Så blev då Líbyeninsatsen svensk inrikespolitik, av sämsta slag. De sossar som högljutt krävde handlingskraft av regeringen, de backade när det kom till kritan. De svenska JAS-planen ska bara ner för att kolla läget från luften. De får inte använda sina vapensystem (mycket effektiva och precisa enl experter) för att stoppa Gaddafistyrkor som angriper civila. För det kom Reinfeldt överens med Urban Ahlin (s) och vänsterpartiet om. Ynkligt av m, s och v. Vi låter andra sköta jobbet, medan svenska piloter bara får lite träning i flygtimmar över utländskt territorium. JAS ska spana in läget och sedan skynda sig undan så att andra får göra jobbet. Det känns varken ärofullt eller över hövan meningsfullt.
De flesta ledande politiker vill alltså att Sverige ska visa upp sitt internationella samveta. Vifta och visa att vi är med. Men ändå inte vara med, bara titta på. Hur många libyska liv räddas av det?
Ett för mig överraskande klarspråk talar Annika Nordgren Christensen (mp), tidigare ledamot i försvarsutskottet. Det är ord och inga visor när hon i Newsmill ställer både Reinfeldt och Juholt med resp partier i skamvrån. Senfärdighet och vankelmod från regeringens sida, och att sossarna mest visat lust att göra tydligt att regeringen inte har majoritet, blandat med skiftande ställningstaganden.
Självfallet är inte Libyeninsatsen riskfri. Varken militärt eller politiskt. Självfallet ska insatsen styras politiskt. Men verkställas av militär. Nu är det många som tycker sig se "realpolitik" inte bara i FN:s beslut i att hjälpa och skydda civilbefolkningen i Libyen, utan än mera i motiven för enskilda staters deltagande. Dvs att det inte "bara" är humanitära skäl, utan mera renodlat maktpolitiska skäl, inklusive då förstås tillgång till oljan. Och vi kan självfallet inte veta vilka som kan komma till makten efter Gaddafi. Så stängt som Libyen varit är det svårt att veta hur oppositionen är sammansatt.
För mig är det ändå det humanitära som är huvudskälet för även en svensk insats. I det ligger att skydda civilbefolkningen, vilket torde förutsätta att Gadaffi SNABBT ger upp på ett eller annat sätt. I det ligger att Libyens folk själva ska välja sin väg. Ju fortare det går att få bort Gadaffi, ju större torde chansen vara att den vägen är demokrati. Men ju senare och tvehågsnare hjälpen blir, desto större risk att det kan bli en extrem rörelse eller till och med något slags militärdiktatur som avlöser Gadaffi.
Jag vill alltså mena att även om motivet i något fall inte är det mest klarögt humanitära och demokratiska, så är det viktiga att utförandet sker så att människoliv sparas så långt möjligt och att det underlättar övergång till deomkratiskt styre.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
3 kommentarer:
Alltså... jag vet inte.
Visst kan det vara i Sveriges intresse att deltaga i en humanitär aktion, men har vi verkligen anledning att tro att det där humanitära är mera än en ursäkt för att följa högre prioriterade intressen?
Prestigemässigt är det ett vågspel för nationen. Det kan gå bra, men det kan också gå åt helvete, och Sverige kan ses som USA:s lydiga redskap i en arabvärld som inte har någon anledning vara överseende.
Sveriges intresse är då t.ex. just att få flygtimmar, som du skriver, att visa upp våra plan, och det borde vara i landets intresse att få använda vapensystemen.
Det kan också vara ett nationellt intresse att navigera rätt mellan de utrikespolitiska skären, och i handling, om än symbolisk, markera den europeiska och transatlantiska samhörigheten.
Johan. Kort uttryckt: FN-alliansen under NATO-befäl får ha vilka motiv som helst. (Men de uttalade motiven är vettiga! Och de ska väl följas.) Bara resultatet blir att människoliv räddas och att Gaddafi tvingas bort så han inte kan fortsätta att döda sitt folk. Chansen för gott resultat torde öka med aktivt deltagande, militärt och psykologiskt som pådrivande vad gäller de humanitära/demokratiska målen.
Det finns risker, som jag skrev. Men vi vet att USA egentligen är ytterst motvilligt medverkande, bränt av hur omvärlden inte gillar att USA griper in.
Jag kan inte se att önskemålet om fler flygtimmar för några JAS-piloter är skäl nog för att pseudo-deltaga, von oben.
Jag håller helt med dig Lars-Erick. Självklart skulle de svenska planen ha fått tillåtelse att också använda vapnen. Hur stoppar man annars angrepp mot civilbefolkningen? Obegripligt agerande av M och S.
Skicka en kommentar