Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.

Sträck vapen, Gaddafi-pojkar!

Ett par av Gaddafis söner (hur många har han?) sägs enl såväl SR som kvällspressen och DN vilja införa demokrati i Libyen. Söker en "lösning";)

Kanske de inser att slaget är förlorat, och vill rädda vad som räddas kan. Det troliga är väl att det är ett slags krigslist. Ingen tror väl att vare sig gubben eller sönerna vill ge upp sin maktställning och tillgången till "sina" pengar.

Men om de menar allvar. Då är det bara att låsa in gubben, ge order till armén att ge upp. Sträcka vapen och överlämna sig till oppositionen. Ställa Gadaffi själv inför domstol. Och så låta en övergångsregering ordna val, under överinseende av FN. Då kan de ställa upp där i valet och se om de får några röster.

Att de själva skulle få ordna en övergång till "demokrati" är självfallet helt uteslutet. Det är inte det slag av styre som de avser som folket vill ha.

Hur många procent förtjänar partierna?

På sin blogg skriver Mårtensson (c) att det är rimligt med en socialdemokrati på strax under 30%. Han jämför då med läget i övriga Norden, både för sossarnas och moderaternas motsvarigheter.

Vad är då rimligt? Det är ju en smaksak. Som bottnar i hur man värderar deras politik och hur tydlig den är. Så jag säger: tja, det gamla sossepartiet (från 90-talet och bakåt) "borde" idag ligga på 20-25%. Monas nya sossar på säg runt 30%, en försiktig förnyelse har ju skett under viss intern turbulens. Men så har de ju belastningen av samarbetet med mp och v. LO gillar inte mp och ingen annan gillar v.

De "nya", socialkonservativa moderaterna borde inte ha mer än 8-10%, max! Att fler än så röstar på gammelkonservativa värderingar hör inte hemma i ett modernt samhälle. De tidigare mer "nyliberala" runt 15%, max. De insåg ändå att vi inte lever på 1920-talet, men var extremt ekonomiinriktade.

Vare sig c, fp, kd eller v gör rätt för mer än 3-5% vardera. Inte i nuläget. Ingetdera partiet har något direkt profil, i vart fall inte en sammanhållen ideologisk profil av dignitet. Skulle de skärpa till sig, hitta tillbaka till sina forna ideologier vore det en annan sak.
Nå, inte för v då, som renodlade kommunister skulle de ligga en aning lägre ändå.

De enda som ligger någorlunda rätt idag, enl min mening, är mp. Dvs runt 10%.

Men det där blir inga 100%, invänder du då. Näe, just det. Men det är de inte värda heller, riksdagspartierna idag. Dock finns ett parti utanför riksdagen som borde upp från sina ca 2% till åtminstone 5-6% eller lite till. Och jag menar verkligen inte sd...

Filippinskt val 2010.

Idag går Filippinerna till val, inte bara av president utan även av vicepresident och ledamöter i kongressen plus lokala politiker av olika dignitet. Demokratin är synnerligen skör, och valfusk är vanligt liksom våldsamma valrörelser. Så lär när detta skrivs minst fyra personer dödats idag, valdagen. Den hittillsvaranden presidenten Gloria M Arroyo tog först över eftersom hon var vicepresident när dåvarande presidenten Estrada tvingades avgå på grund av korruption. President och vicepresident välj var för sig och kan därför komma från olika partier. Gloria Arroyo ansågs som en tämligen god president till en början, i vart fall som kontrast till Estrada och övriga tänkbara kandidater. Med tiden har hon dock fläckats ner ordentligt av korruptionsskandaler och valresultatet, när hon skulle väljas själv till president, har ifrågasatts.

I år är det nio kandiater till presidentposten, främste favorit är den ende som allmänt anses vara icke-korrupt, Noynoy Aquino (50 år, Liberala partiet och son till legendariska demokratikämpar), andra kandidater är bl a 73-årige Joseph Estrada (igen!) och en ytterligt förmögen fastighetsmagnat vid namn Manuel Villar Jr. Om jag förstått det rätt kandiderar en son till förre diktatorn Ferdinand Marcos till en post i senaten!

Filippinsk politik domineras av en elit på några familjer, och är inte i någon högre grad grundad på ideologier utan vilar på personer och grupperingar kring dem. Röstköp av väljare är vanligt. Förra valet tog minst en månad att räkna... I år testar man valmaskiner, vilka enl rapporter fungerar mycket dåligt. Frågan är vad det kommer att betyda för resultatet och möjligheterna till fusk och andra oegentligheter.

Om filippinsk politik kan mycket sägas och skrivas. I väntan på resultatet så vill jag för den som inte nöjer sig med vad som står i svensk press, ex-vis i DN, rekommendera en filippinsk källa, Philstar.com. Texten där är i huvudsak på engelska, som är ett av Filippinernas officiella språk! Där får man en ganska god bild av åtminstone presidentkandidaterna och vad de säger sig stå för. Som alltid får man förstås ta politikers egna uttalanden med en nypa salt...
Sajten förefaller uppdateras löpanden, så jag antar att där även kommer att publiceras valresultat.

Pressfriheten får nog sägas vara rätt god i Filippinerna, men journalister där lever ett synnerligen farligt liv. Politiker har ibland privatarméer eller positioner som gör att de effektivt kan tysta kritiker.