Jag har blitt Skolpartist.... men inte bytt ideologi

Jag har förstått att ett och annat ögonbryn har höjts när det blivit känt att jag kandiderar i höstens val (kommunalt) - och dessutom på Skol och landsbygdspartiets lista. Jag vill därför förklara bakgrunden och varför detta steg.

Rent allmänt bör detta vara av visst intresse för många av mina vänner som kollar min blogg, och/eller på Facebook. Men möjligen än mera för Pitebor, som känner till (eller inte känner till!) mina tidigare politiska aktiviteter i kommunen och annorstädes.

 Jag har inte bytt grundideologi. Jag har allt sedan jag blev politiskt medveten, och det blev jag mycket tidigt, varit socialliberal, vilket var detsamma som folkpartist. Var medlem och mer eller mindre aktiv i drygt femtio år. Då gick jag ur fp, men har behållit min grundideologi frisinne/socialliberalismen, dvs för frihet i gemenskap, en frihet som långt den inte skadar andra och med socialt ansvar. Frihet och rättvisa.  Fp´s tilltagande högerglidning i kombination med en mix av nykonservatism och udda populistiska inslag, den kunde jag inte i längden försvara och företräda. När Jan Björklund tog över ledarskapet för fp var det droppen.  Det har varit svårt att hitta ett (riksdags-)parti som passar min grundsyn. Namnbytet till Liberalerna (L) har ju inte gjort saken bättre, jag ser det som snudd på falsk marknadsföring, även om man ännu i högtidliga sammanhand talar väl om socialliberalismen, men numera kanske mest om liberalism utan prefixet social. Rent faktiskt skulle möjligen prefixet ny- framför liberal passa bättre. För det betyder ju egentligen nykonservativ... i vart fall i vissa avseenden.

Alltså, jag har, som jag antytt i tidigare bloggpost, beslutat mig för att stödja och till och med kandidera för det lokala Skol- och landsbygdspartiet i Piteå, SLP.  Ett parti som vid förra valet kom in under namnet Skolpartiet, som en direkt följd av de stora protesterna emot den regerande socialdemokratins planerade nedläggningar av flera landsbygdskolor.

Varför då nu SLP? Ja, det är ett lokalt parti, som i första hand hävdar skolans och landsbygdens intressen, och det på ett sätt som är förenligt med min grundideologi. Skola och utbildningsfrågor har följt mig i stort sett hela livet, som skoladministratör många år, som skolpolitiker, genom giftermål,  och som grunden för demokrati och utveckling. Jag har till och med sysslat lite med undervisning själv. Jag är dessutom uppväxt i mindre samhällen, delvis ren landsbygd och bor efter en del år i större eller mindre städer nu en mindre tätort på landsbygden, snudd på glesbygd. Därtill har jag alltid hävdat att en levande demokrati förutsätter en aktiv opposition, som håller ögonen på makten.

SLP grundades och leds av Anders Nordin, med bakgrund bl a i Miljöpartiet (som tidvis haft en del socialliberala tendenser - dock inte under de senaste åren), och med starkt engagemang i just skol-  och landsbygdsfrågor, och demokrati, hur den ska bedrivas och göras levande, så alla känner sig inkluderade. Så att makten granskas. Nu instämmer jag inte i alla detaljer i vad SLP i Piteå tyckt och föreslagit, men i huvudprinciperna - dessutom är taket högt i SLP.
Jag har också funnit att SLP nog är det parti som är mest aktivt i kommunen. Koalitionen under sossebefäl och stöd av vänstern och miljöpartiet, de administrerar och bestämmer. Men SLP är de som granskar och kommer med förslag på bätrre politik.

Några korta exempel på vad som är (eller bör vara) SLP-politik.
Bevara skolorna i byarna, underlätta för ett öppnande av de som lagts ner. Ge möjlighet för elever i trånga "tätortsskolor" att välja en glesbygdsskola där det finns utrymme, om de så vill - med skolskjuts. Försvåra inte för friskolor genom lägre skolpeng genom budgettrixande. Bevara även dansundervisningen i Piteå, det är en skam att den "förvisas" till Luleå.
Bevara samhällsservice i byarna i st f att lägga ner den. Samhällsservice (och skolor) gör det mera attraktivt att bosätta sig i byarna, för att arbeta där eller för att pendla till jobb.

Eftersom mycken samhällsservice t ex betr viss sjuk- och hälsovård mm, bara finns i Piteå C så bör parkering i stan, liksom ett bredare affärsutbud etc, vara helt avgiftsfri (och med minimal byråkrati), gärna utan tidsgräns (eller minst tre tim fritt) för alla som bor utanför centrum.
För att minska behovet av bilar, eller i vart fall begränsa användandet av de ändå nödvändiga bilarna, bör lokaltrafiken, vara fri/gratis för landsbygdens folk vid resor till stan. Dvs inte bara för stadsbornas centrumlinje.
En aktiv och granskande oppositionspolitik, som också bekämpar alla tendenser till nepotism och korrumption, jävsbrott etc som finns eller kan dyka upp (vilket tydligen många pitebor befarar finns).
Etc. SLP är det i särklass mest aktiva partiet i fullmäktige. En ordentlig och samlad redovining av SLPs initiativ i fullmäktige finns på SLPs hemsida på internet.

En lämplig huvudslogan för SLP kunde vara: "Rättvisa åt landsbygden!"

Piteå behöver ett aktivt parti som tar ställning för skola, landsbygd och levande demokrati.

PS. Skol- och landsbygdspartiet i Piteå har en FB-sida, där man kan följa partiets aktiviteter, åsikter och förslag. 

https://www.facebook.com/piteslp/

eller om du har FB öppet redan, sök direkt på: piteslp

Där finns både sådant som är av mera lokalt intresse och principiellt viktiga frågor av allmänt intresse oavsett var man bor.

SLP har även en egen hemsida  på internet.  https://www.slp.nu/ 

Per Garthon, socialliberalism och dagens politiska läga

Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en  intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han  beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen. 

För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp)  - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna... 
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.) 

Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar... 

(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?) 

Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. ..... 

Så, inte blir jag speciellt  förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.

En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism. 

På väg till revolutionen ?

Är Sverige på väg in i ett revolutionärt skede?

På AB debatt skriver Olle Wästberg om att politikerna har övergivit förorten. Han beskriver bl a de stora skillnaderna i valdeltagande i olika delar av Stockholm.
"Klyftan mellan det valdistrikt (i Bromma) där flest röstade och det där minst andel röstade (i Tensta) var 54 procent."
Skillnaderna mellan utbildning, sysselsättning och inkomster skiljer stort mellan olika stadsdelar. Vilket leder till olika valdeltagande.
Olle skriver: "Unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök än andra att påverka politiska beslut. Samtidigt är politiska beslut långt viktigare för levnadsomständigheterna för människor i Norsborg än vid Karlaplan.

Lågt valdeltagande är en följd av låg integration och bostadssegregering. Effekten av att människor i ”utanförskapsområden” inte röstar är att de heller inte blir lyssnade till. Vi vet ju att unga och utlandsfödda är underrepresenterade både som medlemmar i politiska partier och i de valda kommunala församlingarna."
Och, påpekar Olle Wästberg, politikerna lyssnar inte på de som inte röstar. De i utanförskapsområdena känner det, att ingen lyssnar. Att det leder till frustration är inte underligt. 

Samtidigt läser jag i DI hur Sven Hagströmer beskriver det. "Känslan av hopplöshet i Stockholms förorter skapar enorma slitningar i samhället, säger finansmannen Sven Hagströmer.
"Den franska revolutionen berodde just på det", säger han till Aftonbladet.

Alltså, vi har stora problem idag, där många människor inte bara känner sig långt ifrån inflytande, från delaktighet i demokratin och välfärden. De är också utanför de facto. Det har uppstått stora skillnader, "klasskillnader". Hopplöshet. Det har uppstått parallellsamhällen. 

Och även om dessa uttalanden göra i anledning av några AB-artiklar om Stockholm vet vi ju att liknande situation finns även på andra håll i landet, i förorter eller andra områden där det koncentrerats människor med låg utbildning, låga inkomster, låg sysselsättningsgrad.

Samtidigt så vet vi att inte bara den franska revolutionen 1789 uppstod på grund av de parallella samhällena, där större delen av folket levde i armod, och utan inflytande - utan demokrati, medan en överklass levde i överflöd. Den ryska revolutionen i början av 1900-talet hade liknande orsaker. 

Och vi var väldigt nära det också i Sverige för ca 100 år sedan. Där alltfler flydde fattigdom, religiös förföljelse och ofrihet till Nordamerika. Samtidigt som industrin växte fram med underbetalda arbetare (som ofta var ogifta kvinnor i vissa industrier) och det gick trögt med demokratins framväxt. Skillnaderna var för stora. Högern, kungahuset och de besuttna stretade emot folkets vilja att få vara med att styra - och så innebar första världskriget, speciellt de senare åren, att hungersnöden blev djup och akut, vilket inte Hammarskölds (av kungen utsedda regering) kunde bemästra.  En ny regering under Carl Swartz fick ta över i den tid (våren, sommaren 1917) då det var omfattande och förtvivlade demonstrationer, där kvinnorna ofta spelade den ledande rollen. Det fanns för lite bröd, potatis, rotfrukter och mycket av köttet och fläsket som producerades hade exporterats. Hungern och att den mat som fanns var för dyr,  och bristen på inflytande (demokrati) ledde på sina håll också till rena kravaller och annan oro. Skillnaderna i samhället var för stora.

Nu kom Sverige över den krisen, Swartz kortlivade regering lyckades lugna folket genom att samarbeta med riksdagen ( inklusive vänstern, dvs liberalerna och socialdemokraterna) och genom att få fram mat, och genom att förbereda marken och göra klart för de mera rabiata konservativa (kungahuset, högern etc) att om inte rösträtten utvidgades så kunde det bli revolution. Swartz var "höger", och hade en blandad uppsättning ministrar, men var uppenbarligen en moderat konservativ, med mycket starka liberala sympatier, som insåg. Hösten 1917 segrade vänstern (liberalerna och socialdemokraterna) och liberalernas ledare Nils Eden blev statsminister i en koalition mellan liberaler och  socialdemokrater. Högern tappade stort, och de mera revolutionära socialisterna (utbrytare från soc-dem) fick bara 8%, och de två bondepartierna (konservativa) var också små. Detta ses som det parlamentarismen slutliga genombrott. Att regeringarna inte skulle utses av kungen utan av riksdagen och måste ha riksdagens stöd. Edéns regering avskaffade de tidigare begränsningarna av rösträtten - och kvinnorna fick rösträtt. Olika reformer i demokratiserande syfte genomfördes (inkl skolreformer). 

Av historien, erfarenheterna, bör vi kunna tyda tecknen. Se att vi idag har flera av de orsaker som låg bakom tidigare revolutioner och som gjorde att vi var snubblande nära det även i Sverige. Klassamhälle, stora grupper som stod utan verkligt inflytande, fattigdom etc. Och lära att ska vi klara även dagens situation måste vi avhjälpa bristerna; minska utanförskapet, minska de allt djupare klyftorna mellan olika grupper människor, förbättra utbildningen, minska fattigdom och öka sysselsättningen och öka valdeltagandet. Partierna måste lyssna och deltagandet i det demokratiska samtalet måste öppnas, vidgas så att alla känner sig kunna vara med. Att dagens överklass måste rucka på sina privilegier (ekonomiska och andra), om vi ska ha ett samhälle där alla är med.

Första maj - utan revolution nu, men nära för 99 år sedan

Jag gissar att dagens första maj blev en rätt avslagen demonstrationsdag i Sverige. Jag har inte förmärkt något som skulle förmå de stora och upprörda folkmassorna att gå ut och demonstrera. I stort sett hela min livstid har det, förutom några korta avbrott under senare tid, varit socialdemokraterna som suttit vid makten. Och det har verkar konstigt och närmast patetiskt att gå ut och protestera emot makten, när man själv är den som har makten.  Om en stund lär vi få pliktskyldiga reportage för vad som förevarit och sagts.

Annat var det för cirka hundra år sedan. Och för 99 år sedan, 1 maj 1917, var det inte bara världskrig utan också en pågående kommunistisk revolution i Ryssland och i Sverige var det en hungersnöd som drev folk, och inte minst kvinnorna, ut på gatorna för att demonstrera. Etablissemanget (kungen, högern, militären, överklassen) fruktade revolution även i Sverige, och de motarbetade den framväxande parlamentarismen och en demokratisering som skulle leda till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Vänstern, dvs liberalerna och i viss mån de framväxande socialdemokraterna hade vunnit några steg på vägen till folkmakt i stället för herremakt.

Under året innan hade hungersnöden brett ut sig alltmer, Hammarskölds regering hade inte klarat av livsmedelsförsörjningen och inte att förhandla med Storbritannien om handelslättnader. I början av 1917 blev livsmedelsbristen akut. Regeringen Hammarsköld tvangs avgå. Och Carl Swartz bildade regering. En höger- och konservativ regering, men inte av det mer extrema slaget, och ledd av en person som var moderat höger och delvis snarast liberal i praktiken, med ett förflutet som frihandelsvän - i motsats till de mer konservativa högermännen. Och Swartz var inriktad på samarbete med riksdagen och där även med vänstern (liberalerna och socialdemokraterna). Men det var oroliga tider. Militären, i vart fall de värnpliktiga, ansågs inte pålitliga om det skulle bli något som kunde bli en revolution. Samhällsbevarande krafter började bilda "skyddskårer" som skulle hjälpa polisen och "trogna" militärer att hålla tillbaka våldsbenägna demonstranter. Vare sig de demonstrerade för mera mat till rimliga priser eller ett nytt styrelseskick/republik.

Inför första maj höjdes säkerheten, rusdrycksförbud utfärdades ock krigsministern ville förlägga pålitliga förband  från landet i Stockholm p g a oro för de opålitliga i Stockholm. Men Carl Swarz ville inte det. Han insåg att det kunde ses som provocerande, och han förhandlade med Branting om att skyddskårerna inte skulle få några anslag, utan tvärtom förklaras oönskade. En del högerkrafter var närmast panikslagna, men Swartz och hans regering var bekymrade, men inte panikslagna. De lyckades, efter samtal och samverkan med vänstern lugna ner situationen. Samtliga partiledare, inklusive även Branting och Nils Edén (liberalernas ledare) uppmanade folk till lugn och att samarbeta för att klara av svårigheterna. Och i riksdagen lyfte Branting fram att förutom att hungerkrisen måste lösas, måste det också till konstitutionella reformer.

Och, ja, demonstrationerna blev mäktiga och omfattande. Men i huvudsak lugna och värdiga. Dock, skulle det visa sig att det inte var ett lugn som skulle råda allt framgent. Men första maj innebar inte startskottet till en blodig revolution i stil med den ryska, bekämpas av regimtrogna trupper, poliser och högern.  Efter ett halvårs regerande hölls riksdagsval. Swartz regering avgick och vänstern, dvs liberalerna med Nils Edén som statsministger och socialdemokraterna med Hjalmar Branting, bildade regering. Allmän rösträtt, utan graderade röstskalor, och rösträtt även för kvinnorna, infördes. Och första världskriget tog slut.

 Socialdemokratin sprack under resans gång, och utbrytarna bildade ett kommunistiskt parti.

Fösta maj 1917 var revolutionen dock snubblande nära, men undveks. Demokratiseringen kunde gå vidare med fredliga medel.
...
Carl Swartz är en statsminister som jag tidigare inte vetat mycket mera om än namnet. Historikern Eva Helen Ulvros bok (Bonniers) om Swartz ger dock en intressant och detaljerad information om honom och speciellt om det händelserika halvår som han var statsminister. Och den visar att även en kort regeringsperiod kan innebära viktiga beslut för landets framtid.
För mig är det dessutom intressant, Carl Swartz kom från Norrköping (vilket jag inte gör), men hans mor hette Elisabet Forsgren. Undras om det kan finnas något släktband långt bort i historien...

Vem byggde Sverige?

En viktig del av den socialdemokratiska självbilden, det är att det var partiet som byggde Sverige. Per-Albin Hanssons Folkhem, och Erlanders påbyggnad. En bild som får stöd av det långa maktinnehavet för S.

Nu har en moderatpolitiken ifrågasatt detta i en artikel i Dagens Samhälle rubricerad "Socialdemokraterna byggde inte Sverige".  Vilket givetvis retat upp en del socialdemokrater, och det med besked.

Så här ser jag på saken.

Det är inte en korkad artikel. Men ofullständig, och det gissningsvis fullt medvetet. Liksom de vredgade kommentarer från s-håll, som försvarar det höga skattetrycket som grunden för folkhemsbygget.  

Alltså. M-skribenten "glömmer" att industrialiseringen och utvecklingen under perioden 1870 och till medio 30-talet faktiskt till stor del berodde på folkskolans införande några årtionden före 1870, en liberalt framdriven reform. Att välfärd och byggandet av landet fick fart berodde också i hög grad på frihandeln, som drevs fram av liberaler, och där var de konservativ motståndare. 
S kom in på banan på allvar först en bit in på 1900-talet, och liberaler och socialdemokrater var pådrivande för demokratiseringen, en annan viktig framgångsfaktor, liksom olika sociala reformer, emot högerns och "näringslivet". Liberalerna har inte motsatt sig skatter för sociala reformer, däremot skatter och annat som ansågs leda till socialisering. 
Och det hör till bilden att s i vart fall under Strängs epok och lite till hade gott och (alltför) tätt samarbete med storföretagen (läs: fr f a Wallenbergsfären/SEB), vilket jag gissar att båda parter ansåg gynna sig själva och sina mål... 
Däremot gynnade det knappast småföretagandet. Det gynnades främst av det liberaler och sparbanksrörelsen stod för. Och tyvärr glömmer lätt Sossarna att faktiskt näringslivet, företagandet skapat underlag för välfärdsbygget - vilket s i regeringsställning kunnat utnyttja för att ta in skattemedel för det fortsatta byggandet. Det är ett växelspel som såväl högern/moderatena/näringslivslobbyister som sossar inte gärna erkänner - annat än "sin" bit. Saltsjöbadsavtalet och -andan är ännu en sådan viktig bit som idag inte erkänns fulla värdet av från de olika sidorna. 
Utvandringen från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet bidrog  också att Sverige lyckades försörja de som blev kvar. Det som byggt Sverige är ett växelspel av många faktorer och inblandade. 

Alltså, artikeln är ofullständig och vinklad, men det är också de mest hätska angreppen på den. 
Verkligheten är mera sammansatt och mångfacetterad, och beror på hur samförstånd lett utvecklingen framåt. Där det ibland kompromissats, ibland kunnat undvikas dikeskörningar. Men inte alltid...

Ett parti kan inte, bör inte, binda sig för blockpolitik

Expressen har ett litet referat från lördagsintervjun i radion med Birgitta Ohlsson. En intervju jag inte kunde höra ens med ett halvt öra, men den verkar ha gett intressanta och goda besked av henne i några frågor. Om det är detsamma som fp´s besked, det är ännu en öppen fråga.

Sålunda  "Folkpartiets Birgitta Ohlsson öppnar för att hon vill regera med Socialdemokraterna. Hon menar samtidigt att skillnaderna mellan allianspartierna har blivit större under hösten.

– Både Moderaterna och Kristdemokraterna har dragit mycket högerut. Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil, säger den tidigare EU-ministern"

"Hon fortsätter samtidigt kritisera de tillfälliga uppehållstillstånden – även efter migrationsuppgörelsen." 

Birgitta Ohlson  lämnade öppet vilka partier som skulle ingå i en regering där fp kan samarbeta med socialdemokraterna. 

"– För mig har politik, när det gäller blockpolitik, handlat om plus- och minustecken. Vilka är de stora avgörande frågorna för Sverige? De kommer fortsätta vara ekonomi och försvar exempelvis. Där ligger vi så klart mycket närmare alliansen. Men det är viktigt att sända ut signaler om att alliansen måste reformeras på andra fält, säger Birgitta Ohlsson (FP) i Ekots lördagsintervju.

"Utrymme för Folkpartiet"

Efter Kristdemokraternas riksting och Moderaternas stämma har båda allianspartierna rört sig högerut, menar den tidigare EU-ministern.

– Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil.

Under hösten kommer partiet att rösta för regeringens propositioner om slopat vårdnadsbidrag och en tredje pappamånad.

Att Birgitta Ohlsson öppnar upp för att regera med Socialdemokraterna har fått reaktioner från flera politiker, däribland allianskollegerna Maria Abrahamsson (M) och Sara Skyttedal (KD)."

I detta är jag överens med Birgitta Ohlsson. Kd och M har klart gått åt höger, dvs i en konservativ riktning. Och att Maria Abrahamsson (m) och Sara Skyttedal (kd) reagerar på det, det är bra, det klargör än mer skillnaden. Det är ju inte så att det är varje allianspartis skyldighet att lägga sig för höger-moderata och konservativa åsikter. 

Och nog örr det vara som Ohlsson säger, att politiskt samarbete måste utgå ifrån de aktuella frågorna och hur varje parti ser på dem. Vilket innebär att det självfallet är fritt att samarbeta med det/de parti/er som ligger närmast eller som det går att komma överens med betr vad som ska göras, även om man har olika utgångspunkter.
Med bibehåller kompassriktning.
OBS. Expressenartikeln är något utförligare än mitt referat ovan. Ex-vis betr flyktingöverenskommelsen. 

Regering genom folkvilja eller genom partiledartrixande?

Om folkviljan och regerandet. Och var är partierna?

 Att ett extraval inte blir av i mars, det är bra, ur många aspekter. Men hur och varför man trixade sig fram till detta med decemberöverenskommelsen, det finns massor av invändningar emot. Både politiskt/taktiska och ideologiska. Jag har berört det i några blogginlägg redan tidigare, men vill utveckla mig lite mera.

Sålunda, förändringar i hur regeringar ska utses och fungera ska beslutas i laga ordning av riksdagen, inte av en grupp partiledare som en utomparlamentarisk överenskommelse som dels kan ses stridande emot RO (riksdagsordningen), dels de facto kan brytas när som helst.  (Ser dessutom  i skrivande stund att den visst verkar vila på så skakig grund att den redan är på väg att rivas upp.) Vill man ha en förändring i stil med DÖ (decemberöverenskommelsen),  så skall den ske just genom riksdagsbeslut, inte genom att förhandla över huvudet på riksdagens valda ledamöter, vilka ju i vart fall teoretiskt skulle kunna rösta emot partipiskorna.
Att drastiskt minska den folkvalda riksdagens makt genom en partiledaröverenskommelses till förmån för regeringsmakten, det har jag svårt att se någon demokratisk motivering för!

Vad DÖ faktiskt innebär, det kan man ha olika åsikt om också. Jag ser det som att det man kommit överens om är att inte komma överens, förutom att en minoritetsregering ska kunna regera, el i vart fall sitta kvar. Alltså ingen överenskommelse om sakfrågor, bara i form, och inte enl hur vi hittills uppfattat begreppet regeringsduglighet.

Hittills har ju minoritetsregeringar (s) antingen vilat på ett tämligen villkorslöst stöd från kommunisterna/vpk eller så genom mer el mindre breda överenskommelser i sakfrågor över (de tidigare inte så hårda) blockgränserna. Oftast genom ett regeringsparti som sökt "hoppande" majoritet med ett eller flera partier. När en regering (=s) inte hade majoritet så klarade sig den, när den ansåg att det räckte, med kommunisternas stöd. Ville den så kunde den ibland få stöd av något parti i mitten.

En regering skall söka majoritet. Klarar den inte det skall den mer eller mindre tvingas att söka majoritet för sin budget och andra förslag. Inte garanteras att kunna regera emot riksdagens majoritet.  En framkompromissad majoritet ska, i demokratins namn, rimligen ligga så nära "folkviljan" som möjligt, dvs vila på "mitten".

Ett problem blir då förstås hur man definierar var "mitten" ligger.  Att beskriva det som att alliansen är "mitten", med de rödgröna (vänstern) och sd (högern) på vardera sidan, det är en grov förenkling. .
Blockmässigt man man ju se det så. Däremot anser jag att ideologiskt stämmer det inte.  Inget av de 3 blocken är så lätt definierade.
Ytterligare en komplikationen är förstås att det är svårt att, rent praktiskt, placera partierna ideologiskt. Deklarerad och faktiskt profil stämmer ju snart sagt aldrig numera. Och vad som är "mitten" beror ju på var ytterkanterna befinner sig. För att förenkla resonemanget bortser jag från dessa komplikationer, detta  är ju inte avsett att vara en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Jag anser alltså att demokratiska beslut ska fattas så att "folkviljan" ska respekteras. Och att när inte ett parti har en solklar och överlägsen majoritet, så respekteras folkviljan bäst genom praktiska kompromisser (i aktuella frågor) mellan partier som kan komma överens, vilket rimligen bäst sker genom att hitta "mittenståndpunkter", dvs tar hänsyn till mera än vad 51%  av väljarna vill. Gärna klart bredare än så, men utan att låta ytterkantsståndpunkter styra. 

Mitten idag ser jag idag således delvis gå tvärs igenom partier. Det går inte att säga att blocken i sig är "rött/vänster", "mitten" eller "höger".

Tveklöst rött är förstås vänsterpartiet (dock ej så rött som gamla vpk eller skp).
Mp har ibland en viss kantring åt rött, samtidigt med svårdefinierat grönt och ibland socialliberala inslag, mp är alltså inte alls klart "rött" (eller klart rödgrönt) idag.
Stora delar av dagens sosseparti är idag "mitten", men försöker samtidigt hålla en balans med de rödare/socialistiska medlemmarna och väljarna. Vinner endera sidan inom s så tappar det än fler väljare, inte minst på grund av att sossarna definierar partiet som "vänster" samtidigt som det försökt flirta år mitten trots beroendet av vänsterpartiet.  Jag menar nog att så länge sossarna inte har egen majoritet (vilket lär dröja) så måste de vända sig till mitten för att kunna reagera. Därvid tappar de möjligen en del till vänsterpartiet, men kan samtidigt få en del väljare från "mitten" (eller soffan), de som nu känner viss sympati för s, men räds för dess eventuella (?) socialism och dess beroende av vänsterpartiet.

Allianspartierna då? Fp har delvis glidit åt höger, socialliberalerna sitter trångt, men partiet får rimligen totalt ändå ses som "mitten".  (Idag ligger ju partierna/ledningarna till höger om sina "trogna" väljare, till skillnad för hur det var på 70-talet då partiledningarna låg till vänster om sina väljare.)
Nya moderaterna är en skvader, som till och från betecknar sig som mitten eller till och med ngt slags vänster-light, men de facto är det ett högerparti ändå, med sin mix av rester av socialkonservatism (Reinfeldt), en gnutta värdekonservatism, mycket av neo-conservativ nyliberalism (främst ekonomiskt) och framför allt ren maktsträvan utan klar ideologi, ett "statsbärande" parti, ungefär på samma sätt som socialdemokratin länge betraktade sig.

Centern får nog ses som "mitten" idag om än med fläckvis inslag av högerpräglad nyliberalism.
KD är i botten ett värde- och moralkonservativt parti med socialkonservativa inslag som strävar efter att vara "mitten" genom viss praktisk anpassning till liberalism, för att attrahera mittenväljare. (Vilket i o f sig gör att en del värdekonservativa inte riktigt känner sig hemma.)

Ska man sortera partierna inom alliansen så är ändå, trots inre skillnader inom partierna,  fp, c och kd "mitten", medan moderaterna är höger.

Som jag ser det så ligger mitten totalt i svensk politik idag hos sossarna(s mitten- o höger), fp, c, kd, som partier.  Men dessutom hos mittenväljare som kan ha röstat på mp eller m.

"Vänstern" är v, delar av s  och delar av mp (men ej hela eller ens majoriteten inom dessa partier)

Högern är moderaterna, och till en del sd...

Ser man det som block så är sverigedemokraterna idag ett eget "block".

Sd är, i det som är dess profilfråga, den främlingsfientliga invandringspolitiken, förstås extremt och högerextremt i sin närmast perversa nationalism. Samtidigt så ska man komma ihåg att det också är ett missnöjesparti rent allmänt, missnöje med de gamla partiernas politik och deras sätt att "inte lyssna på folk", en populism som får ses som höger - hårdare tag emot brottslingar, ekonomisk politik (men som också kan vara vänster).
En stor del av sd:s förslag som inte direkt berör invandringspolitiken, kan dock ses som en populistisk variant av gammal sossepolitik (som ju också i mycket var värdekonservativ!) , med bättre sjukvård, bättre äldreomsorg och pensioner etc. Att "finansieringen" av detta ska ske genom ett stopp för invandringen, det är man inte lika tydliga med.
Alltså, SD är ett extremt högerparti, som samtidigt försöker fånga nostalgiska vänsterväljare.

Därför borde inte DÖ ha träffats. Men partierna borde på något sätt tagit sig tid för att lösgöra sig från blockpolitiken, hitta och göra tydligt sina egna ideologiska förankringar, och sedan antingen hitta fram till ett sätt att bilda en mittenregering (med majoritet!), eller så acceptera att det behövs ett extra val, kanske sept 2015 eller i maj 2016. Vilket förhoppningsvis kunde visa partierna var folkviljan ligger. Och tvinga dem till en demokratisk kompromiss i mitten.

Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Osnyggt angrepp på liberalismen

I PT den 3 nov går Tony Johansson (uppenbarligen s) till våldsamt angrepp på de svenska liberalerna och svensk liberalism. Detta gör han genom en osnygg debatteknik glidning av begrepp och genom att använda Sverigedemokraterna (SD) som förevändning.

Jag skrev precis en replik till PT, som utlovats bli införd denna vecka.  Här är en länk till artikeln.

Debattartikeln börjar med en i och för sig riktig beskrivning av SD, Jimmie Åkesson, närliggande historia och bakgrund. Frånsett ingressen har jag inga invändningar emot den första halvan, där han visar hur det gått till i interna SD-sammanhang och betr den fascistiska idétradition som SD bygger på. Men sedan gör skribenten allt för att svartmåla den svenska liberalismen.

Svensk liberalism är inte synonymt med en ledarskribent, och dennes eventuella olyckliga formulering, i Dagens industri. Jag har dessutom läst artiklar av denne, som tar kraftigt avstånd från SD. Inte heller att nämna en moderat (!) Skånepolitiker är en ursäkt för att angripa den svenska liberalismen. Det värsta, och mest propagandistiska, är när han drar fram det folkpartistiska kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandberg, en man som onekligen samarbetar med SD lokalt, som symbolen för svenska liberaler.

För det första. En folkpartistisk lokalpolitiker, låt vara kommunalråd, är inte den som definierar vad svensk liberalism står för. Inte ens om han kopplas ihop med en moderat och en ledarskribent.

Folkpartiet är idag inte detsamma som svensk liberalism (och än mindre socialliberalism). Den tiden är förbi.

För det andra. Över huvud taget är de svenska partierna inte längre självklart representativa för den ideologi den tidigare stått för, och i vissa fall ännu klistrar på sig i högtidliga sammanhang eller valtider. Är idag vänsterpartiet detsamma som kommunism? Är idag moderaterna entydigt konservativa? Och är socialdemokraterna idag ett socialistiskt parti i egentlig mening? Svårtydbara mixar är nog en riktigare benämning på partierna.

För det tredje. Är det inte så att de flesta, alla, partier med lätthet springer ifrån sina rötter om de tror sig hitta ståndpunkter som gör att de kan ta eller behålla makten? De senaste regeringsförhandlingarna, liksom diskussion som föregick dem, är inte de väldigt tydliga exempel på att t ex socialdemokraternas mål var makten, inte att genomföra socialistisk politik. I vart fall inte i socialdemokratisk variant, möjligen i vänsterpartistisk.

Jag menar att politisk debatt skulle vinna på om man gjorde klart vad man diskuterar. Är det partipolitik, så resonera om det och sätt inte felaktiga etiketter på varandra. Diskuterar man ideologi, så gör det. Och låt partitaktik vara. Tillvita inte vare sig personer eller partier åsikter som inte är deras. Och smutskasta inte ideologier genom att dra fram icke-representativa företrädare.

Hur skulle socialdemokratin uppskatta om politiska motståndare drog fram någon enskild företrädare, som trampat fel, som den typiske representanten för svensk socialdemokrati???

Och om nu regeringen skulle råka genomleva hela mandatperioden i nuvarande skick, då är ju sannolikheten stor att det sker på grund av stöd från SD. Betyder det att Socialdemokratin därmed hemfallit åt sverigedemokratisk fascistisk politik?

Nej, lite snyggare politisk debatt vore önskvärd.

Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet

Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)

Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.

Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).

Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.

Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.

Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster!  Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.

Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.

Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.

Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.

Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?

Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
 Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...

Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram -  och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.

Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.

Valresultatet på riks, vad göra?

En enda vinnare, och en rejält stor sådan, Sverigedemokraterna, det är summa av riksdagsvalet. Ingen vill ta i partiet, men det bekymrar dem inte.

Alliansen gjorde ett väldigt dåligt val, där moderaterna störtdök. Just i valspurten lyckades i viss mån de mindre partierna komma tillbaka, men ingen gjorde något lysande val bland de heller. Kd t ex ligger bara just över spärren och folkpartiet är nu riksdagens näst minsta parti! Det är ett svidande nederlag för den linje Jan Björklund valt för fp, en linje där partiet utöver skolfrågorna i huvudsak underordnat sig moderaterna. Dessutom ville m själva ta hand om alliansens linje i skolfrågorna, utan att det blev bättre opinionsmässigt för det. Väljarna gav ett klart underbetyg till alliansen som sådan, och med extra kraft mot moderaterna.
Att de mindre partierna inte kunde motverka det tror jag beror på just underordningen under m, att de i viss mån försökte profilera sig lite på sluttampen var inte nog. Det kändes inte trovärdigt, och partiledarna betygade att de verkligen inte tänkte ompröva sitt underordnande under m för att t ex genom ett samarbete med andra partier (läs: s) driva igenom det som var (är?) deras hjärtefrågor.

Löfven lyckades inte att nå målet på 35% för s-partiet, hamnade i stort sett på samma resultat som 2010 år katastrofala nivå. Vänsterpartiet gjorde ingen succe heller, men gläds åt att (kanske få ingå i, eller i vart fall få påverka en s-regering. Löfven får en svår sits att hitta lämpliga och villiga samarbetspartners, hur han än vill se positivt på chansen att samverka över blockgränsen.
Miljöpartiet måste vara besviken med sin tillbakagång och frånvaron av plusmandat. Troligen en bestraffning för den socialistiska sväng som mp tagit med de senaste språkrören.

Hur ska Löfven då göra? Hur ska de andra partierna agera?
Tja, han måste samarbeta, över gränsen. Som han flaggat för rätt ofta den sista tiden före valet. Något som inte mp och fr f a inte vänsterpartiet gillat. Nu får de inse att deras stöd inte räcker för en majoritetsregering med s. Hur mycket än v och vänsterflanken inom s vill det. Mp kan nog däremot anpassa sig...  (Liksom kd om de får frågan.)
Fp och centern borde ta den utsträckta handen. Kanske, troligen, kräver det partiledarbyten. Björklund och Lööf har ju alltför mycket svurit tro och loven till Reinfeldt.  Men möjligen innebär Reinfeldts förestående avgång som partiledare en öppning för fp och c att bli lite mera karska. Och samarbetsvilliga med s (+ mp).

Så borde det bli, men tyvärr ser det mörkt ut just nu. Om det inte lossar inom några dagar så kan det bli en långdragen historia med en s-regering med minoritet och att det blir nödvändigt med nyval inom ett antal månader.  Men, det borde inte vara nödvändigt om alla berörda (som jag ser berörda) tar ansvar både för landet - och för sina partiers bästa.


Om jag får tid och lust kanske jag senare analyserar parti för parti  mera noga , utifrån min synvinkel.

Öppet brev till PT:s politiske chefredaktör

Hej Bubben (Bengt-Urban Fransson),

Du brukar ju till och från vara en rätt resonabel och reflekterande skribent, men nu får Du lugna ner Dig. Var inte så s-propagandistisk bara för att det är valrörelse, som du är PT 9/9 (ledaren), där Du öser galla över fp/Jan Björklund betr skolpolitiken.

Som analyserande ledarskribent, om än s-märkt, borde Du inse - och berätta för läsarna - att dels så kommer alliansen att förlora (om inte en sensation händer de sista dagarna) utan att därför socialdemokraterna egentligen vinner, dels att socialdemokraterna alltmer närmat sig fp inte minst i skolpolitiken (dock ej i Piteå kommun, tyvärr), och dessutom att blockpolitiken gör det svårt att bilda regering.

För att nå det Du egentligen vill, borde Du därför lugnt visa på samverkansmöjligheterna mellan s, mp och fp (t ex inom skolpolitiken).

Att bryta blockpolitiken skulle göra att Löfven (och därmed s) kan bilda en regering. Den skicklige förhandlaren Löfven (som ju skickat ut trevare) får då chansen att lyfta fram de bästa bitarna från de tre partierna. Jo, det finns olikheter också, men det ska en skicklig förhandlare kunna trolla bort för att nå ett för alla bra resultat.

Därmed skulle vi slippa en ytterkantsregering. Moderaterna och vänsterpartiet fick ägna sig åt en förhoppningsvis konstruktiv oppositionspolitik. Och Åkessons inhumana järnrörsgäng fick spela martyrer bäst de ville, så att fler och fler inser att SD inte är något för dem.

Med vänliga hälsningar,
Lars-Erick Forsgren,
socialliberal utan partibindning

Kortrecension av duellen Reinfledt-Löfven

Mina problem med att veta hur jag ska rösta för att få en regerings som passar mig, de kvarstår efter söndagskvällens duell mellan de båda blockledarna. 

Moderatledaren och statsministern Reinfeldt hade tonat ner sin i ett par andra debatter överlägsna attityd, vilket var en fördel för honom - och debatten. Samtidigt var han märkligt (?) defensiv, vilket i mina ögon/öron var till hans nackdel. 
Jag tycker nog att "duellen" slutade rätt oavgjort. Men det betyder att jag blev aningen överraskad till Löfvens fördel. Han var på hugget, mera offensiv än Reinfeldt, men samtidigt diffus och otydlig i sina svar, men det ger utrymme för honom att förhandla fram en blocköverskridande regering med hyfsat program. Både betr välfärdspolitiken, jobben, försvaret och energipolitiken. 

Problemet (för mig) är att Löfvens omgivning (partier och egna anhängare) har åsikter som stör mig och som minskar Löfvens handlingsutrymme. Jag vill inte ha en regering där vänsterpartiet och feministiskt initiativ har ett inflytande. Självfallet inte heller sverigedemokraterna. Skillnaderna mellan Löfven och miljöpartiet finns i några viktiga frågor, men mp bör kunna förhandlas med, speciellt om Löfven vid sin sida får t ex folkpartiet. En regering med de tre partierna skulle kunna slipa bort de värsta kantigheterna hos samtliga.  Och lämna partierna till höger och vänster utanför inflytande. 

Vill de passivt stödja en regering med s+fp+mp, så OK, eller så går de in i mera aktiv opposition, vilket Sverige också behöver.  
Men jag känner på mig att många företrädare för de tre partierna inte vill se en sådan mittenlösning.  
Så slår det mig under duellen  att Löfven har stora problem inom sitt parti, med inte minst lokala företrädare som håller kvar mera socialistiska ideal - och på lokalplanet ibland regerar vidare och inte vill se sin maktställning rubbad. 

Grubbel före valet om tiden efter valet

Nej, det ser inte bra ut det här. 

DN spekulerar om vad som kan hända efter valet och om olika valresultat... Det kan man göra. 
Personligen vet jag ju ungefär hur jag vill det ska bli, men kan inte begripa om och hur jag ska påverka det i rätt riktning med mitt röstande. 
Vill inte ha en ny moderatledd regering, vill inte ha en rödgrön regering med stark v-prägel. Vill inte ha SD som vågmästare. Vill inte ha en s+m regering heller. 

Nu ska jag säga att problemet finns även betr kommunalvalet och landstingsvalet. Men här gäller det riksdagsvalet. 

Vad är viktigt för mig? Ja, jag är socialliberal, dvs är icke-socialist och menar att frihet i gemenskap är den bästa politiken för både individen och samhället. Att vi ska vara fria så långt det inte skadar andra (och helst inte oss själva heller), samtidigt som vi är medvetna om att vi bör och måste leva i gemenskap med andra, att vi visar ett socialt ansvar, i ett samhälle som respekterar individens integritet. Således hade jag inga problem att lägga min röst på folkpartiet under många decennier. Fp var liberalt och det betydde detsamma som socialliberal. Då. 
Sen sådär ett tiotal år är inte fp ett socialliberalt parti, trots att det ibland gör vissa krampaktiga försök att påstå det. 
Nog om det. 

Sedan 2006 har Sverige haft en alliansregering bestående av de fyra icke-socialistiska partierna. Ser man det ideologiskt så är detta "icke-socialistiska" det enda som egentligen förenar regeringspartierna. Om det nu inte vore så att samtliga tonat ner eller rent ut sagt tappat sina ideologier. Nu är det makten, att inte släppa tillbaka den till sossarna, det enda som gäller. Och det är moderaterna, som dessutom kallar sig "de nya", som styr i allt väsentligt. Givetvis förnekar de tre småpartierna det, men för mig och de flesta andra så framstår det tydligt att de mindre partierna lagt sig platt för moderaterna. Det har blivit en politik med nedskärningar och försämringar av de sociala skyddsnäten, nedrustning av försvaret, kraftiga hot mot integriteten (FRA-lagen och alla följdlagar kring den) och så kraftiga sänkningar av skatten på arbetsinkomster för de som har arbete, som inte är sjuka eller pensionärer. Liksom borttagande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. 

Oppositionen (främst sossarna) har inte förmått få någon ändring i detta, tvärtom har den i mycket accepterat allianspolitiken, även om de nu i valrörelsen lovar att återställa en del sociala nedskärningar. Alltnog, denna redovisning visar att jag samtidigt som jag inte vill ha en fortsättning på denna allianspolitik så tror jag inte precis på vad de tre röd-gröna partierna vill göra heller. Och sverigedemokraternas invandrarfientliga politik vill jag inte se få något inflytande i svensk politik.  Ett problem är att  de flesta partier inte har en sammanhållen politik som visar någon färdriktning, någon ideologisk kompass. Förslagen kan bli vilka som helst, bara de tros locka väljarna, eller en stor väljargrupp. Och då främst i s.k. plånboksfrågor. 

För mig blir det därför i hög grad ett val där det gäller att rösta emot en politik jag inte gillar. För första gången i mitt vuxna liv tänker jag att jag kanske måste taktikrösta. Dvs undvika det oönskade då det önskade alternativet inte går att finna. 

Att då rösta på moderaterna, vänsterpartiet eller sverigedemokraterna är helt uteslutet, eftersom jag har en ideologi som starkt motsätter sig höger/konservatism, vänster/kommunism/socialism och populistisk pseudo-värdekonservativ rasistisk flyktingfientlig politik. 

Rösta jag på centern, kd eller folkpartiet riskerar jag att återigen få en moderatstyrd regering av den typ vi haft i åtta år. 
Röstar jag på socialdemokraterna eller miljöpartiet riskerar jag få en regering med stark slagsida åt det socialistiska hållet, eftersom så länge blockpolitiken består, så blir en rödgrön regering beroende av vänsterpartiet, även om v skulle hållas utanför ministerposterna. 

Vare sig det blir en fortsatt alliansregering eller en rödgrön regering så blir troligen SD vågmästare.  Och kommer att utnyttja det till det yttersta, trots att båda sidor säger sig utesluta att ens "lyssna" på SD.  Kaos troligt, alltså.  Även om det kanske dröjer några månader innan kaoset blir fullständigt.  

En sak verkar tyvärr vara klar. Om alliansen förlorar så mycket att de inte kan fortsätta att regera så blir Stefan Löfven regeringsbildare. Klarar han av det? Utan att ta med vänsterpartiet? 

Sossarna valrörelse under Löfven har ju inte varit speciellt lyckad. De når inte de önskade 35 procenten. De förslag de lagt spretar omkring, olika överbud, visar inget mer än att de vill bilda regering.  Oklart med vem och om vad. 

Men tänk om Löfvens strategi är ungefär såhär. Visa kraftigt en vilja, handlingskraft. Folk är ju less på alliansen. Men var inte för tydlig i sak. Löfven vill inte stödja sig på v, vill inte ha deras politik. Han vill ha väljare från det andra blocket. För att det är bara så han kan flytta tyngdpunkten åt sitt håll. Kanske han dessutom, förutom hans skepsis inför v, har en viss förståelse för näringslivets villkor - inte är så dogmatiskt socialistisk. Han vill inte skrämma bort de som valde något mittenparti senast men som tröttnat på alliansens högerpolitik. Han "offrar" gärna vänstersossar som går till vänsterpartiet, till syvende och sist lär de ändå hellre stöda honom än en moderatledd regering.  Samtidigt vill ha tala om för de icke-socialistiska väljarna i mitten (t ex hos fp och c) att de kan rösta på s, för han är inte så farlig...  han kan t o m tänka sig att samarbeta med inte bara mp (och där finns ju en del problem, som han gärna vill neutralisera genom samarbete med mitten) utan även med folkpartiet och/eller centern. Bara de släpper loss från moderaterna.  Och han förstår ju att en stor del av moderatväljarna 2010 de inte heller är nöjda, och att de kanske hellre ger en röst till c eller fp (som därmed kompenserar en del tapp till s) - och kanske någon går direkt till s - eller mp. 

Så kan Löfven faktiskt tänka. Om han får rätt vet vi inte. Men vi kan av opinionsmätningarna se att det kan bli ett sådant valresultat. Ett resultat som inget av "blocken" idag vill se, men som kan öppna för ett regeringsunderlag enl Löfvens tänkta strategi. En blocköverskridande regering, en regering med s/Löfven med innehåll åt mitten, utan v och utan m och med SD ställt helt offside. Det skulle inte innebära en regering med stark socialliberal prägel, men ändå vara det bästa alternativet, utifrån hur partierna ser ut idag. Möjligheter till vettiga kompromisser verkar det trots allt finnas. 

Det förutsätter förstås att ett antal partier och partiledare byter fot. Om de gör det frivilligt eller inte, det beror nog på hur de tolkar valresultatet. Men Sverige måste ju regeras. Även om valet inte blev som "blocktänkarna" ville. Så varför inte ta chansen? 

Dock återstår frågan för mig, hur ska jag rösta för att medverka till detta resultat? 

Alternativ och valfrihet - eller offentliga monopol, s-artikel avslöjande.

Så har vi i klartext än en gång fått veta hur många aktiva socialdemokrater, strax under toppen, men på ledande poster runt om i landet ser på hur deras partis politik skall vara. Nu senast kommunalrådet Peter Roslund i Piteå i en insändare i lokaltidningen PT.
Visserligen stämmer det inte alltid med den officiella partilinjen, som ibland ger motvilliga öppningar för alternativ och mångfald, men det är inte alternativ som präglar den lokala s-politiken. Det kan vara bra att veta. Redan rubriken är talande "Ska välfärden privatiseras?"  (Insändare i PT finns tyvärr inte på webben, bara debattartiklar).

Av artikeln framgår med all tydlighet att "välfärd" för Roslund och hans gelikar är detsamma som "offentlig/kommunalt i monopol bedriven omsorg och skola, under sossestyre givetvis".  Det är en uppfattning som tangerar den som vänsterpartiet har, och som till och från är än mera socialistisk än vänsterns.

Att kommuner öppnar för alternativ, det beskrivs som "tvång till privatisering". Valfrihet i st för kommunala monopol är inte att tänka på. Trots att alternativ för brukaren brukar leda till en konkurrens som ger bättre och effektivare verksamhet - och att personalen kan välja på olika arbetsgivare.

Att det förekommit en del avarter inom "privata" (aktiebolagsägda) alternativ är förvisso sant. Skandaler inom kommunal verksamhet brukar dock ej etiketteras som "kommunala skandaler",  märkligt nog.
För Roslund är "privat" detsamma som riskkapitalbolag. Han låtsas inte om att dessa bolag (oavsett vilket block som vinner valet - om det går att få till stånd en blocköverskridande uppgörelse) inte kommer få möjlighet att ta ut övervinster eller över huvud taget få verka inom dessa områden. För i Roslunds värld verkar all vinst vara något skamligt, trots att en viss vinst måste all verksamhet ha, för att betala investeringar och för att undvika konkurs.

Roslunds ideologi, som många fler sossar än han omfattar, den säger samtidigt att t ex skolor etc inte ska få gå i konkurs.
Självklart ska inte skolor behöva stängas på grund av pengabrist. Men då måste de gå med vinst - annars går de i konkurs.  Eller så måste de få mera pengar från kommunen. Vilket dock inte friskolor kan få...
Stramare regler för med skattemedel bedriven välfärdsverksamhet behövs. Kanske vore det bra med en annan bolagsform för dem än aktiebolagen. Men "släng inte ut barnet med badvattnet"!  Alternativen behövs för effektivitet och valfrihet, för både de äldre och för elever/föräldrar och personal!

Till yttermera visso behövs möjligheten till "privata alternativ" också när kommuner, som Piteå, drar in och vill sluta med verksamheter, t ex skolor.
Friskolor kan då bli räddningen, när välfärden riskeras genom kommunala neddragningar!  Det vill säga om inte röda politiker säger STOPP. Det försöker de ofta göra, och kommer de att kunna göra genom att inlägga veto, om socialdemokraterna styr både riksdag/regering och kommun efter valet.

Det är ju faktiskt så att offentligt bedrivna verksamheter inte alltid är så bra som sossar (och vänstern) vill påskina. Det var inte så länge sedan som t ex äldreomsorgen (kommunal) i Piteå fick schavottera i riksmedia. Och hur kommer det sig att sosseregerade Norrbottens läns landsting har så stor omfattning av och stora kostnader för systemet med läkarstafetter? Är det bra skötsel?

Om S får som de vill, inga friskolor i glesbygd

I min hemkommun är socialdemokraterna  mycket negativa till friskolor. Samtidigt så är deras planer på att lägga ner ett antal byaskolor brännande aktuella. Liksom högstadiet i den stora, men inte största, tätorten Öjebyn. Det samhälle som var gamla Piteå och huvudorten i Piteå landskommun. Högstadiet i Öjebyn har ett stabilt elevunderlag, men centraliseringsivern är stor inom S. Att bussa eleverna till Piteå centrum skulle kräva ombyggnationer och investeringar i staden, det "glöms bort".

Givetvis är det kraftiga protester emot utarmningen av byarna genom nedlagda skolenheter. Barn finns, lokaler finns, lärare finns - och skulle det bli brist är det kommunens uppgift att skaffa lärare, t ex genom att höja de alltför låga lönerna jfrt med andra kommuner.

I en av de byar som skulle drabbats av nedläggning, Lillpite, så finns nu godkända planer på en friskola. Och jag märker att de som vill bevara byskolorna sätter sitt hopp till att så ska det bli även i de andra hotade orterna. Dvs om sossarna lägger ner, så startar byborna friskolor (t ex som ekonomiska föreningar).

Jag skulle dock inte lita på att det kommer att gå. I Piteå har s-majoriteten (i fullmäktige liksom i Utbildningsnämnden) alltid varit negativa till friskolor, och alltid sökt sätta käppar i hjulet för dem, så långt de kunnat.
Nu finns ett hot till, socialdemokraterna på riksplanet vill ge kommunerna veto emot friskolor. Av något grumliga skäl. Vi vet också att sossarnas tilltänkta samarbetspartner vänsterpartiet är ytterst negativa emot friskolor.

Därför rösta på Skolpartiet i Piteå i kommunvalet och i riksdagsvalet varken på sossarna eller vänsterpartiet om ni vill bevara skolor på mindre orter.

Lars-Erick Forsgren,
Öjebyn.

Vad vill partierna - det är den stora frågan inför höstens val

Betr valet i höst. 

En sak verka klar, i vart fall som det ser ut idag med opinionssiffror etc.  den nuvarande alliansen får ingen egen majoritet. Och Löfvén kan inte heller sätta ihop en regering med sossar som enda bestämmande och räkna med ett par lydpartiers stöd,  som bara gör som han vill.
Därför ser jag det såhär. Moderaterna är körda, deras kommando över alliansen gillas varken av de egna (vilka de nu är) eller av övriga partiers väljare. Därför sviktar småpartierna... och en del tidigare väljare går över gränsen till främst mp, kanske någon till s. Men besvikna tidigare s-väljare sympatiserar med mp eller v.
Något stort slagkraftigt socialliberalt parti finns ju ännu inte heller som alternativ.
Därför, som ett råd. Till alla partier faktiskt. Kör era egna race! Kompromissa inte bort er (eventuella) profil. Tala om för väljarna vad ni faktiskt vill och står för! Utan sneglingar på ev koalitioner....
Vad vill kd - egentligen?
Vad vill centern - egentligen?
Vad vill folkpartiet - egentligen? Finns där en förtryckt socialliberalism som bör fram - eller är det dagens mix som är partiets linje  även om det inte är inlåst med Reinfeldt skara?
Hur vore det om sossarna visste vad de ville - säg det i så fall!?
Hur ser mp:s politik ut? Så vi kan se om den verkar hålla - eller inte?
Och vänstern - är ni ett slags vänstersossar eller är ni bara lite kamoflerade ex-kommunister, vad vill ni EGENTLIGEN?
SD då? Tja, de låtsas vilja vara "snälla" emot alla - utom invandrarna förstås. Men visa vad ni egentligen står för, sluta vela!

Idag är det väl bara partierna utanför riksdagen som visar vad de vill.
Om än för få upptäckt det.
Nå, F! kan man ju fundera på, vad det vill bakom dimridåerna som ska dölja deras socialism. 

Det är inget lätt val att göra. Men nog borde partierna, i de flesta fall också för sitt eget bästa, tala om vad de faktiskt står för.
Sedan får valresultatet visa om det finns samarbetsmöjligheter, och var de i så fall finns. 

Nu kan man tycka att jag är naiv som tror att partierna dels har ideologier och dels är beredda att agitera och argumentera för sina ideologier. Kanske det. Men jag ställer det kravet av partier som vill ha mitt förtroende. 

Våga visa att det är något annat än makten i sig ni vill.  Göm er inte i ett block. 

EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?

Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa.  Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.

I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.

I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.

Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.

EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl.  Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).

OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd.  Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog  katastrof för m, och mycket dåligt för fp.

Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?

Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.

Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men...  dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar.  Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.

Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.

Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet".  I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka.  Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.

Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.

Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad.  Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.

Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil  - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna.  Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.

Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att  piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.

Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare.  I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.

Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...

Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...

Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism.  Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor.  Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang  en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.

Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd.  Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.

Så, kanske är det  trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev.  Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.

Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.