Är demokrati naturligt?

När man ser sig om i samhället, hur "folk" resonerar och reagerar så möter jag två grundinställningar.

Den ena, den "fina" och i vart fall i långa stycken politiskt korrekta (av partier och media) och officiella är att demokrati är bra, jämlikhet och mänskliga rättigheter är accepterade mål. Det som anses vara naturligt i ett modernt samhälle. Samhället, dvs staten sätter upp lagar och regler för hur vi ska sköta oss som anständiga medborgare, och ger oss ett visst skydd genom rättsväsendet för att så ska det vara.

Den andra är mera komplicerat, mångfacetterad. De flesta av oss ogillar bombsprängningar, mord och diskriminering, inom landets gränser. Men det är ofta en glidande skala. Vi vill inte bli ockuperade av främmande makter, och "vi" vill inte ha en massa främlingar (dvs flyktingar) som kommer hit, kostar pengar och förstör vårt "fina" svenska samhälle.
Alltså, vi ser inte medborgerliga rättigheter som något entydigt, som ska gälla alla. Samhällets våldsmonopol ifrågasätts alltmer, kanske inte uttalat via media eller så, men i praktiken. Man tar "lagen" i egna händer, dvs skipar "rättvisa" på ett sätt som strider emot rättsväsendets lagar och metoder. Friheten att göra som jag vill, den är min, oavsett om den skadar andra. Jag ska kunna köpa billig smuggelsprit, eller åtminstone kunna köpa alkohol när som helst, och systembolagets monopol borde bort. Skatten bör sänkas, eller så vill jag inte betala någon skatt alls. Och kan jag inte få ett jobb, eller skaffa tillräckliga inkomster för vad jag anser vara mina behov, då är det fritt att ta från andra - som jag anser har för mycket. Och som inte beskattas hårt nog av samhället. Och dessutom är inte bidrag min melodi. Jag tar "min" del och bestämmer själv hur stor den skall vara.

Acceptansen för det demokratiska spelreglerna för vårt samhälle verkar ha urholkats gradvis under flera decennier. Varför? Varför accepterar man inte hur demokratin fungerar? Kan det vara för hur den fungerar - att när den urholkats så urholkas och samsynen om den? När partier och politiker fjärmar sig från vardagen - och från sina (tidigare) påstådda ideologier?  Vi känner inga förtroendevalda, och de som finns kvar efter kommunsammanläggningar, de har blivit politiker på avstånd och heltid. Och "politiken" övervakar oss, och vi misstror - givetvis - överhetens övervakning, för den måste förstås vara skadlig.  Vi känner dessutom att politiken är ett skådespel, där vi bara är åskådare, och vi är inte roade längre av skådespelet. Eftersom vi inte kan påverka genom att sitta som åskådare. Då är det lika bra, eller bättre att vi enbart ser till vår egen lilla värld. Oss själva, vår familj, släkten, umgänget och det närmaste samhället.

Jämlikhet är inte något som vi alltid ha sett som naturligt eller värdefullt. Tvärtom. Olika klasser, fria människor som inte behöver arbeta och så en underklass, slavar som gör jobbet, men är värdelösa. Som knappt värderas högre än djuren. Herrar av olika slag som styr. Som "ger beskydd" mot en avgift/skatt. Avgifter som inte är frivilliga utan obligatoriska. Lagar och avgifter stiftas av makten, inte av folket. Ingen likhet inför lagen - nej, nej, herrarna (adeln, frälset, furstar med olika titlar) de hade en egen lag, stod ovanför lagen, betalade ingen skatt. Ibland eftersom de "hjälpte" den högsta makten att driva in skatten från folket (de mer el mindre livegna) och t o m kunde behålla en del av skatten för egen del. Folket bestraffades vid olydnad, makten skipade  sin "rättvisa".

Jämlikhet kom in i bilden i och med kristendomen. Dvs först för 2000 år sedan. Kristendomen segrade i västerlandet, men jämlikheten blev mest något som man talade om från predikostolarna, inte tillämpade i samhället. Först med upplysningen började jämlikhetstankar vinna mera spridning, och gav resultat i och med revolutionerna i Nordamerika (USA) och Frankrike, där demokratiska grundregler vann insteg. Men en demokratisering i form av allmänna och fria val dröjde ännu mera än hundra år ytterligare, till början av 1900-talet. Och Sverige var inte först ut där heller.

Men när demokrati med rösträtt införts så kan man säga att samhällets våldsmonopol fick legitimitet genom att en bred majoritet stod bakom samhällets beslut om försvar, polis och rättsväsende. Liksom hur "beskyddsavgifterna" - skatterna - skulle fördelas på olika ändamål. Det var inte längre självutsedda härskare som disponerade medlen enligt eget gottfinnande.

Det vi ser idag i Sverige (och här och där även utomlands) är att många människor inte känner att demokratin fungerar, inte gäller dem, trots att de nog gillar demokrati. Och att därmed de gamla, mera inskränkta synsätten på hur vi ser på varandra vinner insteg. Vi värnar om den närmsta lilla gruppen, och resultatet blir ojämlikhet, demokratur eller diktatur i någon mening, främlingsfientlighet, tullmurar givetvis. Det gamla fördemokratiska synsättet kan kännas mera naturligt. Och det har ju onekligen en längre historia...

Då ska vi också veta att maffian under olika namn, den är ingen smått romantisk företeelse som försvunnit. Tvärtom den lever och frodas, sprids. Och den trivs i gamla fördemokratiska kulturer, där familjen, klanen, traditionen är det viktiga. Där (kriminella) makthavare stiger fram - och lierar sig med varandra, driver egna affärsverksamheter som bygger på förtryck, våld, "beskydd" etc. Och kan bestå av smuggling, piratkopiering, trafficing, utpressning,  illegal sophantering, knarkhandel etc.  Verksamheter som hotar det civila och demokratiska samhället i sina grundvalar genom att bygga på också ett våldsutövande (mer el mindre raffinerat, viss utlåningsverksamhet kan nog hänföras dit) som konkurrerar med det våldsmonopol som staten har genom demokratiskt fattade beslut.

En bra kartläggning av maffian, spec Camorravarianten, och dess historia och dess farliga "filosofi" finns i Tomas Lappalainens bok "Camorra".  Ska vi kunna rädda demokratin från förfall, så kan det vara bra att veta mera om dess fiender. Så demokratin inte urholkas inifrån.

Ett rättssamhälles förfall

Inom EU ska det vara fri rörlighet för medborgare i EU-länderna. Det verkar en del politiker och en del poliser inte inse. Eller så vill de inte låtsas om att det ska gälla. I vart fall inte om det kommer romer från Rumänien eller Bulgarien till Frankrike - eller Sverige.

En av de viktigaste uppgifterna för en stat är att den upprätthåller rättssäkerhet.
Att lagar är rättssäkra.
Att polis och domstolar följer lagarna i rättssäker ordning.
Att man inte utan laga grund inskränker i de mänskliga rättigheterna om individens integritet och frihet.

Trots det blir jag inte överraskad när jag hör (i SR) hur polisen brutit mot de lagar de ska följa och förutom att de avvisar EU-medborgare från Sverige med det irrelevanta påståendet att medborgarna sysslat med tiggeri, dessutom nekat dem juridiskt biträde. Har man suttit i förvar i mer än tre dagar har man rätt till biträde. Givetvis protesterar inte bara Amnesty utan även Advokatsamfundets Ann Ramberg.

Det visar sig att polisen kallar det för tiggeri när det i själva verket var gatumusiker, liksom att det rättsvidriga förfarandet pågått länge. Att Tobias Billström (m) stött polisen och inte EU-medborgarnas rättigheter, är också känt sedan länge. I de relaterade fallen har de som polisen avvisat till råga på allt i flera fall inte varit läskunniga eller förstått svenska. Det verkar som total rättslöshet i praktiken.

I skrivande stund har jag inte hört justitieminister Beatrice Ask (m) uttala sig i denna fråga.
I avvaktan på detta blir min fråga denna. Hur ska vi kunna lita på rättsamhället när inte ens polisen följer de lagar de ska upprätthålla?
Hur är det i överensstämmelse med fungerande rättssäkerhet att Beatrice Ask (och andra politiker) vill "förenkla" det rättsliga förfarandet genom att ge polisen allt större befogenheter att själv utdöma straff (rättsliga påföljder) utan domstolsförfarande med domare och jurister?

Jag ser tyvärr ett samhälle där rättssäkerheten råkat i allt djupare förfall.