Jag skäms över den moraliska kollapsen hos Sveriges styrande

Jag skäms. Hinner inte och orkar inte skriva en massa kommentarer om den kollaps som det svenska politiska systemet råkat ur för, och som övertydligt manifesterades igår genom regeringens utspel om flyktingpolitiken. Men jag ska ge några korta rader.  Till det kan läggas en hel del invändningar som Ekuriren skriver i en ledare (länk). 

Det är en SKAMMENS dag. Ja, verkligen. Jag skäms över landets regering, över i stort sett alla riksdagspartier. Att Sverige, som jag alltid i grunden varit så stolt över, nu så snabbt rutschar ner i avgrunden. Överger demokratiska värderingar om medmänsklighet, integritet etc. Och inför än mera av övervakning (av fel människor, SÄPO etc är en tragisk historia) och när en mängd märkliga förslag ska drivas igenom som är ytterst tveksamma (milt sagt) om de ger annan effekt än att försvåra för flyktingar och asylsökande. Jag är så besviken, det dessa mörkermän och -kvinnor (i SD-anda) vill åstadkomma verkar vara precis motsatsen till ett tryggt, humant och mänskligt samhälle.

Jag ser ingen konsekvens i förslagen och skulle, om jag hade tid, kunna argumentera emot dem hur länge som helst. Men jag inser att viljan att stå upp för en liberal och human flyktingpolitik inte finns. Inte i regeringen, inte hos de reaktionära moderaterna, inte hos det KD där djävulen numera tycks ha tagit över kommandot, och givetvis inte hos det SD som lyckas skrämmas upp folk till rasism och intolerans.
Jag skäms och är förtvivlad över hur Sverige styrs. Där övervakning är det viktiga för våra politiker och myndigheter, men av fel personer och skött på ett klantigt sätt. Det Sverige som styrs av en oförmåga att improvisera och vara flexibel, men som ger utrymmer för girighet och alla slag av egoism. 
Regeringens förslag igår, var inte nödvändigt. Det var ett val. Ett aktivt val. Skriver Jesper Strömbäck på Facebook, helt riktigt. Och Maria Leissner skriver bl a: "Flyktingkrisen har två delar, den fruktansvärda situation som människor flyr från i Syrien som är en kris. Och en ledarkris där regeringen verkar svara på emotionella signaler snarare än faktiska omständigheter. Klart att flyktingarna från Syrien får plats, liksom flyktingarna från Balkan fick plats på 90-talet. Lite mer flexibla lösningar behövs, mindre rigiditet när det gäller det yrkesförbud vi de facto tillämpar för personer med utomeuropeiska utbildningar, så blir integrationen inget större problem."

Och t ex Johan Malmros skriver: "Sverige är världens 8:e rikaste land om man ser till BNP per capita. I stort sett alla av de 7 miljarder människor som bor på jorden har mindre pengar än medelsvensken. Nu har vi bestämt att vi inte har råd längre. De som flyr från krig och död får stanna där de är. Nu ska vi sitta här med våra pengar, våra stängda gränser, våra platt-tv, och våra SUV:ar medan de styrande politikerna diskuterar hur vi ska kunna täta till gränserna ännu mer. FY FAN VAD JAG SKÄMS ÖVER ATT VARA SVENSK IDAG. Och den förste som kommer med argumentet att Sverige faktiskt har gjort mer än både England och Finland, Danmark och Norge kommer jag att fet-unfrienda. Det är inte läge just nu!"  

Och jag tillägger att det verkligen inte känns motiverat att fira en traditionell (dvs överflödande) jul i detta läge. Jag kan inte glömma, inte få ro i min hjärna och mitt hjärta när Sverige(s ledarskap) stänger till landet för hjälpbehövande flyktingar. 

Jag slutar där.  

Att inte hålla käft - en tillämpning av frisinne/liberalism

Se detta gärna som en kommentar till pågående debatter om liberalismens mening och innehåll. Som sådan eller om dess svenska rötter och beståndsdelar, frisinnet och socialliberalismen.
Och till ledande svenska politikers ovilja att respektera ex-vis yttrandefriheten.

"Får man vissla under middagsvilan? Farbror Ernst hävdade att man inte fick det, eftersom man då störde honom när han skulle sova. Min åsikt var den motsatta: att man alltid fick vissla när man kände behov av det. I över femtio år har det varit min publicistiska princip."

Så inleder Bo Strömstedt sitt bidrag till boken "Fritt sinne" (Atlantis 1992).
Via en livfull skildring av hur han, när han lämnat en artikel till tidningen Dagen, fick en hälsning från Lewi Pethrus själv å hela pingströrelsen vägnar, att han skulle ändra åsikt eller hålla käft, så deklarerar han vad som är en tidnings uppgift.

"En tidning är till för att inte hålla käft."

Bo Strömstedt är en i högsta grad frisinnad och socialliberal publicist. Hans hjärta har alltid varit hos provokatörerna. Hos de som inte kunde hålla tyst. Som hos Vilhelm Moberg och dennes envetna rotande i skumma rättsaffärer. Som hos Bengt Anderberg, som smädade Gud men ändå frommare än himmelens änglar. Att inte hålla något heligt, utan att ifrågasätta, att pröva med fritt sinne.

Jag rekommenderar er att försöka hitta boken "Fritt sinne" på biblioteket, eller på något antikvariat. Denna rekommendation gäller självfallet även regeringens ledamöter, Carl Bildt inte undantagen.

Har vi gjort oss förtjänta av detta?

Gårdagens bloggpost från FarmorGun i Norrtälje har rubriken: Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

Visst har hon rätt. FarmorGun är en av mina absoluta favoritbloggare, och hon brukar oftast träffa huvudet på spiken. Läs därför hennes genomgång om detta, länk ovan. Cecilia Malmström och Beatrice Ask får helt rättvist sina fiskar varma, här bara ett kort citat: Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören.

Jag ogillar i högsta grad brottslighet, tjuvnad, bedrägeri och omoraliskt utnyttjande av oskyldiga medmänniskor. Men jag tror faktiskt inte att vi kan skapa ett uthärdligt samhälle genom att förbjuda och förbjuda, kontrollera och övervaka allt in i minsta detalj. Laglydnad och allmänt ansvarstagande och respekt för varandra måste byggas på ett samhällsklimat där vi respekterar varandra och respekteras av myndigheter och annan överhet. Där har dagens politiker helt misslyckats. Kanske de inte ens velat försöka?

Och lagar kan vara orättfärdiga.

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet. Ja, visst.

Men varje dag kämpas det emot detta också. Jag känner i tröstlösa stunder att det verkar vara "våra" politikers främsta prioritering i dessa tider.

Jag brukade en gång i tiden säga att vi har det styre, de politiker vi förtjänar. Menade att majoriteten styr, för så har väljarna valt.

Men jag undrar nu, har vi verkligen gjort oss förtjänta av det styre vi har idag? En m-regering med hybris, som främst verkar för att fördjupa klyftorna och en förvirrad opposition utan kraft eller mål - utöver att vilja ta tillbaka makten. En träffsäker analys av läget i Stockholm kan läsas på Christian Dahlgrens blogg, länk här.

Det har gått snett, som väljare har vi inga bra alternativ att välja mellan. De lite mer fräscha och ideologiska alternativen, (L)iberaldemokraterna och piratpartiet, de förmår uppenbarligen inte att nå ut i mediabruset.

Svensk inrikespolitik om Libyen

Så blev då Líbyeninsatsen svensk inrikespolitik, av sämsta slag. De sossar som högljutt krävde handlingskraft av regeringen, de backade när det kom till kritan. De svenska JAS-planen ska bara ner för att kolla läget från luften. De får inte använda sina vapensystem (mycket effektiva och precisa enl experter) för att stoppa Gaddafistyrkor som angriper civila. För det kom Reinfeldt överens med Urban Ahlin (s) och vänsterpartiet om. Ynkligt av m, s och v. Vi låter andra sköta jobbet, medan svenska piloter bara får lite träning i flygtimmar över utländskt territorium. JAS ska spana in läget och sedan skynda sig undan så att andra får göra jobbet. Det känns varken ärofullt eller över hövan meningsfullt.

De flesta ledande politiker vill alltså att Sverige ska visa upp sitt internationella samveta. Vifta och visa att vi är med. Men ändå inte vara med, bara titta på. Hur många libyska liv räddas av det?

Ett för mig överraskande klarspråk talar Annika Nordgren Christensen (mp), tidigare ledamot i försvarsutskottet. Det är ord och inga visor när hon i Newsmill ställer både Reinfeldt och Juholt med resp partier i skamvrån. Senfärdighet och vankelmod från regeringens sida, och att sossarna mest visat lust att göra tydligt att regeringen inte har majoritet, blandat med skiftande ställningstaganden.

Självfallet är inte Libyeninsatsen riskfri. Varken militärt eller politiskt. Självfallet ska insatsen styras politiskt. Men verkställas av militär. Nu är det många som tycker sig se "realpolitik" inte bara i FN:s beslut i att hjälpa och skydda civilbefolkningen i Libyen, utan än mera i motiven för enskilda staters deltagande. Dvs att det inte "bara" är humanitära skäl, utan mera renodlat maktpolitiska skäl, inklusive då förstås tillgång till oljan. Och vi kan självfallet inte veta vilka som kan komma till makten efter Gaddafi. Så stängt som Libyen varit är det svårt att veta hur oppositionen är sammansatt.

För mig är det ändå det humanitära som är huvudskälet för även en svensk insats. I det ligger att skydda civilbefolkningen, vilket torde förutsätta att Gadaffi SNABBT ger upp på ett eller annat sätt. I det ligger att Libyens folk själva ska välja sin väg. Ju fortare det går att få bort Gadaffi, ju större torde chansen vara att den vägen är demokrati. Men ju senare och tvehågsnare hjälpen blir, desto större risk att det kan bli en extrem rörelse eller till och med något slags militärdiktatur som avlöser Gadaffi.

Jag vill alltså mena att även om motivet i något fall inte är det mest klarögt humanitära och demokratiska, så är det viktiga att utförandet sker så att människoliv sparas så långt möjligt och att det underlättar övergång till deomkratiskt styre.

Om piskor, samvete och kommunalt veto

Riksdagen beslöt igår om att det inte ska finnas något kommunalt veto emot att leta efter uran.

Det anser jag var ett beslut, som visar på ett par olyckliga omständigheter i hur riksdagen fungerar.

Som vi vet så var det osäkert in i det sista hur beslutet skulle bli. Oppositionen var samlad för att kunna utnyttja chansen till att ge regeringen ett tjuvnyp, ett nederlag. Vi vet att rätt många av allianspartiernas ledamöter var tveksamma och egentligen ville rösta emot regeringen.

Men de vågade inte. Inte i tillräckligt antal. Piskorna ven.
Nu kan man diskutera om bevekelsegrunderna för både de som var emot och för förslaget.
En del såg frågan om kommunalt veto som viktig. Ska en kommun ha rätt att säga veto eller inte? Ska riksintresse eller kommunalt självstyre ha högsta prioritet?
Andra såg det nog som en fråga om uranbrytning i sig - och kärnkraft - är något bra eller dåligt.

Jag menar att båda dessa aspekter är av den arten att varje ledamot måste ha en självklar rätt att ta ställning efter egen uppfattning (eventuell ideologi) eller samvete!

Men nu är min invändning emot partidisciplinens försteg sannerligen inte bara riktad emot allianspartierna. Piskorna var minst lika effektiva inom oppositionen. För, ingen ska inbilla mig att det inte finns ett antal riksdagsledamöter inom oppositonen som gärna vill se att riksintresset ska gå före en lokal opinion, och/eller som gärna ser uranbrytning och kärnkraft. Oppositionens partipiskares främsta syfte var att försöka få till ett nederlag för regeringen!

Jag kan tänka mig att med ökat utrymme för samvetsröstning skulle resultatet kunna bli detsamma - men med fler ledamöter på vardera sidan som vågat följa sina egna uppfattningar i stället för partipiskans! Det hade haft ett demokratiskt värde i sig!

Fram för personval!

Folkmordsfrågan upprör - varför?

Cirka 1915 pågick ett omfattande folkmord i Osmanska riket (vilkets arvtagare Turkiet är idag). Att det var ett folkmord har historiker och folkrättsexperter stor samstämmighet kring. Betr omfattningen råder aningen olika uppfattningar, men inte att det var ett folkmord. Sedan riksdagens beslut onsdag kväll (11 mars) har det rasat en livlig debatt kring detta. Jag har beskrivit och kommenterat detta i flera bloggposter de senaste dagarna.

Jag undrar varför upprördheten i debatten är så stor. Några aspekter har jag berört i tidigare inlägg, detta är några kompletterande frågor och reflexioner.

* Frågan har behandlats flera gånger i riksdagen, varför så stor upprördhet just nu?
* Som oppositionspolitiker var Fredrik Reinfeldt för ett erkännande, varför har han ändrat sig?
Statsminister Reinfeldt har beklagat beslutet nu till Turkiets preminärminister. Varför beklaga ett demokratiskt beslut i Sveriges riksdag? Det ger ju ett intryck av att han dels inte accepterar att riksdagen står över regeringen, dels att han inte anser att folkmordet var ett så allvarligt brott. Han beklagar politisering, men det är ju han (och Bildt) som genom sitt ifrågasättande av historiska fakta som politiserar historien.
* Ett stort antal länder har tidigare, senast USA, erkänt att det skedde ett folkmord, men i Sverige vill inte utrikesministern låta riksdagens beslut påverka hans ställningstagande. I de andra länder där parlamenten uttalat sig så har det lett till att berörd regering följt riksdagens vilja. Elva parlament har uttalat sitt erkännande men bara ett land av dessa har en regering och utrikesminister som vägrar följa beslutet, Sverige genom Carl Bildt.
* Jag har normalt inget till övers för vänsterpartiets Hans Linde, men när han säger att: "Vi politiker ska inte skriva historia, men vi har ett ansvar att förhålla oss till historiska fakta och kalla saker vid dess rätta namn", då har han rätt.
* Man kan, som FarmorGun, ifrågasätta olika politikers bevekelsegrunder för ställningstaganden (i detta fall ifrågasätter hon Mona Sahlins och socialdemokraternas), men det förändrar rimligen ändå inte sakfrågan, att ett folkmord begåtts.
* Att muslimer utsätts för ifrågasättanden och diskriminering i Sverige i vissa avseenden är ett känt faktum. Nu verkar det som att detta tas som ett försvar för att inte påtala när företrädesvis kristna minoriteter utsatts för massmord i ett muslimskt land. Jag kan inte förstå att ett brott ska ses som försvar för ett annat, ej heller att ett brott blir mindre därför att också förövarna (eller deras efterkommande) också utsätts för olika sorters förföljelse någon annan stans och i annan tid.
* Det är svårt att göra rättvisande jämförelser mellan olika sorters förföljelse och diskriminering. Men nog förefaller det mig märkligt jämställa ett folkmord som omfattar flera olika minoriteter till en omfattning av minst en miljon människor upp till två miljoner personer med de oförrätter som de svenska samerna utsatts för. Detta utan att rättfärdiga det som dessa drabbats av.
* Det var så länge sedan... Jaha, blir brottet mindre för det? Ska vi också glömma förintelsen av miljoner judar och romer under nazitiden, det var ju så länge sedan... För att förhindra kommande brott - liksom diskriminering av dagens minoriteter i Turkiet - måste brottet erkännas och helst följas av en försoningsprocess. Utan detta kommer folkmordet att finnas som ett öppet sår, hur mycket det är officiellt förnekas.
* Det var i en etniskt blandad region som massmorden skedde. Så, skulle det rättfärdiga att folkmordet skedde??? Etnisk rensning brukar vi inte se som godtagbart, när det sker eller skett på andra håll.
* Hur dagens politiska etablissemang i Turkiet ser på folkmordet framgår t ex av denna artikel i SvD, länk. " ”I Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över." Den inställningen är illavarslande. Hur ska då en försoning kunna ske?
* Av den anledningen anser jag det helt fel att påstå att ett erkännande skulle förhindra en "pågående försoningsprocess". Att förneka folkmordet tyder snarare på att det inte finns någon försoningsprocess. Förtigande är inte en god grund för försoning, tvärtom. Däremot är förtigandet en enkel "lösning" för inte uppröra hårda nationalister i Turkiet och för att inte kasta grus i förhandlingarna om Turkiet inträde i EU. För mig vore det märkligt att ta in Turkiet i EU, som skall stå för demokrati och mänskliga rättigheter, om inte landet tar itu med mörka skeden i sin historia.
* En del moståndare till beslutet menar att om Sverige uttalar sig om ett folkmord borde Sverige också ta ställning till olika krig, även där Sverige varit inblandat. Det är inte en logik jag köper. Krig mellan nationer är krig. Folkmord är när makten förföljer och mördar folkgrupper.
* Men det pågick krig, invänder då somliga. So what? Att saker pågår parallellt är inget bevis för att inte folkmord pågått. En stor del av Förintelsen skedde samtidigt som andra världskriget pågick, gör det att förintelsen inte var ett folkmord? Ska förintelsen därför inte ha ägt rum?
* Oklokt, menar regeringens företrädare och eftersägare, det stör vårt förhållande till Turkiet. Hm, har vi inget lärt av historien? Ska vi, Sverige, inte säga vår mening om olika former av förföljelse, förtryck, massmord utomlands, av rädsla för att det ska störa de diplomatiska förbindelserna? Skulle vi inget sagt om apartheit, om "diktaturens kreatur" i såväl de kommunistiska diktaturerna som i de fascistiska i Spanien och Portugal?
* Beslutet gynnar bara de extrema nationalisterna. Och sedan när blev det Sveriges uppfattning att vara överslätande och undflyende inför extrema nationalister och deras hot mot mänskliga rättigheter?
* Elisabet Özdalga ifrågasätter i viss mån dokumentationen om folkmordet, vilket få andra gör. Däremot menar hon "att Turkiet ända sedan den moderna republiken bildades 1923 med alla medel försökt förtiga det som hände har självklart bidragit till att det idag råder stor oklarhet i denna fråga."
Jag frågar mig varför Turkiet "med alla medel" sökt förtiga detta, och varför det är så farligt i Turkiet idag att ifrågasätta detta förtigande, om det inte är för att försöka dölja fakta. Det tyder på att det är ett mörkt kapitel för Turkiets makthavare. Özdalgas artikel kommenteras f.ö. utförligt av Jan Rejdnell.
* Det stora felet med riksdagens beslut var att det över huvud taget behövde fattas - dvs att regeringen inte redan för flera år sedan erkänt folkmordet, ett av de värsta och det bäst dokumenterade vid sida av Förintelsen.

* Slutligen. Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, underställt regeringen, har skrivit debattinlägget i SvD den 13 mars till regeringens försvar. Kommentarfunktionen till denna artikel stängdes av efter två ynka inlägg, varför? Där fanns åtskilligt att kommentera (en del har jag kommenterat här ovan). Vill SvD inte ha en öppen debatt om hennes artikel?

Bildt, historieskrivning och - piratpartiet

Debatten efter den något oväntande (?) utgången av riksdagens omröstning betr folkmordet i Armenien ca 1915 har varit intensiv och med olika intressanta principiella spår. Utan tvekan har det dessutom varit den hetaste politiska frågan den senaste veckan! Märkligt nog har jag inte hittills sett någon kommentar från någon ledande piratpartist.

En huvudlinje i kritiken mot beslutet, är att det inte är riksdagens sak att besluta eller ens uttala sig i detta slag av frågor. En del menar att det är regeringens sak, dvs Carl Bildts, att ha monopol på att tycka till i utrikespolitiken. En del menar att det (kanske) har varit ett folkmord, men det var ju så länge sedan, så låt och blunda för det och inte trassla till det för (Carl Bildt och) turkiska regeringen att ta itu med dagens problem.

Visserligen kan det vara riktigt att regeringen har ett slags uppdrag att driva utrikespolitiska ställningstaganden. MEN, det kan i ett demokratiskt land inte innebära att politiker i och utanför regeringen inte får uttrycka sig och ta ställning. Självfallet måste riksdagen få framföra åsikter, det är faktiskt så att riksdagen är utsedd av svenska folket i allmänna val och regeringen sitter endast på riksdagens mandat, regeringen har att rätta sig efter riksdagen. Vill den inte det ska den avgå.

Jag konstaterar, än en gång, att riksdagen inte skriver historien. Däremot utgår den från historiska erfarenheter, för att stärka mänskliga och demokratiska rättigheter i ett land som Sverige samarbetar nära med.

Att nonchalera ett riksdagsbeslut så övertydligt, som Carl Bildt deklarerat att han gör, är uppseendeväckande och upprörande. Bildts djupa irritation över riksdagens uttalande reser principiella frågor om hans agerande och lämplighet som utrikesminister.

Bildts envetna motstånd mot att Sverige som nation, i enlighet med vad många andra länder gjort, ska erkänna att det var ett folkmord, det ger intryck av att han personligen ställer sig tvivlande till det som historiker och jurister kommit fram till. Bildt vill själv skriva om historien, och som Jan Rejdnell beskriver det, så gör han också sådana försök. Bl a används en "historiker" i statlig tjänst för att trumma ut en falsk historiebild. Jag har också på en blogg sett uppgifter i denna anda, som antyder att det skulle vara kurdiska rövarband som genomförde morden. Det förefaller vara ren desinformation, "rövarband" kan inte genomföra massmord i denna skala (av en-två miljoner personer!) - om de inte gjorde det på (de turkiska/osmanska) myndigheternas uppdrag.

Att förneka folkmordet förefaller mig, av vad som framkommit, som ren historieförfalskning. Därigenom blir det något som kan legitimera kommande folkmord, liksom det blir ett hinder för i detta fall Turkiet att komma vidare i sin demokratiska utveckling. Hur skall mänskliga rättigheter kunna respekteras och behandling av minoriteter bli bättre om man inte erkännder begångna fel, och sätter igång en försoningsprocess?

I sammanhanget vill jag påpeka att det faktum att diskrimnering (även i Sverige) och folkmord förekommit på andra håll i världen inte förminskar betydelsen av folkmordet i det Osmanska riket för snart hundra år sedan. Man ska inte heller blanda ihop krig mellan olika nationer med när regeringar sanktionerar eller bedriver folkmord inom landet.

Diskriminering är alltid något som ska påtalas och motarbetas. I extrema lägen kan diskriminering som stöds av staten utvecklas till folkmord. Folkmord är något vedervärdigt och kan ses som den yttersta formen av kränkning av den personliga integriteten. Den pågående debatten är belysande som en illustration över hur olika partier, media och ledande politiker ser på viktiga mänskliga demokratiska rättigheter.
En röst jag hittills saknar i den debatten är piratpartiets. Detta parti ser sig ju självt som den personliga integritetens och de mänskliga rättigheternas främste försvarare idag i Sverige.

Regeringen hjälper piratpartiet, och sviker de interna kritikerna (uppdat)

Grattis piratpartiet!

Nu har ni, som de flesta redan förstått, fått precis den draghjälp ni behöver för att göra ett bra val i höst. Regeringen genom Bea Ask vill ju öppna FRA-shoppen alternativt låta SÄPO öppna eget. Helt emot överenskommelsen med de interna allianskritikerna, främst då de sex fp-kvinnorna.

Den lag som är till för att spåra hot mot rikets säkerhet, som den formella motiveringen var, genom att registrera alla våra e-mail och grovt kränka vår integritet, den ska nu utvidgas!

Den indirekta kampanj som t ex SÄPO fört genom annonsbetalda artiklar i Mediaplanet bär nu frukt. Massavlyssningen ska omfatta ännu fler. Frågan är bara, som man kan tyda Ask, om det är SÄPO som ska få en parallellorganisation till FRA, eller om FRA-shoppen ska öppnas.

Egentligen är jag inte överraskad, respekten för vår personliga integritet verkar vara noll inom regeringen. Ändå tar jag mig för pannan!
För - hur korkad får en regering vara?

Tror verkligen regeringen att inte folk begriper vad som är på gång?
Tror de att de kan begrava frågan över valet?
Tror de inte att oppositionen tänker utnyttja detta? Trots att oppositionens egen trovärdighet är nära noll den med, vilket blir allt tydligare för var dag som går.
Tror regeringen att de interna kritikerna stillatigande kan åse vad som är på gång? Är partipiskorna så intrimmade och uppgraderade att ingen vågar säga ifrån?
Tror det att RUT-avdraget har en dignitet som motsvarar kränkningar av den personliga integriteten?

VET HUT. Vet sjufalt hut!

Givetvis skriver mängder bloggare om detta, ex-vis Hax, Mary X Jensen och Mark Klamberg. Den senare anser, liksom de flesta, att givetvis ska samhället bekämpa brott mot rikets säkerhet och andra brott. Men han har mängder berättigade invändingar emot den (integritetskränkande) metod som regeringen fastnat för. Exempelvis är utredningsuppdraget för snävt, utredaren är visserligen OK men sitter även på andra stolar, vilket inte är lämpligt, han påpekar också risken med "överskottsinformation" och hur sådan kan missbrukas. Detta förutom huvudinvändningen med hur hela konstruktionen är integritetskränkande i sig.

Nu har pp fått sin gratischans. Jag förutsätter att de tar den.

Uppdatering. Mark Klamberg har en notering som har bäring till den senaste utvecklingen av både FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Det är en påminnelse om Polismetodutredningen och Juridiska fakultetsnämndens vid Sthlms Universitets yttrande över den. Mycket intressant läsning, rekommenderas.

Det är inte synd om regeringen!

I riksdagsdebatten igår, om den senaste turneringen om sjukförsäkringen och dess brister, så pucklade m resp s-förespråkarna på varandra väldeliga. Debatten om självmordsbenägna sjuka var direkt pinsam. Jag tycker i vart fall att det var pinsamt att höra Veronica Palm (s) hur hon skrämde med just självmordsrisken. För det är just att skrämma. MEN, lika illa var det att höra m-företrädare, t ex Gunnar Axén, förringa denna risk. För vad jag förstår har det faktiskt förekommit självmord.

Svaret på hur folk uppfattar regeringen kom i dagens SCB-partisympatiundersökning. De rödgröna får 50%, alliansen får 42,1% och sverigedemokraterna får 5,1% . Förlusterna för alliansen kan till stor del skyllas på sjukförsäkringsschabblet. Däremot kan jag inte se någon anledning till att s går fram pga av egen aktivitet i den frågan, de bara drar fördel av regeringens straffbart dåliga politik. S och v har inga bra ledarpersoner, vilket även gör deras politik suddig och osäker. Däremot så har mp Maria Wetterstrand, och som det ser ut idag skulle jag inte bli förvånad om mp klarar hem 10% i valet.

Alla partier måste ta sd på allvar nu, inte bara tycka att de är illa, utan ta debatten med dem. Klargöra skillnaderna. Det gäller även piratpartiet, som hamnat i skymundan nu pga vilka frågor som dominerar debatten. Borde inte pp hitta en integritetsaspekt i sjukförsäkringsproblematiken? Och i invandringspolitiken! För att göra klar skillnaden till sd i sista fallet och gentemot alliansen (främst?) betr sjukförsäkringspolitiken. FRA-lagen är viktig, men integriteten rör fler områden!

Christina Husmark-Persson är nog en av de värsta olyckorna som drabbat alliansregeringen. Vissa delar av det hon säger låter bra, men utformningen av hennes förslag och hur hon motiverar dem... då tar man sig för pannan.
Ändå har hon ett sätt att tala och modulera sin röst så att den låter snäll och välmenande som påminner om det förre utvisningsministern Barbro Holmberg (s) hade.

Jag måste erkänna att jag har oerhört svårt för människor som uttrycker omänskliga åsikter på detta "väloljade" sätt.
Då känns klarspråk betydligt bättre, då vet man var man har dem. Ex-vis uppskattade jag Lars Ohly bättre när han sa att han var kommunist. Nu glider han undan och smörar betr sin kommunistiska ideologi (pga att det krävs för att han ska få vara med s+mp) på ett sätt som inte känns ärligt.

Summa, det är inte synd om regeringen! Den har själv bäddat för sina dåliga opinionssiffror. Oppositionen seglar i medvind inte av egen kraft, utan pga alliansens dålighet. Sd´s medvind beror på försumlighet hos alla övriga partier. Piratpartiets motvind beror på att de inte hittills lyckats förklara att personlig integritet och rättssäkerhet innebär att de måste ta ställning i betydligt fler frågor än FRA-lagen och IPRED.

Är den (regeringen) ändå ond?

Jag vill inte tro att politikerna är onda, bara att de är missledda eller att de inte förstår vad de beslutar om.
Men när jag läser detta undrar jag.
Kan de vara så dumma?
Eller är det ren och skär ondska, som ligger bakom detta?

http://svt.se/2.27170/1.1559051/it-bolag_maste_spara_anvandaruppgifter?&lid=puff_1559120&lpos=lasmer

Mark och Hax har snuddat vid det, men här är det mera klartext.

Så nog är det bra att vi har internet, ännu (hm), så att vi snabbt får reda på vad som händer.
Men som regeringen vill dölja.

Detta med statistik

Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen. Miljöpartiet har beställt en utredning av riksdagens utredningstjänst om hur löneutvecklingen varit på senare år. Självklart presenterar mp sin tolkning av den statistik som utredningen bygger på just idag. Och kallar rapporten ”Regeringspolitiken gynnar män mest”.

Fp:s utspel inför kvinnodagen kom redan igår med förslag om ökad städrabatt, dvs ytterligare avdrag för hushållsnära tjänster för barnfamiljer.

Åter till miljöpartiet. Av rubriken att döma kan man tolka den som att även kvinnorna gynnats av regeringspolitiken...
De anser dock att de senaste åren så har männen gynnats mest, eftersom de menar att män har högre löner och därför fått högre skatteavdrag. Det är kanske riktigt, för de människor som är i ”produktiv ålder” och som har arbete.

Men det går ju lätt att finna andra exempel. T ex om mannen är sjuk eller arbetslös, och kvinnan har lönearbete, då är det kvinnan som gynnats av skatteavdragen. Eller om mannen är pensionär och kvinnan är yngre, vilket ju är regeln lika mycket som att hon kan ha lägre lön än manliga kollegor på samma jobb. Pensionärer har ju inte fått någon skatterabatt alls. Så i de kombinationerna är det kvinnan som vunnit, hur låg lön hon än haft.

Värst är det givetvis om båda är pensionärer eller om en är pensionär och den andre är sjuk eller arbetslös.

Med statistik kan man bevisa mycket. Den här gången tycker jag att den framför allt visar på ett annat faktum: den djupa klyftan mellan de som har lönearbete och de som arbetslösa, sjuka eller pensionärer.

Och inte minst, man ska vara försiktigt att generalisera utifrån statistik. Inte minst när det gäller hur människor har det. Trots allt är vi alla individer med de mest skiftande livssituationer, även ekonomiskt.

Jag hinner bara ge ett lästips idag

Har varit borta från bloggen hela dagen. Märker på kvällskvisten att DN idag på ledarplats följer upp sina dumheter igår med ännu mera dumheter. Så inåtvänt och självbelåtet, så övertygat om att det är DN och gammelpressen som är norm för hur debatt och granskning går till!

Men OK, i st f att bre ut mig själv i ilska över DN ska jag ge tipset att, bland alla andra kommentarer, läsa ett kort, men dräpande inlägg av Ola Berg på bloggen Liberal 2010.
http://liberal2010.blogspot.com/2009/03/dn-sa-har-granskar-man-bloggare.html


Avslutar med att konstatera att nu har DN lyckats att reta upp oss igen. Nu är det än en gång folket emot etablissemanget i form av DN, riksdag-regering och FRA- och IPRED-maffian.

Merry Xmas

Så dök FRA 2.0 upp, precis till Julafton.

Men trots det, God Jul till alla mina läsare och meddebattörer!
Ni har ökat i en stadig takt de senaste halvåret.

God jul även till regeringen och riksdagsledamöterna. Hoppas ni alla tar er tid att tänka efter var ni befinner er i tillvaron, över era ideal och att ni hittar tillbaka till dem. Snabbt.

Än en gång, GOD JUL och förhoppningar om ett nytt bättre 2009, ett år då demokratin får en pånyttfödelse i vårt land.

Låt oss lyssna på varandra och hjälpas åt i detta.

Karl Sigfrid har fel, Hans Lindblad har rätt, förstås.

Karl Sigrid försöker på sin blogg förklara varför han kommer att rösta för fildelningslagen (IPRED), trots att han är emot den. Han är bara en m-ledamot av många och vill inte bryta partilinjen.

Jag har direkt på Sigfrids blogg gett en kommentar enligt följande.

"Karl. Jag köper inte din slutsats.

Jämför med det resonemang som Hans Lindblad förde i somras/höstas på min blogg.

En viss disciplin är nödvändig, framför allt för att driva igenom de förslag som partiet gick till val på och för att följa partiets grundideologi.
Den som är personkryssad för något annat är förstås friare, rent moraliskt.

MEN INGET AV ALLIANSENS PARTIER GICK TILL VAL PÅ ATT INFÖRA VARE SIG FRA-LAGARNA, IPRED ELLER DATALAGRINGSLAGEN.

Inte heller ligger sådana beslut i linje med deras deklarerade ideologier. Ingen har heller kryssats in för att driva integritetskränkningar!

Det enda riktga för den som är trogen partiprogram och ideologier är att gå emot regeringens förslag i alla dessa frågor.
Kolla gärna Hans Lindblads inlägg hos mig i somras och höstas."

Och jag kan tillägga att detta är en av de saker som mest retar upp i vart fall de som röstat på något alliansparti i senaste valet. De uppenbara brott mot valprogram och ideologier som regeringspartierna nu gör slag i slag.

För kännedom ger jag här länkar till några av/om Hans Lindblads artiklar.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/08/fra-lagen-byrkratins-seger.html

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-ju-fler-integritetsskydd-som-behvs.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.htmlhtml

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/civilkurage-respekt-och-hans-lindblad.html

Karl Sigfrid, du har fel. Lysna på Hans Lindblad, han har fattat detta på rätt sätt.

Hoppet ökar

Man måste tillstå att nu ökar hoppet om ändring betr FRA-lagen. Och kanske i förlängningen betr liberalismens framtid.
Folkets uppror mot den instängda makten skakar om. Jag hoppas att upprorskvinnorna inom fp håller ut hela vägen - och att de får fler med sig.
Att det slutar i en helt ny eller drastiskt omarbetat FRA-lag, som inte kränker integriteten.
Det vill till att debatten fortsätter, att vi inte ger upp, att vi stöder de liberala krafterna. Märklig nog vill (hittills) inte Federly m fl inom centerna göra öppet uppror, och var är de moderater som ett tag grymtade lite? Vågar de inte visa mod?

Jag vill gärna se detta med folkets uppror mot FRA-lagen som en avstamp för en liberalismens pånyttfödelse. Helst då den socialt ansvarstagande liberalismen, må den kallas vad den vill.
Det är bara en liten delseger om FRA-lagen stoppas eller ändras. Den är ett tecken på liberalismens nedgång inom både fp och övriga allianspartier.
Därför är det viktigt att partierna nu skakar om ordentligt, inser att vi är i en ny tid. Makten kan och får inte utövas av små grupper i slutna rum. Folket vill vara med. Alliansregeringens stora fel är att den inte ser och hör vad som pågår i de djupa folkleden. Reinfeldts öron verkar inte mäkta med det. Han,partiledarna och Anders Borg kör sitt race, därför dalar opinionssiffrorna.

Resultatet kan bli en socialistisk regeringen efter nästa val. Var det det som liberalismens dödgrävare inom alliansen ville?

FN och FRA-lagen

Det verkar kännas obekvämt för regeringen att de främsta kritikerna emot den FRA-lag som den trumfat igenom i riksdagen det är fotfolket i deras partier liksom de väljare som normalt stöder allianspartierna. Men varför denna sura förvåning?

Nu när "alla" kallar sig liberaler, i vart fall storhopen inom regeringspartierna, kunde man ju förväntat sig ett helt annat förslag. Och dessutom så har FRA-lagen gjort yngre människor politiskt intresserade, de inser att det är viktigt med politik. Då borde liberaler oavsett parti jubla över gräsrötternas engagemang. Men nej, Reinfeldt och hans kollegor surar och anser sig missförstådda. De är inte alls glada över gräsrötter och ett nyvaknat liberalt intresse bland vanliga människor.

Är det kanske så att folket har förstått vad FRA-lagen innebär, men att ministrarna missförstått kritiken. Och kanske lagen också.

Det finns knappt någon som förnekar att Sverige måste ha en signalspaning och på olika sätt spionera på tänkbara inkräktare och fiender. Ändå påstår regeringens megafoner att så är fallet. Det regeringen inte förstår är att vi kritiserar att FRA (och därmed regeringen) ska ha rätt att avlyssna oss oskyldiga. Var det inte vi som skulle skyddas?

Är det inte så att ett övermått av oväsentlig information är/blir ett hinder för att analysera verkliga hot? Hela svenska folket ska väl inte anställas av FRA för att kolla varandra?

Har inte regeringspartierna någon som läser och förstår FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna?
Den som säger: "ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens."

En extra olycka är att oppositionen i form av socialdemokraterna inte förstår frågans sprängkraft bättre än regeringen. Mona Sahlins lilla utspel till trots. Ingen tror henne ju.
Däremot har alla politiska ungdomsförbund - samfällt - underkänt lagen och allt vad den innebär. Det bådar i alla fall gott!