Liberaler kan inte ena sig...

Får en bofink se ut hur som helst?
Den gamla frågan dyker upp för mig när jag läser ett antal inlägg om liberalismens partimässiga kris i Sverige.
Vi har sett hur det fd socialliberala partiet i Sverige, folkpartiet, i och med senaste valet tappat än fler av sina resterande liberala företrädare. Nu är det bara lite fernissa som finns kvar, och även den flagnar.

Det har till namnet funnits ett antal ytterligt små liberala partier, för den som orkat leta tillräckligt länge. De har dock själva inte orkat nå ut till väljarna, och även om de i någon mån kan sägas vara klassiskt liberala, har de inte med det viktiga socialliberala angreppssättet på politiken. Detta med socialt ansvarstagande och att frihet gäller så långt den inte skadar andra.
Vi har också piratpartiet, som i sina grundprinciper är klart liberala, men som inte förmått - eller velat - utvidga dessa till ett mera omfattande program.

Folkpartisten Leiph Berggren har i ett inlägg föreslagit att man kan ena den splittrade liberalismen genom att slå ihop fp och c.
Jag frågar mig vad det är som ska enas - och varför? Visst, valet var en motgång för de liberala krafterna, i synnerhet för de socialliberala krafterna, de som styrde fp för intill 6-8 år sedan. Det har också funnits motsvarande inslag i en del andra partier. Men det betyder sannerligen inte att en hopslagning av c och fp skulle ena liberalismen.
För det första så ser jag den främsta bristen idag är att det saknas ett parti som är socialliberalt!
För det andra. Högerliberaler, neoliberaler, pseudoliberaler och neoconservativa som själva kallar sig liberaler, det finns det många av i flera partier.
Dessa ser jag ingen anledning att ena. De ser jag faktiskt som en orsak till socialliberalismens försvagning! Varför ta med dem på båten??? Den båten vill i vart fall jag inte ändra.

Jag sörjer djupt folkpartiets förfall, frånfälle från socialliberalismen. Men den är ett faktum, och verkar inte gå att reparera inom överskådligt tid med nuvarande partiledning. Enstakt, ytterst få, ljusglimtar förändrar inte detta.
Centern liberala period blev utomordentligt kort, och spec socialliberal blev den väl inte heller. Tyvärr. Som fp och c ser ut idag vore en sammanslagning av de partierna vara av noll värde för socialliberalismen. Det skulle bara bli ett (möjligen högerliberalt) annex till Reinfeldts moderater.
Jag skulle inte känna någon saknad om både fp och c ramlade ur riksdagen vid nästa val. Det jag vill se, och som jag känner saknas, är ett nytt, STORT klart socialliberalt parti, som förenar social omsorg och ansvarstagande med respekt för människan, integritet och frihet, motstånd mot rasism och för en välståndsskapande marknadsekonomi som inte tar död på sig själv.

Också den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm har intresserat sig för socialliberalismens framtid. Har erkänner att han själv en gång (för inte så länge sedan) stod i valet och kvalet mellan folkpartiet och socialdemokratin. Han fann dock (något år efter att jag konstaterat detsamma) att fp tappat socialliberalismen och att han därför valde sossepartiet. Men Westerholm tror inte heller att ett hopslaget fp+c skulle attrahera hemlösa socialliberaler eller vänsterliberaler som sökt sig till s.
Som Westerholm påpekar består liberalismen av två huvudfåror, socialliberalismen som förenar frihet med socialt ansvar, och marknadsliberalismen som i mera hårddragen form blivit en neoliberalism som står neoconservatismen nära. Han påpekar också att i c finns socialkonservativa inslag. Jag skulle nog vilja säga att de konservativa inslagen där nog är mera värdekonservativa än socialkonservativa.

Westerholm visar viss förståelse för socialkonservatismen, vilket är intressant. Jag hävdar, som flitiga läsare av denna blogg sett, att "nya moderaterna" i mycket är socialkonservativa. Och att de där företer likheter med socialdemokratin. Enkelt uttryckt, socialkonservatismen innebär ett socialt engagemang för de som drabbats av olycka i någon form. Men det är inte ett socialt ansvarstagande på lika villkor för alla medborgare, som i socialliberalismen och som länge även socialdemokratin stod för, till för låt oss säga ett par decennier sedan. Socialkonservatismen är den välvillige patronen, patriarken, som inte låter sina undersåtar svälta ihjäl. Ett uppifrånperspektiv, som kanske är naturligt för samhällsbärande krafter/partier - vilket ju både moderater och socialdemokrater gärna vill se sig som...

Betr fp´s svängning till hårda tag, batong"liberalism" a la Johan Pehrson, det perversa i att säga sig bevara frihet och demokrati genom tvång och övervakning, där delar jag till fullo Westerhoms kritik. Hur kan vare sig socialliberaler eller liberaler i annan bred bemärkelse anse något annat? Likså vet vi ju att en oreglerad marknadsekonomi kan ta död på sig själv. Samhället måste sätta upp regler så att konkurrensen inte sätts ur spel, så att marknadsekonomin fungerar! Det insåg "gamla" fp, idag känns det mera osäkert, och nyliberaler i alla läger verkar helt blunda för detta.

Nej, liberaler har svårt att ena sig. Det ligger liksom i liberalismens själ. Däremot tror jag att en avsevärd del av de svenska väljarna skulle välkomna och till och med välja ett klart socialliberalt parti.
Inte för att de betecknar sig som socialliberaler, utan för att de då får chansen att se att ett sådant parti står för värden som de anser värdefulla.

Frågan nu är vart det nya projektet Liberaldemokraterna (som ska bli ett parti, så småningom) kommer att gå. Om det blir ett nytt, smalt nischat parti på någon enstaka procent, eller ett klart socialliberalt parti?

Är personval en demokratisk fara? Versus partival.

Mary X Jensen, aka bloggaren Mina Moderata Karameller, resonerar om personvalssystemet och menar att det finns flera diskutabla faktorer som spelar in för hur många personkryss en kandidat får.
Mary menar att man också måste fråga sig hur kandidaterna får sina kryss. Det kan räcka att man är med i en förening, så vinner man. Eller att man gjort sig populär på annat sätt, underförstått i icke-politiska sammanhang. Att man är välkänd och betrodd i andra sammanhang behöver inte innebära att man passar för politiska uppdrag. Eller som en kommentar löd: Störst släkt vinner.

Men jag måste ställa en motfråga. Gäller i så fall inte samma sak betr partier? Att de partier som fått flest röster kanske inte är de bästa företrädarna?! Kanske har de bara bäst kontaktnät, organisationer och spindoctors etc bakom sig. Och mest pengar. Sossarna har ju LO, och alla andra närbesläktade organisationer som utgör täta nätverk för partiet, och de har pengar. Moderaterna har andra organisationer sig närstående - och pengar. Övriga partier har mycket mindre "släkt", och lägre väljarsiffror.

Med Marys sätt att se det så är även partiernas röstetal dåliga mätare på förtroende, eftersom det är så mycket annat än politiken som spelar in när ett parti blir stort.
Kanske har hon rätt. Kanske är det i konsekvensens namn inte beroende på politiskt förtroende som moderaterna blivit stora, eller att socialdemokraterna trots allt fortfarande är största parti. Kanske det också beror på LO´s sjunkande medlemstal att sosserösterna minskar?

Det är ju så att partierna, även före det begränsade personval som idag finns, rekryterade kandidater utifrån annat än renodlade politiska kriterier. Man ställer upp kvinnor, för att få jämn könsfördelning, man söker folk med just föreningsmeriter, söker folk som gjort sig kända i andra sammanhang. Det är klart att detta kan diskuteras, men hittills har det sällan ifrågasatts att det skulle vara en fara för demokratin.

Noteras bör att hon utgår från dagens system där personvalsinslaget är mycket svagt, kandidaterna rangordnas av sina partier och det är inte obligatoriskt att kryssa.

Jag tror faktiskt inte att riskerna för att "fel" personer väljs in genom personval är speciellt stora. Och de riskerna är minst lika stora vid dagens partival, när partierna puffar fram kandidaterna efter sina prioriteringar, vilka ju sannerligen inte bara är politiska utan ofta mer taktiska för att vara röstvinnande - och för att bevara partitoppens maktställning. Med utpräglade personval skulle det inte vara så betydelsefullt hur kandidaten trixar sig fram inom sitt parti.

Däremot har Mary rätt i att politikens innehåll borde vara det viktiga. Inte minst för väljarna! Jag tror därför att personval i mera renodlad form skulle kunna innebära ökad fokusering på innehåll och vad de olika kandidaterna står för. Men det är möjligt att då skulle också partistödet behöva reformeras...

Camilla, Alexander och liberalismens framtid i Nyheterna24.

Några intressanta artiklar i Nyheterna24. Först, Camilla Lindberg (fp), som förlorade sin riksdagsplats i Dalarna med minimal marginal, hennes reaktion kan läsas här.

Årets val var ett kraftigt bakslag för de liberala krafterna i Sverige. Det kan nog de flesta vara överens om. Alliansen består av fyra konservativa partier, även om ett par kallar sig liberala. Inom socialdemokratin är de socialliberala krafterna sargade av valnederlaget. De mer frihetliga vänsterpartisterna med liberala drag sitter också trångt i sitt parti, där klasskampskommunismen verkar ta ett hårdare grepp. Den partiella livsstilsliberalism (socialliberalism) som finns inom miljöpartiet kan inte blomma ut så länge mp ska samarbeta med s+v.

Camilla Lindberg är givetvis besviken. I motsats till vad Camilla uttalar i artikeln så är jag övertygad om att det behövs ett nytt parti. Men då är det viktigt att det blir ett gediget socialliberalt parti, som tar till sig integritets och rättssäkerhetsfrågorna (från PP), som kämpar klarare emot rasismen än vad riksdagspartierna gör, och som inte faller för frestelsen att profilera sig i opinionsmässigt dödsdömda frågor. Och med en frontfigur, som klarar att hantera media utan att klampa i klaveret.

Häromdagen började det också sippra ut uppgifter om ett nytt "projekt" som kallar sig Liberaldemokraterna, med Alexander Bard som affischnamn. I Nyheterna24 igår uttrycker även Bard sin besvikelse över valutgången och skissar kort projektet Liberaldemokraterna, han vill inte kalla det parti - än. (Nu har en viss diskussion om detta börjat även i olika trådar på Facebook.) Han har lämnat fp och säger att det inte finns en enda liberal kvar i fp´s riksdagsgrupp, och hans Liberati upphör.

Det jag saknar i Bards skiss är ett klart uttalande om att liberaldemokraterna skall stå för den socialliberalism som idag är hemlös i de gamla partierna. Jag hoppas att även om han har sympati för alliansen vad gäller arbetsmarknad, ekonomi och skatter så sväljer han inte allt där, det gör i vart fall inte jag. Däremot gillar jag att han säger att liberaldemokraterna skiljer sig totalt i fråga om social- och rättspolitik från alliansen. Likså att han delar piratpartiets uppfattning betr integritet och andra "piratpartifrågor". Att de i projektet engagerade känner likheter med radikale venstre i Danmark och liberaldemokraterna i Storbritannien är positivt. FDP i Tyskland är däremot mera av ett nyliberalt högerparti. Sådana har vi redan alltför många av i Sverige.

En summering en vecka efter valet.

En vecka efter valet. En mycket annorlunda vecka än hur det brukar vara efter ett svenskt val. Ett valresultat som präglats av osäkerheten om vilket utslaget egentligen skulle bli. En osäkerhet som förstärkts av den utpräglade blockpolitiken, liberalismens försvagning och sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Jag har gjort flera egna analyser, mer el mindre omfattande, tidigare under den vecka som gått. Det här kan ses som en uppföljning och/eller komplettering till dem.

Betr (s). Om Mona Sahlin fått upp farten en vecka tidigare än hon gjorde hade en stor del av s-tappet kanske stoppats. Men inte allt. Vi hade dock då haft ett jämnare läge mellan blocken än i dag. SD hade troligen ändå kommit in, dock kanske stannat på säg ca 4,5% men blivit än mera av tungan på vågen... Det verkliga problemet för (s) är, förutom valförlusten, att det är svårt att se vart (s) går. Striden mellan traditionalister och förnyare är oavgjord, vilket ger partiet en partiell förlamningskänsla.

Mp chansade på att vinna röster med samarbetet med s. Det gjorde de, men inte så mycket som de hoppats på - och när Sahlin tvangs att ta in vänstern i båten också, då försvann nog en del av mp:s motivation - och tänkbara röster (liksom de gjorde även för s). Maria W är ingen (ny-)liberal, men har en del socialliberala drag stundtals och i samarbetet med s+v har de inte kunnat växa ut. Nu efter valet har hon låst sig för mycket i sin attityd gentemot Reinfeld, övertaktiserat eftersom inte Reinfeldt är beredd att ge spec mycket... För det är ju så att det inte är bara s och mp som har makt som högprioriterat mål, det har i högsta grad även Reinfeldts (m). Och han hoppas (tror?) att han klarar sig utan mp om de trilskas.

Vänsterpartiet kämpade på bra, men det är bara så att kommuniststämpeln sitter kvar trots namnbytet. Speciellt då på Ohly. 85-90% av sv folket vill inte ha en kommunist i regeringen. Jonas Sjöstedt skulle nog kännas mera rumsren, och v slipper ju nu också Kalle Larsson. Tyvärr försvann även Alice Åström. Jag tror nog att (v) till slut inser att de inte vinner på att samarbeta med (s).

Alltså, alla tre rödgröna partier skulle nog lyckats bättre utan formellt samarbete före valet. Men de trodde att de skulle lyckas genom att kopiera alliansens koncept.

(M) är hungriga och har lyckats med konststycket att marknadsföra sin nykonservatism som välfärdskramande arbetarvänlighet. Hur kan folk vara så godtrogna? Hade alliansen fått absolut majoritet i riksdagen skulle tuppkammen växt än mer, nu hoppas jag de håller tillbaka något... Det är ju absurt att det ska vara konservativa idéer som styr och präglar Sverige! I vart fall för mig som socialliberal. Det är rent vämjeligt att se hur småpartierna anpassar sig till Reinfeldts piska! Jag minns ju hur Per Ahlmark hanterade Bohman på ett helt annorlunda och framgångsrikare sätt! Och Ullsten skötte balansgången bra som statsminister under sitt år också. Sen gick det inte lika bra 79-82.

Betr (fp). Ett sämre val än katastrofen 2006. Minns ännu Hans Lindblads bitska kommentarer till det valet. Nu försökte Jan Björklund kalla sig socialliberal, men snart sagt allt han gjorde (och som uppmärksammades) motsade detta. En del spelade nog också SD i händerna, tyvärr. På lokalplanet finns nog fler socialliberaler kvar än i riksdagsgruppen, som blivit påfallande profillös. Både Camilla Lindberg och Agneta Berliner åkte ju ut. Båda FRA-motståndare om än med lite olika vinkling i sin liberalism i övrigt. Det sista hoppet verkar vara ute för en socialliberal som hoppats på fp.

Att (C) över huvud taget klarade spärren är märkligt. Som de har fladdrat. Som gamla tiders bf, som alltid velat och alltid kommer att vela. Först mobbar de ut sina liberaler genom att gå med på FRA-lagen, sedan skrämmer de bort de gamla kärnkraftsmotståndarna genom att lägga sig platt för m+fp. Vem röstade på c denna ggn? Det kan bara ha varit de som inte uppfattat hur c snurrat runt i karusellen.

(KD). Räddades av viss stödröstning. Har ju slipat ner sina profilfrågor så att kärnväljarna knappt känner igen partiet. Och har knappt fått något i tack från m för sitt reservationslösa stöd till Reinfeldt.

(SD) har jag behandlat rätt utförligt tidigare. De har onekligen en skicklig partiledare, som visar balans och behärskning när övriga partier inte gör det. De vill fortsätta spela martyrer. Även om de inte lyckas med det kan de nog till och med växa lite till i nästa val, luckorna har liksom öppnats. SD´s politik i sig anpassar sig till det som ger mest uppmärksamhet, men är i övrigt knappast påverkbar. Däremot måste dess väljare analyseras och de som har andra skäl än sin främlingsrädsla måste man resonera med... Men vilket parti verkar kunna klara det?
---

Den stora förloraren i valet, förutom piratpartiet som jag tidigare analyserat, är de anständiga social-liberala krafterna. De är splittrade och marginaliserade i alla partier. Ur demokratisk synpunkt känns det inte som en hållbar situation. Det finns givetvis väljare som har extrema synpunkter åt olika håll. Det är bra om de har möjligheter att göra sig hörda. Däremot är det farligt för demokratin om de får något inflytande. Landet måste hållas ihop, inte polariseras. Kan det ske under medverkan av de nuvarande partierna, eller krävs något annat?

Som jag inledningsvis nämnde har jag ytterligare synpunkter och analyser av valet i snart sagt alla blogginlägg den senaste veckan. Det är sådär ett dussin att botanisera i för den som så vill.

Vad vilja socialdemokraterna? Ännu en valanalys.

Vad vilja socialdemokraterna? Det är en klassisk fråga, som ånyo aktualiserats. Socialdemokratin har i snart 80 år betraktat sig självt som statsbärande, och så har omgivningen också länge sett det. I och med årets val fick detta synsätt sig en rejäl knäck. Att förlora ett val, det är en olycka som kan inträffa, men i två val och dessutom så rejält, det är något annat.

Jag vill påstå att (s) egentligen inte kan inordnas i ett klassiskt höger-vänsterperpektiv. Ett perspektiv där höger är konservativ/samhällsbevarande och liberal = vänster/radikal/kritiskt omprövande.

Att vara ett samhällsbärande parti innebär att bygga in konservatism i partiet. Att förändra innebär att själva maktinnehavet ifrågasätts som partiets mål och syfte, vilket inte fått göras.

Vi vet dock att i några decennier har det till och från förekommit en del diskussioner om s-partiets framtid. Mer eller mindre dogmatiska "betongsossar" har blivit utmanade av "förnyare". Med betongsossarna menar jag de som ser makten som viktig, som ofta har ursprung i LO och som gärna kör med socialistisk jargong. Som ibland till och med menar att socialdemokrati innebär demokratisk socialism. Förnyarna vill tona ner, eller helt bort ifrån socialismen och erkänner marknadsekonomins fördelar som välfärdsskapare. De vill föra en politik som attraherar de breda lagren av medelklassväljare. Ja, de inser att "arbetarna" i bred bemärkelse idag ÄR medelklass, inte utmärglad arbetarklass. Det har t.o.m. funnits de som kallat sig socialliberala.

Denna klyfta är rätt tydlig idag också. Frågan är således vart socialdemokratin tar vägen efter årets katastrofval.

Statsvetaren Bo Rothstein för ett resonemang kring detta i en artikel på SVT-debatt. Om jag förenklar det så kan man säga att det handlar om huruvida (s) ska inrikta sig på medelklassen eller att utgöra en politikens försvarare för minoriteter av olika slag.

Bl a PT (s) diskuterar även problematiken under rubriken "Ideologiskt arv i ny tappning".

Jag kan beskriva problemet såhär: Ska (s) vara ett medelklassparti med viss sympati för de utslagna (i likhet med "nya moderaterna"), dvs ett slags socialkonservativt parti med brukspatronens välvilliga känsla för sina undersåtar) ELLER ett modernt parti med en ideologi som inkluderar socialt ansvarstagande med eller utan socialism?

Det första är den väg som det verkar som att "betongsossarna" förespråkar. De senare är olika slags förnyare, även om man kan diskutera hur mycket förnyelse som ligger i att hålla fast vid socialismen.

Valet är naturligtvis partiets eget. Om det nu kan välja. Den kompromiss som i olika grad präglat partiet det senaste decenniet är ju inte så valvinnande, möjligen på grund av sin otydlighet. De olika tolkningarna har dessutom olika spridning i olika delar av landet. Gammelsossarna finns i glesbygd med en äldre samhällsstruktur, förnyarna i tillväxtområdena. Men det är i storstäderna som socialdemokratin gått kraftigast tillbaka.

Det är nog ett rätt svårt val. Makt i glesbygd eller ideologi i storstad. Blir det en klyvning, där endera synsättet tar över partiet? Med följd att att den förlorande sidan söker sig till antingen vänsterpartiet eller till något slags nytt (?) icke-socialistisk vänsterparti. Idag finns inte det senare alternativet, sedan fp gått till höger. Men vart utvecklingen tar vägen, det vet vi inte.

Är privatpartiet en framgångsväg?

Ja, läste du det som piratpartiet? Då är det rätt, men jag har döpt om det. Med bibehållande av innehållet - dock med tänkt breddning och fördjupning i första hand av dess frågor om integritet, rättssäkerhet, kultur och kunskap.

Är då privatpartiet/piratpartiet framgångsvägen ...
Eller är det ett annat, nytt parti som både tar dessa frågor på allvar och kombinerar dessa med en "anständig" politik även i annat?

Inom pp pågår en debatt, som jag hoppas blir allt intensivare och målinriktad (utan navelskådande!).
Samtidigt tycker jag mig märka oro och bekymmer för hur även de etablerade partierna agerar och presenterar sig. Alternativen är inga goda alternativ för den som vill se idémässigt burna partier.

Jag slänger ut frågan! Hur kommer det politiska landskapet se ut framöver? Hur vill vi att det ska se ut? Har demokratin en framtid?

Vådan av partival i st f personval

Utfallet av valet visar hur det går när det är partival och inte personval. Jag skissade igår hur ett mera renodlat personval kan gå till.

Om nu vänstern vill framstå som ett rumsrent parti så var det i och för sig bra att den uttalade kommunisten Kalle Larsson inte omvaldes och att Jonas Sjöstedt kom in. Men en klar förlust var att Alice Åström försvann.

Folkpartiets förluster drabbade bland annat Camilla Lindberg, Dalarna. Vid ett personval tror jag att hon skulle ha klarat sig kvar, trots fp`s förluster. Likaså Agneta Berliner i Västerås, FRA-moståndare med klar socialliberal profil som blev förbikryssad av en person, som i den mån man vet något om honom utanför länet, verkar vara lojalare med dagens hårda partilinje.

Jag skulle gissa att vid ett personval skulle den värdekonservative Lennart Sacrédeus i kd fått en del röster från annat håll också, från personer som uppskattar hans åsikter.

Visserligen skulle personval ge en i förhållande till partiledningarna mera bångstyrig riksdag. Men det är väl inget fel i det, eftersom den skulle bättre avspegla väljarnas åsikter än dagens.

Gör om valsystemet i grunden!

De senaste dagarna har visat en mängd brister i valsystemet. Det är tekniska brister men också principiella ofullkomligheter. Det framgår i de flesta dagstidningar, t ex DN, AB, Expressen, SvD. Mot den bakgrunden vill jag komma med förslag till förbättringar.

* En av de förutsättningar som jag då lägger in är att ett nytt system ska innebära ett konsekvent personval.

* Alla kandidater förtecknas på en gemensam valsedel, som är vanligt i många andra länder.
Väljaren har att kryssa en kandidat. Valsedel utan kryss betraktas som blank.

(Självfallet kan man tänka sig en variant där väljaren rangordnar ett antal kandidater, säg 3-5 st. De kan då tillhöra olika partier. Kanske lite ovant till en början, men värt att tänka på.)

* Inga krav på att en kandidat ska uppnå en viss procent kryss. De kandidater som har flest kryss väljs in i ordningen efter uppnådda kryss i valkretsen. Någon prioritering av vissa kandidater från partierna skall inte förekomma på valsedeln, de listas lämpligen i alfabetisk ordning. Därtill skall ev partibeteckning och några andra identifikationsuppgifter anges.

* Självfallet behövs då inte heller någon spärr för att ett parti skall få vara med i fördelningen av mandat. Valet gäller vilka kandidater som får flest röster, inte partier.

* Det bör inte vara ett ovillkorligt krav att en kandidat skall tillhöra ett parti, däremot måste då något slags andra regler av praktiskt slag tillkomma för att kandidater skall uppföras på valsedeln. (Kom gärna med förslag hur det skulle kunna se ut.)

* En del valkretsar bör vara mindre än idag, säg ett maximalt antal mandat på 10-12, möjligen något lägre. Detta för att det skall finnas en möjlighet att känna till kandidaterna.

* Eventuellt kan man tänka sig något slags "utjämningsmandat" för kandidater som vill ställa upp i hela landet, men som inte kommer in en av valkretsarna.

* OBServera att systemet utgår från den enskilda kandidaten och väljarens möjlighet att välja den kandidat som han/hon gillar mest. Inte efter partiernas önskemål om likformade riksdagsledamöter som följer partipiskan. Givetvis finns det ändå inget som hindrar att såväl kandidater som invalda ledamöter formar sig i partier efter ideologisk tillhörighet.

* Det är möjligt att en mindre stark partidisciplin skulle försvåra regeringsbildande. Samtidigt ger det en fördel till den regeringsbildare som visar sig kunna skapa tillräckligt samförstånd med tillräckligt många för en politik med bred anslutning.

Se detta som en grov skiss.

Utöver vad som ovan sagts ser jag fördelar med att det blir färre underkända röster och mindre trassel med felpaketerade valsedlar etc.
Det uppstår inga problem med hur olika partiers valsedlar placeras i vallokalerna, alla står ju på samma valsedel.
Andra fördelar är lägre tryck- o papperskostnader och distributionskostnader, det blir mindre arbete för partierna med valsedelsspridning, mindre och nya partier diskrimineras inte.
Partier och kandidater kan koncentrera sig på att presentera vad de vill, förslag och ideologi och på kandidaternas profiler och eventuella skillnader.

Vad sägs?

Lite om piratpartiets framtid

Här några tankar kring vad som bör ske betr piratpartiet, om det ska ha en framtid.

Först: jag vill instämma vad med Erik Laakso (s) skrivit. Vill inte PP ändra namnet är det kört. Det är för inskränkande, exkluderande. Även partiets grundare måste inse det, inte klamra sig fast vid det av några slags nostalgiska skäl. Det behöver ju inte innebära ett förnekande av det gamla. Kanske kan till och med gamla loggor och symboler användas. Det viktiga är att inte sätta upp trösklar, som gör att folk inte ens vill ta del av partiets program och principer!

Medan man internt diskuterar namnbytet och kommer fram till ett beslut om ett nytt namn, kan man diskutera hur man breddar programmet. Det behöver inte vara heltäckande, MEN bra mycket bredare än idag, gärna också en fördjupning här och där.
* Första steget bör vara att finna tillämpningar på integritetsbegreppet utanför internetvärlden....
* Sedan även rättssäkerheten, som ju ligger nära integriteten.
* Därefter se hur långt man kan komma betr fördjupning av kunskap-kulturbegreppen.

Internet-infopolitk är givetvis en viktig avstamp, men får inte vara det enda. Tillämpningar av begreppen måste kunna göras på andra områden, annars lär det vara svårt att nå ett bredare intresse de närmaste tio åren. Ett bredare program med fler tillämpningar ger ett mera seriöst intryck, med rätta.

Sedan är det viktigt att se på personfrågorna. Rick passar bra för viss inre entusiasmering, spec betr integritet och internetrelaterade frågor, men inte som frontfigur utåt, det har ju klavertrampen visat. Det är säkert på samma sätt med en del andra. Hur karismatisk någon blir som partiledare, är svårt att veta i förväg.
Jag har en lång rad kandidater som antingen borde diskuteras för en p-ledarpost eller i en partiledning i bredare bemärkelse.
Som partiledning kan man se partiledaren, två vice partiledare plus t ex två personer till. Jag hoppas att det kan ske prestigelöst, och med tanke på hur bäst ta tillvara olika egenskaper och profil. Men, vad sägs om t ex: Anna T, Farmor Gun, EmmaOpassande, Camilla Lindberg (rekrytera henne!). Finns fler, t o m kanske ngn mansperson, som Joshen.

Nå, med nytt namn, breddad politik, och en ny partiledning får man bedöma hur mkt längre man behöver gå. Om man ska vidhålla ngt slags vågmästarroll? Och i så fall om en breddning i traditionella höger-vänsterfrågor ska stanna vid ngt slags mittenposition för att inte stöta bort med ytterkantspolitik. Om det är lämpligt att hitta fler områden som kan inkluderas utan att orsaka höger-vänsterkonfliker?

Sedan kan man givetvis spekulera i hur man skulle gå tillväga i ett valsystem som var annorlunda konstruerat, med större inslag av personval t ex. Eller om något annat, mera etablerat parti skulle komma närmare pp i dess kärnfrågor.
Det är dock i dagens läge knappast det mest intressanta.

Partistöd och demokrati

Snuddade just vid spelreglerna för hur mandat i riksdagen fördelas. Om och när de ska/kan förändras.

SvD har nu begått den journalistiska "bragden" att ha räknat ut hur mycket statligt partistöd nu sverigedemokraterna kommer att få, och kommit till summan 110 milj kr på fyra år. Plus det de kan få i kommuner och landsting där de erövrat mandat.
Tidigare har de fått knappt 1 milj/år. Det blir en rejäl ökning det!

Jag tycker inte att det är märkvärdigare att SD får partistöd än andra. De har valts in, vad vi än tycker om dem.
Olika former av bidrag till partierna har funnits länge. Detta för att ge partierna bättre arbetsmöjligheter och med en förhoppning att de inte ska bli beroende av bidrag som är förknippade med några villkor. Från enskilda eller från organisationer. Konsekvensen är att partierna är ytterst bidragsberoende...

MEN detta visar ju också hur våldsamt partistöden stigit! Det gäller för alla partier som kvalificerat sig. Dessa partistöd gör ju partierna helt oberoende av sina medlemmar. De, dvs partiledningar och deras kanslier, kan leva ett eget liv, skilt från vanliga människors vardag och påverkan.
DET är ett problem.

Dessa bidrag till etablerade partier utgör samtidigt ett demokratiskt problem, eftersom skillnaden mellan riksdagspartier och nya partiers ekonomi är så skriande stor. Nya idéer har därför svårt att vinna gehör då de inte förmår köpa in sig i mediabruset som de gamla. Man kan ju även fundera över om hur mycket idéer som de gamla partierna har. Utöver att behålla makten.

Spelregelsreflektion, uppdat.

Igår var det ett evinnerligt spekulerande om vad den slutliga rösträkningen skulle ge för resutat. Några hundra eller tusen röster skulle kunna flytta mandat så alliansen ändå får majoritet i riksdagen. Och det diskuterades om det är rättvist eller ej. Dagens regelverk är avsett att ge en tämligen rättvis fördelning, men har gett övervikt för stora partier. Det har få protesterat över - i vart fall ingen från de stora partierna. Nu visar det sig att med hela åtta partier i riksdagen så kan det bli skevt igen. Antalet ujämningsmandat räcker inte till, småpartier blir än mera missgynnade än tidigare.

Nu gnäller alltså en del alliansanhängare för att det inte ger deras partier full utdelning i mandat. Men var fanns det rättvisetänkandet när man införde 4%-spärren? Om alla röster ska vara lika värda (dvs utan spärr) så borde t ex PP och FI ha fått 1-2 mandat vardera i detta riksdagsval. Utan att ha räknat på det så finns ändå en teoretisk chans att dessa mandat skulle kommit från SD...

Alltså spelreglerna ska vara rättvisa, och ändras om de inte är det. Men det är fel att ändra dem bara för att man själv missgynnats i förhållande till en motståndare, men aldrig tvärtom!

Uppdat. Till detta hör också spelet om utskottsplatser i riksdagen. Nu vill tydligen både s och m, möjligen även andra, att man ska fiffla med antalet platser i riksdagens utskott för att inte sd ska få den representation som dagens regler säger. Det är ett ovärdigt spel. Att ändra regeler bara för att det kommer in partier som man inte gillar, det är inte enligt demokratiska principer.
Att riksdagspartierna inte förmått att bemöta sd i valrörelsen försvarar inte att de ska skuffa undan dem nu. Gör dem inte till martyrer! Möt dem med argument i st för administrativt fiffel.

Vågmästare är BRA!

Att blockpolitiken som regel är ett elände, det skrev jag om igår. Läs det, och gå vidare till dessa anteckningar.

Termen vågmästare används idag lite oegentligt på sverigedemokraterna. Detta för att illustrera att ingetdera blocken har egen majoritet - vart fall före onsdagens slutliga sammanräkning. Och att därför sd har en (teoretisk) chans att lägga sina röster så att de gynnar antingen regering eller (övrig) opposition.

Nu har vi oftast och under lång tid haft minoritetsregeringar i Sverige. De har överlevt genom samverkan i mindre el högre grad med hjälp av något parti som formellt tillhört oppositionen. Ändå har detta oppositionsparti inte kallats för vågmästare.

Vågmästarbegreppet hör i huvudsakt till 20-talet då fr f allt de frisinnade och liberaler (dåtidens fp) bildade minoritetsregeringar som sökte stöd antingen till höger eller vänster, beroende på vilken fråga som var aktuell. Det skedde alltså inte genom blockbildning och inte genom att ge något ytterkantsparti inflytande! Och faktiskt - resultaten blev i stort sett riktigt bra, sett så här i efterhand.

Ett mer sentida exempel, som s-bloggaren Johan Westerholm nämner med gillande, är Ola Ullstens fp-regering i slutet av 70-talet. En utpräglad minoritetsregering med liberaler (ja, fp var liberalt då) och div inslag av mer el mindre opolitiska fackministrar (och statssekreterare). Det gick utomordentligt bra om man ser till vilka beslut som kunde fattas! Regeringen navigerade skickligt fram till majoriteter för vettiga beslut. Dock gick det lite för bra i opinionen också, fp steg från ca 12% (om jag minns rätt) till bortåt 20%. Det gjorde de andra partierna nervösa och mot slutet började de konstra alltmer, för att inte riskera röstbortfall till fp...

Johan Westerholm påminner om detta och föreslår som en framkomstväg i dagens låsta situation att t ex fp eller mp bildar en liknande minoritetsregering, som får söka majoritet genom att i fråga för fråga vända sig till endera sidan. Det är en sympatisk tanke, som jag gärna ger mitt stöd till. Dock borde en minoritetsregering innefatta både fp och mp, gärna med Maria Westerstrand som statsminister. Och gärna med ytterligare ett parti inkluderat, t ex c och/eller kd. För majoritet behövs "bara" att komma överens med m eller s. Obs, i fråga för fråga, inte i låsta paket.

Det skulle visa att blockpolitik inte är ett normalläge. Och visa att det inte behövs ytterkantspolitik för att regera Sverige, att landet inte behöver slitas sönder. Inte utrymme för inflytande för sd, men däremot för piratpartiet (om det skulle komma in i riksdagen). Det skulle ge ett politiskt klimat som är lättare att andas för alla! Med inflytande för fler!

De gamla partiernas misstag hjälpte in sd.

"Det går inte an att förlora. "
Jag förstår och känner känslorna av djup besvikelse efter valet. Framför allt då betr sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Tyvärr var en stor del av "argumenten" från de etablerade partierna emot sd under valrörelsen till stor del känsloargument, i den mån det alls argumenterades. Förutom Reinfeldts ultrakyliga maktargument. Det gav sd legitimitet som underdog.
Först nu kommer t ex SVT och radion igång med en djupare analys av vad sd står för. Det är för sent.

Jag försöker därför hitta en mix av hjärta och hjärna i mina tankar. Vi måste förstå varför det blev som det blev, om vi ska kunna komma vidare - och hitta en framgångsväg till ett bättre samhälle, utan inflytande för sd-tankar, men med respekt för den enskilda människan och dennes integritet - i alla avseenden.

Det går inte an att förlora. Så avslutar Anders Widén sin bloggpost om reaktionen efter valet.

Om man ska vara ärligt analyserande - inte bara känslomässig - är det ändå svårt att förklara valutslaget och då inte minst betr sverigedemokraterna. Delvis beror det nog (?) på ett samhällsklimat, som alla riksdagspartier är medskyldiga till. Betr både sd och rent allmänt så har jag försökt lite i min första valkommentar från igår. Dessutom har Michael Gajditza en viktig och djup analys, en länk till den hittar du på Liberati, där han puffar för den

Jag har bara hunnit läsa analysen lite snabbt en gång, men den verkar i stort vara korrekt. Och jag konstaterar att både alliansen och de rödgröna haft och har uppenbara problem att tackla sd på ett vettigt sätt. Ohlys rena hat mot sd kan vara förståeligt, känslomässigt sett. Men knappast effekttiv. Han ger dem (sd) med detta legitimitet som underdog.
Mona Sahlin har rätt i att det är svårt att diskutera vettigt med sd:s kärntrupper. Men med enbart den innersta kärnan av hårda rasister skulle sd inte kommit in i riksdagen!
Det är de ytterligare väljarna man måste diskutera med, och söka övertyga om hur dålig sd´s politik är. De som är allmänt oroade över samhällets utveckling, rädda för framtiden när de inte har jobb, rädda för att inte äldreomsorgen är bra nog, rädda för att tala med en som man inte känner. Och som misstror de etablerade politikernas vilja att göra ett gott samhälle, som menar att den politiska klassen lever ett liv avskiljt från vanliga människors. Många av dessa väljare lever i en utanförskapsgrupp, en underklass som skapats av de senaste decenniernas politik. Men inte alla.

Och det är inte en naturlag att denna misstro och rädsla ska leda till att man väljer sverigedemokraterna! Men att många gjort det är ett underbetyg till de etablerade partierna! De har inte varit nog ideologiskt tydliga och mest varit intresserade av att fånga en medelklass med ekonomiska argument. De har inte gett väljarna alternativ!

Det som är otroligt intressant är om man kan utreda varför SD blev stora och starka i Gnosjö. En bra kommun, med många invandrare som dessutom är väl integrerade! Och en sd-are som inte klagar på invandrarna i Gnosjö, men som ogillar invandringspolitiken i övriga Sverige! Jag gissar att sd i Gnosjö haft företrädare med gott loklat anseende och som lyckats fokusera på sd:s politik i andra frågor än invandrarpolitiken. Och att övriga partier (därför?) inte kunnat få grepp om dem.
Men jag vill veta mera!!!

F.ö. är jag besviken över att alliansen i stort sett bara skällt på sd, utan djupare logiska argument, vilket gett dem publicitet och lockat de, som inte gillar dagens partier, att rösta på sd!
I stället förteg alliansen de viktiga demokratiska frågor som piratpartiet står för. Av rädsla för att det skulle leda till att pp kom in i riksdagen.
Resultat, pp kom aldrig med i debatten, och i st fick vi in sd i riksdagen. Samtidigt som den klarast lysande folkpartisten vad gäller integritetsfrågor, Camilla Lindberg, slogs ut ur riksdagens pga fp:s tillbakagång.

De etablerade partierna bet sig själva i svansen...

Blockpolitik leder till förstelning

Blockpolitik. Det gillar jag inte. Den kan vara motiverad i ett visst läge, men inte som permanent tillstånd!
Vi har flera partier i riksdagen. Hela åtta stycken numera. Partier ska rimligen ha olika ideologier. Annars är det liksom ingen vits med att ha ett mångpartisystem. Så får man kämpa om väljarnas gunst för sina förslag och sin ideologi.

Om de inte har majoritet så kan/ska man samarbeta om en viss fråga. Men inte om hela paket. Som gamla tiders liberaler och socialdemokrater gemensamt kämpade för rösträtten emot högern. Som Fp och högern senare kämpade emot sossarnas olika socialiseringskrav.

Det var också under flera decennier med sossestyre, där de hade förbehållslöst stöd av kommunisterna, motiverat att gemensamt söka bryta sossarnas monopol på makten.

Nu har inte s maktmonopol längre. Nu bör varje parti faktiskt profilera sig, hitta tillbaka till sin ideologi och söka samarbetspartner för nu aktuella frågor. Utan att till varje pris låsa fast sig i allianser och koalitioner.

Därför var det olyckligt att de röd-gröna gick ihop. Allianskonceptet bröt sossemonopolet. Det var bra, om än det medförde en del mindre bra beslut. Nu visade det sig, än en gång, att de mindre partierna i det blocket råkar illa ut. Att underordna sig storebror är inte bra. Ska de återfå sina väljare måste de ge en motivering till väljarna att välja just dem. Att visa att de vill något som skiljer ut dem från moderaterna. Jag tror också att speciellt sossarna förlorade på att samarbeta med vänsterpartiet. Liksom v förlorade på det. Mp vann - men kanske vunnit mera på att gå fram för sig. Jag ser ingen anledning för de rödgröna att hålla ihop när de förlorat. S och v måste finna sin väg. Och mp kan vinna mera på att samarbeta med alliansen, ev att ur den försvinner c el kd. Står mp på sig kanske de till och med skulle kunna få in lite integritetspolitik i den nya regeringen. T ex genom att stoppa datalagringsdirektivet. Det hade ju inte gått med Thomas Bodströms sossar!

Däremot skulle en stor koalition med s + m lägga en död hand över svensk politik. Det behövs opposition och alternativ. Och för framtiden bör det bli naturligt att söka tillfälligt samarbete där partier har liknande ståndpunkter. Inte i allt och för alltid. För långsiktiga koalitioner med stora paket, de minskar ju faktiskt väljarnas alternativ och inflytande! De leder till en förstelnad, statisk politik, som fjärmar sig från väljarnas vardag.

Några lätt osorterade tankar, förmiddagen efter liberalismens bakslag

Nej, det gick åt skogen, valet! På de flesta sätt. Någon komplett analys känns svårt göra, såhär i den trötta måndagsförmiddagen. Men vill ändå jag uttrycka några snabba, osorterade reflexioner.

Vare sig alliansen, inklusive fp, eller de rödgröna kunde hantera sverigedemokraterna.
Nu blev det de genuint liberala värdena som förlorade.
Fördelade som de är på flera partier, men alltför svaga inslag överallt.

Möjligen kan man glädjas åt att mp innehåller vissa strimmor av grön socialliberalism. Och mp gick ju framåt! Hanterar det situationen bra kan de få större inflytande än i en rödgrön regering. Det beror givetvis på hur mycket Reinfeldt (och Mauds center!) tycker sig kunna gå mp till mötes, och framför allt vad mp väljer att prioritera av sina krav. Blir mp:s krav att hävda integriet etc, bättre välfärdspolitik och empati för sjuka och arbetslösa - eller blir det höjd bensinskatt, stopp för kärnkraft och liknande? Dvs prioriterar mp sina mer socialliberala krav eller sina mer demonstrativa, plakatmässiga miljökrav?

Fp straffades för sina avsteg från socialliberalismen och för sitt stöd till FRA och ökad övervakning och det som kan uppfattas som en flört med sd-väljare. Att vara ett stödparti till moderaterna är inte lockande för liberala väljare. Att säga nej till kommunism är ju OK, men fp förmådde inte visa på ett trovärdigt sätt hur man ska behandla de högerextrema sd.

Här en notering att sd:s taktik är ytterst snarlik de nya moderaternas, och framgångsrik dessutom. Dvs dölja sin egentliga grund (främlingsfientlighet resp konservatism) genom att klistra på sig en del populära inslag från andra partier. M påstår sig vara ett arbetarparti, som vill föra en jobbpolitik. Sd lånar kd:s valfrihet för småbarnsföräldrar, s:s gamla socialpolitik, spec betr äldreomsorg, typiska s-frågor från 50-80-talen. I båda fallen en lätt karikerad nostalgisk bild av gamla tider. På ett sätt som appellerar till de som är rädda för förändring, för det nya samhället. Någon liberalism och öppenhet för det nya är det i vart fall inte i någotdera fallet.

Centerns liberalism har ju också flagnat bort helt, såklart att det måste straffas. Att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt om FRA-lagen mm skrämde bort deras nyförvärvade liberala väljare. Dessutom blev givetvis de gamla kärnkraftsmotståndarna i centerna besvikna av energikompromissen i regeringen.

Moderaternas nyliberala fernissa har försvunnit och ersatts av konservatism i populisisk tappning. Det plockade hem väljare, som mer är emot socialdemokraterna, men i övrigt inte är speciellt ideologiskt förankrade. Och Anders Borgs goda kamerala handlag belönades, varvid många uppenbarligen blundade för prioriteringarna som legat i detta. Min undran är hur länge de moderater som har liberala värderingar kan stå ut med Reinfeldtmoderaternas konservatism? Jag har länge hävdat att Reinfeldt står för en socialkonservativ linje, men ju längre tiden går, ju mer försvinner det som berättigar till prefixet "social-".

Kd tog hem hyfsat många värdekonservativa, vilket inte heller är liberalt precis. Den inre uppgörelsen om vad som kd ska fokusera på känns inte avgjort. Om det är de gamla kristna familjefrågorna eller en mera utslätad värdekonservativ grund.

Vänsterpartiet straffades av sina kommunistväljare för samarbetet med s+mp. Tvärt emot vad som var v-ledningens tanke. Frågan är nu om v ändå vill samarbeta med sossarna (och mp?) eller om de finner att det är mera logiskt att återgå till en renodlat socialistisk politik, ev med kommunistisk retorik.

Sossarna klarade inte att hålla en kurs som var trovärdig. Detta pga sprickan mellan gammelsossar och de lätt socialliberalt anstrukna. Och samarbetet med v blev en belastning för s. Mittenväljare med socialt samvete skrämdds av det kommunistiska sällskap som s hamnat i. Trots raset är socialdemokraterna ett stort parti, men som inte hittat sin väg. Sällskapet med v och misstron till förnyelse från gammelsossar (ofta med LO-förankring) gjorde att Sahlins försök till modernisering inte övertygade. Trots svag start gjorde s en uppryckning i sista stund, men det räckte inte. Dvs ett bakslag för de liberala krafterna även inom s.

Piratpartiet nådde inte ut med sina liberala frågor, de var inte breda nog i sitt anslag, de förmådde inte förklara att integritet inte bara är något som gäller internet - och namnet skrämde många. Pirater - usch! Andra väljare gick på vulgärpropagandan emot partiet för att bara vara till för illegala fildelare. Gammelpartierna nonchalerade pp, och resultatet blev att ett rasistiskt parti intog riksdagen i st för ett med klassiska liberala frågor. Delvis kan det ses som en seger för vissa affärsintressen (upphovsrättsmaffian), som alltså ledde till sd:s röstvinster...

Sverigedemokraterna vann. Skickligt gjort av dem, men med (omedveten?) hjälp från både de rödgröna, alliansen och massmedia. Jimmie Åkesson framställer sig nu som en ansvarsfull statsman... Att bara i allmänna ordalag skrämma med sd:s rasistiska grund räckte inte. Den hårda kärnan låter sig inte skrämmas och är inte mottagliga för sakargument och logik som visar invandringens betydelse för Sverige. Och sd:s övriga väljare har lockats av de andra frågor sd fört fram, de frågor de stulit från andra partier. Frågor som många väljare anser att riksdagspartierna misslyckats med eller övergett.
När ungdomar inte får jobb, när sjuka utförsäkras, när medelålders och äldre svenskar hamnar i långtidsarbetslöshet och fattigpensionärer blir oroliga över hur de ska klara ekonomin. När man ser att de gamla partierna övergett dem, då har man skapat en grogrund för nya partier med skicklig ledning att växa fram.
Sverigedemokraternas framgångar beror på de etablerade partiernas misslyckanden att föra en politik som överbryggar klyftorna i samhället. Och varken de gamla partierna eller media förmådde visa på bättre alternativ eller bristerna i sverigedemokraternas politik.

Rösta för demokrati och efter övertygelse!

Börjar med att ge länken till Leo Erlandsson idag, där han förklarar varför han röstar som han gör.

Leo röstar för att bevara våra medborgerliga rättigheter. För att i en demokrati kan vi inte låta privata bolag agera Polis. I en demokrati kan vi inte låta Polisen göra husrannsakan hos 40% av befolkningen för att de älskar nätkultur. I en demokrati måste vi respektera mänskliga rättigheter och den enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter självklara rätten till ett privatliv.

Jag instämmer till fullo.
Det kan aldrig vara fel om man röstar av övertygelse och för respekten av demokratiska rättigheter! För privat integritet, för rättssäkerhet etc.

Det förekommer en massa tjat bl a på Facebook om att röster kan vara bortkastade. Därför uppmanas vi att rösta på endera blocket!
Inget kan vara mera fel. Att uttrycka sin åsikt genom att rösta efter övertygelse i st för av missriktad lojalitet med ett block, det måste vara rätt.
Vi röstar på partier i Sverige, gärna med personkryss.
Allianser och koalitioner är bara ett sätt för partiledningar att få mera makt än de kan få som partiföreträdare.

Min slutsats blir att jag röstar på piratpartiet. Jag hoppas att du kommer till samma slutsats. Men det din sak att avgöra var du står.

Är det tillåtet att hoppas på under intill det sista...

Jag hoppas på ett under.
Att osäkerheten i alla dessa gallups verkligen innebär att det finns underströmmar i väljarrörelserna som är positiva.

Det känns märkligt med denna bleka valrörelse när det finns så viktiga frågor. Varför diskuteras de inte. Varför nästan bara opinionsundersökningar och sd? Hur kan en bröstpump bli en valfråga? Men däremot inte att vi är med språngmarsch på väg in i ett hårt reglerat övevakningssamhälle av öststatsmodell. Med kränkt integritet, utan rättssäkerhet.

Varför tog det en sådan tid för Mona Sahlin och hennes sossar att få upp fart och argumentation? Emot Reinfeldts icke-empatiska och övervakningsfixerade allians. Nu hinner de ju inte.

Hur kan man tro att rationella, logiska argument biter på sd-sympatisörerna? Deras övertygelse är ju närmast religiös. Vilket vore OK om det vore religion, men inte när det gäller politiken i dagens Sverige. Det som behövs i svensk politik är skeptisism, ifrågasättande, analys av bakomliggande idéer, eller av frånvaron av ideologi. Inte en statsminister som säger de värsta saker med snälla hundögon.

Tänk om vi finge ett valresultat som dels ledde till att integritet och rättssäkerhet blev frågor högst upp på prio-listan. Så som piratpartiet hävdar. Dels att gammelpartierna skakades om så rejält att de tänkte efter vad de egentligen vill - om de vill något annat än att ha makt åt en politisk elit. Så att fp återfann sin socialliberala själ där empati och förståelse för de som redan ligger förenas med rättspatos och en frisinnad, liberal politik i övrigt. Men då måste de slita sig loss från allianspolitiken och tänka självständigt. Tänka och begrunda vad socialliberal ideologi innebär.

Jag har svårt att se ett troligt valresultat som leder dit. Det kräver ju att piratpartiet röstas in och att sverigedemokraterna stannar hemma. Och att blocken blir jämnstarka utan att någotdera når ensam majoritet.

Men man kan ju alltid hoppas.

En högst passande motivering för att rösta på piratpartiet.

Jag hade inte tänkt skriva något idag. Men efter en liten rundkoll så tränger så många ämnen på att jag måste lufta en del tankar här.
Så t ex vill jag att så många som möjligt läser Emma/opassandes bloggtext där hon motiverar varför hon röstar som hon gör.
Jag citerar ett stycke.
"Jag röstar på Piratpartiet och det gör jag för att människor som inte begår några brott ska inte behöva bli behandlade som brottslingar. I dag misstänker vi allt och alla — vi uppfostras att tro att våra medmänniskor inte går att lita på och att vi därför måste beslå folket med begränsningar.
Rädslan för vad fusk kostar samhället kostar ironisk nog långt mer än själva fusket, både i reda pengar och utveckling. Vi förutsätter plötsligt att ingen har rent mjöl i påsen samtidigt som vi säger att om man har rent mjöl behöver man inte oroa sig… en av vår tids största farligheter och som göder ex. rasism och utanförskap.
Att rösta är den enda gången man faktiskt är med och bestämmer själv, på riktigt. Att rösta är praktiskt taget en manifestation av din integritet: Du får rösta på vem du vill, utan tvång att redovisa för andra vilka du valt eller varför.
Det är själva grundtanken. I år har vi dock fått se vissa av de här självklarheterna tunnas ur. Vi röstar inte på ett parti längre, vi röstar på ett av två block. Blocken har dessutom valmanifest som ligger väldigt nära varandra."

Bra rutet!

Men jag vill tipsa om ännu en som skriver varför hon röstar och kandiderar som hon gör; Viktoria Westberg kandidat till fullmäktige i Uppsala. Det gäller att inte gripas av panik pga otrevliga opinionssiffror.

Och så finns det fortfarande människor som tror att piratpartiet är till för tjuvar och snåla fildelare! De som verkligen tror det måste vara mycket lata eller så försedda med de största skygglappar som finns. Eller så bryr de sig inte om demokratins fortlevnad.

OK, taktikrösta då!

Jag gillar inte taktikröstning. Tycker att var och en ska rösta efter övertygelse.
Men tydligen tänker många annorlunda. Och opinionsundersökningarna gör det lockande...

Alltså. Jag vänder mig till de som dels ser att integritet och liknande är viktigt, men som ändå haft svårt att bryta med sitt gamla parti eller block.

Ska vi nu tro opinionsmätningarna är det ju klart. I vart fall vilket block som vinner och förlorar. Och hur det går för de stora partierna, de som håller i dirigentpinnen i resp block.

Alliansvänner. Nu kan ni faktiskt ge piratpartiet er röst. Ni får ju ändå Reinfeldt. Men ni kan ge honom en liten varning om sin dödlighet ändå genom att rösta in några integritetsvärnande piratpartister! Kom ihåg, lite ödmjukhet är bra, och för mycket makt är inte bra. Så eftersom m & Co ändå vinner, rösta pirat för integritet och rättssäkerhet.

Rödgröna med känsla för integritet. Det blir ändå ingen rödgrön seger, inse det. Nu kan ni ändå prioritera integritetsfrågorna! Så får ni fram något av det ni vill!

Och vare sig ni i första hand tänkt er ett rödgrönt parti eller ett från alliansen så vill ni ju inte ha in sverigedemokraterna! Eller hur? Så ge piratpartiet chansen att slå ut sverigedemokraterna på upploppet!

Ta chansen! Med tillräckligt många som ger piratpartiet sin röst kommer valet ändå sluta lyckligare än om de inte gör det. Oavsett om ni i grunden håller på endera blocket!

Dom där knäppa piraterna!

Knäppa, löjliga piratpartiet!

Ett knäppt och missvisande partinamn, men viktiga frågor. Det har piratpartiet, det parti som de "gamla" partierna nonchalerar. Och pressen.

Integritet, rättssäkerhet och liknande mänskliga rättigheter, en modern syn på kultur och kunskap. Allt detta saknar riksdagspartierna. De tror att man försvarar demokratin genom att inskränka den.
Det tror inte jag!

Varför tvekar ännu en miljon väljare i valet av parti? Kanske de är lika "knäppa" som piratpartiet?

Vad är piratpartiet för nått då?

Hittade precis en ganska bra, halvlång text om vad piratpartiet är och står för. Kommer att se lite långt ut på bloggen, men är egentligen inte sååå långt. Dock längre än en foldertext. Synd jag inte sett det tidigare. Borde ha pumpats ut för flera veckor sedan, i pappersform. Men nu är det val på söndag och här är det. I en av mig något förkortad version. Som dock får ses som en utvidgning av det jag publicerade häromdagen.
------
Vad 17 vill Piratpartiet?
Ta vara på alla möjligheter internet-revolutionen erbjuder, men stoppa övervakning, registrering och avlyssning!
Vi värnar din integritet! Samma princip på internet som utanför – ingen övervakning utan brottsmisstanke! Nej till FRA-lag, IPRED och datalagringsdirektiv.
Kunskap är till för att delas! Myndigheters information och kunskap nåbar för alla. Forskning publiceras med open access. Avskaffa patenten.
Låt kulturen spridas! Moderniserad upphovsrätt: Tillåt kopiering för eget bruk. Förkorta tiden med ensamrätt. Hjälp kulturskapare hitta nya affärsmodeller.
Demokrati kräver rättssäkerhet! Oskyldig tills motsatsen bevisats. Ingen övervakning utan misstanke. Proportion mellan misstänkt brott och ingrepp. Även på internet.
Piratpartiet står för integritet, kultur och kunskap. Din röst behövs!

Finns Piratpartiet bara till för att ungdomar ska kunna ladda ned gratis?
Piratpartiet är mest känt för sin inställning till fildelning och upphovsrätt, vilket gör att det kan kännas lätt att avvisa partiet som oseriöst. Det stämmer att Piratpartiet vill att fildelning för privat bruk ska avkriminaliseras. Det är dock inte särskilt kontroversiellt, egentligen. Det handlar bara om att legalisera vad miljoner människor redan gör. Piratpartiet är inte heller ensamt om åsikten, utan delar den med alla riksdagspartiers ungdomsförbund.
- Men Piratpartiets politik går mycket djupare än så. Först och främst vill Piratpartiet värna de grundläggande demokratiska värden som har med informationshantering att göra. Informationspolitik. Det handlar både om din brevhemlighet och din yttrandefrihet. Din rätt att inte godtyckligt övervakas, kontrolleras och registreras, och din rätt att sprida din egen information till din omgivning.
Under de senaste åren har dessa frågor ställts på sin spets, och misskötts å det grövsta av de etablerade partierna. I stället för att säkra brevhemligheten, yttrandefriheten och skyddet för den privata sfären, håller vi på att införa en kontrollapparat utan historiskt motstycke. FRA-lagen ger statliga myndigheter rätt att kontrollera din kommunikation. IPRED låter privata företag begära ut din IP-adress. Datalagringsdirektivet kommer låta staten skapa detaljerade kartor av ditt kontaktnät. Och många fler lagar och inskränkningar i privatlivet kommer.
För dagens ungdomar och vuxna innebär detta samma sak som om det för trettio år sedan hade suttit mikrofoner under alla kafébord, alla brev registrerats och kunnat ångas upp, telefonerna varit avlyssnade och agenter från musik- och bokförlagen när som helst hade kunnat komma och begära att få rota i folks väskor.
Piratpartiet är en koalition av politiska aktivister och tänkare med bakgrund från både höger och vänster som gått samman för att försöka stoppa detta. Det här är så viktigt så att Piratpartiet är villigt att samarbeta med endera blocket för att få igenom sina frågor. Piratpartiet är det enda alternativet som på allvar motsätter sig den framväxande övervakningsstaten.

Bilaga - vanliga frågor och svar
Varför talar Piratpartiet så mycket om internet?
- Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa organ för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Det är ett världsomspännande blodomlopp för samtal, kultur, kommunikation, politik, kunskap, utveckling och frihet. En myllrande bazaar där alla människor i världen på sikt kommer kunna kommunicera med alla.
- Detta stärker demokratin, där all makt skall utgå från folket. En öppen idédebatt kan forma argument och idéer som hur samhället skall skötas och utvecklas. Internet ger större möjligheter för alla att vara med och påverka. För att detta skall fungera måste grundläggande rättigheter respekteras även på internet. En mångfald i värderingar och infallsvinklar måste accepteras och respekteras. Man måste kunna kommunicera, söka information och publicera texter fullt anonymt om man behöver det. Brevhemlighet och budbärarimmunitet måste värnas.
- Men starka krafter vill något annat. Stater och regeringar är styrda av rädsla och okunskap, och vill censurera, filtrera, övervaka, registrera och analysera allt som sker. Sverige är inte ensamt om detta. Liknande tendenser finns i andra EU-länder, men även i stater som t.ex Iran, Saudiarabien och Kina. För underhållningsindustrin och andra kommersiella krafter vore det bättre om man kunde göra om internet så att det blir någon sorts TV-liknande multimediakanal, eller ett maximalt kontrollerat och övervakat elektroniskt shopping-centrum.
- Det talas om förbud mot att människor skyddar sin privata kommunikation (genom att kryptera den), för om de gör det kan de ju inte avlyssnas. Det talas om identitetskontroll och registrering så att man måste "logga in" då man skall använda nätet, vare sig man är hemma, på internetkafé eller på annan plats. Det talas om att endast statligt godkända aktörer skall kunna publicera information eller sätta upp en web-plats, ungefär på samma sätt som TV fungerar idag.
Det här skulle få den myllrande bazaaren som är internet att tystna. Piratpartiet accepterar inte detta.
Piratpartiet vill att Sverige skall visa vägen och vara informationspolitisk spjutspets. En frihamn för yttrandefrihet. Pionjärer in i en ny tid.
Piratpartiet är internets politiska gren.

Sverige är en demokrati - då är väl övervakning ok?
Även om jämförelsen är relevant kan man självklart inte likställa Sverige med samhällen såsom Iran, Saudiarabien, Kina eller Östtyskland hur som helst. Östtyskland var en diktatur, medan Sverige är en demokrati. Den svenska staten är i jämförelse "god". Men demokrati kräver mer än bara majoritetsstyre och fria och allmänna val. Det krävs också respekt för vissa grundläggande rättigheter. Att en stat är "god" kan inte användas som ursäkt för att bedriva godtycklig övervakning och kartläggning av medborgarna. Tvärtom - en god stat förutsätter att så inte sker.
- Vi har haft brevhemlighet i Sverige i flera hundra år. Det är ett brott att öppna andras brev utan deras tillåtelse. Ett brev som kommer hem i brevlådan är oregistrerat, oöppnat och oläst av myndigheter och postverk. Telefoner avlyssnas inte om det inte föreligger misstanke om brott. Den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred är en av de grundläggande demokratiska rättigheter vi har. Det finns inskrivet i Sveriges grundlag, Europakonventionen och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Och de som vill nyttja denna rättighet, hålla sina hemligheter för sig själva, ska aldrig misstänkliggöras eller ställas till svars för detta.
- Men med FRA-lagen, datalagringsdirektivet och många andra lagar, rivs detta upp. Den övervakning som sker av internet i dag är som om man för trettio år sedan hade skickat alla brev genom en övervakningsmyndighet som fick öppna och läsa dem, registrerat vem du ringde, när du ringde och hur länge ni pratade, och installerat mikrofoner i alla bord på alla kaféer.
Den östtyska diktaturen under det kalla kriget var extremt säkerhetsmässigt och politiskt utsatt, och kan kanske sägas ha haft ett "rationellt" motiv till att övervaka alla medborgare. I Sverige motiverar vi övervakningen med t.ex. terrorismen, trots att inget terrordåd har riktats mot Sverige eller svenska intressen sedan Amalthea-dådet 1908. Det var över hundra år sedan.
Det är svårt att förstå hur det har kunnat gå så här långt. Massövervakningen överstiger allt tidigare skådat. Vi har i vissa avseenden redan vida överträffat Östtyskland. Och mer är på väg.
Piratpartiet vill vända denna utveckling. Vi vill värna om den framtid vi trodde på när Berlinmuren föll. Piratpartiet verkar för ett fritt, öppet och demokratiskt Sverige.
Piratpartiet verkar för en fri, öppen och demokratisk värld.

Den som har rent mjöl i påsen har väl ingenting att dölja?
Varje människa har ett behov av en intim sfär, skyddad från både bekanta och främmande. Oavsett vad man har för mjöl i sin påse. Ingen vill att ens kuvert ska ha öppnats på vägen om de skickar ett brev. De allra flesta vill veta att ingen utomstående ser dem när de är hemma. Man ogillar när någon tjuvlyssnar på en. Övervakningskameror på toaletter väcker obehagskänslor. Många hemlighåller vad de röstar på, och berättar kanske inte om hela sitt privatliv för sin chef.
Att kunna hålla sig hemlig i olika sammanhang, och inte visa upp alla delar av sitt privatliv hela tiden, är helt enkelt en grundläggande mänsklig rättighet. Historien visar också att det finns mycket goda skäl att värna om denna privata sfär, och vara restriktiv med övervakning och kartläggning av medborgare. Otaliga obehagliga fall av läckor och informationsmissbruk har förekommit. Den paranoida staten påverkar vanliga människors beteende och upplevelse av livet.
- Länder som Östtyskland är extremfall, men fortfarande relevanta att nämna. De flesta som levde där hade rent mjöl i påsen och borde således inte ha haft något att dölja. Behövde de inte oroa sig? De flesta är överens om att de faktiskt hade anledning att göra det, och att den typen av godtycklig övervakning av hela befolkningen är förkastlig.
Piratpartiet värnar om skyddet för ditt privatliv.

Löser inte övervakning brott?
Många gånger är det fullt rimligt att polisen får övervaka människor. Då det föreligger misstanke om brott ska domstol kunna besluta om att polisen får övervaka den misstänkte. Detta är bra, och gör att fler brott kan lösas.
- Massövervakning av hela befolkningen är dock inte bara odemokratiskt, det är också dyrt och ineffektivt. Alla studier som gjorts i de delar av världen där det finns mycket övervakning av olika slag, visar att ökad övervakning inte leder till färre brott, och att ytterst få brott klaras upp tack vare den.
Är det värt det? Piratpartiet tycker inte det.
Piratpartiet vill ha effektiv brottsbekämpning med skydd för integriteten.

Vad har övervakning med fildelning att göra?
Piratpartiet driver informationspolitik. Det handlar om rätten till sin egen information. Både rätten att sprida den information man har, och rätten att inte övervakas och få sin privata sfär och privata information kränkt. Ett förbud mot fildelning bryter mot båda dessa principer.
- Fildelning är nämligen privat kommunikation. När man fildelar använder man precis samma kommunikationsvägar som när man använder internet för att skicka post, samtala, göra bankärenden, söka information eller publicera texter. Om man ska stoppa fildelningen måste man kontrollera vilka som fildelar vad, och om man ska kontrollera vilka som fildelar vad måste man kontrollera allt som skickas via internet. Det går inte att bekämpa fildelningen med mindre än att man skadar demokratiska fundament i grunden.
- Internet gör att de gamla underhållningsindustrierna fått problem med att upprätthålla sina monopol på kopiering och distribution av kulturella verk på digital form. Men de vägrar vara innovativa och lära sig utnyttja internets möjligheter. Istället kräver de att även fortsättningsvis kunna tjäna pengar på sina föråldrade affärsmodeller - att i långtradare frakta runt ettor och nollor ingraverade i plastskivor runt jordklotet.
- Med intensivt lobbyarbete har de lyckats driva igenom lagar såsom IPRED. Dessa privata aktörer har givits långtgående rättigheter att övervaka människors privata kommunikation. På detta sätt vill de hindra folk från att spela in musik, film och annat material av varandra.
Det här bryter mot principen om medborgarnas rätt till förtrolig kommunikation. Alldeles oavsett vad man tycker om fildelning är det uppenbart ett alltför högt pris att betala. De särintressen underhållningsindustrins lobbyister företräder är långt ifrån så betydelsefulla. Flera av de etablerade partierna har fortfarande inte förstått det här.
Noteras bör dock att alla riksdagspartiers ungdomsförbund har det, och intar samma position som Piratpartiet.
Piratpartiet sätter demokrati och integritet före underhållningsindustrins särintressen.

Är inte fildelning något dåligt?
Fildelning ses av vissa som något dåligt. Debatten gäller då upphovsrättsskyddat material som folk spelar in av varandra på internet. Piratpartiet håller med om att ensamrätten för skaparen att sälja sitt verk för pengar skall bevaras - det skall ingen annan få göra - även om skyddstiden för detta skall förkortas till en rimlig nivå. Men att människor delar med sig av kultur och kunskap till varandra - utan att ta betalt för det - är något vi vill uppmuntra.
- Piratpartiet anser att de möjligheter som internet erbjuder världen är enorma, och det inkluderar fildelning. Internet är inte bara ett verktyg för kommunikation, demokrati och utveckling utan också för obegränsad distribution av kultur och kunskap. Distribution av text, musik och film är numera så gott som gratis, och kan ske mycket snabbt.
- Att dela med sig av kultur, och dela med sig av kunskap, är en grundläggande mänsklig instinkt. Piratpartiet vill tillåta detta, och göra det möjligt för alla människor att ta del av all kultur och all kunskap i världen. Det kan låta storslaget och utopiskt, men det är faktiskt väldigt enkelt. Tekniken finns. Resurserna är oändliga. Det är bara otidsenliga lagar som står i vägen.
Biblioteket i Alexandria brändes ned. Det var den största samlingen kunskap på sin tid. Piratpartiet vill bygga ett nytt kunskapssamhälle. Vi vill se ett nytt Alexandria - fast denna gång med fri tillgång för alla människor i hela världen.
Piratpartiet vill att alla människor ska kunna ta del av all kunskap och all kultur – utan hinder.

Hur ska artister få betalt?
I framtiden ska artister få betalt precis som nu – genom att sälja sina varor och tjänster! Skivförsäljningen har minskat de senaste tio åren, men i samma takt har försäljning av konsertbiljetter skjutit i höjden. Artister tjänar sammanlagt mer pengar nu än tidigare, vilket siffror från många oberoende undersökningar visar. Dessutom är det de som laddar ned mest som köper mest – både musik, film och datorspel.
- Samma sak gäller för filmbranschen. Den går strålande! Världens mest nedladdade film någonsin är James Camerons Avatar, som också är den film som har tjänat in mest pengar någonsin. I Sverige har varje år de senaste åren inneburit rekord i antal sålda biobiljetter för SF.
Att säga att kulturen håller på att dö stämmer inte. Musiker får in mer pengar, filmskapare får in mer pengar, och datorspelsbranschen får in mer pengar. Samtidigt får allt fler människor tillgång till allt mer kultur.
Samhällets förutsättningar för kultur har aldrig varit bättre! Piratpartiet vill uppmuntra den utvecklingen.
Piratpartiet vill göra det ännu lättare att ta del av, ändra, skapa och sprida kultur.

Ska inte den som skapat ett verk få bestämma hur det sprids?
Självklart ska den som har skapat någonting bestämma vem han eller hon vill sprida det till. Om jag skriver en bok måste jag själv få bestämma vem som ska få ge ut den, och vem jag ska ge den till. Men jag kan inte hindra någon från att ge den vidare.
- Precis så fungerar det även på internet. Om jag har gjort en skiva måste jag själv få bestämma vem jag ska sprida den till, oavsett om jag ger bort den eller säljer den. Men jag ska inte få bestämma hur andra personer hanterar sin information. Om du innehar musiken som jag gett ut ska du ha rätt att sprida den vidare. Du ska också ha rätt att remixa den, bygga vidare på den, skapa nytt utifrån den.
- Den ideella upphovsrätten skall vara kvar. Skyddstiden inom den kommersiella upphovsrätten skall förkortas. Informationsspridning för icke-kommersiellt bruk ska inte kunna hindras av upphovsrätten.
- Piratpartiet menar att upphovsrätten som den ser ut i dag är en allt för stor inskränkning i människors rätt att använda och kopiera sin egen information. Vi vill låta alla människor bestämma över informationen de innehar. Det kommer leda till mer kulturspridning och bättre förutsättningar för kulturskapande.
- Piratpartiet vill att varje människa ska få dela med sig av kultur och kunskap till sin omgivning.

Piratpartiet är positivt till samhällsförbättringar och nytänkande - en motpol till antipiraterna.

Varför tar Piratpartiet inte ställning i de viktigaste frågorna?
Piratpartiet tar ställning i de viktigaste frågorna. Piratpartiet tar ställning för demokrati, för integritet, för yttrandefrihet, för kunskap och för kultur.
Det är sant att vi inte tar ställning i de flesta andra frågor. Det betyder förstås inte att de frågorna inte är viktiga. Alla är överens om att vi måste göra allt för att undvika krig och klimatkatastrofer, och att vård, skola och omsorg skall fungera väl. Massor behöver göras. Men detta är frågor som redan drivs, och som partierna redan känner till.
Och de verkar många gånger vara tämligen överens.
- Piratpartiet driver frågan om vi ska gå in i det nya informationssamhället med demokratins förutsättningar och grundläggande medborgerliga rättigheter intakta. Här brinner det i knutarna. Här kan din röst göra verklig skillnad.
- Informationspolitik är tyvärr är någonting de etablerade partierna inte förstår. Därför behövs Piratpartiet. Men vi är ett litet parti. Vi vet att vi inte kommer kunna driva ett heltäckande partiprogram, precis som t.ex Kristdemokraterna eller Vänsterpartiet inte heller kan det. Skillnaden är att vi är tydliga med detta.
Vi fokuserar all vår politiska kraft på våra frågor. Piratpartiet fokuserar all sin politiska kraft där den behövs allra mest just nu.
Och självfallet kan piratpartiets principer om personlig integritet, rättssäkerhet, kunskap och kultur tillämpas på fler än de frågor av mera utpräglad informationspolitisk karaktär vi hittills fördjupat oss i.

Fildelning hit och dit - vadå då?

Det snackas om fildelning så fort det blir tal om piratpartiet. Och annars upplysta människor säger att piraterna, det handlar ju bara om fildelning. Gratis fildelning. Som om all fildelning är olaglig - och därför fel.

Hittade en kort bra beskrivning av begreppet fildelning i kommentarfältet hos Emma/Opassande, och jag måste bara visa den även här. För största möjliga spridning. (Samtidigt kan ni ju passa på att läsa själva bloggposten också om ni använder länken.)

"* Fildelning är privat kommunikation. När man fildelar använder man precis samma kommunikationsvägar som när man använder internet för att skicka post, samtala, göra bankärenden, söka information eller publicera texter.

* Om man ska stoppa fildelningen måste man kontrollera vilka som fildelar vad, och om man ska kontrollera vilka som fildelar vad måste man kontrollera allt som skickas via internet. Det går inte att bekämpa fildelningen med mindre än att man bryter mot principen om medborgarnas rätt till förtrolig kommunikation.

* Alldeles oavsett vad man tycker om fildelning är det uppenbart ett för högt pris att betala. De särintressen underhållningsindustrins lobbyister företräder är långt ifrån tillräckligt betydelsefulla för detta."

Kort och koncist. Neutralt förklarande. Lite längre än slagord, men det är också meningen. Slagord får vi alltför mycket av i andra sammanhang.

Men EU vågade säga det Reinfeldt är för feg att göra

En av de saker som gjorde mig mest upprörd i teves utfrågning av Reinfeldt förra veckan var hur han mjäkade och fegade ur när det gällde Frankrikes behandling av romerna. De är ju EU-medborgare och har samma rätt som alla inom EU att fara till ett annat EU-land under tre månader utan speciella formaliteter. Och givetvis inte riskera att kastas ut som andra klassens EU-medborgare!

Nu har EU sagt sitt. Det var ord och inga visor. En upprörd EU-kommissionär som läxade upp Frankrikes regering efter noter! Så skönt att höra! Som Frankrike gjort får man inte göra mot romerna. Nu hotar EU med rättsligt efterspel mot Frankrike. Vad jag förstår står de flesta svenska EU-parlamentariker bakom EU i detta. Dock tydligen inte de som ingår i den konservativa gruppen - moderaterna! Om jag uppfattade radiokommentaren rätt.

Och Reinfeldt han bugar för Frankrike och skrapar med foten. Beklämmande. Men inte så konstigt med tanke på hur hans egen utvisningsminister T Billström agerat ytterst snarlikt Frankrike.

Vet hut Reinfeldt och Billström! Vet sjufalt hut! Den enda i regeringen som visat ryggrad var Birgitta Ohlsson (fp), EU-ministern. Reinfeldt bör som statsminister be både romerna och Ohlsson om ursäkt, och omgående ändra sin politik så den stämmer med vad som gäller för alla EU-medborgare!

Varför vill vi stoppa SD, egentligen?

Skriftställaren Anders Johnson, liberal debattör, och en gång i tiden min kollega som politisk sekreterare på lokalplanet för fp, har skrivit en artikel på DN-debatt om invandringen. Han räknar upp ett imponerade antal invandrare som bidragit till svensk kultur och utveckling inom olika fält. Hans slutsats blir att ska Sverige bevaras svenskt så bör vi rädda riksdagen från sverigedemokraterna. Det är i och för sig ett tema som återkommer i dessa dagar från båda blocken i svensk politik. Man ska rösta mot sd, i stället för något man är övertygad om. En ståndpunkt jag har lite svårt för. I princip i vart fall, idag är ju inte alternativen i svensk politik överväldigande många precis.

Jo, det är en bra, och framför allt bitvis rätt kul artikel. Men inte är den speciellt djup i mera ideologisk mening. Och - faktiskt - bland kommentarerna på DN till artikeln finns flera intressanta invändningar insmugna bland de rent rasistiska och främlingshatiska.

En sorts kommentar är: Så det finns inget svenskt alls då? Allt gott beror på invandrarna! Allt svenskt är i själva verket invandrarnas förtjänst.

Dessutom påpekas att invandringen före säg 70-talet var i stort sett bara arbetskraftsinvandring. Av företagsamma människor, precis som Anders Johnson påpekar.
Men idag finns ju inte den (om vi bortser från "rörligheten" inom EU, som dock ej förefaller gälla romer...).
Numera är det i princip bara flyktingar och anknytningsinvandring. Dessa har ju andra, och i demokratisk-humantär mening starkare skäl, att komma hit än arbetskraftsinvandrarnas.

Och - vad beror rädslan på, hur förklarar du det Anders?

Det är ju flyktingarna som sd-sympatisörerna är rädda för, i synnerhet "svarta muslimer". Den rädslan bemöter vi inte genom att tala om hur duktiga vallonerna etc var.
Och - hur kommer det sig att det finns invandrare (ofta sådana som lyckats väl i Sverige, även politiskt) som komit både som flyktingar och som arbetskraftsinvandrare - som vill stoppa invandringen eller i vart fall vill kraftigt begränsa den?

Därför, i dessa dagar, tänk efter varför man/du vill stoppa sd! Är det av egen rädsla för att inte behålla eller erövra makten i riksdagen? Eller beror det på en gedigen känsla för invandrarns värde för samhället och/eller av humanitära skäl?

Äntligen, SR P1, Anna Troberg mot Thomas Bodström (Uppdat.)

Till slut kom då en liten debatt (15 min) i SRs P1 mellan Anna Troberg, vice partiledare i piratpartiet mot sossarnas Thomas Bodström.
Jag har inte lyckats "få till" en funkande länk. Men jag hörde sändningen.

Tveklöst har Thomas B ett välsmort munläder, och den som inte tänker till kanske luras av ordmassorna. För mig verkade det i alla fall helt uppenbart att Thomas Bodström och därmed sossarna är HELT för datalagringsdirektivet i EU-tappning. Dvs helt för att alla ska registreras och övervakas... för den händelse man kan hitta något. Trots att "böterna" för att inte införa det är en bagatell jfrt med driftkostnaderna. Anna "mosade" honom, som jag ser det bl a genom att påpeka sociogramaspekten, skyldig genom bekantskap...
FRA-lagen vill han riva upp, men jag får uppfattningen att Bodström kan göra den sämre, ännu mera integritetskränkande.
Och Ipred gillar han tydligen i stort, om än han markerar lite. Och upphovsrätten köper han.

Vore jag sosse och samtidigt för integritet och rättssäkerhet skulle jag få skrämselfrossa av Bodströms insats. Han slirar för mycket...

Uppdatering. Läser en utomordentligt skarp och svidande vidräkning med Thomas Bodström och Beatrice Ask betr datalagringsdirektivet på Björn Feltens blogg. Läs den!
Lägger in en länk till debatten, hoppas den funkar. Jo, det gör den, om man hittar rätt ställen att klicka på och har tålamod.

Politisk självdeklaration

Jag brukade tidigare säga att vi har det styre vi förtjänar. Det är inte riktigt rätt längre För det förutsätter att vi har tillräckliga och klara alternativ att välja mellan. Alternativen minskar och är nu bara de två blocken. I vart fall är det så både media och riksdagspartierna vill framställa saken.

För en tid sedan begärde jag svar av partiernas kandidater hur de ställer sig till några viktiga frågor. Det gällde synen på demokratiska grundstenar som den personliga integriteten och rättssäkerheten, frågor som illustreras med FRA-lagen, Ipred och datalagringsdirektivet . Endast ett parti svarade, piratpartiet. Från övriga har nonchalansen varit bedövande!
Alliansen och de rödgröna vill betona hur olika de är. Visst finns det smärre skillnader, men ärligt talat är de oftast små och där plus och minus tar ut varandra. Därför måste vi väljare känna efter om någon fråga är viktigare än andra, och om det finns attitydskillnader. Men nu är det så att attityder ofta beror på ideologisk grundsyn, och idag är ideologier något som man glömt, eller ligger lågt med.

För mig som socialliberal med stark känsla för frihet och integritet kombinerat med social ansvarskänsla så brister det svårt hos samtliga riksdagspartier, och inte minst i mitt gamla parti, folkpartiet.

När nu riksdagspartierna de facto är så lika och ideologiskt utslätade återstår bara att se om det finns frågor de inte tar upp – och om det finns något annat parti som har åsikter om dessa.
Då finner jag att de viktiga demokratifrågorna om frihet, integritet och rättssäkerhet, de är det bara piratpartiet som tar upp. Övriga partier är ointresserade eller motarbetar aktivt medborgarnas intressen. Såväl integritet som rättssäkerhet kränks genom lagar och lagförslag som strömmar över oss i en strid ström. De övriga partiernas försöker få oss att tro att så måste det vara för att komma åt brottslingar och terrorister. Därför ska vi ALLA övervakas, anser de, inte bara de misstänkta. Samtidigt har de gamla partierna en attityd som innebär att de låser in kultur och kunskap, så att gamla strukturer bevaras och skapandete av nya jobb motverkas. Även här har piratpartiet en friare och öppnare syn som stimulerar utveckling och kreativitet.

Det är med sorg i hjärtat som jag konstaterar att riksdagspartierna har begränsat valet till två snarlika block, att folkpartiet som en gång stod för både socialliberalism och grundläggande demokratiska värden nu blivit ett lydparti under de konservativa moderaterna. Att vad gäller viktiga frågor om ekonomi, jobb och välfärd så överväger likhet och brister i båda blocken. Men att när det gäller integritet, rättssäkerhet och en kreativitet för nya jobb, då finns i vart fall piratpartiet.

Därför kommer jag att rösta på piratpartiet, trots att det har ett missvisande namn och inte täcker in alla övriga politikområden. Det står i alla fall på den enskilda människans sida.

Isobel saknar, liksom jag, alternativ, men...

Just jag skulle posta föregående post, så hittade jag Isobel Hadley-Kamptz artikel i Expressen om dåliga partier och bra människor. Hon vet inte vilket parti, eller ens block hon ska rösta på.

Jag kan ju börja med att rekommendera henne att inte rösta på block!!! Rösta på ett parti, och då helst ett parti som inte bara har en-två bra kandidater, utan en bra politik.

Erkännes att det är inte lätt dock. Det belyser hon väl.
Skriver ex-vis: "Trots personvalets uppenbara begränsningar väljer jag alltså hellre enskilda kandidater. För det finns massor av bra människor i nästan alla partier. Om jag fick drömma skulle Alice Åström (V) vara de rödgrönas justitieministerkandidat och då skulle jag inte längre tveka lika mycket."
Så går hon igenom flera kandidater, summerar plus och minus, där minusen står för resp parti som sådant.

Men hur kan det bli annat, i ett land där opinionsundersöknigar blivit viktigare än politikens innehåll?
Och där man bara räknar med de partier som f n befinner sig i riksdagen. Och försöker parera för vad som händer om ännu ett kommer in.

Nå, ett hyfsat alternativ finns just utanför riksdagen, och jag menar piratpartiet. Jag har det verkligen inte lätt heller att välja parti. Piratpartiet är inte perfekt, långt därifrån. Det har ett löjligt och missledande partinamn, dess partledare har klampat rejält fel ett par gånger, och partiet har inte den bredd jag önskar. Det har inte ens orkat exemplifiera speciellt tydligt hur dess huvudinriktning - integriteten - kan tillämpas på så många områden.

Men det har inte de andra partierna heller. Tvärtom, de slirar eller direkt motarbetar den personliga integriteten liksom övriga viktiga principer som piratpartiet står för. Och integritet har en nära koppling till om och hur människan ska få rätt till kontrollen över sitt eget liv, inklusive arbete.

Jag ser också tydligt hur integritespolitiken kan tillämpas över ett brett fält, så det bör inte bli ett problem i praktisk politik. Att integritet och rättssäkerhet hänger ihop är också rätt givet!

Kultur och kunskap är två andra piratpartiteman. De är inte lätta att göra one-liners av, men beskriver hur kulturen är inlåst idag, men måste öppnas upp för de nyskapande kreatörerna och för utveckling av samhället. Varvid bl a sysselsättning kan skapas som ersättning för tynande branscher i gammalmodig teknik. Där ser jag en koppling, som pp självt inte förmått marknadsföra, men som borde tas fram bättre i jobbdebatten.

Och piratpartiet har ett flertal mycket kompetenta och vettiga kandidater, som inte ens behöver stå i motsats till partiets program för att vara vettiga! Här bara ett exempel, det finns fler.

Läs Isobels artikel, och tänk sedan efter vad som är väsentligt för dig!

En medialogisk valrörelse? Eller varför alternativen försvann.

Den tragiska förenklingen.
Så vill jag karaktärisera årets valrörelse.

För vad är det som media blåser upp varje dag, som de själva kommenterar och ber riksdagpartierna uttala sig om?
Jo, opinionsundersökningarna. I princip inget annat. Frånsett struntsaker som ligger på bröstpumpsnivå.
Skulle något annat diskuteras så är det plånboksfrågor, typ skatter, bidrag.

Media och riksdagspartierna verkar vilja idiotförklara oss, tror inte att vi kan tänka. Därför ger de heller föga av inspiration och värdefull information. Ibland undrar jag om de inte orkar med det heller.

Visst kan det vara intressant med en och annan opinionsundersökning. Men inte 2-3 per dag och bemängda med sådana felmarginaler och sådan osäkerhet som de numera är. Det är en störtflod som vilseleder oss, som tubbar en och annan att rösta på en vinnare, som kanske inte vore vinnare med bättre undersökningar och en valrörelse som handlade om idéer i stället för - opinionsundersökningar.

Jag vill inte förbjuda gallups, men önskar att både partier och media besinnade sig och i stället diskuterade innehållet i partiernas politik.

Jag har flera gånger hävdat att skillnaden mellan blockens politik är mycket liten. Att de blåser upp skillnaderna är mest ett sätt att elda de egna valarbetarna och möjligen kan det lura någon väljare. Nu hör jag att s.k. professionella kommentatoren, som av någon anledning dessutom är ekonomer, kommer till samma slutsats. Trots buller och bång är det snart sagt egalt vilket block man väljer. Visst kan man hitta lite betoningar hit och dit, plus och minus. Men i stort är de väldigt små, i vart fall översatt till praktiskt politik. Och summan av skillnaderna tar ut sig.

Dags att välja utan tanke på block och riksdagspartier kanske? För de smärre skillnader som finns ligger i frågor som inte primärt är ekonomiska utan beror på attityder till samhälle och medborgare. Men de aspekterna ligger man lågt med - dvs hos riksdagspartierna. De undviker de grundläggande aspekterna vad vår demokrati ska vara bra för, vilka fri- och rättigheter som är viktiga. Om de är viktiga.
Media och de flesta riksdagspolitiken söker förenklingar, one-liners. Gammelpartiernas ledande politiker har slutat vilja övertyga oss om de idéer de (eventuellt) står för, i stället försöker de sälja in sina påståenden om att deras valfläsk är ekonomiskt mest gynnsamt.

Och media, dagspress, radio och teve, förmår inte tränga igenom detta. I utfrågningar och debatter styrs det till att handla om: opinionsundersökningar, blockens sammanhållning, hur sd ska behandlas, om skatt på pensioner resp löneinkomster, om bidrag ska höjas el sänkas en aning, om jobb och arbetslöshet. Vad som är välfärd definieras slarvigt eller inte alls.

Men ytterst sällan tangerar de frågan om varför partierna har dessa ståndpunkter, om den sakliga skillnaden eller likheten och varför partierna väljer just dessa frågor.
Media ifrågasätter inte om de frågor som partistrategerna sätter upp är de viktigaste för demokratins utveckling eller överlevnad.

Denna insnävning av perspektiv och idéer i politisk debatt är oroande. Politiker och media förenklar utöver trivialiserings gräns vad demokrati är fråga om. De säljer ett litet fåtal snarlika paket av lättförstådda ekonomiska fördelar till en tämligen välmående medelklass, som om denna inte förmår att tänka och som om det inte finns människor som inte lever i medelsvenssons värld.

Det finns "medelsvenssons" som kan se bortom plånboksfrågor. De finns människor, oavsett vilken kategori de sorteras in i, som ser brister i samhället, som vill delta i demokratin, inte bara vara åskådare, som inte vill bli övervakade och kontrollerade och betraktade som presumtiva brottsligar av en överhet som till varje pris vill behålla kontrollen. Det finns väljare som vill se idéburna politiker på medborgarnas sida. Det finns till och med en och annan som undrar varför inte de andra partierna vill (eller vågar?) diskutera med piratpartiet och de frågor som de ställer och driver. Liksom Isobel Hadley-Kamptz i Expressen efterlyser jag alternativ.

Svensk Myndighetskontroll har några tips på sådant som de vanliga media missat.

Och en politiker med egen profil har listat en önskeregering med många överraskande och smått humoristiska inslag. Överraskande då den innehåller bara mycket få ledamöter från hennes eget parti. Personligen har jag många invändningar emot hennes val. Skrattar mer el mindre rått åt andra. Men, som summa skulle det nog bli en åtskilligt bättre regering än dagens regering och dessutom bättre än den regering som kommer efter valet. Vare sig den sätts samman av Reinfeldt eller Sahlin... Med detta säger jag att våra alternativ, om vi väljer efter blockpolitik, det är som att välja mellan pest och kolera.
Det är inte bara skrattretande, det är djupt tragiskt.

Vad står piratpartiet för?

Jag börjar bli rätt trött på alla nidbilder och vantolkningar jag möter beträffande vad piratpartiet står för. Nidbilderna har ju uppstått till stor del ur den propaganda som upphovsrättsindustrin bedrivit under lång tid. Den industri som lever gott på vad upphovsmännen gjort, men som endast ger smulor vidare till de faktiska upphovsmännen. En bild som villigt getts spridning av dagspressen och de etablerade riksdagspartierna.

Trots det blir jag förbryllad och upprörd när jag märker att annars seriösa och, som jag trodde, tämligen välorienterade människor svalt denna propaganda. Att de inte går till källorna, inte förmår se igenom det som är motståndarnas propagandabild.

Därför skrev jag ett inlägg om FarmorGun, som verkligen inte motsvarar bilden av en piratpartist enl gängse nidbilder. Men det känns som det inte räcker.

Alltså, de gängse fördomarna är dessa. Fördom som framförs som påståenden:
* Pirater är unga osnutna, finniga grabbar.
Svar: Se länken till FarmorGun och ovan. Piratpartister och sympatisörer finns i alla åldrar. Så även kandidater.

* Piratpartiet är ett parti för ungdomar som vill ladda hem filmer och musik gratis. Illegal nedladdning.
Svar: Pp är till för alla människor, även för de som vill kunna använda internet för att kommunicera med andra. Mycket nedladdning är laglig och ibland gratis. Det pp vill är att fildelningsteknik inte ska vara förbehållen enbart de stora kommersiella intressen som vill sälja oss media, och vara förbjuden för annan och mer horisontell distribution.
Pp vill bejaka möjligheten i teknik för fildelning. Allt icke-kommersiellt inhämtande, nyttjande, förädlande och spridning av kultur skall uttryckligen uppmuntras.
Lagstiftningen skall ändras så att det görs helt klart att den endast reglerar användning och kopiering av verk i kommersiella sammanhang, vilket ju också var det ursprungliga syftet med konceptet "exklusiv distributionsrätt". Att dela med sig av kopior, eller på annat sätt sprida eller använda annans verk, skall aldrig vara förbjudet så länge det sker på ideell basis utan vinstmotiv.
Varför skulle icke-kommersiell nedladdning vara förbjuden?

* Integriteten på nätet är bara en sak som gäller när nedladdarna inte vill bli påkomna.
Svar: Typiskt svartmålning. Integritetskydd skall gälla i princip överallt. Piratpartiet anser att alla ska kunna känna sig trygga i samhället. Pp anser att ett fritt internet utan övervakning, och en fungerande rättsstat, är förutsättningar för detta. Vi tror att om staten bemöter sina medborgare med respekt så kommer medborgarna att respektera staten – förtroende måste vara ömsesidigt.
Fri kommunikation är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Du ska kunna lita på att din privata information är just privat, oavsett om du surfar på internet, mejlar, skickar brev, sms:ar eller pratar i telefon.

Piratpartiets huvudpunkter i valmanifestet är: Integritet, Kultur och Kunskap. Självfallet hänger dessa begrepp ihop. Ett övergripande begrepp är även rättssäkerhet. Om detta har jag skrivit mycket på denna blogg. Integriteten gälller privatlivet såväl på internet som i de flesta andra sammanhang och berör frågor som övervakning, FRA-lagarna, datalagringsdirektivet och andra befintliga eller kommande lagstiftning. Givetvis gäller det t ex även hur myndigheter, kommuner och landsting behandlar sina medborgare.
Vad gäller övervakning etc skall den gälla misstänkta, inte alla medborgare!
Kulturen ska inte låsas in utan vara tillgänglig för alla. Kunskap ser pp som nyckeln till utveckling - och nya jobb.

Den som har fler frågor och vill veta mera på djupet om vad piratpartiet självt vill arbeta för, de kan läsa på piratpartiets hemsida. Där finns länkar till flikar till det mesta du vill veta. Om du vill veta...

Därför ger jag också en länk till Mikael Elmlunds blogg, en liberal som röstar pirat och förklarar varför.