Liberalt uppvaknande inom fp betr integritet?

Konstaterar, lätt förvånad, efter en snabb genomgång av aktuella kommentarer att det plötsligt finns ett flera signaler om ett liberalt uppvaknande bland folkpartister.

Exempelvis.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker, om Teliaaffären.

Cecilia Wikström noterar också, med beklagande, att EU beslutat om PNR-direktivet, som är ett avtal som inte säkrar EU-medborgarnas rätt till dataskydd vid resor till USA.

Mark Klamberg, som själv mer eller mindre gett upp hoppet om fp i integritetsfrågorna, noterar ett fp-initiativ i rätt riktning betr signalspaning.

Madeleine Sjöstedt, fp-borgarråd i Stockholm, vill att Stockholms stad ska bojkotta TeliaSonera, så länge företaget agerar som det gör i diktaturstater. (Formellt uttryckt som "översyn av upphandlingskriterier".)

Nu gör ett par flugor ingen sommar, men det ger ändå ett visst hopp, trots Johan Pehrsson.

Ett sätt för fp att försöka visa att det intresserar sig för integritet är att seriöst bevaka, i liberal anda, betänkande 2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. På sätt och vis kan det ses som en uppföljning av datalagringsdirektivet, som ska träda i kraft redan den 1 maj.

Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter, vilket bloggen "Upphovsträtan" uppmärksammar. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Var tröskeln ska ligga kan (ska) Sverige självt bestämma.

Justitieutskottets betänkande (förslag) ska justeras den 26 april och efter ett par bordläggningar ska riksdagen debattera det den 10 maj - redan!
Hög tid för integritetsvärnande riksdagsledamöter - i alla partier - att agera! Och för oss alla att påminna dem. Och för utomparlamentariska liberaldemokraterna och piratpartiet att påminna om också.

Har vi gjort oss förtjänta av detta?

Gårdagens bloggpost från FarmorGun i Norrtälje har rubriken: Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

Visst har hon rätt. FarmorGun är en av mina absoluta favoritbloggare, och hon brukar oftast träffa huvudet på spiken. Läs därför hennes genomgång om detta, länk ovan. Cecilia Malmström och Beatrice Ask får helt rättvist sina fiskar varma, här bara ett kort citat: Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören.

Jag ogillar i högsta grad brottslighet, tjuvnad, bedrägeri och omoraliskt utnyttjande av oskyldiga medmänniskor. Men jag tror faktiskt inte att vi kan skapa ett uthärdligt samhälle genom att förbjuda och förbjuda, kontrollera och övervaka allt in i minsta detalj. Laglydnad och allmänt ansvarstagande och respekt för varandra måste byggas på ett samhällsklimat där vi respekterar varandra och respekteras av myndigheter och annan överhet. Där har dagens politiker helt misslyckats. Kanske de inte ens velat försöka?

Och lagar kan vara orättfärdiga.

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet. Ja, visst.

Men varje dag kämpas det emot detta också. Jag känner i tröstlösa stunder att det verkar vara "våra" politikers främsta prioritering i dessa tider.

Jag brukade en gång i tiden säga att vi har det styre, de politiker vi förtjänar. Menade att majoriteten styr, för så har väljarna valt.

Men jag undrar nu, har vi verkligen gjort oss förtjänta av det styre vi har idag? En m-regering med hybris, som främst verkar för att fördjupa klyftorna och en förvirrad opposition utan kraft eller mål - utöver att vilja ta tillbaka makten. En träffsäker analys av läget i Stockholm kan läsas på Christian Dahlgrens blogg, länk här.

Det har gått snett, som väljare har vi inga bra alternativ att välja mellan. De lite mer fräscha och ideologiska alternativen, (L)iberaldemokraterna och piratpartiet, de förmår uppenbarligen inte att nå ut i mediabruset.

Politiska dimensioner, inte något enkelt

Lennart Regebro gör ett intressant försök att grafiskt illustrera var de politiska partierna står utifrån mera än den gamla, förenklade höger-vänsterskalan. Såvitt jag förstår är Regebro aktiv i (L)iberaldemokraterna men har även stark sympati för piratpartiet i dess frågor. Det är en sympatisk tanke att göra en mera flerdimensionell bild av partierna, men ju fler dimensioner man lägger in, ju svårare blir det att göra den förståelig. "En komplisering av en generalisering." Nu måste jag tillstå att Regebros förklaringar och bruksanvisning är mera intressant än grafiken i sig. Jag gör därför några direkta kommentarer till hans text (och grafik). För att förstå mina kommentarer så bör ni först läsa Regebros blogginlägg - att referera det annat än mycket summariskt skulle göra detta inlägg alltför långt. Först måste dock förklaras att han utgår från att den "pragmatiska liberalismen", som han anser präglar (L)iberaldemokraterna, är det "rätta". Därför hamna den synen i centrum. Avvikelserna hamnar i grafens utkanter. Och de hamnar i sällskap som kan verka förvånande (eller närmast förolämpande) på en del som är trogna andra partier. De tre dimensioner som Regebro använder är 1) graden av maktdyrkan (auktoritetstroende), som ju inte bara finns i odemokratiska partier, 2) frihet(sfobi), dvs i vilken mån man hyllar eller negligerar medborgarens frihet, om det anses som ett (tvingande) behov eller något oväsentligt, 3) Fanatism, som han menar är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. Jag vill och kan inte (av utrymmesskäl) kommentera allt i hans genomgång. Här bara några tanketrådar som uppstått när jag läst texten. Ett problem är ju hur man definierar ideologierna. Det verkar som att Regebro, även om han inte avser det, definierar in ideologierna i befintliga partier. Det menar jag är galet eller i vart fall tveksamt, eftersom teori och praktik inte stämmer. Vilket också antyds i hans resonemang. Syftet är ju att få grepp om partiernas värderingar, inte vad ideologierna i sig innebär ? Men OK, båda sakerna är svåra att greppa och framför allt att bli överens om. Jag anser mig vara socialliberal, ett begrepp som dock tolkas mycket olika. Detta har lett till att jag ansett mig tvungen att lämna fp eftersom det, som parti, inte längre är socialliberalt! I Regebros skiss ligger dock socialliberalism och fp på nära nog samma plats... Han förklarar det med att det ännu finns många socialliberala medlemmar inom fp, trots att Björklunds frihetsfobi drar åt annat håll. Min invändning blir att de socialliberala medlemmarna inte ger något klart avtryck i fp´s praktiska politik, som i sig är mycket splittrad. Det är däremot nog riktigt att placera piratpartiet som ett fanatiskt parti. Där finns en uttalad ovilja att vidga sin "liberalism" i de egna frågorna till andra områden. Det är, enl mig och Regebro, ett "fel". En liberal kan inte vara fanatisk, ha skygglappar. Däremot kan han/hon vara ytterst principfast. Vilket inte är detsamma som fanatisk, menar jag. Och som kanske skulle vara intressant att diskutera. Att både m och s är maktdyrkande är ju helt klart, vilket i sig förklarar att de som partier har svårt att ha någon mera renodlad ideologi. Innehållet i politiken anpassar man till det som man tror ger partiet makt. Ideologiska partier försöker i stället bilda opinion för det de tror på. Och accepterar (oftast, men inte alltid), när de inte får en majoritet av väljarna med sig. V med sin kommunistiska historia har svårare för detta, däri låg nog en del av svårigheterna med den röd-gröna koalitionen, som följdaktligen sprack direkt efter valet. Jag menar också att flera dimensioner saknas i bilden. Men att tillföra den fler gör den än mer komplicerad, givetvis. I svensk politik är exempelvis ekonomi viktig, men den reduceras alltför ofta till att läggas in i ett höger-vänsterperspektiv. Likaså, synen på demokrati skiljer mer än man kan tro (jfr resonemanget om makt). Betr socialliberalismen så är den givetvis i grunden en frihetsideologi, liksom den klassiska liberalismen (som dock är mera sammansatt än en del "nyliberaler" verkar vilja inse), men där den förenas med social ansvarskänsla (frihet i gemenskap). Det gör att den inte förlorar sig i ngt slags frihetsfanatism, men samtidigt att det sociala ansvarstagandet grundar sig på respekt för individen och därför inte är detsamma som socialdemokratins (och socialismens) eller konservatismens kollektivistiska syn. Jag har svårt se att den dimensionen finns med i Regebros grafiska bild. (Dvs om han inte menar att det är "pragmatisk liberalism" som i (L), men samtidigt har han ju socialliberalismen mera åt frihetshållet och uppåt skattesänkarhållet än var han placerar (L)). En sak till. Regebro tar frågan om friskolor som ett exempel på att praktisk politik kan hamna lite hur som helst i olika länder (Sverige resp USA) och är svårt att placera in ideologiskt. I USA finns inga sossar, utan konservativa som gillar friskolor och därför hatar liberalerna där friskolor. Och i Sverige är (eller var) sossarna emot friskolor och liberalerna för. Men är det helt slumpartat? Det är möjligt att USA:s friskolor i någon mån finansieras genom "vouchers", men det är inte fullt ut som de svenska skattemedelsfinansierade. Jag är inte säker, men kan tro att de därmed i viss grad är förbehållna en välbärgad (övre) medelklass. I Sverige är friskolorna en entreprenadverksamhet finansierad av skattemedel i samma grad som de offentliga skolorna. Därmed liberalt enl svensk syn. En annan aspekt är ju att den i Sverige gällande blockgränsen mellan socialism och icke-socialistiska partier inte finns i USA. Egentlig socialism finns knappast på USA-kartan, där är partierna av tradition valapparater som kan innehålla både liberaler och konservativa även om de är mera renodlade idag än de var för några decennier sedan, och liberalerna oftast finns inom demokraterna och de konservativa (inkl de neo-conservativa/nyliberala) återfinns oftast hos republikanerna. Efter att den gamla skiljelinjen, den mellan de konservativa demokratimotståndarna och de demokratiförespråkande liberalerna och sossarna, klingat av så ersattes den av skiljelinjen mellan socialister och ickesocialister. Och så har gränsen gått allt sedan slutet av 1940-talet. Då har sossarna, som det makthavande partiet, setts och sett sig själva som de som via skolan skall göra folket socialistiskt, och då blir friskolor givetvis en gudibehaglig icke-socialistisk ståndpunkt för liberaler som konservativa. Jag tycker inte det kan kallas slumpmässigt. Däremot kan jag mena att blockgränser förhindrar det ideologiska tänkandet, i vart fall när de bibehålles längre än när den fråga som skapade gränsen är aktuell. Därför är det olyckligt med en alliansregering som bygger på en gammal, föga aktuell fråga. Det som förenar är - ideologiskt sett - bara motståndet till socialisering och planhushållning. Det finns ju de som utifrån detta till och med "kräver" att allianspartierna ska producera något slags "borgerlig" samhällssyn! De vill ha svart-vitt när den faktiska kartan är oerhört mångfärgad, präglad av mångfald. Eller i vart fall borde vara det. Anser jag som liberal.

Bloggaretiketter enl politometern

För sådär tre veckor sedan kollade jag politometerns topplistor för olika partibeteckningar och fann en del intressanta skiften i detta.

Nu har jag kollat igen, och ser åtminstone en ändring som får mig att hicka till... HAX, känd både som piratpartist och ytterst nyliberal bloggare hade förra gången etiketten liberaldemokrat (L), nu är han tillbaka med beteckningen (pp) dvs piratpartist. Var (L) ett tillfälligt "felsteg", eller vill eller får han inte vara med i (L)?

Nå, vilken orsaken än må vara så kändes det fel med Hax hos (L). Hax har ju aldrig dolt sin nyliberala uppfattning. Och (L) har ju i vart fall sagt sig inte vilja kantra åt nyliberalism (eller om man ska beteckna det som neoconservatism). Detta sagt utan värdering.

Däremot ska det bli intressant att se vart (L) slutligt (?) hamnar politiskt. Den utåt officiella visionen har ju varit en liberal "medelväg", ibland kallad socialliberal, plus ett par-tre profilfrågor som skarpt skulle skilja ut det från de partier som finns idag, vilken ideologi de än säger sig företräda. Samtidigt har jag förstått att det är (eller har varit?) skarpa åsiktsskillnader bland de aktiva (fd aktiva?) om vilken väg de ska gå, både betr innehåll och interndemokratiskt.

Betr politometern kan jag också konstatera att t ex s-bloggaren Mitt-i-steget, som ofta legat väldigt högt både totalt och som s-bloggare droppat rejält vad gäller "inflytande". Det kan dock ha mycket tillfälliga orsaker. Själv ligger jag "inflytandemässigt" tämligen konstant på femte plats bland "Övriga". På totallistan svänger det mera. Var nere på ca 94 plats ett tag, men låg vid senaste koll på plats 73. En el två veckor med sparsammare bloggande kan medföra att man tappar många placeringar, men med lite mera aktivitet och några tursamma länkningar så kryper man upp igen.

Politiska bloggare ompositionerar sig

Kollade just Politometerns topplistor för "mest inflytande" för olika partier. För den som undrar ligger jag på "Övrig" och har så legat allt sedan jag lät registrera mig. På den listan har jag oftast legat bland de fem-sju högsta. På den totala lista, alla "partier" pendlar jag mellan ca plats 50 och 90, beroende både på andras och egen aktivitet.
Nu ser jag inte topplistorna som speciellt intressanta i sig, men självfallet ser jag gärna att min blogg blir läst.

Dagens observation är dock en annan. Och den tycks bero på att det tillkommit ett nytt "parti". Nej, jag menar verkligen inte sd. Men jag har redan tidigare observerat att några av de främsta på "övriga"-listan försvunnit, och förstod att de gått till "L", dvs liberaldemokraterna.
Men det stannar inte med det. Ser nu också att den mest läste bloggaren alla kategorier HAX numera anser sig vara liberaldemokrat! Från att ha varit piratpartist.

Följdaktligen är det numera den "ständiga tvåan" totalt, dvs Emma Opassande, som toppar piratpartiets bloggarliga. Även de kända tidigare pp:arna Oscar Swartz och Calle Rehbinder går numera under beteckningen (L).

Erik Hultin, tidigare (c) är numera (L). I övrigt återfinns (givetvis) flera f.d. folkpartister på (L)-listan nu. Exempelvis Amanda Brihed, Per Pettersson, Jan Rejdnell och Jens Odsvall.

Det är tydligt att det skett en ompositionering från olika håll, främst från pp, fp och "övriga" till (L)iberaldemokraterna bland de politiska bloggarna.

Dessutom är det nog inte någon vildare gissning när jag förmodar att fler av de bloggare som är missnöjda med dagens riksdagspartier så småningom kommer att byta beteckning i politometerns listor.

Framtidscenarios

P J Anders Linder har en rätt trist krönika i dagens SvD om det nya borgerliga uppdraget. Jag ifrågasätter starkt behovet av att använda begrepper "borgerlig" i tid och otid. Det betyder ju endast och allenast "icke-socialistisk". Och då vi idag har en koalitionsregering bestående av fyra partier som tagit sig namnet Alliansen, då räcker det begreppet.

Nu tycker Linder att Alliansens vision är ytterst begränsad. Egentligen bara till Anders Borgs kamerala budgetsyn. Det har Linder rätt i. Strängt taget kan det inte bli mycket mera, eftersom det är fyra partier med olika ideologi. Dvs det borde vara olika ideologier hos partierna, annars är de ju onödiga. Vilket Linder inte säger att de är, tvärtom menar han att de mindre allianspartierna inte fått det utrymme de borde ha.

Tja, då borde ju fp, c och kd säga ifrån då!? Deras enda syfte kan ju ändå inte bara vara att stödja ett moderat styre? Den gemensamma grunden är ju att skapa ett maktskifte, ett gott demokratiskt argument. Ett parti ska inte ha maktmonopol. Inget parti/block ska ha monopol! Ska nu småpartierna ha något berättigande så måste de back to basics, tillbaka till sina ideologiska rötter. När (om) de återfinner dem får de analysera vilka som är de bästa samarbetsparterna i aktuella frågeställningar.

Det som ger oss väljare inflytande är om partierna har klara ideologier. PJ Anders Linders stora felsyn är alltså att han utgår ifrån att de politiska frågorna och därmed blocken är statiska, oföränderliga. Han utgår de facto från ett tvåpartisystem, som reducerar politiken till ett torftigt maktspel för en elit utan ideologisk spänst.

Vi kan i stället se på vad som kan komma ut ur dagens situation, möjligen på lite sikt. Socialdemokratins problem är att den består av en koalition av grupper med olika grundsyn. Dels den traditionella fackföreningsinriktade, som har socialistiska fragment kvar och som ser makten i sig själv som en naturnödvändighet för partiet. Dessutom har vi förnyarna, som inte verkar helt samstämmiga i vad som behöver förnyas, men som ändå ser mer pragmatiskt och utan socialistisk ballast på politiken. De inser marknadsekonomins värde och att välfärd förutsätter en viss valfrihet. Frågan är vilka som vinner - om någon, eller om det blir ett osäkert kompromissande med kortsiktig enighet.

Ett scenario är då två stora, ganska jämnstarka koalitioner, dels den icke-spruckna socialdemokratiska, dels den moderata (som ju är ett hopkok av socialkonservativa, lite neokonservativa som kallar sig (ny-)liberala och så en grupp vars enda mål är makt och där vägen är pragmatisk populism utan direkt ideologisk referens). Till det på ena kanten främlings- och utvecklingsfientliga sd, och det högerinriktade fp, på andra kanten ett vänsterparti (som kan ta röster från s) och möjligen ett mp i mitten också. Och så kd och c som snubblar in och ut ur riksdagen runt 4%-spärren. Av detta ska så regeringar bildas, med olika kombinationer. För maktspelarna inom dagens m och dagens s är detta en drömsituation.

Ett annat alternativ kan vara att det blir en ideologisk skärpning. Som innebär att socialdemokratin spricker och den traditionella falangen helt tar över (s), vilket tar hem en del v-röster och gör att v kommer att balansera runt 4%. Förnyarna inom s kanske hittar "hem" i ett nytt socialliberalt parti (liberaldemokraterna el ngt annat) som förutom av dem består av mer el mindre hemlösa socialliberaler inom och utom fp och c. Det tredje partiet skulle bli den moderata mixen. Med tiden kunde dessa tre partier pendla mellan 25-30 % vardera. Troligen måste då oftast 2 av de 3 partierna samarbeta. Samarbetets riktning blir då beroende på vilka frågor som är aktuella. Vid sidan av de "tre stora" kan då finnas det extrema sd, ett kraftigt sargat fp som ligger runt 4-5% liksom centern och ett sargat v, ev kan mp kvarleva eller så gå in i det socialliberala stora partiet. Kd går ihop med m eller ligger på 3-4%.

Om det är realistiskt vet jag inte, för det förutsätter ju en ideologisk nytändning på flera håll. Folk med mera extrema åsikter (sådana finns alltid) finner sina partier, men de kommer att vara små, ibland utanför riksdagen, och utan inflytande. Den stora kampen om väljarna står då mellan de tre huvudideologierna, konservatism, liberalism och socialdemokrati. Men även andra alternativ kommer att finnas. Spännande!

Väljarna fäller avgörandet efter hur tydliga partierna är.

Tvätta rent det liberala begreppet.

En del diskussioner, bl a på facebook, inspirerar mig till följande klargöranden betr min syn på liberalismen. Förhållandet till borgerlig, konservativ, socialism, och liberalism med olika prefix.

Det här med ideologi är nämligen något svårt, speciellt när vi lever i en tid där ideologiernas inflytande över politiken och partierna kraftigt försvagas, där begreppen lakats ur och delvis skiftat betydelse. Ett aktuellt exempel på det är Timbrodirektörens DN-debattartikel igår, som jag kommenterade på min blogg. Men de senaste årens politiska debatt och utveckling, förstärkt av valresultatet accentuerar det också. Piratpartiets framväxt är en följd därav. Likaså "projektet" liberaldemokraterna.

Den klassiska definitionen på liberal är vänster, liberalerna satt till vänster i den franska nationalförsamlingen efter revolutionen, de konservativa till höger. Och liberal betyder fri, en frisinnad person som är nytänkande, radikal, odogmatisk, en person som ville ha en fri utveckling av näringslivet så att det blir en välståndsbringande kraft. OCH som faktiskt visar omsorg om andra, inte bara står för (egoistisk) frihet. Redan Adam Smith... etc. Han var inte bara en liberal ekonom utan även en liberal moralfilosof som ansåg att arbetaren var värd sin lön. Liberalismen ser alltså längre än bara ett ekonomiskt perspektiv, den ser människan och att människor måste leva i gemenskap med andra.

Detta satt som motsats till det konservativa samhället som stod för maktens och penningens överhöghet, etablissemanget i form av kronan/kungamakten, adeln och kyrkans åsiktsmonopol, för skråväsendets utvecklingshämmade effekter och tullar som skyddade industri och bönder men förhindrade konkurrens och gjorde levnadsomkostnaderna höga för vanliga människor.

Med tiden har tyvärr skett en förskjutning av begreppen. På grund av inte minst socialismens och nyliberalernas betoning på ekonomisk politik har höger-vänster blivit ett allomfattande begrepp som dock egentligen, i grunden, bara anger olika ekonomisk politik. Där socialisterna står för vänster och nyliberalerna/de neoconservativa står för höger.

Till en början stod liberaler och socialister varandra nära och arbetade emot de konservativa och för rösträtt och demokrati och social rättvisa. I och med att socialdemokraterna (och kommunisterna) ville förverkliga sina socialiseringsdrömmar så stod kampen mellan dem på den ena sidan (vänster) och de icke-socialistiska partierna (liberaler/fp och konservativa/högern/bf) på den andra.

Pga både högerns (numera moderaternas) och socialdemokraternas taktiska förkärlek för att i st för icke-socialistisk använda ordet borgerlig så har en begreppsförvirring inträtt. Detta har inträffat samtidigt som moderaterna efter några decenniers nyliberal utflykt återvänt till sin (social-)konservatism och som folkpartiets socialliberalism uttunnats och för en del skiftat innebörd. Kristdemokraterna har blivit ett värdekonservativt parti, där den kristna profilen förtunnats. Centern var länge ett värdekonservativt parti med inriktning på böndernas intressen, men gjorde en kort utflykt till liberalism, något som avstannade i bredare bemärkelse i och med FRA-lagen och numera består av nyliberala/neoconservativa rudiment i den ekonomiska politiken.

På grund av den i det allmänna medvetandet skiftande och diffusa innebörden av ordet liberal (liksom av andra ideologier) så vill en del släta ut det till något som gäller alla - och ingen. En del folkpartister använder ordet socialliberal på den nya politik som innebär hårda straff, övervakning, integritetskränkningar och tvång och en allmän högervridning i form av försämrad välfärd etc. Andra, främst då folkpartister som lämnat partiet (däribland jag) håller fast vid begreppet socialliberal som en beskrivning på en icke-socialistisk liberal politik med socialt ansvar.
Andra vill omdefiniera, omvärdera "liberal" till något som de anser inte finns i dagens politik. (Jfr liberaldemokraterna.)

Jag skulle snarare vilja att ordet liberal återtar sitt värde. Tvätta rent det från den betydelse som både socialister och neoconservativa(nyliberaler) lagt på det.
Då skulle jag slippa behöva lägga till prefixet social- till liberal för att beskriva mig själv. Ett prefix som också det många vantolkar (medvetet eller omedvetet). Men jag förstår i hög grad de som för sitt liv inte vill förknippas med något som luktar "höger" eller konservativ (om än under den falska beteckningen liberal).
För så är det för mig också, det vänder sig i magen. Min liberala övertygelse (socialliberala, som jag definierar den) klarar inte att sammanblandas med "höger", med konservatism, med "nyliberalism" i form av anarkistisk-ultraegoism, vare sig det gäller ekonomi eller livsstil. Lika mycket som jag mår illa av allt som luktar socialism, tvång, kollektivism och grötmyndiga överhetsattityder och andra integritetskränkningar.

Jag är vänster i klassisk mening, dvs liberal. Därmed är jag inte socialist och inte heller egoistisk höger hur än denna höger själv benämner sig. Min liberalism innebär att det är medborgarna som skall kontrollera makten. Inte maktetablissemanget och dess drängar som skall kontrollera medborgarna.

Tea-party-rörelsens grundteser och svenska partier

Missnöjet gror både här och där över politikerna och dels deras vilja att lägga sig i allt möjligt och omöjligt, dels deras "pragmatiska" och avideologiserade syn på politiken. Se exempelvis här och här. I Sverige har det bl a lett till att Sverigedemokraterna nådde riksdagen och att det finns planer på att söka samla liberala krafter i ett nytt parti, kallat (L)iberaldemokraterna.

I USA går det dåligt för Obama och hans demokratiska parti. Först verkade republikanerna lamslagna efter att ha förlorat presidentvalet, men nu repar de mod och det framför allt genom den s.k. tea-party-rörelsen. Det utmärkande för denna rörelse är att den är ultrahöger, ultrakonservativ på ett populistiskt sätt. Tea-partyrörelsen handlar om att vara mot staten, vara mot Obama/demokraterna, vara mot skatter. De har också starka inslag av främlingsfientlighet och isolationistiskt tänkande som liknar de svenska Sverigedemokraternas.

Olle Wästberg skriver om detta i sitt senaste månadsbrev.
"Bland det som gör att Tea-party-rörelsen förändrar det republikanska partiet är att den inte domineras av ”abortion, guns and gays” – den är inte på samma sätt socialkonservativ som den kristna högern inom republikanerna. Tea-partyrörelsen handlar om att vara mot staten, vara mot Obama, vara mot skatter. Väldigt mycket mot och med inslag när det gäller främlingsfientlighet och isolationistiskt tänkande som liknar de svenska Sverigedemokraterna.
De har också det gemensamt med Sverigedemokraterna att aktivisterna inte så sällan lever på ”welfare”, som de tycker att andra missbrukar. Allt detta skildras roligt i ett reportage i Rollings Stone Magazine. At root, the Tea Party is nothing more than a them-versus-us thing:<http://www.rollingstone.com/politics/news/17390/210904> Det kommer att sannolikt gå bra för Tea Party i valet om några dagar. De är aktivister och mobiliserade i ett val där valdeltagandet sannolikt ligger strax över 40 procent."

Dom mot oss, alltså. Även DN skrev om detta häromdagen, och det visar att republikanerna av det mera klassiska slaget inte är helt glada åt tea-partyfolkets extrema åsikter. Framför allt gillar de inte homofobin och det rasistiska inslaget.
Av DN-artikeln framgår att när tea-partyfolket presenterar sig så sker det genom att ställa fem frågor till väljaren. Frågor som visar var de står.
• Tror du på låga skatter?
• Tror du på kapitalismen?
• Tror du på mindre regering = mer frihet?
• Tror du att äktenskapet är mellan en man och en kvinna?
• Tror du på att livet är heligt och att det skyddas vid befruktningen?

Omsätter man detta till svensk politik så stämmer de två första frågorna/påståendena i viss eller hög grad på samtliga allianspartier samt (L). Fråga tre stämmer nog bara på (L) medan fråga 4 och fem definitivt inte stämmer med vad jag uppfattat vara (L):s tankegångar. Däremot så stämmer de i viss mån med vad kd anser och jag gissar att sd ställer upp på fyran. Samtidigt så verkar tea-party inte vara fullt så extrema som den kristna högern i USA vad gäller abort och homosexualitet.

Det dominerande intrycket blir ändå att även om inslag av samma tänkande som teapartyrörelsen har finns hos flera svenska partier, dock ej hos de röd-gröna, så är de svenska partierna mera mainstream och på ett par punkter helt emot det som tea-party-rörelsen står för. Frånsett då det främlingsfientliga och nationalistiska draget som de delar med sverigedemokraterna.

Ideologisk eller pragmatisk

Det var väl Herbert Tingsten som en gång (för 50-60 år sedan?) sa att ideologierna var döda. Det fick han ordentligt på pälsen för. För visst levde ideologierna då, när han sa det. Ja, till och med inom de politiska partierna! Det var ingen större konst att skilja på riksdagspartierna, och deras ideologiska hemvist.

Idag är det en helt annan sak. På något sätt trängs partierna i något som de själva beskriver som "mitten", dock utan att det definieras vad det är. I praktiken verkar det vara den välmående medelklassen man menar. Vilket givetvis inte duger som ideologisk bestämning!

Om detta har jag skrivit åtskilligt på denna blogg. Det är bara att scrolla ner och botanisera själv. Jag menar att politikens förfall, som visar sig i en ökande klyfta mellan väljarna och partierna, har sin botten i att partierna avideologiserat sig, att de blivit mer pragmatiska i sin jakt efter väljarna. En pragmatism som ofta är detsamma som populism. Vilket gör att en del väljare fortsätter att ge sin röst till partierna enl deras tidigare ideologiska hemvist. Andra har upptäckt att partiernas praktiska politik inte stämmer med deras (tidigare) uttalade ideologi. Vilket ger ett sug efter ideologisk diskussion, i st för att pragmatiskt diskutera bara sakfrågor. För att möjligen i efterhand, i valrörelser slarvigt klistra på dem en ideologisk etikett...

Piratpartiet är en följd av denna brist på ideologi i politiken. Dess attityd till sina kärnfrågor om integritet, rättssäkerhet etc har en solklar liberal grund! Felet, som jag ser det, är att de inte förmått eller velat bredda detta till ett mera omfattande program. Ett annat tecken på ideologibristen är det som kallas projektet Liberaldemokraterna (L).

Statsvetaren Peter Santesson skriver i dagens SvD att frånvaron av ideologi, idéer gör den politiska debatten syrefattig. Han menar att det främst är de två stora partierna som är syndare i detta. Jag vill nog påstå att syndas betr detta i de flesta partier. Ofta så utmålas motståndaren som demagogisk ideolog, och man själv som pragmatisk och samarbetsvillig. Och väljaren ser inga klara alternativ. Att det är två block förändrar föga i detta eftersom de ligger så nära varandra i sin pragmatiska kamp om medelklassväljarna.

Nu säger sig (L) vilja vara ett klart ideologiskt alternativ på socialliberal grund. Jag hoppas att det kan bli det. Det som bekymrar mig är att att de kallar sig pragmatiskt socialliberala. Det stora felet med folkpartiet idag är ju att det är ett parti som är i hög grad pragmatiskt, och då med ett flörtande med hårda tag och statsingripanden som finns både hos socialdemokrater och "nya" moderater. Samtidigt kallar sig fp fortfarande socialliberalt. För mig stämmer inte det.

Det behövs inte ännu ett pragmatiskt pseudo-socialliberalt parti i Sverige som varken är fågel eller fisk.
Det som behövs är ett verkligt socialliberalt parti som förenar individuell frihet med socialt ansvarstagande och gemenskap. Alltså ett parti som varken är höger/nyliberalt eller konservativt eller socialistiskt. Utan just socialliberalt.

Sedan vore det välgörande om det också funnes partier som utan flummighet och populistiskt flörtande stod för t ex konservativa värden och socialistiskta värden. Meningen kan ju inte vara att alla partier ska vara lika varandra, utan utgöra alternativ.

Socialliberalism och "socialliberalism"

En av liberaldemokraternas initiativtagare är Jan Rejdnell, avhoppad folkpartist som säger sig vilja se ett nytt socialliberalt parti som är visionärt och talar ideologi och framtid. Detta givetvis mot bakgrunden att folkpartiet lämnat sin socialliberala ideologi.

I en lång artikel beskriver han hur socialliberalismen inom folkpartiet "förändrats", men med bibehållen etikett, och han polemiserar emot detta och åberopar en del liberala tänkare, inklusive en (tämligen nyliberalt präglad) webb-sida om liberalism. Menar att 1900-talet blev ett förlorat århundrade för liberalismen - under 2000-talet är det tvärtom.

Även om jag i det mesta instämmer i analysen av fp:s förfall så har jag ett par anmärkningar och kommentarer i övrigt till Jans resonemang.

Helt förlorat var inte 1900-talet för liberalismen, i vart fall inte i Sverige. Den genomförde ju de liberala/demokratiska reformer som innebar lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor. Och stoppade socialiseringen, som (s) ville genomdriva. Två exempel på liberala framgångar, det första tillsammans med (s)och det andra emot (s). ATP-beslutet blev ett partiellt bakslag, liksom löntagarfonderna, som dock i någon mån rättats till genom löntagarfondernas avskaffande senare och en mera liberal konstruktion av pensionssparandet. Dock så mattades liberalismens inflytande mot slutet av seklet. Vad som sker detta århundrade är för tidigt att bedöma efter bara tio år.

Det Jan Rejdnell ändå belyser, det är att begreppet socialliberalism i Sverige idag ges olika tolkningar. Och, som jag skrivit så många ggr, det hänger ihop med folkpartiets förändring. Fram till för sådär tio år sedan var det ingen större tvekan, fp var liberalt, dvs socialliberalt.
Idag kallar sig fp, i vart fall i högtidliga sammanhang, fortfarande för liberalt, ja till och med socialliberalt. Självklart förvirrar det till begreppen. Jag känner mig faktiskt djupt kränkt, eftersom jag gick ur fp pga att fp övergivit socialliberalismen. Numera är den, inom fp, bara ett ord som kan ges vilket innehåll som helst.


Jag vill dock mena att begreppet i sig innehåller en kärna som är mycket klar, liberalism med socialt ansvar, och kan sammanfattas som "frihet i gemenskap", "frihet och rättvisa", "individens frihet så långt den inte skadar andra".
Därmed är den skarpt avgränsad emot socialismen, liksom mot konservatismen och mot nyliberalismen som denna tolkas idag.

Och - ruckar man på detta är det inte socialliberalism. Talar man bara om frihet, en frihet som inte tar hänsyn till omgivningen, en egoistisk frihet som skiter i andra, då har man tappat det sociala ansvaret. Förespråkar man bara staten och statliga ingrepp i individens privatliv och helgd, om kollektivet, om kontroll och regleringar, då har man tappat bort frihetsbegreppet.
Inser man inte att den fullständigt fria marknaden har en inbyggd förstörelsemekanism som leder till monopol och avsaknad av konkurrens, då missar man att konkurrensen är det viktiga för en marknad som skapar välfärd. Likaså, om man reglerar sönder marknaden så försvinner konkurrensen.

Den fria marknaden är inte ett mål i sig, den är ett medel för att uppnå mångfald, valfrihet och välfärd. Den måste alltså skyddas emot angrepp från både marknadsfundamentalister och socialister.

Slutsatsen av detta är att socialliberalismen inte kan se ut hur som helst!

Visst är det förståeligt att en del konservativa och en del socialister stundtals vill snylta på liberalismens positiva innebörd. Det visar att deras idégrund inte känns riktigt bra för dem själva. Och att de partier som (i ngn mån) bygger på dessa ideologier är osäkra om sin identitet.
Tecken på det är att moderaterna kallar sig "nya" (men de facto går tillbaka ideologiskt) i sin pragmatism och att socialdemokratin numera inte är socialistiskt, de kallar sig inte ens demokratiska socialister. Utan den blandar friskt gammalt och nytt utan att bestämma sig, allt i en pragmatisk strävan efter makt.

Socialiberalism är inte något som passar ihop med konservatism. Och socialliberalism är inte förenligt med socialism.

För den som vill fördjupa sig en aning i begreppen liberalism och socialliberalism har jag ett par sidor på denna blogg, se ovan i blogghuvudet. För ett steg ytterligare rekommenderar jag libweb.net. Det kan ge en ytterligare bakgrund till varför så många idag saknar verkliga liberala/socialliberala alternativ i svensk politik idag, till varför man söker nya vägar att föra fram liberala idéer.

Om vår ideologilösa, pragmatiska politik

Före detta folkpartisten Per Pettersson skriver idag på sin blogg om hur ideologin försvunnit i folkpartiet. Han ser sitt hopp stå till (L)iberaldemokraterna, ett projekt som ska leda till en partibildning och som dragits igång av några personer som blivit besvikna på de etablerade partiernas brist på ideologi, erkannerligen på liberalism med olika prefix. Jag tycker mig förstå att delvis synligt, delvis under ytan finns ett utbrett missnöje bland samhällsintresserade människor över tillståndet i riksdagspartierna. För några år sedan så bildades både piratpartiet (pp) och feministiskt initiativ (f!), med motiveringen att vissa frågor inte fick utrymme i de gamla partiernas omvärldsbild.
Någon större framgång kan man inte påstå att dessa partier fått, hittills. Det fick däremot sverigedemokraterna i årets val. Möjligen pga de gamla partiernas oförmåga att tackla de problem som sverigedemokraterna anser att invandringen för med sig.

Men faktum kvarstår. Det finns en oro inom väljarkåren och inom partierna. På alla håll och kanter sitter man och analyserar valutgången. Det diskuteras på tidningssidor, på bloggar och i någon mån på facebook och mailinglistor.

På DN-debatt idag skriver Demoskops vd Anders Lindholm om ideologierna under rubriken "Etablerade sanningar i politiken gäller inte längre". Han menar att det är en brist på ideologi och politisk identitet som ligger bakom opinionssvängningarna. Hela en tredjedel av väljarna anser sig inte omfatta någon ideologi.
Inte mindre än 27% anser sig vara liberaler, men fp, det parti som av tradition sagt sig vara liberalt, fick bara 7% av rösterna. Hur kan det hänga ihop? Bara två procent ser sig som nationalister, men sverigedemokraterna fick nära 6%.

Lindholm menar att eftersom så många väljare inte har en egen ideologisk övertygelse och att partivalet inte stämmer ens hos de som har en ideologi, så visar det att väljarna inte förknippar partier med ideologi.
Det är intressant, och stämmer med jag länge hävdat. Dvs att partierna i allt mindre grad framhäver sin ideologiska hemvist, i den mån de har någon, och i stället för fram sakfrågor i något slags pragmatisk populism för att nå makten.
Att de yngre väljarna är den största grupp som inte ser ideologierna, det är då inte så konstigt. När partierna varken kan eller vill kommunicera sina eventuella ideologier, hur ska då främst yngre väljare kunna se ideologiska kopplingar?
Till det vill jag lägga att när det gäller äldre väljare så kanske de i alltför hög grad kopplar ihop parti och ideologi på grund av hur det var förr i tiden, att de inte insett att sambandet försvagats i den grad som skett.

Denna ideologilösa partipolitik ger också en grogrund för partier som fokuserar på en eller ett fåtal frågor, som (pp). Samtidigt bäddar det för ett sug efter mer klara och ideologiskt tydliga partier. Det förklarar tillbakagången för t ex kd, c, s, v och fp. Deras gamla väljare undrar vart ideologierna tog vägen, och nya väljare ser inga större skillnader annat än i enstaka sakfrågor. De ser inte mönstret, eftersom det inte finns. Tex bara hälften av vänsterns väjare anser sig vara socialister.

Att det nu planeras ett socialliberalt (?) parti med arbetsnamnet Liberaldemokraterna är ännu ett tecken på att många vill se ideologi i politiken, och att många vill se frågor insatta i ett logiskt sammanhang. Om sedan liberaldemokraterna eller andra lyckas med det, det är en annan fråga.

Är det fult att få veta något om kristendom? Uppdat.

När jag gick i skolan då hette ämnet kristendomskunskap. Det var alltså kunskap om kristendom. Det var inte undervisning i kristen tro, inte i kristendom, utan om. På köpet fick vi även en aning kunskap om andra religioner.

Undervisningen i kristen tro var redan då hänvisad till konfirmationsundervisningen, som skedde frivilligt och genom Svenska kyrkan och andra trossamfund.

Därefter ändrades ämnet till religionskunskap, och skulle fortfarande informera om kristendom, men i högre grad även om andra större religioner och med än mera uttalat krav om neutralitet. Därmed fick dock eleverna veta varför olika helger och traditioner firas i vårt land. Till exempel att julen inte firas för att hedra Kalle Anka och Mammon utan till minnet av Jesu födelse.

När nu utbildningsminister Jan Björklund (fp), som är en av mina hackkycklingar, nu i någon mån går emot Skolverket och vill att nuvarande princip i huvudsak skall fortsätta gälla, då får han kritik. Kritikerna menar att Björklund går Sverigedemokraterna till mötes då han inte föreslår att det ges exakt samma utrymme för islam, hinduism och buddism som för information om kristendomen.

Det som kritikerna, inte minst inom (L)iberaldemokraterna nu säger, leder till att de ger SD tolkningsföreträde betr undervisningen i de svenska skolorna och sedan opponerar emot det. Det är inte rimligt! SD stjäl ju friskt av andra partier, för att söka dölja sin rasism. Men det gör inte ursprungspartierna till tjuvar. Det är det SD som är.

Liberalismen har kämpat emot konventikelplakatet, för religionsfrihet där Svenska kyrkan inte hade företräde före andra samfund och inte är statskyrka. En neutralitet betr trosuppfattning - eller att inte omfatta någon religion alls. Denna respekt för olika uppfattningar innebär inte att det ska vara millimeterrättvisa betr den information om olika (större) religioner. Det är faktiskt kristendomen som haft och har störst inflytande över människors tro i vårt land och för det svenska samhället - det som vi vill integrera även invandrarna i (som i avsevärd grad också kommer från "kristna" länder, trots vad SD påstår).
Att inte informera om detta, inkl grunden för traditionella högtider, det vore att grovt åsidosätta den rätt till information som alla elever bör få!
Däremot kan man givetvis diskutera om allt detta ska ingår i ämnet religionskunskap, eller i andra ämnen (som redan idag har knapp med utrymme). Min uppfattning är ändå att det hör hemma där, tills något bättre förslag kommer fram, eventuellt att ämnet bör utvidgas att omfatta lite elementa om filosofiska inriktningar.

Politiska uppfattningar-ideologier skall däremot självklart informeras om i undervisningen i samhällskunskap.

En intressant frågeställning i sammanhanget är om undervisningen om demokrati, ska vara neutral (som betr religioner), eller om det även i fortsättningen är ett prioriterat värde som man inte bara ska informera om, utan som även ligga som en grund för skolans - och samhällets -värderingar?

Tillägg.
Jag blir lätt konfunderad över den debatt som förevarit både i etermedia och på internet i denna fråga. Min hackkyckling Jan Björklund anklagas för att vara kristen fundamentalist, vilket är helt fel. Såvitt jag förstår är han i och för sig medlem i Svenska kyrkan, men inte alls aktiv, än mindre fundamentalist i någon som helst mening. Och det han förespråkar är inte att hjärntvätta någon i kristendom (eller något annat, vilket däremot en del av hans kritiker inte verkar helt främmande för), utan att skolan ska ge kännedom om kristendomen, dess innebörd och betydelse för det svenska samhällets utveckling, inklusive traditioner. Inte att det tragglas en massa utantillärning av en massa psalmer. Likaså att skolan ska ge motsvarande kunskap om de andra större religionerna. Det torde dock vara ostridigt att kristendomen betytt mera för det svenska samhället än andra religioner gjort, vilket motiverar större utrymme för kristendomen utan att därför på något sätt de andra ska försummas.
En del kritiker vill hänvisa kristendomen till (enbart) historieämnet. Då bör rimligen detsamma ske för övriga religioner, vilkas utrymme därmed försvinner helt betr svensk historia och minimeras i övrigt, frånsett korstågen och morernas erövrande av Spanien etc. Och dagens läge hör inte hemma i historieämnet...
Hänvisar man religionerna till ett filosofiämnet, så bortfaller de historiska/traditionella aspekterna. Är det rimligt att undanhålla våra barn och ungdomar den kunskapen?

Jag hävdar att det är alla elevers rätt att få kunskap OM alla religioner, inklusive vad de innebär idag, och vad de inneburit historiskt och för våra traditioner. Det finns klara övertoner från olika debattörer som verkar grunda sin argumentation på ett slags kristendomshat som kamofleras under en mask av att alla religioner ska behandlas lika. Oavsett deras betydelse och historia i Sverige och världen. Och ibland skymtar fram att man egentligen inte vill att det ska undervisas alls om religion i skolan.
Detta är ett tecken på kunskapsförakt, en i högsta grad oliberal vilja begränsa barns och ungdomars kunskaper och därmed valfrihet.

Manifest för en liberal integrationspolitik, äntligen!

Den här dagen började bra! Fyra personer verksamma inom projektet Liberaldemokraterna, som så småningom är tänkt att bli ett parti, har som sin första publika aktivitet publicerat ett program för en liberal invandrings- och integrationspolitik!

De gör det eftersom de finner det vara angeläget att presentera ett alternativ till såväl den förda invandringspolitiken som till Sverigedemokraternas alltför förenklade lösning som är anpassad till en bakåtriktad världsbild med rädslans skygglappar.

Jag vill på en gång säga att jag gillar den positiva grundtonen i dokumentet, tilltron till människan. Övertygelsen att frihet kombinerad med medmänsklighet (frihet i gemenskap) är framkomstvägen för ett gott samhälle. Det känns onekligen bra att liberaldemokraterna valt just detta ämne för sitt första utspel! Vilken härlig kontrast till sverigedemokraternas dystra och inskränkta attityd, den löser ju ingenting utan skapar bara rädsla.
Samtidigt är den en effektiv argumentation till den "nävrättens" politik som i mångt och mycket präglat de etablerade partiernas inställning med sina repressiva lagar (som IPRED, FRA och SWIFT) ofta kombinerad med en nedlåtande bidragsgivarattityd i brist på konkreta, positiva åtgärder.

Dokumentet visar på en mängd mer eller mindre oliberala och inhumana förslag i den senaste tidens debatt, hur man letat efter syndabockar, om myten om brottsligheten och dess orsaker, om den sociala situationen etc.
Men liberaldemokraterna visar även hur man kan förändra situationen på flera sätt, genom ekonomin, genom att komma ifrån vi-dom-tänkandet, genom att se varje invandrare som en resurs. Allt detta förtydligat genom en rad konkreta exempel, som microlån, för företagande, genom att ta tillvara invandrarens utbildning etc!

Jag vill citera slutklämmen i detta liberaldemokratiska ställnigstagande, som menar att
för att lösa integrationsproblemen, och för att bekämpa sverigedemokraternas främlingsfientlighet, behövs lösningar som inte är "vänster" eller "höger". (Det som de beskriver som "vänster" eller "höger" skulle jag benämna "socialism" resp "konservatism".) Det behövs varken mer bidrag eller mer integritetskränkande förslag. Det behövs äkta liberala lösningar. Det behövs frihet, medmänsklighet och samhörighet.

"Vår politik bygger på människans värde och rätt. Vi hävdar allas frihet, samhörighet och lika rätt i samhället. Vår idé om hur vi löser integrationsproblemen är att var människa ska ha rätt att leva fritt som hon eller han själv vill, efter sitt eget huvud, enligt sina egna drömmar, så länge de inte inkräktar på andras rätt att göra samma sak.
Vi vill lyfta integreringsdebatten genom att ta denna strid för människors frihet, mot vänsterns idé om att stat och överhet vet bättre än oss, hur vi lever våra egna liv.
Vi vill ta striden för var människas frihet att leva som hon eller han själv vill mot högerns moralkonservatism och kontrolliver.
Och vi hävdar människans rätt, som svensk och världsmedborgare, mot Sverigedemokraternas "aja baja-fingrande".
Alla mänskliga relationer ska grundas på ömsesidig frivillighet.
Om folk får ordna sina liv själva, efter eget huvud och hjärta. Då blir det vanligen bäst."

Varje människa som är intresserad av aktuella samhällsfrågor, och speciellt det område som hittills främst betecknats som ett problem, invandring och integration, bör givetvis läsa hela artikeln, här får ni därför länken till den.
Pssst, integrationsminister Erik Ullenhag, det gäller dig med!

(Michael Gajditza - bilden - är en av de liberaldemokrater som skrivit manifestet.)

Finns det likheter i liberalismens och socialdemokratins kris? Om medelklass och politik.

Många bedömare menar att riksdagspartierna idag trängs i "mitten". I viss mening håller jag med. I vart fall sakligt ligger partierna ofta väldigt nära varandra. I valtider så görs samtidigt försök att betona skillnaderna i politiken, oftast genom försök att ange olika tonläge, olika synsätt. Det intressanta är då varför samma sökande efter "mitten" ger så olika resultat för partierna!

Kan det vara så att man förväxlar vad som är politik och vad som är ekonomisk-sociologisk medelklass? Och tror att båda är "mitten". Att man tror att ideologi och ekonomi är sak. Söker man sitt väljarunderlag i en opreciserad medelklass, så fastnar man i portmonnäfrågor. Allt handlar om pengar och ekonomi.

Jag har på senare tid främst intresserat mig för tre partier i mina kommentarer, s, fp och sd. Jag tror att jag kan bortse från sd i detta sammanhang. De söker knappast "mitten", i vart fall inte i ideologiskt avseende.

Däremot så vill jag påstå att både socialdemokratin och fp befinner sig i kris. S har gjort jätteförluster av väljare i två val och internt strider olika falanger om makten med otydliga kompromisser som följd. Fp har också tappat väljare i flera val, och framför allt har partiet tappat sin socialliberala grund, sina främsta ideologiskt medvetna företrädare och har en krympande medlemskår där missnöjet gror emot den nuvarande högervridningen av partiet. Därmed befinner sig även socialliberalismen i en akut kris. Vilket, som bekant, lett till att hemlösa socialliberaler letar en (ny?) hemvist (liberaldemokraterna?). I någon mån finns samma problem för centerns mera liberala sympatisörer.

Politik handlar om mera än pengar. Politik handlar om ideologisk inriktning, där synen på ekonomi visserligen är en betydelsefull bit, men sannerligen inte allt! Och, kan det vara så att "medelklassen" har bredare intresse än bara pengar? Och att där finns olika uppfattningar om hur ekonomisk politik ska hanteras!

Min slutsats blir att om partier i kris ska återfinna sina själar, hitta sin väg, då måste de definiera sig själva. Sluta att positionera sig i förhållande till varandra och att söka en "mitt" som de inte definierar, och som inte låter sig definieras så lätt.

Socialdemokratiska Piteå-Tidningen är inne på liknande tankegångar i dagens ledare, under rubriken "Socialdemokraterna måste hitta sitt jag". Ledarskribenten Bengt-Urban Fransson kopplar sitt resonemang till hur den tyska socialdemokratin gjort en ordentlig analys efter sitt förlustval ifjol. En analys som uppenbarligen inte svensk men däremot norsk socialdemokrati dragit lärdomar av.

Jag citerar: "Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller i anslutning till andra partier. Den definierar sig själv." Så inledde Sigmar Gabriel sitt i dag smått legendariska tal till den tyska partikongressen efter valförlusten 2009. Här slår han fast en mycket viktig utgångspunkt. Ett parti måste definiera sig själv och sin egen politik, inte i opposition eller i relation till något annat parti.'
---
Sigmar Gabriel sa: "Jag tror det har att göra med ett stort missförstånd kring vad som egentligen är den politiska mitten i Tyskland. Sedan knappt 20 år går ett nytt spöke genom Europa: den politiska mittens spöke, eller snarare: den Nya mitten. Alla pratar om den, alla klagar på den. Alla menar sig känna till den, utan att egentligen kunna förklara vem eller vad denna mitt är eller vad den står för politiskt."
Gabriel kommer slutligen till den slutsatsen att socialdemokratins misslyckande ligger i jakten på att hitta den politiska mittfåran i stället för att skapa en politisk mitt i socialdemokratsk anda, genom att arbeta med samhällets problemformuleringar och formandet av de socialdemokratiska svaren på dessa nutida problem. Gabriel formulerade detta så här: "Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta."

Alltså. Socialdemokration ska inte söka sig till "mitten". Den ska erövra den genom att övertyga om att dess politik, dess ideologiska anslag, också är "mitten".

Att forma idéer, att hitta sin väg, att formulera sin idéologi. Att övertyga. Inte att - i strävan efter makten - leta reda på något som man tror är Medelsvenssons önskmål betr plånboken.

Då måste man förstås först och främst hitta, eller återfinna, en ideologi som man tror på och kan tillämpa i praktisk politik.
Det gäller både socialdemokratin och de krafter som vill ett socialliberalt samhälle.
Och kanske än fler.

Liberaler kan inte ena sig...

Får en bofink se ut hur som helst?
Den gamla frågan dyker upp för mig när jag läser ett antal inlägg om liberalismens partimässiga kris i Sverige.
Vi har sett hur det fd socialliberala partiet i Sverige, folkpartiet, i och med senaste valet tappat än fler av sina resterande liberala företrädare. Nu är det bara lite fernissa som finns kvar, och även den flagnar.

Det har till namnet funnits ett antal ytterligt små liberala partier, för den som orkat leta tillräckligt länge. De har dock själva inte orkat nå ut till väljarna, och även om de i någon mån kan sägas vara klassiskt liberala, har de inte med det viktiga socialliberala angreppssättet på politiken. Detta med socialt ansvarstagande och att frihet gäller så långt den inte skadar andra.
Vi har också piratpartiet, som i sina grundprinciper är klart liberala, men som inte förmått - eller velat - utvidga dessa till ett mera omfattande program.

Folkpartisten Leiph Berggren har i ett inlägg föreslagit att man kan ena den splittrade liberalismen genom att slå ihop fp och c.
Jag frågar mig vad det är som ska enas - och varför? Visst, valet var en motgång för de liberala krafterna, i synnerhet för de socialliberala krafterna, de som styrde fp för intill 6-8 år sedan. Det har också funnits motsvarande inslag i en del andra partier. Men det betyder sannerligen inte att en hopslagning av c och fp skulle ena liberalismen.
För det första så ser jag den främsta bristen idag är att det saknas ett parti som är socialliberalt!
För det andra. Högerliberaler, neoliberaler, pseudoliberaler och neoconservativa som själva kallar sig liberaler, det finns det många av i flera partier.
Dessa ser jag ingen anledning att ena. De ser jag faktiskt som en orsak till socialliberalismens försvagning! Varför ta med dem på båten??? Den båten vill i vart fall jag inte ändra.

Jag sörjer djupt folkpartiets förfall, frånfälle från socialliberalismen. Men den är ett faktum, och verkar inte gå att reparera inom överskådligt tid med nuvarande partiledning. Enstakt, ytterst få, ljusglimtar förändrar inte detta.
Centern liberala period blev utomordentligt kort, och spec socialliberal blev den väl inte heller. Tyvärr. Som fp och c ser ut idag vore en sammanslagning av de partierna vara av noll värde för socialliberalismen. Det skulle bara bli ett (möjligen högerliberalt) annex till Reinfeldts moderater.
Jag skulle inte känna någon saknad om både fp och c ramlade ur riksdagen vid nästa val. Det jag vill se, och som jag känner saknas, är ett nytt, STORT klart socialliberalt parti, som förenar social omsorg och ansvarstagande med respekt för människan, integritet och frihet, motstånd mot rasism och för en välståndsskapande marknadsekonomi som inte tar död på sig själv.

Också den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm har intresserat sig för socialliberalismens framtid. Har erkänner att han själv en gång (för inte så länge sedan) stod i valet och kvalet mellan folkpartiet och socialdemokratin. Han fann dock (något år efter att jag konstaterat detsamma) att fp tappat socialliberalismen och att han därför valde sossepartiet. Men Westerholm tror inte heller att ett hopslaget fp+c skulle attrahera hemlösa socialliberaler eller vänsterliberaler som sökt sig till s.
Som Westerholm påpekar består liberalismen av två huvudfåror, socialliberalismen som förenar frihet med socialt ansvar, och marknadsliberalismen som i mera hårddragen form blivit en neoliberalism som står neoconservatismen nära. Han påpekar också att i c finns socialkonservativa inslag. Jag skulle nog vilja säga att de konservativa inslagen där nog är mera värdekonservativa än socialkonservativa.

Westerholm visar viss förståelse för socialkonservatismen, vilket är intressant. Jag hävdar, som flitiga läsare av denna blogg sett, att "nya moderaterna" i mycket är socialkonservativa. Och att de där företer likheter med socialdemokratin. Enkelt uttryckt, socialkonservatismen innebär ett socialt engagemang för de som drabbats av olycka i någon form. Men det är inte ett socialt ansvarstagande på lika villkor för alla medborgare, som i socialliberalismen och som länge även socialdemokratin stod för, till för låt oss säga ett par decennier sedan. Socialkonservatismen är den välvillige patronen, patriarken, som inte låter sina undersåtar svälta ihjäl. Ett uppifrånperspektiv, som kanske är naturligt för samhällsbärande krafter/partier - vilket ju både moderater och socialdemokrater gärna vill se sig som...

Betr fp´s svängning till hårda tag, batong"liberalism" a la Johan Pehrson, det perversa i att säga sig bevara frihet och demokrati genom tvång och övervakning, där delar jag till fullo Westerhoms kritik. Hur kan vare sig socialliberaler eller liberaler i annan bred bemärkelse anse något annat? Likså vet vi ju att en oreglerad marknadsekonomi kan ta död på sig själv. Samhället måste sätta upp regler så att konkurrensen inte sätts ur spel, så att marknadsekonomin fungerar! Det insåg "gamla" fp, idag känns det mera osäkert, och nyliberaler i alla läger verkar helt blunda för detta.

Nej, liberaler har svårt att ena sig. Det ligger liksom i liberalismens själ. Däremot tror jag att en avsevärd del av de svenska väljarna skulle välkomna och till och med välja ett klart socialliberalt parti.
Inte för att de betecknar sig som socialliberaler, utan för att de då får chansen att se att ett sådant parti står för värden som de anser värdefulla.

Frågan nu är vart det nya projektet Liberaldemokraterna (som ska bli ett parti, så småningom) kommer att gå. Om det blir ett nytt, smalt nischat parti på någon enstaka procent, eller ett klart socialliberalt parti?

Camilla, Alexander och liberalismens framtid i Nyheterna24.

Några intressanta artiklar i Nyheterna24. Först, Camilla Lindberg (fp), som förlorade sin riksdagsplats i Dalarna med minimal marginal, hennes reaktion kan läsas här.

Årets val var ett kraftigt bakslag för de liberala krafterna i Sverige. Det kan nog de flesta vara överens om. Alliansen består av fyra konservativa partier, även om ett par kallar sig liberala. Inom socialdemokratin är de socialliberala krafterna sargade av valnederlaget. De mer frihetliga vänsterpartisterna med liberala drag sitter också trångt i sitt parti, där klasskampskommunismen verkar ta ett hårdare grepp. Den partiella livsstilsliberalism (socialliberalism) som finns inom miljöpartiet kan inte blomma ut så länge mp ska samarbeta med s+v.

Camilla Lindberg är givetvis besviken. I motsats till vad Camilla uttalar i artikeln så är jag övertygad om att det behövs ett nytt parti. Men då är det viktigt att det blir ett gediget socialliberalt parti, som tar till sig integritets och rättssäkerhetsfrågorna (från PP), som kämpar klarare emot rasismen än vad riksdagspartierna gör, och som inte faller för frestelsen att profilera sig i opinionsmässigt dödsdömda frågor. Och med en frontfigur, som klarar att hantera media utan att klampa i klaveret.

Häromdagen började det också sippra ut uppgifter om ett nytt "projekt" som kallar sig Liberaldemokraterna, med Alexander Bard som affischnamn. I Nyheterna24 igår uttrycker även Bard sin besvikelse över valutgången och skissar kort projektet Liberaldemokraterna, han vill inte kalla det parti - än. (Nu har en viss diskussion om detta börjat även i olika trådar på Facebook.) Han har lämnat fp och säger att det inte finns en enda liberal kvar i fp´s riksdagsgrupp, och hans Liberati upphör.

Det jag saknar i Bards skiss är ett klart uttalande om att liberaldemokraterna skall stå för den socialliberalism som idag är hemlös i de gamla partierna. Jag hoppas att även om han har sympati för alliansen vad gäller arbetsmarknad, ekonomi och skatter så sväljer han inte allt där, det gör i vart fall inte jag. Däremot gillar jag att han säger att liberaldemokraterna skiljer sig totalt i fråga om social- och rättspolitik från alliansen. Likså att han delar piratpartiets uppfattning betr integritet och andra "piratpartifrågor". Att de i projektet engagerade känner likheter med radikale venstre i Danmark och liberaldemokraterna i Storbritannien är positivt. FDP i Tyskland är däremot mera av ett nyliberalt högerparti. Sådana har vi redan alltför många av i Sverige.

Det brittiska opinionsläget borde ge svenska partier huvudbry!

Ja, jag håller med Scaber Nestor om att det verkar kunna hända något intressant i politiken i Great Britain. Att en direktsänd tevedebatt mellan partiledarna gör att opinionen plötsligt är delad i tre nästan lika stora delar. Liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg gjorde ett fräscht och intelligent intryck vid sidan av de mera traditionellt trista typerna från Labour och de konservativa.

Liberalerna har under många decennier setts som ett litet parti, som pga valsystemet brukar få 5-20 mandat bara. Så blir det ju med majoritetsval i enmansvalkretsar. Samtidigt har liberalerna ofta 15-20% el lite mer av rösterna, vilket med proportionellt val som i Sverige, skulle gett dem sådär 100-15o mandat...

Labour och de konservativa liknar i mycket sossarna och moderaterna i Sverige. Stora kolosser som kämpar om mittväljarna, om än med tyngdpunkten till vänster resp höger. Med resultat att de är grå och trista, vilket bara kan brytas om de har en partiledare med extra utstrålning. Som Margaret Thacher hade, som Tony Blair hade. Detta sagt utan att värdera deras politik.

Som scaber nestor konstaterar så utgör därför liberaldemokraterna ett verkligt alternativ för väljarna. Med opinionssiffror som delvis till och med ger dem någon procent mer än de andra partierna, så känns läget helt öppet. Det beövs inte mycket förrän de blir vågmästare eller till och med lika stort eller större än de andra partierna. Nu kommer givetvis en massiv motkampanj från de stora, men efter valet kan de behöva tigga på sina knän för att få med liberalerna i en koalition.

Liberaldemokraterna utgör en sammanslagning av de som tidigare kallade sig för bara liberalerna (som har punktvis starkt stöd i Skottland) och det lilla socialdemokratiska partiet. Det sosseparti som var en liten utbrytning från Labour av en del mera modernt inriktade "sossar" med liberala sympatier. Jämför man med Svensk politik så får man anse att liberaldemokraterna är ett "vänsterliberalt" socialt inriktat parti med stänk av både miljötänkande och lidelse för den enskilda människans frihet (integritet och rättssäkerhet). Det är ett parti som inte finns i Sverige, men som har släktskap med hur folkpartiet en gång var, hur centern en kort tid försökte vara innan det tappade kompassen, lite miljöparti, lite pp och en stor dos socialliberalism. I mina ögon således ett klart attraktivt alternativ!

Att ett sådant parti plötsligt får brittiska väljare att vakna upp, det borde få svenska partiledare att tänka till!