Det var en gång, när frihet var mera värd än pengar

En intetsägande rubrik, "Direktörens dubbelliv", men oerhört intressant artikel om en svensk motståndsrörelse.

Demokrati och frihet är oerhört viktiga ting. Det visar bl a kampen i Libyen, Bahrain, Jemen, Syrien, Egypten, Tunisien med flera länder dessa dagar. Vi påminns om det riktiga i Engelbrekts stolta ord om frihetens värde. Samtidigt visar aktuell debatt att en del, både svenskar och andra, gärna på ett eller annat sätt vill väga friheten mot andra begrepp, att den inte får kosta för mycket, inte i pengar, och inte i annat. Kan denna devalvering av värdet av frihet bero på att vi i Sverige varit fria (som nation) i ca 500 år, och att vi haft demokrati (som är ett frihetsvärde) i snart 100 år?

Det fanns en tid när svenska direktörers enda tanke inte bara var att tjäna pengar! Och då ledande personligheter kunde samarbeta, utan partipolitiska baktankar, om att ta strid för Sveriges frihet även om vi skulle ockuperas. Att leva under förtryck, under en ockupationsmakt var en outhärdlig tanke. Jämför gärna hur både det libyska folket, liksom andra, i dessa dagar reser sig emot en diktators förtryck. Så till den grad att de ber omvärlden om hjälp.

Ledaren för den svenska motståndsrörelsen efter andra världskriget, Alvar Lindencrona, var far till Gustaf Lindencrona, som var ordf för fpu några år på 60-talet, sedermera ekonomiprofessor. Jag träffade inte Gustaf ofta, men en gång på en fpu-konferens på 60-talet och sedan några decennier senare på något fp-arrangemang. (Detta var under den tid som folkpartiet var ett socialliberalt parti!)

I motståndsgruppen fanns förutom Alvar Lindencrona bl a både SAF:s och LO:s chefer.

Statsminister Tage Erlander (och gruppen) ansåg det uppenbarligen viktigt att motståndsgruppen inte styrdes av militären, däremot fanns givetvis militära chefer med! Det ledde också till att den kunde hemlighållas längre. Militär ansågs inte kunna hålla tätt... Av vad som framkommit så verkar det inte har förekommit politiska meningsskiljaktigheter om vad som var motståndsrörelsens uppdrag och mål.

Några små citat. " –Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander var den särskilt stark, minns sonen Gustaf Lindencrona.
Uppgiften var att stanna kvar och verka bakom fiendens linjer. Planen var att de delar av den lagliga regeringen som lyckats fly skulle verka från exil i Storbritannien (alternativt USA om så krävdes).
De invigda svenskarna kallade motståndsrörelsen för Stay behind.
1945 utnämndes Eije Mossberg till statsråd och 1947–1951 var han inrikesminister. Mossberg blev tillsammans med statsminister Erlander den som lade grunden för det som skulle bli det kalla krigets underjordiska motståndsrörelse.
I juni 1949 skrev Erlander för hand ner en fullmakt på statsministerns brevpapper till Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky att ingå i motståndsrörelsens ledning:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad.”

Artikeln är synnerligen intressant. Läs den!