17 november 2018

Regeringssamarbete - varför och hur?

Ju mera frågor och problem som finns omkring mig, eller berör mig, ju mindre tid att kommentera dem, att formulera mig har jag. Nu försöker jag ändå att tränga undan en del alltför närliggande problem för att kommentera rikets affärer.
Det vill säga, om att Sverige inte har en regering, utan bara en tillfällig "expeditionsministär", om än en gång tillsatt på politiskt mandat. Nu kan man i o f sig ifrågasätta om inte en renodlad ministär av politiskt oberoende fackmän skulle kunna vara ett sätt att återföra makten till riksdagen. Men jag lämnar den frågan och tar istället upp vad "man" ska ha för utgångspunkter när man diskuterar och söker lösa hur samarbetsformerna ska eller lämpligen bör se ut för att få en duglig regering.

Dagens situation är ju att talmannen har talat med alla partiledare i några rundor, och att riksdagen har avvisat förslaget att utse m-ledaren som statsminister för en regering bestående av moderater och kristdemokrater, med förutsatt stöd av SD. Men som avvisades just pga att den skulle regera på SD:s nåde. Och hur ska Annie Lööf (c) sondera möjligheterna till regeringsbildning - utifrån sakfrågor i st f att hitta en matematisk formel och först sedan ett regeringsprogram.

Alltså, vad är viktigast, sakfrågor, mandatfördelning, ideologi eller något annat? Beroende på vad man anser viktigast så uppstår också frågan om en regering bör ha majoritet eller kan bestå av ett eller flera partier i koalition, som alltid söker stöd från ett håll - eller från olika parter i fråga för fråga.

Jag ser det såhär: Ideologi och sakfrågor går hand i hand, i vart fall borde de göra det i en situation som denna. Möjligheterna till samarbete i sakfrågor beror ju på om det finns tillräckliga beröringspunkter ideologiskt - betr de aktuella sakfrågorna, men också rent generellt - inte minst för att söka bedöma hur långvarigt samarbetet kan bli om fokuset på sakfrågorna ändras eller nya kommer till.
För att ett samarbete i en regering ska fungera en längre tid så bör nog den ideologiska samstämmigheten vara mycket stor.  Och ha en sådan bredd att  partierna egentligen kan slås ihop.  I dag ser jag att man möjligen kan se stora likheter mellan ett par partier, men inte i sådan bredd och inte mellan partier som sammanslagna skulle bilda en majoritet, eller nära en majoritet.
Däremot så borde det finna stora möjligheter till samarbete i en massa sakfrågor - åt olika håll  -  grundat på hur man väger den den ideologiska grunden. Och ur klart ideologi man har.  Men ett sådant samarbete kan nog knappast, som majoritet, bli speciellt långvarigt. Däremot kan en minoritetsregering, av ett-två eller tre (mindre) partier överleva något längre om den är skicklig nog att arbeta med hoppande majoriteter, dvs med stöd fråga för fråga från olika håll. 

Vikten av att ha sin ideologi med sig när man diskuterar samarbete (i vilken form som helst) tycker jag belysts  rätt väl i Ola Ullstens memoarer (och även av mina personliga minnen hur det gick till). Då tänker jag på alla de olika regeringar/samarbeten som förevar under åren 1976-82, inte bara under fp-regerings tid.

När Fälldin-regeringen tillträdde 1976 var den stora samlande punkten att visa att socialdemokratin kunde rubbas, att det var naturligt med maktskifte - och en icke-socialistisk regering inte bara var något teoretisk utan ett verkligt alternativ. Ett alternativ som låg i mitten, dvs centern och folkpartiet var tyngdpunkten och att högern/moderaterna inte fick dominera. Sen sprack den på en sakfråga, med ideologisk sprängkraft (kärnkraften), och flera varianter av regeringar följde. Utan att politikens mittlinje rubbades, och t o m socialdemokratin fick vara med och spela en roll, trots att den inte var med i regeringen.

Att dagens "allians" inte klarat hem regeringsbildande nu tror jag beror på att den faktiskt består av fyra partier, med olika ideologisk inriktning, och måste stödjas av ett extremt högerparti med naziursprung. Det räcker då inte att alliansen  har som enda tydliga mål att bilda en ickesocialistisk ("borgerlig") regering.  Inte i en tid då  socialdemokratin i sig är ytterst vag i konturerna vad gäller sin "socialism".  Alliansen är för oklar, med högerprofil  samtidigt som den verkar öppna för det mycket klart extrema SD.

Det en regering, i majoritet eller i minoritet, som ska kunna fungera, måste göra klart är att den fixar sakfrågorna utifrån en hållbar ideologisk samhörighet. Det kan ske relativt kortsiktigt, eller mera långsiktigt. Men inte bara vila på mandat utan att dessa mandats ideologiska grund är klar. Och både om man ser en kortsiktig eller mera långsiktig lösning är det nog nödvändigt att man  ser över blockgränserna - och håller de extrema krafterna på armlängds avstånd.




11 november 2018

WW1:s slut för 100 år sedan, idag Fars dag

Idag firar jag, och firas jag, på Fars dag. Känns lite konstigt men också högtidligt, att påminnas om att det idag, den 11 november 2018, är det hundra år sedan som det blev vapenstillestånd i första världskriget (WW1). Den formella freden kom förstås senare, men den 11 nov 1918 tystnade vapnen. Kriget var de faco slut, och det skeppades inga fler soldater från USA för att bli kanonmat i det storkrig som härjat i Europa i mer än fyra blodiga år.
Att jag finns - och idag kan fira Fars dag, och har en ung son som kan fira mig - det skulle knappast ha hänt om inte WW1 tog slut denna tid. (Jag har ett par vuxna utflugna döttrar också.)
Min far, klar att skeppas till WW1.
   Första världskriget var blodigt, och krävde enormt många soldaters liv. Min far, som emigrerat till Amerika (först till Canada och sedan till USA) 1913 var sedan en tid inkallad till militärutbildning utanför San Francisco, var precis färdigutbildad och väntade bara på att skeppas över till slagfälten i Europa.

Min far for, liksom så många andra, från fattigdom och arbetslöshet i Sverige för att finna sin utkomst på andra sidan Atlanten. Han var uppvuxen i skogsindustrins övre Norrland, var utbildad målare, men det var ont om arbete. Dessutom så hade demokratin inte riktigt slagit igenom i Sverige och försvaret var Kungens och överhetens krigsmakt, inte ännu ett folkets försvar för demokrati. Det var oroligt runt om i Europa och krig låg i luften, och i Ryssland var det revolutionsstämning, kommunismen i Lenins tappning på frammarsch. Min far hade ingen lust att kriga, han ville arbeta.

I både Canada och USA hade han haft många olika arbeten, på farmer, på rancher, som målare, som skogsarbetare och i Montana hade han sökt om en bit jord att få odla upp för att få bli egen, hade byggt en liten koja, ett s k homestead, att bo i, allt enl "Homestead Act". Men så blandade sig USA i WW1 för att rädda Europa och inkallades för att utbildas till soldat. Vilket innebar att han tappade möjligheten till en egen jordlapp, eftersom han inte kunde bruka jorden samtidigt som han utbildades till soldat.

Men vapenstilleståndet kom precis i rätt tid för att slippa kriget - och för att få överleva. Efter ytterligare några år i USA så fick han brev från Sverige att hans far (min farfar) var allvarligt sjuk, och min far återvände då snarast möjligt till Sverige. Gifte sig, men frun var sjuklig och de fick inga barn. Något år efter det att hon avlidit gifte pappa om sig och de fick barn, jag var första barnet. Och i sinom tid gifte jag mig och fick en son, som idag uppvaktat mig på fars dag, 100 år efter att WW1 tog slut. (Mina två vuxna döttrar är dock födda på 1980-talet.)

Så kan det gå. Här sitter nu alltså en ung pojke, född på 2000-talet och firar sin far (mig) född på 1900-talet, som i sin tur minns sin far (sonens farfar) som räddades, ca 26-årig,  från kriget för 100 år sedan, och som var född på 1800-talet. Tre generationer av samma släkt, födda under var sitt århundrade!

06 november 2018

Svårt förstå politiken? Om partier och valfilm.

På s k förekommen anledning.
Dagens politik, och hur partierna agerar, det blir allt svårare. Jag har full förståelse för förvirrad många känner sig  numera. Knappt något parti står för vad dess partinamn antyder. I vart fall inte för vad det, eller dess föregångare en gång stod för på den tid alla svenska riksdagspartier, utom ett, hade en väl definierad ideologi.
Högern var just det, höger och konservativ och för de rika (och struntförnäma).
Folkpartiet var hela folket, dvs inte bara för specificerade grupper, men med liberalismen i botten, vilket var detsamma som socialliberalismen, (frisinnet som är det svenska ordet för liberal enl ordboken).
Socialdemokraterna var socialister, som dock inte ville revolution utan en fredlig utveckling i socialistisk anda.
Kommunisterna var kommunister.
Men bondeförbundet hade, enl en träffande skämtteckning, "Gunnar Hedlund" som "ideologi", men den mera handfasta linjen var "5 öre mer för mjölken", dvs förmåner för bönderna som grupp.

Idag kallar sig högern för (nya?) moderaterna. Men är något slags nygamla moderater med både konservativa, socialkonservativa, extremkonservativa drag liksom en rejäl bit "nyliberalism" som egentligen är neoconservativsm med tyngdpunkt på ekonomi, och en hel del blandad högerpopulism samt fläckvis en allmänborgerlig ekonomism med socialisthat.
Bondeförbundet har blivit centern, där gammalt bondetänkande blandats med allmän liberalism, ja t o m socialliberalism, landsbygdsvinklat miljötänk, en gutta (urtunnad) decentraliseringsfilosofi, men den under några decennier stora biten EU-fientlighet verkar helt urvattnad. Men flyktingpolitiken blev alltmer liberal.
Folkpartiet höll länge kvar vid socialliberalismen, men tappade den bitvis runt senaste sekelskiftet i samband med att nyliberalismen bredde ut sig alltmer i hela "borgerligheten", och blandades ut med diverse hopplock från alla håll Och skadades stort av att integritetsfrågan försvann till förmån för övervakningssamhället (FRA-striden). Det vinglades lite hit och dit.Och man tappade alltfler av socialliberalerna. För att återfå sin stadga så bytte man namn till Liberalerna, men utan att ge det det innehåll det krävde. Möjligen kan man säga att något av den liberala grundsynen återkommit under den allra senaste tiden strid om flyktingpolitiken.
Kristdemokraternas bana började senare, och de var länge ett klart kristet parti, grundat på och av pingstvänner. Fick med tiden mera bredd och och utvecklades under Alf Svenssons och Göran Hägglunds tid till en mera modern mix av socialkonservatism och socialliberalism, som värnade bistånd, u-landsstöd - och familjen. Idag är inte mycket av socialliberalismen kvar, bara en hårddragen konservatism med smärre sociala rester, allmänt positivt familjepolitik men med nedtoning av den kristna profilen, och en alltmer främlings-. och flyktingfientlig politik som tävlar med SD:s i omänsklighet.
Socialdemokraterna, vart tog de vägen? Betoningen av att vara Arbetarpartiet suddades succesivt ut, det har inte längre initialerna SAP.  Talar om "löntagare" och består till stor del av offentliganställda, både från LO-håll och tjänstemannahåll. Socialismen tas alltmer sällan fram som ett mål, utan i stället talar man allmänt om välfärd, som kan anordnas på flera sätt (dock ej så de kan ge vinst). En allmän kravlös välmenande inställning, utan ideologisk förankring och som kan omfamnas av de flesta andra också. Idag innefattar sossepartiets ledarskikt en myckenhet  rätt pragmatiska klättrare, som inte vet om de är socialister eller socialliberaler (enl egen s-definition som "tror" att social betyder socialist) eller högersossar med närmast nyliberal ekonomisk inriktning, rätt likartad den som (stora delar av ) dagen moderater har.
Miljöpartiet då? En nykomling med rätt svajig historia. Ett parti med fokus på miljön, med den tolkning som partiet för stunden har på "milö". Till en början rätt jordnära (men med stadsbons ögon) med mycket blink åt socialdemokrati, och småföretagande. Några decennier  vägrade de sätta in sig på en höger-vänsterskala. Naturligt nog. Men hamnade då och då rätt långt vänster ut, totalt sett. Verklighetsfrämmande miljöförslag mixades med mera handfast . En tid rätt stora inslag av socialliberalism i ekonomisk-socialmening. Men så gick de ihop allt tätare med S och sen 4 år t o m i regering med s, varvid mp tappat det mesta av sin profil. Möjligen kommer mp dock att skärpa till sig nu efter sitt valnederlag 2018. Vem vet? Vart går de nu?
Kommunisterna, de namnändrade sig i några steg, och drog allt längre bort ifrån sin kommunistiska ideologi. Rymmer väl ännu en och annan rättrogen kommunist, och även några i ledande positioner har ett förflutet i den hårda kommunisttiden, men de har gjort avbön och rent praktiskt är de på sin höjd rätt bleka socialister, demokratiska socialister.  Ungefär som en mittensosse var för ett-par-tre decennier sedan. Så inte heller vänstern har kvar sin gamla ideologi.
Och så har vi det underliga företeelsen "SverigeDemokraterna", som varken kan ses som "svenskt" eller "demokratiskt" i språklig eller ideologisk mening. Ett ungt parti med rötterna djupt nere i facism, nynazism, värsta främlings- och flyktingfientlighet  och högerexstremism med extrem "fulnationalism".  Med en debattmässigt skicklig ledare har de idag nått stora väljarframgångar. Framgångar skapade av ett utnyttjande av fördomar emot allt främmande och nytt, spec emot invandrare och flyktingar. vilka utpekas som grunden till allt ont och allt som gått fel. Samtidigt har SD en kluven inställning till sin grund och sin ideologi. De vill och lyckas nå just de som har nynazistiska sympatier och liknande extremism, de är ju basen, ryggraden i partiet och bland de trognaste väljarna. Men samtidigt vill de tona ner sin bakgrund, så att inte de mörka bevekelsegrunderna blir för tydliga för de som "bara" är allmänt rädda för främlingar, som är besvikna på hur t ex sociala förmåner urholkats, hur landsbygden avfolkas, hur lågutbildade har svårt få välavlönade jobb och som är emot att Sverige ger hjälp till utvecklingsländer och krigsdrabbade människor. Och så fiskar de efter välbeställda näringslivstoppars röster också, genom att strö löften omkring sig som lockar historielösa "finansmän/kvinnor" utan djupare ideologiska insikter.
                Det var väl alla partier..

   Undra på att det är svårt att förstå dagens politik?

En liten "anekdot" från den tid som politiken verkade lättare att förstå. Men då ändå det politiska språket kunde missförstås.
Jag och några ungdomar följde våra fäder till ett valmöte. Utomhus, femtiotalet.  Vi skulle få se en valfilm.
Ja mötet började, och filmen började rulla. Men så sa, försynt" en kompis: "var är valarna"....

Inte lätt då heller, att vara i valet och kvalet.