Nä, det var sorgligt att höra att Lasse Eriksson avlidit. Dessutom alldeles för ung, bara 61 år.
Jag skulle kunna hänvisa bara till bloggen Andraget, men vill lägga till några ord.
Lasse Eriksson växte upp i Piteå, 1984 blev han känd för TV-publiken med sina personliga betraktelser i Dagsedlar. Det handlade om korta avsnitt på fem minuter där han hade sällskap av hunden Hillman.
Åren 1985-1986 var han programledare för Café Luleå och 2002 lagledare i Snacka om nyheter.
Det är kanske främst som ståupp-komiker Eriksson blev känd. Han komponerade och skrev flera visor; hans mest kända visa är förmodligen Stället, en stillsam betraktelse över glesbygdsmänniskans vardagstankar.
Han nådde kanske inte samma stora publik som en del av dagens kändare stå-uppare, men hans humor var fylld av lågmält allvar och präglades av en medkänsla för den lilla människan.
Sorgligt också att nås av beskedet att en av landets mera framstående tenorsaxofonister,
Tommy Koverhult, avlidit knappt 65 år gammal. Han spelade i samma anda som Bernt Rosengren, en slags svensk Coltrane-stil. De två samarbetade även mycket under decenniernas lopp ofta tillsammans med sådana som Torbjörn Hultcrantz (bas) och Leif Wennerström (trummor). Den av SJR (Svenska jazzriksförbundet) utgivna LP:s "Improvisationer" ger goda prov på Koverhults spel och blev 1969 OJ:s Gyllene skivan. Där spelar Koverhult tillsammans med just Rosengren.
Till råga på allt har även en av Sveriges mera gedigna bluesartister/sångerskor/munspelare mm avlidit, Jenny Bohman. Hon blev bara 47 år, dödsorsak cancer. Hon var inte den som nådde speciellt långt utanför de mera renläriga bluesvännernas skara, men där var hon mycket uppskattad och fick bl a den hedersamma utmärkelsen "Janne Rosenqvists minnespris". Till yttermera visso gjorde hon utmärkta tolkningar av den franska vissångerskan Edit Piaf.
Leden glesnar.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar