Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 

Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text)  (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 
Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 

Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 
Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.

Opinionen ger alliansens partier underkänt

SVT-nyheter redovisar idag en SIFO-mätning som knappast kan glädja alliansregeringen.
Alliansen  38,9 % och de röd-gröna  50,6 %.  Samtidigt får SD hela 9,2%.
Både centern och kristdemokraterna hamnar rejält under 4%-spärren.

Detta är knappa åtta månader före riksdagsvalet en svidande örfil till den moderatledda koalitionen. Ett rejält underbetyg. Ett välförtjänt sådant. Moderaterna styr småpartierna, som alltså kommer i kläm och varken kan eller får utrymme för sina idéer i regeringsarbetet. Men de kanske inte har några egna idéer.  Men moderaterna backar också samtidigt som inte heller folkpartiet rosar marknaden.

Socialdemokraterna behöver inte göra mycket, mest bara sitta stilla i båten. Regeringen gör bort sig bra ändå. Det blir ett val emot alla regeringspartier. Och som det ser ut idag åker två av dem ur riksdagen. Väljarna röstar egentligen inte för sossarna, och är inte speciellt förtjusta i miljöpartiet eller vänsterpartiet heller.  Men sammantaget vinner de röd-gröna på grund av missnöjet över alliansen. Inte på egna förtjänster.

M+fp har tillsammans 31,9%. C+kd-rösterna ger inga mandat med dagens siffror.  S ensamt har fler röster än m+fp och kan ju räkna med stöd av mp och v.  S behöver inte fjäska vare sig för SD eller fp.
Så, även om SD ökar jfrt valet 2010 så kommer troligen dess inflytande snarare att minska än öka!

Så ser det ut just nu. Väljarna vill ha en annan politik än alliansens högerpolitik. Och tyvärr finns det inga andra alternativ än en sosseledd regering. Det är som att välja mellan pest och kolera. Undrar hur många som kommer att singla slant på valdagen? Och hur många inser att hur de än gör så blir det fel.

Oförändrad brytpunkt är bra!

Japp, till slut lyckades den samlade oppositionen stoppa alliansens förslag om höjd brytpunkt för statsskatten. Nu bortser jag från småtjafset med juridisk vinkling. "Juridisk" är väl dessutom att ta i. Det gällde tolkningen av interna spelregler för riksdagen... Och att de rödgröna fick med SD om nejet. Alliansen har ju inte protesterat emot att SD röstat på den.
 Jag ser på sakfrågan.

Således. Femte jobbskatteavdraget, dvs bidraget till de som har bra jobb, inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Det gick igenom. 
Vilket är ett dränage av statsfinanserna och felriktat, menar jag. 

Att inte brytpunkten höjs, det innebär samtidigt att ett ytterligare minus i statskassan förhindras!
Att förslag från oppositionen skulle innebära att budgeten spricker, det är ju ett vanligt motargument från Borg och hans allierade småpartier.
Men här förhindrades faktiskt en minskning av intäkterna. Bravo, borde Borg utropa.!

 Att nu den välmående medelklassen inte gynnas ytterligare, utöver det i och för sig omotiverade femte "jobbskatteavdraget", det  innebär att det utrymme som därmed kan uppstå budgetmässigt skulle kunna användas för att skapa nya jobb och att förbättra villkoren en aning för sjuka, arbetslösa och pensionärer. 

Dvs om alliansen vill, vilket den nog tyvärr inte vill. Om den inte ändrar sig p g a det förestående valet.  

Reinfeldts svaga regering

På olika bloggar och än mer på Facebook har under senare tid skrivits en del om hur svag Reinfeldts regering är. Visserligen är moderaterna ett stort parti, men regeringen är en koalitionsregering - utan majoritet. Till yttermera visso så har inte den "egentliga" oppositionen, de som kallar sig de röd-gröna (s, v, mp) majoritet heller. Detta efter sverigedemokraternas (sd) intåg i riksdagen. Ingendera sidan säger sig vilja ta i sd med tång ens. Ändå blir båda sidor (javisst!) beroende av sd för att vinna många voteringar.

Vad visar det? Ja, att har man inte majoritet så måste en skicklig ledare vinna ändå i riksdagen.

Många, speciellt då moderater, anser att Fredrik Reinfeldt är en stark och och skicklig ledare och statsminister. Nej, menar jag, då skulle han inte ha satt sig i denna situation, där sd får spela vågmästare.

Jag ställde några frågor till Hans Lindblad (fd fp-riksdagsman, och med klart minne från hur det fungerade under Ola Ullstens tid) om detta. Ola Ullsten ledde ju en renodlad fp-regering 1978-79, med smalt mandatstöd, men lyckades ändå få igenom sina förslag i riksdagen. Detta är Lindblads kommentar.

"Ullstens regering var parlamentariskt svag men som enpartiregering kunde den lätt fatta beslut, vilket var en lättnad för allmänheten som lidit av att se långbänkarna under regeringen innan.

Fälldins första och andra regeringar var majoritetsregeringar, men föll båda till följd av inre splittring.

Reinfelds första regering är den första icke-socialistiska majoritetsregering som lyckades sitta persioden ut.

Nu har Reinfeld en minoritetsregering, men utan den beslutsförmåga som Ullstens enpartiregering hade.

Att vara koalitionsregering och minoritetsregering samtidigt är att förena två svagheter."

Slutsats: Reinfeldt regerar som om han (fortfarande) hade majoritet, vilket är dömt att misslyckas. Vore han en skicklig ledare, som dessutom lät alliansens riksdagsmän förhandla fram lösningar i riksdagen för breda majoriteter, skulle inte sd få den vågmästarroll de har idag.

Med en skicklig statsminister så är en minoritetsregering bestående av ett parti (som Ullsten och fp var) att föredra före en koalitionsregering i minoritet.

Uppenbarligen tror sig inte Reinfeldt om att kunna samla breda riksdagmajoriteter bakom sig om han ledde en renodlat moderatregering. Och frågan är om det finns andra partiledare (oavsett färg) som idag skulle klara det heller.

Talman och taktik

Håller de inte på att taktisera sönder sig, riksdagspartierna?

Det normala i Sverige är att antingen är det det största partiet som tillsätter talmansposten, eller så den största grupperingen/blocket. I ett försök att vara hyggliga med förloraren socialdemokratin så lät visserligen vinnarna 1976, dvs de tre ickesocialistiska partierna, den socialdemokratiskt talmannen sitta kvar, i hopp om samarbete och att själva bli hyggligt behandlade. Av det blev dock intet och vid första bästa nästa tillfälle blev det majoritetblocket som tog hand om posten, oftast dessutom beslutat i enhällighet.

Det naturliga idag är därför att den kandidat som alliansen kommer överens om blir talman. Alliansen är större än både sossepartiet och den röd-gröna koalitionen. Att s/de rödgröna ställer upp en kandidat är ett taktiskt spel för att framtvinga sverigedemokraternas ställningstagande.
De rödgröna skulle ta förste vicetalmansstolen - åt s. Och riksdagens tredje största parti ta andre vice-posten.

SD gnuggar måhända händerna, men borde faktiskt avstå att rösta. Annars blir de slagpåse mellan blocken, och minskar chansen att få något inflytande. Inte för att jag hoppas det, tvärtom. Men om de tänkte lite långsiktigt...

Nu stödjer SD antingen alliansen, och då kommer de rödgröna att anklaga den för att luta sig mot SD. Eller så stöder Jimmie Åkessons gäng de rödgröna, och alliansen kan anklaga de rödgröna för att inte sky några medel för att få en viktig post.

Taktikspelet gör att hur det än slutar så får motståndarsidan fina argument för att beskylla den andra för samröre med sverigedemokraterna. Dessa kan spela inflytelserika, men spelar samtidigt bort möjligheterna på längre sett.
Och politikerföraktet ökar.

Blockpolitik leder till förstelning

Blockpolitik. Det gillar jag inte. Den kan vara motiverad i ett visst läge, men inte som permanent tillstånd!
Vi har flera partier i riksdagen. Hela åtta stycken numera. Partier ska rimligen ha olika ideologier. Annars är det liksom ingen vits med att ha ett mångpartisystem. Så får man kämpa om väljarnas gunst för sina förslag och sin ideologi.

Om de inte har majoritet så kan/ska man samarbeta om en viss fråga. Men inte om hela paket. Som gamla tiders liberaler och socialdemokrater gemensamt kämpade för rösträtten emot högern. Som Fp och högern senare kämpade emot sossarnas olika socialiseringskrav.

Det var också under flera decennier med sossestyre, där de hade förbehållslöst stöd av kommunisterna, motiverat att gemensamt söka bryta sossarnas monopol på makten.

Nu har inte s maktmonopol längre. Nu bör varje parti faktiskt profilera sig, hitta tillbaka till sin ideologi och söka samarbetspartner för nu aktuella frågor. Utan att till varje pris låsa fast sig i allianser och koalitioner.

Därför var det olyckligt att de röd-gröna gick ihop. Allianskonceptet bröt sossemonopolet. Det var bra, om än det medförde en del mindre bra beslut. Nu visade det sig, än en gång, att de mindre partierna i det blocket råkar illa ut. Att underordna sig storebror är inte bra. Ska de återfå sina väljare måste de ge en motivering till väljarna att välja just dem. Att visa att de vill något som skiljer ut dem från moderaterna. Jag tror också att speciellt sossarna förlorade på att samarbeta med vänsterpartiet. Liksom v förlorade på det. Mp vann - men kanske vunnit mera på att gå fram för sig. Jag ser ingen anledning för de rödgröna att hålla ihop när de förlorat. S och v måste finna sin väg. Och mp kan vinna mera på att samarbeta med alliansen, ev att ur den försvinner c el kd. Står mp på sig kanske de till och med skulle kunna få in lite integritetspolitik i den nya regeringen. T ex genom att stoppa datalagringsdirektivet. Det hade ju inte gått med Thomas Bodströms sossar!

Däremot skulle en stor koalition med s + m lägga en död hand över svensk politik. Det behövs opposition och alternativ. Och för framtiden bör det bli naturligt att söka tillfälligt samarbete där partier har liknande ståndpunkter. Inte i allt och för alltid. För långsiktiga koalitioner med stora paket, de minskar ju faktiskt väljarnas alternativ och inflytande! De leder till en förstelnad, statisk politik, som fjärmar sig från väljarnas vardag.

Några lätt osorterade tankar, förmiddagen efter liberalismens bakslag

Nej, det gick åt skogen, valet! På de flesta sätt. Någon komplett analys känns svårt göra, såhär i den trötta måndagsförmiddagen. Men vill ändå jag uttrycka några snabba, osorterade reflexioner.

Vare sig alliansen, inklusive fp, eller de rödgröna kunde hantera sverigedemokraterna.
Nu blev det de genuint liberala värdena som förlorade.
Fördelade som de är på flera partier, men alltför svaga inslag överallt.

Möjligen kan man glädjas åt att mp innehåller vissa strimmor av grön socialliberalism. Och mp gick ju framåt! Hanterar det situationen bra kan de få större inflytande än i en rödgrön regering. Det beror givetvis på hur mycket Reinfeldt (och Mauds center!) tycker sig kunna gå mp till mötes, och framför allt vad mp väljer att prioritera av sina krav. Blir mp:s krav att hävda integriet etc, bättre välfärdspolitik och empati för sjuka och arbetslösa - eller blir det höjd bensinskatt, stopp för kärnkraft och liknande? Dvs prioriterar mp sina mer socialliberala krav eller sina mer demonstrativa, plakatmässiga miljökrav?

Fp straffades för sina avsteg från socialliberalismen och för sitt stöd till FRA och ökad övervakning och det som kan uppfattas som en flört med sd-väljare. Att vara ett stödparti till moderaterna är inte lockande för liberala väljare. Att säga nej till kommunism är ju OK, men fp förmådde inte visa på ett trovärdigt sätt hur man ska behandla de högerextrema sd.

Här en notering att sd:s taktik är ytterst snarlik de nya moderaternas, och framgångsrik dessutom. Dvs dölja sin egentliga grund (främlingsfientlighet resp konservatism) genom att klistra på sig en del populära inslag från andra partier. M påstår sig vara ett arbetarparti, som vill föra en jobbpolitik. Sd lånar kd:s valfrihet för småbarnsföräldrar, s:s gamla socialpolitik, spec betr äldreomsorg, typiska s-frågor från 50-80-talen. I båda fallen en lätt karikerad nostalgisk bild av gamla tider. På ett sätt som appellerar till de som är rädda för förändring, för det nya samhället. Någon liberalism och öppenhet för det nya är det i vart fall inte i någotdera fallet.

Centerns liberalism har ju också flagnat bort helt, såklart att det måste straffas. Att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt om FRA-lagen mm skrämde bort deras nyförvärvade liberala väljare. Dessutom blev givetvis de gamla kärnkraftsmotståndarna i centerna besvikna av energikompromissen i regeringen.

Moderaternas nyliberala fernissa har försvunnit och ersatts av konservatism i populisisk tappning. Det plockade hem väljare, som mer är emot socialdemokraterna, men i övrigt inte är speciellt ideologiskt förankrade. Och Anders Borgs goda kamerala handlag belönades, varvid många uppenbarligen blundade för prioriteringarna som legat i detta. Min undran är hur länge de moderater som har liberala värderingar kan stå ut med Reinfeldtmoderaternas konservatism? Jag har länge hävdat att Reinfeldt står för en socialkonservativ linje, men ju längre tiden går, ju mer försvinner det som berättigar till prefixet "social-".

Kd tog hem hyfsat många värdekonservativa, vilket inte heller är liberalt precis. Den inre uppgörelsen om vad som kd ska fokusera på känns inte avgjort. Om det är de gamla kristna familjefrågorna eller en mera utslätad värdekonservativ grund.

Vänsterpartiet straffades av sina kommunistväljare för samarbetet med s+mp. Tvärt emot vad som var v-ledningens tanke. Frågan är nu om v ändå vill samarbeta med sossarna (och mp?) eller om de finner att det är mera logiskt att återgå till en renodlat socialistisk politik, ev med kommunistisk retorik.

Sossarna klarade inte att hålla en kurs som var trovärdig. Detta pga sprickan mellan gammelsossar och de lätt socialliberalt anstrukna. Och samarbetet med v blev en belastning för s. Mittenväljare med socialt samvete skrämdds av det kommunistiska sällskap som s hamnat i. Trots raset är socialdemokraterna ett stort parti, men som inte hittat sin väg. Sällskapet med v och misstron till förnyelse från gammelsossar (ofta med LO-förankring) gjorde att Sahlins försök till modernisering inte övertygade. Trots svag start gjorde s en uppryckning i sista stund, men det räckte inte. Dvs ett bakslag för de liberala krafterna även inom s.

Piratpartiet nådde inte ut med sina liberala frågor, de var inte breda nog i sitt anslag, de förmådde inte förklara att integritet inte bara är något som gäller internet - och namnet skrämde många. Pirater - usch! Andra väljare gick på vulgärpropagandan emot partiet för att bara vara till för illegala fildelare. Gammelpartierna nonchalerade pp, och resultatet blev att ett rasistiskt parti intog riksdagen i st för ett med klassiska liberala frågor. Delvis kan det ses som en seger för vissa affärsintressen (upphovsrättsmaffian), som alltså ledde till sd:s röstvinster...

Sverigedemokraterna vann. Skickligt gjort av dem, men med (omedveten?) hjälp från både de rödgröna, alliansen och massmedia. Jimmie Åkesson framställer sig nu som en ansvarsfull statsman... Att bara i allmänna ordalag skrämma med sd:s rasistiska grund räckte inte. Den hårda kärnan låter sig inte skrämmas och är inte mottagliga för sakargument och logik som visar invandringens betydelse för Sverige. Och sd:s övriga väljare har lockats av de andra frågor sd fört fram, de frågor de stulit från andra partier. Frågor som många väljare anser att riksdagspartierna misslyckats med eller övergett.
När ungdomar inte får jobb, när sjuka utförsäkras, när medelålders och äldre svenskar hamnar i långtidsarbetslöshet och fattigpensionärer blir oroliga över hur de ska klara ekonomin. När man ser att de gamla partierna övergett dem, då har man skapat en grogrund för nya partier med skicklig ledning att växa fram.
Sverigedemokraternas framgångar beror på de etablerade partiernas misslyckanden att föra en politik som överbryggar klyftorna i samhället. Och varken de gamla partierna eller media förmådde visa på bättre alternativ eller bristerna i sverigedemokraternas politik.

OK, taktikrösta då!

Jag gillar inte taktikröstning. Tycker att var och en ska rösta efter övertygelse.
Men tydligen tänker många annorlunda. Och opinionsundersökningarna gör det lockande...

Alltså. Jag vänder mig till de som dels ser att integritet och liknande är viktigt, men som ändå haft svårt att bryta med sitt gamla parti eller block.

Ska vi nu tro opinionsmätningarna är det ju klart. I vart fall vilket block som vinner och förlorar. Och hur det går för de stora partierna, de som håller i dirigentpinnen i resp block.

Alliansvänner. Nu kan ni faktiskt ge piratpartiet er röst. Ni får ju ändå Reinfeldt. Men ni kan ge honom en liten varning om sin dödlighet ändå genom att rösta in några integritetsvärnande piratpartister! Kom ihåg, lite ödmjukhet är bra, och för mycket makt är inte bra. Så eftersom m & Co ändå vinner, rösta pirat för integritet och rättssäkerhet.

Rödgröna med känsla för integritet. Det blir ändå ingen rödgrön seger, inse det. Nu kan ni ändå prioritera integritetsfrågorna! Så får ni fram något av det ni vill!

Och vare sig ni i första hand tänkt er ett rödgrönt parti eller ett från alliansen så vill ni ju inte ha in sverigedemokraterna! Eller hur? Så ge piratpartiet chansen att slå ut sverigedemokraterna på upploppet!

Ta chansen! Med tillräckligt många som ger piratpartiet sin röst kommer valet ändå sluta lyckligare än om de inte gör det. Oavsett om ni i grunden håller på endera blocket!

Valaffischer med sting

Valaffischerna är tråkiga i detta val. Fräckast - av de auktoriserade - är väl kd:s med Göran Hägglund och gorillan. Vilket inspirerat många att göra egna parodivarianter.

Men (i väntan på att facebook ska funka) vill jag bjuda på några andra träffande affischer.

En "moderat" syn på FRA, en "miljöpartiet" och klara besked, och två affischer där vardera blocket ger sin syn på vad de vill... .

Förresten, varför ska fp komma undan...