Leif G W och skulden till SD:s opinionsframgångar

Leif G W Persson har skrivit en snärtig krönika i Expressen om virrpannornas skuld till Sverigedemokraterna framgångar.
Det han gör är att lägga skulden på de övriga partierna, deras suddiga och kompromissvänliga politik. Men är det så enkelt?

Visst har han en poäng i det.. Och inte speciellt originell är den heller. Jimmie Åkesson är en skurk, dvs har skurkaktiga åsikter, som han framför förrädiskt skickligt. Man kan f.ö. ifrågasätta om SD:s politik är i överensstämmelse Regeringsformen. Läs Håkan Holmberg i UNT, där han diskuterar detta under rubriken "Samling kring rättsstaten". "De värden som beskrivs i Regeringsformen utmanas i dag...    I Sverige har vi sett förslag om bland annat etnisk registrering, inskränkta rättigheter för muslimer eller politisk likriktning av hittills fria folkbildningsorganisationer och vi har sett personer med offentliga uppdrag agera som om människors lika värde enbart skulle vara en fråga om personliga åsikter som man lika gärna kan motsätta sig." Och de övriga partierna har inte lyckats klargöra för väljarna vad som är Åkessons och SD verkliga mål, inse dess konsekvenser. Det är bedrövligt. Men SD har varit skickliga i att få folk att tro att de, att SD är mobbade när andra säger som det är... Och då vill den del samtala och samarbeta med SD...

Och Sjuklövern är skyldig till att ha skött samhället så illa att det uppstått en oro, en leda, en besvikelse som de söker tröst hos SD för att komma över. Vilket de ju inte gör.

Och det är ett underbetyg till både Sjuklövern och till de 13-20 % som inte genomskådat SDs bild av verkligheten.

Kanske har vi de politiker vi förtjänar ?

Nå, jag anser, i motsats till Leif GW, att det är bra om man kan hitta gemensamma lösningar, att man kan kompromissa - när det behövs. Vilket det ofta gör. Inte minst nu. Och även mot bakgrund att det inte är bra för tilltron till demokratin om en knapp majoritet ständigt sätter sig på en stark minoritet.

MEN - först ska man veta vad man vill, våga ha en ideologi, och våga arbeta hårt för att få folk med sig i denna övertygelse. Politik bör innebära att man vill och kan vinna väljarnas förtroende för ens ideologi, grundläggande åsikter. Inte att partierna anpassar sig till vad de tror väljarna vill i plånboksfrågor.

Det är nog det som är ett av grundfelen med de flesta riksdagspartierna idag. De vet bara att de vill ha makten, men inte varför.

Jimmie Åkesson vet däremot vad han vill med sitt SD. Men han är, av taktiska skäl, inte entydig med det. Han säger inte rent ut, inte i offentliga sammanhang i vart fall, vad som blir konsekvenserna av hans politik. Även om han säger att han vill stoppa "invandringen" (dvs i dag en omskrivning för "flyktingarna"). Han säger i stället att om vi stoppar invandringen så blir allt bättre, alla bidrag kan höjas, äldreomsorgen blir finemang (trots brist på personal), pensionerna kan höjas och vi kan alla gå i folkdräkt till kyrkan - den svenska STATSkyrkan för bara godkända svenskar - vi "svenskar" får alla jobb, som blir välbetalda när invandrarna inte tar dem, och vi kan som sagt festa på alla pengar som de arbetslösa invandrarna kostat "oss". Glesbygden kan leva, och vi slipper de odugliga politikerna i de andra partierna, för de är ju antingen invandrare eller lyder islamisterna eller föredettingen Reinfeldt Med SD som bestämmer så slipper vi se alla människor i TV med svårstavade namn. SD är det enda oppositionspartiet, det enda som säger som det är. Nog kan vi, Sverige klara oss utan utländska läkare och vårdbiträden och pizzabagare och diskare och tidningsbud. Och svartjobbande muslimer, som går i burka och skränar på gatorna. Och så förbjuder vi romerna, så vi slipper se dem. Och så försvinner IS från jordens yta, simsalabim. I vart fall från Sverige, det är väl bara att sätta upp ett rakbladsstängsel - dock inte till Finland, möjligen då för att skydda Finland från flyktingar. Fastän då får vi ju kvar dem i Sverige, kanske bättre att skicka ut dem i småbåtar på Östersjön i höststormarna.

Etc.

Allt detta goda ska tillfalla oss, bara vi röstar på Åkessons SVERIGEdemokrater, så att de kan stoppa invandrarna intill femte och sjätte led. Nej, jag tror inte att Leif G W vill ha det så, verkligen inte. Men är det bara politikerna i de gamla partierna som gör fel och är virrpannor. Varför har "vi" då röstat in dessa oduglingar? Är det inte allas vårt ansvar att faktiskt tänka till lite själva också¨. Att kräva klartext av politikerna, att vidga blickarna för att se hur det är i världen och för att se vad historien kan lära oss. Vad tilltron till läror som SD:s leder till. Och hur t ex vi svenskar tidigare handlat och tänkt då.
Till slut kan jag kosta på mig en länk till SvD också. Där de anser att Åkessons parti är öppet rasistiskt. Och det är det väl. Men inte om vad rasismen innebär.

Smygrasism, väl så farligt?!

Först, det är svårt att entydigt definiera rasism. Jag tycker mig många idag, som inte anser sig vara rasister, men som har åsikter som i frågan om invandring och attityder till nykomna svenskar har attityder och åsikter som är snarlika sverigedemokraterna.
Men sverigedemokrater är de inte, säger de. Liksom sd:s ledare Jimmie Åkesson envist påstår att inte är han och hans parti rasistiska inte. De är bara emot invandringen...

På något sätt menar jag att då är man i vart fall rätt så rasistisk. Speciellt eftersom man då menar invandring som kommer från längre bort ifrån än Norden. En rasism som leder till diskriminering.

Samtidigt så är det förstås så att man kan vara emot eller i vart fall kan diskutera invandringspolitiken utan att vara rasist. Eller i vart fall hur integrationspolitiken fungerat, eller inte fungerat.

Detta lämnar jag just nu åt sidan. Det finns ju verkligen rasism, om än i olika grader.  En del grundad i rädsla för det okända. En del som sitter väldigt djupt och beror på ett förakt för de som inte är som infödda, vita, genuina svenskar av germanskt ursprung, en herrefolksmentalitet. Och allt detta tar sig uttryck som är negativa på många sätt, för de direkt drabbade, för de som inte är direkt utsatta för diskrimineringen men som blir det indirekt. Och ekonomiskt för både individer och samhälle.

Ändå undrar jag om inte det som kan kallas smygrasism är än värre? Den öppna rasismen och diskrimineringen, den kan man ju diskutera, argumentera emot och i vart fall försöka bekämpa.
För vad är det annat än diskriminering när man nedvärderar andra på grund av deras bakgrund?
När man söker sätta upp spärrar för invandrare för att få bostad,. för att få arbete etc?  Och en hel del av sådan smygande, försåtlig rasism står ju samhället självt för, våra myndigheter. Både genom våra och handläggares attityder och  formalism och genom en del av de regelverk som styr vårt samhälle.

Hittar i SvD en artikel som kan belysa en del av denna problematik. Rubriken är

"Mörka kroppar på resa neråt i samhällshierarkin", och den beskriver hur svårt välutbildade med invandrarbakgrund har att få arbete enligt sin utbildning och erfarenhet. Varför så svårt för akademiker med utländsk examen att bli erkända och anställda. Nej, oftast avkrävs de att göra om, helt eller delvis, sin utländska utbildning. Och då gäller det inte bara att de ska kunna svenska. Självfallet är inte alltid en utländsk utbildning identisk med en svensk. Nej, den kanske är bättre. Och i vart fall kan det vara nyttigt att få in annan kompetens, t ex inom skolan, än vad en svensk utbildning gett. Och för att koppla just till skolan så verkar det verkligen behövas något bättre än vad som på senare decennier getts i Sverige. 

Både arbetsförmedlingar, utbildningsanstalter och anställande myndigheter står för en hel del faktisk men smygande rasism.  Så slösar man bort kunskaper, som behövs i det svenska samhället. Tvingar folk att söka jobb där det inte krävs utbildning, eller att skaffa ytterligare utbildning. Vilket medför kostnader både för den enskilda och samhället, liksom det sätter upp extra hinder för integrering i samhället. 

Eller hur? 

--- 
Tillägg, pga en liten diskussion på Facebook. 
Ordet rasism betyder olika för olika personer, ibland lite slarvigt använt möjligen. Som jag ser det är det en avgränsad del av begreppet diskriminering, som ju kan avse också pga kön, sexuell läggning el religion etc. 
Termen ras är ju numera i högsta grad ifrågasatt som ett vetenskaplligt  begrepp, och hur det användes av säg 30-talets "rasbiologer" var ju synnerligen fördomsfullt och sorterande med innebörden att "germaner" var ett  slags övermänniskor, stående över alla andra, att alla andra var mindrevärdiga. 
Jag ser det nog så att rasism, det är att betrakta folk som är annorlunda än "vi etniska, vita, nordiska/germanska" människor som mindervärdiga, och att det ger rasisterna en anledning/ursäkt för att diskriminera de som de inte gillar.
Dvs att de lägger in en negativ värdering i att det finns skillnader mellan "vi och dom".

FRA, vems är det? Om samarbete och ev laglighet. (Tillägg)

Har försökt samla ihop en del tankar betr FRA, dess samarbete med NSA (USA), vem som spionerar på vem, varför och på vems uppdrag och intresse. Om det finns stöd i den märkliga FRA-lagen. Etc

Det alliansfria Sverige övergick till att alltmer säga sig vara neutralt. Vilket det ju aldrig varit, egentligen. Sverige har fegat för stormakter oavsett vilka de varit. Nazi-tyskland, Sovjet mm..  Men vi har dock, framför allt genom Erlander (s-statsminister) samarbetat med NATO (USA) pga en samhörighet med demokratierna, allt sedan 50-talet.  Det skedde hemligt, för att inte irritera Sovjet. Vilka dock rätt snabbt givetvis blev underkunniga om det.
Liksom givetvis terrorister (som knappast är ett hot mot statens säkerhet, jfr Hans Lindblads resonemang om detta) känner till och vet att undvika att använda de media och de kanaler som kan avslöja deras aktiviteter!
Läs denna länk betr behovet av en folkets underrättelsetjänst.

Jag menar att det är viktigt att Sverige har en underrättelseverksamhet, håller koll på hur andra makter, som kan misstänkas ha onda avsikter betr Sverige, beter sig. Så ser ju verkligheten ut. Och "spioneriet" kan ha olika former.

Självfallet var FRA en ggn avsett vara folkets underrättelsetjänst gentemot de utländska makters förehavanden som kunde hota Sveriges självständighet som stat. Men i och med att folkets representanter handlar bakom ryggen på folket och inte ens försöker förankra sina beslut om att låta FRA dels spionera på folket, dels samarbeta med annan makt för att låta den "köpa" och beställa spioneri för eget syfte, som givetvis inte behöver sammanfalla med Sveriges intressen, och att främmande makt genom detta samarbete tillåts att spionera på svenska folket - om ALLT, så kan knappast FRA betecknas som varande i  folkets tjänst, utan i Överhetens/maktens tjänst för att hålla folket okunniga om avlyssningen och för just spionerna på folket .
Att Carl Bildt menar att FRA är viktig, det visar att han som makthavare vill ha koll på svenska medborgare, eftersom det numera verkar vara huvuduppgiften.

Min grundinställning är att det är makten som ska kontrolleras av medborgarna. Inte tvärtom. Medborgarnas integritet och privatliv ska inte kränkas, varken av den svenska makten eller via samarbete mellan FRA och NSA av  USA eller andra.

Läs också gärna denna intressanta text i samma ämne, av Gun Svensson, bloggaren FarmorGun.

Det Edward Snowden gjort, det är såvitt jag kan se, är att fungera som en medborgarnas kontroll av hur makthavare i olika länder agerar mot oss medborgare. Vilket makten döljer t ex genom att både sekretessbelägga och genom att luddigt hänvisa till "terrorism".  Makten/staten är per definition inte god. Ger vi staten/makten möjligheter, lagliga eller inte, att kontrollera och därmed styra oss lever vi farligt. Och även om staten just nu kan vara tämligen (?)  "god" så ligger fältet fritt för vad som kan ske med andra maktinnehavare.

Det uppdrag granskning visade häromkvällen genom de dokument de hade var att det som FRA/NSA först och främst sysslade med var verksamhet riktad emot vanliga människor, medborgare bl a i Sverige. "Spaning" mot människors privatliv.

FRA/NSA hackar våra datorer. Jag vill påpeka att FRA saknar mandat att göra det! Det ingår inte i FRAs uppgifter! FRA får (tyvärr) "signalspana" rätt hejdlöst,  men riksdagsbeslutet säger inte att de får gå in och hacka folks datorer.

Också FRA måste följa (den alltför tillåtande) "FRA-lagen".  Se t ex vad Dagens Arena skriver.

Tillägg. En länk till ett inlägg av advokatsamfundets Anne Ramberg i SvD om framför allt den "domstol" som är satt att hålla koll på FRA.
På sin blogg skriver idag även Mark Klamberg bl a detta:  "Den enda instans som skulle kunna pröva försvarsunderrättelsedomstolens bedömning huruvida aktiv signalspaning är tillåten blir därmed Europadomstolen i Strassbourg. Klagomål måste lämnas in inom sex månader efter tidpunkten för kränkningen blev känd/avslutades. Min bedömning utifrån artikel 8 är att aktiv signalspaning kan vara tillåten enligt Europakonventionen om det finns tillgänglig och förutsebar lag. Jag menar att signalspaningslagen brister vad avser förutsebarhet."

Spotify - inget för de som LYSSNAR på musik?

Media har i hög grad uppmärksammat att Spotify fyllt fem år. Med hyllningsartiklar.

Varför det? OK, det är ett företag som överlevt. Och många menar att det gett musiklyssnarna ett alternativ till att ladda ner musik på internet utan att känna sig som snyltande pirater. Dvs, upphovsrättsmaffian har inte längre någon anledning att själva eller låta polisen jaga folk som lyssnar på musik genom datorn.  Det lär idag finnas ungdomar som inte ens förstår vad man menar när man talar om piratnedladdningar. Vad är det, de lyssnar ju på Spotify. Och "alla" tycks mena att ingen lyssnar på musik på skiva.  Och levande musik räknas liksom inte, trots att det är där som i vart fall de populärare artisterna tjänar storkovan.

Dan Backmans analys i SvD idag (9 okt 2013) är avstamp för mina funderingar kring detta. Hans rubrik är: Ligger ansvaret för historien på oss skivnördar?  Läs det.

Dan Backman påpekar , liksom i förbigående, att artisterna fortfarande får oanständigt lite betalt för sin musik, dvs via Spotify. Det är nog riktigt, men det fick de väl även tidigare? Förutom de som sålde mest skivor förstås. Vilka är de som skrikit högst för minskade inkomster pga piratnedladdningarna. Men visst är Spotify ett slags tröst och möjligen en orsak till att det privata privatnedladdande minskat till nära nog försumbart. Lite är i alla fall mera än ingenting. Särskilt om detta lilla i högre grad kan kanaliseras förbi den snyltande upphovsrättsbyråkratin och gå mer eller mindre direkt till artisterna. Om jag nu ska lufta en drömsituation.
Musik, framför allt populärmusik finns ju alltid omkring oss nu. Och vi får ju dessutom betala ett slags skatt så fort vi köper dataminnen. En avgift som ska gå till musikerna, vilket är minst sagt en överdrift. Men avgiften betalar vi trots att vi inte använder minnena till att lagra musik.

Dock var det inte det som var min (eller Dan B:s) poäng betr Spotify. Och skivköpandet skulle nog ha avtagit oavsett både Spotify och piratnedladdningar.
Nu är det ju så att man inte behöver ladda ner musiken. Den kan man lyssna på ändå, även via Spotify.
Musik fyller nämligen olika behov. För många är musiken en ljudtapet, som de inte kan vara utan, men som de egentligen inte lyssnar på. En hädisk tanke, hur många skulle lyssna (LYSSNA) på Melodifestivalen om den gick i radion. Nej, numera SER man på musik i teve. Och det mesta av den s.k. populärmusiken skulle falla platt ner utan showen, bilden - och mediaskriverierna omkring den. Och de som köper populärmusik idag har bilden av showen med sig i hjärnan.

Hårddrar jag? Kanske, men bara en aning. Och visst är det så att musikupplevelsen kan förstärkas av man har sett musikerna spela, sångaren sjunga etc även för annan musik. Jag vill t ex påstå att det som kallas Nutida musik ("konstmusik") också gör sig mycket bättre om man ser den också, inte bara hör den.

Jag fortsätter dock att köpa skivor. Trots att de är dyra. För jag vill inte höra ljudtapeter, som andra skapat.. Jag vill välja själv, och utan reklamavbrott. Utan att "tipsas" om att köpa annan musik. Tips som dessutom möjliggörs av att mitt Spotifyspelande registreras (det avskyr jag) och de datoriserade tipsarna inte verkar veta något om musik. I vart fall inte min musik.
Som Backman påpekar så är Spotify en mycket enkel skivspelare  med mycket sämre ljudkvalitet än både LP-skivor och CD (fysiska skivor). Och som skvalar på.
Och denna internetskivspelare bara spelar, den ger ingen information om musiken. Vi kan inte studera skivomslagen, vare sig i form av text eller bild. Om man nu inte räknar de frimärkssmå bilder som kan förekomma.  Till och med Youtube brukar ge mera information om musiken än Spotify.

Erkännas ska dock att denna informationsfrånvaro i någon mån finns även på en del av de fysiska lågprisskivor som numera marknadsförs. Det gör dock inte saken bättre. Överväger man att köpa en box med 10 CD av en artist, så vill man nog veta lite mera än melodititlarna. I vart fall vill jag det. Ex-vis när spelades de in, har du funnits på någon LP eller CD tidigare och i så fall vilken? Blir det motsvarande åtta LP-dubbleringar, eller bara två?

Spotifys framgång och CD:ns nedgång har dessutom lett till att det är svårare att hitta en del slags musik. Smala genrer blir mer och mer exklusiva, dyra. Dvs Spotify är inget bra alternativ för oss som verkligen vill lyssna på musiken, men inte behöver se den, och som inte har råd att specialimportera musiken i fysisk form, och inte har tid att leta fram eventuella alltmer svåråtkomliga skivor.

Men - det är väl meningen att vi ska sitta och spela våra gamla skivor. Och de lär ju för oss musiknördar räcka till längre än vår eventuellt återstående livstid. Vi får sitta i gungstolen, med specialinprovade hörapparater och använda förstoringsglasen för att läsa den mikroskopiska texten på CD-konvoluten.  

Premiepension - varför och hur?

För en liten tid sedan skrev jag på internet (FB, ej bloggen) apropå Stefan Löfvens utspel om premiepensionerna att de borde avskaffas. Utformningen han tänkte sig verkade oklar, men jag påpekade att den del av dagens pensionssystem som bygger på det gamla ATP är en kedjebrevskonstruktion. Däremot är premiepensionsdelen ett fonduppbyggande som ger en garanti för att det över huvud taget kommer att finnas någon pension som bygger på det man själv tjänat in. Och är i viss grad oberoende av politikernas klåfingrighet.

Det s genom Löfven inte gillar är att PPM-systemet idag konstruerats på att individen själv ska fatta beslut om hur pengarna ska placeras, att de ska placeras i (ett antal) olika fonder med höga avgifter, och att PPM i sig kostar en hel del i förvaltning.

Nu är det inte självklart att man ska slänga ut barnet med badvattnet!
Som ekonomen Stefan Engström skriver i SvD Brännpunkt (den 18 sept 2013) så används termen "fonderat pensionssystem" synonymt med "individuella val", men det är två olika saker.

Att socialdemokraterna med sin kollektivistiska syn inte gillar individuella val, det kan jag förstå. Jag däremot menar att man som individ ska kunna få välja själv så mycket som  möjligt.  Men, givetvis kan det finnas faktorer som gör individuella val mindre lämpliga.  Det är möjligt att det är så i detta fall, men det bör nog utredas mera.  För visst är det så att dagens system är svårt för många att sätta sig in i, på grund av både brist på tid och brist på tillräckliga ekonomiska kunskaper - inte minst om Sveriges framtida ekonomi....
Det leder till stora administrativa kostnader, liksom till feta inkomstmöjligheter för mer eller mindre kunniga pensionsrådgivare. Vilket ju inte kan vara syftet!
Samtidigt ska vi ju erkänna, och beklaga, att bankers och försäkringsbolags olika privata alternativ för pensionssparande är minst lika svårgenomskådliga och med än högre förvaltningsavgifter - och statliga pålagor.

Nå, att införa en mera direkt koppling mellan intjänad inkomst och pension, i stället för att vara beroende av framtida generationers arbetsvillighet, inkomster och framtida politikers kunskaper och klåfingrighet, det måste vara bra för pensionernas bevarande. Fondering av intjänade medel som grund för största möjliga del av pensionen, det måste vara en bättre metod än ett gigantiskt kedjebrevssystem.

Hur fonderingen ska ske och hur stor grad av valfrihet i denna placering som är lämplig och möjlig, det är en annan historia. Vilket Stefan Engström (se länken) förtjänstfullt påpekar.
Avsikten måste ju vara att upprätthålla en grundtrygghet i pensionssystemet!
Och givetvis att pensioner inte beskattas högre än arbetsinkomster!

Apropå FRA, SvD och Sverker Åström. Bloggar är viktiga

Om FRA-lagen, SvD, Mark Klamberg och Sverker Åström.
Vill uppmärksamma Mark Klambergs gedigna analys av SvD:s ledare om FRA och hur slarvigt den är skriven. Det finns ingen anledning att såhär i efterhand förringa den negativa innebörden av FRA-lagen, tvärtom. Mark ger på sin blogg en djupare insikt i detta än vad SvD förmår. Läs det! Bloggar är viktiga, och ger oftast mera djup och insikt än korta kommentarer på Facebook...

Diplomaten Sverker Åström har avlidit vid hög ålder. En man som kom att utforma den socialdemokratiska utrikespolitiken under decennier. Med mjukhet mot Sovjetdiktaturen och sträng kyla emot USA och Israel. Han verkar inte heller precis ha satt Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar från nazisterna under andra världskriget speciellt högt.

För mig ger lovorden över Åström en fadd bismak. Att en högt uppsatt person blir gammal får inte vara en ursäkt för att man "glömmer", dvs bortser från vad personen stått för inklusive det mindre positiva. Carl Bildts lovord över Åström är ren panegyrik. Det är nästan så att jag får känslan av att Bildt därmed vill överskyla sina egna negativa sidor.

I sin ungdom var, enl uppgift, Sverker Åström aktiv i en nazisympatiserande rörelse, nazistiska Sveriges Nationella Förbund, under flera år under 30-talet. Det kan ses som en ungdomsförsyndelse, som han säger sig glömt, men kan också vara en förklaring till hans avsky för USA och Israel, vilka om än inte invändningsfria ändå var och är demokratier. Möjligen också till att han var så överseende med Sovjetdiktaturen. Åström har också själv uppgett att SÄPO misstänkt honom för att vara Sovjetspion.

Betr Sveriges Nationella Förbund, läs detta.

Och vi som skrämts med muslimsk terror

Hörde i SR om en statistik om terrorbrott i EU. Det lät som att det stora antalet terrorbrott begåtts av olika slags extremgrupper, till vänster eller höger, nationalister och separatister. Av 249 terrordåd stod muslimska terrorister för 3.
Ynka tre! OK, tre är ju för mycket, men av 249! Det är ju bara lite mer än en procent! Och här är det just hotet från muslimska terrorister som alla ingrepp i vår integritet, alla kontroller och påbud motiverats med.

Den redovisning som SvD gör verkar inte fullständig, men visar i stort samma sak. Det är inte islamistisk terror som är det vanliga, det är politisk extremism, ofta till vänster, och separatism som står för i stort sett alla terrordåd inom EU. Det verkar som att polis och andra myndigheter skulle ägna mera uppmärksamhet åt andra håll är muslimer också.

"Krigshetsare" på tusenlappen

Så har då Riksbanken meddelat vilka motiv som ska finnas på de nya sedlarna.

På den nya tusenlappen ska Dag Hammarskjöld avporträtteras. Det är ett bra val. Han är ju närmast helgonförklarad i Sverige, som en av de första och mest kraftfulla generalsekreterare som FN haft.

Dag Hammarskjöld var en mycket aktiv FN-chef. Han bangade inte för kraftfulla insatser i Kongo för att få ordning där och rädda människoliv. Mera kraftfulla än vad FN idag orkar med, och i synnerhet mera kraftfullt än sveriges regering (och delar av opinionen) är idag...
Jag tror inte att speciellt många går in djupare på hans insatser, utöver ett allmänt gillande. Däremot vore det, anser jag, värdefullt om de som idag är så tveksamma, ja ofta rent av negativa, till både FN:s ytterst begränsade insats idag i Libyen, och som till och med ifrågasätter att Sverige deltar genom att observera den Libyska verkligheten från ovan, utan att aktivt medverka till skydd för civila människoliv, inser vad Dag H stod för. Dessa kritiker "borde" om de vidhåller sin negativa uppfattning om FN-insatsen idag, i konsekvensens namn, karaktärisera Hammarskjöld som en krigshetsare, han som lät FN sätta in militär också på marken förutom som militärflyg. Och både på marken och i luften var Sverige aktiva. Då.

Hammarskjöld på tusenlappen är ett utmärkt val. Han var ingen krigshetsare, men han var en aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter, för humanism och att FN skulle ha en roll i detta.

Övriga personer på sedlarna då? Ja, nog kunde Selma Lagerlöf fått vara kvar. Men jag har inget emot de andra nya namnen heller. Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Evert Taube och Astrid Lindgren var alla utmärkta profiler inom svensk kultur och förtjänar att kommas ihåg. I flera fall även med internationell lyskraft.

Dödande ska inte premieras...

Ser i SvD ett debattinlägg där tre personer är starkt kritiska emot svensk militär medverkan emot dödandet av civila i Libyen. De menar att man i stället ska stå upp för humanistiska principer genom att fördöma allt dödande. Vi ska inte gynna vapenindustrin. Och i vanlig ordning finns det de som instämmer i argumenten, det är ju lätt att göra.

Självklart "gynnas" vapenindustrin i någon mening när man köper deras produkter. Hade Sverige inget försvar skulle däremot vapenindustrin inte gynnas. Jag tror ju nu knappast att vi räddar några liv i Libyen genom att bara fördöma Gadaffis dödande av sitt folk. Vi (= världssamfundet) sätter ju FN som det organ som ska ta ställning i dessa frågor. En brist med FN är ju att FN inte består av bara demokratier, och i säkerhetsrådet finns länder som inte vill se prejudikat om att FN ska ingripa för mänskliga rättigheter och demokrati.... Så illa är det. Men ska vi därför låta människor dö?

Dödande ska inte premieras, skriver debattörerna i SvD. Och de kräver att FN demokratiseras. Självfallet ska inte dödande premieras, men det sker inte genom att vi låter de som dödar få hålla på med det! Att fördöma mördarna har ju visat sig inte hjälpa. Det är trevligare att diskutera och debattera i lugn och ro än att slåss. Men i denna vår grymma värld finns det personer som inte vill diskutera, de anser sig har rätt att bestämma, även fysiskt, över andra. Sådana som Gadaffi.

Visst, demokratisera FN! Fine! Hur lång tid tar det? 20 år, 50 år? Vad ska vi göra under tiden när diktatorer dödar de som tycker annorlunda och därmed gör världen osäker? Vilken slagkraft får ett bantat FN, som inte innehåller diktaturer?

Jag ogillar starkt de som menar att Sverige inte ska ingripa på något sätt i det som händer utomlands. Kanske ska vi tycka till, men inte mer.
Det är ett slags självgod isolationism i det sättet att tänka. Jag önskade att världen vore så god att det räckte med att tala om för andra att de inte ska döda, att demokrati är bra och att vi alla ska hålla fred med varandra.

Diktatorer instämmer inte betr demokrati som ett bättre styressätt. Det gör däremot oftast deras folk. Och de är ofta, när inte annat hjälper, beredda att ta strid för friheten. Fred kan inte finnas utan frihet och demokrati.

Vi gör inte världen bättre genom att gå ur FN och EU, att isolera oss bakom murar runt våra gränser hjälper inte, och om vi slutar att beväpna oss för att försvara vår frihet, det är en inbjudan till andra att ta makten över oss.

Jag undrar också varför denna motvilja att hjälpa människor som kämpar för frihet, och för demokratiska rättigheter kommer fram så starkt just nu när Libyen är aktuellt? Vi var som nation mera benägna att hjälpa när det gällde t ex Sydafrika.

Juholt, hans särbo, hans fallskärm och - FRA-lagen!

Självklart ska Håkan Juholt granskas. Noga. Han är ju partiledare för Sveriges näst största parti, och kan bli statsminister om olyckan är framme. Jag tycker också att det gäller ledande politiker från alla partier.
Det man kan önska är dock att granskning sker utifrån relevans. Utifrån eventuella försyndelsers tyngd - och utifrån politikernas officiella attityd betr det brott eller den förseelse som denne begått, liksom tidsavståndet och om ev straff för brottet är avtjänat eller inte.

Den som förespråkar hårda straff för en viss slags brott ska givetvis synas i sömmarna om han/hon själv (relativt nyligt) själv begått ett (el flera) sådant brott.

En viss grad av integritet bör dock även ledande politiker tillerkännas, så saker som tillhör privatlivet bör de få slippa tvätta offentligt om det inte har relevans för deras offentliga uppdrag. Så, om nu Håkan Juholts särbo bedragit sin arbetsgivare på pengar (ca 46 000 från Fritidsresor) men erkänt och avtjänat sitt straff (villkorligt) så är det en aning intressant, men bör inte drabba Håkan Juholt. Det är ju inte han som begått brottet, vilket t ex Mårten Schultz påtalat.

För Juholt - och för hur politiska ställningstaganden kan uppfattas - är då den fallskärm som Juholt fick när han sparkades som bitr partisekreterare och gick tillbaka till den "ynkliga" riksdagsmannalönen, värre. De dryga 25.000 kr/mån extra som han fick en tid av partiet är visserligen inte i näringslivsklass och hade sossepartiet så gott om pengar, så OK.
Det betänkliga, som jag ser det, är att denna attityd från de som sitter i samhällets topp, på makt och pengar, den ger en demoralisernade effekt på samhällsklimatet i stort. Alltfler anser sig ha rätt att kräva extra ersättningar, bara man befinner sig en bit upp i samhällsstegen. Och samtidigt så ökar politikerföraktet hos gemene man. Och i slutändan är det inflationsdrivande också, vilket är negativt för de som har det sämst.

Men det finns en aspekt till, som även Facebookaktiva Tindra-Annette Broström pekat på. Det är hur FRA-lagen är konstruerad. Hur vår överhet, dvs våra lagstiftande politiker, anser att FRA ska kolla upp oss vanliga medborgare. Hur FRA-lagen bygger sitt informationsinsamlande på sociogram, vilket leder till skyldig pga bekantskap (guilt by association)!

Det vill säga. Med stöd av FRA-lagen kan vi bestämt fastslå att Håkan Juholt är en skummis av högsta rang, eftersom han inte bara är bekant med utan till och med är särbo med en för bedrägeri dömd kvinna. Sådan är den praktiska konsekvensen av den FRA-lag som riksdagen beslutat om och som är gällande. Vilket även makthavare nu bör inse.

Kommer försvarspolitikern Håkan Juholt nu vilja riva upp FRA-lagen?

Blir kriget mindre blodigt om vi blundar?

När jag åter öppnar datorn så är den första rubrik jag ser, i Svenska Dagbladet: Gaddafistyrkor fortsätter att attackera. Citat: "Rebeller utanför Ajdabiya lyckades inte ta sig närmare staden under tisdagen utan tungt beväpnade Gaddafitrupper hade fortfarande övertaget, trots flygangreppen från väst.
Tre nätters flyganfall har försvagat Gaddafis styrkor, men inte tillräckligt, enligt rebellerna.
- Gaddafi har pansarfordon och lastbilar med raketeld, sade Ahmed al-Aroufi vid fronten.
Gaddafis styrkor har även beskjutit rebellfästet Misrata med granater, uppger en invånare. Fyra barn rapporteras ha dödats när bilen de färdades i träffades."

Ja, krig är hemskt, blodigt. Det understryks i en debattartikel i DN idag. Och så långt är det riktigt konstaterat. http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-pa-att-ta-ansvar-for-libyens-framtid
Skribenten efterlyser en debatt om rättfärdigheten i att världssamfundet ingriper i Libyen, och frågar: Är vi beredda på att interventionen kan leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats? Vilket ansvar har det internationella samfundet för de civila och militära installationer som förstörts – och för Libyens politiska framtid? Vidare påstår han att krigets verklighet glöms bort i den "interventionsglädje" som präglar debatten nu. I och för sig erkänner han att syftet att skydda befolkningen är lovvärt, men glider snabbt över i farhågor för följderna för befolkningen. Detta underströks också i en SR-sändning han deltog i under dagen.

Jag har svårt att tänka mig att krigets verklighet glömts bort i debatten, och framför allt inte hos de som tagit besluten om att hjälpa Libyens folk. Det måste ju vara avsikten, för så är den uttalad, att just bespara Libyens folk, i största möjliga grad, de hemskheter som krig, speciellt kanske inbördeskrig, innebär.

Jag har visserligen mina tvivel om att aktionen är så genomtänkt den borde ha varit, främst betr hur den ska avslutas. Dessutom borde den, för att ha förhindrat onödigt lidande, ha satts igång minst två veckor tidigare. Världens ledare i FN, EU och stormakterna borde rimligen ha haft olika scenarios klara för sig sedan länge vad som kunde hända om Gadaffi (och andra diktatorer) vacklar och därvid möter protester hemmavid med blodigt våld. Det verkar de inte ha haft, men nu är det som det är med detta.

Mina enkla frågeställningar till debattören i DN blir då dessa:
Vad är alternativet? Blir kriget mindre blodigt och hemskt om Gadaffi får härja fritt med sitt dödande av oppositionella?
Dödas färre civila om ingen skyddar dem?
Får Gadaffis stridsflyg och stridsvagnar och kanoner mindre blodig effekt om de får fortsätta att krossa motståndet ostört?

Självfallet kan vi inte veta om FN-beslutet är tillräckligt. Det diskuteras nu t ex om det ska anses innebära att det är OK att eliminera Gadaffi fysiskt. Visst måste man inse att om Gadaffi omkommer, till följd FN:s insatser genom de allierade, så räddas människoliv. Samtidigt är det inte ett uttalat mål för aktionen, vars syfte ändå är att skydda civilbefokningen.
Om motståndarna till Gadaffi genom FN-aktionen besegrar Gadaffi, det vet vi inte.

Jag vet inte heller, och få andra gör det heller, om en seger för motståndsrörelsen mot Gadaffi innebär ett stort steg till demokrati. Men fullt klart är att chanserna ökar dramatiskt. Med en Gadaffi som fritt förfogar över kraftiga militära resurser, så lär i vart fall ingen frihet för Libyens folk finnas, varken med eller utan demokratiskt inslag. Således tror jag att den FN-sanktionerade insatsen kommer att minska det mänskliga lidandet i Libyen, och samtidigt ger den i vart fall en god chans för en mera demokratisk utveckling av landet än om ingen insats gjorts.

Visst älskar han sitt "folk"...

Ser en liten artikel i SvD om hur Gaddafi förberett sig för en ålderdom i lugn och ro, utan strid och kiv.

I Chat eller Niger, till exempel. Läs och förundras. Eller reagera hur du vill.

Men håll med om att 144 ton, ja just det TON, inte är det fy skam som "pension". Om nu vanliga tillgångar som fastigheter, aktier och pengar på bankkonton "fryses"....

Han älskar sitt folk. Så mycket att han skickar ut kvinnor och barn som sköldar före sina soldater. Jagar och låter skjuta sina kära undersåtar. Och får käka guld.

Det var en gång, när frihet var mera värd än pengar

En intetsägande rubrik, "Direktörens dubbelliv", men oerhört intressant artikel om en svensk motståndsrörelse.

Demokrati och frihet är oerhört viktiga ting. Det visar bl a kampen i Libyen, Bahrain, Jemen, Syrien, Egypten, Tunisien med flera länder dessa dagar. Vi påminns om det riktiga i Engelbrekts stolta ord om frihetens värde. Samtidigt visar aktuell debatt att en del, både svenskar och andra, gärna på ett eller annat sätt vill väga friheten mot andra begrepp, att den inte får kosta för mycket, inte i pengar, och inte i annat. Kan denna devalvering av värdet av frihet bero på att vi i Sverige varit fria (som nation) i ca 500 år, och att vi haft demokrati (som är ett frihetsvärde) i snart 100 år?

Det fanns en tid när svenska direktörers enda tanke inte bara var att tjäna pengar! Och då ledande personligheter kunde samarbeta, utan partipolitiska baktankar, om att ta strid för Sveriges frihet även om vi skulle ockuperas. Att leva under förtryck, under en ockupationsmakt var en outhärdlig tanke. Jämför gärna hur både det libyska folket, liksom andra, i dessa dagar reser sig emot en diktators förtryck. Så till den grad att de ber omvärlden om hjälp.

Ledaren för den svenska motståndsrörelsen efter andra världskriget, Alvar Lindencrona, var far till Gustaf Lindencrona, som var ordf för fpu några år på 60-talet, sedermera ekonomiprofessor. Jag träffade inte Gustaf ofta, men en gång på en fpu-konferens på 60-talet och sedan några decennier senare på något fp-arrangemang. (Detta var under den tid som folkpartiet var ett socialliberalt parti!)

I motståndsgruppen fanns förutom Alvar Lindencrona bl a både SAF:s och LO:s chefer.

Statsminister Tage Erlander (och gruppen) ansåg det uppenbarligen viktigt att motståndsgruppen inte styrdes av militären, däremot fanns givetvis militära chefer med! Det ledde också till att den kunde hemlighållas längre. Militär ansågs inte kunna hålla tätt... Av vad som framkommit så verkar det inte har förekommit politiska meningsskiljaktigheter om vad som var motståndsrörelsens uppdrag och mål.

Några små citat. " –Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander var den särskilt stark, minns sonen Gustaf Lindencrona.
Uppgiften var att stanna kvar och verka bakom fiendens linjer. Planen var att de delar av den lagliga regeringen som lyckats fly skulle verka från exil i Storbritannien (alternativt USA om så krävdes).
De invigda svenskarna kallade motståndsrörelsen för Stay behind.
1945 utnämndes Eije Mossberg till statsråd och 1947–1951 var han inrikesminister. Mossberg blev tillsammans med statsminister Erlander den som lade grunden för det som skulle bli det kalla krigets underjordiska motståndsrörelse.
I juni 1949 skrev Erlander för hand ner en fullmakt på statsministerns brevpapper till Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky att ingå i motståndsrörelsens ledning:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad.”

Artikeln är synnerligen intressant. Läs den!

Bravo, Northug!

Jag gillar inte alltid den norske skidkungen Petter Northugs uppträdande i spåret. Men nu måste jag ge honom ett erkännande. Läser i bladet att han ger (en del av sina) inkomster från sponsorer till Rädda Barnen.
"Pengarna kommer bland annat från försäljning av utrustning och genom att delar av 25-årige Northugs sponsorbonusar går direkt till Rädda Barnen", enl SvD. En hel miljon ska det bli.

Han är inte så tokig ändå då, han den där Northug. Och svenska och andra idrottare fick något att tänka på. Att dela med sig!

Har inte kungen/hovet någon skam i kroppen? (Uppdat.)

Läser att hovet vill ha 5,5 milj kr EXTRA för att bl a "utbilda" Daniel för sin nya "roll". Plus för bröllopskostnader.

Men snälla nån, i den mån Daniel behöver någon slags utbildning ytterligare för att vara vid Daniels sida så måste det rimligen rymmas inom de anslag som hovet redan får. Viktoria kan säkert se till själv att han får lite hum om "stil och etikett", så han kan föra sig i de fina salongerna. Det kan inte behöva kosta en krona extra. För övrigt behöver han väl bara den allmänbildning, som varje någorlunda klyftig person lätt själv kan tillägna sig. Någon utbildning har han väl redan? Har nu Viktoria (och kungafamiljen i övrigt) bestämt sig för Daniel så har de resurser både "privat" och inom de rikliga anslag hovet redan får (ca 120 milj kr), om de anser att han behöver lite hjälp på vägen. Det är väl inte omöjligt att Daniel faktiskt kan tillföra hovet lite kunskaper själv, dvs om livet utanför den kungliga glasburen.

F.ö. har vi skattebetalare redan kostat på åtta miljoner för uppfräschning av Haga slott, där Viktoria och Daniel ska bo. Det räcker mer än väl.

Någon skam i kroppen ska väl ändå kungen/hovet ha!

Uppdatering. Nu har Aftonbladet också uppmärksammat detta. Med utförligare redovisning av penga-fakta. "Så mycket av skatten läggs på hovstaten
Hovstaterna får i år totalt 122 183 000 kronor i anslag av skattebetalarna. Drygt hälften av pengarna går till hovstaten och är så kallat apanage, resten går till slottsstaten som bland annat ansvarar för förvaltning av slotten.
2009–2010 fick hovet ett tillfälligt anslag på 10 miljoner kronor till kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop.
2010–2011 fick hovet en årlig höjning av anslaget med totalt 8 miljoner för att täcka kostnaderna för kronprinsess­parets representation och för driften av Haga slott. "
Slottstaten, dvs slottsförvaltningen gick med vinst på flera miljoner, vilken de får behålla!!!

Kan Maud svara om el-priset?

I skrivande stund har Gadaffi ännu inte avgått, skjutits eller avlägsnats på annat sätt. Det lär knappast nytta att skriva om honom mycket nu, men nog är det en märklig man, galen, förvirrad och nära nog okunnig om den verklighet som omger honom. Vänner, rådgivare, generaler etc överger honom. Och hans tillgångar försöker man beslagta nu.

Mera närliggande, och förhoppningsvis mera möjligt att påverka, är el-priset. Dvs politikernas ovilja eller okunnighet om hur de ska få tillstånd en bättre tingens ordning. Om inte annat så har vi fria val, ännu. Så Maud Olofsson bör omedelbart svara på de frågor som ekonomisajten E24 ställer till henne.
Jag nöjer mig med att citera de fyra första frågorna. Många fler, lika berättigade, finns på den angivna länken till E24.
" Elbolagen tjänar flera gånger mer på en svensk kund, än på en kund på kontinenten. Är det rimligt?
• Hur mycket pengar kommer in i statskassan från elbolagen i form av olika skatter och avgifter? Hur påverkar det regeringens agerande?
• Den nuvarande prissättningen via Nordpool får kraftig kritik från inte bara småkunder, utan också från industrin. Har alla kunderna fel? Fungerar det nuvarande systemet med marginalkostnadsprissättning via Nordpool bra?
• Hur kan man förklara och motivera att priserna på Nordpool, och i synnerhet inom det svenska prisområdet, sedan 2009 legat på samma nivå eller över priset på den tyska elmarknaden, trots att 99,5 procent av vår produktion, (och i stort sett även den el vi konsumerar), har en marginalkostnad som ligger långt under den kolkondensel som nu förefaller vara golvet för elpriset?"

Man kan visserligen, som en debattör hävdar, mena att Mauds bästa svar är att avgå, eftersom hon bevisat sin inkompetens. Må så vara, men då måste hennes efterträdare svara. Snabbt. Och med konkreta åtgärder, som åstadkommer fungerande konkurrens och kraftigt sänker priserna.

Elbolagens groteska övervinster

Sitter och fryser. Stela fingrar. Ser och hör att bl a SR, Dagens Industri och SvD (via E24) skriver om de groteska övervinsterna hos de el-producerande bolagen. De stora bolagen, som bildar ett slags oligopol som bestämmer priset, gör rena vinster per anställd som är skyhögt över de som stora börsbolag som är deras kunder, gör. Upp till 30 ggr el mer beroende på vilket bolag man jämför med. Bolag som i och för sig även de gör stora vinster!

Vinster alltså! Jämfört med annan vinstrik industri. Fortum t ex gör en vinst på 6,4 milj per anställd! Jämfört med ett snitt på 200 000 i "vanlig" industri. Jag kan bara säga: sjukt!

* Någon som kan hävda att el-bolagen inte håller våldsamt för höga priser?

* Någon som tror att vinstpåslaget bara är några ynka procent?

* Någon som vågar påstå att konkurrensen fungerar inom den el-producerande marknaden?

Elräkningarna gör mig svettig, men jag fryser ändå.

Skuldpresumtion och gillandet av FRA-lagen m.m.

Jag uttryckte nyligen min förvåning över att det inte finns en allmän folklig vrede över FRA-lagen, hur den tillkom och sedan avskalats de "plåsterlappar" som skulle göra den smakligare ur integritetssynpunkt. OK, rätt många protesterade, kraftigt, under 2008. Men inte tillräckligt många, och därefter har regeringen och andra FRA-kramare fått leva utan att bli märkbart störda.
FRA-lagen är ju ett övertydligt exempel på att "oskuldspresumtion" inte är ett levande begrepp i Sverige. Denna lag och andra liknande, är tvärtom exempel på att "vår" överhet anser oss alla som presumtiva brottslingar. Brottslingar som ännu inte åkt fast. Detta borde ju uppröra varje "hederlig" invånare i detta land.

FRA-lagen är i stället en skuldpresumtionslag. Uppenbarligen i överensstämmelse med hur svenskarna ser på sig själva. En som är misstänkt är givetvis detsamma som en brottsling. Att göra skillnad på misstänkt och brottsling, det verkar helt oväsentligt för många. Inte minst för vissa journalister och rubriksättare.

Detta inlägg är delvis inspirerat av Olof Bjarnasons bloggpost om hur SvD blandar ihop begreppen och hur det faktum att den som fångats på en övervakningskamera visserligen kan ses som misstänkt, men att det absolut inte innebär att denne därmed är dömd, dvs en brottsling.

Nåja, dömd blir personen av rubriksättaren, och därmed även av många av läsarna. Är det inte så att uttryck som "ingen rök utan eld", "den som har rent mjöl i påsen, har inget att frukta" de har stor del i "vår" syn på varandra. Dessa fördomar (ja, det är fördomar, dumma fördomar) blåses under och förstärks av medial slöhet att hålla isär begreppen misstänkt och brottsling. Även polisen förfaller numera allt oftare i media till liknande medvetna (?) slarv. (Polisföreträdares argumentation för meningslösa men ur yttrandefrihetssynpunkt skadliga åtgärder, som påstås ska förhindra barnporrbrott, de är samma andas barn.)

Detta slappa synsätt, och hur media - och ibland även vissa politiker - använder begreppen, det är en förklaring till att alltför få inser bl a det skadliga med FRA-lagen.
Det alltför många ännu inte inser är att de alla är brottslingar, enl FRA-lagen och att de därför är övervakade. Den som är övervakad är ju misstänkt. Och en misstänkt är ju brottsling.

Rättssäkerhet, en förutsätting för demokrati

Läser i SvD att Carl B Hamilton och Johan Pehrson (fp) skriver om att ställa krav på större rättssäkerhet för de nya EU-medlemmarna Rumänien och Bulgarien. Detta pga bl a korruption och organiserad brottslighet. Visst, det låter ju bra. Självklart skall medlemsländer inom EU, likafullt som andra länder som anser sig demokratiska har ett säkert och stabilt rättssystem. Det är ju förutsättningar för demokrati. Om människor inte kan känna sig säkra för övergrepp av olika slag, om organiserad brottslighet och korruption finns så underminerar det hela den demokratiska tanken.

Dock, som världen - inklusive Sverige - ser ut idag så har jag lärt mig att bli misstänksam emot många politiska utspel. De kan förefalla välmenande, men vilka underliggande motiv ligger bakom dem? Vad vill man egentligen med föreslagen? Är förslagsställarna nyttiga idioter, som (kanske) springer olika lobbyisters ärenden? Eller har de själva en inställning, som gör förslagen dubbelbottnade ur demokratisk synpunkt?

Jag måste då erkänna att jag har vissa farhågor både när det gäller Carl B och Batong-Johan. Carl B är en duktig ekonom, men betr integritetsfrågor finns stora frågetecken (FRA-lagsförkämpe!). Johan Pehrson är inte bara en rabiat anhängare av FRA-lagen utan har ju en mängd oliberala ställningstaganden i medborgarrättsfrågor (inkl kissprov av ungdomar) mm.

En grupp medborgare, som i dessa länder inte är rättssäkra är romerna. Ja, romernas rättssäkerhet är öht tveksam inom flera andra EU-länder också. Självaste Fredrik Reinfeldt har en märkligt mjuk inställning till andra länders förföljelse av romerna.

Men det stannar inte vid detta. Som svenskar har vi drabbats av en FRA-lag, delvis pga dessa herrar, som kränker vår integritet och rättssäkerhet. Att FRA-lagens "plåsterlappar" inte funkar har vi fått ny information om bara häromdagen. En sådan syn på rättssäkerhet är inget vi bör exportera till EU. Och nog finns aspekter på polissamarbete inom EU som förtjänar att ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt.

Att ett lands alla invånare kontrolleras in på skinnet, det ökar sannerligen inte rättssäkerheten. Polis- och spionvälde är inte rättssäkerhet. Tvärtom. Det gäller både i Sverige och i andra länder. Exemplet Egypten visar också att enorma polisresurser och en övervakning av medborgarna inte är tecken på vare sig rättsäkerhet eller på demokrati i vidare bemärkelse.

Så visst, brottslighet ska bekämpas. Ibland kan man dock ifrågasätta vad som är brottslighet (är det att motsätta sig överhetens övervakning?) - och ännu mera: bekämpa brott och brottslingar, inte övervakning av varje människa som vore hon en presumtiv brottsling!

Trista siffror

För höga el-priser, för höga fondavgifter. Och Mubaraks bortsnillade miljarder. Det är några av de trista siffernyheter som idag möter oss i media.

Att svenskarna anser att el-bolagen är kanske ingen nyhet, även om Dagens Industri presenterar det så. Det får däremot nog anses som en faktisk uppgift. Både att el-priserna är mycket för höga, och till stor del är helt omotiverade. Liksom att vi anser det. Trist - och påverkar de flestas privatekonomi negativt. Men direktörerena och staten vinner på de höga priserna.

Påverkar vår privatekonomi negativt är också de skyhöga avgifter som banker, mäklare och fondförvaltare tar för att "förvalta" eller förmedlada de fonder vi mer el mindre lurats att investera våra surt förvärvade sparslantar i. En artikel på det temat finns i dagens SvD, om mäklararvoden. Arvodena sänker pensionen för alla. Och jag lägger till, inte bara pensionen.
I dessa tider påminns vi, om vi kolla bankpapperen, hur avgifter (och skatter också) äter upp avkastning/utdelning och eventuella kursstegringar i mycket hög grad. Vårt pensionssparande ligger och stampar runt värdet på insatta medel. Och än märkligare (?) är att när kurserna går ned så tar "förvaltarna" ändå ut sina skyhöga arvoden. Liksom att staten tar avkastningsskatt även när "avkastningen" är negativ. Allt i syfte att skinna oss småsparare, så vi inte ska få en dräglig tillvaro på äldre dar. Om vi inte är bankdirektörer, fondförvaltare - eller högre heltidspolitiker förstås.

Förhoppningsvis drabbas vi inte, inte direkt i alla fall, av diktatorers bortsnillande av pengar som egentligen är avsedda för andra ändamål. Och faktiskt, det känns än mera trist och tragiskt än det jag beskrev ovan. Det aktuella exemplet är Egyptens diktator Mubaraks enorma förmögenhet. SvD uppger att den uppskattas till 70 miljarder dollar. Dvs bortåt 500 miljarder kronor. En ofattbart stor summa. 500 000 000 000 kr. Dessutom anses Mubaraks söner vara miljardärer. Tillgångarna finns både i utländska banker och fastigheter liksom inom landet.

En rimlig gissning är att det mesta av detta är bortsnillat från de bidrag som Egypten fått från USA för att finansiera landets försvar och stabilisera landets ekonomi. Men diktatorers girighet innebär också att de skinnar inte bara andra länders skattebetalare utan även landets egna invånare genom omfattande korruption. Genom "svågerpolitik", monopolbolag och pengar under bordet för att tillåta olika affärer.

Jag har faktiskt svårt förstå denna girighet av så monumentala mått. Mubarak är ju inte ensam om detta, de flesta av dagens diktatorer "upptäcks" vara oerhört rika när de faller. Och en och annan som inte betecknas som diktator, som t ex mångmiljardären Putin i Ryssland.
De kan ju alla leva utomordentligt gott och lyxigt med en bråkdel av dessa pengar. Samtidigt som de roffat åt sig så mycket att deras folk (och USA:s fattiga!) lever på en eländig nivå.

Tror dessa giriga människor att pengar och mängder av lyxbostäder ger dem evigt liv?