Läs på, liberalismen är viktig.

 

 

Hans Linblad, kunnig liberal historiker. 

Nu i dessa dagar, när ett parti som kallar sig "Liberalerna" samarbetar med ett antal högerpartier, som kallar sig borgerliga, i en regering som lyder under ett extremt parti med starka nazistiska rötter som på många sätt är icke-demokrtiskt och direkt vill inskränka våra mänskliga rättig- och friheter, ex-vis genom integritetskränkningar etc, så vill jag påminna om vad liberala föregångar sagt och skrivit. 
OBS. Jag anser inte att L-partiet (som kallar sig liberalerna) är ett liberalt parti, även om det i någon liten del ännu innehåller några social-liberala medlemmar, och förespråkare. Som dock numera är anmärkningsvärt tystlåtan.  Möjligen  p g a att de tror att L-partiet behövs som rikdagsparti för att rädda liberalismen i Sverige. MEN L-partiet driver ju inte liberal politik  i riksdagen. L-partiet sitter i en SD-styrd regering, vars syfte är att motarbeta allt vad liberalism heter. 
L-partiets föregångare, fp, folkpartiet och även dessförinnan, har däremot stolta och starka företrädare, som förtjänar att påminnas om. 

DÄRFÖR känner jag det viktigt att påminna om dessa, att läsa om dem. På min blogg har jag skrivit om detta och dessa. Jag har inte bra resonerat själv utan också refererat andra gedigna socialliberaler, och deras resonemang kring viktiga liberala principer. 
En av dessa är f d riksdagsmannen och ledarskribenten Hans Lindblad, som skrivt mycet om intgrtitet, individen kontra  stat och myndigheter, rättssäkerhet, om socialt ansvar utan sociallism, etc.  
Om ni söker vidare på min blogg kan ni hitta texter om t ex Folktribunen Adolf Hedin, om Waldemar Svensson och Vilhem Moberg. Och många fler (inkl  Bertil Ohlin, Rasjön, Sven Wedén m fl.) 

  Texter,  personer och synpunkter, som verkar ha råkat i glömska i dagens polariserade klimat. Sådant som handlar om generositet, internationalism, öppenhet, frihet i gemenskap, respekt och integritet. 

Bläddra, sök, scrolla i min blogg och dess rubriker och sidor! 

(Jag hade tänkt lägga ut några fler bilder oxå, med svårt att hitta. Lägger ut texten bara, så länge) 
T.v. bild "bara" på Hans Lindblad 

Ohlin, pappa och frisinnade Norran gjorde mig till liberal (som i svensk politik preciseras till socialliberal och absolut inte borgerlig)! l

 Varför är (och förblir) jag socialliberal - och vad betyder det? Samt lite bakgrund.

Först. Jag växte upp i en tid och miljö där folkfrisinnet präglade folkpartiet. En tid då socialdemokraterna suttit vid makten ett par decennier redan, och där högern hette högern, en tid då kommunisternas ledare hette Hilding Hagberg, och då bondeförbundet leddes av Gunnar Hedlund i Rådom, en smålurig herre som kohandlade med sossarna (Erlander), bf  fanns i stort sett bara på landsbygden, och därför sökte bondeledaren Rådom fånga stadsväljare genom att byta namn till centerpartiet.

Dessutom hade vi kvar tvåkammarsystemet, med fyraåriga mandatperioder.  Det hade även kommun- och landstingsfullmäktige, men de valen gjordes mellan riksdagsvalen. Vi hade alltså val vartannat år, men till olika "nivåer".  Valet till riksdagen var endast till andra kammaren. Första kammarvalen skedde indirekt av landstingen och enl ett rullande schema på 6-årigs mandat. Vilket gynnade det stora sossepartiet, som genom den succesiva förnyelsen av första kammaren kunde överbrygga dåliga AK-val. 

Det var ett märkligt system, som var tänkt att förhindra "olämpliga" snabba skiften av makten. En konservativ spärr alltså. Jag  gissar att yngre väljare inte vet hur det var "förr",  men vi årsrika minns.  

Jag växte alltså upp i en frisinnad miljö. Pappa berättade om de heta diskussioner han hade på byggena (han var målare, och  hade i unga år emigrerat till Amerikat, arbetat med allehanda jobb, sett och mött alla slags människor, av skilda kulörer och intressen, men efter 7,5 år återvänt till Sverige)  med både kommunister och nazister. Men pappa var arbetare och aktiv frireligiös, givetvis också nykterist, dvs med benen i  alla de tre folkrörelserna. (Facket, Frikyrkan och Nykterhetsrörelsen). Hans far, min farfar, var både arbetare, frisinnad liberal och facklig företrädare. När jag började läsa flytande, i åttaårsåldern, var det i den frisinnade tidningen Norra Västerbotten, som vi hade med från tiden i Boliden, (Norran kallad) och dess ledarsida, även de utrikespolitiska krönikorna. Pappa var med i styrelsen för missionsförsamlingen även på den nya bostadsorten. Där hade vi en nära granne, bonde/hemmansägare, som var folkpartist, ordf i kommunfullmäktie, med en far som varit liberal riksdagsman på sin tid.

I en kommentar på FB, skrev jag såhär.  Jag vet ju att Berra (ja, han kallades ju så internt, har jag erfarit) Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig (eftersom det alltid tolkades som höger/konservativ. Han menade, med full rätt, att det som förenade oppositionen var att den var icke-socialistisk. Punkt. De olika partierna hade olika ideologier, och fp´s var givetvis socialliberalismen. Han utlyste t o m en tävling om att hitta ett bra och rättvisande ord, för ersätta det tungrodda "icke-socialistiska", men fick inga bra svar.

Ja, även jag fängslades av duellerna mellan Ohlin och Erlander. Dock ej i Vasaparken, utan hörde dem i RADIO, tillsammans med pappa. Och det var nog snart 70 år sen det också.

Sen for jag runt med pappa (och en vän som hade bil) och klistrade upp valaffischer för fp i byarna. Ett frisinnat engagemang med udden emot både högern (Jarl Hjalmarsson) och vänstern i form av sossarna (Erlander) och givetvis kommunist-Hagberg. 
Ett kuriosum. Jag träffade aldrig, och talade inte med Jarl Hjalmarson ( h), Gunnar Hedlund (bf/c), eller Tage Erlander (s). Men däremot, som mycket ung med kommunistledaren Hilding Hagberg. I en tågkupé, hamnade mitt emot varandra. Hälsade artigt på den buttre gubben, han svarade fåordigt, men ändå. Ett kort samtal. I tåg på väg mellan Vallsta , där jag steg på, och Bollnäs, där jag steg av. 
Vet inte vart han skulle, men det kan ha varit den gången jag (ensam och ung) for för att höra Waldemar Svensson på Ohnbacken i Bollnäs.  Men hr Hagberg steg inte av i Bollnäs... 

För denna ideologi engagerade jag mig under ett halvsekel, i folkpartiet, ideellt.  I valrörelser, i partiarbete, som förtroendevald i flera olika kommuner, som politisk sekreterare några år (i Botkyrka),  i kontakter med flera partiledare och med andra "partihöjdare", som debattör främst i lokalpressen.

 På senare år, utan partistämpel, som oberoende socialliberal, också på internet (blogg och FB).  

 Och jag sammanfattar min ståndpunkt:
Vi årsrika socialliberaler, vi vill varken ha pest eller kolera. Vi vill ha socialliberalism, frihet i gemenskap, med socialt ansvarstagande, sociala reformer utan socialism. Mänsklighet och rättssäkerhet. För den liberala demokratin med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och jämställdhet och u-bistånd för demokrati och frihet,  generositet mot invandrare och generös mot flyktingar. För integritet och rättssäkerhet. Och mot extremism både till höger och vänster (ex-vis nynazister och kommunister). Och för samarbete med demokratiska krafter för att stärka frihet och välfärd och minska klassklyftor och klimathot för att rädda naturen och jordens överlevnad

Jag känner mig alltfort som en frisinnad socialliberal i Ohlins och Bengt Westerbergs anda. Men också med en bakgrund i den socialliberalism som Adolf Hedin förespråkade, i Karl Staaff och Nils Edén och många liberala föregångsmän under 20 och 30-talen, för sociala reformer och välfärd, för Waldemar Svenssons frisinne och  för Sven Wedén, Gunnar Helén och Per Ahlmark.  Och Ola Ullsten, under hans statsministertid. Jag är tacksam för att kunnat ta del av Hans Lindblads kunskap om och engagemang för socialliberalismen - och för Olle Westbergs och Maria Leissners  långa engagemang för  socialliberala principer. 

Sverige skulle må bra av ett sant socialliberalt parti i riksdagen. Tyvärr är inte L-partiet det partiet. Trots att den nuvarande ledningen anser sig vara fp´s  efterföljare.  Den har ju tappat kompassen, och gått vilse i högerskogen, och dess vilja att regera på SD´s villkor. 
Vi behöver ett nytt socialliberalt parti, t ex Folkliberalerna. Som ett pånyttfött folkparti. 


 extra.  PS. Jag noterar nu att t o m Jan Guillou skrev (i AB häromdagen) att han saknar en riktig liberal mitten-kraft i svensk politik, som ett alternativ till extremisterna  till höger-vänster, nu när L-partiet sprungit till höger.
Så, ett sug efter ett riktigt socialliberalt parti finns.  T o m från ett något oväntat håll.  
DS

Vad viktigast; att vare emot något eller för något?

Är det viktigaste att ett parti säger sig vara emot, eller vad det står för,  dvs har för åsikter, program, ideolog?
Och om det som det är emot är en ideologi eller ett parti. Eller som de står för är ett parti eller ett program/ideologi som de vill genomföra (även om det kräver samarbete?!

Hantera

(Jag har, bl a  p g a sjukdom, inte orkat/hunnit skriva något på min blogg under nära tre månader. Ser nu att Blogger planerar en del ändringar av teknisk art, där jag inte orkar tränga igenom vad förändringarna betyder, och därför t v negligerar. Jag hoppas att det inte ställer till problem...  )

Hela hösten och vintern har den politiska debatten rört regeringsfrågan och partiernas förhållande till varandra, och hur, om och vart man kan samarbete. Jag berörde det i mitt inlägg den 17 nov 2018, men har inte märkt mycket av de principiella aspekterna i detta. Därför ska jag försöka skärpa dessa, och se vad som hänt tidigare.

Under 20- och 30-talet var majoritetsregeringar sällsynta. Partierna tvangs av omständigheterna att samverka i regeringar, som fick verka i minoritet och ofta blev kortlivade. Sedan 1932 och fram till 1976 dominerades regeringarna helt av socialdemokraterna, om än alla partier, utom kommunisterna, ingick i koalitionsregeringen under WW2 och att bf/c dessutom gick i koalition med S.
   I slutet av 40-talet så ökade kommunisternas röststöd och socialdemokraterna såg chansen att genomföra en uttalat socialistisk politik. Detta stoppades dock genom folkpartiets (under Bertil Ohlin) valframgångar. Och S fick lov att föra en mera pragmatisk politik, för att behålla makten. Ohlins fp lyckades inte att erövra regeringsmakten, MEN fick ändå igenom just denna moderering av socialdemokratin och stimulerade s och fick igenom en del socialliberala reformer.
   Nå, genom Ohlins taktiska misstag betr ATP-pensionen så fortlevde s-väldet. Opposition tröttnade alltmer på detta och skärpte kravet på maktskifte och lyckades 1976 bilda regering, med enbart icke-socialistiska regeringar. Genom Fälldins (c) tjurighet betr kärnkraften och därefter moderaternas (Bohmans) krumsprång betr främst ekonomisk politik (stegvis i "nyliberal" anda) och ovilja till samarbete med en socialdemokrati, som de gärna benämnde som socialistisk, så var det olika former av icke-socialistiska minoritetsregeringar också fram till valet 1982. Under ett knappt år så var det Ola Ullsten som framgångsrikt lotsade fram en ren fp-regering genom samarbete i fråga för fråga med det/de partier som ställde upp på regeringens social-liberala linje.
   Sedan har regeringarna växlat. Ibland socialdemokratiska, ibland icke-socialistiska. S försökte med löntagarfonderna "socialisera", men den fråga desarmerades tämligen snabbt genom deras avveckling. Och S började alltmer att inse att det var ett parti som andra, och att socialism inte "lönade sig". Dock är makten i sig det viktigaste målet för S. Och att S är berett att gå hur långt som helst, det visade ju vinterns regeringsförhandlingar.

 Samtidigt som Socialdemokraterna "normaliserats" som parti och än mera i praktisk politik, så har  en maktförskjutning skett mellan de icke-socialistiska partierna. Moderaterna har blivit starkare och fått de mindre partierna att anpassa sig till en moderat högerpolitik med allt mindre utrymme för den socialliberalism, som alltid varit fp/L:s ideologiska grund. Sverigedemokraterna, (SD), nyssnazisterna, klev fram och tog plats, alla partier tog steg år höger, de gamla icke-socialistiska partierna bildade en "Allians", kallade sig borgerlig alltmer och menade med det moderat. Vann valen 2006 och 2010, under Reinfeldt som dock till en del var "light-moderat". SD:s framgångar knäckte dock "Alliansen", som betonade sin icke-socialism som anti-socialism samtidigt som m och kd gled alltmer åt sd-hållet, medan L/fp och C tog klart avstånd från sd, inte minst  betr flykting och asylpolitiken.

Så regeringsförhandlingarna hösten 2018, med dess oklara resultat. Förhandlingar som visade hur olika partierna ser på samarbete och under vilka förutsättningar sådant ö h t kan ske. Ordet "blocköverskridande" blev mer frekvent än på länge. Men inte hos alla, utan främst hos C och L och S. I den mån det användes av övriga partier så betydde det att de andra skulle ge upp sin politik och underordna sig.
Det visade sig att för de två allianspartierna, som ansåg sig ha tolkningsföreträde, moderaterna och kd, så var det enda tänkbara en alliansregering då en sådan ju måste vara anti-socialistisk, även om man därmed menade (?)  icke-socialdemokratisk (utan ens indirekt stöd av v), innehållet i politiken var f ö tydligen helt ointressant.
Sd ville förstås ha en regering som var, eller tvingades, föra sd-politik, dvs en alliansregering där L och C la sig platt för M/kd som i sin tur styrdes av sd´s direktiv.
C och L ville inte medverka till en regering som var beroende av sd och dess politik. S och v (och mp ?) var givetvis inte heller intresserade av sd-inflytande.
Till slut, och när det var skärpt läge, så kom då "kompromissen". En regering av S och mp, som skulle släppas fram av C och L under förutsättning av att denna nya regering i princip skulle föra en "borgerlig" politik (som i stort är enligt C och L:s prioriteringar!)
Vi fick en regerings som ska styras enligt innehållet i politiken, om än under sossepartibeteckning (med en aning mp-krydda).
Innehållet - inte etiketten på regeringens parti/er.  För att i någon mening "behålla makten", så skrev S (och mp) på att föra en "borgerlig" politik på 74 punkter.

Då borde alla vara nöjda då!? Men icke. Moderaterna och än mera kd, rasar och frustar frustrerat att C och L sålt sin "borgerliga" själ till socialisterna. Sd är givetvis bittra.
Vad betyder då det? Ja, att för de f.d. alliansvännerna i moderaterna och kristdemokraterna är det viktiga vad man, ett parti, är emot ( i detta fall "socialism, uttydd socialdemokrati... ), inte vilken politik som partier står för.
För S var etiketten också viktig,  så till den grad att de lovat föra en mittenpolitik (som de nu kallar det) preciserad av L och C.
När nu S gick med på det så var det politiska innehållet viktigare för L och C än vad man var emot (en alltmer oegentlig etikett).

Om nu s+mp-regeringen håller sina löften, så måste självfallet L och C ses som de stora vinnarna. Och faktiskt parlamentarismen i stort också. Där det, trots allt, gick att samarbeta för ett gemensamt innehåll.

Men att frågan om vad som är vikigast ännu lever, det visar de interna debatt i C och L. I det senare fallet förstärkt av det förestående partiledarvalet. Där de mera socialliberalt verkar vilja leva upp till, och ha en ny partiledare, som stöder överenskommelsen - och därmed ser förverkligandet av (social)liberalpolitik  viktigare än hur man etiketterar ett parti för att visa motstånd.
Men så finns det andra inom L som fäster mera vikt med att beteckna L som ett "borgerligt" parti och som motståndare till socialdemokratin - oavsett om den är socialistisk eller inte. Som lever kvar i etiketter mera än i hur man kan arbeta för sitt partis politik.
Alliansen är dessutom död. Tack och lov. Nu kan varje parti (inte bara L -  och C) arbeta mera fritt för att få gehör för sin politik, sin ideologi.

Hans Lindblads minnesord om nära vännen Per Ahlmark

Fick just från Hans Lindblad hans minnesord i GD idag om Per Ahlmark. Hans är en viktig vän och inspiratör för mig betr socialliberalismen, och Per A var, som framgår nedan, en när vän och ideologiskt närstående till Hans L, jämnåriga och aktiva samtidigt, bl a i fpu och i riksdagen.
Läs!

”Stod alltid upp för demokratin”

Hans Lindblad skriver om sin personliga relation till den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark, som nyligen avled.

I 60 år var jag nära vän till Per Ahlmark, personligt och ideologiskt. Svag hälsa gjorde det ansträngande för honom att skriva sin sista bok, memoarerna ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011). Bokens budskap är att i alla lägen stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. I dedikationen till mig tackade Per för ”åren av samverkan som lärt mig massor”. Men jag hade självklart lärt mer av honom.

Per Ahlmark 

Boken tar upp hur jag mirakulöst överlevde en bilolycka 1961, då min 19-åriga lillasyster Gudrun och vår ombudsman Jörgen Ydemark omkom. Per skrev: ”Det här blev också min tragedi, jag var FPU-ordförande då. Jag kände inte igen Hans på sjukhuset i Falun när jag besökte honom efter olyckan.”         Per talade på Gudruns jordfästning och kom att skriva mig ganska långa personliga brev.

I ett sådant två år senare tyckte han att jag i artiklar överlät för mycket åt läsarna att tänka ut. ”Är det inte bättre att tala om lite mer själv, bestämt säga ifrån att det här är åt helvete och att S. är en åsna.” Till del tog jag nog till mig rådet. Per stod för allvar och moral, men hans glada skratt fanns ändå nära.

   Jag har hört att Per var den som mest påverkade partivänner i Gävleborg att 1968 välja in mig i första kammaren, Jag agerade inte i egen sak, vet därför inte hur han egentligen bar sig åt. Per och jag var efter varandra kammarens yngste ledamot.

   Pers stora förebild var Herbert Tingsten, och han blev dennes lärjunge. Det började med att Per och en kamrat skrev till regeringen om att få slippa tvånget att delta i gymnasiets morgonböner. Regeringen sade nej, men Tingsten tog upp saken i Dagens Nyheter.

Kring 1960 blev ”unga liberaler” ett känt begrepp, med Per som sammanhållande namn. 15 år senare var han partiledare. En av efterkrigstidens främsta nordiska politiska retoriker, alltid noga förberedd. Många har vittnat om hur de blev liberaler på grund av Per. 
Den unge Bertil Ohlin och Bengt Westerberg har möjligen stått för något liknande.

Hans Lindblad 

   Per och jag var väl inlästa på hatet och lögnerna mot Karl Staaff under den långa striden kring demokratin. När den vulgäre och skrupelfrie Gösta Bohman började driva bluffen att det var högern som slagits för folkstyre reagerade vi starkt. Bohman och jag hade en ilsken muntlig debatt om detta här i Gävle, vilket Per uppskattade.

   Per Ahlmark blev partiordförande 1975 efter förlustvalet två år tidigare. Han drev en tydlig ideologisk valrörelse 1976. Folkpartiet ökade mest, vilket ledde till att Palmes socialdemokrater förlorade makten efter 44 år. Per blev vice statsminister. Han tyckte mycket om Thorbjörn Fälldin, hur olika de än var som personer.

Plötsligt lämnade han bara två år senare sina uppdrag. Han som varit så intensiv politiker. Utmattningsdepression men nog främst ett personligt val. Hans fästmö hade drabbats av cancer och tog sitt liv. Per var knäckt av att han låtit problem i regeringen ta också tid som han borde ha ägnat henne.

Han valde då att bli fri intellektuell, skriva, driva opinion och starta angelägna nätverk. Tre lyriksamlingar, en roman och översättning av den israeliske poeten Yehuda Amichai till svenska.

   Pers tre viktigaste böcker kom att gälla demokrati kontra diktatur. ”Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet” (1994), ”Det öppna såret: om massmord och medlöperi” (1997) och ”Det är demokratin, dumbom!” (2004). Han drog fram rader av kända gestalter som hyllat eller urskuldat diktaturer. Han redovisade forskning om regimer som mördat i störst skala.

Att Per stod upp mot alla slag av diktaturer fick många att avsky honom, andra att beundra honom. Nog vad han väntat, i linje med vad som mötte hans förebilder Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Den senare väckte irritation med sitt tal för demokratin, och mot Sovjet, inför Uppsalas studenter 1951.

Per ringde mig långa samtal. Han var skakad över att antisemitismen åter ökade, också i Sverige. När jag skrev biografin om Ohlins efterträdare Sven Wedén, en varm person med stor empati, tyckte Per att jag tog för lång tid på mig. Nog orolig för att boken skulle komma för sent för honom. När den kom ut 2013 var Per djupt rörd, inte minst av kärleksbrev jag fått låna av sonen från Svens långa och svåra år på sanatorium. Ganska snart upphörde sedan telefonsamtalen, när Pers minnesfunktion försämrades.

Högerextremism, nynazism och hatkampanjer växer som kusliga hot mot allt den liberala demokratin står för. Den välkända striden mellan konservatism och liberalism är tydligt tillbaka i både Europa och USA. Per Ahlmark hade verkligen behövts några år till.

Hans Lindblad"

(Inf i Gefle Dagblad 26 juni 2018) 

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 

Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.

1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.

Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.

Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.

Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.

Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".

OLLE WÄSTBERG 

Staten gillar SLÖSA, men ogillar Spara

Hur ska sparbankerna göra med sin sparstimulernade serie Spara & Slösa.  Den klassiska serien var ju borta rätt många år men kom tillbaka, med ny tecknare. Sparbankerna (före Swedbank iaf) var ju till för sparande. Det framgår ju redan av namnet (då) och ansågs inte bara privat- utan även samhällsekonomiskt riktigt. Men det var då det.
Spara först och sedan köpa det man ville ha. Och sparandet gjorde det möjligt för småföretagare att låna till förhoppningsvis lönsamma investeringar.  Idag anses det fult att spara. En uppsjö "nationalekonomer" vill att vi ska konsumera, och då helst på lånade pengar. Och ekonomerna (som syns och hörs) de vill ha en inflation.
Därför sänkte Riksbanken räntan, gjorde det lättare att låna - för att få snurr på hjulen som man sa förr - och för att inte sparande ens skulle få en ränta som täcker inflationen.  Men Bertil Ohlin framhöll att inflationen är mest negativ för de som har det sämst, de som har dåliga inkomster (t ex pensionärer och anställda i branscher som inte kan betala höga löner).

Men idag vill de som bestämmer regering, riksdag (ja även sossarna) och riksbank ha låg ränta så det ska vara billigt att låna men dyrt att spara. De vill gynna de som agerar som gamla Slösa. Inte skötsamma Spara.
Riksbanken var så rätt för risken att inflationen skulle hamna på minus 0,1 % att den sänkte räntan med 0,5%. Och nu visar det sig (enl  KPI) att vi redan har en inflation på plus 0,2%.  Det hade räckt med en kvarts procents sänkning....   Sparandet hade ändå missgynnats nog.

Nu sänktes med viss fördröjning bankerna utlåningsräntor, kanske inte så mycket som Riksbanken avsett, men ändå. Så risken för stigande fastighetspriser (och därmed boendekostnader) kvarstår genom att det så billigt att låna (och att amorteringar blivit omodernt).
Däremot blev det full fart hos bankerna att sänka inlåningsräntorna. Och det rejält. S.k. transaktionskonton har långe inte gett någon ränta. Men spar- och kapitalkonton är nu i stort sett lika dåliga de också, med några små symboliska räntor i något fall. Och de tidigare bästa kontona har rasat ner i botten de med. I skrivande stund verka Nordea vara snålast, men alla verkar följa efter. Även "sparbankerna"...

Spara är inte populär längre. Men Slösa, hon är poppis hon. Spara får lära sig att stoppa sin lilla sparbuffert i madrassen. För förståndiga Spara inser nog också att fonder är dyra de med, med alla bankavgifter och med den statliga schablonintäkten, som tas ut även om  fonden går back. För att inte tappa köpkraft så får Spara lära sig att konsumera pengarna direkt, inte ha någon sparbuffert inte.

Och nog lär det dröja då innan hon kan köpa ett antal aktieposter. Och vems pengar ska bankerna få tag i för att låna ut när nog många inser hur det är ställt med banker, räntor och inflation?

Två citat betr Sven Wedén

Ett par citat ur biografin om Sven Wedén, av Hans Lindblad.

Först Wedén om partiledaren Bertil Ohlin, 3 mars 1959.

"Ibland önskar jag att min tillgivenhet för den mannen vore mindre."

Ja, Sven Wedén var en lojal medarbetare till Ohlin, men visst hade han synpunkter. Och ibland starkt avvikande åsikter både i sak och betr taktik. Till exempel betr pensionsfrågan.


Och, Tage Erlander till Wedén i 223 okt 1969.

"Jag inbillar mig nämligen att en ideologisk debatt mellan Dig och Palme skulle vara ett värdefullare inlägg i vårt politiska liv än debatterna Ohlin-Erlander."

Detta året efter det val då  Erlander-Palme misstänkliggjort Sven Wedén på det tarvligaste sätt. Men visst hade han rätt betr vad som 1969 skulle  vara den intressantaste debatten. Både Erlander och Ohlin var i detta skede trötta före-dettingar. Wedén var sjuk men intellektuellt skärpt och som socialliberal en värdig utmanare till den unge Palme och hans socialdemokrati.

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

Sven Wedén första snabba steg som fp-politiker

Sven Wedén,

Hans Lindblad, författare,

Om jag hoppar över Sven Wedéns väg till sin politiska linje så kan jag konstatera att när han både funnit socialliberalismen och att det var i folkpartiet han hörde hemma, då gick det fort. Och uppåt. 

Att han plågats hårt och länge av sjukdomen, vårdats på sanatorium, genomgått ett flertal operationer, hittat kärleken och genom detta och egna studier och sökande för att konstatera att han var liberal, socialliberal, det har jag nämnt i diverse notiser och med hänvisning till Hans Lindblads biografi över Wedén. I den finns väldigt mycket mera att läsa om detta. Gör det. (Kärlek, tbc och liberalism, Ekerlids förlag)

Sven Wedén hann bli trettio år innan han gick med i folkpartiet, i Eskilstuna, 1943. 
Redan 1945 blev han ledamot i en fp-kommitté om industriell demokrati, företagsdemokrati.
Tidigt 1946 var Sven Wedén folkpartiets representant i en debatt i samma ämne med motdebattörer som LO-ordföranden August Lindberg och högerns Knut Hagberg, riksdagsman sedan 13 år och chefredaktör. Alltså en nybörjare utan något officiellt uppdrag i fp mot två verkliga veteraner i politiken.

Sommaren samma år, 1946, var Sven Wedén talare vid fpu-kongressen (fpu = folkpartiets ungdomsförbund) . Ämne: företagsdemokrati. Vilket, enl Hans Lindblad, tyder på att den unge Wedén redan då hade ett gott rykte och ansågs som en av partiets experter i detta ämne. 

Hösten samma år ställde Sven Wedén upp som kandidat för fp i stadsfullmäktige, invaldes och började genast låta tala om sig där med. Bara 33 år rörde han raskt om bland "gubbarna"...

Fp-ledaren Bertil Ohlin uppmärksammade Sven, och hösten 1947, bara efter ett år som stadsfullmäktig, så fick Sven ett handskrivet brev från den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss som skrev att Ohlin föreslagit Wedén till medlemskap i en tänkt kommitté för att "utreda bindning av företagens vinster". I övrigt skulle representanter för LO och SAF ingå. Än en gång en betrodd nybörjare mot tunga veteraner... Tyvärr rann frågan ut i sanden. 

Ett år senare kandiderade Wedén till riksdagen. Han hade först diskuterat med fadern om sina planer om att engagera sig i politiken. Denne var, något oväntat (?) positiv och stolt. Trots att sonen valt ett annat än hans parti. Valet 1948 blev en formidabel framgång för folkpartiet. I Sörmland tog fp två mandat emot tidigare ett. Och i riket som helhet blev det nära nog fördubblad röstandel och mer än fördubbling av antalet mandat. Wedén tog det ena av fp´s Sörmlandsmandat. Den socialiseringsvåg som socialdemokraterna tänkt sig vågade de inte genomföra. Visserligen tappade s inte så många mandat, men stödpartiet kommunisterna halverades. Bertil Ohlin blev oppositionsledaren. 

Sven Wedén var inne i rikspolitiken på allvar, endast 35 år och riksdagens yngste ledamot. Folkpartiet var ett stort parti. Samtidigt med politiken var Sven ändå verksam i faderns tångfabrik under all den tid som inte riksdagen tog. Sven var en arbetsmyra av stora mått.

1948 "friskförklarades" Sven från sin tbc. Något förhastat troligen, eftersom Sven plågades av sjukdomen även fortsättningsvis, i varierande grad. Men han gick med liv och lust och stort ansvarstagande in för både firman och politiken. Tills sjukdomen mot slutet av 60-talet tvang honom att trappa ner, och avgå som partiledare i förtid.

Smickrad, jag erkänner det (uppdat 4/11)

Jag fick nyss en inbjudan.
Inbjudan.
Mingel kring boken om Sven Wedén, Torsdag 7 november kl 17–19, Hotell Reisen, Skeppsbron 12, Stockholm.

Bakom inbjudan ligger Lars Wedén, son till Sven Wedén, via författaren Hans Lindblad.

Jag känner mig smickrad, erkännes. För denna biografi om Sven Wedén är en stor sak. Sven Wedén, som skulle ha blivit 100 år iår, men som dog alldeles för tidigt p g a sjukdom. En viktig socialliberal, av det slag som inte finns många av idag. Bertil Ohlins efterträdare som fp-ledare. Som tyvärr fick dra sig tillbaka alltför snabbt - p g a sjukdom.

Tyvärr kan jag inte delta i detta "releaseparty", det blir för lång resa. Men nog hade det varit intressant. Dit kommer i princip de flesta av de ledande och ännu levande socialliberalerna i svensk politik. Plus några andra toppolitiker. Sådana som Bengt Westerberg, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, I Mundebo, Olle Wästberg.
Men märkligt nog (eller inte så konstigt!) så verkar i skrivande stund en enda från dagens riksdagsgrupp delta, och inget av dagens statsråd (fp).

Hade jag haft en chans, hade jag velat delta.
Att jag skulle kunna gjort det utan att behöva påpeka för dagens fp-garnityr att de avvikit från Wedén socialliberalism, det kunde ses som ett extra plus. För de avser tydligen inte att ta del av vad Wedén stod för.

---
Uppdatering månd 4 nov. Birgitta Ohlsson har meddelat att hon har förhinder, och inte kan komma. En statssekreterare lär komma, men de tre övriga fp-statsråden verkar utebli. Däremot en hel drös med fp-ministrar från tidigare regeringar. Utöver ovan nämnda:  B Friggebo, G Romanus, H Blix, H Cars. 
I  Eliasson och P Ahlmark (osäkert pga  t ex hälsoskäl).

Sven Wedén och Hans Lindblad, viktiga liberaler

Den som följer min blogg vet att jag har en speciell rubrik "Hans Lindblad". Jag hoppas att ni kollar in den då och då för att påminna er själva om denne kunnige och gedigne liberal/socialliberal. Jag ska inte här ge något porträtt av Hans Lindblad. Studera honom under rubriken i stället. Däremot vill jag uppmärksamma er på att det projekt som Lindblad hållit på med under några år nu närmar sig publicering; Lindblads biografi över Sven Wedén.

Vem var då Sven Wedén ? Det bästa svaret är läsa Lindblads bok när den kommer ut i höst. Den (preliminära ?) boktiteln är: "Kärlek, tbc och liberalism, en biografi om Sven Wedén.



Titeln antyder att Sven Wedén var betydligt mera än en f.d. fp-ledare under några få år.  Han efterträdde Bertil Ohlin som folkpartiledare, och följdes senare av Gunnar Helén. Han kunde missuppfattas som en barsk person, med sina buskiga ögonbryn och sitt distinkta sätt att uttrycka sig. Och han misshandlades i inrikespolitiskt syfte kraftigt av Tage Erlander i samband med Sovjets invasion av Tjeckoslovakien 1968. Jag har inte hunnit kolla, men jag förutsätter att detta behandlas utförligt i biografin. Men  detta har hos många, även politiskt intresserade, färgat bilden av denne mångsidige politiker som levde och verkade under en tid då liberalism var detsamma som socialliberalism och då detta var folkpartiets självklara ideologi.

I boken beskrivs vad som format Wedén, hans bakgrund, uppväxt, kärleken till hustrun (Lindblad har bl a haft tillgång till 800 kärleksbrev) och det faktum att han led av tbc, lungsot och långa tider låg på sjukhus för detta. Och givetvis hur han uppfattade och utformade sin socialt ansvarstagande liberalism.  Han avled 1976.

De som kom i närmare kontakt med honom beskriver honom som en varm och medkännande person, som lyssnade och hade lätt att komma överens med människor. Och som partiledare aldrig skyllde ifrån sig på andra.

Jag tillåter mig göra några citat om uttalanden om Sven Wedén:

"Nära vännen Nils Hallerby framhöll att det var krigsåren som definitivt väckte Svens politiska intresse och gav honom den klara, tveklösa, liberala samhällssynen. Han kunde länge lyssna, pröva argumenten i debatten för att slutligt ta ställning. Han kunde därigenom bli övertygad, men däremot aldrig övertalas att kompromissa med sin övertygelse. ”Det var hans styrka som politiker – och kanske hans svaghet som partiledare.” Men det är den egenskapen vi, hans politiska vänner, främst vill minnas.”

Bertil Ohlin framhöll Sven Wedéns ovanliga förmåga att analysera politiska problem, stor arbetsvilja och lätthet att få personliga kontakter, det senare genom att han talade uppriktigt – ibland förvånande uppriktigt. ”Hans rättrådighet och ovanligt starka personliga integritet var uppenbar för alla.” Ohlin menade att Wedén hade personliga förutsättningar att bli en politisk ledargestalt av ovanliga mått fast sviktande hälsa tyvärr kom som ett hinder.

Thorbjörn Fälldin upplevde Sven som vänlig, positiv och generös. Han var enligt Fälldin en lysande begåvning som hade lätt för att dra upp konstruktiva politiska linjer. Han ägnade sig mer än de flesta åt den ideologiska debatten.

Statsminister Olof Palme uttalade att Sven Wedén hade ett lidelsefullt politiskt intresse, en bred överblick och stor sakkunskap i frågor som väckte hans särskilda intresse. ”Som politisk motståndare upplevde man hos honom debattlust och stridsglädje utan ett spår av bitterhet. Han ville strida med blanka vapen. Det var därför alltid roligt att möta Sven Wedén i debatt. Därtill bidrog till att han personligen var öppen, vänlig och hänsynsfull. Sven Wedén var på sätt och vis en klassisk parlamentariker av anglosachsisk typ. Som sådan gav han färg och stimulans åt vårt parlamentariska liv.” Låg möjligen i Palmes ord om ”blanka vapen” en sen signal om att utnyttjande av hemliga brev nog inte ingår i den arsenalen?

Vid jordfästningen i Båstads kyrka den 10 april 1976 talade Rolf Wirtén för partiet: Mest kommer vi att minnas Sven Wedén som värnare av demokratin. Men också att han alltid var hjärtevarm och generös." 

Läs denna värdefulla bok när den kommer ut av trycket i höst. Den ger perspektiv på svensk politik, på liberalismen i Sverige och ger en vink om vad som saknas i dagens politiska scen. 

På Youtube kan vi finna denna SVT- intervju med Sven Wedén: http://www.youtube.com/watch?v=I_3XHfUfDio

Föraktet emot Bertil Ohlin, om dagens nykonservativa fp

Jag vill börja med att ge er en toppenbra artikel ur tidskriften NU (fp´s medl-blad). Det är Hans Lindblad, alltid pålitlig socialliberal, som med skärpa polemiserar emot hur "nutida" liberaler i fp förvanskar historien. En av de han bemöter heter Björn Hasselgren (vem nu det är?), och som tydligen bl a gått till attack mot Svante Nycander (tidigare chefred i DN, som nyligen skrev en artikel i DN, som dagens fp-are ogillat). Hans bemöter även Johan Norberg (som är ett slags icon för unga "nyliberaler") och förre m-ledaren Gösta Bohman. 
Läs och njut. Och kommentera gärna. 

Tidn "Nu" satte rubriken "Hasselgren förvanskar historien"
men Hans egen rubrik var: "Föraktet mot Bertil Ohlin", vilket jag sätter som rubrik för denna bloggpost. 

"Under årtionden i Folkpartiet har jag inte tidigare upplevt så aggressiva försök från personer som kallar sig liberaler att bryta alla band bakåt till Adolf Hedin, Karl Staaff och Bertil Ohlin. Likaså till de socialpolitiska pionjärerna i Centralförbundet för socialt arbete (Ernst Beckman, G H von Koch, Emilia Broomé m fl) och till de frisinnade kvinnliga rösträttspionjärerna som fortsatte i Fogelsta och Tidevarvet. Hela den liberala historien förnekas.

Johan Norberg har länge visat att hos honom räknas inte folkrörelserna, inte striden för religionsfrihet, rösträtt, parlamentarism, inte Fridtjuv Bergs och andras kamp för folkbildning och en god skola. Vill man inte ha någon stat blir riksdagen överflödig och då behövs ju inte heller någon rösträtt.

Adolf Hedin underkändes som liberal av Norberg därför att han gjorde något så vedervärdigt som att motionera om arbetarskyddslagstiftning. Att barn och vuxna dödades eller skadades genom livsfarliga maskiner var ointressant om det enda som räknas är total frihet för kapitalet. Geijer utgick från personlighetsprincipen, inte penningpåsen, likaså Martin Luther King.

Björn Hasselgrens artikel mot Svante Nycander bör kunna få upp ögonen på fler om hur föraktet mot socialliberalismen numera bedrivs. Den stora politiska striden i Sverige efter andra världskriget stod mellan Bertil Ohlins socialliberalism och sossarnas program från 1944 med socialisering och planhushållning. Hesselgren nämner inte Ohlin utan söker framställa det som att egentligen bara en person stod den svenska socialdemokratin emot, österrikaren Hayek. Hur många svenskar hade honom i tankarna när de lämnade sina valsedlar? I många socialdemokratiska memoarer är oron för Ohlin ofta påtaglig. Men jag har inte sett någon socialdemokrat ange Hayek som hot mot deras maktinnehav. Hasselgrens artikel är nog den värsta historieförvanskningen hittills i NU. Jag och andra i FPU läste Hayek på 50-talet, tog en del intryck men det påverkade inte vår syn på Ohlin.

”Nyliberaler” fick sådant inflytande över förslaget till nytt centerprogram att medlemmar chockades. Ett par av upphovsmännen hade tidigare sökt göra samma sak i Folkpartiet men lämnade tack och lov. "Nyliberaler" brukar ange Thatcher och Reagan som ideal, två hårdföra högerpolitiker med "liberal" som skällsord. 

Ofta berömmer de också den reaktionäre Gösta Bohman. Jag har aldrig haft så hård debatt mot någon annan politiker som när han - på ett förvirrat sätt - i sitt hat mot liberaler attackerade Ohlin och Staaff. Bohman ledde ett parti där man aldrig talat demokrati, så partisekreteraren hade inte blekaste aning om vilka partier som slogs för respektive mot demokrati i Sverige.

I svensk politik var "nyliberal" beteckningen på Hedin och andra som vid tvåkammarriksdagens start talade för en liberalism med ökat socialt ansvar. De som vill radera ut Bertil Ohlin ur historien bör hellre kallas "nykonservativa". 
---
Så långt Hans Lindblads avrättning av de historielösa och om socialliberalismen ideologiskt okunniga som idag präglar dagens folkparti. 

Jag vill  dock framhålla hur märkligt det känns att dagens "nyliberaler" (stundtals) kallar sig just det. Då "nykonservativa" vore en mera adekvat benämning. Liksom den vore det för en del av de inom fp som bara till namnet kallar sig för liberaler eller t o m socialliberaler. 

Jag var under femtio år fp-medlem, men eftersom jag fortfarande är socialliberal (i Ohlins anda) så är jag inte folkpartist sedan ett antal år. Och trots att jag fortfarande äger några aktier i tidskriften NU (vem skulle vilja köpa aktierna?), så prenumererar jag inte längre.
Hans Lindblads inlägg visar hur långt det gått i folkpartiets nedförsbacke. Ska den gå lika brant ner som för centern, ett annat parti som drabbats av  "nyliberal" smitta?

Det hoppingivande är att det ändå finns riktiga socialliberaler kvar, sådana som Hans Lindblad. Till och med några inom folkpartiet. Men om fp går att rädda är tveksamt.  Samtidigt så är vi socialliberaler hemlösa, i vart fall vad gäller valmöjligheten bland de nuvarande riksdagspartierna.

Bör partier och politik vara idédrivna eller drivas av maktbegär? -Om nyliberalism, socialliberalism, socialdemokrati och ”borgerlighet”.

SvanteNycanders artikel (DN 7 jan) om Svenskt Näringslivsopinionspåverkan genom bl a Timbro har förorsakat en hel del diskussion inte bara i pressen utan även i sociala media. Framför allt unga, nyliberala tyckare har sågat Nycander och glatt sig över nyliberalismens framgångar med stöd av Timbro etc.

Ett av de mer intressanta inläggen står Håkan Boström,ledarskribent i DN (8 jan), för. Boström deklarerar att han är socialliberal och sådär halva artikeln är en korrekt historiebeskrivning och ett stöd för vad Nycander skrev, medan slutet polemiserar emot Nycander. Mot den bakgrunden vill jag problematisera en del och ställa ett antal frågor.

Boström skriver, helt riktigt, att nyliberalismen står för en torftig politisk analys och människosyn. Men det betyder inte att Svenskt Näringsliv (dvs det som tidigare kallade sig SAF) inte skulle förträda marknadslösningar, enl Boström.

Är då Svenskt Näringsliv detsamma som näringslivet/företagarna? Det är tveksamt. Det omdöpta SAF är topporganet för storföretagen och deras VD:ar. För mig är näringslivet ett större och mera komplext begrepp, som innefattar t ex även anställda och småföretagare.

Nycander angriper Svenskt Näringsliv för dess nyliberala övertro på marknadsekonomi som ett mål i sig. Nycander menar å andra sidan, enl Boström (och jag instämmer), att marknadsekonomi är ett medel för att uppnå välstånd och frihet. Inte ett mål.

Jag vill också hävda att näringslivsföreträdare ofta bara till namnet förespråkar fri marknad och konkurrens. I praktiken agerar de för monopol eller monopolliknande lägen utan konkurrens och söker gärna bidrag från stat och kommun. Vilket de också får... oavsett regering.

Så visst har har näringslivet i viss mening vunnit på den utveckling, med sammansatta orsaker, som lett till olika avregleringar etc, men det har även socialdemokratin då den administrerat den utvecklingen.

Har då Timbros agerande för nyliberalism skadat de ”borgerliga” partierna? Det menar Nycander, men inte Boström. Då blir min fråga först: vad är borgerlig? Finns det en gemensam borgerlig ideologi? Nej, menade Bertil Ohlin, och nej säger jag. Borgerlig är i detta sammanhang bara ett annat ord för icke-socialistisk. Det beskriver vad man är emot, inte vad man är för. De s.k. borgerliga partierna var mer eller mindre ideologiskt grundade – men på klart olika ideologier, med olika samhällssyn och mål.

Timbro/”SAF:s” decennierlånga kampanjande suddade ut dessa ideologier till förmån till ett nyliberalt tänkande. Även det något suddigt, men ändå. Och kallade det för ”borgerligt”. Självklart har det skadat partierna att de förändrats/nivellerats så till den grad att de inte känns igen av väljarna. De hittar inte ideologierna, känner inte igen sig. Att göra den dåvarande oppositionen till en grå massa, ledd av ett parti med både stråk av nyliberalism och den närbesläktade neoconservatismen och med en nyväckt socialkonservatism med arbetarvänlig fernissa, det var det som gav Alliansen valseger.

Men på vilket sätt var det bra, för vem, för vilka? För benhårda icke-socialister (utan andra åsikter än just det) kanske, de socialistiska sossarna tvingades ju bort från makten. Det var viktigt 1976 efter fyrtiofyra år av s-regeringar och de tre partier som då tog över makten var rätt jämspelta och den begynnande nyliberalismen inom moderaterna tilläts inte att dominera. Men socialdemokratin är ju idag, enl Håkan Boström, inte socialistisk längre. Valsegern 2006 var bra för direktörerna i det omdöpta SAF, visst. Men tveksamt om man ser till näringslivet i stort, och än mer tveksamt, lindrigt sagt, för socialliberalismen (som ju motats bort från inflytande inom fp)och kanske för samhället i stort.

Inom fp finns visserligen socialliberaler kvar, men en del är det bara till namnet och de andra har föga inflytande. Centerna hade en kort period av flört med socialliberalismen, men den tynade snabbt bort och togs över av Stureplansvarianten av nyliberalism. Och idag vet ingen var centern hamnar, när alla strider emot varandra, förutom att partiet kan hamna utanför riksdagen.

Visst, miljöpartiet har idag vissa socialliberala tendenser och har i en del frågor övertagit folkpartiets radikala profilfrågor och väljare. Vilket väl få anses ha skadat de s.k. borgerliga partierna, för miljöpartiet ser sig inte som ”borgerligt” utan föredrar en friare ställning där socialdemokratin är en naturligare samarbetspartner.

Sossarna, anser Boström, inte vara socialistiska längre eftersom de inte (öppet) förespråkar socialisering i den gamla bemärkelsen. Boström anser att socialdemokratin idag är socialliberal. Och mot den bakgrundsmålningen vill inte Boström se (social-)liberalism (eller andra ideologier ?) knutna till visst eller vissa partier...

Nu är det faktist svårt att veta vad socialdemokrati idag står för, det verkar ytterst osäkert för dem själva. Den gamla definitionen ”demokratisk socialism” känns inte adekvat. Dels då det förefalller rätt så oförenliga begrepp, dels då socialdemokraterna (dvs dagens toppskikt) inte säger sig vara socialister (i den gamla meningen). Men också eftersom socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi i likhet med liberalism, socialism eller konservatism. Erlanders parti var ett pragmatiskt ”arbetarparti” som tvingades (av Bertil Ohlins fp) att avstå från socialism. Med Olof Palme togs i vart fall ett socialistiskt språkbruk tillbaka. Med Ingvar Carlsson hamnade s någonstans emellan Erlander och Olof Palme. Göran Perssons s-parti tog i praktiken, om än inte alltid språkligt, steg i nyliberal riktning. Idag är socialdemokratin en diversebutik som inte bestämt sig för det framtida sortimentet. Efter Carlsson och Göran Persson har partitoppen en försiktig ”förnyarprägel”, men stora delar av medlemmar och aktiva, i synnerhet utanför storstäderna, har kvar mycket av mera socialistiska drömmar och ideal.

Jag kan inte bedöma om Nycander ser (social-)liberala idéer som knutna till ett parti (fp), som Boström tycks mena, och ogilla, att Nycander gör. Däremot är det uppenbart att liberalismen i den den socialliberala tappningen har återfunnits praktiskt taget uteslutande i fp från i vart fall 40-talet och fram till senaste sekelskiftet. Att konservativa högern döpte om sig till moderaterna och stegvis under några decennier tog till sig nyliberala idéer, inte minst betr ekonomi, förändrar inte den saken.

Nu, efter ”SAF/Timbros” agerande under några decennier ser vi resultatet, de nyliberala/neoconservativa idéerna har tagit över. Socialliberalismen har ingen självklar hemvist längre. Det har självklart skadat folkpartiet , som förutom förlusten av ideologi även förlorat lejonparten av sina tidigare väljare. Likartad är situationen inom centern idag, nyliberalismen vill ta över efter socialliberalismens borttynande inom partiet – och de gamla bondeförbundarna slår bakut.

Än en gång, trots de fragment av socialliberalism som kan finnas här och där i olika partier så finns idag inget klart socialliberalt parti i riksdagen. De socialliberala väljarna är hemlösa och förvirrade. Och faktiskt är det på liknande sätt även för andra väljare som inte känner igen sina gamla partier. Att utveckla och tillämpa ideologier i nya situationer är en sak, men att avveckla ideologier är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden kan det vara naturligt att, som Håkan Boström, i polemik emot Nycander, anse att politik inte handlar om ”teoretiska” ideologiska kompasser för partierna, utan om makt. MAKT maktens skull, blir det då. Därför vill partierna tillgodose sina (sic!) väljargruppers (ekonomiska) intressen. Väljarna ses som grupper, inte som individer. Som grupper med egenintressen – på samma sätt som LO, TCO eller direktörerna inom Svenskt Näringsliv.

Alltså, frågan blir: bör partier (och politik) vara idédrivna organisationer med en övergripande samhällssyn eller valapparater för att få makt, makt utan värdegrund?

Vad är bäst i en demokrati, vad ger medborgarna/väljarna reella valmöjligheter?

Är det populistiska vindflöjelpartier som söker frågor som lockar det egoistiska självintresset hos en förmodad majoritet som ger partiet makt att regera - eller partier som har en värdebas, en ideologi, som det vill vinna väljarnas förtroende för, som grund för sina ställningstaganden?

Personligen, och jag är inte ensam, så önskar jag som väljare veta vad partierna står för i grunden, ideologiskt, dvs bortom valmanifestens kortsiktiga önskelistor.

(Kommentera gärna här på bloggen.) 

Se även tidigare blogg om detta med kommentarer till Nycanders artikel. Länk. 

Arbetsgivarna ska inte vara ideologiska vägvisare för partierna

Är det intresseorganisationer som ska vara ideologiska vägvisare? Eller möjligen de politiska partierna? Det är kärnfrågan i en artikel i DN av dess förre chefredaktör Svante Nycander, med rubriken "Svenskt Näringslivs politiska insatser skadar politiken". 

Det Nycander ifrågasätter är om det är särintressen, som Svenskt Näringsliv, eller partierna och deras (ev.) ideologer som ska diskutera och utforma de ideologiska vägvalen. Detta mot bakgrund av SAF och dess efterföljares agerande för opinionsbildning.  "Det tjänar inte företagens ändamål att partier förleds att agera så att deras väljare inte känner igen dem".

Nycander exemplifierar med Centerns programförslag om fri invandring, månggifte och avskaffat skolplikt liksom om ungliberala åsikter att alkoholservering bäst regleras av marknaden.

Mot detta har några yngre folkpartister och andra nyliberaler reagerat, och delvis raljerat över, i något fall med åberopande av just de nyliberala skribenter som Nycander just påpekat är de "unga" nyliberalernas ledstjärnor. Och menat att Nycander inte gillat att det finns för mycket principiell liberalism hos Centern och Liberal Ungdom. Till det vill jag kommentera att det Svante Nycander påpekar är inte för mycket "principiell liberalism" utan för mycket nyliberalism. Möjligen är inte alla hans exempel helt lyckade, men slutsatsen är ändå riktig som jag, som socialliberal i Ohlins anda, ser det. 

Fri invandring t ex är visserligen en gammal (social-) liberal princip men knappast något som  man förknippar med centern/bondeförbundet. Och är, tyvärr, ingen valvinnare heller i dagsläget.  

Ohlin var ju t ex kritisk till SAF efter andra världskriget pga dess kollosala överdrifter betr socialdemokraternas planhushållningsprogram.   Nu vann ju fp de aktuella valen stort, och lyckades stoppa sossarnas socialiseringsplaner. Men det är inte omöjligt att utan SAF:s överdrifter, som många väljare inte kände igen sig i, så hade fp:s framgångar blivit än större och lett till regeringsskifte och en liberal, fp-ledd regering under Bertil Ohlin. Att kalla citat av Ohlin för historierevisionism är märkligt. 

SAF:s agerande i pensionsfrågan gillade inte Ohlin heller då det  tvingade fram ett felaktigt ställningstagande inför folkomröstningen 1957,  vilket blev ödesdigert både för fp och för pensionsfrågans lösning. Vilket tog decennier att till en del reparera i riktning mot fp:s klarare liberala  förslag 1958. 

F.ö. bör varken Svenskt Näringsliv eller LO  bedriva partipolitik utan på bästa sätt stå för sina grundläggande uppgifter för medlemmarna. Både LO:s och SAF/svenskt näringslivs agerande riskerar att vara kontraproduktivt.
Den socialliberalism som fp under Ohlins tid stod för var näringslivs- och företagarvänlig, men inte som ett självändamål för att tillfredställa näringslivets direktörer. Nej, det var ett medel för att skapa ett bättre, liberalt samhälle där frihet skapas genom utveckling och konkurrens för att ge utrymme för sociala reformer och socialt ansvarstagande. 

Ett av problemen i dagens politiska klimat är att väljarna inte känner igen partierna. Och nog ligger en del  av förklaringen i det Nycander säger, att i kampen om Makten så har särintressenas opinionsbildning  i hög grad tagit över partierna.