Lästips: Back to basics, uppmaning till fp

Snubblade inte på denna artikel förrän nu. Det är en artikel av Birgitta Ohlsson ,(fp) och EU-minister, i Liberal Debatts senaste nummer. Jag är smått förvånad över att Birgitta står ut med att kämpa för sin i grunden socialliberala grundsyn i det folkparti som mixat sin högeranpassning med en allmänt principlös pragmatism. Men det är ju skönt att hon ändå gör det.

Artikeln har rubriken Back to basics, folkpartiet. Hon inleder sin analys med att säga att liberalismen antingen är sönderkramad, feltolkad och lite solkad eller så gror blåklintarna lite överallt men frodas inte riktigt perfekt där hon en gång planterades. Men med en vag tillika ideologiskt svag valrörelse, med ett främlingsfientligt parti nu i riksdagen och med många partier som famlar och trängs kring den magiska medelklassmitten behövs principstark liberalism och berättelsen om vår framtid mer än någonsin.

Hon beskriver valrörelsen och ger i förbifarten en känga åt de som talar om "borgerlighetens" behov av en berättelse om framtiden.
"Liberalismen (däremot) saknar inte alls någon berättelse, utan vår politik, våra reformer och våra landvinningar blev verklighet för miljoner. Dags att återkalla samma socialliberala vrede som tände John Stuart Mill genom rapporten ”Royal Commission”, 1841 i England som avslöjade missförhållandena inom kolgruveindustri med grymt barnarbete, gravida utnyttjade arbetare och arbetspass dygnet runt med dålig säkerhet. En socialt ansvarstagande socialliberalism föddes som tar fasta på socialt ansvar utan socialism."

Och hon påpekar "Att inte göra skillnad på folk, att alltid plädera för likhet inför lagen och att aldrig generalisera utifrån människors ursprung är fundamentalt. Fråga inte var någon kommer ifrån utan fråga vart hon är på väg. Men att tro på individen förutsätter också individens eget ansvar – alla friska ska göra rätt för sig, jobba hårt och försörja sig själva. Och att det viktiga för libe raler är alltid att bekämpa fattigdom och inte rikedom."

Det är inte utan att jag ser likheter med det jag skrev häromdagen, om behovet av att tvätta rent det liberala begreppet.

Back to basics, liberaler!

Liberala statsministrar - har de funnits?

Det är ingen tvekan om att det för liberalismen katastrofala valresultatet har lett till en diskussion om liberalismens framtid i Sverige. Under den senare halvan av 1900-talet var liberalism detsamma som socialliberalism, vilket var detsamma som folkpartiets politik. Under slutet av 1900-talet kom dock "nyliberala" (ungefär = neoconservativa) strömningar och från sekelskiftet ungefär har fp alltmer glidit bort från i första hand sin socialliberalism och delvis även från klassisk liberalism och till nyliberalism/neokonservatism och allmän pragmatism. Den utvecklingen gör det nödvändigt att definiera bättre vad man diskuterar - parti(er) eller olika tolkningar av liberalism.

Här vill jag ge tips för den vetgirige om de liberala statsministrar som funnits i Sverige under 1900-talet. Kom då ihåg att fram till mitten av seklet användes inte begreppet socialliberalism, men att det faktiska innehållet i den politik som folkpartiet och dess föregångare drev kan betraktas som i långa stycken just socialliberalt, alltså en liberal politik som förenade frihet med socialt ansvar.

I Frisinnad tidskrift nr 2 - 2010 skrev historikern Sverker Oredsson en artikel som påpekar att Sverige haft fem liberala/frisinnade statsministrar: Karl Staaff, Nils Edén, Carl Gustaf Ekman, Felix Hamrin och Ola Ullsten. Statsministerporträtten ingår i en serie som omfattar samtliga statsministrar under 1900-talet, totalt 22 stycken varav endast sju var socialdemokrater...

Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln, men vill här ge smakprov betr den förste, Karl Staaff.
"Karl Staaff har i statsministerboxen behandlats av den göteborgske statsvetaren Peter Esaiasson, som bygger mycket på den biografi i två band som skrevs av Leif Kihlberg i början på 1960-talet. Esaiasson ger en klart positiv bild av Karl Staaff, "en av de stora i svensk politisk historia". Han talar också om Staaffs mod och moral, hans integritet, målmedvetenhet, begåvning och allmänna kompetens. I efterhand kan man känna medkänsla med Staaff för att det var mycket lättare att tycka om Branting. Staaff ansträngde sig inte att bli omtyckt personligen."
"Karl Staaffs första stora politiska insats var att han bidrog till att unionen med Norge kunde upplösas fredligt. Hans regering 1911-14 åstadkom en del av bestående värde, främst inrättandet av en ålderspension. Här var Sverige först i världen. Vidare fick landet en Socialstyrelse och en ny lagstiftning för arbetarskydd."
"Staaff ville kombinera allmän rösträtt för män med majoritetsval, vilket givetvis skulle gynna det största partiet. Staaffs tanke var tydligen att den konservativa första kammaren skulle bli ett betydelselöst annex, ungefär som överhuset i England. Staaffs huvudmotståndare Arvid Lindman var betydligt mer fingerfärdig i sin behandling av rösträtts- och valfrågorna. Han förstod att frågan om allmän rösträtt för män måste lösas men han kombinerade detta med proportionellt valsystem, vilket innebar att de svagare partierna också skulle bli representerade. Idag kan vi vara överens om att det bland annat för folkpartiet var väl att vi fick proportionella val, inte majoritetsval. Den brittiska situationen är inte eftersträvansvärd. Till allmän rösträtt och proportionella val lade Lindman till en begränsning av rösterna i kommunala val, så att ingen skulle kunna ha mer än 40 röster. Det tyckte bönderna om; de ville inte att enstaka storbönder eller bolag helt skulle dominera i kommunen. Lindman var också prestigelös så att han accepterade innehållet i en motion av liberalen Daniel Persson i Tällberg att valbarhetsvillkoren för första kammaren skulle sänkas och arvodering ske av förstakammarledamöterna."
"Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater. Sverige blev dock inte en demokrati genom denna reform. Det skedde först genom beslut elva år senare, då Sverige hade sin andre liberale statsminister."
"Karl Staaff blev vänsterns hjälte, då han 1914 utkämpade sin stora strid mot Gustaf V, som förlitade sig på inkonstitutionella rådgivare. Staaff förlorade denna kamp. Han fick avgå och efterträddes av regeringen Hjalmar Hammarskjöld. Denna regering skulle snart ha hamnat i en parlamentariskt ohållbar situation, om inte världskriget brutit ut. I detta läge uppträdde både Staaff och Branting lojalt mot regeringen, och Staaff gjorde sin sista viktiga insats i kampen mot dem med drottningen i spetsen som ville att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida i världskriget. Den stora striden mot den personliga kungamakten vanns tre år senare under Sveriges andre liberale statsminister."

Betr Nils Edén så sammanfattas hans gärning som att han var "historiker, en lysande regeringschef - och en tämligen misslyckad partiledare". Hans parti liberalerna sprack på förbudsfrågan, men som statsminister genomdrev han att rösträtten blev allmän och lika för både kvinnor och män. Hans regering genomdrev också många sociala och arbetsrättsliga reformer.
Läs alltså hela artikeln. Den ger en bra sammanfattning som kan ge en bakgrund till även dagens politiska situation i Sverige.

Några lätt osorterade tankar, förmiddagen efter liberalismens bakslag

Nej, det gick åt skogen, valet! På de flesta sätt. Någon komplett analys känns svårt göra, såhär i den trötta måndagsförmiddagen. Men vill ändå jag uttrycka några snabba, osorterade reflexioner.

Vare sig alliansen, inklusive fp, eller de rödgröna kunde hantera sverigedemokraterna.
Nu blev det de genuint liberala värdena som förlorade.
Fördelade som de är på flera partier, men alltför svaga inslag överallt.

Möjligen kan man glädjas åt att mp innehåller vissa strimmor av grön socialliberalism. Och mp gick ju framåt! Hanterar det situationen bra kan de få större inflytande än i en rödgrön regering. Det beror givetvis på hur mycket Reinfeldt (och Mauds center!) tycker sig kunna gå mp till mötes, och framför allt vad mp väljer att prioritera av sina krav. Blir mp:s krav att hävda integriet etc, bättre välfärdspolitik och empati för sjuka och arbetslösa - eller blir det höjd bensinskatt, stopp för kärnkraft och liknande? Dvs prioriterar mp sina mer socialliberala krav eller sina mer demonstrativa, plakatmässiga miljökrav?

Fp straffades för sina avsteg från socialliberalismen och för sitt stöd till FRA och ökad övervakning och det som kan uppfattas som en flört med sd-väljare. Att vara ett stödparti till moderaterna är inte lockande för liberala väljare. Att säga nej till kommunism är ju OK, men fp förmådde inte visa på ett trovärdigt sätt hur man ska behandla de högerextrema sd.

Här en notering att sd:s taktik är ytterst snarlik de nya moderaternas, och framgångsrik dessutom. Dvs dölja sin egentliga grund (främlingsfientlighet resp konservatism) genom att klistra på sig en del populära inslag från andra partier. M påstår sig vara ett arbetarparti, som vill föra en jobbpolitik. Sd lånar kd:s valfrihet för småbarnsföräldrar, s:s gamla socialpolitik, spec betr äldreomsorg, typiska s-frågor från 50-80-talen. I båda fallen en lätt karikerad nostalgisk bild av gamla tider. På ett sätt som appellerar till de som är rädda för förändring, för det nya samhället. Någon liberalism och öppenhet för det nya är det i vart fall inte i någotdera fallet.

Centerns liberalism har ju också flagnat bort helt, såklart att det måste straffas. Att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt om FRA-lagen mm skrämde bort deras nyförvärvade liberala väljare. Dessutom blev givetvis de gamla kärnkraftsmotståndarna i centerna besvikna av energikompromissen i regeringen.

Moderaternas nyliberala fernissa har försvunnit och ersatts av konservatism i populisisk tappning. Det plockade hem väljare, som mer är emot socialdemokraterna, men i övrigt inte är speciellt ideologiskt förankrade. Och Anders Borgs goda kamerala handlag belönades, varvid många uppenbarligen blundade för prioriteringarna som legat i detta. Min undran är hur länge de moderater som har liberala värderingar kan stå ut med Reinfeldtmoderaternas konservatism? Jag har länge hävdat att Reinfeldt står för en socialkonservativ linje, men ju längre tiden går, ju mer försvinner det som berättigar till prefixet "social-".

Kd tog hem hyfsat många värdekonservativa, vilket inte heller är liberalt precis. Den inre uppgörelsen om vad som kd ska fokusera på känns inte avgjort. Om det är de gamla kristna familjefrågorna eller en mera utslätad värdekonservativ grund.

Vänsterpartiet straffades av sina kommunistväljare för samarbetet med s+mp. Tvärt emot vad som var v-ledningens tanke. Frågan är nu om v ändå vill samarbeta med sossarna (och mp?) eller om de finner att det är mera logiskt att återgå till en renodlat socialistisk politik, ev med kommunistisk retorik.

Sossarna klarade inte att hålla en kurs som var trovärdig. Detta pga sprickan mellan gammelsossar och de lätt socialliberalt anstrukna. Och samarbetet med v blev en belastning för s. Mittenväljare med socialt samvete skrämdds av det kommunistiska sällskap som s hamnat i. Trots raset är socialdemokraterna ett stort parti, men som inte hittat sin väg. Sällskapet med v och misstron till förnyelse från gammelsossar (ofta med LO-förankring) gjorde att Sahlins försök till modernisering inte övertygade. Trots svag start gjorde s en uppryckning i sista stund, men det räckte inte. Dvs ett bakslag för de liberala krafterna även inom s.

Piratpartiet nådde inte ut med sina liberala frågor, de var inte breda nog i sitt anslag, de förmådde inte förklara att integritet inte bara är något som gäller internet - och namnet skrämde många. Pirater - usch! Andra väljare gick på vulgärpropagandan emot partiet för att bara vara till för illegala fildelare. Gammelpartierna nonchalerade pp, och resultatet blev att ett rasistiskt parti intog riksdagen i st för ett med klassiska liberala frågor. Delvis kan det ses som en seger för vissa affärsintressen (upphovsrättsmaffian), som alltså ledde till sd:s röstvinster...

Sverigedemokraterna vann. Skickligt gjort av dem, men med (omedveten?) hjälp från både de rödgröna, alliansen och massmedia. Jimmie Åkesson framställer sig nu som en ansvarsfull statsman... Att bara i allmänna ordalag skrämma med sd:s rasistiska grund räckte inte. Den hårda kärnan låter sig inte skrämmas och är inte mottagliga för sakargument och logik som visar invandringens betydelse för Sverige. Och sd:s övriga väljare har lockats av de andra frågor sd fört fram, de frågor de stulit från andra partier. Frågor som många väljare anser att riksdagspartierna misslyckats med eller övergett.
När ungdomar inte får jobb, när sjuka utförsäkras, när medelålders och äldre svenskar hamnar i långtidsarbetslöshet och fattigpensionärer blir oroliga över hur de ska klara ekonomin. När man ser att de gamla partierna övergett dem, då har man skapat en grogrund för nya partier med skicklig ledning att växa fram.
Sverigedemokraternas framgångar beror på de etablerade partiernas misslyckanden att föra en politik som överbryggar klyftorna i samhället. Och varken de gamla partierna eller media förmådde visa på bättre alternativ eller bristerna i sverigedemokraternas politik.

Ett liberalt samhälle (Elsa)

En gång i tiden för länge sedan fanns en studiecirkel i Studieförbundet Vuxenskolan för folkpartister som hette Elsa, ett liberalt samhälle. Det var på den tiden som folkpartiet var ett liberalt parti. Och så förblev det, kanske pga "Elsa", ännu några decennier.
Numera är det knappast populärt inom fp att bedriva studier i liberala elementa, såsom i den studiecirkeln. Det har ju utvecklingen visat - och det är synd.

Jag kommer att tänka på detta när jag läste hur en av de kvarvarande liberalerna beskriver sin liberala vision, Daniel Rohdin i Eslöv.

Jag har publicerat Daniels korta och koncisa text på bloggen Liberal 2010, länk här. Den påminner mig om hur fp en gång var, och borde bli igen. Jag har skrivit liknande texter ett antal gånger under mina aktiva fp-år. Det som gläder mig är att en av dagens aktiva folkpartister, som dessutom är liberal, tänker i de banor som vägledde mig och fp under 1900-talets senare hälft (och i och för sig i stort även ett par decennier före 1950).

Det beklämmande är att flera av dagens ledande fp-are inte alls verkar ha denna vision. Det är t ex i allt väsentligt rena motsatsen till vad Johan Pehrson står för.

Jag hoppas ni bli nyfikna och läser Daniel Rhodins liberala vision. Den finns också att läsa på Liberati.

Fler sidor på bloggen

Den här bloggen har alltid haft som huvudsak just bloggandet, att lyfta upp och diskutera mer eller mindre aktuella frågor. Gärna med direkta kommentarer från läsarna.

I dagarna har jag börjat känna för en viss utvidgning. Den består i att jag tänker succesivt bygga upp några sidor till, utöver bloggen vilken ligger här på startsidan. Till en början har jag lagt upp sidor för "liberalism" och "socialliberalism", se blogghuvudet. De är förstås ännu under uppbyggnad, och vi får se i vilken takt och hur jag utvecklar dem. Känns det riktigt kan jag komma med fler sidor så småningom. Tanken är att det ska handla om tidlösa ämnen, debatten skall även i fortsättningen ligga på bloggen.

Det där med liberalism, vad är det?

Jag har i länkförteckningen lagt till en faktasida om liberalismen. Sidan heter Libweb och handlar om liberalismen, om liberaler i Sverige och världen, liberala reformer etc.

http://www.libweb.net/liberalismen.4d

Jag tycker mig ha observerat att (oväntat) många politiska bloggare hävdar liberala värden. Ofta utan att själva alltid sätta etiketten liberal på sig. Samtidigt möter jag ofta märkliga uttalanden om liberaler och liberalism, speciellt då från personer som anser sig vara av något slags "vänsterinriktning" (utan att de vet att liberal är vänster), men lika ofta från högerdebattörer, som då och då betecknar sig som nyliberaler.

Ofta blandar liberalismens kritiker ihop liberalismen och folkpartiet. Förklarligt i och för sig, då fp länge stod för liberalismen i svensk politik, och då framför allt socialliberalismen. Men idag är det inte så, anser jag.
Därför bör man göra klart för sig innan man debatterar om det är fp eller liberalismen man angriper!

Libweb kan hjälpa till att reda ut detta.

Här några smakprov från Libweb.
"Liberaler bekämpar all maktkoncentration. Varje koncentration av makt – till stat, företag eller organisationer – kan leda till att individens rättigheter och integritet förtrampas. Dessutom hindras nya idéer, nya produkter och nya lösningar på gamla problem. Fri konkurrens mellan idéer, information, varor och tjänster är grunden för vetenskap, kultur, demokrati och marknadsekonomi. Den är ett kraftfullt redskap för att bekämpa maktkoncentration och stimulera utveckling. "

Känns inte detta som en kraftfull plädering emot FRA-lagen, IPRED och ACTA?

"Liberalismens reformkrav betydde att liberalerna definierades som vänster – i kontrast till högern som höll på kungamakt, ståndsriksdag och skråväsende. Det går igen i liberala partinamn i Norge och Danmark – Venstre och Radikale Venstre."

"Med Bertil Ohlin infördes på 1930-talet benämningen socialliberalism... Men ordet och företeelsen är äldre – den första socialliberala programskriften i Sverige brukar anses vara Adolf Hedins socialpolitiska riksdagsmotion från 1884."

"Ordet nyliberalism har använts vid olika historiska tidpunkter av liberaler som velat markera att de står för en annan form av liberalism än den som just då dominerat. Termen har alltså inget eget historiskt innehåll. Under senare år har dock uttrycket nyliberalism ibland kommit att användas om en åskådning som lägger stor vikt vid ekonomisk frihet och ser många politiska åtgärder, t.ex. inom social- och kulturpolitiken, med stor skepsis. I en del fall är det dock snarare fråga om en ”kapitalistisk anarkism” än om liberalism i ordets hävdvunna mening."

På libweb finns också några citat av kända liberaler, både av svenskar och andra.