Ett 50-årsminne som visar att fake news och hatkampanjer inte är något nytt

År 1968 var ett händelsrikt år på många sätt, men jag ska, med Hans Lindblads hjälp, påminna om något som hände under den svenska valrörelsen i dessa dagar för femtio år sedan, och som fick stora konsekevenser.
En artikel från SvD.
"Hatkampanj i socialdemokratisk regi"
Bakgrunden var hur det kommunistiska Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, brutalt. Jag har mycket levande minnen från detta.
(Och i valrörelsen utnyttjade socialdemokraterna detta på ett helt skamlöst sätt.)
Såhär skriver förre riksdagsmannen Hans Lindblad om detta.
"För snart 50 år sedan, den 5 september 1968, inträffade den mest perversa och utstuderat lögnaktiga aktionen i svensk 1900-talsvalrörelse. Den går under namnet ”Wedén-affären” eller oftast bara ”hemliga brevet”. Utrikesminister Torsten Nilsson kallade till en presskonferens i syfte att genomföra politiskt karaktärsmord på Sven Wedén, liberal partiordförande och oppositionsledare och därmed utmanare till Tage Erlander om statsministerposten.

Att bestörtningen hos liberaler genom attacken mot Sven Wedén blev så djup berodde delvis på att kombinationen hemligt dokument och försök till karaktärsmord var välkänd sedan tidigare. I hatkampanjerna mot Karl Staaff kring 1914 ingick anklagelserna att han var spion och sålt militära hemligheter till ryssarna. Det var alltså ett trauma sedan många år tillbaka.

Affären sträckte sig över hela valrörelsen 1968 och började med att Sven Wedén i ett tal den 26 juli varnade för Sovjetunionens verbala hotelser mot Tjeckoslovakien, snart följda av trupp- och stridsvagnssammandragningar vid landets gränser. Wedén ville att Sverige skulle uttrycka en solidaritetsförklaring med det hotade landet.

Han menade dessutom att hotelserna mot Tjeckoslovakien stod i absolut kontrast till den kommuniké som Tage Erlander och den sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin strax innan skrivit under i Stockholm om att utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, respekt för statlig och territoriell integritet och övriga principer i FN:s stadga.

Kommunikén var för Kosygins del enbart lögner för att vilseleda inför det förestående anfallet, och det visade sig sedan att han flög direkt från Stockholm till möten där den kommande invasionen planlades.

Folkpartledarens solidaritetsförklaring med Tjeckoslovakien ledde till besinningslösa angrepp mot honom från i första hand Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme. Erlander jämförde Wedén med den amerikanske högerrepublikan Barry Goldwater. Olof Palme gick långt i sin hatkampanj mot Wedén och sade den 17 augusti att "det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull".

Delar av Palmes attack mot Wedén fanns med i dokumentärfilmen Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström som visades i TV och på biografer 2012, dock inte Palmes ord om att det gällde att tiga.

I en intervju i Expressen sade Torsten Nilsson en vecka före invasionen: "Det blev i alla fall ett gott resultat. Vi var oroliga men det gick ju bra." Inför utrikesnämnden den 15 augusti sade Tage Erlander att Sovjet inte brutit mot principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. 

När invasionen kom natten till den 21 augusti vällde stridsvagnar in över gränsen i avsikt att stoppa demokratisering och liberalisering, det som kallats "Pragvåren" eller socialism med mänskligt ansikte. Det var säkert en dubbel chock för den socialdemokratiska partiledningen, som hela tiden markerat sitt förtroende för Sovjet.

Å ena sidan fick man regeringen kommunistiska mördaraktionen och folkrättsbrottet på den politiska dagordningen, och å andra sidan visade det svenska folket att Sven Wedén hade haft rätt i sina varningar. Han hade på klarare än UD och hela regeringen förstått vad som höll på att ske.

I det läget beslöt den socialdemokratiska partitoppen att fabulera ihop en historia i avsikt att misskreditera Sven Wedén så brutalt att det fungerade som politiskt karaktärsmord – att han äventyrade Sveriges existens. Det var en svår uppgift eftersom Sovjets angrepp ju visat att Wedén haft rätt i sina varningar.

Erlander, Palme, Torsten Nilsson hade inget UD-dokument som i sak kunde användas mot Wedén. Det dröjde drygt två veckor innan Torsten Nilsson och hans medarbetare hunnit koka ihop en historia som kunde iscensättas som "bevis" mot Wedén. Upplägget byggde på att säga att man hade ett sådant bevis, men att det av sekretesskäl inte kunde delges allmänheten. Svenska folket fick alltså inte veta att det gällde ett brev till UD från ambassadör Agda Rössel i Belgrad. I brevet fanns inget specifikt rörande Sverige.

Rössel var själv oskyldig till att hennes brev kom att missbrukas mer än kanske något annat svenskt UD-dokument i modern tid.

Det mest dramatiska och spektakulära inslaget i valrörelsen var när utrikesminister Torsten Nilsson gick till generalangrepp mot Sven Wedén genom att den 5 september kalla till en TV-sänd presskonferens där han sade sig ha en "en ytterst hemlig UD-rapport" som "bevisade" att Wedén utgjorde en säkerhetsrisk genom sin kritik av Sovjetunionen. Nilsson sade sig dock vara förhindrad att delge allmänheten det sakliga innehållet i rapporten.

Det är unikt i europeisk historia att en regering kallat till presskonferens om ett specifikt dokument utan att ange något om dess innehåll. I verkligheten saknade rapporten relevans för svensk del. 

Någon av Wedéns vänner borde lätt ha kunna ordna att tidningar fick tillgång till brevet. Med sin starka beundran för brittisk parlamentarisk tradition och hedersbegrepp ansåg han sig dock personligen inte kunna bryta mot lagen ens för att stoppa en lögnaktig och närmast kriminell aktion igångsatt mot honom själv. Jag tyckte att det var närmast löjligt att Sven flera år senare sände mig ett långt handskrivet brev kring dokumentet, men ändå inte formellt ville bryta hemligstämpeln genom att låta mig se det faktiska dokumentet. 

Torsten Nilssons totalt skrupelfria agerande borde ha lett till att åtminstone någon såg till att tidningar fick veta sanningen. Men anta att brevet ändå hade någon substans som talat för att Sverige borde hålla tyst, som Palme önskade. Men det hade ändå inte kunnat påverka Wedén eftersom regeringen inte visade honom brevet förrän 16 dagar efter den sovjetiska invasionen. Wedén hade kommit med sin vädjan 27 dagar innan invasionen ägde rum. Hade regeringen haft dokument som visade att demokraterna i Prag inte önskade svenska sympatiaktioner, hade det alltså funnits gott om tid att visa dem.

Jag skrev min biografi om Sven Wedén bland annat för att få fram mer fakta rörande det hemliga brevet. Jag fick till exempel fram uppgifter om att Torsten Nilsson bad sina medarbetare att undersöka om det gick av att avskeda liberalen och folkrättsexperten Hans Blix från UD, då Nilsson misstänkte att denne gav information till Sven Wedén. Blix själv har berättat för mig att han inte hade tillgång UD:s alla dokument och att han inte heller lämnade sådana till Folkpartiet.

Aktionen mot Wedén är illustration till hur skrupelfritt och totalt hänsynslöst den socialdemokratiska partiledningen kunde vara i ett läge där man efter nederlaget i kommunalvalet två år tidigare kände att det fanns en överhängande risk att förlora regeringsmakten i andrakammarvalet 1968.

Valet beskrivs ofta som en stor framgång för Tage Erlander. Med 50,1 procent fick partiet för enda gången under Erlanders ledarskap ett valresultat med egen majoritet. Det är ett exempel likt Donald Trump på att skrupelfrihet och lögner mot huvudmotståndaren kan löna sig. 

Jag gjorde som riksdagsman försök att få ta del av det "hemliga" brevet. Jag fick nej, men privat sade utrikesminister Karin Söder att det inte vore bra att visa omvärlden hur dåliga brev en del svenska ambassadörer stod för. Först i april 1994, 18 år efter Wedéns död, hävde regeringen Bildt i en interpellationsdebatt på Lennart Rohdins (FP) begäran brevets hemligstämpel. Dock bara den enda mening som berörde icke namngivna tjeckiska, jugoslaviska och rumänska personers icke preciserade utsagor.

I debatten kunde både Bildt och Rohdin konstatera att Wedén utsatts för ett förkastligt övergrepp. Rubrikerna efter debatten (också i socialdemokratiska tidningar) var att Wedéns heder återupprepats. Ingen socialdemokrat deltog dock i kammardiskussionen och såvitt jag sett togs skandalen inte heller upp på någon socialdemokratisk ledarsida. Det vill säga, ingen av dem gjorde minsta försöka att försvara Erlanders, Palmes och Torsten Nilssons agerande mot Sven Wedén.

En enda socialdemokrat, Pierre Schori, tog till orda och hävdade i ett TT-uttalande att beskyllningarna mot Sven Wedén visst var rätt och riktiga. Några sakargument angav han dock inte. Schori angav att det dokument Torsten Nilsson i TV-framträdandet beskrev som "direkta bevis" enligt Schori kunde "läsas på olika sätt". Det låter mest som Schoris vanliga ryggmärgsreflex att i alla sammanhang hylla Olof Palme.

Inte alltid helt utsagt, men som botten i anklagelserna mot Sven Wedén under valrörelsen 1968 låg att hans kritik mot Sovjet var farlig genom att den kunde leda till ett anfall mot Sverige. Wedén kände den argumenteringen väl, då den gällande Hitlertyskland hade använts mot hans antinazistiska publicistiska idoler Torgny Segerstedt, Ture Nerman, JA Selander och Vilhelm Moberg. Men Sven var en av riksdagens ledande säkerhetspolitiker och visste att inga krigsscenarier för svensk del utgick från att Sovjet gick till angrepp i ett strategiskt viktigt område på grund av åsikter hos enskilda politiker.

De allvarligaste riskerna för sovjetiska anfall i Norden bedömdes ha flyg- och marinstrategiska orsaker.

Att Wedén kände så stor sympati med det tjeckoslovakiska folket hade en bakgrund som han själv inte talat så mycket. När han under 1930-talet låg svårt medtagen i tbc följde han från sjuksängen den allt kusligare utvecklingen. Den händelse som mer än annan skakade om honom var när demokratierna i München 1938 utlämnade Tjeckoslovakien till Hitler. Wedéns allt överskuggande passion blev att göra allt han kunde som intensiv antinazist. Han gav ut egna skrifter och tog kontakt med ledande antinazister. Länge bedömde han människor främst utifrån hur de förhållit sig nazismen. Han ogillade samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland och då särskilt ingreppen mot pressen.

Efter Hitlers död var kampen mot Sovjetunionen Wedéns självklara huvudintresse. Mentalt var han aldrig neutral. Han hade redan i 20-årsåldern tagit starka intryck av Hjalmar Brantings ord "demokratin är freden" och han bejakade Brantings övertygelse om kollektiv säkerhet demokratier emellan. Det var en mycket bättre tanke än alliansfrihet och neutralitet – och efter invalet i riksdagen 1948 blev han en av de ledamöter som intensivast förespråkade ett svenskt inträde i Atlantpakten. Det dröjde flera år innan alliansfriheten förvandlades till svensk dogm och debatten tystnade.

Wedén-affären kan ses som en brutal aktion i en politisk maktkamp. Men ideologiskt var den också en fortsättning på konflikten under andra världskriget och sedan under kalla kriget om i vilken grad partier och enskilda skulle tillåtas att kritisera näraliggande diktaturer. Alla visste att utrikesminister Östen Undén i nästan alla sammanhang undvek att kritisera Sovjet. Det var också aktiva beslut från Undén som låg bakom att Sverige inte gjorde något försök att bistå den fängslade Raoul Wallenberg genom utväxlingar av det slag andra länder fått till stånd. 

Bakom ryggen på Tage Erlander fick Undén 1959 regeringen att under en kort tid utestänga högerledaren Jarl Hjalmarson från den svenska FN-delegationen. Inte många kände till att Undén under 13 år, 1951-63, upprätthöll ett motsvarande förbud mot Sven Wedén. När Olof Palme lät regeringen utfärda en personlig utrikespolitisk bannbulla mot Carl Bildt var det en aktion utan täckning i gällande lag. 

När Sven Wedén uttalade sin sympati för Tjeckoslovakien var det samtidigt en markering av att Folkpartiet inte accepterade att regeringen hade rätt att bestämma vad andra partier och ledamöter fick säga om stormakter och andra stater. Undén, Erlander och Palme drev i flera sammanhang tesen att de hade rätt att ange vad andra partiers företrädare hade rätt att säga eller inte säga i internationella frågor. Bertil Ohlin och Sven Wedén – och för den delen inte heller högerns ledare – reflekterade dock inte ett ögonblick på att låta sig bindas på det sättet.

En del inom S och UD ville till och med gå längre och menade att regeringen inte bara skulle avgöra vad oppositionen fick säga utan också att den skulle kunna styra vad tidningarna fick skriva. Detta trots att tryckfrihetslagstiftningen ändrats efter andra världskriget för att undvika fortsatta tillslag mot tidningar. 

Dagens fyra allianspartier önskar svenskt inträde i Nato. På Erlanders tid skulle Socialdemokraterna med emfas ha hävdat att sådana tankar var förbjudna för svenska partier.

På det personliga planet kom Sven Wedén och Tage Erlander bra överens. De hade anspråkslösheten gemensamt och båda var starkt intresserade av Storbritannien. Båda hade starka minnen av tbc, i Erlanders fall genom att följt broderns plågsamma sista år. Men viktigast var nog att Wedén visste rätt mycket om det hemliga svenska samarbetet med Nato. Han såg denna samverkan som ytterst viktig och uppfattade Erlander som garanten för att den skulle fortsätta. Men personligen hade han helst sett att det inte varit hemligt utan redovisats för medborgarna.

Tage Erlander och Torsten Nilsson insåg naturligtvis att förr eller senare skulle "det hemliga brevet" bli offentligt och deras bluff därmed avslöjas. Brevet var det mest spektakulära inslaget i Erlanders mest framgångsrika valrörelse, och den dramatiska TV-sända presskonferensen var rimligen det mest publika ögonblicket i Torsten Nilssons långa politiska karriär. Båda tar upp valrörelsen 1968 i sina memoarer och lägger stor vikt vid den sovjetiska invasionen, men ingen av dem nämner med ett ord "det hemliga brevet" eller deras hårda angrepp mot Sven Wedén. Läsarna fick inget veta.

Och så har det förblivit i den socialdemokratiska historieskrivningen.

Professor Dick Harrison har nyligen gett ut en 875 sidor tjock bok om Tage Erlander – Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2018). Strax före sin bortgång invände Sverker Oredsson, också han historieprofessor i Lund, att Harrison behandlat Erlander så utförligt men mörkat det mest spektakulära inslaget i Erlanders sista valrörelse som statsminister, alltså det "hemliga brevet".

Oredsson har skrivit att det sorgliga 1968 är att "då vann det parti som orsakade skandalen":

"Sven Wedén var utomordentligt konsekvent i sitt engagemang för den tjeckoslovakiska liberaliseringen. Han uppmärksammade faran från Sovjet långt tidigare än regeringen, och hans verklighetsbild var mer realistisk. Ändå blev han den tjeckoslovakiska krisens stora förlorare."

I en kris kände fler förtroende för landsfadern Tage Erlander. Oredsson konstaterar om Wedén "att socialdemokratisk taktik, och fräckhet, var honom för svår".

HANS LINDBLAD.

Palmedoktrinen som försvann

Henrik Alexandersson (HAX) skriver idag på sin blogg en intressant text med rubriken: "Vem bryr sig om demokratin".  Läs den, läsvärd. Inte för att jag håller med om varje detalj, men i princip. Kanske jag i annat sammanhang tar upp några aspekter i den.
När jag läser den tänker jag på allt intressant som står i Hans Linblads biografi över den f.d. fp-ledaren Sven Wedén. Denne var verkligen en sann demokratiförkämpe. Demokrati i djupare mening och ur flera aspekter var ett övergripande värde hos Sven Wedén. Bland annat innebar det att han i så hög grad ägnade sig åt utrikespolitiska frågor, försvars- och säkerhetsfrågor och hade åtskilliga invändningar till den politik som Östen Undén och Olof Palme drev.

Det finns åtskilliga exempel, men jag ska här nöja mig med ett. Bakgrunden är en redovisning i olika syn på försvarspolitik - och givetvis det beryktade "hemliga brevet" som Erlander-Palme använde som argument för att smutskasta Wedén i 1968 års valrörelse. Det år som sovjettrupper i augusti invaderade Tjeckoslovakien för att kväsa de frihetssträvanden och demokratiseringstendenser som uppstått under den s k Pragvåren.  Och hur historieskrivning inte bara består i hur en händelse beskrivs utan även att den kan förtigas, som om den aldrig ägt rum.

Mot den bakgrunden beskriver Lindblad det som under Palmes tid kallades Palmedoktrinen. "Palmedoktrinen nämns inte i någon av de tre senaste biografierna om Olof Palme, trots att Palme själv återkom till den gång på gång." Den innebar att det kalla kriget var till fördel för små stater, medan skeden av avspänning mellan USA och Sovjet innebar att respektive makt passade på att utöva påtryckningar på mindre länder.
Det enda ställe där Palme fick beröm för sin doktrin var i Peking, dvs av Kommunist-Kina.
Palme talade också om den inför Paasikivisamfundet. Den finländska erfarenheten var dock den rakt motsatta, att tider av ökad spänning mellan supermakterna medfört kyliga vindar för Finland. Där delade man alltså inte Palmes oro för avspänning. Det känns konstigt att en så stor central tankegång hos Palme bara försvinner i de biografiska eftermälena.

Svensk utrikespolitik präglades länge av Östen Undéns  starka undfallenhet inför den odemokratiska sovjetiska grannen, och Palmes ovilja att kritisera förekomsten av kommunistisk diktatur i Sovjet och dess lydstater. Sverker Åström hade ju också i mycket samma inställning, att inte kritisera kommunistisk diktatur, dvs att inte försvara demokratins värde framför diktaturen.

I eftermälena till dessa framträdande socialdemokratiska utrikespolitiker så tonas detta ner, ja "glöms" till och med bort.
Det är också ett sätt att skriva historia.

Två citat betr Sven Wedén

Ett par citat ur biografin om Sven Wedén, av Hans Lindblad.

Först Wedén om partiledaren Bertil Ohlin, 3 mars 1959.

"Ibland önskar jag att min tillgivenhet för den mannen vore mindre."

Ja, Sven Wedén var en lojal medarbetare till Ohlin, men visst hade han synpunkter. Och ibland starkt avvikande åsikter både i sak och betr taktik. Till exempel betr pensionsfrågan.


Och, Tage Erlander till Wedén i 223 okt 1969.

"Jag inbillar mig nämligen att en ideologisk debatt mellan Dig och Palme skulle vara ett värdefullare inlägg i vårt politiska liv än debatterna Ohlin-Erlander."

Detta året efter det val då  Erlander-Palme misstänkliggjort Sven Wedén på det tarvligaste sätt. Men visst hade han rätt betr vad som 1969 skulle  vara den intressantaste debatten. Både Erlander och Ohlin var i detta skede trötta före-dettingar. Wedén var sjuk men intellektuellt skärpt och som socialliberal en värdig utmanare till den unge Palme och hans socialdemokrati.

Det var en gång, när frihet var mera värd än pengar

En intetsägande rubrik, "Direktörens dubbelliv", men oerhört intressant artikel om en svensk motståndsrörelse.

Demokrati och frihet är oerhört viktiga ting. Det visar bl a kampen i Libyen, Bahrain, Jemen, Syrien, Egypten, Tunisien med flera länder dessa dagar. Vi påminns om det riktiga i Engelbrekts stolta ord om frihetens värde. Samtidigt visar aktuell debatt att en del, både svenskar och andra, gärna på ett eller annat sätt vill väga friheten mot andra begrepp, att den inte får kosta för mycket, inte i pengar, och inte i annat. Kan denna devalvering av värdet av frihet bero på att vi i Sverige varit fria (som nation) i ca 500 år, och att vi haft demokrati (som är ett frihetsvärde) i snart 100 år?

Det fanns en tid när svenska direktörers enda tanke inte bara var att tjäna pengar! Och då ledande personligheter kunde samarbeta, utan partipolitiska baktankar, om att ta strid för Sveriges frihet även om vi skulle ockuperas. Att leva under förtryck, under en ockupationsmakt var en outhärdlig tanke. Jämför gärna hur både det libyska folket, liksom andra, i dessa dagar reser sig emot en diktators förtryck. Så till den grad att de ber omvärlden om hjälp.

Ledaren för den svenska motståndsrörelsen efter andra världskriget, Alvar Lindencrona, var far till Gustaf Lindencrona, som var ordf för fpu några år på 60-talet, sedermera ekonomiprofessor. Jag träffade inte Gustaf ofta, men en gång på en fpu-konferens på 60-talet och sedan några decennier senare på något fp-arrangemang. (Detta var under den tid som folkpartiet var ett socialliberalt parti!)

I motståndsgruppen fanns förutom Alvar Lindencrona bl a både SAF:s och LO:s chefer.

Statsminister Tage Erlander (och gruppen) ansåg det uppenbarligen viktigt att motståndsgruppen inte styrdes av militären, däremot fanns givetvis militära chefer med! Det ledde också till att den kunde hemlighållas längre. Militär ansågs inte kunna hålla tätt... Av vad som framkommit så verkar det inte har förekommit politiska meningsskiljaktigheter om vad som var motståndsrörelsens uppdrag och mål.

Några små citat. " –Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander var den särskilt stark, minns sonen Gustaf Lindencrona.
Uppgiften var att stanna kvar och verka bakom fiendens linjer. Planen var att de delar av den lagliga regeringen som lyckats fly skulle verka från exil i Storbritannien (alternativt USA om så krävdes).
De invigda svenskarna kallade motståndsrörelsen för Stay behind.
1945 utnämndes Eije Mossberg till statsråd och 1947–1951 var han inrikesminister. Mossberg blev tillsammans med statsminister Erlander den som lade grunden för det som skulle bli det kalla krigets underjordiska motståndsrörelse.
I juni 1949 skrev Erlander för hand ner en fullmakt på statsministerns brevpapper till Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky att ingå i motståndsrörelsens ledning:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad.”

Artikeln är synnerligen intressant. Läs den!

Lindblad om Olof Palme!

Denna text av Hans Lindblad har stort intresse mot bakgrund av att Lindblad var politiskt verksam, bl a som riksdagsman, under Olof Palmes tid. Texten är bl a en recension av en nyutkommen bok om Olof Palme, med intressanta utblickar.

Boken är skriven av KLAS EKLUND, och ingår i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Olof Palme, Albert Bonniers förlag.
-----

Olof Palme – från toppen fanns bara en väg

”Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.”

Olof Palmes tid som statsminister innebar en serie motgångar, för hans parti men allra mest för honom själv. Under Palme tvingades socialdemokratin i opposition efter 44 år, medan företrädarna Per Albin Hansson och Tage Erlander aldrig förlorade makten i ett val.
”Upp som en sol och ner som en pannkaka” kan nog sägas gälla mer för Palme än för någon annan ledande svensk politiker. Visst finns fler exempel på regeringschefer med motgångar, men knappast någon som fallit från så hög höjd.

I fjol utkom andra delen av historieprofessorn Kjell Östbergs mästerliga biografi över Olof Palme. Förs­ta delen kallade han ”I takt med tiden”, medan den andra fick titeln ”När tiden vände”. Östberg ser Palme nästan som hjälte i en grekisk tragedi, ända ut i slutet i ond bråd död.
I Bonniers serie om de senaste 22 statsministrarna skildras Olof Palme av Klas Eklund, själv nära medarbetare till både Palme och Kjell-Olof Feldt. (Jag har ännu inte läst den senaste biografin om Palme, ”Underbara dagar framför oss” av historikern och DN-journalisten Henrik Berggren.)

Eklunds bok är på drygt 120 sidor mot över 800 för Östbergs båda band. Eklund hämtar en hel del hos Östberg men han har egna nära minnen av Palme. Han är ekonom och har naturligtvis extra tyngd när han skriver om Palmes problem med den ekonomiska politiken.
Kvällen den 28 februari 1986 när Palme för sista gången lämnade Rosenbad var Klas Eklund den ende som satt kvar så sent i statsministerns korridor. Palme stannade vid hans dörr och vinkade, ”vi ses, trevlig helg”.

Östberg ser nästan symbolik i att bläcket från protokollet från kongressen som valde Palme knappt hann torka innan strejkerna i de lappländska malmfälten kom som ett slags inledning på den svenska modellens fall.

Eklund beskriver hur Palme 1969 efterträdde Tage Erlander under former som närmast är att likna vid en kröning. Erlander fick börja från en långt mer blygsam position. En norsk journalist frågade den föga kände Erlander hur det kändes att betraktas som nolla. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade denne, något Eklund finner i linje med Erlanders lundensiska humor, ”men analytiskt mitt i prick”. Han tillägger: ”Palme, däremot, började sin statsministerbana på toppen. Och från toppen finns bara en väg.”

Året innan, 1968, hade partiet enda gången under efterkrigstiden nått över 50 procent i ett val. Att de följande valen skulle gå sämre kunde knappast förvåna. Efter årets ”katastrofval” har partiet tillsatt haverikommissioner. Vill de söka långsiktiga förklaringar bör de kanske börja med Palmes tid.
Eklund skriver att socialdemokratin genom att göra allt fler till mottagare av välfärdsstatens tjänster kraftigt kunde bredda sin väljarbas, inkorporera nya väljargrupper inom den växande offentliga sektorn och förlänga sitt maktinnehav.

För partiet var 50- och 60-talen en period av makalösa framgångar, både ekonomiskt och politiskt, för socialdemokratin i allmänhet och den uppåtstigande Olof Palme i synnerhet. I bjärt kontrast till detta står, menar Eklund, det stormiga 70-talet med ekonomisk stagnation, valförlust och intern förvirring. 80-talet ser ett försök till återhämtning, ofullgånget och med svåra interna partistrider som följd. Det var svårnavigerade vatten för Palme.

Att Palme kunde inleda sin bana som Erlanders sekreterare, vara den ständige hjälpredan i besvärliga frågor och sedan själv överta ledarrollen var naturligtvis en följd av partiets långa regeringsinnehav. Palme var en lysande talare, hade väldig arbetsförmåga och lade stor energi på att genom resor bli känd bland partivänner i hela landet. Där­emot nog usel administratör med drag av bohem.

Olof Palme blev Sveriges första TV-politiker, och de statliga TV-kanalerna fortsätter att höja honom över alla andra. Palmes symbios med TV illustreras av att han som minister ville ansvara för just TV, så när han skiftade från kommunikations- till utbildningsdepartementet tog han med sig TV-frågorna. Till det i efterhand nattståndna hos Palme räknar Eklund dennes frenetiska motstånd mot att andra än Sveriges Television skulle få sända för svensk publik.

Palmes Gävletal 1965 rörande Vietnam var en av hans mest uppmärksammade insatser under de år han byggde upp sin maktställning. I mycket handlade det att söka få unga vid främst universiteten att välja socialdemokratin och inte vänsterpartiet. Till stor del kom dock båda att förlora när många i stället fastnade för Mao och marxistiska extremgrupper. Palme blev ändå något av ikon för många kulturmänniskor och intellektuella. Det mesta av detta tappade han sedan som statsminister, enligt Östberg främst genom kärnkraftfrågan och IB-affären. Palmes helt skrupelfria lögner i Geijeraffären, där han skyddade sin bordellbesökande justitieminister, avslöjades först senare, efter 20 år.

Det i efterhand nog mest förbluffande med Palme är hur ytterst ringa intresse han ägnade LO:s krav på löntagarfonder. Hade dessa införts skulle LO idag äga i princip alla företag. Palmes nära medarbetare Anders Ferm uppmanade honom att ställa partiet mot väggen och säga ”ni får välja mellan mig och fonderna”. I stället vältrade Palme över frågan på Kjell-Olof Feldt. Eklund menar att Palme med sin överklassbakgrund fann det psykologiskt svårt att ta direkt strid med LO i denna fråga, så i stället valde han passivitet för egen del.

Eklund ser Palme som både praktisk realpolitiker och romantiker. Han menar att Palmes regeringar misslyckades främst på det ekonomiska området. Han tror också att Palme, om han fått leva, efterhand skulle ha erkänt brister inom skolpolitiken.
Eklund kunde se hur Palme i de beslutande organen inte tyckte om att bli ifrågasatt och hur han ofta tog kritik personligt. Kolleger lärde sig att backa när han mörknade i ansiktet. ”Till detta kom naturligtvis att en rad jasägare gjorde vad de kunde för att behaga den mäktige.”

Palme kom att vara i intensivt dagligt arbete för partiet under 35 år och sparade sig aldrig. Inte konstigt att han blev sliten och att humöret försämrades när alltmer gick honom emot.
Klas Eklund beskriver den sista tiden så här: ”Redan åren före den sista valrörelsen märktes en tilltagande stingslighet och avtagande intellektuell spänst. Men den här hösten blev kontrasten gentemot den tidigare kvicksilversnabbe och hyperaktive Palme så bjärt att många i hans närmaste omgivning började oroas över att han inte längre kunde sköta sitt jobb. I den inre kretsen pågick hösten 1985 en skärrad diskussion bakom lyckta dörrar om vad partiet egentligen skulle ta sig till med sin ledare. Borde man övertala honom att avgå? Skulle man kunna få honom att sjukskriva sig? Men vem skulle då ta över?”

Eklunds egen gissning är att om Palme inte mördats, och avgått 1987 eller strax efter så hade efterträdaren hetat Anna-Greta Leijon. Ingvar Carlsson, Palmes närmaste och trognaste medarbetare, ville själv avgå och funderade på att gå till Folksam, där han en gång börjat som skadereglerare.

Hos både Östberg och Eklund förvånas jag över att de behandlar Palmes internationella insatser utan att med ett enda ord beröra ”Palmedoktrinen” om att avspänning mellan USA och Sovjet var till nackdel för små stater. När Palme presenterade den tanken i Finland fattade åhörarna ingenting, för deras erfarenhet var att när kalla krigets vindar var som kyligast så ökade trycket på Finland. De enda applåderna för Palmes linje kom från Peking.

IB-affären är kanske den enskilda händelse som mest fläckat Palmes eftermäle. De journalister som avslöjade den illegala åsiktsregistreringen och övervakningen kallades av Palme, med det språkbruk som var hans eget, för ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.
Jag läste nyligen ”T-kontoret” som är en bok med den 1995 bortgångne Thede Palms länge sekretessbelagda redogörelse för sina år som chef för den hemliga underrättelseenheten under försvarsstaben. Palm var själv högerman men hade som uppslagsboksredaktör varit kollega i Lund till Tage Erlander. Som chef för T-kontoret utväxlade Palm uppgifter med främst USA rörande Sovjets fartyg och andra enheter vid Östersjön.
I början av 50-talet anmodade en sektionschef vid försvarsstaben honom att överta två reservlöjtnanter vid stabens mer officiella underrättelseavdelning, Birger Elmér och Olof Palme, men Palm ansåg sig inte ha plats för dem.
1965 avskedades Palm, enligt hans egen skildring efter beslut av Olof Palme som sedan också i strid mot gällande arkivlag gav klarsignal om bränning av T-kontorets dokument. Ny chef blev i stället socialdemokraten Birger Elmér som förvandlade kontoret till IB, som också kom att sköta LO:s och partiets helt olagliga övervakning av främst kommunister. Riksdagens försvars- och justitieutskott fick inget veta, inte heller regeringens ledamöter.

Det finns flera historier kring hur Tage Erlander anställde Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, lär Erlander ha sagt när han av Assar Lindbeck fick förslaget om Palme.
Jag undrar om det verkligen var utan betydelse i sammanhanget att Erlander hämtade Palme från försvarsstabens underrättelseavdelning. Erlander hade året innan varit hos president Truman och undertecknat samarbetsavtal rörande försvarsteknik och försvarsmateriel. Med främst USA, England och Norge hade regeringen inlett hemliga samarbeten rörande operativ planering i händelse av krig och fredstida samarbete kring spaning mot Sovjet.

Erlander var den som personligen informerade oppositionsledarna i den mån han tyckte de borde känna till det för allmänheten dolda samarbetet med Nato-länder. Erlanders engelska var inte särskilt bra, så nog förefaller det praktiskt om han som närmaste medarbetare hade en person väl insatt i dessa frågor och som lättare kunde tala med befattningshavare i andra länder.
Stämmer Palms uppgifter ska Palme ha haft en ledande roll för att bygga upp IB. Han hade då lämnat Erlanders kansli och var kommunikations- och sedan utbildningsminister. Det torde tillhöra ovanligheterna att ett statsråd avskedar en hög tjänsteman, i det här fallet hemlig, i en enhet som inte lyder under statsrådets eget departement. Synd att ingen av böckerna om Palme sökt skapa klarhet kring detta.

När gruvstrejken bröt ut strax efter Palmes tillträde som statsminister reste han inte själv upp till Kiruna. Han sände i stället upp sin nära vän IB-chefen Elmér som politisk spion.
Till paradoxerna hos Olof Palme hör att han på hemmaplan ledde olaglig övervakning av kommunister och andra medan han utomlands kunde stå sida vid sida med Castro i Havanna och utropa ”leve revolutionen”. Förvisso en mångsidig person.

Hans Lindblad

20 augusti, fyrtio år efter 1968.

Idag är det den 20 augusti. För fyrtio år sedan gick sovjetiska trupper in i Tjeckoslovakien. Inte några tiotusen, utan en halv miljon man enl uppgift. Med tanks och allt. Det väcker mängder av känslor och reaktioner.
Sommaren 1968 hade jag besök av en musiker från Tjeckoslovakien.

I april 1968 blev jag vald till ordförande för Svenska Jazzriksförbundet, SJR. Det blev en period av hårt, engagerat, ideellt arbete för den musikform, vars publik till stora delar börjat överge den till förmån för rockmusiken. Det konstnärliga erkännandet hade inte heller kommit riktigt ännu. Det var en av de saker vi i den nya styrelsen fick ta itu med.

Att det var s.k. majrevolt i Paris med studenter på gatorna, det visste vi, men åtminstone jag hade så mycket att göra med SJR och dess återuppbyggnad att jag inte hade mycket tid att då reflektera över detta. Innan jag blev ordförande i SJR hade jag under ett par år varit redaktör för förbundets tidskrift, Jazz-Nytt från SJR. I den egenskapen hade jag kommit i kontakt med en jazzintresserad ung man från Tjeckoslovakien. Han var musiklärare och tänkte komma till Sverige den sommaren.

Jag var då en ung man, och hade visserligen ett ”civilt” jobb bredvid det ideella arbetet med SJR, men jag bodde bara i en enrumslägenhet. Så min vän Ruda bodde, mesta tiden, hos en familj i närheten som han också blivit bekant med. De hade ett par ungdomar i vår ålder och jag fixade så att Ruda och de ungdomarna, som också var musiker, fick göra en konsert på biblioteket. Därigenom fick han lite pengar att röra sig med också.

Nå, efter en tid måste han återvända till Tjeckoslovakien, där väntade ju hans kommande brud också.

I Tjeckoslovakien hade det en tid pågått en försiktig liberalisering av det tidigare så hårda kommunistiska väldet. Men det ledde till spänningar mellan Moskva och de reformvänliga ledarna i Prag. Och den 20 augusti så brakade den sovjetiska militärapparaten med full kraft in i Tjeckoslovakien. Jag minns hur jag nåddes av nyheterna i radion på mitt kontor, och jag kunde knappt hålla tillbaka gråten. Naturligtvis så förstärktes känslorna av vetskapen om att min vän nu var tillbaka i sitt hemland. Det var ett så våldsamt bevis på det omänskliga i kommunismens ansikte och det ryska behovet att dominera sina grannar.

Olof Palme tog bladet från munnen och fördömde kraftigt detta maktövergrepp som stora Sovjet gjorde på lilla Tjeckoslovakien. Men när fp-ledaren Sven Wedén också kritiserade Sovjet, då tog statsminister Tage Erlander chansen att misstänkliggöra Wedén å det grövsta. Det blev en valrörelse med många fula grepp från sossarna. Erlander visade här sin sämsta sida, men han såg inrikespolitiska poäng att vinna med att betona neutralitet och undfallenhet mot Sovjet.

Det var dessutom obehövligt. I orostider tenderar ju väljarna att stödja sittande regering. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tjeckerna fick lida länge än under sovjetväldet. Ja, till och med ockupationen tog tid att avveckla. Och fp fick en smäll i valet.

Det är svårt att inte se parallellerna till den ryska invationen av Georgien, som nyss ägt rum. Visserligen är det inte kommunismen som regerar dagens Ryssland, men de ryska stormakts-drömmarna finns kvar, inte minst hos Putin. Dock känns det märkligt att ryska generaler liksom deras utrikesminister kallar sina styrkor för fredsbevarande. Det är ett exempel på nyspråk i Orwells efterföljd.