Varför går SD framåt - och hur beter sig de "gamla" partierna?

Bloggaren (och s-politikern) Johan Westerholm verkar rätt desperat i sin bloggpost, rubrik "Det går en vind över vindens ängar".  Desperation över hur SD och dess systerpartier runt om i Europa går framåt i opinionen. Och han pekar på att de två som tävlar om statsministerposten i Sverige ägnar sig åt att diskutera frågor som inte folk anser speciellt viktiga. Att de ska sluta att lyssna på spindoktorer och i stället lyssna till folkets oro.

Jag gör då denna kommentar.

Jag blir alltmer övertygad om att det inte är främlingsrädslan som är den viktigaste orsaken till SDs framgångar. Även om den finns där bakom och att jag önskade att SDs sympatisörer och framför allt de som eldar på just temat om invandringen som skuld till allt ont skulle läsa en faktagenomgång om de påståenden som de gör, och hur fakta ser ut. Se http://www.regeringen.se/sb/d/17468

Nej, det är som Johan antyder, en viktig och mera allmän orsak är den klyfta som finns mellan politikeradeln och "vanligt folk". Att politiker lever i en egen värld, i en glasbubbla. De förmår inte ta till sig signalerna från oss medborgare, oavsett vad frågan gäller.  Partierna och deras främsta företrädare är otydliga med vad de egentligen står för, vad de vill göra med makten. Och varför. 

Att säga att man vill sänka skatten eller minska arbetslösheten, eller ta emot flyktingar, det är inget svar.  Utan varför är det bra - varför säger de så, sett i ett bredare perspektiv. 

Att de vill ha makten är fullt klart - men varför????  I mycket verkar de, i vart fall skenbart, vara överens. Vilket kan synas fullt OK. Men hur ska vi då kunna välja?  Många gillar nog att politiker kommer överens i olika frågor - men varför?  Vad är grunden för politiken?  Är målen eller vägarna de viktiga för dem? Vilka är de bakomliggande värderingarna? 

Och varför verkar politiker (på högre nivåer) så angelägna om att deras egna villkor ska skilja sig så mycket från medborgarnas villkor och liv? 

Säga vad man vill, men extremistpartierna i Sverige liksom i övriga Europa är oftast väldigt klara med vad de vill.
Även om det de vill är ungefär motsatsen till vad jag vill. 

Var finns ideologierna? Varför verkar partierna mest generade om de avkrävs preciseringar om vad deras eventuella ideologi innebär konkret?  Var är engagemanget - förutom att ta makten?

Schlingmanns nya bok verkar belysa på ett bra sätt hur ideologilösa partierna idag är. Omedvetet avslöjande hos honom, kanske. Och med fokus på nya m.  

Alltså, om nu partierna vill se framåt - varför har de inga visioner? Ex-vis, varför vill de bygga i Stockholm? Ev skillnad, ligger den bara i antalet bostäder? Vad är skillnaden förutom att det behövs bostäder.  Visa bevekelsegrunderna.  Om ni har några. 

Är de eventuella visionerna en (något suddig) bild av hur och var folk SKA bo? Eller sova, eller bli avlyssnade, eller "skolade" och vårdade? 

Eller har de ett förhållningssätts, som anger att folk skulle få välja själva? SKA det vara kollektiva lösningar, eller MÅSTE vi välja. Eller bör det finnas frihet samtidigt med en insikt om att vi lever i gemenskap med andra och att då ett socialt ansvarstagande är viktigt? Ska kollektivet vara tvingande, eller ska friheten vara total? 

Olof Palme och jag.

En tevekrönikör i DN idag gnäller över alla återblickar i media, med den underförstådda meningen att de ständigt hyllar tesen att allt var bättre förr. Jag håller inte med. Återblickar är nyttiga för att förstå historien och därmed även vår samtid.
Den 28 febr 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Palme var statsminister och s-ledare och en mycket kontroversiell politiker. På grund av att han blev mördad blev han omedelbart en helgonförklarad martyr.

Självfallet är det tragiskt om en människa blir mördad. Alltid. Om personen blir mördad p g a sin politiska gärning är det än värre, inte minst ur demokratisk synpunkt. När det gäller Palme är det ju långtifrån säkert att det var ett politiskt mord. Även om många ifrågasätter att den fällde mördaren var ”rätt” person. Tragiken kring Palmes bortgång gjorde dock att hans politiska meningssfränder snabbt målade upp en idolbild av honom - och att både mera neutrala och rena motståndare till hans åsikter mildrade eller närmast förteg sina kritiska omdömen om honom under lång tid.

På senare tid har det gjorts alltfler försök till en mera komplett och varierad bild av Olof Palme, som person och som politiker. Nu senast i form av tre program i SVTs kanal ett. Det första av dessa program gav en, i mitt tycke, väldigt idylliserad bild av Palme, möjligen då det främst avhandlade hans första år, hans bakgrund och de första åren som Erlanders hjälpreda.

I det andra och än mer i det tredje programmet visades dock alltmer varför han var så kontroversiell, att det fanns mörka sidor hos honom som till och med hos vissa väckte rent hat.
Intressanta och tänkvärda kommentarer har gjorts av t ex Johan Westerholm, s-bloggare som beskriver sig som socialliberal och som ser socialdemokratin idag som sin politiska fålla, och av ledarskribenten Erik Helmerson i DN (3 jan 2013). Den senare under rubriken ”Politiker är sällan helgon”.

I sammanhanget vill jag också rekommendera Henrik Berggrens omfattande biografi över Palme, ”Underbara dagar ligger framför oss” (Norstedts förlag) liksom Hans Lindblads recension av den betydligt kortare biografi över Palme som ingår i en serie som omfattar det senaste seklets alla statsministrar.

Jag har svårt att se Olof Palme som ett helgon. Men jag hatade honom inte heller. Däremot var han en politisk motståndare. En mycket intelligent motståndare, som samtidigt var svår att greppa då hans åsikter och politiska ställningstagande ibland kunde vara mycket diffusa eller motsägelsefulla. Dessutom var han, i sin skicklighet, ofta, alltför ofta, obehagligt illvillig mot sina motståndare som personer. Detta möjligen p g a att han hade svårt att avläsa sin omgivning och hur hans sätt att debattera ofta gjorde att det inte blev något politiskt samtal om skillnader och eventuella likheter utan i stället grävde djupa klyftor till de som inte tyckte som han. Det blev ställningskrig i st f konstruktiva samtal.

Under Palmes tid var folkpartiet inte bara ett liberalt parti utan det självklara socialliberala partiet. En tid var Per Ahlmark fp-ledare, en uttalad ideologisk socialliberal, men också en intellektuell like till Olof Palme, med en debattskärpa av samma slag. Vilket möjligen gjorde att de hade svårt för varandra. Samtidigt ska man komma ihåg att Olof Palme faktiskt hade rätt lätt för att komma överens med fp-ledare som Gunnar Helén och Ola Ullsten, när det behövdes, trots olika ideologi.

Visst förstod jag att många avskydde Palme för hans debattmetoder, men egentligen var det först efter hans död som jag begrep att det i vissa kretsar fanns ett hat emot honom – ibland grundat i att han sågs som en ”klassförrädare”.

Nu har jag lite svårt att se att klassförräderi i sig skulle vara något allvarligt brott. I vart fall om det gäller att lösgöra sig från ingrodda fördomar och förakt för andra. Dessutom så kom visserligen Palme från en ekonomisk överklass, och från en familj som arbetet sig till både ekonomiskt och i viss mån politiskt inflytande. Det senare dock av liberalt slag. Och som nog låg till grund för hans senare gärning, även om han inte minst under sin USA-tid gled mera över till ett socialdemokratiskt tänkande för att till slut bli en propagandist, som t o m kallade sig socialist.
Olof Palmes klassbyte kom dock honom att idealisera arbetarklassen som sådan, på ett olyckligt sätt, vilket ledde honom fel (enl min åsikt). Detta belyser Lena Andersson i DN (29 dec 2012) under rubriken ”Palmes demokratiska gärning”. Där visar Lena Andersson, möjligen omedvetet (?), också den likhet mellan socialdemokratin och konservatismen som finns i synen på kollektivet, och därmed skillnaden mellan denna social-konservativa kollektivistiska syn och den liberala, som sätter den enskilda människan i centrum.

Det är, för mig, ingen tvekan om att Palme hade ett djupt engagemang för rättvisa inte minst för de sämst ställda, då definerade som ”klasser” eller nationer. Det är dock inte något som självklart kan definieras som socialism eller socialdemokrati. Tvärtom finns, frånsett kollektivtänkandet, det minst lika framträdande hos socialliberaler allt från Adolf Hedin och framåt.

Sina första framträdanden gjorde Olof Palme som studentpolitiker och då som en skarp och klar motståndare till socialism och kommunism, dvs i klart liberal anda.

Det märkliga är att han senare var så undfallande emot den Sovjetiska kommunismen och så entusiastisk inför Fidel Castros socialistiska diktatur på Cuba och ensidiga lovord över kommunistsidan i Vietnamkriget. Jag har svårt att bedöma om det berodde på en verklig beundran för dessa, eller om det var en ”populistisk” eftergift för den då rådande socialistiska tidsandan. I vilket fall som helst så stämmer det inte med en demokratisk grundsyn. Hans avståndstagande från kommunismens illdåd i Tjeckoslovakien förmår inte ta bort den fadda smaken från övriga hyllningar till kommunistiska diktaturer.

För en demokrat är och var det däremot självklart att ta avstånd från de facistiska diktaturerna i Grekland och Spanien. Och det gjorde ju Palme också. Men hans ovilja att, sedan han blev en politiker i första ledet, ta avstånd från diktaturer av båda slag det ger en grumlad bild av hans demokratisyn.
Makt korrumperar, det sa redan liberalen Lord Acton. Eller som Erik Helmersson (DN) skriver: Makt kan ha en deformerande kraft. Och Olof Palme var sannerligen inte förskonad. Palme hade många goda idéer och uppsåt. Om än han svepte in dem, enl min åsikt, i fel ideologisk kappa. Men han anpassade sig till vad han trodde var ett sätt att uppnå eller återfå makten. Som betr hans syn på löntagarfonderna, vilka han egentligen var emot (liksom Kjell Olof Feldt) men som han stred för, för att få LO med sig i kampen om makten.

Och hur skicklig han än var så ljög han medvetet i politiskt och moraliskt viktiga frågor. Som exempelvis bordellaffären (Geijeraffären), IB-affärerna där s-partiet syltade in sig i snaskig personregistrering och dess följder, han sålde vapen till diktaturer och/eller med mutor (Saudiarabien, Indien). Etc. Och han var obehärskat lynnig i sina utfall till och med emot partikamrater, och än mera emot politiska motståndare. På ett destruktivt sätt.
Nej, Palme var inget helgon. Han var en intelligent politiker, som med växande makt blev deformerad. Och därmed även hade svårt att inse vad som var rätt och fel, både personligt och politiskt. Han var en komplicerad och sammansatt person, inget helgon. Det visar inte minst vad som framkommit om honom på senare tid.

Det är viktigt att lära av historien. Och inte minst dagens socialdemokrati skulle må bra av att inse att han inte var ett helgon, att makt korrumperar och deformerar. Och med den insikten gå vidare.

En sjuk försäkring.

Sjukförsäkringen är en garanti för att man ska få behålla i vart fall en rimlig del av sin inkomst även om man blir sjuk, att man inte ska behöva gå från gård och grund och tvingas ner på existensminimum i form av socialbidrag. Eller, den var det.

Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.

Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.

Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.

Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.

En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.

Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.

Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...

Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.

Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."

Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.

Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.

De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.

En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt

Den trygge Eliasson (s) Uppdat.

Läste just ett inlägg av Jan Eliasson, fd s-utrikesministern, i AB. Han har väl alltid gjort ett sympatiskt intryck och är ju känd som en internationellt framgångsrik diplomat och medlare.

Efter en snabb genomläsning av Eliassons text måste jag säga att jag känner stark sympati för hans resonemang, hans sätt att resonera.
Jag kan inte påstå att jag blir sosse i en hast p g a Eliassons argumentering, men han befäster det intelligenta och medvetna intryck han alltid gett.

Han är i någon mening en "traditionell" sosse, men känns inte fast i den socialistiska betongen. Han tuggar inte teser och han är inte heller den som till varje pris vill ha en reformering av partiet. Tvärtom, han vet var han och partiet har rötterna, men ser både framåt och utåt. Han utstrålar därmed både trygghet och faktiskt förnyelse. Men inte lär sossarna våga välja en 70-åring till ny ledare? I Sverige anses ju som regel den som passerat 60-årsstrecket helt förbrukad. Ofta anser man att den som fyllt 45 bör flytta på sig.

Idag ser vi hur det är närmast kaos i sossepartiet. Det är inte bra, för trots allt är s ännu ett stort parti. Vilket inte betyder att jag vill se det återkomma i en position där det närmast prenumererar på makten. Däremot tror jag faktiskt att Jan Eliasson vore bra för socialdemokratin, han har en trygg utstrålning, är intelligent och han är en diplomatisk ledare. Under honom skulle partiet inte dra iväg ut på äventyrligheter åt någotdera hållet.

Uppdatering. Har sett flera kommentarer om detta. Nu även Johan Westerholms, som på sin blogg beskriver s som ett parti i fritt fall. Och att det behövs en ledning. Visst. Läs det också. Kaos och ängsligt positionerande leder ingen vart. Visa vad ni vill, ni sossar som vill något. En del av de som visat vad de vill, de vill nog få i partiet ha, och ex-vis Per Nuder kan nog inte bli något annat än en nödlösning av sämre slag. Varför inte våga ta en klok karl som Jan Eliasson?

Demokratins pris - eller den bristande demokratins pris?

S-bloggaren Johan Westerholm har en text som handlar om priset för skyddet av politiker i Sverige. Texten har den något komplicerande rubriken: Personlig integritet: Om priset för en demokrati. Johan hänvisar till SvD (och TT) och innehållet var en nyhet även i SR, där framför allt kostnaden i pengar nämndes. Att skydda landets toppolitiker kostar nu en kvarts miljard om året. Nu tycks mig den krets som kallas för toppolitiker vara rätt vid, men möjligen anses den som hotas också därmed vara en toppolitiker.

Kostnader förvånar mig inte längre. Eller rättare sagt, de upphör aldrig att förvåna och förskräcka mig. I synnerhet när det gäller "toppolitiker".
Detta sagt, visst måste utsatta politiker ha skydd för hot de ådrar sig i sin "yrkesutövning", dvs i sina förtroendeuppdrag.

Det torde vara få personer som undgått något slags hot om de verkat som politiker - eller opinionsbildare utan uppdrag (!!!) - och vågat säga något som kan reta någon. Personligen har jag fått hot både via brev, telefon och internet, och då såväl när jag hade förtroendeuppdrag som i rollen som fri opinonsbildare/samhällsdebattör. (Dock har det hittills aldrig fallit mig in att polisanmäla hoten.)

Varken politiker eller vanliga medborgare ska behöva känna sig (allvarligt) hotade eller kränkta. Hoten mot politiker liksom de kränkningar som vanligt folk upplever att politiker utsätter dem för har, i vart fall som jag uppfattat det, ökat markant de senaste decenniet eller så.

Snart sagt varje människa känner sig kränkt av politiska beslut. Och numera är det inte bara en handfull politiker på högsta nivå som hotas. Obehagliga hot möter förtroendevalda på tämligen låg nivå. I vart fall om de vågar stå upp för sina åsikter. Måhända detta hänger ihop?

Eller är det så enkelt som att antalet galningar ökat? Nej, det tror jag inte.

"Toppolitiker" genomför beslut som dels kränker många människor på ett eller annat sätt. Och möjligheterna att ändra el påverka beslut upplevs som närmast obefintliga. Skilda värdar. Dels innebär denna frustration att även "lägre" förtroendevalda drabbas av den vrede som maktelitens beslut medför.

Kanske är det faktiskt så att detta med ökade hot mot politiker inte är demokratins pris, utan ett pris som beror på brister i demokratin?
Det är betydligt allvarligare än några hundra miljoner i kostnader för säkerhetsvakter.

Jag menar att vår personliga integritet som medborgare kränkts och fortsätter kränkas i ökande grad genom politiska beslut. Men självfallet tas även andra beslut som stora befolkningsgrupper upplever som kränkande av andra skäl, orättvisa nedskärningar av välfärden, eller yttrandefrihetsinskränkningar. Ett exempel är notisen i DN före jul (som tog några dagar för att komma ut i gammelmedia) som omtalade att en Facebookgrupp emot förhandsgransking av public service-media samlat 45 ooo namn.

Självfallet skall även (ledande) politiker åtnjuta personlig integritet. Dvs så länge det gäller deras privatliv. Gränsen kan dock ibland vara flytande - och minst lika självklart är att de inte ska "skyddas" emot granskning och kritik vad gäller de politiska besluten!
Min uppfattning är att maktelitens vilja att minska insynen i vad de gör, samtidigt som de bevakar oss andra, det gör att medborgarnas misstro emot politiker ökar. Detta samtidigt som de faktiska möjligheterna att påverka eller rätta till politiska beslut kringskärs alltmer.

För allt fler kan det innebära att de ser en demokratins kris, som leder till en frustration som kan drabba aktiva politiker, också. Förutom vanligt folk. Grupp ställs emot grupp. Politikerna kräver skydd. Och de låter i sin tur bevaka medborgarna. I en levande demokrati behöver rimligen inte politikerna skyddas för medborgarna i en så hög grad som idag.

Men helt lär vi inte komma ifrån vissa skyddskostnader. För galningar finns alltid.
Bland "vanligt" folk, liksom bland politiker.

Vad ska en partiledare leda?

En del socialdemokrater fortsätter att hävda att (s) är ett folkrörelseparti. Intill häromåret förekom sådana påståenden även från centerhåll, om centerrörelse som en folkrörelse. Jag är så gammal att jag minns då folkpartiet hade runt 125.000 medlemmar, utan att kalla sig folkrörelse. Däremot var många av folkpartisterna då med i någon folkrörelse, i en frikyrka, nykterhetsrörelse eller i facket förstås. Idag har (s) färre medlemmar än fp hade då. Bondeförbundet, som blev centern, hade ett finförgrenat nät av lokalavdelningar och imponerade medlemstal trots att valresultaten låg på 8-9% bara. Och SLU (centerungdomen) hade runt 100.000 medlemmar, som i huvudsak ägnade sig åt dans i hembygdsgårdarna.

Idag har de flesta partier medlemssiffror mellan 5 och 15 000. Och ungdomsförbunden lyckas ofta bara skrapa ihop statistik på runt 1.000 medlemmar. De aktiva är ofta bara en bråkdel av de redovisade siffrorna. Under valår så piskar man dock fram en del gamlingar att delta i valarbetet.

Just det, partierna är numera bara valapparater. Medlemmarna är få och har inget inflytande över partiets politik. Medlemsmöten består av en handfull kaffedrickare som i bästa fall tar del av centrala direktiv. Det är partiapparaten med partiledning och statsbidragsavlönade tjänstemän som styr partierna och deras åsikter. Valår med hjälp av inhyrda PR-byråer. Det finns ingen ideologisk debatt, i den mån den förekommer är den, som Expressen skriver, outsourcad till speciella "tankesmedjor". Är det då konstigt att det uppstår problem när det gäller att finna bra partiledare? Urvalet är svagt och har inte fått en ideologisk skolning genom intern debatt utan har i hög grad bara klättrat inom partiet genom att vara ja-sägare i taktiska frågor till partiledningen.

Med svaga partier utan medlemmar finns ingen bas för kompetenta och ideologiskt medvetna människar att verka i. Sådana personer söker sig till andra verksamhetsområden, media eller helt andra områden - möjligen med bloggandet som en säkerhetsventil.
De som blir kvar i partierna är en ringa skara som slåss om en karriär till makten och härligheten - utan djupare övertygelse eller kännedom om partiets (eventuella) ideologi. Till det så rekryterar man folk utifrån, även de synbarligen ofta utan ideologisk bas.

En följd av detta, och som förstärker den negativa trenden, är att politiken byråkratiserats. Det är de facto ofta(st?) tjänstemän som fattar de viktiga besluten. Byråkraterna har tagit makten och satt de "folkvalda" i baksätet. Vem vill vara politiker under sådana förutsättningar? Inte de mest lämpade i vart fall, det är min åsikt.

För två veckor sedan skrev Hans Lindblad här på min blogg om det eroderade ledarskapet, detta med anledning av Thomas Bodström och socialdemokratins kris. Jag delar hans analys där, men vill nog påstå att problemet är likartat för alla partier. Det verkar också som att politiken idag riskerar att deformera även goda politiker i en högre grad än tidigare. En god politiker med integritet som inte hoppar av i tid blir ofta förstörd. Det är bara hårda, känslokalla och principlösa personer som blir kvar. Vill vi ha det så? (Per Ahlmark hoppade av, trots topposition i regeringen, pga en privat kris. Det var naturligt för honom, men fler borde göra sammalunda. )

Johan Westerholm (s) har skrivit en hel del om socialdemokratins kris och framtid, senast under rubriken: Socialdemokraterna: Frimurarlogen. Tidigare har han också påpekat likheterna mellan (s) sätt att utse partiledare med hur en påve utses. Där en grupp kardinaler stänger in sig för att till slut skicka ut röksignaler att nu är det klart. Självklart blir man bekymrad över hur lite den interna demokratin spelar roll i detta intrigspel och positionerande.

Frågan kvarstår. Vad ska en partiledare leda? Och vart?
Ett parti som är en liten valmaskin med pensionerade medlemmar, ja-sägande karriärister, politiska tjänstemän och inhyrda PR-firmor? Mot ett mål som man inte vet vad det är - och inte varför?

Är det inte dags att öppna sig och inkludera folket i den demokratiska processen?

Vågmästare är BRA!

Att blockpolitiken som regel är ett elände, det skrev jag om igår. Läs det, och gå vidare till dessa anteckningar.

Termen vågmästare används idag lite oegentligt på sverigedemokraterna. Detta för att illustrera att ingetdera blocken har egen majoritet - vart fall före onsdagens slutliga sammanräkning. Och att därför sd har en (teoretisk) chans att lägga sina röster så att de gynnar antingen regering eller (övrig) opposition.

Nu har vi oftast och under lång tid haft minoritetsregeringar i Sverige. De har överlevt genom samverkan i mindre el högre grad med hjälp av något parti som formellt tillhört oppositionen. Ändå har detta oppositionsparti inte kallats för vågmästare.

Vågmästarbegreppet hör i huvudsakt till 20-talet då fr f allt de frisinnade och liberaler (dåtidens fp) bildade minoritetsregeringar som sökte stöd antingen till höger eller vänster, beroende på vilken fråga som var aktuell. Det skedde alltså inte genom blockbildning och inte genom att ge något ytterkantsparti inflytande! Och faktiskt - resultaten blev i stort sett riktigt bra, sett så här i efterhand.

Ett mer sentida exempel, som s-bloggaren Johan Westerholm nämner med gillande, är Ola Ullstens fp-regering i slutet av 70-talet. En utpräglad minoritetsregering med liberaler (ja, fp var liberalt då) och div inslag av mer el mindre opolitiska fackministrar (och statssekreterare). Det gick utomordentligt bra om man ser till vilka beslut som kunde fattas! Regeringen navigerade skickligt fram till majoriteter för vettiga beslut. Dock gick det lite för bra i opinionen också, fp steg från ca 12% (om jag minns rätt) till bortåt 20%. Det gjorde de andra partierna nervösa och mot slutet började de konstra alltmer, för att inte riskera röstbortfall till fp...

Johan Westerholm påminner om detta och föreslår som en framkomstväg i dagens låsta situation att t ex fp eller mp bildar en liknande minoritetsregering, som får söka majoritet genom att i fråga för fråga vända sig till endera sidan. Det är en sympatisk tanke, som jag gärna ger mitt stöd till. Dock borde en minoritetsregering innefatta både fp och mp, gärna med Maria Westerstrand som statsminister. Och gärna med ytterligare ett parti inkluderat, t ex c och/eller kd. För majoritet behövs "bara" att komma överens med m eller s. Obs, i fråga för fråga, inte i låsta paket.

Det skulle visa att blockpolitik inte är ett normalläge. Och visa att det inte behövs ytterkantspolitik för att regera Sverige, att landet inte behöver slitas sönder. Inte utrymme för inflytande för sd, men däremot för piratpartiet (om det skulle komma in i riksdagen). Det skulle ge ett politiskt klimat som är lättare att andas för alla! Med inflytande för fler!

Största möjliga tyyssssstnad!

Den energiska s-bloggaren Johan Westerholm är ofta intressant, om än i valtid väl så propagandistisk. När jag såg rubriken till hans inlägg idag (6 sept) "Med tystnaden som svar" så tänkte jag att äntligen är det en person från ett gammelparti som tar upp integritetsfrågorna, rättssäkerheten etc. Dvs de frågor som de sju partierna i riksdagen försöker tiga ihjäl.

Nej, Johan skrev om romernas situation. Utan att sätta in den i ett större principiellt sammanhang.

Nå, nu var inlägget om romerna, och hur de behandas, bra. Hur stora delar av det politiska etablissemanget (dvs de sju partierna i riksdagen) tiger ihjäl frågan. Vilket han förtjänstfullt lyfter fram. Särskilt får EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) på tafsen. Han förväntar sig mer, starkare reaktioner från fp och speciellt då från Birgitta Ohlsson. Trots att hon är en av de få som ställt upp till försvar för romernas rättigheter så till den grad att hon fått en (nödtorftigt inlindad) reprimand från sin regeringschef Reinfeldt.

Men faktiskt, detta med romernas öde är "bara" ett exempel på vad som händer när demokratiska fundamenta kommer i skymundan.
Det är ju så att man måste inse att romernas öde och situation både i Sverige, Frankrike och Italien, ja hela EU, hänger tätt ihop med hur man ser på rättssäkerhet, integritet och medborgerliga rättigheter över huvud taget. Ser man det som ett isolerat problem så har man missat något väsentligt.

Därför har jag varit mycket kritisk till Reinfeldts svar i teveutfrågningen av honom. Han visade där ett skrämmande dåligt engagemang i de demokratiska fundamenta som bygger ett gott samhälle.

Det enda parti som på allvar vill lyfta fram de viktiga frågorna om integritet, rättssäkerhet och medborgerliga rättighetet är piratpartiet. För övriga partier gäller: största möjliga tyssstnad.

Därför blir det som det blir också om romerna. Trots Birgitta Ohlsson. Trots Johan Westerholm.

Är fattigdom el rikedom problemet?

Kent Persson (m) skriver om problemet med fattigdomen. Att moderaterna vill bekämpa fattigdom och hemlöshet. Det är väl bra, även om jag spontant inte känner att det är riktigt det som jag förknippar med moderaterna. Inte ens nya moderaterna.

Jag hittade Kents inlägg via Johan Westerholm (s), som inte gillade Kents text om detta. Johan läste Kents text med stigande förvåning. Uppenbarligen med större förvåning än min. Ja, när jag ögnar igenom Kents text blir jag faktiskt förvånad över Johans förvåning. Kan den bero på att (m) ger sig in på (ännu) ett område som socialdemokratin anser sig ha politiskt monopol på? Att stå på de fattigas sida.

Nu är väl (m):s record inte det bästa vad gäller fattigdomsbekämpning, det kan jag medge. Greppet är också ett annorlunda än sossarnas. (S) politik är av tradition att ta in skatter för att ge bidrag till de sämre ställda. Eller rättare sagt, en fördelnigspolitik som framför allt ger LO:folket bidrag så att de inte ska känna skillnaden för stor till de "rika". Faktiskt har jag mig tyckt märka att medkänslan för de riktigt fattiga inte varit alltför utpräglad hos sossarna (heller), i vart fall så länge de suttit vid makten själva. (M):s modell är att bekämpa fattigdom med att skapa en ekonomi där fler får jobb, så de slipper bidrag. I teorin en god väg, om än den inte funkat riktigt så bra i praktiken. Det har varit lite för hårda bandage!

Nå, fajten om vem som månar om de fattiga bäst, den får (s) och (m) ta själva. Jag tillhör ingetdera av partierna.

Däremot så reagerar jag emot alla ansatser från partier som anser sig ha monopol på "goda mål".
För, ärligt talat, så har de flesta partier idag i Sverige, inom och utom riksdagen (möjligen med undantag för sd) satt upp goda mål. De vill skapa ett bättre samhälle!

Målen är det sällan något större fel på. Det som skiljer är inte den goda viljan. Nej, det som skiljer i någon mån är vägen, medlen att nå de goda målen. Därför ska vi, om vi är seriösa, granska medlen och vägarna. Där kan vi ha olika uppfattning om vad som är rimligt och effektivt och i överensstämmelse med våra respektive övertygelser.
Ändamålet får inte helga medlen. Men det kan finnas olika vägar till samma mål.

Personligen är jag bekymrad över att s (och v!) i så hög grad anser att det är rikedomen som är problemet. Att de tycks mena att det är bäst om alla är lika fattiga. Nu medger jag att det de senaste decennierna vuxit fram exempel på omåttlig och oförtjänt rikedom som stöter även mig. Oförtjänt rikedom är ett psykologiskt bekymmer och driver t ex på inflation och kostnadsläge.

Men, trots detta, det som bekymrar mig är mindre att det finns folk som genom hårt arbete lyckats nå ett visst välstånd. Det bekymmersamma är att det finns så många som är fattiga, dvs så mycket fattigare än vad en medelinkomsttagare är, som inte har varken för dagliga utgifter och än mindre har reserver. Sjuka, arbetslösa, pensionärer. Folk som behöver bidrag för att överleva, men som sällan faktiskt vill ha bidrag.
Varför inte diskutera om det istället?

Journalister och smutsig politik - uppdat.

Medan jag tagit en liten bloggpaus så har "Littorinaffären" rasat vidare. Nu senast idag, 14 juli, publicerar DN en intervju med Littorin där han förnekar att han köpt sex, vare sig av den "Anna" som Aftonbladet skrivit om, eller av någon annan. Han upplever sig leva i en mardröm, där han anklagas för saker som han inte har någon möjlighet att fria sig ifrån. För det är ju så, AB har publicerat en artikel, och hur ska Littorin kunna bli fri från detta? Det påstådda brottet är preskriberat och kan inte föras till domstol. Han kan inte annat är konsekvent framhålla sin oskuld.

Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:

"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."

Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?

Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.

Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.

De resonabla krafterna i Mellanöstern blir allt färre

Jag är Israel-vän. Det är riktigt och rätt att judarna fick Israel som en hemvist, en logisk konsekvens av Hitlers och nazismens massmord av judar. Ett massmord som i sin tur var en konsekvens av det utbredda judehat som fanns och till en del ännu finns i många länder och kretsar.

Men, Israel har hela tiden känt sig trängt och ifrågasatt som stat. Efter ett flertal krig, en del försvarskrig, andra mera tveksamma betr detta, så har både Israels utsatthetskänsla - och övermod betr sin militära överlägsenhet - och palestiniernas frustration över att inte vare sig kunna återvända eller få en egen självständig stat, värd namnet, vuxit. Extremismen på båda sidor har succesivt ökat, trots alla medlingsförsök och fredssamtal.

Orsakssammanhanget är oerhört komplicerat. Men det är tragiskt att Israels ledning förefaller helt blind och döv för hur dess agerande spelar Hamas och andra extremister i händerna, samtidigt som förståelsen för Israels sak minskar och förståelsen för palestinierna ökar i samma grad. Att angripa, kapa fredliga skepp med hjälp till Gazas befolkning, "Ship to Gaza", på internationellt vatten, det hjälper inte Israels sak. Att bära sig åt som sjörövare, mörda sovande människor, och föra folket ombord till Israel med brutala medel, ett land som de inte alls ville till. Allt detta är så opsykologiskt, klantigt och stötande och givetvis oacceptabelt att jag nästan saknar ord. Var finns besinningen?

Johan Westerholm har en del intressanta bakgrundsnoteringar kring detta på sin blogg, och Madelaine Sjöstedt noterar att nu vaknar judehatet hos vänstern på grund av denna tragiska händelse. Båda söker något slags besinning.

En som inte ser någon anledning till besinning, utan faktiskt (i vanlig ordning) är helt övertygad om att Ship to Gaza var befolkade av våldsverkare och terrorister, är Dick Erixon. Hans sätt att argumentera är så enögt och nyansfritt att jag helst inte vill länka till honom, men för en gångs skull gör jag det. Med Erixons och hans gelikars sätt att se på omvärlden lär det inte bli fred och samförstånd inom vår livstid i Mellanöstern.

Tillägg. Mark Klamberg gör en sakligt neutral genomgång av de juridiska aspekterna. Givetvis mycket intressant. Även kommentarerna är intressanta och ger ytterligare ljus över det komplicerade juridiska läget.

Ta av skygglappar av olika slag i privatiseringsdebatten

Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg. Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Och dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Och dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.

Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.
Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Men konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.

I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.
Samtidigt har Johan W givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till. Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.


Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!

Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.

Politik i praktiken - taktik, ideologi och psykologi

Kring mina senaste bloggposter, om hur agera för en positiv lösning av FRA-lagsproblematiken, har utspunnit sig en liten debatt (i och utom kommentarsfältet).

Så har en kommentator påstått att det är en lätt fråga, och pekat på att regeringens aktuella lagförslag helt enkelt skulle ställas emot oppositionens motioner om att stoppa FRA-lagen.

Visst, om vi levde i en idealisk värld, där det inte fanns en mängd formalia som inbjuder till taktiska finter. Om inte viljan till taktiserande funnits även utan formalia att "skylla" på. Om det inte funnits partipiskor. Om man inte behövde tänka på psykologiska effekter. Att en sak, ett tillvägagångssätt kan ses som logiskt naturligt är ju inte detsamma som att det blir så i praktiken (vilket kan bli en bitter läxa både för nya partier som för nyvalda inom gamla partier).
Det finns systemfel i hur riksdagen arbetar, i hur partierna fungerar och i valsystemet som gör det svårt att fungera som en självständig kritisk ledamot, svårt att få tid till överblick, som gör det svårt för förnyelse inom partierna och för nya partier att ta sig in i riksdagen. Jag har varit inne på det tidigare men nu senast diskuteras detta bl a i bloggtexter hos FarmorGun och Sagor från livbåten.

Johan Westerholm tycker sig i sin blogg Mitt-i-steget se tendenser till en ny öppenhet inom hans (s)-parti till att diskutera integritetsfrågorna.
Är det så?

Och detta nyväckta intresse inom (s), skulle det till exempel kunna manifesteras genom att Thomas Bodström tog kontakt med Camilla Lindberg för att stoppa FRA-lagen. Dvs att (s) aktivt gick in för att verkligen stoppa FRA-lagen, inte bara taktiserade med ord och i omröstningar de vet de kommer att förlora.

Men då måste (s) avstå från att fiska efter billiga partipolitiska poäng! Att få med alliansens hunsade kritiker kräver att de inte blir statister i ett s-spel.

De har ju fått mycket stryk internt för sin kritik, och om de inte vet att det ger resultat så finns ju ingen anledning till ren demonstrationspolitik från deras sida, om det bara leder till mera rapp av partipiskorna. Eller hur?

För mig är saken, åtminstone när den kan ses ur en demokratisk-ideologisk synvinkel, viktigare än partiet. Så var det även när jag var medlem i ett parti under ett otal decennier.
Naturligtvis kan du Johan, men vill du också ta kontakt med Thomas B för att få rullning på detta? För att fruktbara kontakter skapas. Ur psykologisk synpunkt tror jag det är bättre att han tar kontakten, än att den måste komma från andra hållet!

Stuprör och överblick

I kölvattnet på de sju sossarnas motion om moratorium för integritetskränkande lagar är det ett par tankar som poppar upp hos mig.
En har Anders Widén hunnit inte bara tänka utan även skriva om.

http://djingis.blogspot.com/2009/02/varlden-ligger-50-ar-fore-riksdagen.html

Det handlar om stuprören. Detta att politiken och politikerna har skygglappar p g a att de har sina viktiga men ändå avgränsade områden att "ta hand om". De blir mer eller mindre experter på "små" områden. Och av gammal vana så lämnas ärenden till de utskott (liknande) som tidigare fått dem. Även om situationen idag är en annan än för femtio år sedan.
(Kul illustration med en bild på Gunnar Heckscher, en m-ledare som var så mycket före sin tid att han fick sparken av sitt parti.)
Ytterst få politiker har till uppgift att se helheten, ha ett helikopterperspektiv. Och än färre har förmågan att göra det.

Det andra är närbesläktat. I vart fall i dagens läge. Då tänker jag på den motion om en Integritetsbalk som Camilla Lindberg la i riksdagen i höstas. Jag vet inte vad som hänt den - om något hänt.
Däremot vet jag att det är/var en viktig motion. Jag diskuterade lite med Johan Westerholm om den, och vi såg rätt lika på saken. Integritetsfrågorna hamnar idag på fel ställe och överblicken saknas. En integritetsbalk skulle tvinga fram att i vart fall de frågorna sågs ur ett vidare perspektiv än de gamla stuprörens.

Vi översvämmas nu av en mängd märkliga lagar och lagförslag, i Sverige och i EU, så det knappt går att hänga med. Därför är ett moratorium, ett stopp, betr detta flöde så viktigt.

Men kommande steg, om motionen kan få genomslag inte bara i s utan även i andra partier och i riksdagen, det är t ex
a) en integritetsbalk
b) en fristående författningsdomstol
c) sen kommer en massa annat givetvis, som får tas steg för steg, som att avskaffa felaktiga lagar (FRA mm), stifta lagar som SKYDDAR integritet, rättssäkerhet med mera.

S-motion utan upphovsrättsnoja! (1.01)

Efter en seg morgon får jag äntligen en chans att öppna datorn, och där ligger den: Den efterlängtade integritetsmotionen till sosse-kongressen i höst! Den motion som några av mina bloggarkollegor slitit med en tid.

Och den är bra! Visserligen, som Johan "Mitt i steget" Westerholm skriver, bara ett första steg. Men i helt rätt riktning. (Känner mig också smickrad av att någon av undertecknarna vid något tillfälle skrev att den var inspirerad av mitt skrivande och tänkande.)

Kärnan i motionen är detta, jag citerar:
"Vi vill att socialdemokratiska partiet sätter ner foten och verkar för ett moratorium, ett stopp för vidare ratificeringar eller godkännande av lagar som innebär intrång i oskyldigas privata sfär intill dess att samhället utvecklat eller återupprättat den process som erfordras för att säkerställa

• Transparens i den demokratiska processen

• Respekt för de parlamentariska institutionerna

• Medborgardialog och förankring samt legitimering av lagar genom folkbildning"

Om motionen får en seriös behandling och bifall av sosse-kongressen bör den rimligen få visst medialt genomslag också.

Jag kan erkänna att om (s) leddes av personer som motionsskrivarna skulle jag inte känna några större farhågor för landets framtid om (s) tog över efter alliansen. I vart fall vad gäller integritetsfrågorna och närbesläktade viktiga demokratifrågor.

Det jag nu gärna önskar är att några fler partier behandlade samma fråga, dvs att likartade motioner skrivs av demokratiförkämpar också inom övriga partier till deras kommande partikongresser och landsmöten.

Jag ser inga ideologiska hinder för något riksdagsparti att anamma motionen.
Möjligen får de stryka Branting-citatet och hitta ett liknande från den egna fållan.
Problemet är förstås att det är ideologierna som partierna tappat i det vardagliga tröskandet.

Men, alltså, ni som är medlemmar i andra partier gå nu och skriv av motionen, anpassa den i den mån det behövs till ert parti, och lämna in den till ert partis närmaste kongress.

Jag tror mig veta att de som ligger bakom motionen inte har det minsta emot att den lanseras även inom andra partier!

Ingen copyright eller upphovsrättsnoja där inte!

De som arbetat fram motionen och skrivit under den är dessa hedervärda personer.

Ann-Catrin Brockman, S-bloggare gör det tillsammans
Erik Laakso, Sossar mot storebror
Johan Westerholm, Ett första steg att göra om och göra rätt
Thomas Hartman, Dags för ett integritetsmoratorium
Ulllis Sandberg, Integritetskränkande politik - gör om gör rätt
Anders Widén, Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i
Kristian Krassman, In Your Face

Uppdatering.
Motionen redovisas och diskuteras nu på flera bloggar. Så t ex på MinaModerataKarameller, där jag också gjort flera kommentarer. Likaså finns kommentarer till denna bloggpost.

Riksdagen drunknar, är det Gutenbergs eller internets fel?

Jag skrev för några månader om likheterna mellan den situation som uppstod vid boktryckarkonstens genombrott och nu genom internet. (Även publicerad hos Arvid Falk.)
Publicerad hos mig 10 okt:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-har-gutenberg-med-fra-och-demokrati.html

Ser till min glädje att det temat nu lyfts fram igen, nu av bloggarna Johan Westerholm och Anders Widén.
Länkar: http://mitt-i-steget.blogspot.com/2009/01/rdda-mnniskor-med-makt-r-farliga.html
resp
http://djingis.blogspot.com/2009/01/befria-ymnighetshornet.html

Samtidigt har hos Farmorgun blossat upp debatten om riksdagens/politikernas arbetsvillkor. Är det för många eller för få riksdagledamöter? Vad hinner de? Måste - kan de lita på varandra?
http://farmorgun.blogspot.com/2009/01/riksdagsledamter-frklarar-sin-tystnad.html

Även detta är saker som jag diskuterat ett otal gånger. Ett exempel finns på denna länk.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/tid-fr-demokrati-eller-drunknar.html
Närliggande text också på
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-br-ska-och-vad-kan-politiker-gra.html

Nå, vi kan konstatera att både Gutenberg och internet är upphov till en informationsexplosition. INGEN KAN TA DEL AV ALLT. Men alla, snart sagt, har chansen att ta till sig så mycket mer än förr. Så mycket att det kan medföra att de börjar ifrågasätta beslut och klokheten hos de mäktiga.

Riksdagen har ännu inte lärt sig hantera Gutenberg. Än mindre internet. De ser det som ett problem. Vissa tror sig kunna möta det genom förbud och regleringar. Som katolska kyrkan gentemot Luther och böckerna.

Och det ÄR ett problem.
Jag vet inte hur man löser det. Eller om det ens går eller är önskvärt.

Det jag vet är att jag kräver två saker av alla makthavare inklusive riksdagens ledamöter.

1. Att de har en säker ideologisk kompass. (Då menar jag inte att de kan rabbla partiprogrammen, utan något mycket djupare och viktigare!) Annars går de vilse omedelbart.
2. Att de lyssnar och kommunicerar med medborgarna. Då får de relevant information om både sakfrågorna och om stämningsläget hos de som de skall representera. De får inte låsa in sig för att läsa handlingar så ögonen blöder. Det är bra att kunna saker. Men fackidioti, som leder till räddhåga inför att ta ställning för viktiga demokratiska värden, det är inte det vi vill se hos er.

Behöver det i grunden vara svårare än så?

Då kommer aldrig tankar om FRA-lagar eller IPRED ens att uppstå.