Makt korrumperar, därför är byte av makthavare viktigt

 Jag vill påminna om det inledande citatet på min blogg: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”  Lord Acton. 
Det får närmast ses som en evig sanning.  
Se bara på dagens verklighet. Putin. 
Mäktiga män dessutom alltför sällan "stora" ens till en början.  Och sedan deformerar makten dem. 
 Snabbast går det i auktoritära och odemokratiska sammanhang. I diktaturstater. 
Se bara på Ryssland, och föregångaren Sovjetunionen. .
Demokrati är viktigt, i demokratin finns kraften att motverka korruption.  Och demokratier krigar inte, startar inte krig,  men försvarar sig,  kan till och med samverka, frivilligt, för frihetens och demokratins bevarande. 

Makthavare, inte ens demokratiskt tillsatta, ska sitta för länge. De ska bytas ut, under demokratiska former, för att förhindra maktmissbruk, förhindra korruption. Förhindra förtyck och krigsrisker. 

Makten vill inte diskutera makt

Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.

I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.

Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.

Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.

Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.

De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".

Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.

Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.

Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?

Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.

Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)

Politiska dimensioner, inte något enkelt

Lennart Regebro gör ett intressant försök att grafiskt illustrera var de politiska partierna står utifrån mera än den gamla, förenklade höger-vänsterskalan. Såvitt jag förstår är Regebro aktiv i (L)iberaldemokraterna men har även stark sympati för piratpartiet i dess frågor. Det är en sympatisk tanke att göra en mera flerdimensionell bild av partierna, men ju fler dimensioner man lägger in, ju svårare blir det att göra den förståelig. "En komplisering av en generalisering." Nu måste jag tillstå att Regebros förklaringar och bruksanvisning är mera intressant än grafiken i sig. Jag gör därför några direkta kommentarer till hans text (och grafik). För att förstå mina kommentarer så bör ni först läsa Regebros blogginlägg - att referera det annat än mycket summariskt skulle göra detta inlägg alltför långt. Först måste dock förklaras att han utgår från att den "pragmatiska liberalismen", som han anser präglar (L)iberaldemokraterna, är det "rätta". Därför hamna den synen i centrum. Avvikelserna hamnar i grafens utkanter. Och de hamnar i sällskap som kan verka förvånande (eller närmast förolämpande) på en del som är trogna andra partier. De tre dimensioner som Regebro använder är 1) graden av maktdyrkan (auktoritetstroende), som ju inte bara finns i odemokratiska partier, 2) frihet(sfobi), dvs i vilken mån man hyllar eller negligerar medborgarens frihet, om det anses som ett (tvingande) behov eller något oväsentligt, 3) Fanatism, som han menar är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. Jag vill och kan inte (av utrymmesskäl) kommentera allt i hans genomgång. Här bara några tanketrådar som uppstått när jag läst texten. Ett problem är ju hur man definierar ideologierna. Det verkar som att Regebro, även om han inte avser det, definierar in ideologierna i befintliga partier. Det menar jag är galet eller i vart fall tveksamt, eftersom teori och praktik inte stämmer. Vilket också antyds i hans resonemang. Syftet är ju att få grepp om partiernas värderingar, inte vad ideologierna i sig innebär ? Men OK, båda sakerna är svåra att greppa och framför allt att bli överens om. Jag anser mig vara socialliberal, ett begrepp som dock tolkas mycket olika. Detta har lett till att jag ansett mig tvungen att lämna fp eftersom det, som parti, inte längre är socialliberalt! I Regebros skiss ligger dock socialliberalism och fp på nära nog samma plats... Han förklarar det med att det ännu finns många socialliberala medlemmar inom fp, trots att Björklunds frihetsfobi drar åt annat håll. Min invändning blir att de socialliberala medlemmarna inte ger något klart avtryck i fp´s praktiska politik, som i sig är mycket splittrad. Det är däremot nog riktigt att placera piratpartiet som ett fanatiskt parti. Där finns en uttalad ovilja att vidga sin "liberalism" i de egna frågorna till andra områden. Det är, enl mig och Regebro, ett "fel". En liberal kan inte vara fanatisk, ha skygglappar. Däremot kan han/hon vara ytterst principfast. Vilket inte är detsamma som fanatisk, menar jag. Och som kanske skulle vara intressant att diskutera. Att både m och s är maktdyrkande är ju helt klart, vilket i sig förklarar att de som partier har svårt att ha någon mera renodlad ideologi. Innehållet i politiken anpassar man till det som man tror ger partiet makt. Ideologiska partier försöker i stället bilda opinion för det de tror på. Och accepterar (oftast, men inte alltid), när de inte får en majoritet av väljarna med sig. V med sin kommunistiska historia har svårare för detta, däri låg nog en del av svårigheterna med den röd-gröna koalitionen, som följdaktligen sprack direkt efter valet. Jag menar också att flera dimensioner saknas i bilden. Men att tillföra den fler gör den än mer komplicerad, givetvis. I svensk politik är exempelvis ekonomi viktig, men den reduceras alltför ofta till att läggas in i ett höger-vänsterperspektiv. Likaså, synen på demokrati skiljer mer än man kan tro (jfr resonemanget om makt). Betr socialliberalismen så är den givetvis i grunden en frihetsideologi, liksom den klassiska liberalismen (som dock är mera sammansatt än en del "nyliberaler" verkar vilja inse), men där den förenas med social ansvarskänsla (frihet i gemenskap). Det gör att den inte förlorar sig i ngt slags frihetsfanatism, men samtidigt att det sociala ansvarstagandet grundar sig på respekt för individen och därför inte är detsamma som socialdemokratins (och socialismens) eller konservatismens kollektivistiska syn. Jag har svårt se att den dimensionen finns med i Regebros grafiska bild. (Dvs om han inte menar att det är "pragmatisk liberalism" som i (L), men samtidigt har han ju socialliberalismen mera åt frihetshållet och uppåt skattesänkarhållet än var han placerar (L)). En sak till. Regebro tar frågan om friskolor som ett exempel på att praktisk politik kan hamna lite hur som helst i olika länder (Sverige resp USA) och är svårt att placera in ideologiskt. I USA finns inga sossar, utan konservativa som gillar friskolor och därför hatar liberalerna där friskolor. Och i Sverige är (eller var) sossarna emot friskolor och liberalerna för. Men är det helt slumpartat? Det är möjligt att USA:s friskolor i någon mån finansieras genom "vouchers", men det är inte fullt ut som de svenska skattemedelsfinansierade. Jag är inte säker, men kan tro att de därmed i viss grad är förbehållna en välbärgad (övre) medelklass. I Sverige är friskolorna en entreprenadverksamhet finansierad av skattemedel i samma grad som de offentliga skolorna. Därmed liberalt enl svensk syn. En annan aspekt är ju att den i Sverige gällande blockgränsen mellan socialism och icke-socialistiska partier inte finns i USA. Egentlig socialism finns knappast på USA-kartan, där är partierna av tradition valapparater som kan innehålla både liberaler och konservativa även om de är mera renodlade idag än de var för några decennier sedan, och liberalerna oftast finns inom demokraterna och de konservativa (inkl de neo-conservativa/nyliberala) återfinns oftast hos republikanerna. Efter att den gamla skiljelinjen, den mellan de konservativa demokratimotståndarna och de demokratiförespråkande liberalerna och sossarna, klingat av så ersattes den av skiljelinjen mellan socialister och ickesocialister. Och så har gränsen gått allt sedan slutet av 1940-talet. Då har sossarna, som det makthavande partiet, setts och sett sig själva som de som via skolan skall göra folket socialistiskt, och då blir friskolor givetvis en gudibehaglig icke-socialistisk ståndpunkt för liberaler som konservativa. Jag tycker inte det kan kallas slumpmässigt. Däremot kan jag mena att blockgränser förhindrar det ideologiska tänkandet, i vart fall när de bibehålles längre än när den fråga som skapade gränsen är aktuell. Därför är det olyckligt med en alliansregering som bygger på en gammal, föga aktuell fråga. Det som förenar är - ideologiskt sett - bara motståndet till socialisering och planhushållning. Det finns ju de som utifrån detta till och med "kräver" att allianspartierna ska producera något slags "borgerlig" samhällssyn! De vill ha svart-vitt när den faktiska kartan är oerhört mångfärgad, präglad av mångfald. Eller i vart fall borde vara det. Anser jag som liberal.

Vad tror partierna att vi är intresserade av?

En läsarkommentar till ett tidigare inlägg stimulerade mig till en längre kommentar, som jag här vill återge i lätt bearbetad form. Läsaren ansåg bl a att det finns två skäl att välja ett parti. Antingen vill man överlåta till ett parti med en stark ledare att fixa till alla orättvisor och problem. Eller så vill man att staten ska göra så litet som möjligt, och väljer parti efter det. Samtidigt påpekade han/hon att för det krävs en organisation (av de som strävar efter makten, dvs ideologi räcker inte) men att partiet får inte bli en makt-och försörjningsbas. Så har ju blivit fallet med socialdemokratin och de lär inte komma ur sin ökenvandring innan de har fått rensa sin organisation.

Att ett parti inte får bli en försörjningsinstitution håller jag med om. Att jag anser att makt korrumperar är också mer el mindre denna bloggs ledstjärna. Dvs att därför skall makt kontrolleras.

Men, jag vill nog påstå att det finns många skäl för att rösta på - eller inte rösta på ett parti. Skäl som kan beskrivas på flera sätt. Det skäl som i princip alla partier idag för ut till väljarna är "plånboken". Dvs en vädjan till egoismen. Att väljaren av den anledningen ska överlåta till de som man ger makten att använda den som de själva vill. Det är i vart fall det som m kört med, mer pengar till den som har jobb och redan har det bra. Och s körde med återställare av bidrag och transfereringar, så att främst de som inte har lyckan av jobb och friskhet skulle gynnas.
Varför det ena skulle vara bättre än det andra ur en ideologisk synpunkt aktade man sig noga för att diskutera! Framför allt talade de knappast om frågor som inte i första hand, eller inte alls, rör ekonomi. Frihet, gemenskap, rättvisa, rättssäkerhet, integritet etc förbigicks med tystnad.

Samtidigt hoppades partierna att de av sina gamla väljare skulle förknippas med de ideologier de tidigare stått för.

För mig, och jag tror många fler, räcker inte det. Vi har insett att partierna spätt ut "sina" ideologier till oigenkännlighet. Dvs i praktiken. Därför vill jag/vi dels ha möjlighet till bättre insyn i och kontroll av vad partierna de facto gör i maktställning! Samt att de faktiskt gör det de lovar, och inte motsatsen (som ex-vis fp och c betr FRA-lagen).

Nå, åter till själva frågan om organisation contra ideologi. Givetvis krävs något slags organisation av ideologiskt likatänkande för att kunna arbeta i riksdagen. Men då ska de dels vara likatänkande och dels faktiskt ha genomtänkta och redovisade ideologier! Inte bara till namnet utan till gagnet.
Och ex-vis genom personval och författningsdomstol ska vi lättare kunna ställa dem till svars och korrigera dem när de gör fel.

Svenska partier börjar likna det som i Mexico en gång hette (heter?) något liknande Den institutionaliserade revolutionens parti. Där betoningen helt var en organisation för MAKT, inte för revolution. De är organisationer vars enda mål är försörjning och MAKT, men de låtsas ha kvar sin gamla skylt av ideologi i grunden...

Alltid lurar det någon. Möjligen dock allt färre...

Är kungen en vanlig människa?

Det kan inte hjälpas, kungen har ersatt Sofia Arkelsten som rubrikernas man. Hans liv och leverna har granskats i en bok, "Den motvilligen monarken". Boken har fått mycket reklam i media, som tidigare inte vågat gå ut direkt med de uppgifter de haft om kungen. Boken säljer och pressen säljer lösnummer. Det spekuleras i om kungen-hovet ska åtala boken för förtal, och bland s.k. vanligt folk pratas om boken och vad som står i den.

Nu verkar det som att hovet låter saken om åtal bero, förmodligen för att de vill att stormen ska blåsa över. Och kungen gjorde igår eftermiddag ett slags uttalande som kan tolkas som ett (möjligen indirekt) medgivande, men att det som hänt, hände för "så länge sedan"... Mot detta står då de principiella invändningarna i första hand om behovet av öppenhet om hur samhällets toppar beter sig i olika avseenden. Men även om ett statsöverhuvud, som kungen formellt är, ska utsätta sig för säkerhetsrisker genom att vistas i miljöer som misstänks vara mer eller mindre kriminella och även om hans leverne och umgänge i övrigt stämmer med lagar och regler för hur man ska uppföra sig. I vart fall om man är en makthavare.

Samtidigt anser många att denna granskning är tjafs, lite kul ska en kung få ha, ingen är ofelbar och han är bara en vanlig människa med rätt till privatliv.

Men är kungen en vanlig människa? I vanliga fall anser inte rojalisterna detta. De ser honom som stående över vanliga människor. Som en symbol, om än maktlös, för Sverige. En fin tradition och fin symbol, en PR-man för Sverige - och dess näringsliv. En person som inte får eller skall ifrågasättas och som ger glans åt Sverige och över vanliga människors tråkiga liv. Kungafamiljen har därför också gullats med inte minst i delar av veckopressen - och tidvis av kvällspressen. Men egentligen aldrig egentligen granskats. Man har "rapporterat" det som är trevligt och ansetts säljande på ett oförargerligt sätt.

Oavsett om man gillar monarki eller republik så är, som jag ser det, det viktigaste att man i en demokrati förespråkar öppenhet och granskning av all offentlig makt och makthavare. I dagens Sverige står formellt kungen över alla andra.
Han har ingen formell makt, men han är kung 24 timmar om dygnet, varje dag, varje vecka, året runt. Hans egentliga uppgift är att göra PR för och symbolisera Sverige.

Om det då förekommer misstankar, eller rykten, att han snurrar runt på obskyra krogar i tvivelaktigt sällskap så är det inte bra PR för Sverige. Möjligen skulle det vara det i Frankrike. Kungen kan inte avsättas i val om vi är missnöjda med hur han sköter sitt "jobb".
Hans "jobb" kan knappast skiljas från hans privatliv. Om kungligheter beter sig som svin ska det inte mörkläggas. Deras privata sfär är ytterligt liten eftersom de dessutom föds in i sina roller, de väljs inte. Trivs kungen inte med att vara kung kan han ju abdikera.

De politiska makthavarna däremot kan faktiskt avsättas vid allmänna val. T ex om vi väljare anser att de har fel åsikter, låter sig korruperas eller beter sig på ett sätt som inte är bra för det uppdrag vi valt dem till. Därigenom kan deras privata sfär bli något begränsad, om än betydligt större än kungens.

Utrymmet för personlig integritet blir större ju mindre makt vi har att bestämma över andra. Och tvärtom. I vart fall bör det vara så, eftersom all makt alltid är farlig, och skall kontrolleras.
Eftersom privatliv/integritet inte ska kunna åberopas av makthavare för att göra sådant som inkräktar på medborgarnas privatliv och integritet.

Så, nej, kungen är ingen vanlig människa.

Och så bra att vi får ha olika åsikter i detta land, och får uttrycka dem, att vi har pressfrihet och yttrandefrihet.
Även om vi kan få sota för det genom FRA-lagen och div annat otyg på gång.

Makten är en farlig drog

Det finns några droger som är värre än alla sådana som klassificerats som farliga droger. Javisst, knark, sprit, tobak, de är farliga droger och bör givetvis bekämpas på grund av de skadliga verkningar de har på såväl nyttjaren som dennes omgivning.

Jag vill ändå påstå att makt och rädsla/fruktan är två andra droger, och faktiskt än farligare.

För vad är det som ligger bakom sådant som främlingsfientlighet, hat, utanförskap etc. Jo, rädsla, fruktan. Rädsla för det okända, för att bli utan jobb (inkomst och ev gemenskap). Fruktan att bli av med tryggheten.

Mark Klamberg skrev en kort text där han pekar på hur politiker bygger på fruktan och övervakning i stället för brobyggande. Så sant. Tyvärr är det inte bara sverigedemokraterna som agerar så. Alliansregeringen fungerar på samma sätt. Vad är FRA-lagen annat än generell övervakning av alla människor, av fruktan för något slags diffus terrorism? Man spelar på en rädsla. En terrorism som också den bygger på rädsla och utanförskap.

Anders Widén skriver också om detta. Om hatet och kärleken. Ja, han ropar av förtvivlan över den värld vi lever i. Och startade med detta en intensiv kommentarsdebatt. Något lugnad uppmanar han mig (och andra) att arbeta för det goda i de politiska sammanhang som ligger oss nära. Jag har aldrig mött Anders, inte annat än på internet, men har i honom funnit en människa som brinner för det goda, för kärleken, för brobyggande. Det känns aningen märkligt att också internet kan föra samman människor i samma gemenskap som den fysiska och geografiska närhet som exempelvis tv-programmet "Den stora resan" nyligen visat. Men så är det.

I den vardagliga samvaron med andra människor kan man förebygga rädslan, man lär känna andra och se att de i grunden inte är annorlunda än vi, trots annan kultur eller religion. På samma sätt kan internet bygga broar mellan människor. Allt som minskar rädsla och ökar förståelse genom brobyggande måste vara rätt.

Det som är fel och farligt, mycket farligt, är hur politiker använder den makt de tillskansat sig, för att skapa klyftor, rädsla, fruktan. Att de spelar på rädsla för att ta makt och hålla sig kvar vid makten. Tyvärr gäller det, som sagt, inte bara sverigedemokraterna. Hur ska riksdagspartierna kunna stoppa sverigedemokraterna när de i mycket spelar på samma rädslor och genom att skapa klyftor?

Strängt taget bryr jag mig inte om partier längre. Det är idéerna som är viktiga, inställningen. Och rätt inställning hittar jag lite här och där, om än i för liten grad i partierna som sådana och i deras praktiska politik.
Hörde just om hur den allt hårdare flyktingpolitiken lett till fler avvisningar - och givetvis att fler söker gömma sig. Rädslan sprider sig. Av maktdrogen berusade politiker utnyttjar och spelar på detta.
Och poliser gör bara sitt jobb. Undviker att tänka och ta ställning.

Att skapa ett samhälle, ett system som bygger på fruktan, det är ett brott mot mänskligheten!

Är politiker ondskefulla?

När politikerna syns fatta beslut som går stick i stäv med våra åsikter (eller vårt intresse), då är det lätt att tycka att politikerna är ondskefulla. Politikerföraktet göds. I dessa de yttersta dagar, efter FRA-lagsbeslutet, tänker en och annan i de banorna, politikerna vill oss illa. I vart fall de som inte tycker som vi tycker.

Vad är då en politiker? Vanligen när vi använder beteckningen tänker vi på "toppskiktet", dvs de (ofta välavlönade) heltidspolitikerna, sådana som ministrar, riksdagsmän, kommunalråd. Men det finns många andra politiker också. Mest inflytelserika är de politiska tjänstemännen, de runt ministrar och partiledningar. Men där finns också en krympande skara av fritidspolitiker i kommunfullmäktige och kommunala styrelser.

När man följer den politiska debatten i media är det lätt att få för sig att debattanterna tycker gediget illa om varandra, både vad avser åsikter och person. Den som har alltför färgade glasögon på sig anser dessutom att "den egna sidan" får för lite utrymme i snart sagt varje debatt och i media. Vi har ju t ex de två moderaterna som vill styra SR/SVT hårdare eftersom de anser att public-serviceföretagen är för "vänstervridna". Och så har vi de, som med sina mörkröda glasögon, anser att dagspressen (och då menar de de stora drakarna i Stockholm) är alliansvänlig, dvs har en odefinerbar blå färg. De vill därför vill reglera och kvotera mellan de två blocken, för att uppnå mera vänstervänliga texter. Om detta har jag skrivit bl a här, här och här.
Till det kan jag lägga att det vore förödande för en utvecklande debatt om det vore helt förutsägbart var man hittar texter man helt instämmer i, eller om man vet var det finns sådant man inte alls gillar och därmed helt väljer bort att läsa dessa!
Däremot vore det kanske skönt för enögda partigängare.

Åter till "ondskefullheten". Jag har själv varit politiskt verksam under flera decennier och på flera orter. Främst med kommunalpolitiska uppdrag, men även luktat lite på högre nivåer och diskuterat med åtskilliga "höjdare". Nu är det dock ett antal år sedan jag var aktiv inom partipolitiken.

Min erfarenhet är att absolut de flesta, ja snart sagt alla, som sysslar (sysslat) med politik på basnivå är hyggliga människor som vill väl. De är inte onda. De har olika åsikter, och på min tid var dessa dessutom oftast förankrade i en ideologi, men de vill göra samhället bättre för alla. Det som skilt är vägarna, hur man ska nå det bättre samhället. Inte i någon väsentlig mån målet.
En högerman/moderat har likaväl som en sosse trott att hans/hennes väg är den rätta.
Det må vara att jag, som socialliberal, anser att både den gamla och nya högern likaväl som socialdemokraterna ibland haft företrädare som har en lite nedlåtande syn på de undersåtar som de vill väl. De har en gammaldags patriarkal syn på samhället, inte en modern syn där de ser individen utan mera på kollektivet.

Jag tror faktiskt att till och med många företrädare för extremåsikter, som kommunister och nazister, i grunden vill väl. Och jag har mött flera kommunister (ja, de var äkta kommunister, inte något slags mera salongsfäiga vänsterpartister) som var gediget goda och ärliga människor. De trodde på sin sak. (OK, jag har inte mött någon aktiv nazist, men varför skulle de som människor vara annorlunda funtade än andra?)

Däremot så har och kommer jag intill döddagar att argumentera emot och bekämpa de åsikter som antidemokratiska ideologier som kommunism och nazism företräder. Man bör alltså skilja på sak och person. Än lättare borde det faktiskt vara - och är - när det gäller företrädare för demokratiska partier och deras ideologier.

Men då kom vi till knuten. Knuten är när målet blir så viktigt att det rättfärdigar vilka vägar som helst. Som idag när kampen emot terrorism blir så viktig att man med den kampen rättfärdigar att man inskränker demokratiska fundamenta som integritet och rättssäkerhet. Därmed har man låtit terrorismen vinna!

Hur kan man ha kommit dit? Jag tror att det i väsentlig mån beror, återigen, på att vi fått ett samhälle med "vi och de". En gammaldags syn på ett kluvet samhälle, där maktinnehavarna ser sig som bättre än oss andra. De ser själva makten som det viktiga. Viktigare än ideologin. Makten har blivit överideologin. De förespråkar en välvillig attityd till medborgarna, så länge medborgarna håller sig lugna och nöjda. Den politiska klassen ("Den nya klassen", som Milovan Djilas skrev om för bortåt femtio år sedan om den kommunistiska nomenklaturan) delar på makten och kontrollerar folket. I sin godhet.

Men när vi inte ser deras eventuella ideologi, vet vi inte heller vad de menar med sin "godhet", vilka vägar de anser leda till lyckoriket. Vi kan inte rösta bort dem, när de i praktisk politik är till förvillelse lika i sin strävan att behålla just makten.

Summa. Politiker är inte onda, inte om de vägleds av en ideologi, som vi känner till och som vi kan se hos dem. Gillar vi inte deraas ideologi kan vi rösta bort dem.
Men politiker som inte har en ideologi, utan bara vägleds av makten i sig, de kan vi inte veta om de är onda eller goda. Dock vet vi att makt korrumperar. Och av det kan vi dra slutsatser.