av både att förebygga brott och bli duktigare på att utreda och lösa brott?  Jag är alltså tveksam till att just antalet poliser gör förhållandena bättre. Bättre utbildning - och fortbildning - och högre kvalifikationskrav vid antagande till polisutbildningen kanske skulle ge bättre effekt?

8. Kriminalisera "samröre" med, eller "deltagande" i planering eller stimulans av terrorism, det har lancerats (igen) de senaste dagarna. Tja, det låter sig sägas. Men reser en massa frågor. Självklart får ju vem som helt tycka vad som helst. Men gränsen för när det blir eller kan bli något farligt rent konkret, den är svår. T ex hur ska man bevisa vad som planerats, och av vem, om ett terrorbrott misslyckats? Om ej det går är det ju bara en defensiv åtgärd, för at, om möjligt" straffa någon för något som redan gjorts. Svåra gränsdragnings- och tolkningsproblem också betr vad som är "samröre med" eller "deltagande i" planering. Bevisföring?

9. Hur ska dessutom detta "samröre" eller "deltagande"  kopplas till en organisation? Är det 2 eller fler som kommer överens om att begå ett brott så är det ju ett samarbete, ett "organiserande", där de alla kanske rent praktiskt genomför det, men det också kan vara så att några "bara" initierar och planerar brottet, medan några andra genomför det. Eller ska det göras en avgränsning, eller precisering i vad som är en organisation (praktiskt och juridiskt) - och geografiska preciseringar? Integritetsfrågan?
Vad är - och hur precisera, vad som är t ex att initiera, att stimulera till, propagera för åtgärder och åsikter som kan leda till t ex "vanlig" terrorism, och sådant som är rasism och diskriminerade förföljelse av oliktänkande. 
Och att sprida hat - det är, anser jag, ett sätt att initiera allvarliga brott emot mänskliga fri- och rättigheter.
Var går gränsen? och finns det en gräns? Och var går gränsen för att förespråka en idologi som förhärligar och uppmuntrar även fysiskt våld,  från mera teoretisk åsiktsfrihet. OBS, ett partis verkliga avsikter är inte alltid desamma som de skriver i fina programskrifter... men syns desto mer i praktiskt handlande och buskpropaganda.

Jag undrar alltså hur "man" tänkt sig detta? Om man tänker igenom allt, med möjliga konsekvenser, och då inte bara för det som man avser göra det svårt för, utan även andra.

Jag utesluter inte viss lagstiftning betr detta, MEN inser svårigheterna att göra det på rätt sätt, på ett sätt som inte inskränker yttrande- och åsiktsfrihet. Men som får stopp på rasism och terror, vilket väl ofta är sammanfallande begrepp... 

10. Det kanske inte går att helt utesluta något slags skärpt eller om formulerad lagstiftning. Men om det anses nödvändigt så ska den rimligen omfatta även den slags terrorism som rasistiska hel- eller halvnazistiska organisationers budskap står för.
Samtidigt är jag väldigt skeptisk till att, med allmän hänvisning till "terroristhot" genomföra begränsningar av integritet och andra demokratiska fundamenta. (Se även denna länk kring detta. ) Terrorister kan skada oss fysiskt, men det är bara vi själva som kan ge oss på åsiktsfriheten, föreningsfriheten och skada våra egna grundlagar.

_ Jag avslutar denna text här. Men avser att återkomma med fler aspekter i en senare bloggpost.

Händer och papper contra minskad kunskap, sämre integritet och hjärnkapacitet

Nu vill regeringen åter öka övervakning och dataavlyssning av medborgarna. Nu med hänvisning till "terrorbekämpning". Regeringars färg varierar, men viljan att övervaka och kränka den personliga integriteten, den består, om än de alltid lägger ut genomskinliga dimridåer om att den ska bevaras.

När jag läser böckerna om tidigare statsministrar (Bonniers serie med tjugotvå volymer) slår det mig hur beroende författarna är av arkivmaterial och dessutom av personliga brev, dagböcker etc. Om vissa finns mycket litet officiellt skrivet och få notiser i dåtidens media, och om politikerna inte heller skrivit dagböcker så är forskningen närmast helt hänvisad till eventuella släktingars och vänners nedtecknade hågkomster. Tills för några decennier sedan så använde de flesta människor, både de som var politiskt verksamma eller "ledande" i andra avseenden papper och penna eller skrivmaskin för att skriva och dokumentera vad de gjort och tyckt. När datorerna var unga så skrevs också de flesta texter ut på papper, som bevarades. I vart fall före internets genombrott.

När jag så läser Pedagogiska Magasinet (papperstidskrift!), nr 2/2016, vars huvudtema är "bortom skärmen", så tycker jag mig se samband, se orsak och verkan beträffande detta med hur våra hjärnor arbetar och hur vi får och kan få, eller missa information och hur vi ska bearbeta fakta för att få kunskap.
En av de intressanta artiklarna har skrivits av professorn (emeritus) och tidigare överläkaren Göran Lundborg och har rubriken "handen spelar huvudrollen i hjärnan".  En vitsig, men beskrivande rubrik.
Handen samspelar med hjärnan, har ett mycket stort område i hjärnan, dvs kräver hjärnkraft. Med händerna gör vi inte "bara" en mängd saker som kräver finmotorik etc, utan vi använder dem också i hög grad för att uttrycka känslor, smeker, straffar, tröstar och beskyddar.  Handen är lika viktig som ögat och örat. Handen formar och utvecklar hjärnan. Arbetar man med händerna utvecklas fantasin och vidgas vyerna. Det är tack vare kreativa händer som vårt samhälle utvecklats (broar, byggnader, parker, konstverk, musikskapande etc). Våra förfäder hade mycket små hjärnor, men med händernas aktivitet så har den under årmiljonernas lopp har den växt och ökat dess kapacitet, t ex gjort att människan även utvecklats sin talförmåga och lärt sig skriva.

Och jag förstår att författaren av boken om Ernst Trygger, en av flera i stort sett bortglömda statsministrar i tidigt 1920-tal, dels menar att man kan lära sig en hel del om dagens politik genom att granska tidigare politiker, dels hennes undran (farhåga) hur man ska kunna göra den granskningen av dagens politiker. De är (blir) ju svåråtkomliga när det inte finns tryckt arkivmaterial om deras förehavanden. De göms bakom en mur av glömska, bortklickade e-mail, raderade SMS och kommentarer på facebook etc. Och genom att teknikutvecklingen gör att det som skrivits och "lagrats" på internet kommer att vara oläsbart rätt snart. Hade Tryggers (och Felix Hamrins med fleras) samtid använt e-mail och mobiltelefoner hade vi inte vetat mycket om honom.
Jag vet ju själv att det jag skrev, och ej skrivits ut på papper eller publicerats i (pappers-)tidningar, det är oåtkomligt. Ev lagringsmedia och program kan inte läsas i dagens datorer, och de gamla fungerar inte.

Inte heller kommer vi (eller kommande generationer)  kunna forska i om den omfattande övervakning som nu sker var nödvändig för vad den skulle användas till, och inte se på vilka data som eventuella ingripanden gjorts, varken betr nödvändighet eller om bevisens tyngd och relevans. Och hur mycket rent strunt och/eller integritetskränkande som registrerats för helt oskyldiga. Eftersom det i vissa (många?) fall raderats efter viss tid, i andra fall blivit oläsbara p g a teknikutvecklingen.

Genom internet och datorer (i olika form) ges, om de överbrukas och missbrukas, möjlighet till en övervakning och åsiktskontroll av enorma mått, på (relativt) kort sikt, men samtidigt förlorar vi det grundmaterial som kan ge oss värdefull kunskap - och om vi låter händerna reduceras till bli ett pekfinger för att "läsa" på skärmen, så kommer hjärnkapaciteten sluta utvecklas och kanske gradvis att förtvina. Aktiva händer håller hjärnan i trim.
---
Visst datorn är ett bra arbetsverktyg i flera avseenden. Jag använder den mycket just för att skriva och lägga ut texter på internet och för att e-maila.
Jag borde nog därför, om någon i framtiden vill veta vem jag var, kanske ta ut en del texter jag skrivit på papper också...

Tre problem som är konkreta hot mot vårt samhälle

Man kan beskriva hoten mot vårt samhälle på olika sätt. Givetvis delvis beroende på vilken grundsyn man har, men också på vilket perspektiv man har. Egot, den närmsta omgivningen, ett mera globalt sammanhang etc. Och så kan man försöka skilja på orsak och verkan, och sortera efter det.

(Kanske blir detta bara ett första avsnitt av fler, vi får se om det behövs - och efterfrågas.)

Med vårt samhälle menar jag ett demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter, där varje människa har en stor frihet, som dock begränsas när den kan skada andra, och är kombinerat med omsorgen om varandra.  Detta samhälle är ett idealsamhälle, som i viss mån finns i Sverige och med stora gradskillnader i andra utvecklade demokratiska länder. Men det finns inte alls i diktaturer av skilda slag, och även i de västliga demokratierna finns stora hot emot detta samhälle.  Det finns t ex hot emot rättssäkerhet,  den personlig integriteten hotas och kränks. Som ett moln över allt ligger terrorhoten.

Jag vill här exemplifiera med tre problem, som är en del av de verkligt tunga hoten. Utan rangordning.
1) Sverigedemokraterna (SD). Ett hot emot i första hand det svenska samhället, emot demokrati, emot humanism, tolerans, utveckling och mänskliga rättigheter och en värld där vi kan leva i fred med varandra. Genom att spela på olika rädslor banar det väg för en fascistisk extrem nationalism som skapar problem inte bara i Sverige utan också gentemot vår omvärld.
Betr SD, se även länk till föregående text.

Så två mera gränsöverskridande problem och hot.
2) Maffian, den sicilianska, den Neapelbaserade Camorran och andra syditalienska maffior. De är ett direkt hot emot ekonomin, över gränserna. Genom sin struktur och enorma omfattning, som ett parallellt kriminellt samhälle vid sidan av det legala så är det även ett hot emot demokratin. Alltså inte "bara" i Italien utan över större delen av både väst- och östeuropa och amerika och med tentakler även i asien. Maffian bygger på "beskyddarverksamhet", vilket ska vara förbehållet det legala (demokratiska) samhället. Staten är den som ska sköta försvar, polis etc, finansierat genom skatter. Den kriminella motsvarigheten är "erbjudanden som inte går att säga nej till" genom val och leder till otrygghet, och finansierar just kriminell verksamhet, som t ex olagliga karteller, smuggling, trafficking, piratkopiering av märkesvaror (där maffian i hög grad styr denna trots att den rent praktiskt sker genom kinesiska företag). Maffian ser till att "ta hem" offentlig upphandling av tjänster, som inte alls eller i ringa mån utförs (sophantering, vägbyggen, byggprojekt etc).
Mer om maffian här, och här. Och här.

3) IS, dvs Islamska staten Irak Syrien. De facto verkar idag talibanerna i dag vara i hög grad integrerade i IS och man kan nog se Boko Haram i Västafrika som en direkt avläggare till IS. Det IS står för är en politiserad religiös extremism, som anser sig bygga på islam, men vad jag förstår är en ytterst hårdragen tolkning, som görs för att ge legitimitet till IS-ledarnas maktanspråk  IS har inget att göra med demokrati, mänskliga rättigheter eller en fredlig utveckling. Tvärtom står den  för diktatoriska maktanspråk, terror emot i första hand befolkningen i de länder där de just nu strider om makten, men i hög grad också emot de stora områden som de själva förklarat sig vill behärska (hela Mellanöstern, hela Nordafrika och lite till, hela Medelhavsområdet och en bit upp i Mellaneuropa och givetvis i Asien åtminstone Afghanistan och Pakistan.
IS har enorma ekonomiska resurser och, trots sin strävan att gå tillbaka till en mörk medeltid, så använder de sig av modernaste vapen och it-utrustning för att nå och värva sympatisörer - och skrämma motståndare.
Om IS har jag bl a skrivit här.

Av detta kan vi se att samtliga  dessa hot har beröringspunkter genom att de ser gamla tider som inspiration, i samhällen som såg annorlunda ut i olika avseenden. Och de spelar på både okunskap och rädsla för det nya, för en verklighet som många känner främlingskap för. Att ställa grupp emot grupp. Att återskapa en samhällsstruktur som inte innehåller demokrati eller rättssäkerhet, men som gynnar utanförskap, rentav slaveri och förtryck av kvinnor, övervakning.  Och utnyttjar och skapar rädsla och terror av skilda slag.

Valsöndagens text, Matteus 7 kap, vers 12.

Jag menar att man ska skilja på politik och religion. Alltför ofta har religionen använts i politiskt syfte. Och då inte bara i det förfärande exemplet i dag där IS/ISIS hänsynslöst dödar, stympar, våldtar i religionens namn. Det har skett i flera religioners namn under seklernas lopp. Präster, mullor och politiker har använt religionen med mycket egna tolkningar för att själva skaffa sig makt och fördelar.

Än idag, också i länder som kallar sig kristna, används religionen i politiskt syfte. Olika partier anser sig till och med vara mera kristna än andra, ja att de till och med är de enda som praktiserar kristendomen på rätt sätt. Det anser jag vara helt fel.  Religionen ska och bör inte partipolitiseras.

En helt annan sak är att inom partier och inom den politiska vardagen tillämpa en religions kärna och innehåll. I vart fall om det sker inom partier som hyllar demokratiska och medmänskliga värden, som att göra samhället bättre för oss människor. Vilket ju är (sägs vara) målet för de flesta partier i Sverige.

Det är sådana tankar som slår mig när jag hör och läser dagens text i Svenska kyrkans predikordning den 14 sept 2014, som också är den 13:e söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, där predikotexten kommer från Matteus evangelium 7 kapitlet, vers 12.

"Jesus sade, Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna sagt."

Mycket kort, men koncist. Och något som bör begrundas av alla en dag som denna. Inte minst av de politiker som söker mandat att regera. Vare sig de anser sig religiösa eller inte. Och oavsett religion.

Alltså. Det handlar inte om att andra ska göra det vi vill. Att de som inte är partiets väljargrupp ska göra något för oss, för partiets målgrupp.  

Det handlar inte heller om att vi, partiets målgrupp, ska låta bli att göra det andra vill.

Det är fråga om ett OCH.
Att OM vi vill bli väl behandlade, få hjälp, sjukvård, få gå i en bra och nära skola, ska ha låga skatter och frihet.
Då ska vi OCKSÅ behandla andra väl, ge dem hjälp, sjukvård, ge även andras barn bra skola nära hemmet. Och skatt efter bärkraft och få leva i frihet.

Solidaritet enl ovan, i politisk mening, innebär inte att kräva fördelar för en själv och den egna gruppen, utan att ge fördelarna även till andra. Att inte bara se till sig själv, den egna plånboken etc, utan att vara medmänskligt rättvisa till andra. Att respektera andras rätt till integritet lika mycket som vi själva vill inte vill kränkas.
Om vi vill bli väl behandlade.

Ger valrörelsen någon ledtråd?

Piteå den 26 aug 2014, Knappt tre veckor till valdagen.

Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.

Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar  i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?

Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?

Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu  mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land.  Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.

De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.

Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade...  Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller,  hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.

Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.

Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets.  Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering.  I vart fall inte i nuvarande mening.

Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men....   Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.

Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.

Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.

Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen.  Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.

Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga.  Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...

Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.

Demokratibloggen2. Yttrandefrihet, utan att hotas?

En av de faktorer som ligger bakom demokratins kris är de hot emot integritet och därigenom också emot yttrande- och åsiktsfrihet, som blivit allt tydligare under de senaste åren, säg dryga halvdussinet år.
En fara, som måste beaktas allvarligt, och göras något åt, det är hur offentlighetsprincipen kan användas, missbrukas, för att komma åt meningsmotståndare för att hota och skrämma dessa till tystnad. En metod som är vanlig bland extremiströrelser som inte hyllar demokratiska principer.

Se denna text häromdagen, länk. Rubrik: "Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack"
 
Som jag ser det är offentlighetsprincipen till för att myndigheterna och den av oss valda överheten inte ska kunna hemlighålla vad de gör, att vi ska kunna kolla vad de gör. Dvs ska vara ett demokratiskt instrument emot maktmissbruk.  Att den kan användas i motsatt riktning, för att trakassera medborgare som t ex genom upprop i en fråga uttryckt sin åsikt, det kan inte vara rätt. 

Man kan också se hur "debatten" mellan människor alltför lätt förgrovats och hur folk grovt förolämpas i vissa internetsammanhang. Det s.k. internethatet. Där åsiktsfriheten används inte för att diskutera åsikter utan för att förolämpa, trakassera och hota andras integritet. 

Integriteten skadas också, och därmed yttrande- och åsiktsfrihet genom det man kan kalla FRA-lagen och det kluster lagar som hänger ihop med det. Genom massövervakning, massregistreringar av allt vi gör på internet så upplever många att det inte bara är helt onödiga (och ineffektiva) åtgärder för att bekämpa det som sägs vara avsikten, utan också upplevs som just ett hot emot åsiktsfriheten. Med följd att fler och fler tvingas till självcensur av vad de skulle vilja skriva och debattera.
Även om de flesta (?) nog tror att vi lever i ett demokratiskt samhälle, med yttrande- och åsiktsfrihet, så ger FRA-lagarna, DLD etc överheten och dess myndigheter stora möjligheter att "komma åt" de som har andra åsikter än dagens makthavare. Och nya makthavare behöver inga nya instrument för att registrera (och förfölja) folk p g a deras åsikter.

Det är självklart att misstron emot politikerna ökar med sådan lagstiftning. 
___
Del 1 i denna serie "Demokratibloggen", finns på denna länk. 

Åsiktsregistrering med åberopande av offentlighetsprincipen - nej tack

Svenskarna Parti i Sjöbo gillar inte att andra ogillar deras åsikter och metoder.
 "När Svenskarnas parti planerade en affischkampanj i Sjöbo skrev 250 av kommunens 6 700 invånare under en protestlista som de överlämnade till kommunen."   Detta enligt AB, se länk.
En protest som hedrar Sjöboborna, som har dåliga erfarenheter av extrema partiers framfart i kommunen inte för långt tillbaka i tiden. 

Med reservation för att det är Åsa Linderborg, en person jag ofta kraftig kan ifrågasätta, som skrivit artikeln så måste jag starkt reagera över hur uppenbarligen SKL anser att offentlighetsprincipen ska kunna användas tillsammans med tryckfrihetsförordningen av ett politiskt parti, ytterst extremistiskt i detta fall dessutom, för att åsiktsregistrera meningsmotståndare!

SvP gillade inte att folk protesterade till kommunen över SvP:s affischkampanj.  Begärde därför hos kommunen ut namnlistan över protestanterna för att kunna publicera den i sin nättidning "Realisten" (vars namn nog i st borde vara Rasisten). Eftersom många medlemmar inom SvP har just hot och våld som metod, så begärde några undertecknare att Sjöbo kommun skulle sekretessbelägga namnlistan för att förhindra att de utsattes för hot. Så skedde också. Men SvP genom "Realistens" ansvarige utgivare begärde ut namnlistan och SKL (Sveriges kommuner och landsting) gav SvP rätt enl offentlighetsprincipen. 

Som jag ser det är det helt galet. Offentlighetsprincipen är viktig, när det gäller insynen i hur offentliga organ sköter sig. Men det finns ett begrepp som heter personlig integritet, visserligen väldigt oskyddat enl svensk lag, och något som heter åsiktsregistrering. 
Jag menar att integritetsskyddet för vanliga medborgare måste stärkas kraftigt. Och åsiktsregistrering strider emot alla demokratiska rättsbegrepp. Åsiktsfriheten och yttrandefriheten är begrepp som inte får kränkas genom att använda offentlighetsprincipen för att möjliggöra åsiktsregistrering och därmed göra det lättare för våldsbenägna partier och organisationer  att förfölja de som inte delar deras extrema åsikter. 

Folk får ha vilka åsikter som helst, faktiskt även vanligt folk som är emot extremism, och de ska ha rätt att framföra sina åsikter fritt och öppet så gott de kan. Men det ska inte underlättas av myndigheter att folks åsikter registreras genom att t ex lämna ut namnlistor i anslutning till åsikter. 
Att kandidera till val eller att skriva debattartiklar är en sak - att skriva under skrivelser med åsikter till ett kommunalt organ något helt annat - och måste vara fredat för förföljelse. 

EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?

Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa.  Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.

I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.

I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.

Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.

EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl.  Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).

OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd.  Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog  katastrof för m, och mycket dåligt för fp.

Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?

Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.

Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men...  dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar.  Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.

Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.

Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet".  I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka.  Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.

Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.

Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad.  Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.

Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil  - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna.  Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.

Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att  piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.

Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare.  I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.

Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...

Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...

Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism.  Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor.  Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang  en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.

Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd.  Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.

Så, kanske är det  trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev.  Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.

Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.

Apell för försvaret av demokratiska värden

Se detta som en appell för att bevara demokratiska värden.

Vill delge er detta. Hämtat från Henrik Alexandersson, bloggaren HAX, därefter min kommentar:

"Nu börjar det sippra ut information om Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden och NSA.

Till exempel uppges att svenska FRA skall ha ägnat sig åt "ekonomiskt spionage" mot bland andra Brasilien.

Detta är föga förvånande. Och de frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?

Likaså bekräftas uppgiften om att FRA via NSA:s Xkeyscore-databas kan komma åt uppgifter om svenskar och svenska förhållanden – till exempel från sociala nätverk som Facebook.

De frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?

Räkna inte med att regeringen frivilligt tar debatten."
---
I SR i morse (13 maj) så refererades i klartext att USA (myndigheterna med politiskt stöd)  har som mål en övervakning som omfattar ALLA, i hela världen. Att samla uppgifter om ALL telefon- och internetkommunikation.  Inget hymlande. Och att Sverige genom FRA är en av de främsta och lydigaste lakejerna i denna enorma övervakningsnojja. Och att USA genom FRA/NSA är mycket nära att uppnå sitt mål, att täcka de luckor som funnits för fri kommunikation.

Det är ingen tvekan om att Ryssland har en fullständig övervakning över medborgarna, liksom China och några till diktaturstater.  Låt oss inte tro annat. Att Putin låter Snowden bo i Moskva är en taktisk gest för att inbilla världen att han är för "demokrati". Och för att reta USA givetvis.

Vi måste inse att staten inte är god. Och de "legala" verktyg som nu skapas,t ex genom FRA-lagen etc, så kan nya, auktoritära regimer bara följa lagarna och göra oss ont än värre.  Både i Sverige och USA (och andra tidigare stabila demokratier) håller statsmakten på att ockuperas av mer eller mindre ideologilösa styren genom politiker som ser makten i sig som viktigare än att  arbeta för en demokratisk ideologi.
Dock har vi fortfarande chansen att rätta till detta uppenbara och nära hot mot demokratin och våra mänskliga rättigheter som integritet och fri yttrande och åsiktsfrihet  och kampen emot rasism och extremism åt olika håll. Rasismen kan ha en grogrund i de ökande klassklyftorna i Sverige.

Vi har i Sverige chansen nu först i valet till EU-parlamentet att strunta i småfrågorna och välja in piratpartiet som är det enda som fullt konsekvent värna  integriteten som ett demokratiskt värde.
Sedan kan vi ge både Sverigedemokraterna och gammelpartierna en nyttig näsbränna genom att rösta in piratpartiet i Sveriges riksdag. För demokrati och emot rasism, konservatism och socialism.

Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet

Det står alltmer klart att det är två  frågor  förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.

1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.

2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.

Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.


Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.

Av vem, och hur valet tolkas,är viktigt.

På DN-debatt idag diskuterar Markus Uvell, direktör för Timbro, näringslivets tankesmedja,  att hur valet tolkas är lika viktig som hur det blir.

Först noterar jag att Uvell skriver valet, och därmed avser riksdagsvalet. Det indikerar tydligt att han, liksom det politiska etablissemanget i Sverige, inte ser valet till europaparlamentet om tre veckor som speciellt viktigt, och att kommunal- och landstingsvalet i höst också är en sekundär fråga. Däremot är det tydligt att Uvell är en näringslivets man, och att han inte kan leva sig in i hur väljare, med andra perspektiv än hans, ser på politik och partier, även om de röstar på icke-socialistiska partier. Och att han betraktar politiken som ett spel mellan två oföränderliga block.

Uvell går igenom de flesta partierna och pekar på olika tolkningar för s framtid, om det lyckas ta makten eller inte. Med vilka samarbetspartner. Mandat för eller emot en vänstersväng eller inte?

Betr SD citerar jag: "En andra fråga, som knappt diskuteras alls, är hur Sverigedemokraterna kommer att utvecklas på längre sikt. SD är Sveriges mest överexponerade och mest underexponerade parti. Stort utrymme ges åt partiets invandringsfientliga utspel, dess interna konflikter, de protester Jimmie Åkessons resor i landet utlöser etcetera. Mycket sällan granskas partiets politik på andra områden: skolan, sjukvården, arbetsmarknaden, skatterna, företagens villkor med mera.

Det är både märkligt och olyckligt. Vad gäller invandringspolitiken lär SD:s inflytande även framöver vara obefintligt. Sedan de kom in i riksdagen har det svenska regelverket tvärtom liberaliserats ytterligare. Däremot är SD tillräckligt stort för att kunna påverka viktiga beslut i andra sakfrågor, och allt talar för att partiet kommer att växa ytterligare i höstens val.

I dag är SD:s politik vid sidan om invandringsfientligheten en kombination av värdekonservatism och gammaldags S-politik. Vilken av dessa strömningar som framöver dominerar respektive område kommer att påverka såväl vilken politik som får majoritet i riksdagen som de parlamentariska förutsättningarna för att bilda regering.

Erfarenheten från andra europeiska länder är att partier av SD:s typ över tid tenderar att bli allt mer borgerliga, men SD kan inte utan vidare jämföras med sina europeiska systerpartier, så framtiden är svår att förutsäga."

Det är en intressant diskussion. Speciellt om den ses utifrån tolkningar för övriga partier.  Ex-vis jämfört med hur han ser på miljöpartiet. Som han menar spelar bort sina kort genom att gå från den mittposition det haft en tid till att mer el mindre låsa sig till att vara ett "vänsterparti" som bara kan samarbeta med s+v.  Vilket jag kan instämma i. Miljöpartiet har ju onekligen (haft) många inslag i sin politik som skulle trivas bra i ett samarbete med t ex fp, c och även s, men knappast med v. Spelar man bort det så kan man knappast bli något slag vågmästare med inflytande i en oklar majoritetssituation.  Vilket dock ett betr invandringspolitiken neutraliserat sd (vilket ju är en förutsättning!) skulle kunna göra, men osäkert åt vilket håll.  SD är ju i övriga frågor en mix av konservativa och gammelsossiga åsikter.

 Betr kristdemokraterna och centern gör han också en del intressanta spekulationer om deras framtid beroende på, förutom valresultatet, deras mycket olika klarhet i olika sakfrågor. Kd som för profillöst, och c som mycket profilerat åt moderat håll.

Att Uvell, med sin näringslivsinriktade högerprofil, skräms av tanken på ett regeringsskifte, det framgår tydligt av hur han beskriver farorna med en sådan. Därmed förbigår han (inser inte) att många av väljarna hos alliansens partier, möjligen med undantag för hos moderaterna, inte ser samma faror utan tvärtom skulle vilja ha en i vart fall delvis annorlunda politik, med mera socialliberal inriktning, än den alliansen fört. Att de skulle se ett vettigt kompromissande mellan de tre mindre allianspartierna och socialdemokraterna och miljöpartiet, som en smakligare regering än både en fortsatt alliansregering och en röd-grön regering.
Ett par problem är förstås att socialdemokraternas kurs är mycket svårt att bedöma idag, liksom att folkpartiets också är det, kommer fp fortsätta som ett moderat-light parti eller återgå till sin socialliberala linje.
Plus att alla tänkbara alternativ saknar ett inslag som skulle ge tyngd åt försvaret av den personliga integriteten.

För något år sedan hade jag en debatt med denne "borgerlige" näringslivsdirektör Uvell, om på Facebook eller på min blogg minns jag inte. Min invändning emot hans analys då var att han hade en ofullständig och sned uppfattning av begreppet "borgerlig",  som han såg som ett entydigt ideologiskt sammanhållet begrepp. Vilket jag inte anser. Det enda som klart är "borgerligt" är att de partier han hänför till det begreppet är att de är icke-socialistiska. Att de icke-socialistiska partierna har olika ideologier, liberala, konservativa eller variationer av detta med olika prefix, vilka ofta står i direkt kontrast med varandra, det ville han inte riktigt förstå eller erkänna innebörden av.

Uvells tankar kring hur ett valresultat ska tolkas kan ses som att han ändå i någon mån inser att de i alliansen ingående partierna har olika inriktning, frånsett icke-socialismen. Men samtidigt att han inte riktigt nått ända fram beträffande vikten av ideologisk klarhet och ideologiska skillnader.

Och han anser uppenbarligen inte det lönt att ens fundera på hur man kan tolka ett valresultat åt endera hållet för folkpartiets ställning, framtid och vägval. Det är också mycket intressant...

Var gror invandrarfientligheten - och vems fel är det? (Komplettering.)

En av dagens stora debatter på bl a Facebook verkar vara om vilka som är "rasisterna", vilka som rekryteras till Svenskarnas Parti (SvP) och Sverigedemokraterna (SD).

Avstampen förefaller vara en debattör som menar att invandrarfientligheten gror och trivs i "marginaliserade" grupper, arbetslösa, lågavlönade och lågutbildade.  Vilket i sig kan ligga en del i, men ändå är ett för "grunt" argument som inte tar hänsyn till varför det blir så. Varvid andra snabbt påpekar att det verkligen finns samma grumliga och invandrarfientliga åsikter även i de s.k. fina salongerna. Vilket också kan vara riktigt, men är en lika ofullständig analys inte minst betr varför det är så.

I en tråd på den (slutna) diskussionsgruppen "socialliberalerna" på FB har också först en delvis besläktad debatt mot bakgrund av Jan Tullbergs bok "Låsningen" där han plockat ihop en del data om invandringspolitiken, för att ge stöd åt de invandringsfientliga strömningarna. Jag menar att ett så godtyckligt urval av "fakta" ger en felaktig bild, just p g a att där saknas en mängd fakta och variabler som behövs för att ge just en riktig vetenskaplig belysning av invandringens kostnader och intäkter och jämfört med vilka dessa är jämfört med de som kan kallas "svenskar" (hur än de två begreppen definieras).

Vi måste dock inse och inse att det idag finns ett starkt inslag av invandringsfientlighet i den svenska opinionen. Visserligen av olika styrka hos olika individer, men ändå...  Jag har tidigare påpekat att den i vart fall tidigare i hög grad berott på rädsla, en motvilja emot det nya, det okända. Och att när man själv upplever en osäker livssituation, så är det lätt att skylla ifrån sig på det nya okända. Har man inget jobb eller är sjuk och därmed har en risig ekonomi, och någon då påstår att invandrarna antingen tar jobben eller kostar en massa bidrag som sänker t ex sjukkassan (ofta påstås invandrarna både ta jobben och få bidrag), då är det lätt att bli bitter och känna sig utanför.
Utan att därför egentligen vara invandrarfientlig. Men man vill förstås inte inse att de invandrare som kommer idag inte är invandrare som kommer hit frivilligt, nej de är flyktingar som kommer från krig och förföljelse. Blundar man för det kan man lättare säga sig vilja kasta ut invandrarna.

Det Tullberg framför, och menar är hans egna "vetenskapliga" slutsatser (och en rena åsikter) är ju också sådant som SD, ND och SvP redan fört fram i debatten. Inte minst då teorierna om kultuerella orsaken bakom invandrares brottslighet.

Nå,  hur kan då dessa främlingsfientliga åsikter få fäste hos rätt många människor idag i Sverige. Ja, en orsak är givetvis att det finns personer som fabricerar åsikter och teorier som nämnts ovan. Om kostnader som  blundar för helheten, om kulturella skillnader i synen på brott. Visst finns kulturella skillnader i flera avseenden, men knappast som "förklarar" synen på brottslighet.

Vi ska också vara klara på att fakta i sig kan visa det ena eller andra. Och kan vara riktiga. MEN, för att man ska några vidare slutsatser av dem måste de sättas in i sina sammanhang. Och vi ska vara försiktiga att skylla på statistiska samband alltför lätt.

Jag vill dock lyfta fram en orsak som jag tror är viktig. Det är hur politiken ser ut i dagen samhälle.
Under större delen av 1900-talet hade vi som grund för demokratin politiska partier som stod för något slag av idéer för hur de ville omforma samhället, eller bevara det gamla samhället. Förtroendevalda med liknande åsikter slöt sig samman.  De konservativa hade sitt högerparti, som sedermera ändrade namn till moderaterna. Det fanns reformvänliga demokratiska socialister, sossarna. Och de Moskvatrogna, revolutionära kommunisterna som predikade "arbetarklassens diktatur". Vi hade de radikala liberalerna som stod för demokrati och folkstyre, frihet och socialt ansvar, och som successivt blev klart socialliberala. Och så intressepartiet för bönder, som inte var speciellt ideologiskt, men mot senare delen av 1900-talet i viss mån anammade vissa socialliberala och "gröna idéer.
Mot slutet av 1900-talet hade Sverige upplevt att sossarna gick att rubba, och vi fick några icke-socialistiska regeringar. Äntligen. Men så började moderaterna anamma en del nyliberala, dvs neoconservativa idéer, centern blev allt mindre ett bondeparti, sossarna suddade ut en del av sin planekonomi-socialistiska profil och gled mot mitten. Och folkpartiet gled åt höger och tappade stora delar av sin socialliberala ideologi. Och vänsterpartiet kommunisterna tog bort kommunister från sitt namn och i vart fall fläckvis från sitt program också.  Och ett miljöparti kom in i riksdagen och förvirrade det hela genom att i vart fall säga sig vara varken sociallister eller icke-socialister, varken vänster eller höger. Om än de samarbetade mest med sossarna.

Resultatet är att partierna alltmer tonade ner sina ideologier. De söker inte längre vinna väljarna för sina idéer, sina värdegrunder, ideologier, utan de lägger förslag, oftast i plånboksfrågor, som de tror väljarna vill ha. De försöker inte övertyga, utan blir alltmera lika i sin strävan efter en makt, som de inte förmår visa vad den ska användas till.
Och de i toppen blir alltmer benägna att avlyssna folket, kontrollera det. Allt mindre för att diskutera och övertyga. Den politiska klassen har fjärmat sig från de vanliga väljarna. Medelklassväljaren har blivit målet för propaganda och populistisk röstvärvande.

En tid levde väljarna kvar i föreställningen att partierna hade (kvar) ideologierna. Men numera inser alltfler att de inte kan lite på partierna. De har inga kompasser.  Det är bara makten de vill ha, och eventuella mål att använda den är mycket diffusa och svårtolkade, och ytterst föränderliga.  I och för sig vill nog många väljare att politikerna ska kunna samarbeta - även över de s.k. blockgränserna (som blir att ideologiska) - men de vill veta vad partierna har för ideal och grundsyn när de går till förhandlingar.

Väljarna har därför tappat förtroendet för partierna. När det samtidigt blir svåra tider ekonomiskt och visar sig att alla partier i stort sett alla har samma recept, som inte funkar så bra, så ökar misstro och politikerförakt. Allt fler blir arbetslösa, långtidssjuka får inte bli sjukskrivna med sjukpenning, pensionerna urholkas, medan de i medelklassen med fasta jobb, och som inte är sjuka, de får skattesänkningar. Och de riktigt rika slipper förmögenhetsskatt och faktiskt fastighetsskatt. Men småfolket och småspararna de får indirekta "förmögenhetsskatter", med annat namn, på fondsparande (där bankerna skor sig med höga avgifter) och för vanliga småhus finns en fastighetsavgift som känns kännbar i normala lägen. Men inte ens är ett myggbett för de rikas fina villor.
Och så ser man hur invandrarna "väller" över Sverige. Och möts av påståenden från extrempartier som säger att invandrarna kostar så mycket. Vilket dock politikerna visar att så är inte fallet.

Men folk tror inte på politikerna, de lever ju i en annan värld. Och misstron blir allt djupare. Såväl bland de som marginaliserats, som hos de i de fina salongerna som inte heller tror på de politiker som i hög grad först och främst siktar in sig på att hålla sig väl med en svårdefinierad medelklass. Som också misstror politikerna, eftersom även medelklassen har andra värderingar än en välfylld plånbok, som kanske t o m anser att det måste finnas ett socialt ansvar, men inte ser det hos politikerklassen. Och så känns hoten mot den personliga integriteten allt värre.

I detta ser jag också viktiga anledningar till främlingsfientligheten. Politikerklassens avstånd till folket. Partiernas oförmåga att formulera och ha klara ideologier. Och oförmåga att kommunicera och diskutera och övertyga om partiernas ideal.  Samhället spricker, klyftorna ökar, politiken lever för sig, utanförskapet ökar. Och SD m fl extrema partier har en fin grogrund. Hakkors ritas här och där. Tiotusentals läsare lockas av extremnationalistiska webb-sidor. Där de finner det de vill tro är "sanningen".
---
Jag har här valt ett perspektiv omfattande drygt etthundra år. Inte sedan urminnes tider.
Jag menar att pga ökade kunskaper, utbildning och att vi reser och är mer nyfikna på vår omvärld i hög grad borde göra oss mindre rädda för andra människor, mer toleranta. Och till det bör även en väl fungerande demokrati verka. Ett problem är att demokratin inte längre fungera så väl, som ovan beskrivits.
Självfallet är inte detta demokratins gradvisa förfall den enda orsaken till dagens problem med främlingsfientlighet, men väl så viktigt vill jag mena.
Och att vissa krafter, som nynazism i olika former, utnyttjar denna rädsla och främlingskapet mellan politiker och väljare, det gör inte saken bättre.

Är integritet viktigt? Och vad har piratpartiet med det att göra, och vad har det - och andra - gjort?

I anslutning till min bloggpost om och delning av en DN-artikel om folkpartiets (ev.) pålitlighet i integritetsfrågan uppkom en livlig debatt på Facebook. Jag vill därför göra en del påpekanden och klargöranden.
 Jag anser att den personliga integriteten är viktig. Det ska mycket till för att den ska kränkas, exempelvis starka och konkreta misstankar om grov organiserad brottslighet eller brott mot rikets säkerhet (spioneri). Att utsätta stora grupper av medborgare, eller till och med hela folket,  för en kollektiv omfattande spaning, registrering, och användande av sådana data för att t ex genom upprättande av sociogram och tro att det är förenligt med bevarad personlig integritet och rättssäkerhet i ett demokratiskt samhälle, det går inte ihop. Sådan "spaning", som i Sverige sker genom FRA med stöd av FRA-lagen och genom det datalagringsdirektiv (DLD) som nyligen Europadomstolen ogiltigförklarade i ett uppmärksammat domslut,  den är integritetskränkande - och ineffektiv. Trots datorer är det sådana enorma mängder information att det är väldigt tidskrävande, dyrt och dessutom osäkert då det är enorma svårigheter att rätt analysera data sorterade efter ett antal sökord.

Sveriges riksdag har vid flera beslut ändå genomdrivit FRA-lagen (ett helt kluster med lagar) och DLD. Det senare med en, som det visat sig felaktig hänvisning till att EU krävde det. Hade man inväntat Europadomstolens beslut hade man undvikit både det olagliga beslutet och diverse kostnader.
Citat ur DN "  (det har hävdats)  att Sverige var ”skyldigt att införa” direktivet, men detta är en felaktig historieskrivning. I själva verket hade regeringen kunnat vägra att införa datalagringen, med hänvisning antingen till den granskning EU-domstolen utförde av direktivet, eller till att EU-kommissionen själva inte följt det EU-reglerna krävde i form av utvärdering av datalagringen inom uppsatt tid.

Så föreslog Piratpartiet att regeringen skulle agera – och nu vet vi att våra förslag hade fungerat. Regeringen hade, om man tagit strid för integriteten, fått rätt i EU-domstolen. De böter Sverige tilldömdes kommer vi nu efter EU-domstolens dom att få tillbaka. Sverige hade således inte förlorat någonting på att stå upp för sina medborgares mänskliga rättigheter och vägra datalagra, men regeringen valde likväl att införa datalagringen." 

Piratpartiet (pp) gick alltså emot införandet av DLD.  Pp gick givetvis emot även FRA-lagsklustret. Även det trumfades dock igenom i riksdagen, trots intern opposition inom flera av regeringspartierna. Vid 2009 års val till europaparlamentet kom dock pp in, och fick två mandat!

Nu är det dags för val i år både till parlamentet och till Sveriges riksdag. Var står partierna idag?
Först ska vi veta att det motstånd, uppenbarligt taktiskt, som fanns inom den rödgröna oppositionen som sådan inte finns idag. Möjligen kan man se vissa rester av det inom miljöpartiet och vänsterpartiet. Sossarna har återgått till Thomas Bodström-linjen att säga ja till massövervakning. De kritiker som fanns inom fp, c och m har tystats och/eller utmanövrerats på olika sätt.  Det enda de uppnådde var några marginella och värdelösa "säkerhetsgarantier" av myndigheter med munkavle och som verkar helt lojala till FRA.

Fler angrepp emot integriteten i data- och internetområdet har gjorts under de gångna åren, men den enda myndighet som verkar ha kraft att stå upp för integriteten är Datainspektionen.

Inför årets olika val anser jag, och många andra, det viktigt att integritetsfrågorna kommer upp på den politiska dagordningen igen. Och att det märks i valresultatet. Vilket just nu inte verkar kunna ske på annat sätt än genom att piratpartiet dels fortsätter i europaparlamentet och dels kommer in i Sveriges riksdag. De smärre positioneringar som skett av enstaka individer inom andra partier verkar inte helt trovärdiga, dels för att de kommer först nu, dels för att partierna som sådana verkar fortsatt hålla hårt i partipiskorna för att försvara lagar som införts med motiveringar och under premisser som inte stämmer.

(Se gärna fd fp-riksdagsmannen och försvarsexperten Hans Lindblads mördande kritik. Finns på denna blogg under sidrubriken "Hans Lindblad" tillsammans med andra inlägg av honom i frågan.)


Att piratpartiet är emot FRA-lagsklustret (motto: riv upp, gör om, gör rätt) är väl allom bekant. Och det bör det vara också att det är emot DLD, se annars denna länk, med motiveringar. Det är skamligt att justitieministern (Beatrice Ask m) fortsätter att krångla och vill behålla DLD, det förefaller mig vara rena domstolstrotset!

Men vad har piratpartiet gjort i eu-parlamentet? Det har ju i dessa dagar ifrågasatts i media. Här några svar och länkar.

Eu-parlamentarikern Christian Engström har bl a lyft fram att man fått parlamentet att försvara nätneutraliteten, se denna länk.
Den andra representanten, Amelia Andersdotter, som anklagats för dålig närvaro i utskottsarbetet, redovisar öppet i denna länk en transparensrapport om vad hon gjort. Där redovisar hon också vilka eu-texter hon arbetar med!  Liksom vilka som "lobbar".....
Det var ju Amelia A som SR m fl påstod varit mindre aktiv. Deras granskning tog inte hänsyn till att hon tillträdde i mitten av mandatperioden då piratpartier  fick en extra plats på grund av Lissabonfördraget.)

En mera samlad och koncentrerad sammanställning finns också i följande länk med rubriken Piratpartiet levererar i EU. Huvudpunkterna där är Stoppat ACTA-avtalet, Fått stöd för upphovsrättsreform, 
Försvarat skyddet av personuppgifter, Försvarat rättssäkerheten för misstänka fildelare. Allt detta har med integritet och rättssäkerhet att göra! 
Därtill redovisas ett antal andra saker de arbetat och arbetar med. 

Detta gäller således europaparlamentet. Att riva upp och få stil på FRA-lagarnar, inklusive att stoppa andra myndigheters nyttjande av "FRA-shoppen",  det är givetvis något som måste ske i Sveriges riksdag. Och att få regeringen att följa och respektera Europadomstolens beslut om att underkänna datalagringsdirektivet är också primärt en svensk uppgift.

Betr pålitlighet i integritetsfrågorna

Mathias Sundin är en folkpartist som klart markerat sitt intresse för integritetsfrågorna. De andra som tidigare gjort det har på ett eller annat sätt försvunnit ur riksdagen.

En, Cecilia Wikström, försvann till EU där hon gör ett gott jobb, i viss utsträckning även i dessa frågor. Dock ej lika konsekvent som det piratpartiet gör. Jag förmodar att Cecilia W har en god chans att komma in i eu-parlamentet även utan min röst. Och där kan fortsätta med sitt goda arbete i ett vitt spektrum av frågor, utifrån hennes socialliberala grundsyn. Förhoppningsvis bör det vara möjligt för henna att samarbeta med piratpartiet i parlamentet i allt väsentligt i integritetsfrågorna också, trots riksdagspartiet fp:s oliberala inställning. Men det förutsätter att piratpartiet också kommer in och kan fortsätta sitt arbete för att stärka integritetsskyddet.

Problemet för Mathias Sundin - förutom att han inte är helt konsekvent - är att han kandiderar för ett fp som går tvärs emot i sin riksdagspolitik, och emot liberalismen.
Men han vill gärna in i riksdagen. Han bor i Norrköping. Ett ytterligare problem - för mig - förutom valkrets och fel parti i denna fråga, är att Sundin inte heller har den socialliberala profil som jag vill se hos "min" företrädare i riksdagen. Jag uppfattar honom som en av de nya neo-conservativa/nyliberala folkpartister som tagit över fp.

I DN idag (15 april) bemöter och förklarar några företrädare för piratpartiet varför Mathias Sundin, och än mera folkpartiet, inte är pålitligt vad gäller integritetsfrågorna. Det är en kort men koncis redogörelse, som snabbt kan läsas i sin helhet.

Ett citat "För det första röstade Folkpartiet ja till det datalagringsdirektiv Sundin nu kritiserar. Sundin hävdar att Sverige var ”skyldigt att införa” direktivet, men detta är en felaktig historieskrivning. I själva verket hade regeringen kunnat vägra att införa datalagringen, med hänvisning antingen till den granskning EU-domstolen utförde av direktivet, eller till att EU-kommissionen själva inte följt det EU-reglerna krävde i form av utvärdering av datalagringen inom uppsatt tid.

Så föreslog Piratpartiet att regeringen skulle agera – och nu vet vi att våra förslag hade fungerat. Regeringen hade, om man tagit strid för integriteten, fått rätt i EU-domstolen. De böter Sverige tilldömdes kommer vi nu efter EU-domstolens dom att få tillbaka. Sverige hade således inte förlorat någonting på att stå upp för sina medborgares mänskliga rättigheter och vägra datalagra, men regeringen valde likväl att införa datalagringen."

Vidare skriver piratpartiet bl a att för att skydda integriteten måste FRA-lagen rivas upp. Helt riktigt.

Konsekvensen för mig blir att för säkerhets skull föredrar jag att piratpartiet återväljs till eu-parlamentet, även om det finns en fp-kandidat (och nuvarande ledamot) som rent allmänt sett är en bra kandidat.

Vad gäller riksdagsvalet och de lokala valen är det ännu svårare att hitta bra kandidater att ge min röst till. I vart fall bland dagens riksdagspartier.

Kärlek - vad är det?

Skönlitteraturen handlar till största delen om kärlek, i en eller annan mening. Mest då om kärlekens komplikationer, hur den uppstår, om svek, om förlorad kärlek.

Men vad är kärlek? Det är inte så enkelt att definiera, trots allt som skrivits om den. Är det en för svårfångad känsla? Dessutom finns så mycket som kallas för kärlek.

I dagens samhälle talas det mindre om kärlek än om sex. Varvid man kan få för sig att sex är detsamma som kärlek. Vi har t ex detta sorterande i homosexuella och heterosexuella. Varmed avses kärlek mellan personer av samma kön eller av olika kön. Eller... nej. Vad det egentligen innebär är en sortering av sexualitet efter könstillhörighet.

Låt mig då påstå att sex inte är detsamma som kärlek. Och kärlek mellan två människor är inte detsamma som att det är en (uteslutande) sexuell relation.
Däremot så ingår sex oftast som en (viktigt) del i en kärleksrelation. En kärleksrelation börjar ju ofta(st) med en förälskelse som inkluderar åtrå.

Dock, det är ju helt uppenbart att det förekommer mycket sex som bara beror på mer el mindre tillfällig fysisk åtrå, men inte mer. Man bryr sig egentligen inte om varandra, söker bara tillfredställa sitt eget behov.
Åtrå och sex, som inte alltid är sammanfallande med respekt och integritet, är för snäva begrepp för att definiera kärleken.

Och det finns mycken kärlek som inte ens i normalfallet inkluderar sex!
Olycklig, ej besvarad kärlek, är ett exempel på det, men också ett bevis på att kärleken mellan två personer inte är osjälvisk. Den som älskar en annan person  vill se sin kärlek besvarad! I det ligger en egoism.

Den som bara älskar sig själv upplever dock den egoistiska "lyckan" av besvarad kärlek...  Men är inte till glädje för några andra. Visar varken ansvar eller respekt för medmänniskorna.

Den gudomliga, helt osjälviska, kärleken finns nog knappast mellan vanliga människor. Det närmaste är möjligen en förälders kärlek till sina barn. Dvs när den inte innehåller baktanken att barnet-barnen ska ta hand om en (eller till och med försörja en) när man blir gammal och skröplig. Föräldrar bryr sig och tar (i normalfallet) hand om sina barn - i kärlek.
Barn känner nog (oftast) också en tacksamhet, en känsla av kärlek till sina föräldrar även sedan de vuxit upp och blivit självständiga. Föräldrarna har brytt och bryr sig och barnen bryr sig. Ömsesidig kärlek och respekt.

Sett i ett större sammanhang är familj och släkt så tycker jag mig se kärlek också. Men tyvärr också dess motsats, dvs likgiltighet, ointresse, ansvarslöshet, både makthavare och andra som inte respekterar människans behov av integritet. Det är en kamp mellan ont och gott.

Så är den stora faran politiker och andra makthavare som bara ser till sina egna intressen, sin makt, en fara för ett gott och demokratiskt samhälle. Jag vill gärna se politiken som ett sätt att göra gott, dvs att i kärlek till människor göra samhället bättre att leva i. Att respektera integritet och frihet, men också visa ansvar, värna och stödja de svaga, att kämpa både för frihet och rättvisa och socialt ansvar. Det är ett sätt att visa kärlek i djupare mening.

Förhållanden som endast bygger på sexuell åtrå, de lär ha svårt att hålla i längden. Och en värld som regeras av egoism och utan kärlek till medmänniskorna, den lär inte heller överleva så länge.

Kärlek är att bry sig om och ta hand om varandra. I stort och smått.