En liten bloggfundering av Mary X Jensen (Minamoderatakarameller) föranleder mig till en del hågkomster och kommentarer.
Jag har nu varit borta från fullmäktigesammanträden i 6-7 år sådär. För mig är det svårt att se så mycket förändringar över tiden i hur folk uppträder emot varandra. Däremot så satt jag i kommunfullmäktige i flera olika kommuner, och det var lite olika.
De glimtar och den insyn jag haft på lite "högre" nivåer visar också en del skillnader mot hur det är på lägre nivåer.
I en del kommuner så var tonen hårdare mellan blocken än i andra. Jag har bara upplevt kommuner när där varit s-styre. Men ibland, särskilt där s-styret varit bastant så har tonen emot oppositionen oftast varit nedlåtande och ibland väldigt frän, speciellt om oppositionen vågar vara kritisk. Socialdemokraterna anser i sådana fall att de "äger" kommunen till 100% . Om de under någon period råkat hamna i opposition själva så kan dock en viss passande ödmjukhet finnas.
Rent generellt så menar jag nog ändå att insikten hos kommunalpolitiker om att alla strävar efter att skapa ett bättre samhälle varit rätt god och utbredd. Partipiskan hos s är alltid stark, men tonen mellan ledamöterna ofta bra på det mera personliga planet.
I rikspolitiska sammanhang (och delvis även landstingsnivån) har det funnits fler rena karriärister, som vill skärpa tonen på ett sätt som ibland ger en obehaglig stämning. Inte så att ideologin varit mera framträdande, tvärtom, men däremot har partitaktik och personlig karriärlystnad förgiftat det demokratiska samtalet. Även på det personliga planet.
I sammanhanget vill jag också nämna en möjligen mera kuriös detalj. Inte minst i kommuner som länge haft samma majoritet (dvs i de fall jag upplevt, en socialdemokratisk övervikt) så har de kommunala tjänsterna befolkats av personer med "rätt partibok", och det både på lägre nivåer och på chefsnivå.
Ofta så slår detta igenom väldigt klart i deras tjänsteutövning. Det intressanta är dock att i flera fall har jag upplevt att, med tiden, så har en föredragande tjänsteman mer och mer fjärmat sig från sina politiska ledare och blivit mer och mer neutral och till och med i många frågor mer el mindre klart instämt i mina åsikter...
Det har känts bra ;)
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Visar inlägg med etikett Mary X Jensen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mary X Jensen. Visa alla inlägg
29 november 2012
29 juni 2012
Har politisk diskussion på bloggar och FB någon framtid?
Mary X Jensen har i en bloggpost ett intressant resonemang om bloggandet, dess framtid och villkor. Hon ställer där frågan om det politiska bloggandet har någon framtid.
Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.
En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.
Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.
FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...
Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.
Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.
Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.
Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.
Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.
En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.
Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.
FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...
Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.
Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.
Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.
Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.
11 april 2011
En sjuk försäkring.
Sjukförsäkringen är en garanti för att man ska få behålla i vart fall en rimlig del av sin inkomst även om man blir sjuk, att man inte ska behöva gå från gård och grund och tvingas ner på existensminimum i form av socialbidrag. Eller, den var det.
Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.
Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.
Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.
Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.
En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.
Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.
Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...
Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.
Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."
Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.
Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.
De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.
En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt
Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.
Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.
Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.
Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.
En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.
Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.
Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...
Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.
Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."
Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.
Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.
De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.
En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt
16 oktober 2010
Bodströmsamhällets inre
Thomas Bodströms försök att sitta i riksdagen, utan att vara där, och samtidigt vara föräldraledig (!) från denna riksdag för att i stället vistas i USA pga av ett barns skolgång (!) där och ägna sig åt bokskrivande, det gick i stöpet. Om detta har media rapporterat mycket senaste veckan. Turerna kring hans tilltänkta ledighet är inte så intressanta i sig förutom hans förvåning att regler gäller även honom och att de främsta kritikerna emot särbehandling av honom var koalitionsbröderna i vänstern och miljöpartiet. Det hedrar dem. Möjligen kan det också ses som ett tjuvnyp från dem då Bodströms syn på rättspolitiken starkt avviker från deras. (Jfr FRA-lag, Ipred, datalagring etc.)
Nu är Thomas Bodström en person som är bra på att skapa uppmärksamhet kring sin person. Dessutom, och delvis som en följd därav, har han många järn i elden hela tiden. Han är energisk och vet vad han vill. Problemet är mera att vi andra inte så säkert vet vad han vill.
Att vara arbetsam och jobba hårt är inget fel i sig. Tvärtom. Så länge man orkar det och faktiskt fullgör sina uppdrag. Jag noterar att Mary i MinaModerataKarameller uttrycker sig nästan lyriskt över Bodström och hans mångsyssleri. Nå, att han är begåvad och kan uttrycka sig bra (och omfattande) både i tal och skrift är det väl inte många som bestrider. Det intressanta är snarare att han inte tycker det är nödvändigt att ägna speciellt mycket tid åt riksdagsuppdraget. Inte ens ordförandeskapet i justitieutskottet verkar han ha tagit speciellt allvarligt. Det fick vice ordföranden sköta. Rollen använde han mest för att uttala sig i media... Nå, det var/är hans sätt att vara. Att det i längden inte uppskattas borde dock inte förvåna honom. Man sköter inte ett riksdagsuppdrag från USA. Inte ens missköter. Så nu får han göra vad han vill i USA, utan att ens formellt vara riksdagsledamot.
Bloggen "Sagor från livbåten" kommenterar också fenomenet teflon-Thomas. Liksom i huvudledaren i DN idag, så granskas där mera vad politikern Thomas Boström står för. "Livbåten" konstaterar att där är en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”. Med realpolitik menar Livbåten en vindflöjelliknande pragmatism, ett lyssnande på populistiska tendenser för att bygga upp en egen maktställning. För det är ju så att Bodström, som började som en advokat på de svagas sida, snabbt växlade över till att bli en minister för hårda tag, batongpolitik, övervakning, buggning och datalagring. För att sedan i opposition vända igen för att åtminstone delvis förespråka en mjukare, mera human kriminalpolitik.
DN frågar sig vad Bodströms svängningar och byte av åsikter betyder, var han egentligen står, men också att hans politik är en orsak till socialdemokratins kris.
Vilket jag tolkar som att främsta orsaken är strävan efter makt, och då anpassas politiken till vad man tror är en populär åsikt. Det verkar vara Bodströmsamhällets innersta kärna.
Allt medan väljarna blir förvirrade och undrar var ideologin är. Bodström kanske kommer tillbaka i politiken. Frågan är om det hjälper eller stjälper socialdemokratin.
Nu är Thomas Bodström en person som är bra på att skapa uppmärksamhet kring sin person. Dessutom, och delvis som en följd därav, har han många järn i elden hela tiden. Han är energisk och vet vad han vill. Problemet är mera att vi andra inte så säkert vet vad han vill.
Att vara arbetsam och jobba hårt är inget fel i sig. Tvärtom. Så länge man orkar det och faktiskt fullgör sina uppdrag. Jag noterar att Mary i MinaModerataKarameller uttrycker sig nästan lyriskt över Bodström och hans mångsyssleri. Nå, att han är begåvad och kan uttrycka sig bra (och omfattande) både i tal och skrift är det väl inte många som bestrider. Det intressanta är snarare att han inte tycker det är nödvändigt att ägna speciellt mycket tid åt riksdagsuppdraget. Inte ens ordförandeskapet i justitieutskottet verkar han ha tagit speciellt allvarligt. Det fick vice ordföranden sköta. Rollen använde han mest för att uttala sig i media... Nå, det var/är hans sätt att vara. Att det i längden inte uppskattas borde dock inte förvåna honom. Man sköter inte ett riksdagsuppdrag från USA. Inte ens missköter. Så nu får han göra vad han vill i USA, utan att ens formellt vara riksdagsledamot.
Bloggen "Sagor från livbåten" kommenterar också fenomenet teflon-Thomas. Liksom i huvudledaren i DN idag, så granskas där mera vad politikern Thomas Boström står för. "Livbåten" konstaterar att där är en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”. Med realpolitik menar Livbåten en vindflöjelliknande pragmatism, ett lyssnande på populistiska tendenser för att bygga upp en egen maktställning. För det är ju så att Bodström, som började som en advokat på de svagas sida, snabbt växlade över till att bli en minister för hårda tag, batongpolitik, övervakning, buggning och datalagring. För att sedan i opposition vända igen för att åtminstone delvis förespråka en mjukare, mera human kriminalpolitik.
DN frågar sig vad Bodströms svängningar och byte av åsikter betyder, var han egentligen står, men också att hans politik är en orsak till socialdemokratins kris.
Vilket jag tolkar som att främsta orsaken är strävan efter makt, och då anpassas politiken till vad man tror är en populär åsikt. Det verkar vara Bodströmsamhällets innersta kärna.
Allt medan väljarna blir förvirrade och undrar var ideologin är. Bodström kanske kommer tillbaka i politiken. Frågan är om det hjälper eller stjälper socialdemokratin.
30 september 2010
Är personval en demokratisk fara? Versus partival.
Mary X Jensen, aka bloggaren Mina Moderata Karameller, resonerar om personvalssystemet och menar att det finns flera diskutabla faktorer som spelar in för hur många personkryss en kandidat får.
Mary menar att man också måste fråga sig hur kandidaterna får sina kryss. Det kan räcka att man är med i en förening, så vinner man. Eller att man gjort sig populär på annat sätt, underförstått i icke-politiska sammanhang. Att man är välkänd och betrodd i andra sammanhang behöver inte innebära att man passar för politiska uppdrag. Eller som en kommentar löd: Störst släkt vinner.
Men jag måste ställa en motfråga. Gäller i så fall inte samma sak betr partier? Att de partier som fått flest röster kanske inte är de bästa företrädarna?! Kanske har de bara bäst kontaktnät, organisationer och spindoctors etc bakom sig. Och mest pengar. Sossarna har ju LO, och alla andra närbesläktade organisationer som utgör täta nätverk för partiet, och de har pengar. Moderaterna har andra organisationer sig närstående - och pengar. Övriga partier har mycket mindre "släkt", och lägre väljarsiffror.
Med Marys sätt att se det så är även partiernas röstetal dåliga mätare på förtroende, eftersom det är så mycket annat än politiken som spelar in när ett parti blir stort.
Kanske har hon rätt. Kanske är det i konsekvensens namn inte beroende på politiskt förtroende som moderaterna blivit stora, eller att socialdemokraterna trots allt fortfarande är största parti. Kanske det också beror på LO´s sjunkande medlemstal att sosserösterna minskar?
Det är ju så att partierna, även före det begränsade personval som idag finns, rekryterade kandidater utifrån annat än renodlade politiska kriterier. Man ställer upp kvinnor, för att få jämn könsfördelning, man söker folk med just föreningsmeriter, söker folk som gjort sig kända i andra sammanhang. Det är klart att detta kan diskuteras, men hittills har det sällan ifrågasatts att det skulle vara en fara för demokratin.
Noteras bör att hon utgår från dagens system där personvalsinslaget är mycket svagt, kandidaterna rangordnas av sina partier och det är inte obligatoriskt att kryssa.
Jag tror faktiskt inte att riskerna för att "fel" personer väljs in genom personval är speciellt stora. Och de riskerna är minst lika stora vid dagens partival, när partierna puffar fram kandidaterna efter sina prioriteringar, vilka ju sannerligen inte bara är politiska utan ofta mer taktiska för att vara röstvinnande - och för att bevara partitoppens maktställning. Med utpräglade personval skulle det inte vara så betydelsefullt hur kandidaten trixar sig fram inom sitt parti.
Däremot har Mary rätt i att politikens innehåll borde vara det viktiga. Inte minst för väljarna! Jag tror därför att personval i mera renodlad form skulle kunna innebära ökad fokusering på innehåll och vad de olika kandidaterna står för. Men det är möjligt att då skulle också partistödet behöva reformeras...
Mary menar att man också måste fråga sig hur kandidaterna får sina kryss. Det kan räcka att man är med i en förening, så vinner man. Eller att man gjort sig populär på annat sätt, underförstått i icke-politiska sammanhang. Att man är välkänd och betrodd i andra sammanhang behöver inte innebära att man passar för politiska uppdrag. Eller som en kommentar löd: Störst släkt vinner.
Men jag måste ställa en motfråga. Gäller i så fall inte samma sak betr partier? Att de partier som fått flest röster kanske inte är de bästa företrädarna?! Kanske har de bara bäst kontaktnät, organisationer och spindoctors etc bakom sig. Och mest pengar. Sossarna har ju LO, och alla andra närbesläktade organisationer som utgör täta nätverk för partiet, och de har pengar. Moderaterna har andra organisationer sig närstående - och pengar. Övriga partier har mycket mindre "släkt", och lägre väljarsiffror.
Med Marys sätt att se det så är även partiernas röstetal dåliga mätare på förtroende, eftersom det är så mycket annat än politiken som spelar in när ett parti blir stort.
Kanske har hon rätt. Kanske är det i konsekvensens namn inte beroende på politiskt förtroende som moderaterna blivit stora, eller att socialdemokraterna trots allt fortfarande är största parti. Kanske det också beror på LO´s sjunkande medlemstal att sosserösterna minskar?
Det är ju så att partierna, även före det begränsade personval som idag finns, rekryterade kandidater utifrån annat än renodlade politiska kriterier. Man ställer upp kvinnor, för att få jämn könsfördelning, man söker folk med just föreningsmeriter, söker folk som gjort sig kända i andra sammanhang. Det är klart att detta kan diskuteras, men hittills har det sällan ifrågasatts att det skulle vara en fara för demokratin.
Noteras bör att hon utgår från dagens system där personvalsinslaget är mycket svagt, kandidaterna rangordnas av sina partier och det är inte obligatoriskt att kryssa.
Jag tror faktiskt inte att riskerna för att "fel" personer väljs in genom personval är speciellt stora. Och de riskerna är minst lika stora vid dagens partival, när partierna puffar fram kandidaterna efter sina prioriteringar, vilka ju sannerligen inte bara är politiska utan ofta mer taktiska för att vara röstvinnande - och för att bevara partitoppens maktställning. Med utpräglade personval skulle det inte vara så betydelsefullt hur kandidaten trixar sig fram inom sitt parti.
Däremot har Mary rätt i att politikens innehåll borde vara det viktiga. Inte minst för väljarna! Jag tror därför att personval i mera renodlad form skulle kunna innebära ökad fokusering på innehåll och vad de olika kandidaterna står för. Men det är möjligt att då skulle också partistödet behöva reformeras...
11 maj 2010
Datalagringsdirektivet och riksdagskandidaterna
Detta är en lägesrapport betr vilka riksdagskandidater som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagringsdirektivet.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)