En text hos FarmorGun, som egentligen handlar om Copyswedes nya vedervärdigheter, får mig, extra förstärkt av Anders kommentar, att fundera över bloggandet. Vi bloggare är många, trots att Facebook verkar ha tagit över en del av aktiviteterna. Vi imbillar oss också att vi är lästa. Och visst får vi en del besök, även om jag noterat att antalet kommentarer drastiskt minskat.
Anders W och FarmorG. Ni tillhör båda mina absoluta bloggarfavoriter. Ibland blir det för mig som för Anders att jag använder dina texter Gun, för att hålla mig någorlunda uppdaterad i frågor där jag inte orkar gräva själv. Samtidigt så är det ju så att vi som i vart fall kan en del av förkortningar är en ganska liten krets, och hur komma vidare? Förmår vi bilda opinion för det vill brinner för?
Och samtidigt, än en gång, alla dessa frågor och problem som sköljer över oss. Ofta orkar man/jag inte reagera på ett sätt som blir begripligt ens för mig själv. Ibland vill jag bara skrika. Men så ibland vill man formulera sig, men det måste gå så fort så att man snubblar sig fram. (Men Anders, du skriver så härlig satir, det måste ändå ta tid?) Och i bakhuvudet är ändå frågan, lyssnar/läser någon? Är det någon idé? Jag blir ofta förbluffad när väldigt viktiga texter (som jag tycker), inte får en enda kommentar och möjligen en handfull läsare. Andra, tämligen enkla och mediokra texter om närmast triviala ting får plötsligt en massa läsare... Om man skriver en liten rad om vädret på Facebook i stället för en (hyfsat genomtänkt) bloggpost så blir det snabbt mängder av kommentarer. Som om vi vore engelsmän.
Vad håller vi på med? Jag menar, medborgarrättskommissionären Thomas Hammarberg, han har i alla fall en plattform som tvingar diverse makthavare att lyssna. Om de reagerar är en annan sak. Men han hörs. Och vi får ett litet hopp. Men, men...
FarmorGuns utredande text om Copyswede borde ju läsas av tusentals personer inklusive alla riksdagsledamöter, konstnärer och upphovsrättsmaffiadirektörer. Liksom Anders lysande text om hur man blir rik på att anställa högkvalificerade akademiker.
Hur regering och Arbetsförmedling får kostnader att förvandlas till intäkter. Dock ej hos den som man tycker borde få intäkterna.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
7 kommentarer:
Twittrade ut din fråga - Läser nån? med en länk till detta inlägg. Intressant se om det uppmärksammas av någon.
Som jag skrev i kommentarstråden på min egen blogg
"Du har naturligtvis rätt i dina iakttagelser, men ... För att hålla modet uppe tänker jag bland annat på andras tänkvärda ord som t ex "allt kommer till den som kan vänta" och "droppen urholkar stenen". Då får jag på nytt pågångsmod. Och det modet är viktigare än vårmodet :)"
Såg FarmorGuns tweet så visst nappar det.
Jag håller helt med i frågan om någon egentligen läser men det handlar ju läsa bloggar, kommentera och länka till sina egna tankar och inlägg. Då löser det sig nog. Sharing is caring.
Bloggen fyller flera behov.
Ett är att här pågår ett ständigt intellektuellt samtal. Samtalet fortskrider även när vi inte lämnar märken efter oss i form av kommentarer.
Jag läser dig, hoppar iväg till copyriot, farmorgun, spacelounge (min bror) och så hamnar jag plötsligt på en hemsida för nya bosättningar i Ghaza där bosättarna stillsamt planterar blommor och sprider fredsbudskap mitt i en av världens värsta konfliktzoner.
Men viktigt är ändå att detta samtal fortskrider. Oavsett volymen läsare. Rätt som det är får ett töntigt inlägg viral spridning via andra verktyg, som Twitter och facebook.
Eftersom du tyckte om min satir kan jag glädja dig med att det inlägget mot alla odds under några timmar fick en fantastisk viral spridning, främst via facebookgrupper som länkar just de arbetslösas situation.
Min bror, Spacelounge, misströstade också häromdagen. jag svarade: Var och en av oss som har minsa förmåga att sätta ihop meningar och sprida någon form av kunskap har att fortsätta göra det.
Vi får se det som gräsrötternas egen folkbildning.
Jag har själv emellanåt förtvivlat lite över bloggen eftersom så många flyttat till i mina ögon förhatliga facebook.
Men jag har fel när jag tänker så. bloggen fortsätter att vara en underbar plattform, likaväl som facebook med sina statusrader är rena skiten, men också skapar ett nytt socialt kitt. Jag börjar också förstå att facebook och de grupper som börjar bildas där, liksom specialsidor är jättebra. Liksom Twitter pekar dessa två snabbare flöden ut viktigare längre texter som står att återfinna både i bloggar och i gammelmedia.
Faktum är att min blogg, som jag inte hinner vårda på det sätt jag önskar faktiskt vore död idag utan facebook.
Det är för mig helt okända flöden och grupper på facebook som glädjande nog länkar till bland annat satiren "Chef museet en dag".
Såg för några timmar sen i min statcounter att jag fick 5 snabba besök från dig, alldeles strax efter du länkat till mig, vilket ju visar att din blogg blir läst!
och satir ja.
idén fick jag snabbt och lustigt i detta fall. Men att genomföra den tar några timmar. Så är det ju.
Nappade på Farmorguns tweet...
Jag har ställt mig samma fråga själv - varför blogga om ingen läser, men det handlar inte enbart om att få många läsare, det ska vara rätt läsare.
Att läsa andra bloggar om ämnen man är intresserad av och kommentera där och länka till sin egen blogg där man vidareutvecklar sin tes är A och O, tillsammans med tweets. På detta sätt kommer läsarna.
Sharing is caring.
Jo, Gun, ditt twittrande gav resultat. Och både min blogg o Anders fick besök. Samtidigt konstaterar jag att det trots allt ändå verkar rätt slumpartat vad som läses.
Men visst är det som du säger Anders, bloggandet fyller ett intellektuellt behov. Först var det, för min del, en vilja att protestera, att säga vad jag tyckte. Men övergick rätt snabbt till att inse att det lika mycket är att diskutera, byta tankar. Dvs både fördjupa sitt eget tänkande och att nå ut på ett mera, låt mig kalla det, kvalitativt sätt.
Och visst är det i hög grad "rätt" läsare som kommer. Det jag önskar är förstås att dessa "rätta" skulle vara fler. Så att ringarna på vattnet blev fler.
Skicka en kommentar