11 november 2019

Katie Thiroux - en stor musikupplevelse, som gick de flesta förbi

Katie Thiroux Trio - det var en stor jazzupplevelse, som var nära att gå mig förbi. Det är inte alltid man har tillfälle att gå på allt som bjuds ut. Eller man tycker att det blir för dyrt, eller man tror inte att man ska gilla grejen, eller lokalen, eller...  Men man ska vara nyfiken, även om det inte är de mest uppburna världsstjärnorna. Även om det inte suttit affischer överallt och pluggats reklam över hela internet. Eller att man kan misstänka att den (ringa) förhandspubliciteten är för positiv.

Med detta vill jag ha sagt att Katie Thiroux Trio blev en positiv överraskning. Spelningen på söndag eftermiddagen i "2kök" i Acusticum i Piteå blev faktiskt än  mer, blev en av de bästa live-upplevelserna jag haft på flera år. Och detta i en, visserligen rätt välbesatt, men ändå ganska liten lokal i lilla, nordliga Piteå.

Trion leds av Katie T själv, på kontrabas och sång, en dansk pianist av stort format (men tidigare okänd för mig), vid namn Martin Schack och trumslagaren Matt Witek, USA,

Katie Thiroux har föregåtts av upplysningar om en debutkiva "Introducing" som rönt stora kritikerframgångar och lovord i den amerikanska jazztidskriften Down Beat. Man kan också hitta lite smakprov på Youtube med henne, där hon sjunger och spelar kontrabas (vanlig ståbas) samtidigt. Trumslagaren sägs ha spelat med Woody Hermans storband. Vilket inte ska förstås att han spelat med Woody Herman, utan med en orkester under Woody Hermans namn, under ledning av Frank Tiberi.

Alltnog, vi kom lite i förväg och kunde höra en stund på det unga förbandet, som var helt OK, medan Katie och hennes musiker övade, kollade lokalen, soundcheck etc. Dörrarna öppnades och de gick ut och vi jazztörstiga gick in och satte oss, och så kom musikern in, presenterades och började.

Det blev helt klart från första början att detta skulle bli något extra. Ordlös scatsång (bopsång) till bas och vispkomp, sjungande bas sjungande basist, och allt eftersom visar det sig att det är gamla goda "Just friends" som blommar upp i en snygg ny dräkt, som ändå inte gör sig märkvärdig utan bara bra, fantastisk.  Gamla låtar som känns som nya, stor konst - utan att de görs konstiga eller förkonstlade, sann Happy Jazz, frisk och frän, eller soft, utan damm. "When Lights are Low", "It had to be you", I want to be happy (ja, verkligen!), "I fall in love too easily" osv. Och så gamla "Shiny Stockings" så man tänker på Count Basie m fl.
Rejäla versioner, arrangemang som ger utrymma för omväxling i temperament och klanger. Härligt fingertrillande på pianot men också rymiska blockackord, mustig jazz. Och en trumslagare som vet att använda sina grejer, känsligt vispkomp, händer och stockar - och cymbaler, intelligenta solon, som är så mycket mera än ren uppvisning.  Snudd på kammarjazz, till och från, men med en ständigt närvarande swing - och dessutom ofta nära på storbandsklang över trion. Med sköna vokalinsatser på topp. Katie Thiroux är en röstkonstnär, som briljerar på ett smakfullt sätt. Hon och hennes två medspelare verkar älska det de gör. Inga sura miner utan breda leenden, och uppskattande tecken åt varandra. Och trevligt, småhumoristiskt mellansnack. "Vi kom från Skellefteå, lätt att komma ihåg, låter ju som She Left You…"

Jag säger inte att de är världens bästa jazzmusiker. Men det var inte en trött rutinspelning, och de gav järnet, fungerade perfekt som en grupp av mycket goda musiker på hög nivå.   Alla gav det lilla extra, och med en fantastisk sångerska som verkligen kunde spela sin bas också.

Ni som inte var där får skylla er själva. Stackare. Och inget skrev PT. Men ni som läser detta, och inte masade et till konserten, ni förstår nog nu att ni missat något verkligt bra.

07 november 2019

Åberopbar, ord som försvinner

Läser en notis i tidningen - papperstidningen förstås. En "kulturnotis" om att 1001 ord är på väg att försvinna. Att en del ord försvinner har man väl haft på känn, det som de beskriver finns inte längre, eller blir i största allmänhet omodernt.

Varför ska allt vara modernt, blir en tanke.
Varje år brukar vi få en lista över nya ord, vars godkännande konfirmeras av att de tas in i SAO, Svenska akademiens ordlista. De flesta nya ord brukar väl vara slangord, som blivit så frekventa att de ses som riktiga, klassas om "svenska". Märkligt nog så känns det ändå som en mycket stor del av dessa nya ord kommer från engelskan, numera.
Varvid jag påminner mig själv om att många ord i tidigare skeden också kom från andra språk, då i hög grad från tyskan eller franskan.

Ett av de ord som nu riskerar att försvinna ur SAO är "åberopbar".  Jag förstår, men vill inte förstå.  SAO kommer således inte längre att vara åberopbar när man vill kontrollera ordet och dess betydelse.
Några av de andra ord som kommer att försvinna, dvs försvinna ur SAO, verkar vara "pigtjusare", "ungflicksaktig" (men där finns engelskans "girlish ", för den som vill.. )  och "rulta".  Det slår mig plötsligt att dessa tre ord alla, i någon grad, har en feminin betydelse...

Nå, vill vi att språket inte ska utarmas, så kan vi väl trots allt använda ord som har en betydelse även om det kräver en viss eftertanke, så att de används rätt, eller understundom behöver förklaras.

Att ständigt använda engelska eller anglifierade ord och smileys, det ökar inte alltid förståelsen för vad vi vill säga.  :)


02 november 2019

Call the Doctor, Isaiah Ross

Dr Ross, one-man-band. 50-tal. 
I jazzens historia finns ett och annat one-man-band (dvs en musiker som spelade fler instrument samtidigt´), men än vanligare (nåja) är det i bluesens historia. Jag spelar just nu en LP (enl nätet betingar den hos samlare ett pris på minst  150 US-dollar, dvs ca 1500 SEK) som har titeln "Call the Doctor" med Dr Ross, Isaiah Ross. Den har säkert legat ospelad i minst ett par decennier, jag köpte den i mitten av 60-talet, då Dr Ross fortfarande var fullt aktiv.
Föddes i oktober 1925 och lär ha varit aktiv intill sin död 1993.
Hans huvudinstrument var munspel och gitarr, men han sjöng också.  Han lär ha börjat spela och uppträda redan i tio-årsåldern (house-parties), men riktig fart tog det nog inte förrän runt WW2. Enligt en klassificering spelade han "Detroit blues"...  större delen av sin karriär spelade hon dock som ett "one-man-band" där han också spelade på en trumma.
Sådana som Paul Blackman, Jesse Fuller (se en tidigare bloggpost) vilar på samma tradition, liksom Dave Stovepipe och Joe Hill Louis.
Dr Ross med lite större trumset, trol från senare år. 
Några av låtarna på denna skiva (som långt senare lär ha utgivits även på CD) är: Cat Squirrel, Freight Train, Hobo Blues , 32-20, Good Morning Little Schoolgirl, men också sån melodi som Blues In the Night. Han var rätt så omväxlande i sin stil och hade en riktig bluesröst. Röst och munspel får ses som det som gav hans speciella karaktär. En av hans influenser var också Sonny Boy Williamson Nr One.

PS. Ser nu att det finns faktiskt Cd-skivor (bl a en dubbel) med Dr Ross hos Ginza. Till rimligt pris. DS.

01 november 2019

Ffg i Skandinavien, Louis Armstrong, 1933

Mycket ung Louis Armstrong
Det är nu 86 år sedan som jazzens störste Louis "Satchmo" Armstrong besökte Skandinavien. 1933, med början den 19 oktober turnerade han med nio konserter i Danmark, åtta i Sverige, fem i Norge och tre i Finland.  Eller rättare sagt, vissa datum gjorde han två eller t o m tre konserter per speldag!  Den 7 november fortsatte han till Amsterdam, Nederländerna.
Visst hade det förekommit konserter med jazzmusiker från USA tidigare, t ex Sidney Bechet i Frankrike. Men Armstrong 1933 var det stora genombrottet för jazzen i Europa, och i synnerhet i Skandinavien.

Den orkester han spelade med var ett hopskrap av amerikanska musiker som redan befann sig i Europa. För den tiden hyfsade, men långt ifrån den klass som Armstrong var. Men med Armstrong lyfte de sig. Och Armstrong var sedan flera år en ytterst etablerad jazztrumpetare, som nu var STJÄRNAN och solisten. Både som trumpetare och sångare.

Under turnén i Skandinavien gjordes  inspelningar, först i Köpenhamn den 21 oktober. I cover the Waterfront, Dinah och Tiger Rag. En vecka senare spelades i Stockholm in Chinatown, My Chinatown, You Rascal You och On the Sunny side of the Street. Det finns ett antal rykten om hur inspelningarna kom till, och att det gjordes fler än dessa, som dock inte kunnat återfinnas.
Efter 18 månader i Europa, inkluderande också inspelningar i Paris, så återvände Armstrong till New York i början av 1935.

Därefter dröjde det ända till 1949 som Armstrong återvände till Skandinavien, där det spelades in två spår i Köpenhamn. Då hade Armstrong slutat spela med och fronta stora orkestrar, och hade med Sig en tidig version av sina All-Stars, dvs förutom Louis A själv, Jack Teagarden trombon, Barney Bigard klarinett, Earl Hines piano, Arvell Shaw bas och Cozy Cole  trummor.